Nya bud

Jaha, så blev det nya bud. Eller? Kanske blir det månggifte i alla fall. Men attityden och det ultimativa står hon fast vid. Ungefär såhär; tager du mig att älska i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt, men utan garantier eller löften från min sida. Älska mig kompromisslöst så får du sitta i mitt knä ibland. Jag hade nog tvekat innan jag gick till kapellet med en sådan.

Risken för ett olyckligt äktenskap är för påträngande. Men sedan är jag ju lite kräsen och ställer en del krav på mina relationer. Och visst kan man strula runt ett tag, men börjar det inte kännas lite tröttsamt och barnsligt? Att först säga, ”Vänsterpartiet har förbrukat sin chans” För att sedan gå över till ”Vänsterpartiet har förbrukat sin chans, såvida de inte lägger sig platt och köper ett redan förutbestämt koncept”, det kallar inte jag för att öppna dörrar. Snarare som att det slog henne att – vi kan inte skilja oss nu, vi måste ju tänka på barnen. Sen ska vi sitta där, som en gammal bortglömd flamma och spela andra fiolen, medan kärleken fortsätter spira, in the master bedroom. Och jag tror faktiskt att barnen kan må minst lika dåligt i en sådan osund relation. Bättre kan ni!

Veckan som gått

Man väntar sig det, det är ingen chock, knappast förvånande alls. Men det är trots allt, mycket olyckligt för den politiska utvecklingen i Sverige, och det innebär en tydlig fingervisning om vart åt samhällsutvecklingen är på väg.

Jag är inte sosse, ingen i min familj är sosse, (åtminstone inte öppet) men jag kan liksom oavsett för mitt liv inte begripa varför sosseledningen gör allt för att inte verka sossiga. Dåligt politiskt självförtroende, traumatiska upplevelser av nittiotalet, kanslistrateger, Blairism, och triangulering? Men hallå, är ni från vettet?! Folket vill ju ha sossarna, inte den här banala, oansvariga, nonchalanta (det finns säkert fler epitet) smörjan.

Vad är problemet? Snälla börja vara sossar igen så att jag kan få vara någonting annat! Jag orkar inte, vill inte, hinner inte vara liberal, sosse och revolutionär samtidigt. Visst, det kanske räcker för att vinna valet att lalla runt med gröna rör, och rida på Reinfeldts misslyckanden. Det är till och med troligt att det räcker. Men folket vinner man aldrig om man inte har ett politiskt projekt som stakar ut en riktning för förändring. Kanske vinner man folket ett tag, kanske till valdagen, men inte i längden. Och oavsett, vad blir det för folk att regera sen? Det blir ett omedvetet, oupplyst, opålitlig och besviket folk. Det är farligt. Och det är ett nederlag för oss som vill se ett långsiktigt regeringsmandat, som kan få tid att läka såren i välfärden och långsamt bygga ett samhälle i en annan riktning. Folket vill ha sossiga, lönnfeta kommunalråd som säger ”trygghet går före allt, klart man ska ha en sysselsättning, klart alla har rätt till bra vård, skola och omsorg”. Folket vill inte ha Posh Spice som säger… ja, vad säger hon egentligen?

När jag ändå håller på att unna mig sådana utsvävningar som att kritisera det största arbetarpartiet måste jag bara få fråga, alltså vilka rådslår ni med egentligen? Inte med facket, inte med era medlemmar, inte med ert ungdomsförbund, eller vänta jo kanske… Alltså, vad ska man säga? Jag blir helt matt. ”det krävs ett rimligt svar på hur V avser hantera ramverken i den ekonomiska politiken”. Kom igen! Man blir ju nästan full i skratt, vilken blåslampa! Vilket tryck! Delar av socialdemokratin verkar överhuvudtaget inte förstå vad de pratar om. Är man lite dum så kan man väl åtminstone ta och vara lite snäll.

Att försöka använda sig av det ekonomiska läge som vi nu befinner oss i, för att påstå att normpolitiken med allt vad den innebär, är det som ska verka som en garant för framtidens lycka är ju imbecillt! Har de missat nyheterna från resten av Europa, med krispaket som knappast ryms ”inom de ekonomiska ramverken”. Har de någon aning om vad LO-kongressen beslutat, har ni hört talas om varslen och arbetslösheten? För övrigt så är det knappast på grund av Vänsterpartiets vilja till att diskutera det här med överskottsmål och utgiftstak som gör att samarbetet avbryts just nu. Det är bara en fånig ursäkt som någon strateg kommit på att det är smart att använda sig av under rådande läge.

Okej, jag ska inte gnälla en massa, it’s not my party, (but it is my life, so… – I cry if I want to). Den nya socialdemokratin är dålig för Sverige, jag hoppas att det inte fortsätter i den riktningen. Som en jämförelsevis klok man sa i ett helt annat sammanhang: det är inte ett bra liv att leva.

Om varslen och a-kassan

Det är svårt att smälta vidden av vad som just nu händer. Jag tänker tillbaka på valdebatter jag satt i för ett par år sedan, med flinande MUF: are som kallade arbetslöshetsförsäkringen ett ”bidrag” och pratade om att sådana skulle man inte vara beroende av, bättre att sänka dem och skapa incitament att arbeta. Nu får högerns retorik och arbetslinje oerhörda konsekvenser för människor. ”Incitament att arbeta”. Jag vill kräkas. Det är en sådan föraktfull syn på folk. Jag menar, vad tror ni, regeringen? Ni tror folk jublar över att bli varslade om uppsägning och tänker ”yes, nu slipper jag jobba, fan vad gött det ska bli att få ligga i soffan och kolla på Oprah”? Nej, det är förstås en katastrof att bli arbetslös. Incitamenteten att arbeta finns där redan, de behöver inte skapas genom sänkta ersättningsnivåer i a-kassan eller sjukförsäkringen.

Incitamenteten till att jobba, är att man vill ha en lön, man vill ha ett jobb, men vill känna sig meningsfull. Jag har haft tur och bara varit arbetslös en kort period, men fy fan hur det kändes. Min pojkvän fick betala nästan hela hyran och betala min mat. Det tärde. Jag skämdes och kände mig som en snyltare. Sluta kalla a-kassan för bidrag! Det är en försäkring, som man själv har jobbat ihop till och betalat. Sluta försöka göra det ännu mer skamfyllt att bli arbetslös, det är nog jobbigt ändå.

Vi måste på nytt bygga upp vad högerregeringen har raserat, och mer därtill. A-kassan måste höjas, den måste bli lättare att komma in i, billigare att vara med i, ge högre ersättning och ha ett högre tak. Inte bara för att den som har oturen att bli arbetslös inte ska svältas ut, utan för att den också är ett skydd för alla som jobbar, den är garanten för att ingen ska bli så desperat att den tar jobb till hur låg lön som helst. Den är garanten mot lönedumpning. Vi måste ha en politik som på riktigt handlar om att bekämpa arbetslösheten och skapa arbetstillfällen – inte en som i ord kallas ”arbetslinje”, men som inte ett dugg handlar om att minska arbetslösheten. Det här vore en bra start på en sådan politik.

Ida Gabrielsson kommenterar samarbetet mellan (S) och (Mp)

Ida Gabrielsson kommenterar samarbetet mellan (S) och (Mp) på Ung Vänsters blogg. 

"Visst, det kanske räcker för att vinna valet att lalla runt med gröna rör, och rida på Reinfeldts misslyckanden. Det är till och med troligt att det räcker. Men folket vinner man aldrig om man inte har ett politiskt projekt som stakar ut en riktning för förändring. Kanske vinner man folket ett tag, kanske till valdagen, men inte i längden. Och oavsett, vad blir det för folk att regera sen? Det blir ett omedvetet, oupplyst, opålitligt och besviket folk. Det är farligt. Och det är ett nederlag för oss som vill se ett långsiktigt regeringsmandat, som kan få tid att läka såren i välfärden och långsamt bygga ett samhälle i en annan riktning."

Läs hela inlägget här

Trösterikt och sorgligt på samma gång

Jag såg en artikel i SvD, som jag bara ville tipsa om. Den handlar om skönhetsideal och retuscherade bilder. It’s all a lie! Nåväl, det är ju ingenting nytt, men jag tycker att det är lite trösterikt att påminna sig om. Bilderna ljuger, Kate Moss ser inte ut som Kate Moss, vi prackas på förvanskande och förkrympande ideal. Så vad säger ni, tjejer, ska vi inte försöka hjälpas åt att släppa de här bluffidealen en gång för alla?

Från artikeln, ett litet retuscheringsexperiment:


Voila!

Vänstern står för frihet

Via Jens Holm hittar jag en ranking över olika partier i Europaparlamentet och hur deras ledamöter har röstat rörande förslag om inskränkningar i internet. Telekompaketet som vi har bloggat om tidigare var ett sådant förslag som dock föll tack vare initiativ från Eva-Britt Svensson, EU-parlamentariker för Vänsterpartiet.

Rankingen talar sitt tydliga språk. Medan Vänsterpartiets ledamöter, Svennson och Holm, toppar listan tätt följda av folkpartisten Olle Schmidt och socialdemokraterna Jan Andersson och Jöran Ferm, hittas batonghögern längst ner i listan. Sist är Gunnar Hökmark och näst sist kristdemokraten Lars Wohliln. Folkpartister som Lena Ek och moderatnerna Charlotte Cederschlöld och Christoffer Fjellner återfinns också bland bottenskrapen.

Trenden är inte isolerad till Sverige utan en snabb genomgång av andra EU-länderna bekräftar tendensen. Bland tyskarna är det Verts/ALE och GUE/NGL som toppar. Samma trend gäller Italien, Portugal, Grekland, Spanien och Frankrike.

Jens Holm förenklar den statistiska analysen genom en mycket enkel ekvation Vänsterpartiet=Frihet!

Seminarium ikväll

Tidningen Tvärdrag är ute med ett nummer på temat halvtid för högerregeringen. I samband med det ordnas fyra stycken seminarier. Ikväll har turen kommit till seminariet ”Halvtid för alliansen”, som hålls klockan 18.00 i ABF-huset i Stockholm. Medverkar gör Stefan Carlén, Katrine Kielos, Björn Elmbrant och Ida Gabrielsson. Kom dit!

Miljöpartiet gör sig salongsfähiga

Miljöpartiet släpper kravet om utträde ur EU och socialdemokraterna ställer sig bakom Lissabonfördraget, utan att ens invänta en utredning om konsekvenserna för våra kollektivavtal. Det är inte roliga tider för oss EU-motståndare. Miljöpartiets agerande är inte oväntat, de tycks vara villiga att göra lite vad som helst för att bli ”regeringsdugliga”, men det är synd. Det behövs fler kritiker som kan jobba för att få upp debatten om EU på dagordningen.
Mp-språkröret Peter Eriksson tror att fler kommer rösta på partiet i kommande europaparlamentsval i och med att de släppt utträdeskravet. Tja, det får väl visa sig. Men det är en märklig argumentation som hans förhoppning bygger på; att man skulle göra ett bättre arbete i parlamentet för att ens parti stödjer unionen. Snarare är det ju tvärtom – vill man ha drivna EU-kritiker i europaparlamentet, så är det förstås en EU-motståndare man ska rösta in.

John Bauer köps upp av danskt investmentbolag

Läs på bloggen för Ung Vänsters kampanj ”Vem tjänar på sorteringsskolan” om försäljningen av skolföretaget John Bauer.

Sida 3 av 41234