Liberalernas förortshat

toveHäromdagen släppte Polisen en rapport om kriminella nätverks påverkan på lokalsamhällen. Det tog inte lång tid innan de liberala ledarskribenterna hakade på och utnyttjade läget för att hatea på förorten. Både Svenska Dagbladets Per Gudmundson och Paulina Neuding har skrivit om de så kallade”no go-områdena”. (Det är uppenbarligen helt okontroversiellt att beskriva förorten på samma sätt som militärt rebellkontrollerade områden i väpnade konflikter.) Tack och lov har det också kommit svar på tal. Läs gärna Nabila Abdul Fattahs artikel i Dagens ETC.

Gudmundson och Neuding beskriver förorten som en krigszon där polisen inte ens vågar kliva ur bilarna. Gudmundson skriver: ”det är områden där uppgörelser bland kriminella kan resultera i skottlossning på öppen gata, där invånarna inte törs avge vittnesmål och där polisen inte är välkommen.” Både Polisen och Gudmundson använder begreppet ”parallellsamhällen”, med skillnaden att Polisen gör det för att påpeka att det inte är befogat att tala om några sådana. Gudmundson plockar upp begreppet och låter på ett smidigt sätt läsaren själv göra kopplingen.

Man kan fundera över borgerlighetens besatthet av att distansera sig från förorten. Eller för att tala klarspråk: socioekonomiskt utsatta förorter med en hög andel människor med utomeuropeisk bakgrund. För det är knappast Täby, Vallentuna eller Oxie som får ta smällen, trots att de utgör några av de 55 områdena i Polisens rapport. Norrmalm är det område där det i särklass begås allra flest brott i Stockholms län, (nästan tre gånger så många som genomsnittet). Södermalm kommer som god tvåa och Östermalm som trea. Ändå är det förorterna som Gudmundson/Neuding väljer att rikta udden mot. Abdul Fattah skriver: ”Jag vet inte vad liberala skribenter tjänar på att onyanserat utmåla förorter som platser med endast offer och förövare. Är det en besatthet? En perversion? Eller rent av en okunskap som man inte vill erkänna är just okunskap?”

Och ja, kanske är det ett visst mått av okunskap. Kanske tror de verkligen på vad de skriver. Men att måla upp bilden av ”den avvikande förorten” jämte ”den lyckade” innerstan är säkerligen väl medvetet och den politiska poängen är tydlig. (Läs, ”de avvikande, lågutbildade förortsborna” jämte ”de lyckade, högavlönade entreprenöriellt drivna innerstadsborna”. Ett ”dem” jämte ett ”vi”.)

När Sverige splittras och geografiska områden och dess invånare ställs mot varandra så osynliggörs de verkliga konfliktlinjerna. Oavsett om det handlar om utarmningen av storstädernas förorter eller om mindre tätorter och glesbygd. Det mest intressanta i Polisens rapport är nämligen att man konstaterar att de problem man upplever tydligt är knutna till områdets sociala kontext. Det är områden med låg inkomst, hög arbetslöshet och som ofta är eftersatta när det gäller underhåll i största allmänhet. Utsattheten är en klassfråga. Men istället för att prata om klass, pratar man om miljonprogrammens utformning (i bästa fall) eller så skapas de etniska gränsdragningar som ger luft åt Sverigedemokraterna och dess gelikar. Svenska Dagbladet väljer att spela på stigmatiseringen av förorten. Det lär knappast bidra till att några verkliga problem blir lösta.

Jag tittar ut genom fönstret, ser höstlöven falla över simhallen i Tensta och konstaterar att debatten om förorten är en debatt byggd på klassförakt. 

 

Kristallnatten 9 november, manifestationer i hela landet

Natten den 9 november 1938 genomfördes vad som blivit känt som Kristallnatten. Efter att nazisterna i Tyskland gjort sig kvitt alla sina politiska fiender inledde de sitt försök att förinta judarna. De tillfångatog och misshandlade judar, satte synagogor i brand och krossade fönstren till butiker med judiska innehavare.

Här finns en lista på några av de platser som Ung Vänster är med och anordnar manifestationer eller andra arrangemang till minne av denna tragedi. Listan uppdateras kontinuerligt. Känner du till ett arrangemang som inte finns på listan? Skicka i så fall ett mail till tove.liljeholm@ungvanster.se.

Borås
Manifestation på Stora Torget klockan 16.00.
Facebookeventet hittar du här. 

Falun
Manifestation på Stora Torget klockan 15.00
Facebookeventet hittar du här. 

Göteborg
Demonstration, samling på Götaplatsen klockan 15.45. Demonstrationen avgår 16.00 mot Bastionsplatsen där en minnesstund äger rum klockan 17.00. Därefter blir det en minnesceremoni i synagogan klockan 18.00.
Facebookeventet hittar du här.

Helsingborg
Manifestation på Gustav Adolfs Torg klockan 17.30.
Facebookeventet hittar du här. 

Hudiksvall
Manifestation i Rådhusparken klockan 18.00
Facebookeventet hittar du här.

Jönköping
Manifestation i Rådhusparken klockan  17.00
Facebookeventet hittar du här.

Karlstad
Fackeltåg från Museiparken till Soltorget klockan 17.00.
Facebookeventet hittar du här. 

Kristinehamn
Manifestation på Södra Torget klockan 18.00.
Facebookeventet hittar du här. 

Lund
Fackeltåg, samling på Stortorget klockan 19.00.
Facebookeventet hittar du här.

Malmö
Fackelmanifestation på Möllevångstorget klockan 18.00.
Facebookeventet hittar du här.

Skellefteå
Ljusmanifestation på Möjligheternas torg, klockan 16.00.
Facebookeventet hittar du här.

Skövde
Fackeltåg från Resecentrum till Hertig Johans torg. Samling klockan 17. Det kommer även att ordnas en insamling av kläder, filtar med mera för att uppmärksamma romers situation runt om i Europa.
Facebookeventet hittar du här.

Stockholm
Manifestation på Sergels torg klockan 15.00.
Facebookeventet hittar du här.

Sundsvall
Ljusmanifestation på Stora Torget klockan 20.00.

Trollhättan
Fackeltåg från Snäckan till Kompassen klockan 18.00. Därefter samtal med deltagande organisationer om rasism och strategier.
Facebookeventet hittar du här.

Umeå
Fackeltåg, samling på Rådhustorget klockan 16.00.
Facebookeventet hittar du här.

Vetlanda
Tillsammans för Vetlanda ordnar en ljusmanifestation på Bibliotekstorget klockan 17.30.
Facebookeventet hittar du här. 

Ystad
Manifestation på Österports torg klockan 17.30.
Facebookeventet hittar du här.

Östersund
Manifestation på Stjärntorget klockan 15.00
Facebookeventet hittar du här.

Erkännandet av Palestina är ett viktigt steg

Idag erkänner Sveriges regering Palestina. Äntligen. Det är ett viktigt och välkommet steg i rätt riktning. Samtidigt är det fortfarande långt kvar till fred och till ett fritt Palestina.

Palestina är ett land i trasor. Idag är hela Västbanken är uppstyckad och söndersliten av militära gränser och bosättningar. Vardagen präglas av osäkerhet och frustration. Det går inte att veta om man kan ta sig till jobbet eller till släktingarna i grannbyn från en dag till en annan. Rädslan för att utsättas för bosättarnas våld gör att man inte vågar låta barnen leka fritt. Man säger lite skämtsamt att det finns dubbelt så många mobiltelefoner som människor i Palestina, för ingen vet när man kommer att träffas igen och alla är oroliga för att inte kunna få tag i sina nära och kära.

Sommarens bombningar av Gaza har lämnat djupa sår efter sig. Många människor har förlorat en anhörig eller bekant. Tiotusentals saknar hus och hem och blockaden gör det svårt att få tillgång till nödvändiga förnödenheter och mediciner. Utan byggmaterial är det omöjligt att bygga upp samhället och det råder stor brist på rent vatten. Behovet av hjälp utifrån blir inte mindre för att medieskuggan har lagt sig över Gaza.

Ett svenskt erkännande av Palestina kommer givetvis inte att lösa problemen. Ockupationen och bosättningarna kommer att finnas kvar imorgon efter att presskonferenserna och tidningsrubrikerna har lagt sig här hemma. Men det är ett viktigt steg för att sätta internationell press på Israel. Idag är EU Israels största handelspartner när det gäller import och näst störst vad gäller export. Flera EU-länder (däribland Sverige) finansierar den israeliska militären genom militära samarbeten och handel.

Så länge ockupationen pågår så måste det internationella samfundet sätta press på Israel, bojkotta varor och omedelbart avsluta alla militära samarbeten. Muren runt Västbanken måste rivas, blockaden mot Gaza hävas och palestinska flyktingar måste få möjlighet att återvända hem. Förhoppningsvis blir det lättare att sätta den pressen när Palestina erkänts som en självständig stat.

Sverige blir på intet sätt ensamma om att erkänna Palestina, 134 andra länder har redan gått före. Men att Sverige är det första medlemslandet i EU som tar steget har betydelse, (andra medlemsländer har erkänt Palestina innan EU-inträdet). Därför är dagens regeringsbeslut glädjande och av historisk betydelse. Vi kommer att fortsätta kampen för ett fritt Palestina!

Ung Vänster-medlem misshandlad i Landskrona

Kvällen den 19 oktober misshandlades två personer i Landskrona varav en är medlem i Ung Vänster. Allt tyder på att attacken utfördes av organiserade nazister och att motiven var politiska. Personerna som misshandlades klarade sig undan utan allvarliga skador och mår under omständigheterna bra.

– Det här är allvarligt och det känns tungt att det är en del av en eskalerande utveckling. Vi antirasister ska inte behöva förhålla oss till hot och våld från nazister. Syftet med våldet är att hindra oss från att fortsätta kämpa mot rasism och orättvisor, därför är det ytterst ett hot mot demokratin och inte enbart mot enskilda personer eller organisationer. Vi låter inte våldet hindra oss utan bygger motståndet starkare, men kampen mot den växande fascismen är inte något som kan lämnas åt oss att sköta ensamma. Fler måste sluta upp och det är hög tid för rättssamhället att ta sitt ansvar och prioritera bekämpning av hatbrott och fascistiskt våld, säger Ung Vänsters förbundssekreterare Hanna Cederin.

Händelsen är polisanmäld och i Ung Vänster Skåne arbetar man med att stötta varandra och skapa trygghet och säkerhet.

– Vi ser en upptrappning av det fascistiska våldet som måste bekämpas. Vi måste bli fler i den antifascistiska kampen, det är bara genom att organisera oss och agera tillsammans som vi kan krossa fascismen, säger Vilma Bolding, ordförande för Ung Vänster Skåne.

 

Kontakt:
Tove Liljeholm
Pressekreterare
072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se

Agera mot superreva

Mellan 13:e och 16:e oktober pågår en intensiv jakt på papperslösa i hela Europa, kallad Mos Maiorum. Sverige deltar i polisinsatsen och under två veckor kommer man att vara särskilt uppmärksam på var papperslösa befinner sig och vilka vägar som används för att ta sig hit. Här finns material på olika språk för att varna och informera om kontrollerna.

Ladda ner och sprid

Affisch
Affischen är svartvit och i A3.

Flygblad
Flygbladet är svartvit och i A5, gjort för dubbelsidig utskrift.

Ung Vänster startar insamling till Kurdiska Röda Halvmånen

I samband med Daesh/Islamiska statens framryckning i Syrien och Irak kommer allt fler rapporter om fruktansvärda övergrepp mot civilbefolkningen. Tusentals människor är på flykt och bristen på förnödenheter är akut. Den humanitära situationen är redan mycket allvarlig och risken för en urskiljningslös massaker är överhängande.

Det syriska inbördeskriget har resulterat i en internationell maktkamp där ekonomiska och geopolitiska intressen har skapat utrymme för fundamentalistiska och sekteristiska organisationer, däribland Daesh. Med hjälp av ekonomiskt och militärt stöd från andra aktörer, organisationer och länder har Daesh kunnat lägga stora områden under sig och hotar nu både Irak och Syrien. De stora förlorarna är civilbefolkningen som orsakas ett enormt lidande.

Trots det har Daesh mött starkt motstånd, inte minst i de kurdiska områdena och den senaste veckan har striden stått kring staden Kobane, som ligger på gränsen till Turkiet. De kurdiska styrkor som försvarar Kobane äger fullkomlig legitimitet enligt folkrätten. De har tagit ett ansvar för civilbefolkningens och flyktingars säkerhet när det internationella samfundet har varit passivt inför av förestående massaker. Ung Vänster ger vårt fulla stöd till motståndet. Men bristen på vapen och ammunition gör det svårare att försvara staden mot det tungt beväpnade Daesh. Den turkiska regimen har satt sina egna intressen först och stängt sina gränser för både militär utrustning och frivilliga. Om ingenting görs så kommer Kobane, trots tappert motstånd, med all säkerhet att falla.

Sedan två veckor har den USA-ledda koalitionen flygbombat militära mål i Syrien, men insatserna är inte lösningen på konflikten. USA:s historiska agerande i regionen är i grunden ett problem och det syriska inbördeskriget kommer inte att kunna få något slut så länge utländska intressen tillåts styra. Det som behövs är istället en FN-insats med marktrupper som syftar till att skydda civila och ge stöd åt de kurdiska styrkornas motstånd.

För att försvaga och pressa tillbaka Daesh måste FN agera för att strypa tillförseln av vapen och resurser till Daesh. De krafter som stödjer Daesh och köper olja från de länder som kontrolleras av organisationen måste sättas under starkt tryck. Den svenska regeringen borde agera inom EU och FN för att sanktioner införs mot de organisationer, individer och stater som understödjer Daesh. Grannländerna måste agera för att förhindra att ytterligare kombattanter kan ansluta till terrororganisationen.

Tusentals människor är redan på flykt. För att undvika en ytterligare humanitär katastrof måste omvärlden agera. Ung Vänster tar därför initiativ till en nationell insamlingsdag lördagen den 18 oktober, till stöd för Kurdiska Röda Halvmånen. Vi uppmanar organisationer, föreningar och privatpersoner att delta i insamlingen. Allt stöd behövs!

Kurdiska Röda Halvmånen, plusgiro: 22 86 76 -3.

 

Uttalande antaget av Ung Vänsters förbundsstyrelse 141011-12.

För mer information
Tove Liljeholm
Pressekreterare
08-654 31 00
072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se

 

Kurdiska Röda Halvmånen är en hjälporganisation fristående från Röda Kors- och Halvmånefederationen. Deras hemsida finns här

Sverigedemokraternas framgångar kräver flera svar

Sällan har så många brytt sig så mycket om ett talmansval som igår, då sverigedemokraten Björn Söder efter tre slutna omröstningar valdes till andre vice talman. Idag beskriver DN:s ledarsida markeringen som ”meningslös” och slår fast att det inte var ”riksdagens stoltaste stund”. För egen del anser jag att en blocköverskridande markering mot fascism utgör en av riksdagens stoltare stunder på senare år. På Expressens ledarsida går Eric Erfors ett steg längre och skriver om Vänsterpartiets ”speciell(a) demokratisyn” – detta efter att Vänsterpartiet använde sin demokratiska rättighet att begära sluten omröstning.

Det är oroväckande, om än ingen större nyhet, att liberala ledarskribenter inte ser vikten av att förhindra normaliseringen av Sverigedemokraterna. Man kan tycka att det borde räcka att se situationen i andra Europeiska länder för att förstå betydelsen av det. När så sker förvrids den politiska debatten, rasistiska utgångspunkter etableras som självklara och det blir enklare för högerpopulister eller högerextremister att sätta agendan, då rivs ett av värnen för att förhindra att ett rasistiskt parti får verkligt inflytande. En central komponent i en antirasistisk strategi är därför att fortsätta förhindra att Sverigedemokraterna normaliseras.

Under det senaste året har vi sett en antirasistisk mobilisering i Sverige som mycket väl kan vara den starkaste någonsin. En betydande del av denna rörelse har handlat just om att förhindra normaliseringen av Sverigedemokraterna. Denna kamp har också varit framgångsrik, vilket tydliggörs inte minst av de stora vända ryggen-protesterna och det faktum att Sverigedemokraterna är isolerade, som bland annat tar sig uttryck i att inget borgerligt parti kan inleda samarbeten med dem. Samtidigt vann ändå Sverigedemokraterna positionen som riksdagens tredje största parti i valet. Av det måste man dra slutsatsen att det, för att göra skillnad, behövs flera strategier mot Sverigedemokraterna.

Det är viktigt att skilja på Sverigedemokraterna som parti och på de som röstar på dem, men diskussionen om Sverigedemokraternas väljare kan inte bara utgå från hur de ser på sig själva. Den dominerande frågeställningen om huruvida Sverigedemokraternas väljare är rasister eller enbart missnöjda leder fel. Med största säkerhet är de nämligen både och. Missnöjet många upplever är reellt och befogat. Det hänger samman med sådant som hög arbetslöshet, en välfärd i sönderfall och det faktum att etablissemanget struntar i stora delar av landet. Frågan som borde ställas är varför just ett rasistiskt parti blir de som kanaliserar missnöjet. Det beror på att rasistiska strömningar också påverkar politiska ställningstaganden,därför är ett konsekvent antirasistiskt arbete nödvändigt, inte minst ur ett långsiktigt perspektiv, för att pressa tillbaka Sverigedemokraterna. Troligen räcker det däremot inte för att vinna tillbaka de LO-väljare som i årets val har röstat på Sverigedemokraterna. De flesta av dessa är självklart medvetna om vilken typ av parti de har röstat på – i hög utsträckning har man röstat på Sverigedemokraterna för deras syn på flyktingar och invandrare. Men att vara rasist är ingen personlig egenskap, utan ett resultat av (bland annat) politiska ställningstaganden och därför också något som är föränderligt. Om vänstern börjar se dessa människor som evigt förlorade sviker vi en av våra grundläggande uppgifter; att mobilisera hela arbetarklassen för sina intressen.

Vid sidan av kamp mot rasismens normalisering är det därför avgörande att nå ut till de arbetarväljare som har röstat på Sverigedemokraterna, erbjuda dem andra konfliktlinjer och också förändra deras politiska ställningstaganden. Hur vi åstadkommer detta måste bli en av de centrala strategiska frågorna i vänsterns eftervalsdebatt.

Som Petter Larsson tidigare har beskrivit i en artikel i Sydsvenskan är det ingen nyhet att en betydande del av väljarkåren hyser högerradikala uppfattningar. Det intressanta är snarare vilka omständigheter som gör att ett parti som Sverigedemokraterna kan mobilisera denna grupp. Det kan ske när de politiska motsättningarna förflyttas från den traditionella höger-vänster-skalan, som handlar om fördelningspolitik i bred bemärkelse, till vad som kan beskrivas som värderingsfrågor. Under de senaste åren har det skett en rörelse mot mitten i det politiska landskapet, till exempel kommer skillnaden i ekonomisk politiken mellan den avgående regeringen och den som tillträder inte att vara särskilt stor. En sådan utveckling leder till att den traditionella höger-vänster-skalan förlorar i relevans och då blir det svårare för arbetarrörelsens partier att mobilisera arbetarväljare. En väsentlig del av vänsterns strategi mot Sverigedemokraterna måste handla om att återigen aktivera motsättningen mellan höger och vänster, för att det ska realiseras krävs det också större skillnader i faktisk politik.

Diskussionen om var Sverigedemokraternas väljare bor är många gånger tröttsam. Den som följer eftervalsdebatten kan lätt få intryck av att deras framgångar enbart är ett resultat av att reaktionära män på landsbygden har valt att rösta på ett rasistiskt parti. Det är riktigt att Sverigedemokraterna går framåt på landsbygden, men det gör de också i många av de större städerna. Vill man hårdra det är det egentligen bara Stockholm som sticker ut, men också där fördubblar de sitt stöd. Detta även om det finns stora skillnader inom kommunen, till exempel mellan de norra och de södra förorterna.

Splittringen som Sverigedemokraterna skapar inom löntagarkollektivet kan bara mötas med ett politiskt projekt som skapar samhörighet och som betonar gemensamma intressen. En sådan inriktning står i motsättning till dem, och de finns också inom vänstern, som hellre betonar skillnader. Oavsett om man är från stan eller landsbygden, bor längs den blå tunnelbanelinjen eller den gröna, är rasifierad eller inte – har man som tillhörandes arbetarklassen gemensamma intressen. För att det ska bli verklighet räcker det inte med berättelser och inramning av politiken, då krävs det också konkreta reformer som förstärker solidariteten, runt till exempel otryggheten på arbetsmarknaden, välfärdsfrågor och ökad jämlikhet.

Den breda arbetarrörelsen kommer alltid att vara Sverigedemokraternas främsta motståndare. Vi har förmågan att organisera människor kring motsättningar som faktiskt spelar roll och en politik som undanröjer de orättvisor som rasisterna exploaterar. Vår enda möjlighet att förändra samhället är genom att vara många som håller ihop, därför kan vi aldrig förlikas med de som splittrar, delar upp och drar isär. Det kallas för solidaritet, gemensam kamp för gemensamma intressen.

Stefan Lindborg, förbundsordförande

 

Vår tid är inte en tid för filosofer, det är en tid för aktivister

Man kan inte komma undan klassamhället. Det skär genom varje del av livet och känns ända in på kroppen. Den med låg utbildning i Vårby gård har 18 år kortare förväntad livslängd än den högutbildade i Danderyd. Klassamhället är en fråga om liv och död. Klass handlar om pengar i plånboken, om möjligheter och villkor, om hälsa och livssituation – men framförallt handlar klass om makt. Makten över det egna livet och makten över andra människors liv. Vi berövas det första när ett litet fåtal vinner det andra.

Det går att se spåren av det hårdnande klassamhället i den egna vardagen, men det borde räcka att öppna Statistisk årsbok för att bli socialist. Fakta och siffror ger aldrig hela berättelsen, men att siffersätta klassamhället är inte svårt. Det är ingen slump att en VD för något av de stora börsbolagen har en årslön som motsvarar vad en industriarbetare tjänar under ett helt yrkesliv. Bara för någon vecka sedan rapporterades om det största lönegapet mellan arbetare och tjänstemän sedan trettiotalet. Löntagarkollektivet dras isär, men de som verkligen sticker ifrån är den rikaste tusendelen. I Sverige har det blivit lättare är någonsin att vara rik – ingen förmögenhetsskatt, sänkt bolagsskatt och skatteavdrag för bartendern till festen – samtidigt blir sjuka utförsäkrade och arbetslösa tvingas till socialen. Det borde göra fler än oss rasande.

Klasskamp förs också ovanifrån. Det Sverige vi lever i är ett resultat av tre decennier då överklassen har gått segrande ur de viktiga striderna. Det som för arbetarrörelsen tog lång tid att bygga upp, gick snabbt för högern att riva ned. Strävan efter jämlikhet ersattes av rekordsnabbt växande klasskillnader. Privat vinstjakt släpptes in i vår gemensamma välfärd och skolan gjordes till en marknadsplats istället för ett verktyg i kampen för jämlikhet. På arbetsplatserna blev det tystare när arbetslöshet och otrygga anställningar disciplinerade löntagarkollektivet. Inom område efter område har överklassen flyttat fram sina positioner och ökat sin makt på vår bekostnad.

Så länge man inte pratar om det hårdnande klassamhället är det som om det inte finns. Högern har gjort till sin paradgren att förneka att klass spelar roll och istället låtsas att vi är fria individer som själva styr våra liv. Möjligen kan de tala om klass när de beskriver klassresenären, han eller hon som mot alla odds och på egen hand har lyft sig över de begränsningar som klasstillhörigheten medför, men någon verklig jämlikhet är de aldrig intresserade av. Istället för rättvisa vill de se incitament. Åt de rika är drivkrafterna skatteavdrag, medan incitament för vanligt folk stavas sönderslagen trygghet.

Jämlikhet kräver socialism. Ofta får vi höra att socialismen är en fin tanke som inte fungerar i verkligheten, men i en tid av växande klyftor, då kapitalets jakt på högsta vinst med det efterföljande klimathotet riskerar att undanröja förutsättningarna för mänskligt liv, borde bevisbördan ligga på de som försvarar den rådande ordningen. Socialismen är inte högtravande fantasier om morgondagen, utan kamp för förändring här och nu. Kamp för jämlikhet, rättvisa och trygga livsvillkor. Också socialismen handlar om makt och demokrati.

Vår tid är inte en tid för filosofer, det är snarare en tid för aktivister som kämpar tillsammans för att förändra samhället. Ung Vänster är viktigare idag än någonsin tidigare. Det går en skiljelinje mellan oss och alla andra, mellan de som försvarar ett system som förutsätter ojämlikhet och oss, vi som organiserar oss för att förändra samhället i en socialistisk riktning.

Stefan Lindborg, förbundsordförande Ung Vänster

Vi lanserar ”Tid för socialism”

Idag startar Ung Vänster eftervalskampanjen Tid för socialism. Kampanjen kommer att pågå under hösten och drivas av Ung Vänsters klubbar i hela landet.

– Trots att Sverige är rikare än någonsin växer klyftorna. Medan några få lever i lyx och överflöd blir vardagen för många allt otryggare. Det är ingen slump att klassamhället hårdnar, under lång tid har det förts en politik som ökar orättvisorna. Med vår kampanj vill vi sätta fokus på ojämlikheten och visa att en annan värld är möjlig, säger Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg.

Sverige är det land i västvärlden där klyftorna har ökat snabbast och på ett år kan en börsbolags-VD tjäna vad en industriarbetare får i lön under ett helt yrkesliv. Ung Vänster menar att diskussionen om ojämlikhet och den orättvisa fördelningen tog för lite plats under valrörelsen.

– Ofta får vi höra att socialismen är en fin idé som inte fungerar i verkligheten, men när klyftorna växer och företagens vinstjakt hotar klimatet, borde bevisbördan ligga på de som försvarar dagens system. Den politiska debatten i Sverige är i det närmsta visionslös och det saknas svar på de stora utmaningar världen står inför. Vi vill bidra till att det politiska samtalet ideologiseras och dessutom få fler att ta ställning och organisera sig i kampen för jämlikhet och rättvisa, avslutar Lindborg.

Läs mer om kampanjen här.

För mer information
Tove Liljeholm
Pressekreterare
08-654 31 00
072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se

Tid för socialism

Ingen som lever i Sverige kommer undan klassamhället. Ojämlikheten skär igenom varje del av vardagen, men får olika konsekvenser för olika människor. Medan några få lever i lyx och överflöd blir vi fler som tvingas till otrygghet och oro för att pengarna inte ska räcka till slutet av månaden. Klass handlar om makt. Trots att Sverige är rikare än någonsin växer klyftorna. Det krävs jämlikhet och rättvisa för att vi ska få makten över våra liv.

Istället har klassamhället hårdnat under lång tid. Marknadens makt har ökat på vår bekostnad. Allt mer av det som vi tidigare styrde över tillsammans har blivit privatiserat och drivs av vinstintressen istället för samhällsbehov. På arbetsmarknaden har våra villkor blivit otryggare medan de som äger företagen fått mer makt. Lönerna har hållits tillbaka, vinsterna ökat och skatterna har sänkts. Sverige har blivit det land i västvärlden där klasskillnaderna ökat snabbast.

Det finns en avgörande skillnad mellan Ung Vänster och andra ungdomsförbund – inga andra står för samma systemkritik som vi. Vi är socialister eftersom vi vägrar att acceptera ett system som bygger på ett litet fåtals rikedom. Ung Vänster vill se ett annat Sverige – ett socialistiskt samhälle där makt och resurser fördelas jämlikt.

Ung Vänster är ett socialistiskt och feministiskt förbund som kämpar för ett samhälle där vår bakgrund inte avgör vår framtid. Ofta får vi höra att socialismen är en fin tanke som inte fungerar i verkligheten. I en tid där klyftorna ökar, klimathotet förvärras och en miljard människor svälter – inte för att det saknas resurser utan på grund av hur de är fördelade – är det tydligt att det är kapitalismen som är ohållbar och inte fungerar i verkligheten.

Det är både nödvändigt och möjligt att förändra världen, men jämlikhet och rättvisa kommer aldrig av sig själv. Det är genom att vi är många som tar ställning och organiserar oss som vi tillsammans kan göra skillnad. Ta ställning och gå med i Ung Vänster du också.

 

 Frågor och svar: 
Vad är socialism?
Ett socialistiskt samhälle är ett samhälle där storföretagen ägs gemensamt och där ekonomin styrs demokratiskt. Det är ett samhälle där principen ”en person – en röst” också omfattar ekonomins område.
Varför ska man vara socialist?
Dagens kapitalistiska samhälle bygger på att ett litet fåtal blir rika på alla andras arbete. Det är orsaken till varför vi lever i ett klassamhälle och som socialister menar vi att det är djupt orättvist. Vi vill ha ett jämlikt samhälle där det inte är vilken bakgrund man har som avgör vilka villkor man har och hur mycket makt man har över sin egen situation. Faktum är också att de flesta skulle tjäna på ett socialistiskt samhälle, då äger vi storföretagen gemensamt och ekonomin styrs demokratiskt.
Vad kan man som socialist göra här och nu?
Socialismen är ingen lösryckt idé om framtiden, utan en kamp som börjar här och nu. Det viktigaste man kan göra som socialist är att organisera sig. Samhället är alltid möjligt att förändra, men har aldrig förändrats i en progressiv riktning utan att människor har slutit sig samman och tillsammans kämpat mot gemensamma mål. På ett politiskt plan handlar det om att ta strid mot privatiseringar och vilja utöka det vi styr gemensamt, ta kampen för trygghet på arbetsmarknaden och minskade klasskillnader och orättvisor.

Sida 2 av 1312345...10...Sista »