Omval? Nej, usch så odemokratiskt!

Nyheten för dagen har varit Hugo Chavez initiativ att göra några ändringar i den venezuelanska konstitutionen. Begreppet borgerlig hegemoni har sällan känts mer klockrent än när det gäller att beskriva nyhetsrapporteringen om denna händelse. Konceptet är enkelt – misstänkliggör, misstänkliggör, misstänkliggör.

Det lagförslag som upprör så är egentligen knappast särskilt uppseendeväckande – det handlar helt enkelt om att statschefen ska kunna väljas om så länge vederbörande 1: ställer upp till val och 2: faktiskt blir vald. Big deal. Man skulle kunna säga att det är ungefär som i Sverige, om det nu inte hade varit så att vår statschef redan är tillsatt på livstid av födsel och ohejdad vana. Om, säg, statsministern hade varit statschef, alltså. Ordningen med frihet att ställa upp i val är, tro det eller ej, inte helt ovanligt i demokratiska stater.

Men nu är det ju inte lagförslaget i sig som rapporteringen handlar om. När Rapports inslag om saken avslutas med orden ” för kritikerna är detta ett bevis på att Hugo Chavez försöker bli president på livstid”, så är det uppenbart att det övergått till att bli något annat än nyhetsrapportering. En agenda skymtar fram mellan bilderna på en hojtande, misstänkt mörkmuskig Chavez, bakom de suggestiva ordvalen (”stärker sitt grepp”, ”statlig kontroll”, ”mer makt under sina vingar”), och – surprise! – den är blåaktig till färgen. Den gynnar dem som gärna skulle se honom avsatt, som hejade på kuppförsöket mot honom, dem som helst av allt skulle vilja se en, ska vi säga, något mer kapitalvänlig president kontrollera landets enorma oljetillgångar. De som förmodligen nu inser att de riskerar att få dras med karln ett tag till. Han är ju sådär obehagligt populär i sådana där obehagliga allmänna val.

Antifackligt

Det har tagit lite tid att smälta, centerns nya ”jobbprogram”. Det är en slags sammanställning av olika förslag de lagt fram de senaste åren, som haft det gemensamt att de skulle försvaga fackets och arbetstagarnas ställning på arbetsmarknaden. Ganska otrevlig läsning, alltså, men här finns det att tillgå för den som orkar.

Några av förslagen i programmet är extra illavarslande. Särskilda ungdomsavtal på arbetsmarknaden, krav på proportionalitet i stridsåtgärder från facken och förbud att vidta stridsåtgärder mot arbetsgivare vars anställda inte är fackanslutna, till exempel.

Ungdomsavtalen innebär en förlängning av provanställningstiden till så mycket som två år. Idén är att du som arbetslös ungdom (under 26 år), ska sluta ett ”frivilligt” avtal med en arbetssgivare om att din anställning ska vara på provbasis. Maximalt otrygg, det vill säga. Eller ”flexibel”, som centern föredrar att kalla det. Det är ett cyniskt utnyttjande av det faktum att vi har en hög ungdomsarbetslöshet. Jag har kompisar som på uppmaning av arbetsförmedlingen suttit och sökt jobb åtta timmar dagligen, som sökt varje ledig tjänst och ändå inte fått någon. Som gått söka-jobb-, och datakurser, som försökt leva på socialbidrag, men blivit tvungna att flytta hem till morsan igen när det inte har gått ihop. Så är det att vara arbetslös. Det är att vara maktlös. Och där kommer centerns ungdomsavtal in. ”Det är åtminstone ett jobb”, förväntas vi tänka, och så har den arbetslöse sålt ut sin anställningstrygghet i ren desperation.

För att ta maktförskjutningarna på arbetsmarknaden ett steg ytterligare, föreslås något smått oerhört: att inskränka i fackens rätt att ta till stridsåtgärder. Stridsåtgärderna ska vara proportionerliga, säger man. I programmet hotas med småföretag som varit tvungna att lägga ner, när facket gått in med åtgärder. Tanken leds osökt till salladsbaren Wild n’ fresh, som det var sådant rabalder kring i våras. Minns ni? Ägaren Sofia Appelgren vägrade teckna kollektivavtal och betalade bl.a. inte ut avtalsenlig lön eller semesterersättning, varpå hotell och restaurangfacket satte baren i blockad. Det blev ett jävla liv på olika centerpartister kring saken, facket jämfördes med maffian och man fick lätt intrycket att en blockad innebar både hästhuvuden i Appelgrens säng och bombhot. Minst. I själva verket var det en ganska ordinär, och fullt legitim insats från fackets sida. Men enligt centern antar jag att den skulle betraktas som ickeproportionerlig. Hade de fått bestämma, så skulle Appelgren i godan ro fått fortsätta betala lägre lön och ersättningar till sina anställda än avtalet stipulerar.

Om förslagen skulle bli verklighet har man gett arbetsgivare kraftiga incitament att försöka förhindra de anställda att gå med i facket, genom den då garanterade friheten från otrevligheter som krav på att man ska betala avtalsenliga löner och ersättningar. Centerns arbetsmarknadspolitik innebär arbetsgivarnas fullständiga frihet att utan inblandning från facket bestämma vilka villkor folk ska jobba under. Det är en attack riktad rakt mot själva tanken på att organisera sig tillsammans för sina rättigheter, mot möjligheten att gemensamt ställa krav på bättre villkor i arbetet. Det är obehagligt, men något säger mig att vi har mer att vänta av den här varan från Sveriges numera ledande antifackliga parti.

Förorten – ett tankespöke

Nu har det hänt igen. Bråk, uppror, upplopp i Göteborgs norra stadsdelar. ”Upploppsliknande stämning” är polisens beskrivning av händelserna under natten.

Det är inte heller första gången. Den katastrofala skandaljournalistik som har kantat händelserna är inte ett undantag. Misstänkligörandet av de boende och speciellt ungdomarna i området i fråga slår igenom allt annat. Den perfekta nyheten. På alla möjliga sätt. Mediedramatugin känns inövad, som om generalrepetitionen och de influgna journalisternas rapportering planerats i förväg och in i minsta detalj. Är det så att de till och med har en sådan lathund uppsatt på anslagstavlan- ”Att användas vid händelse av förortsupplopp”. Upplopp, ungdomsgäng, den arge grannen och det uppgivna, hjälplösa samhället – ingredienserna i den soppa som skapats i Sveriges kanske mest socialt segregerade stad, Göteborg.

Rapporteringen från norra Göteborg kommer förstås att få allvarliga konsekvenser. Många mörkermän får vatten på sina kvarnar. Polisen kommer att anse sig vara tvungen att gripa in, att se extra allvarligt på händelserna och vidta extraordinära åtgärder. Diverse högerpopulister, i regeringsställning eller de som nyss bytt ut sina rakade skallar och stålhättorna mot kostymkragar prydda med en blåsippa, kommer att kräva hämnd. Hårdare tag, stoppa invandringen, ’Three strikes and you are out!’ som folkpartiets husblattar presenterade för något år sedan.

Den största skadan var förstås redan skedd innan tidningen hamnade i min och din brevlåda. Journalisternas jakt efter stora rubriker med liten sanningshalt är det centrala problemet. Anlagda bränder, skottlossning och upplopp kommer att etsa sig fast i minnet på folk i gemen. Och räddningstjänstens utlåtande, om att flera bränder inte varit anlagda, kommer aldrig att skära genom bruset. Det är redan försent.

Som jag skrev sist det begav sig gynnar den skapade, konstruerade bilden av Sveriges sk förorter högerextremister och brunblåa politiska partier som har hårdare tag som dagens motto. Och i slutändan påvekas staden och människorna,

För den som aldrig varit i nordost framstår stadsdelar som Angered och Hjällbo som nergångna och farliga. I samma slag stämplas tusentals ungdomar med invandrarbakgrund som brottslingar.

Mer sanningsenlig vore att prata om de allt djupare samhällsorättvisor som drabbat både svenskar och invandrare, men där den senare gruppen fått ta emot de hårda politiska smällarna som inneburit arbetslöshet och nedskärningar.

Ingen har förstås brytt sig om att hör de andras versionen – ungdomarnas historia. Jag minns en serie hearings, bland annat en i Hammarkullen, för ett par år sedan som senare resulterade i en skrift som kan läsas här (läs sid 109-119). Den vidriga behandlingen som de boende i berörda stadsdelar får utstå, bland annat från polisen, är berättelser som måste berättas. Några röster,

Jag har inte känt mig så förolämpad och förnedrad sedan jag hade med Khomeinis soldater att göra. (Kvinna i Malmö)

Jag har kompisar som blivit misshandlade av poliser på grund av att de har annorlunda hår eller är misstänkta för att sälja knark. Så man bemöter dem med såna fördomar hela tiden. (Man i Stockholm)

Det händer att de släpper ungdomarna utanför en lokal där de vet att högerextremister håller till. (Man i Stockholm)

En del ungdomar har berättat för mig hur de blivit torterade under förhör. Polisen har slagit dem med telefonkataloger, vilket inte lämnar några blåmärken, men gör mycket ont. Sedan när poliserna är klara släpper de ungdomarna utan ytterkläder i något avlägset skogsområde. (Man i Göteborg)

Det återstår att se om sanningen om nattens händelser kommer fram. Kanske imorgon, kanske om en vecka, men förmodligen aldrig.

Israel, Palestina, begreppsförvirring

Kathleen Christison var tidigare politisk analytiker på CIA, och har arbetat med mellanösternfrågor i trettio år. Här skriver hon om den senaste tidens utveckling i Palestina, och om USA: s roll i konflikten. Intressant läsning.

Om vårens och sommarens händelser, med Hamas övertagande av kontrollen på Gazaremsan, skriver hon:

”Coup’ is the word being widely used to describe what happened in Gaza in June when Hamas militias defeated the armed security forces of Fatah and chased them out of Gaza. But, as so often with the manipulative language used in the conflict between the Palestinians and Israel, the terminology here is backward. Hamas was the legally constituted, democratically elected government of the Palestinians, so in the first place Hamas did not stage a coup but rather was the target of a coup planned against it.”

Det är en vinkling som sällan lyfts fram. Men det stämmer. Av två stora palestinska partier, vann ett valet – Hamas. När detta parti tar makten över det palestinska Gaza, hur kan det då vara en närmast kuppliknande skandal, så som det har utmålats i svensk och övrig västerländsk media? Var det en kupp när Reinfeldtregeringen intog Rosenbad i september förra året? Nej – det var resultatet av ett val. Ett beklagligt resultat, visserligen, men ändock ett resultat att respektera.

Men så är det ofta, med beskrivningen av Israel-Palestina. Orden, beskrivningarna, verkligheten förvrängs. Ockupationen kallas konflikt, muren kallas barriär. Bland liberaler är det kutym att lite slentrianmässigt kräva att Palestina, den ockuperade parten, ska avväpnas, medan man samtidigt stöttar ockupanten, som om de vore de utsatta. När Israel för ett par år sedan utrymde bosättningarna på Gaza, framstod det som en gigantisk eftergift, trots att man samtidigt i skuggan av omvärldens jubel etablerade dubbelt så många bosättare på Västbanken. Det är upp- och – nervänt, men det är smart. Åtminstone för den som vill ge ockupanten fritt spelrum.

EU-kritiken är folkets!

Från borgerligt håll har det pratats allt mindre om den europeiska unionen, EU . Det är i och för sig inte särskilt konstigt, inte sedan makthavare och etablissemang inom EU signalerat för en konstitution som kan komma att antas utan demokratiska folkomröstningar i medlemsländerna.

Och i Sverige talar inte opinionen för ett JA till en konstitution som leder till ett IMPERIUM, en militariserad superstat med en president, en gemensam utrikesminister samt med allt fler inslag av överstatlighet som berövar medlemsländerna deras vetorätt. Den öppna debatten om de viktiga sakfrågorna är begraven av borgerligheten samtidigt hela 67 procent av befokningen vill se en folkomröstning.

Men då och då kommer små smygande borgerliga angrepp mot EU-kritiker, i synnerhet mot oss i vänstern. Senast i raden är Sakine Madon, fd LUF-are och nu inplockad Expressenskribent, som försökt att klumpigt klumpa ihop den breda svenska EU-kritiken med Sverigedemokraternas rasistiska agenda och populistiska röstfiskande ri EU-missnöjets kölvatten. Detta gör Madon genom att samtidigt, och i polemik mot Göran Greider, påstå att Sverigedemokraterna inte är ett ekonomiska högerparti. Vadå? Skulle de vara ett vänsterparti, eller? Den fd LUF-arens lilla inlägg framstår som farsartat om vi skulle jämföra den borgerliga regeringens politik med Sverigedemokraternas agenda, tex inom områden som skatter, sysselsättning och arbetsmarknad. Låt oss göra det:

1. Skatter
– Regeringen sänker skatterna. Sverigedemokraterna är ett skattesänkarparti.

2. Sysselsättning och arbetsmarknad
– Regeringen vurmar för småföretagen. Sverigedemokraterna vill ”stärka Sveriges ekonomi genom att skapa ett gynnsamt klimat för de som vill starta företag och för nystartade, privata småföretag.”
– Regeringen har haft som mål att sänka arbetsgivaravgifterna. Det målet delar dem rasisterna i
Sverigedemokraterna.
– Regeringen har infört ett skatteavdrag för hushållsnära tjänster, dvs pigjobb, ett förslag som också Sverigedemokraterna har i sitt handlingsprogram.
– Privat affärsverksamhet är välkommen in i den offentliga sektorn, säger borgarna och har drivit detta hårdast i Stockholmsregionen. Regeringen har redan rivit upp stopplagen för privat vårdverksamhet. Sverigedemokraterna vill öka
”inslaget av privat verksamhet i den offentliga sektorn.”

Tja, jag vet inte. Sänkta skatter, pigavdrag och privatiseringar är ju inte direkt frågor som vänstern drev under EMU-folkomröstningen eller under valrörelsen, men jag har för mig att Allians för Sverige pratade glatt om sänkning av skatter, hushållsnära tjänster och privatiseringar inom alla möjliga offentliga verksamhetsområden.

Dessutom och liksom på köpet, ingår Kristdemokraterna i Alliansen samt även i regeringen och jag minns att de i likhet med rasisterna i Sverigedemokraterna tycker att det här med homosexuella och sånt är ganska jobbigt.

PS. Läs också Jonas Sjöstedt som skriver om Sverigedemokraterna och EU i tidningen Flamman.

Kamali om Fp

Masoud Kamali, tidigare utredare i diskrimineringsfrågor, skriver idag på Aftonbladet debatt om folkpartiet och främlingsfientlig integrationspolitik. Han har som vanligt bra poänger.

Läs här.

Jag ber att få tacka det allra ödmjukaste

Jag satt på tunnelbanan mittemot ett sånt där fint äldre par som såg dyra ut. En kvinna klev på och delade ut papper med text och en bild på ett barn. I texten stod det att hon behövde pengar för att hennes dotter skulle kunna operera sig.

Det här är ett dagligt inslag i tunnelbanan i Stockholm. Jag känner mig alltid lite brydd när jag gräver efter småskramlet i väskan. Det känns genant att lämna ifrån sig lite pengar till någon som tackar. Och det är vidrigt att behöva möta blicken av mänsklig förnedring. Den biter sig fast. Överklassparet skruvade på sig. Det var tydligt att de ansåg att tiggandet var ett störande inslag. De konverserade med varandra och spekulerade i sanningshalten i texten. Alltså om pengarna verkligen skulle gå till en operation eller inte. Jag började må illa, jag menar inte att moralisera. Det jag vill få sagt är inte att de som inte skänker pengar åt tiggare i tunnelbanan är dåliga människor. Min plan är inte att arrangera julkonserter till välgörande ändamål. Men sanningen? Sanningen är att samhället är sjukt och att människor måste förnedra sig genom att tigga av andra människor i tunnelbanan för att överleva. Om det är sant att hennes unge skulle dö eller inte hör väl inte hit. Men överklassparet ville ha äkta vara och garantier. Nedslagen blick, utmärglad och tacksam. Annars får det vara. De ville garanteras att de inte gick på en blåsning. De halade upp en tia eller så till sist, mest för att jag inte skulle tycka de var dåliga tror jag. Kvinnan med papperet tackade och knäppte händerna. Östermalmsparet verkade nöjda, de kände sig goda på något sätt. ”Hon tackade i alla fall”, sa östermalmstanten till sin man. ”Sen vet man inte var de där pengarna går till”, svarade han.

Jag klev av på T-centralen och min kvalificerade gissning är att de fortsatte mot Östermalmstorg. Jag hade lyckats bli riktigt förbannad. Det förväntas att man ska vara tacksam för småsmulorna som man blir tillstucken. Det får absolut inte ske utan ett stort mått av undergivenhet utav mottagaren. Överklassparet lever i villfarelsen att det skulle vara ett slags aktivt val att lämna ut sig och tigga i tunnelbanan.

Att bli tvungen att lämna ut mig är nog bland det värsta jag vet, tycker att det känns olustigt. Och att misslyckas med att leverera ett korrekt och förväntat beteende är än värre. Som när man ville spela fotboll som tjej och om man väl tog sig mod att knalla ner till idrottsplanen, hade man åtminstone vett att begripa att man var en gäst på besök. Eller när man är född i en familj där ingen så långt bak i släktledet man kan kolla har satt sin fot på högskolan, så vet man även om man försöker sig på det, att här gäller det att sitta fint.

Jag började tänka på några av de gånger jag själv tvingats lämna ut mig. När jag efter att ha varit sjukskriven för muskelsmärtor under en längre tid, blev iväg skickad av försäkringskassan på en utredning. I den ingick det förutom läkarkontroller och sjukgymnast en träff med en psykolog. Psykologen var en man i övre medelåldern. Som efter att ställt några frågor om mitt arbete konstaterade att jag verkade väldigt intelligent och att jag skulle må mycket bättre om jag slutade vara kommunist typ. Istället kunde jag ju exempelvis bli psykolog eller jurist, tyckte han. Han delgav mig även en egen anekdot om att han funderat på det där med att göra uppror han med, men hans farsa hade sagt att det var dåligt så han pluggade till psykolog istället. Spelade ingen roll när jag försökte förklara att det som stressade mig inte var det politiska arbetet utan tvärtom. Att inte hinna göra tillräckligt. Att jag skulle må mycket sämre av passivitet. Han kollade på mig som om att jag var ett UFO och någonstans vid en utläggning om kriget mot Irak gav jag upp. Jag behövde inte återkomma till psykologen. Han skrev att jag hade orimliga krav på mig själv, att jag var överpresterande och att detta ledde till stress som i sin tur gjorde att mina muskler värkte än mer. Jaha, att vilja förändra samhället är ingen sund inställning alltså.

En annan gång, när jag var sexton, så blev jag anmäld för våld mot tjänsteman. Jag hade varit på skoldisco på Folkets hus. De var två väktare. Jag var väldigt smal och ganska klen. Fick träffa en socialsekreterare på ungdomsenheten. Min pappa var med. Socialsekreteraren ställde frågor om mitt umgänge och läste sedan innantill i förhörsprotokollet från väktarna. De sa att jag skriket en massa saker typ ”jag ska döda dig, jävla idiot” och liknande. Säkert sant. Jag var en ganska arg tjej. Och de höll fast mig hårt. De gjorde ont helt enkelt. Soc-tanten gjorde en paus i läsningen tog av sig glasögonen och tittade allvarligt på mig och min pappa. Då börjar farsan gapskratta, och kollade på mig med en uppskattande blick, ”sa du så där?”, frågade han. Jag kommer ihåg att jag blev livrädd. ”Fan, farsan kan ju inte sitta här och skratta framför soc-tanten, nu kommer jag bli tvungen att få en sån där övervakare eller kontaktperson som går och fikar med en och frågar hur man mår. Pinsamt”. Jag fick ingen övervakare.

Socialsekreteraren var nog ganska bra egentligen. Men aldrig har jag känt mig så blottad och utlämnad. Så här i efterhand inser jag att min pappa blev stolt. Typ min unge är det ingen som kan platta till utan vidare. Och nu tycker jag att minnet är ganska kul att ha. Men då var det bara en känsla av panik som växte inom mig för hans inkorrekta beteende. Istället för nedslagen blick och ursäktande min börjar han gapskratta. Iklädd en sån där reklamjeansskjorta från Scan och en hatt, eller nja, en fez i Jamaicafärger som han köpt när vi var på charter i Turkiet, gapskrattade han åt förhörsprotokollet. För övrigt blev det inget åtal mot mig.

Allt det här rörde sig alltså i mitt huvud när jag hetsade mig själv i rulltrappan upp ur tunnelbanan. Det passar sig inte att tigga pengar utan att skämmas. Det passar sig inte att en tjej säger jävla idiot när hon blir fasthållen av två väktare, det passar sig inte att bli stressad över att samhället är så förbannat orättvist. Och ilsket tänkte jag på överklassparet i tunnelbanan. Det är ni som borde skämmas och be om ursäkt. Be om ursäkt för den där pigan ni har hemma som jag får subventionera. Be om ursäkt för förmögenhetsskatten, fastighetsskatten och allt annat ni roffar åt er. Be om ursäkt för att ni är ohederliga snyltare som utan att blinka ser ner på vanliga människor när vi tvingas till förnedring på grund av att ni lever i överflöd. Klass och kön. Det stavas klass och kön.

En nackdel med sommaren

Jätte, jätte, jätte, jättemycket nyhetstorka:


(SvD 070801)

Sida 2 av 212