Skuldavskrivning – men hoppas inte på för mycket

För tjugo år sedan frågade Tanzanias president, Julius Nyerere, de rika ländernas regeringar: ”Skall vi verkligen svälta våra barn för att betala våra skulder?”

Det var en samvetsfråga som den rika världen bemötte med en talande tystnad och i vissa fall ett cyniskt: principiellt sett, JA!

Så har också tjugo år gått utan att de nödvändiga skuldlättnaderna har genomförts. Under samma period har klyftorna i både absoluta och relativa tal vuxit och de rika länderna har trots löften om att öka sina biståndsbudgetar till 0,7% av BNP istället minskat biståndet till i genomsnitt 0,25% av BNP.

För många av världens fattiga och mest skuldsatta länder innebär situationen att man betalar mer i räntor på skulder man ärvt från oljekrisens och kalla krigets 70-tal, än vad man får i bistånd.

Med en sån utgångspunkt är det mycket svårt att bygga en ny framtid för världens miljoner fattiga.

Men så, i helgen, klubbade Världsbanken till slut beslutet om skuldavskrivning för arton tungt skuldsatta länder. Ett latinamerikanskt och sjutton afrikanska. Beslutet var väntat, frågan är nu bara om det är ett verkligt steg framåt eller bara ett propagandanummer, ett villospår. Med sin nya chef Paul Wolfowitz, som var en av arkitekterna bakom de amerikanska invasionerna i Irak och Afghanistan, har Världsbanken utan tvivel goda skäl att gå på charmoffensiv.

Så låt oss för stunden förhålla oss kritiska till beslutet. Världsbanken och IMF har, försiktigt uttryckt, ett ”bad record” i utvecklingsfrågor. De krav man ställt på ekonomiska reformer och privatiseringar i låntagarländerna, har enligt en massiv dokumentation endast bidragit till att fördjupa nöden och vidga klyftorna.

Som universalmedicin har produktion för export rekomenderats, med den inte särskilt svårförutsägbara följden att världsmarknadspriserna på u-ländernas primärvaror stadigt sjunkit, samtidigt som de rika länderna infört importkvoter för att skydda sina egna producenter.

Så, har någonting substantiellt egentligen förändrats idag, som skulle kunna antyda att världsbanken och IMF menar allvar den här gången?

Röstfördelningen i institutionerna är fortfarande densamma, världens sju rikaste länder har precis som förr tillsammans nästan hälften av rösterna och världsbanken företräder därmed fortfarande de gamla kolonialmakternas intressen.

Men okej, låt oss ge dom en ärlig chans, låt oss se direkt på vad banken vill göra.

I världsbankens årliga World Development Report som presenterades förra helgen, konstaterar författarna insiktsfullt att rättvisa är bra för ekonomin: ”by generating more equity, we can generate a more efficient society”. Så långt allt väl ute på den retoriska ballanslinan, men när slutsatserna skall dras skriver banken att ojämlikhet uppstår ”when markets are missing or imperfect”, banken menar därför att den åtgärd som behövs är ytterligare liberaliseringar: "Correcting the market failures is the ideal response".

Det tycks som om Världsbanken och IMF fortfarande är trogna liberaliseringsideologin.

Men något har ändå förändrats i påpekas det ibland: Skuldavskrivningar och lån är inte längre knutna till de hårt kritiserade strukturanpassningsprogramen, istället är de knutna till kravet att mottagarlandet skall ta fram en strategi (PRSP) för hur fattigdomen ska bekämpas.

Vad innebär det?

World Development Movement konstaterar i rapporten World Bank s Poverty Reduction Support Credit – Continuity or Change? att det helt enkelt innebär att soppan fortsätter kokas på traditionellt vis: ”The study finds that 90% of PRSPs – which are conditions of debt relief, loans and aid to the poorest countries – contain privatisation measures, 96% include strict fiscal policy and over 70% include trade liberalisation

Den marknadsliberala ekonomiska politik som fördjupat fattigdomen och klyftorna finns alltså kvar, även om ansvaret för att formulera den flyttats över till de fattiga länderna själva. Man kan kalla det ett slags opinionsstrategisk outsourcing.

Så låt oss inte jubla än. Det verkar som om priset för dem som skall få ta del av skuldavskrivningarna kommer bli högt i form av fortsatt politisk underkastelse.

Därtill finns, som många biståndsorganisationer påpekat, en betydande risk att medlen till skuldavskrivningen kommer plockas från de reguljära biståndsbudgetarna.

Ja, den risken är rentav överhängande; Ser man till hur biståndspengar användes under kalla kriget för att stärka politiska bindningar och hur de idag slussas för att trygga investeringar åt egna företag, så inser man att biståndsverksamheten i mycket handlar om de rika ländernas egna politiska och ekonomiska intressen.

Ung Vänster kämpar för en ordentlig, villkorslös skuldavskrivning för alla världens fattiga länder. Vi kräver att Sveriges bistånd skall höjas till 2% av BNP. Vi kräver att IMF och Världsbanken demokratiseras och upphör att sprida sin nyliberala dynga över jordens sargade yta.

Erik Berg
Vice ordförande, Ung Vänster

Det finns ingen kommentar än, bli först!

Skriv en kommentar