Lästips: Andreas Malm om arabiska sociala rörelser

Läs Andreas Malm om arabvärldens sociala rörelser: ”De visar vägen”. Han ger en viktig motbild till mediernas fokus på de islamistiska motståndsrörelserna, som onyanserat beskrivs som de i princip enda oppositionella krafterna (och, förstås, som sådana ett hot mot en demokratisk utveckling).

”’Ingenting exploderar plötsligt; även jordbävningar sätts i rörelse från jordens djup innan de når husens tak’, påminner oss den palestinske poeten Mourid Barghouti. För den som velat se har det varit uppenbart att arabvärldens underjord mullrat av demokratiska motkrafter i åratal. En närmast klärvoajant vältajmad studie i processerna är Life as Politics: How Ordinary People Change the Middle East (Stanford University Press, 2010) av Asef Bayat, en av regionens mest originella tänkare, länge stationerad på universitet i Kairo. Han inleder med att dissekera vad han ser som ett orientalistiskt narrativ med rötter i 1700-talet: historien om arabvärlden som en stagnerad sumpmark, exceptionell i sitt stillestånd, sin eviga bristfällighet.

I själva verket blomstrar regionen av sociala rörelser. Bayat sveper över fackföreningarna, yrkessyndikaten, NGO-miljöerna, kvinnogrupperna, folkkommittéerna, de ständigt föränderliga islamisterna – eller ”postislamisterna”, som han hellre kallar merparten av dem – ungdomsrörelserna, de nya medierna. I Egypten blev den första intifadan en signal till återfödsel för den gatupolitik som utplånats under 1980- och 90-talens islamistbekämpning. De propalestinska demonstrationerna och solidaritetsgrupperna flöt över i antikrigsrörelsen, som i sin tur utmynnade i Kifaya, en kampanj mot Mubarak baserad på den urbana intelligentian. Men av än större betydelse – ja, ”den största och mest varaktiga sociala rörelsen i Egypten sedan befrielsekampen mot de engelska ockupanterna”, med ord från Joel Beinin, en av de främsta experterna på egyptisk masspolitik – var den nya arbetarrörelsen. ”

Stöd demokratirörelserna – stoppa vapenexporten

Den så kallade Jasminrevolutionen i Tunisien satte igång någonting stort. I land efter land går folk ut på gatorna och kräver demokrati. Idag planeras en miljondemonstration i Kairo. Diktatorn Mubarak hänger löst. Jag får rysningar när jag ser tv-bilderna och tänker på en man från det egyptiska kommunistpartiet som jag träffade för ett par år sedan. Han berättade om hur de arbetar i hemlighet för att försöka skapa en opposition till diktatorn Mubarak och hur de lever farligt, de som kämpar för demokrati och frihet i Egypten. Äntligen kan de och andra oppositionskrafter göra sina röster hörda.

Samtidigt ser jag på nyhetsbilder att den egyptiska militären rullar gatorna fram i amerikanska stridsvagnar. Västvärlden, inklusive Sverige, gör fina pengar på att exportera vapen till regimer som denna. Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson Hans Linde konstaterade härom dagen att ”tyvärr vet vi att den egyptier som nu riskerar livet på gatorna i Kairo, Suez och Alexandria möter en regim som Sverige beväpnat”. Förutom Tunisien och Egypten, har också länder som Saudiarabien, Oman och Förenade Arabemiraten köpt svenska vapen så sent som 2009. Jag hoppas, naivt, att dessa vapen inte kommer att användas mot de miljoner människor som nu äntligen reser sig mot förtryck och diktatur. Och, lika naivt, hoppas jag att det här kan leda till att Sverige upphör att exportera vapen till diktaturer. Att kräva det, är det minsta vi kan göra för att visa vårt stöd till frihetsrörelserna.

Sida 2 av 212