30 år efter Chilekuppen – kampen går vidare

Den 11 september 1973 visade imperialismen än en gång sitt rätta ansikte. Chiles demokratiskt valde president – framburen av folkets krav på rättvisa och självbestämmande – mördades i en skändlig militärkupp som regisserades och understöddes av CIA. På klassiskt manér lierade sig den chilenska överklassen med imperialisterna, mot det chilenska folkets intressen. Man vägrade se sitt kapital delas ut till dem som skapade rikedomarna. Hellre slog man in på en väg som innebar tusentals mördade, torterade och försvunna. I det nya Chile trivdes latinamerikanska våldsmän och torterare ikapp med Milton Friedman och hans nyliberala Chicagoekonomer.

Man skulle kunna tro att mycket har hänt och ändrats sedan dess. Men verkligheten är att det kapitalistiska systemet i grunden ser likadan ut. Därför ser vi också samma mönster upprepa sig.

Chilekuppen var varken första eller sista gången kapitalet valde våldets väg. Och varken första eller sista gången som högern runt om i världen hyllade detta våld.

Vi har sett otaliga exempel på hur inskränkningar i mänskliga rättigheter har accepterats och till och med hyllats när det passat ekonomiska intressen. Inte minst efter attackerna mot World Trade Center 28 år efter Chilekuppen har vi sett hur repressionen kan ursäktas som nödvändigt eller med orwellskt nyspråk lyftas fram som ett sätt att rädda demokratin.

I Sverige har vi sett hur svenska liberaler blivit ivriga anhängare av massdödande av oskyldiga i Mellanöstern. Och som i en hårresande repris hyllade den liberale ledarskribenten Per T Ohlson militärkuppen mot den folkvalda regeringen i Venzuela när den drevs fram av mäktiga ekonomiska intressen i april förra året. När massiva folkliga protester återförde den valde presidenten till makten kallade Ohlson det för en mörk dag för Venzuela.

Idag kan vi alltså se att demokratin hotas mycket konkret högerifrån. Då kan vi lära av historien. Vi måste inse att demokratiska lagar och förordningar är oerhört viktiga att försvara när det börjar hetsas mot dem. Och samtidigt att detta försvar måste skötas av hela folket. Kapitalets företrädare sätter alltid och överallt sina vinster före demokratin.

Den antiimperialistiska kampen och kampen för demokratin går hand i hand. Och kampen fortsätter. Det är vi skyldiga både oss själva och alla dem som gav sina liv för demokrati och rättvisa i Chile för trettio år sedan.

Ung Vänsters verkställande utskott

Timbuktu och America för ett Nej 14/9

Måndagen den 8 september kommer Centralstation i Stockholm att ockuperas av nätverket Invandrare mot EMU. Timbuktu kommer att uppträda 13:30 samt 17:00 (gratis förstås). Dessutom blir det appeller och tal av America Vera-Zavala, Ali Esbati, Luciano Astudillo (s), Yvonne Ruwaida (mp) och många andra. På svenska och rekordmånga andra språk.

Kom dit!

För mer information, kontakta America Vera-Zavala, som är koordinator för nätverket Invandrare mot EMU: 0707 – 25 37 98.

Tåg som inte får missas

Det har varit en hektisk vecka i EMU-kampanjen. Att etablissemanget nu bränner av sitt krut helt skrupelfritt blir tydligare för varje dag. Nog undrar man – efter att ha genomlevt näst sista veckan före omröstningen – vad man kan vänta sig av Den Förenade Eliten sista veckan.

Ett svårslaget övertramp kom i torsdags då Expressen själva bjöd in det fascistiska partiet Sverigdemokraterna, med rötter i nynazistiska grupper, att skriva om sitt nej till EMU på debattplats. Jag har på annan plats kommenterat detta vidriga tilltag, där Expressen ogenerat legitimerar rasisterna för att vinna billiga poänger åt ja-sidan när etablissemangets skrämselhicka är som värst.

Om Expressens tilltag är upprörande så är den nye ordföranden i socialdemokratiska kvinnoförbundet – Nalin Pekgül – framför allt tragisk. Det är alltid beklämmande att se människor göra bort sig och förnedra sig själva. Det är vad som nu dagligen sker. Som om det inte räckte med en billigt såld ståndpunkt i EMU-frågan. Nu skickas Nalin Pekgül fram av Persson & co. för att säga de mest absurda saker om nej-sidan. ”Vänsterpartiet borde tidigare ha tagit avstånd från Sverigedemokraterna” och ”nu står de där och delar flygblad sida vid sida” är två uttalanden som kommer att bli smått historiska för sin världsfrånvändhet. Att vänsterpartiet och Ung Vänster sedan långt före valet 2002 punktmarkerat de rasistiska partiernas aktiviteter och alltid utgjort ryggraden i det antifascistiska arbetet i Sverige tycks vara som bortblåst. Istället gör sig Pekgül omöjlig som trovärdig figur i faktisk antirasistisk kamp för överskådlig tid och gör samtidigt såväl rasister som en fisförnäm elit en tjänst. Och allt detta för att vara med i en bedräglig stugvärme. Det är i sanning trist och tragiskt.

De så kallade ”vänsterargumenten” för EMU har fortsatt lyftas fram. En myt har skapats om att vänstern i Europa är positiv till EMU och reproduceras okritiskt också i media. Tidningen Flamman smulade i torsdags sönder de sista resterna av denna argumentation med bland annat intervjuer med företrädare från flera vänsterorganisationer, där det slås fast att ett svenskt Nej skulle stärka vänstern i Europa. Men sanningar och fakta bekymrar inte de ”vänsterdebattörer” som till direktörernas glädje och benägna finansiella stöd propagerar för att den union som Svenskt Näringsliv vill in i för att den driver fram sämre kollektivavtal, i själva verket är ett steg på vägen till socialismen. Så blir det när man tror att verkligheten utspelar sig på seminarier och cocktail-partyn.

Argumenten för ett Nej till EMU är konkreta. Man kan läsa innantill i fördrag och riktlinjer för att se hur demokratin urholkas, makt flyttas bort från vanligt folk, nedskärningar i offentlig sektor hastas fram, fackliga rättigheter pressas och steg tas mot byggandet av Europas förenta stater. Dessa verkliga sakförhållanden besvärar debattörerna på ja-sidan. Därför pratar de helst om Freden, Barnen eller Gemenskap. Och då de konfronteras med argument brister de gärna ut i logiska kullerbyttor eller grundlösa metafororgier.

Det fungerar inte alltid. Vid ett besök i Avesta i veckan framgick detta med önskvärd tydlighet. Jag bad en gymnasieklass som just lyssnat på en ja-föresrpåkare upprepa dennes bästa argument. Ingen kunde komma på något sådant. Då bad jag dem i alla fall återge det vanligaste argumentet. Efter en stunds funderande räckte en tjej upp handen och sammanfattade läget klockrent, på sjungande dalmål: ”Han pratade bara om något jävla tåg som vi inte fick missa”.

Världen rullar vidare utanför kampanjen. Israel fortsätter att gå från klarhet till klarthet i sin rasistiska aggressionspolitik. Det blir alltmer orimligt att ens säga ordet fredsprocess. Israel har nu passerat ännu en gräns genom att försöka mörda Shejkh Yassin. Samtidigt som Israels regering säger att Hamas medlemmar ska ”utrotas” så expedierar EU villigt en beställning åt denna regering – ledd av en krigsförbrytare – genom att över en natt terrorstämpla Hamas politiska gren. EU ger därmed klartecken till den rasistiska terrorstaten Israels utomrättsliga avrättningar. Sådan är den union som enligt somliga ska utgöra en ”motvikt mot USA” på den globala arenan.

Kamratliga Hälsningar
Ali Esbati

Stockholm 030907

Expressens gratistjänst till rasisterna

Expressen publicerar idag en debattartikel av Sverigedemokraterna, där partiet hyllar centerpartiets EMU-motstånd. Ung Vänsters ordförande, Ali Esbati menar att Expressens agerande är ett lågvattenmärke i debatten.

– Dessa partiers strategi för genombrott är känd sedan länge. Man använder sig av alla tänkbara tillfällen för att framställa sig själva som legitima folkliga representanter. Den samlade nej-sidan har tagit ett stort ansvar och konsekvent hållit de rasistiska partierna helt utanför folkomröstningsdebatten. Nu hjälper Expressen aktivt in dessa partier istället, genom att beställa en artikel. Det är oerhört allvarligt.

– Vi är många – inte minst invandrare – som minns tidigare tillfällen då Expressen exploaterat och underblåst främlingsfientligheten, till exempel den berömda löpsedeln ”Kör ut dom”, 1994. Nu kommer ännu ett övertramp, tillägger America Vera-Zavala, koordinatör för nätverket Invandrare mot EMU.

– EMU är ju dessutom en viktig del av byggandet av en europeisk superstat. Vad den utvecklingen innebär för flyktingpolitiken vet vi redan. Det byggs allt högre murar runt Europa. Det är i sig ett mycket viktigt skäl för oss att säga nej.

– Detta är en skammens dag för Expressen och för folkomröstningskampanjen. Att Expressen inte bara på ledarplats bedriver kampanj åt ja-sidan är inte någon nyhet. Men att man skulle kunna sjunka så lågt att man släpar in ett tydligt rasistiskt och antidemokratiskt parti på debattsidan trodde jag faktiskt inte skulle hända. I alla fall inte som en del av EMU-kampanjen, säger Ali Esbati.

– Kombinationen av Expressens sensationsjournalistik och den uppenbara viljan att kampanja på samma sida det samlade etablissemanget ger ett riktigt unket och obehagligt resultat. En tidning och en ja-sida som så ogenerat använder ett rasistiskt parti, med rötter i nazistiska grupper, och därmed inte minst alla invandrare i Sverige som slagträ i kampen om att trycka in Sverige i elitprojektet EMU förtjänar allas vår vrede och förakt, avslutar America Vera-Zavala.

För mer information, kontakta Ali Esbati: 0733-706 426 eller America Vera-Zavala: 0707-253 798

Ung Vänsters kampanjgeneral neutral till EMU!

Inspirerad av LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedins hantering av EMU-frågan går nu Ung Vänsters kampanjgeneral, Edvard Ankarudd, ut och förklarar att även han är neutral i frågan.

– Visst är EMU dåligt, främst eftersom vi frånhänder oss möjligheten att påverka politiken men jag står ändå neutral i sakfrågan, säger Edvard Ankarudd. Jag kommer konsekvent vägra tala om hur jag själv kommer rösta.
Ung Vänster driver just nu en kampanj mot EMU men det tycker inte Edvard hindrar honom från att vara neutral.

– Nejdå, man måste ha högt i tak. Dessutom kanske jag stöter mig med några andra om jag skulle säga blankt nej, förklarar Edvard. Lite lagom tycker jag är bättre även om EMU visserligen innebär att vi riskerar en betydligt högre arbetslöshet.

En viktig orsak till att Edvard Ankarudd nu har valt att stå neutral i frågan är självklart möjligheterna till en lysande karriär av något slag. Vilken sorts karriär det är frågan om vet han dock inte i dagsläget.

– Det kan ju vara lite av varje men eftersom hela makteliten säger ja till EMU så måste man ju tänka sig för. Det är klart att det skulle inverka negativt på mina möjligheter att bli landshövdning, minister eller varför inte EU-president om jag tog ställning, konstaterar Edvard. EMU är visserligen dåligt men det ska inte hindra mig i min karriär. Edvard siktar nu istället på en roll som folkbildare och sakkunnig. Just nu är han ute på en landsomfattande turné under namnet dissaeuron.nu. Att det skulle vara något problem tillbakavisar han dock bestämt

– Alla som är med på turnén har accepterat att jag står neutral i frågan. Sedan tycker vi visserligen ungefär samma sak om EMU även om de andra tagit mer definitiv ställning mot EMU. Min roll blir snarare att tillsammans med andra neutrala personer skriva artiklar som sakkunnig, menar Edvard Ankarudd. EMU skulle innebära en otryggare arbetsmarknad och det är viktigt att någon som är neutral, som jag, kan förklara det för människor. Jag tror helt enkelt att jag som vägrar tala om vad jag själv tycker kan ha större trovärdighet.

Edvard Ankarudd kommer under tisdagen att befinna sig på turné i Skåne. övrigt turnéprogram finns på www.dissaeuron.nu

För kommentarer: Edvard Ankarudd, kampanjgeneral 070 – 417 63 57
Petter Magnusson, pressekreterare 070 – 568 68 14

LO-ordförande på pamparnas sida

– ännu ett övertydligt bevis på att EMU är ett pampprojekt som ska tryckas ned i halsen på svenska folket med lögner, hot och löften.

Så kommenterar Ung Vänsters ordförande Ali Esbati ja-sidans senaste utspel som görs av ledande representanter för fack och arbetsgivare, med LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin och Svenskt Näringslivs Göran Tunhammar i spetsen.

– Det är frånstötande att se hur eliterna faller i armarna på varandra. De politiska och ekonomiska topparna finner varandra, resonerar likadant och säger samma saker. Det som förenar dem är ett ointresse för vanligt folks livsvillkor. Det är avståndet till verkligheten och viljan att behålla de egna privilegierna som driver dem samman. Det är karaktäristiskt för hela den här kampanjen.

– LO-ordföranden vill driva in LO-medlemmarna i ett projekt vars uttryckliga syfte är att driva på nedskärningar i offentlig sektor och en ”flexiblare” arbetsmarknad – alltså sämre arbetsrätt och större handlingsfrihet för arbetsgivarsidan. Och hon gör det i en kampanj som finansieras av hemliga miljoner från direktörsgänget. Det är inte bara omdömeslöst – det är äckligt.

LO-ordföranden hävdar själv att artikeln på DN debatt inte är ett ställningstagande för ett ja. Detta trots att ja-argument radas på varandra och artikelförfattarna bland annat talar om ”bättre förutsättningar att bevara och utveckla vänstånd och välfärd.

– Ja, det är ju helt surrealistiskt. LO:s ordförande skriver under en artikel där några av ja-sidans allra sämsta och mest ohederliga argument tuggas om två veckor före folkomröstningen. Hon leder en organisation som sagt sig vara neutral. Jag tror att de flesta LO-medlemmar tycker att detta är allt annat än renhårigt.

– Framför allt handlar det om att klyftan mellan folket och eliten blir så uppenbar. Argumenten mot EMU är konkreta och handfasta. Det är bara att läsa innantill i fördragen och i rekommendationerna från ECB för att se vem som vinner och vem som förlorar. Jag hoppas innerligt att pamparna får den näsknäpp de förtjänar den 14 september, avslutar Ali Esbati.

Fars och folkförakt

Det är rätt spännande att driva EMU-kampanj nu. Dels för att man möter så många som skaffar sig en allt djupare förståelse för vad frågan handlar om och i takt med det påfallande ofta ett rejält förakt för etablissemangets maktspel. Dels för att just detta etablissemang kan hitta på precis vad som helst från dag till dag. Statsministerns utspel varvas med märkliga rapporter och påståenden.

I lördags gav sig Expressens politiske reporter Per Wendel in i debatten på härlig Expressen-nivå. På en helsida levererar han en artikel med den feta rubriken ”SVT blåste tv-tittarna”. Underrubriken är ”’Vanliga’ [alltså satt i citattecken] ungdomar var vänsteraktiva nej-sägare”. Det handlar om en ungdomsdebatt om EMU.

En närmare läsning visar att politisk journalistik inte kan bli mycket sämre.

Wendel menar att ”sanningen” om flera av de medverkande är att de är politiskt aktiva och har en åsikt. I en fantastisk fråga till SVT i Göteborg dundrar han: ”är det inte falsk varudeklaration att kalla någon truckförare utan att nämna att personen är starkt politiskt engagerad i den fråga som diskuteras”. Ursäkta? Vad är det Per Wendel vill ha? Att folk som deltar är ointresserade av den fråga som diskuteras? Och varför var det i så fall inte ett problem att de som var för EMU var ”starkt politiskt engagerade” i frågan?

Snurrigheten blir ännu mer skrattretande när det visar sig att till och med enkla sakuppgifter är fel i Wendels artikel. Fyra personer hängs ut i artikeln.
1) Nabila. Hon är INTE aktiv i revolutionär kommunistisk ungdom. Inte ens medlem.
2) Ana Rubin. Hon är INTE kontaktperson för Ung Vänster Göteborg
3) Jan Weissenberg. Han är INTE EU-ansvarig för Ung Vänster Göteborg
4) Hanna Löfqvist. Här blir det bara obegripligt. Hur hon skulle vara ”mycket aktiv på vänsterkanten” framgår inte alls. I artikeln står det att hon är ”aktiv i Feminister mot EMU” (oklart varför detta är avslöjande, när hon väl synligt bar en knapp med texten ”Feminist mot EMU” i sändning) samt att hon ”i somras uppträdde tillsammans med Gurdun Schyman under politikerveckan i Visby” (!)

Detta kunde jag ta reda på genom en kvarts ”research”. Det var tydligen mer än vad Per Wendel orkade med.

Som om det inte var nog slår det hela över i allmänborgerlig fars. Dagen efter går de borgerliga ungdomsförbundens ordföranden ut och anmäler programmet till SVT:s granskningsnämnd. De tar fasta på Wendels kritik, när han skriver att det är ”viktigare att ha arga medverkande än att upprätthålla någon form av balans i programmen”.

Detta är mycket lustigt. I programmet medverkade åtta ja-anhängare och sex nej-anhängare. Borgarungdomarna uppfattar detta som jobbigt. Deras problem är dubbelt.

Ja-sidan kan inte hantera en situation då argumenten bryts mot varandra. Deras resursövertag i kampanjen går inte att fastställa, eftersom de största bidragen är hemliga. Men övertaget i det avseendet är mycket, mycket stort. När nej-sidan får ungefär samma utrymme upplevs detta som orättvist. Ja-debattörerna stukas till, varpå de blir ledsna och kinkiga.

Det andra problemet är ett stabilt folkförakt på ja-sidan. Samma folkförakt som lyser igenom i Wendels artikel: En truckförare eller elevassisten kan väl inte vara aktiv och engagerad? De unga borgarpolitikerna tycker inte att urvalet blev ”hederligt” när de som deltog från nej-sidan faktiskt kunde argumentera för sin ståndpunkt.

Att våra makthavare inte riktigt kan hantera att deras projekt på rationella grunder ifrågasätts har vi sett gott om exempel på den senaste tiden. Statsministern går ut och säger att EMU-motståndet bärs upp av extrema smågrupper. Sedan ångrar han att det blev en folkomrösning över huvudtaget eftersom folk inte verkar förstå frågan. Fullblodsaristokraten P G Gyllenhammar tycker som sina unga adepter, att nej-sidan ”blir alltför generöst behandlad”. Jag citerar ett längre stycke, för det är bara så avklätt tydligt:

”Vid ett besök i Sverige häromdagen såg jag en partiledardebatt om EMU. Nejsidan fick nästan lika mycket tid som jasidan, trots att den företräds av kommunister, halvanarkistiska miljöpartister (som inte ens kan acceptera en partiledarroll) och ett nationalistiskt bondeförbund”.

”Vad gäller kommunisterna måste de bemötas med fasthet och kompromisslöshet” skriver den småtrevlige PG vidare. Och han är också arg för att man över huvudtaget har ”en onödig folkomröstning i en olämplig fråga”.

Det är detta folkföraktande etablissemang som utgör ja-sidans kärna. De rister och frustar. Det är jobbigt att medborgarna har egna åsikter. ännu jobbigare att de ger uttryck för dessa organiserat. Snart dags att välja sig ett nytt folk?

Med kamratliga hälsningar
Ali Esbati

Stockholm 030831

Festival i Lund den 30 augusti!

Svenska Akademien, Lars Demian, Ulla Hoffmann och mycket mer…

Den 14 september går svenska folket till folkomröstning om EMU, och de olika sidorna slåss om rösterna på alla upptänkliga sätt.
I Lund har vänstern redan börjat sin nej-kampanj som kommer att fortsätta under hela sommaren, och där finalen kommer att bli en stor folkfestival i stadsparken den 30 augusti.
En av initiativtagarna till festivalen är Claes Regander, som också sitter i Vänsterpartiet Lunds styrelse. Han berättar att syftet med festivalen är att samla så mycket folk som möjligt och ge dem en extra push inför folkomröstningen två veckor senare.
– Vi vill nå människor som man inte kommer i kontakt med genom de vanliga kanalerna, de som inte läser tidningen varje dag eller ser alla nyhetssändningar. EMU- folkomröstningen är ett av de viktigaste beslut vi kommer att ta på väldigt lång tid, det gäller att alla har bildat sig en åsikt innan den 14 september!

– Många är redan trötta på allt tjat om EMU, och slutar lyssna. Vi tror att det finns många sätt att få folk att diskutera på, och att det här kan vara ett av dem, att ordna en festival med musik, teater, tal och mat. Att ha åsikter om och påverka sin egen vardag är inte tråkigt. Tvärtom!, tillägger Tove Hultberg som är festivalgeneral.
Bland de band som kommer till Lund för att spela märks de före detta Landskronaborna Svenska Akademien, trubaduren Lars Demian och hiphoparna i Advance Patrol.
Andra celebriteter är Vänsterpartiets tillförordnade ordförande Ulla Hoffmann, Ung Vänsters ordförande Ali Esbati och Luciano Astudillo, drivande i Invandrare mot EMU och SSU.
även poesi, grafitti och barnteater står på programmet. Här finns med andra ord något för alla åldrar och smaker.

Folkfestivalen är ett samarbete mellan Vänsterpartiet, Ung Vänster, Vänsterns studentförbund och Smålands nation i Lund.
Petra Larsson från Smålands nation är artistansvarig, och tycker att det är roligt att så många ställer upp för att protestera mot EMU.
– Det är fritt inträde till festivalen, och vi har en ganska snäv budget. Därför är det extra roligt att så många ställer upp och kommer och spelar för lägre gage än brukligt.

Vad? Folkfestival mot EMU i Lund
Var? Lunds stadspark, utomhusscenen
När? Lördagen den 30 augusti, 13.00- 24.00

_______________________________

Kontakt med Folkfestivalen Nej till EMU:

Tove Hultberg, festivalgeneral.
Telefon 0709- 35 79 63, eller mail tove.hultberg@vansterpartiet.se

Ungliberal muslimhets och chic-vänsterns kollaps

Vi är många som inte glömt hur folkpartiet i och med förra höstens valrörelse seglade upp som det etablerade svenska parti som gjort enskilt mest för att introducera rasistiska och främlingsfientliga partiers frågor i debatten. Först legitimerade folkpartiet såväl Danskt folkeparti som Sverigedemokraterna genom att ge deras företrädare oförtjänt uppmärksamhet. Därefter övertogs delar av dessa partiers politik och insinuanta retorik. Det var ett framgångskoncept för folkpartiet. Och en rätt riskfri väg. Det är ju knappast Lars Leijonborg och hans glada gäng som drabbas av ökad främlingsfientlighet och –hets.

När nu Lars Leijonborg återgått till sin normaltrista framtoning och EMU-kampanjen inte vill lyfta för liberalerna dammas så trumfkortet av igen. Denna gång är det ungliberalen Fredrik Malm som passar på att vinna poänger på gammal god muslimhets. Den väne Malm – som givetvis är för mångkultur samt ”ändamålsenliga lokaler” för religionsutövning – går till storms mot Moskén i Stockholm (DN 21/8). Enligt Malm har en extremistisk predikant talat för självmordsattacker mot civila israeler. Detta förnekas visserligen av andra som deltog på mötet, men det är inte det intressanta. Det intressanta är Malms angreppssätt och effekterna av det.

Malm för muslimer kollektivt ansvariga för en enskild predikants ståndpunkt. ”Muslimer i Sverige borde vara bedrövade över att deras moské blir en nyckelplats för denna sorts predikan”. Går Fredrik Malm omkring och är bedrövad över att Livets Ord är kristna? Bör jag ställa kyrkobesökare i Mellansverige till svars för att knäppa kristna gör knäppa saker?

Malm har två syften. Båda är frånstötande cyniska.

För det första rider han på vågen av hets mot muslimer och förstärker den ytterligare. Det är ”extra viktigt att alla kulturella, etniska och religiösa minoriteter ställer upp bakom de grundläggande värderingarna för demokratin”, skriver han. Underförstått att muslimer tenderar att inte göra det. Vidare går han loss med en bisarr jämförelse mellan ”kommunismen, nazismen och nu (sic!) den islamiska fundamentalismen”. Han talar om ”den tredje globala ideologin med totalitära ambitioner under de senaste hundra åren”. Han talar förstås i nattmössan, men poängen är att utmåla muslimer som hot och vinna billiga poänger på att framstå som ”handlingskraftig” mot detta onda. ”även om de islamiska terroristerna har Koranen och inte ’Mein Kampf’ som bibel påminner deras mentala struktur och världsbild om den tyska nationalsocialismens” skriver Malm. ”Mental struktur”. Jämförelse mellan Koranen och Mein Kampf. Smaka på det. Malm börjar, och i vårt korrupta och korkade medielandskap hänger de massproducerade ledarskribenterna på. I ett läge då USA massmördar oskyldiga människor runt om i världen är det förstås passande att ha ideologiska stormtrupper i form av ungliberaler som Malm, som skapar det lämpliga idéklimatet för att dessa övergrepp ska kunna fortgå.

För det andra är Malms syfte det sedvanliga stödet till en brutal, rasistisk terorrstat; Israel. Malm blandar bort korten. Han lyfter fram oacceptabla men marginaliserade terroruppmaningar, för att dölja huvudfrågan: att palestinskt motstånd mot ockupationen är legitimt och framför allt självklart. Palestinier kommer att fortsätta kämpa mot ockupanterna, liksom irakier idag gör. Kolonialismens radskrivare kanske inte begriper den ”mentala struktur” som gör att människor inte låter sig slaktas och förnedras, utan reagerar. Men så länge ockupationen består, består motståndet.

PS. I förra ”Ali har ordet” tog jag upp ja-sidans argumenationshaveri. Sedan dess har haveriet fördjupats. Sören Gyll har gått ut och lekt Gudfadern och velat tysta enskilda ministrar i Sveriges regering. Sådan är ”näringslivets” demokratisyn. På DN Debatt 23/8 samlas ”nitton kända kulturarbetare”, från ”den liberala högern och den internationalistiska, frihetliga vänstern” för att fullborda chic-vänsterns kollaps. Människor som inte vet ett dyft om vanligt folks livsvillkor uttalar sig här om att vi ska ha ”nya influenser, mer av nya tankesätt och livsstilar och mindre av inskränkthet och jantelagstänkande”. Visst är det härligt med det nya greppet att flytta makt från folkvalda organ till hemliga direktörsmöten. De nya livsstilar som den europeiska massarbetslösheten föder måste bejakas. Och fy för inskränkta kollektivavtal. Bättre då att vara springvikarie och kompensera sin låga lön med att sjunga sånger av Arja Saijonmaa.

Med kamratliga hälsningar,

Ali Esbati
030824

Imperialism är fortfarande inte okej

Den relativa tystnaden i media kring kriget i Irak är skrämmande. USA fortsätter sin imperialistiska ockupationspolitik och Mr Bush förhandlar med sina oljekompisar på högvarv. Men var var massförstörelsevapnen?

Amnesty rapporterar om illegala fängslanden och övertramp mot mänskliga rättigheter, men vem bryr sig? Vi måste bry oss.

Det är inte okej att ockupera ett land och döda civilbefolkning för sina egna ekonomiska intressens skull. Vi kräver att få veta vad som händer i Irak. När ska FN få spela den ledande rollen i fredsprocessen? Kommer den dagen när engelska och amerikanska militära styrkor ställs till svars för att ha skjutit demonstranter och torterat fångar?

Istället för att en gång i veckan rapportera om incidenter i Irak krävs en nyhetsrapportering av Iraks demokratirörelse och de övergrepp som det irakiska folket får utstå.

Ung Vänster förbundsstyrelse
030817

Sida 4 av 10« Första...23456...10...Sista »