Klassblind kulturskymning

På Svenska Dagbladets kultursidor skriver Erica Treijs en krönika om en kulturpolitisk debatt som jag deltog i under Almedalsveckan. Med ord som ”kulturskymning”, ”visionslösa” och ”besvärande okunniga” recenserar hon debatten som Svensk scenkonst arrangerade mellan företrädare från alla ungdomsförbund. En betydande del av krönikan ägnas åt huruvida Hanna Wagenius (CUF) och jag har ”inkluderat kulturella värden i sin (vår) lekamen”.
När jag läser Treijs krönika blir jag först förvånad (har vi varit på samma debatt?), sedan tycker jag nästan det är lite lustigt (var jag på väg att hamna i mitt första kultursidebråk?). Men det finns ett allvar här också. Vem är Erica Treijs att sätta sig till doms över min kulturella bildning? Vi har, mig veterligen, aldrig träffats och aldrig pratat med varandra. Hon har därför ingen aning om mitt kulturintresse eller vilken kultur jag uppskattar.
Treijs skriver:

”När både Hanna Wagenius, CUF och Ung vänsters Stefan Lindborg raljerar med att de egentligen bara besökt Dramaten med skolan, övergår min bubblande ilska i ett slags avmätt sorg. Dessa unga vuxna har ännu inte inkluderat kulturella värden i sin lekamen – mött tvivlet av vad det egentligen innebär att vara människa, funnit tröst i en dammig och vältummad bok eller väntat på Godot timme ut och timme in för att sedan gå hem och sedan inse att, ja vadå? Kanske skulle de möta sig själva om hårddisken kraschade, mobilen la av och den politiska broilerfabriken drabbades av tillfälligt strömavbrott? Då kanske insikten skulle komma smygande: Att kultur är samhällets kärna, jagets stöttepelare, historiens samlade berättelser och framtidens gödningsmedel.”

Treijs krönika får mig instinktivt att vilja försvara mig. Jag vill skicka en bild på min bokhylla och skryta om de intressanta och fantastiska böcker jag har läst. Kanske skriva en recension av Richard III, som jag såg på Dramaten för några månader sedan. (Apropå försvarstal, så har jag minsann varit på Dramaten två gånger.) Skriva om musiken, hur den ger sammanhang och betyder mycket för mig. Krönikan väcker välbekanta känslor. Alla gånger som man känt sig dumförklarad, alla gånger man setts ner på och alla gånger man känner sig obekväm i specifika sociala situationer. Det sista inte för att man är oklar över hur man ska bete sig, utan för att man innerst inne vet att man aldrig kommer känna sig hemma i de miljöerna. Ja, det handlar om klass.
Det som Treijs beskriver som raljerande var en diskussion om det långa avståndet – det sociala, inte nödvändigtvis det geografiska – som många känner till Dramaten. Jag är glad för att vi gick på Dramaten när vi var på skolresa i gymnasiet. Det gjorde avståndet kortare för mig. Klassamhället skär rakt igenom hela livet och påverkar även hur vi förhåller oss till kultur. Det är inte raljant att föra fram ett klassperspektiv i en debatt om kulturpolitik, det är nödvändigt. Klassblindheten på Svenska Dagbladets kultursida däremot är raljant.
Bara utgångspunkten Treijs väljer är talande. Från ovan betraktar hon oss och bedömer vår bildning. Det kulturella etablissemanget borde fundera på vad deras snobberi får för konsekvenser. Den som får höra att man inte inkluderat kulturella värden i sin lekamen om man inte har läst I väntan på Godot, blir inte mer sugen på att läsa Samuel Beckett eller någon annan nobelprisvinnande författare. På samma sätt kommer den som blir idiotförklarad för att man inte har varit på Dramaten, knappast vilja gå dit och se en pjäs. Sedan när blev kulturell bildning en fråga om (enbart) vem som springer på flest kulturinstitutioner, har läst flest klassiker eller ur huvudet kan citera en brittisk filosof?
I krönikan väcks frågan om jag har ”mött tvivlet av vad det innebär att vara människa”. Jodå, det har jag gjort. Klassamhället, där makt och livsvillkor sorteras utifrån taxeringskalendern, får mig att tvivla på vad det är att vara människa. Ett ekonomiskt system där en man kan kontrollera resurser motsvarande ett litet lands BNP får mig inte att tvivla på människan eller mänskligheten, snarare skapar det tvivel gentemot de strukturer som styr hur vår värld organiseras. Så visst tvivlar jag, men förmodligen skiftar tvivlet beroende på perspektiv, hur man ser sig själv i förhållande till andra. Det är bara en av anledningarna till varför ett klassperspektiv är nödvändigt i den kulturpolitiska debatten.
Jag kommer fortsätta ta mig friheten att debattera kulturpolitik, gå på teatern när jag känner för det och läsa de böcker som jag är intresserad av. Fortsätta hävda att kulturens finansiering är viktig och att kulturen borde ses som en del av välfärden. Med en dåres envishet kommer jag fortsätta slåss för ett kulturbegrepp som är bredare än enbart det som går hem på Svenska Dagbladets kultursida. Även i framtiden kommer jag vara tydlig med att vänsterns viktigaste kulturpolitiska uppgift är striden för att göra kulturen tillgänglig för alla oavsett klasstillhörighet.
 
 

Det finns ingen kommentar än, bli först!

Skriv en kommentar