Venezuela – ett land som ger hopp!

Att efter två veckor i Venezuela försöka sammanfatta sina intryck är inte enkelt. Det är så många möten, imponerande människor och intressanta organisationer man skulle kunna berätta om. Men vill man hitta ett ord som sammanfattar min vistelse, så måste det bli hopp – Venezuela är ett land som fullkomligt vibrerar av hopp. Det är landet där människor stoppar en på gatan för att de vill diskutera och stolt berätta om sitt land och sin president, och får en att lova att resa hem för att berätta sanningen om Venezuela. Det är landet där konstitutionen är en best-seller som säljs av varannan gatuförsäljare och citeras av alltifrån taxichaufförer till ministrar. Konstitutionen är levande, eftersom den tillkommit efter en lång demokratisk process där alla medborgare fick säga sitt, och sedan antagits efter en folkomröstning. Den nya konstitutionen innehåller demokratiska rättigheter, troligen unika i världen, som bland annat garanterar folket rätten att avsätta sina valda representanter, inklusive presidenten, i en folkomröstning. För den som ägnat det senaste året åt att förgäves kräva en svensk folkomröstning om EU-konstitutionen var det svårt att inte bli avundsjuk.

Vad som pågår i Venezuela går inte att beskriva som något annat än en demokratisk revolution. I ett land där politik var detsamma som byråkrati och fiffel, och två i princip lika korrupta partier delade upp makten mellan sig varje år, har demokratin idag börjat få en verklig innebörd, och folket deltar i beslutsprocesserna.

Hoppet man möter kommer av människors väldigt starka tilltro till de folkliga rörelsernas möjlighet att fortsätta förändra. Parollen "Venezuela ahora es de todos" (Venezuela tillhör idag alla) är inte bara en tom floskel, utan något som människor faktiskt tänker se till att förverkliga.

För att ta sig förbi den statliga byråkratin, till stor del fortfarande kontrollerad av oppositionen som gör allt för att motarbeta den nya regeringen, har istället de stora sociala förändringsprojekten organiserats och styrts direkt av lokala folkrörelser. På detta sätt har man bland annat organiserat utbildning för miljontals människor, ett projekt som inneburit att Venezuela i år kunde utropas fritt från analfabetism. På liknande sätt genomförs projektet "Barrio Adentro", som gett gratis sjukvård till storstädernas slumområden och landsbygdens fattigaste delar, områden som tidigare stod helt utan tillgång till läkarvård. I alla projekt är det lokala kommitteer som organiserar och ansvarar, och därmed skapar engagemang och stöd för de olika projekten lokalt.

Att stödet för utvecklingen är stort i landet är inte svårt att förstå, och också mycket lätt att konstatera för den som är där. Det är heller inte svårt att förstå att detta provocerar. I en värld där tredje världens länder förväntas underordna sig och anpassa sig efter USA:s intressen, är Venezuela det modiga undantaget. Ett mod som bland annat gjort att representanter för den kristna högern i USA nyligen föreslog att Chávez borde lönnmördas. Och det är för övrigt svårt att inte förundras över hyckleriet hos de svenska liberaler som högljutt kritiserar att Ung Vänster rest runt i Venezuela och deltagit på världsungdomsfestivalen, men låter bli att uppröras över att Venezuelas självständighet och demokrati hotas på ett så uppenbart sätt.

Det är svårt att vara i Venezuela utan att bli djupt imponerad av utvecklingen. Där finns mycket att lära för vänstern i hela världen, och det finns all anledning att fortsätta följa utvecklingen i landet. Men samtidigt finns ingen anledning att idealisera eller romantisera utvecklingen i Venezuela, för den är självklart komplex och har sina problem. Det stora fokuset på Chávez person, bristen på feministiska perspektiv och risken för att Chávez eget parti utvecklas till ett lika korrupt maktparti som de tidigare är några.

Det förändrar dock inte det faktum att Venezuela idag måste betraktas som ett lysande hopp i en annars, på många sätt, mörk omvärld. Venezuela ger hopp!

Tove Fraurud
Förbundsordförande Ung Vänster

P.S. Idag talar den amerikanska författaren och advokaten Eva Golinger på ABF-huset i Stockholm om USA:s intervention i Venezuela under de senaste åren, utifrån sin uppmärksammade bok "Chavez-koden". För den som är i Stockholm och har en ledig måndagkväll rekommenderas att ta sig till ABF-huset på Sveavägen 41 kl. 18.30. För den som inte hinner dit kan annars boken rekommenderas varmt. Förhoppningsvis kommer den i en svensk översättning snart.

Nya moderater – inget nytt

En partiledare har tittat sig själv i spegeln och insett att han aldrig kommer få kliva in som statsminister i Rosenbad så länge han företräder ett parti som har sin medlemsbas i skärgården. Hur gärna han än önskar det bor inte en majoritet av Sveriges röstberättigade i Täby.

Han betraktar sin sympatiska spegelbild och suckar över att det inte är som i USA, en match man mot man, endast mellan hans personlighet och den nuvarande fetknoppens, den skulle han vinna lätt.

Han kliar sig i flinten och tänker bekymrat på att 57 % av moderaternas egna symaptisörer i en TEMO-undersökning svarade att deras parti företräder överklassens intressen. Eftersom han är strateg och dessutom länge spanat på den där läckra tomten i Harpsund, inser han att det behövs en rejäl omprofilering om han skall lyckas övertyga en väljarmajoritet att hans parti skall få ansvaret för makten i den stabilt socialdemokratiska välfärdsstaten Sverige.

Så har moderaterna inlett sin stora omprofilering, som just denna helg förts vidare framför öppen ridå. Moderata partistämman i örebro har varit en uppvisning i närmast sovjetiskt planenliga omröstningar och programdebatter syftande till att, just, understryka de Nya moderaternas uppståndelse och de gamla moderaternas försvinnande i en rökpuff.

Moderatstämman är klart sevärd. Vem har någonsin tidigare hört en moderat ekonomisk talesman tala sig varm för fackens rätt till sympatiåtgärder över landsgränserna? Det skedde faktiskt under debatten om Lex Britannia. Gunnilla Carlsson, vice partiordförande, deklarerade sig vara ”kollektivavtalsfantast” och Mikael Odenberg rörde sig stundtals långt utanför den normala moderata hjärnhalvan. Målsättningen var förstås att provocera stämmoombuden och samtidigt ge nyhetsredaktionerna nytt kursändringsstoff. Mycket riktigt gick KG Bergström i spinn i Aktuellt och kallade det ”en av de märkligaste debatter som hållits” där ”partistyrelsen lät som LO brukar låta.”

I reportaget beskrivs Reinfeldt som ”skakad” av oppositionen men omröstningarna gick partistyrelsens väg och budskapet som kommer ut ur rapporteringen blir i slutändan att moderaterna tagit ännu en tuff inre fight för att byta kurs i riktning mot att bli ett ansvarstagande regeringsalternativ.

Har man då gjort det?

Nja i stämmokulliserna har klassisk moderatpolitik röstats igenom, även på det arbetsmarknadspolitiska området där man vinnlagt sig om att framstå som ett nytt arbetarparti. Stämmoombuden beslöt under fredagen att visstidsanställningar ska kunna utsträckas till två år. Ett effektiv sätt att ytterligare undergräva tillsvidareanställningar som grundregel på arbetsmarknaden.

Och när kursändringarna under året som gått titt som tätt har stigit som skära ballonger mot den blå mediehimlen har det, när man läser mellan raderna, aldrig varit en fråga om en vänstervridning av den moderata ideologin, utan om förändring av retorik och prioriteringar. Så slogs det t ex upp stort i våras att Reinfeldt menade att moderaterna haft för mycket fokus på friskolor, men vad han faktiskt sa var inte att man nu skulle vara mer skeptiska mot friskolor, utan bara att man skulle prata mindre om dom:

”Moderaterna lägger om kurs i ännu en politisk fråga. Partiet har fokuserat för mycket på friskolor. Hädanefter ska den kommunala skolan lyftas fram, klargör partiledaren Fredrik Reinfeldt.” (SvD 11 mars 05)

Och trots allt. Moderaterna är fortfarande ett parti som har sin medlemsbas i skärgården. Avsändarens postadress och storlek på aktieportföljen är inte oviktiga variabler då man skall bedömma trovärdigheten i kursförändringen. Intresset ljuger inte, som bekant. Fortsätter överklassen att rösta på moderaterna så är det uppenbarligen så att åtminstone de betraktar den Reinfeldtska mjukisretoriken som blott valstrategiska förändringar, icke reella förändringar av politiken.

De nya moderaterna är således med största sannolikhet inte särskilt nya. Lättar man på den nya kostymen sitter den gamla kvar under och den nye arbetaren Reinfeldt visar sig vara en charmant men lömsk sol-och-vårare från Täby.

Fast valår har nu sin egen dynamik. Vi får se hur väl moderaterna kommer lyckas med sitt omprofilerande. Hur det än går bör vi i alla fall ta med oss något av alla taburetterna, och det är de erkännanden och ”avböner” som ledningen hasplat ur sig för att framstå som trovärdiga i sin omsvängning. När de förlorat valet 2006 skall de inte få glömma att de nu en gång för alla erkänt att deras föreslagna skattesänkningar varit ofinansierade och snedfördelande.

Erik Berg,
Förbundsstyrelseledamot
Ung Vänster

Bojkotta Israel

Israel ockuperar Palestina. Den israeliska ockupationen innebär daglig misär och förnedring för det palestinska folket. Det är en rasistisk kolonialpolitik som förs. En politik där palestinierna inte betraktas som människor utan utsätts för kollektiva bestraffningar.

Den här konflikten handlar inte om två jämlika parter. Israel ockuperar Palestina och det palestinska folket behöver vår solidaritet i sin kamp för frihet, säger Elsa Hedenström, aktiv i Ung Vänster Storstockholm samt ledamot i samordningsgruppen för Nätverket bojkotta Israel i Sverige.

Internationella domstolen i Haag har fördömt den mur som Israel just nu bygger på palestinsk mark och som skär rakt genom det palestinska samhället. En mur som är 8 meter hög och som skiljer bönder från sina olivlundar, barn från sina skolor och familjer från sina släktingar.

Trots detta förmår inte den svenska regeringen ta ställning, trots detta fortsätter USAs förbehållslösa stöd till Israel. Att Israel ostört tillåts bryta mot folkrätten och fortsätta sin ockupation är mer än ett hot mot palestinska liv, det är också ett hot mot oss alla, ett hot mot våra möjligheter att leva i en rättvis värld som styrs av andra principer än den starkes rätt.

När den svenska regeringen är tyst och lamslagen blir det upp till oss medborgare att sätta press på Israel. Att utöva sanktioner mot Israel som i 57 år har kommit undan med etnisk rensning, statsterrorism och ockupation är en av våra möjligheter att påverka. Därför kommer vi i höst driva en kampanj för bojkott av Israel, säger Elsa Hedenström.

Kampanjen kommer inledas den 4 september med aktioner på flera platser i Stockholm. Kampanjen syftar till stor del till att få lokala butiker att upphöra med försäljning av israeliska varor genom en organiserad bojkott.

För mer information om kampanjen kontakta
Elsa Hedenström eller Siri Jonsson via Ung Vänster Storstockholm, nr 08 640 80 05.

För mer information om bojkott se www.bojkotta-israel.nu.

Ung Vänster Storstockholm, 18/8-05

Bosättarna lämnar Gaza – men sen?

De israeliska bosättarna i Gaza tvingas lämna sina bosättningar, och vi förväntas känna medlidande, till och med sympati. Det är väldigt motbjudande.

Bosättarna har skickats ut av en regering som ser landmaximeringen som sitt främsta mål. De har stulit marken de bott på, och gömt sig bakom sin ockupationsarmé. Varken de eller armén har dragit sig för att bestraffa en hel befolkning, att skjuta skarpt mot barn och hus som är i vägen.

Nu ska vi känna sympati, och se bosättarnas mänskliga ansikte när de tvingas lämna tillbaka det som de stulit.

När jag ser den upprörda bosättarkvinnan gråta, för att militären tvingar dem att återlämna den stulna marken känner jag ingen sympati.

Jag önskar istället att jag kunde ta mikrofonen från TV-reportrarna, och berätta om Khalid, eller någon av alla de andra palestinierna som levt under bosättarnas våld i Gaza.

Khalid har aldrig varit utanför Gaza, aldrig under sitt 23-åriga liv har han tillåtits lämna den åtta kilometer långa landremsa som är hans fängelse.

Khalid vet inte hur världen ser ut utanför den inhägnad som är Gaza. När Gaza beskjutits från attackhelikoptrar, bosättningar, eller pansarvagnar har Khalid aldrig haft någon plats att gömma sig på. Det finns ingen plats som är fredad när man lever under ockupation. Ens liv kan slockna vilken sekund som helst, och ens levebröd kan tas ifrån en vid vilket givet ögonblick som helst.

Palestiniernas nutidshistoria är fylld av verklig fördrivning. Palestinierna kommer från byar som förstörts, tillintetgjorts, raserats eller sprängts. Deras historia förnekas än idag, liksom deras rättigheter.

1,2 miljoner palestinier har levt i ett helvete på jorden – hopklämda på en ofattbart liten landyta – för att 8 000 bosättare skulle kunna fortsätta leva på frukterna av palestiniernas mödor.

Det intressanta i medierapporteringen av tillbakadragandet från Gaza är ickerapporteringen därifrån (eller från Västbanken, som nu ser en 85-procentig ökning av bosättningar, bara det här året). Det som svensk och annan internationell press vill rapportera om är tårar, fördrivning, och upprördhet. Men endast israelisk sådan.

– Den här planen är bra för Israel i alla lägen, sa premiärminister Sharon förnöjt.

Förra året intervjuades Ariel Sharons rådgivare Dov Weinglass i den israeliska tidningen Haaretz. Han gjorde där väldigt klart att Gaza var ett unikum, som inte skulle utgöra något prejudikat.

– När man fryser den processen, så förhindrar man etableringen av en palestinsk stat, och man förhindrar en diskussion om flyktingarna, gränserna och Jerusalem.

Tillbakadragande bidrar med just den mängd formaldehyd som krävs för att det inte skall bli någon politisk process med palestinierna.

Dov Weinglass är ingen galen extrem-sionist i Knesset. Han är en person som är med och utformar den officiella politiska strategin, och hans ord förtjänar att tas på allvar.

De israeliska illegala bosättningarna på Västbanken, såväl som på Gaza är olagliga enligt internationell rätt. Ockupationen och bosättningspolitiken har alltid varit olaglig, men tillåtits och uppmuntrats av den israeliska regeringen.

Nu försvinner 8 000 av bosättarna, och självklart är det en seger för alla de palestinier som nu kan röra sig friare. Som inte behöver oroa sig för om deras barn blir skjutna på väg hem från skolan.

Nu måste vi bara se till att bli av med de resterande 400 000 olagliga bosättare som finns på Västbanken. Förhoppningsvis får vi se deras uttåg på tv väldigt snart.

Hanin Shakrah,
Ledamot av Ung Vänsters förbundsstyrelse

Facklig ungdomskonferens

Vänsterpartiet och Ung Vänster presenterar:

Facklig ungdomskonferens 2005 27-28 augusti Brygghuset, Stockholm

Temat för i år är feminism, arbetsrätt och EU. Konferensen håller på från 11-18 på lördagen och 9-16 på söndagen. Brygghuset ligger på Norrtullsgatan 12 N vid Odenplan.

Program

Lördag 27 aug

11.00 – 15.00
Upptakt till Vänsterpartiets kampanj "Rätt till jobb – rätt på jobbet".

11.00 – 11.30
Inledningstal av Lars Ohly, partiordförande (v)

11.30 – 13.00
Inledning av Camilla Sköld-Jansson, vänsterpartist, sammankallande i kampanjgruppen och ledamot av Riksdagens arbetsmarknadsutskott.

13.00 – 14.00 Lunch

14.00 – 15.00
Torgmöte och tal av Lars Ohly och Tove Fraurud på Sergels torg. Flygbladsutdelning och andra aktiviteter.

15.00 – 15.45
Att vara ung och vänster i facket.
Mattias Risslén
, vänsterpartist och aktiv i Transport.

15.00 – 16.00
Hur ska vi se på regeringens förslag till LAS (Lagen om anställningsskydd)? Hur påverkar förslaget ungdomars villkor på arbetsmarknaden?
Camilla Sköld-Jansson, vänsterpartist och ledamot av riksdagens arbetsmarknadsutskott, redogör för förslaget till ny LAS som nu är ute på remiss.

16.00 – 16.45
Hur mobiliserar vi ungdomar till facket? Vad är skillnaden mellan lag och kollektivavtal? Erfarenheter från facklig kamp bland spärrvakter på Connex.
Tim Söderström, SEKO Klubb 20:s ungdomskommitté.

17.00 – 18.00
Film om hur företagen i USA försöker krossa facket.
Mattias Risslén, Vänsterpartist och aktiv i Transport, leder diskussionen efter filmen.

Söndag 28 aug

9.00 – 10.30
Hur påverkar tjänstedirektivet och EU-konstitutionen arbetsrätten?
Tommy Jansson, Vänsterpartiets EU-Sekretariat.

9.30 – 10.45
Vad säger lagen om jämställdhet?
Monika Ohlson, förhandlare och ansvarig för jämställdhetsfrågor på Handels talar om Jämställdhetslagen, diskrimineringslagen och LAS ur ett fackligt perspektiv.

10.00 – 11.30
Hur kan facket använda arbetsrätten?
Andreas Sjögren från Handels talar om fackliga strategier och hur de har använts historiskt.

11.00 – 12.00
Hur påverkas kvinnors arbetsmarknad av EU? Hur förenar människor föräldraskap och förvärvsarbete i olika EU-länder och hur påverkar föräldraförsäkringen kvinnors arbetskraftsdeltagande? Hur ska vi se på delad föräldraförsäkring?
Anna-Karin Johansson, ombudsman
Jämställdhet/Mångfald Tjänstemannaförbundet HTF.

12.00 -13.00 Lunch

13.00 – 14.30
Paneldebatt. Den fria rörligheten – om olika fackliga strategier.
Lotta Holmberg från SAC samtalar med Martin Viredius från Transport
och troligen någon från Byggnads eller SEKO Sjöfolk om östutvidgningen och att organisera papperslösa.

15.00 – 15.45
Avslutningstal av Tove Fraurud, förbundsordförande Ung Vänster.

Praktiskt
Vi ordnar övernattning åt dem som behöver. Sista anmälningsdatum är 19 augusti och anmälningsavgiften är 200 kr. Reseutjämning tillämpas inte.

Frågor?
Kontakta Erika Nysäter, administrativ sekreterare, 0704-97 20 67 eller Clara Norberg-Averbo, förbundssekretare, 0702-70 86 11.

Ung Vänster, Förbundscentralen
Kungsgatan 84
Box 12660
112 93 STOCKHOLM
Tel 08-654 31 00
Fax 08-650 85 57

Världsungdomsfestival

Just nu pågår den sextonde världsungdomsfestivalen i Caracas, Venezuela. Festivalen samlar tiotusentals ungdomar från hela världen till en folkfest för fred och solidaritet – i kamp mot krig
och imperialism. Festivalen blandar politik, kultur och fest under huvudparollerna fred, vänskap och internationell solidaritet.

Ung Vänsters ordförande Tove Fraurud deltar på festivalen tillsammans med 80 andra svenska ungdomar, varav många är medlemmar i Ung Vänster.

Läs mer på festivalens officiella hemsida: www.caracas2005.info

Storebror ser dig!

Spelets regler förändras, domderar premiärminister Tony Blair och föreslår lagändringar som sätter de mänskliga rättigheterna ur spel. I veckan lades förslagen fram som bland annat kommer att innebära att människor som begår brott i Storbritannien kan avvisas till sina hemländer även fast de där riskerar dödsstraff eller tortyr. Blair tycker även att det ska vara olagligt att indirekt uppmuntra terror. Då antar jag att vi får fundera över vad terror är? De senaste åren har det begreppet blivit en aning vagt i kanterna.

T ex klassas palestiniers kamp för ett självständigt Palestina och deras motstånd mot den israeliska ockupationsmakten, som terror av Blair och gänget, medan internationell rätt står bakom palestinierna. Suddiga gränser, ger suddiga lagar.
Allt i namnet av Kamp mot terrorism. Man ska då tänka på att det redan har spelats en hel del utanför regelboken när man här i Sverige t ex fryser svenska medborgares bankkonto innan deras skuld bevisats.

Man blir inte förvånad, knappt så att man höjer på ögonbrynen. Vanans makt är stor. På knappt 4 år har vi lärt oss att muslimer (eller terrorister) är det största hotet vi (tror Blair menar västerlandet när han säger vi) har och i kampen mot "de där" accepteras det mesta. Grundläggande internationella regler för att säkra människors säkerhet och trygghet riskeras när man jagar dem. Orsaken till terrorism funderas det sällan över. Det samhälle vi ser framför oss är skrämmande.

Jag fick en gång en fråga, jag var nog 16 år, om Orwells "1984" någon gång kommer att realiseras. Ni vet – den boken där storebror, Staten ser allt du gör och du måste bevisa din oskuld om du är misstänkt för något och staten kan fängsla dig utan att berätta varför…

Jag svarade nej på frågan, eftersom jag nog var en smula naiv, men mest trodde jag nog att ingen ville införa ett rättssystem som stinker av rättsosäkerhet och godtycklighet. Blair säger att spelreglerna sätts ur spel nu och han ler. Nu när storebror ser och vi måste vara beredda att bevisa vår oskuld och kanske i alla fall aldrig få sätta vår fot på engelsk mark. Nu när spelreglerna sätts ur spel var ska det stanna? Nu diskuterar man att förbjuda "hårdföra islamistiska grupper". Vad kommer näst? När börjar det brinna kring er knut? När kringskärs era fri och rättigheter?

Förvånansvärt nog har det varit tyst. Ingen kritikerstorm har livat upp kvällstidningarnas kultursidor utan detta har fått sväva förbi ganska tyst. Tystnad är farligt. Vi måste protestera när hårda inskränkningar i mänskliga rättigheter och andra internationella regler sätts ur spel i Blair och Bush kamp mot terrorismen. Vi måste säga det självklara, som att det är inskränkningarna i internationell rätt och vår orättvisa värld som från början föder ilskan och hatet.

USA ockuperar Irak, mot internationell rätt och lag. Israel ockuperar Palestina mot internationell rätt och lag. En orättvis värld föder hat över ja, just det orättvisorna. Och utan våra protester mot detta kommer aldrig männen med så stor makt att sluta och helt plötsligt bli snälla. Det ligger inte i deras intresse. Det är dags att sätta ner foten!

Sara Svensson, Ung Vänsters verkställande utskott 050812 Stockholm