En våldtäkt är en våldtäkt är en våldtäkt

I veckan har en debatt lyfts upp om våldtäkt inom äktenskapet. Kammaråklagare Rolf Hillegren har flera gånger tydligt visat sin förlegade syn på våld mot kvinnor. För honom måste mannen med fysiskt våld tvingat kvinnan till sex för att det ska kallas våldtäkt. Att ha sex mot någons vilja, borde enligt Hillgren inte vara ett brott mot lagen, utan snarare ses som ett ettiketsbrott. Hans uttalande är både absurt och kränkande.

Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) uppgår mörkertalet när det gäller anmälningar av sexualbrott till 75%. Tre av fyra kvinnor anmäler aldrig. Det är allvarligt att kvinnor idag har ett så lågt förtroende för rättsväsendet, och oroväckande att högt uppsatta åklagare driver på en utveckling mot ett samhälle där kvinnors kroppar inte är deras ens i lagens mening. Rolf Hillgren och hans gubbkompisar har definitivt inte fått fler tjejer att våga berätta om vad deras pojkvänner, kompisar eller män har gjort mot deras vilja.

En av de mest grundläggande rättigheterna är rätten till sin egen kropp. Rätt att säga nej till sex, oavsett om det är till en främmande man eller, som oftast, en killkompis eller den äkta maken. En våldtäkt är en våldtäkt.

Problemet med dagens sexualbrottslagstiftning är att bevisbödran ligger på offret som ska bevisa att hon inte ville. Det är dags med en samtyckeslagsftitning som ställer krav på att försäkra sig om att man inte har sex med någon mot dennes vilja.

Hillegren tycker att det räcker om kvinnors grundläggande rättigheter beskrivs i veckotidningarnas etikettspalt, istället för i lagtext. Vi tycker snarare att det räcker med korkade inlägg från Hillegren. Kasta ut honom – mot hans vilja, men utan våld.

 

Uttalande antaget av Ung Vänsters förbundsstyrelse 20090823

För mer information, kontakta

Ida Gabrielsson, förbundsordförande
ida@ungvanster.se, 0738-24 12 13

Elisabeth Biström, informationsansvarig
elisabeth.bistrom@ungvanster.se, 070-203 82 04

Bloggduell: Vi har ett val

Som avslutande inlägg lägger jag fram tre argument för att ett svenskt tillbakadragande. Jag hoppas de är svar till Maguns Anderssons frågor:

1. ISAF har omorienterat sig från sitt mandat som fredsbevarande trupp under FN-mandat. Den svenska styrkan har ökat från under 50 personer till 500 personer samtidigt som allt mindre insatser är av fredsbevarande karaktär och allt fler är regelrätt krigföring som stöd till de USA-ledda NATO-styrkorna.

2. Som flera biståndsorganisationer påpekat, är det allt svårare för afghaner och hjälparbetare att skilja ut ISAF från NATO-styrkorna. Läkare utan gränser lämnade Afghanistan med motiveringen att USA regelbundet använde humanitär hjälp för att få stöd för sina militära och politiska ambitioner. Den USA-ledda ockupationen, som Sverige stödjer genom truppnärvaron, är alltså det största hindret för humanitärt bistånd.

3. Den miilitära närvaron är ett hinder för en politisk lösning på en konflikt som inte längre är isolerad till Afghanistan. Även Pakistan är numera en oroshärd med växande fundamentalism till följd av den amerikanska närvaron i gränstrakterna och stormaktens våldsspråk gentemot Pakistan.

Allt detta leder till slutsatsen att den militära operationen i Afghanistan är ett misslyckande. Den måste ersättas med politiska samtal och humanitärt bistånd.

Tack för att ni har följt debatten.

Bloggduell 4: Afghanerna måste bestämma sitt eget öde

Magnus Andersson gör rätt i att relativisera demokratibegreppet. Det är aldrig svart eller vitt. Varken i Afghanistan, Palestina eller Iran. Samtidigt är det ett faktum att den pågående ockupation tvingat Afghanistan i en tidresa bakåt. De demokratiska fri- och rättigheter som väst lovade införa har inte införts – istället går landet nedåt i en repressiv spiral där USA-styrkor som också sätter agendan för ISAF är en bidragande orsak.

Det sägs ofta att man ska lära av historien. Den svenska högern, Magnus Andresson inräknat, blundar dock för historien.

Allt för många gånger har demokratiska processer i tredje världen knuffats undan för att ge plats för stormakters intressen. Under slutet av 70-talet var Afghanistan på god väg till att bli en, om än skör, skör demokrati. En vänsterregering genomförde en landreform och religionsfrihet infördes. Kvinnors rättigheter förbättrades. Allt detta avbröts tvärt när USA untnyttjade missnöjet med det sekulära systemet för att stötta religiösa klanledare för att undanröja den vänsterinriktade regeringen i Kabul. Resten är som sagt historia men det visar än en gång att väst inte varit intresserad av demokrati, kvinnors rättigheter eller fred.

En historisk läxa är alltså att låta afghanerna bestämma sig eget öde. Dagens val är en skendemokrati. Om Andersson värnar om afghanernas fri- och rättigheter borde han ansluta sig till Ung Vänsters krav på ett omedelbart stopp på ockupationen.

Bloggduell 3: Valet är en fars

Eftersom Magnus Andersson ändå nämner ”fria val är det på sin plats att påminna om de krigsherrar som håvar in miljontals amerikanska ”bistånds”-dollar samtidigt som de hotar befolkningen till att rösta på krigsherrarnas kandidater.

Och själva valförfarandet lämnar mycket att önska för den står på demokratins sida. Vallokalerna är segregerade mellan män och kvinnor. Det finns inte tillräckligt många valförrättare för att täcka kvinnornas lokaler. Enligt uppgift saknas 42 000 förrättare. Männen har kontrollen över kvinnors röstkort. För att inte nämna att det strider mot folkrätten att förrätta val under en pågående ockupation. En större fars får man leta efter.

En fråga som är direkt kopplad till kriget i Afghanistan är hur de afghaner som lyckas fly misären behandlas av den svenska regeringen. Den svenska asylpolitiken förvägrar dessa människor en fristad undan kriget, bomberna och korrupta politiker.

Det är ett typiskt nykolonialt ovanifrån-beteende att å ena sedan bomba människor i fjärran länder och å andra sidan, när det lyckats fly undan bomberna och sökt asyl i Sverige, avvisa dem till samma krigshärd. Den svenska inhumana asylpolitiken är inte isolerad från Sveriges fega flörtande med ockupationsmakten och är en del av den. Därför måste omställningen till en human, rättvis asylpolitik gå hand i hand med ett tillbakadragande av de svenska trupperna i Afghanistan.

Bloggduell 2: Kvinnorna är ockupationens förlorare

[Följ bloggduellen på Aftonbladet]

Magnus Andersson tar fram Sovjet-kortet. Snyggt! Nytt rekord dessutom. Det brukar annars dröja till dess att argumenten tagit slut. Men du är kanske redan där, Magnus?

Nu till huvudsaken. Det är direkt felaktigt att skrämmas med taliban-hotet. Afghanistan har omvandlats till ett söndertrasat land under den USA-ledda ockupationen. De afghanska kvinnorna får idag bära bördan av det imperialistiska experiment som Magnus Andersson hyllar på sin blogg.

I motsats till vad vi blev matade med inför invasionen av Afghanistan 2001, har de afghanska kvinnorna fått en allt svårare situation. Landets konstitution tillåter Sharialagar och Hamid Karzai har i populistiskt manér påtvingat kvinnor nya könsdiskriminerande, reaktionära lagar.

I mars månad undertecknade Karzai en lag som enligt FN tillåter våldtäkt inom äktenskapet. Den regim som USA och den svenska regeringen backar upp är i minst lika kvinnofientlig som regimerna Iran och Saudiarabien.

Magnus Andersson är antingen medveten om detta – då hoppas jag på ett avståndstagande – eller inte insatt i frågan. Jag hoppas på det senare även om jag är rädd för att det är förgäves.

Bloggduell 1: Vi betackar oss hjälp från Andersson

[Följ bloggduellen på Aftonbladet]


Det är central för det rådande läget i Afghanistan
men också för landets framtid att få ett slut på våldet. En sådan strategi kräver följande:

– Ett omedelbart tillbakadragande av NATO- och ISAF-styrkorna.

– Ett FN-lett uppdrag med enda uppgift att skydda det civila humanitära arbetet, under förutsättning att de ingående länderna inte ingår i NATO eller varit affilierade med ISAF-trupperna som varit stationerade i landet.

Situationen i regionen är kritisk och infekterad. Kriget mot terrorismen har skapat fler terrorister än den lyckats stoppa. Misären i Irak och Afghanistan, där politiska lösningar alltid fått stå tillbaka för militära angrepp, har skapat frustration och maktlöshet som gynnar fundamentalister, såväl i Washington som Kabul, Bagdad och Peshawar. Nu måste USA, som vanligt, krypa till korset och inleda politiska samtal med svurna fiender (för att inte säga tidigare vänner) som talibanerna.

Magnus Andersson gråter krokodiltårar för Afghanistan och beklagar sig, ”Istället för att diskutera vilken presidentkandidat som är bäst för det Afghanska folket hamnar vi i en debatt om huruvida vi ska hjälpa till för att upprätthålla freden eller inte”. Orwellsk språk i all ära men för det afghanska folket är Magnus Anderssons ”fred” lika med ”krig”.

Vilka är Andersson och Centerpartiets ungdomsförbund att bestämma ”vilken presidentkandidat som är bäst för det Afghanska folket”. Nej tack, Magnus Andersson. Vi betackar oss den svenska borgerlighetens planer för Afghanistan. För något annat än fler svenska soldater – i värsta fall också fler som kommer hem i kistor – och död lär inte era idéer leda till. Fredens förutsättning är ett slut på ockupationen.

Bloggduell: Afghanistan är ockuperat och måste befrias!

[Följ bloggduellen på Aftonbladet med start kl 13.00]

En dag som denna framtvingar två centrala frågor. Vad är ett val under ockupation värt när man riskerar att kidnappas eller dödas innan bläcket på pekfingret hunnit torka? Är demokrati skäl nog att bomba ett land tillbaka till stenåldern?

En enhälligt svensk riksdag beslutade den 18 januari 2002 att skicka en väpnad styrka om högst 45 personer till en multinationell styrka i Afghanistan. Uppdraget skulle hålla på under högst sex månader på grundval av mandatet i FN:s säkerhetsråd. Detta var kort efter attackerna mot 11 september 2001.

Det har nu gått närmare åtta år sedan svenska killar och tjejer skickades till Afghanistan. Truppens storlek har växt till omkring 500 soldater och missionen ändrat karaktär. ISAF-styrkan, där Sverige ingår, är inte en fredsbevarande styrka med målet att skydda civila biståndsinsatser. Allt större del av uppdraget går ut på att delta i regelrätt krigföring mot afghanska motståndsfickor. För de flesta afghaner är skillnaden mellan de svenska trupperna och de amerikanska ockupationsstyrkorna väldigt liten om inte noll.

Uppemot 30 000 civila har dödats av USA-ledda styrkor. Human Rights Watch anger att antalet civila dödsoffer från NATO-angrepp nästan tredubblats från 2006 till 2007. Bara under 2008 ökade siffran med 40%. Detta har med rätta resulterat i ökad misstro och avsky mot utländska truppers närvaro i landet. En stor majoritet av afghanerna vill slänga ut de utländska trupperna.

I juni återvände organisationen Läkare utan gränser till Afghanistan efter att ha lämnat landet för fem år sedan med motiveringen att USA regelbundet använde humanitär hjälp för att få stöd för sina militära och politiska ambitioner. Den USA-ledda ockupationen, som Sverige stödjer genom truppnärvaron, är alltså det största hindret för humanitärt bistånd.

Dagens kvasival till trots, är Afghanistan ett land som tagit flera kvalitativa steg bort från demokratin. Landet präglas av omfattande korruption inom Quislingregeringens administration. Krigsherrar har givits möjligheter att profitera på kriget genom att hålla igång opiumhandeln. Idag står Afghanistan för 90% av all världens opium. Det största problemet är ändå att ockupationen skapat grogrund för växande fundamentalism som sprider sig i Afghanistan och till grannlandet Pakistan. Det afghanska parlamentet har antagit en lag som förbjuder kvinnor att lämna hemmet utan sin makes tillstånd och dessutom legaliserar våldtäkt inom äktenskapet. Så mycket för världens första ”feministiska krig”.

Afghanistan är ännu ett i raden av misslyckade korståg dirigerade av Washington för att sätta upp några valbås och legitimera fiktiva demokratier. Men i grunden handlar ockupationen om att tillgodose USA:s och EU:s ekonomiska och militära intressen. Gasfyndigheterna lockar ännu och ockupationen skördar allt fler liv ju längre kriget fortgår.

Därför kräver Ung Vänster:

– Ett tillbakadragande av de svenska trupperna.
– Humanare asylpolitik – stoppa avvisningarna till Afghanistan.

Om den bortkuppade iranska demokratin

För 56 år sedan avsattes Irans folkvalde premiärminister Mohammed Mossadegh. 1951 ersatte Winston Churchill premiärminister Attlee och 20 januari 1953 ersattes Harry S. Truman av Dwight D. Eisenhower, vilket undanröjde det sista hindret i vägen för en brittisk-amerikansk kupp mot Mossadegh.

Onsdagen den 19 augusti 1953 blev slutet på en iransk demokratiseringsprocess som också var en uppgörelse med den brittiska brutala plundringen av landet. Demokratin kvävdes för att ersättas med Shahens diktatur.

Om detta och vad Sverige bör göra idag för att stödja demokratirörelsen i Iran, skriver jag i Newsmill,

Den brittisk-amerikanska kuppen förstärkte det iranska folkets misstro och antagonism mot stormakterna USA och Storbritannien. Revolutionen 1979 präglades av en stark antiimperialistisk retorik och agenda, en direkt följd av västmakternas illdåd som innebar decennier av förnedring och underkastelser för en överväldigande majoritet av Irans befolkning. Drygt ett halvt sekel efter Mossadeghs fall fortsätter visionen om demokrati och nationell självständighet att styra Irans öde. Misstron mot USA, Storbritannien och EU är utbredd samtidigt som folkets strävan efter demokrati och frihet åter skakat den styrande teokratin. Under sommarens protester bar demonstranterna Mossadeghs porträtt sida vid sida bilder på Ahmadinejads motkandidat Mir Hossein Mousavi. ”Vi låter inte historien upprepa sig” blev folkets slagord riktat mot både den sittande regimen och väst.

Läs hela här!

Jag vill också tipsa om Ervand Abrahamian som skriver om samma händelse på Tehran Bureau.

Bloggduell om Afghanistan

Imorgon torsdag är det val i Afghanistan. Jag kommer vara med i en bloggduell mot Magnus Andersson (CUF). Aftonbladet som har temavecka om Afghanistan står som värd. Håll utkik efter bloggduellen som drar igång kl 13. Imorgon torsdag alltså.

Orwells Afghanistan

Via Aftonbladet via Ulf Bjereld:

Alliansfrihet är Nato.
Nato är FN.
FN är krig.
Krig är fred.

Ulf Bjereld listar också upp tre anledningar till varför ska ta hem trupperna från Afghanistan:

1. ISAF:s uppdrag och verksamhet har utökats över tid och skiljer sig i praktiken avsevärt från det ursprungliga uppdraget som i huvudsak handlade om att skydda biståndsinsatser. I dag är ISAF:s verksamhet mer att betraka som krigförande.

2. ISAF:s och OEF:s operationer blir allt svårare att separera. ISAF-styrkans folkrättsliga mandat är betydligt starkare än vad som gäller för OEF. Det skulle därför behöva finnas täta skott mellan de båda operationerna, men så är i dag inte fallet. Dessutom leds ISAF av Nato och dess högste chef är amerikan.

3. Kriget eskalerar, på bekostnad av biståndsinsatser och en politisk process, och sprider sig till grannländerna. Den militära strategin har uppenbarligen inte fungerat. Det är bättre att bejaka de signaler om samtal med talibanerna som såväl Nato-företrädare som den brittiske utrikesministern David Miliband som hans franske kollega Bernard Kouchner flaggat för. (Väst har ju samarbetat med talibanerna tidigare – när det gällde att bekämpa Sovjetunionen.)

Läs hela här.

Sida 2 av 3123