Känslornas politik

hanna_cederin

 

I skrivande stund har det gått nästan två veckor sedan dåden i Paris. För mig har det varit viktigt att inte snabbt formulera svar på varför det fruktansvärda hände, vad som måste sägas eller hur vi ska gå vidare. Det enklaste att hitta mitt i alla tankar är känslorna. Rädsla, ilska, sorg. Det som skavt i mig under veckan är att fler borde ha gjort som jag. Fler borde ha väntat, tvekat och tagit sig tid att låta tankarna gå några varv.

Att reagera känslomässigt på terror, krig och flyktingströmmar är inte opolitiskt. Och alla känsloreaktioner är inte bra reaktioner, särskilt inte i händerna på mäktiga män med vapen. Frankrikes president sa att svaret mot Daesh skulle bli ”skoningslöst”, Löfven pratar om att placera Trojaner i folks datorer och land efter land stänger sina gränser. Nu gör också Sverige det. Islamofobin tar sig grova uttryck på gatan och i kommentarsfälten.

Det finns olika sätt att svara på människors känslor när de ser döden på Medelhavet, terror mot barn och hänsynslösa övergrepp i krig. De som valts att leda landet kan välja att möta oro och rädsla med trygghet och sammanhållning, eller så kan de svara med ytterligare hot och splittring. Så agerar fega makthavare som inte ser bortom makten, som inte är intresserade av långsiktiga lösningar och som nöjer sig med ord när det kommer till människovärde. Så länge de själva sitter säkert verkar de beredda att överge allt annat.

För ryggradslösa politiker i alla läger är det enkelt att kapitalisera på rädsla och hot. De politiska krafter som växer nu utgår å ena sidan från rationella, beräknande, strategiska syften och mål, men är också helt beroende av det mänskliga känslolivet. Det gäller Daesh, det gäller Nato-landet Frankrike och det gäller alla reaktionära krafter. Det gäller de som vinner på repression och övervakning, lönedumpning och rasism.

Vänsterfolk fnyser ofta åt budskapet ”ta hand om varandra” för att det påstås dölja motsättningar och konflikter. Och visst kan det vara så, visst kan det vara syftet. Men i såna här tider undrar jag om det inte är det allra viktigaste budskapet att vi måste ta hand om varandra i ordens rätta bemärkelse. Och att vi behöver förklara vad det innebär.

Den yttersta konsekvensen av att ta hand om varandra blir solidaritet, att se sig själv i andra. Vi tar hand om varandra när vi nattvandrar vid asylboenden och samlas till minnesmanifestationer för terrorns offer. Vi tar hand om varandra när vi vägrar betrakta alla flyktingar som misstänkta terrorister, och istället bjuder in dem till våra hem. Vi tar hand om varandra när vi betalar skatt och bygger upp en gemensam välfärd. Och vi gör det öga mot öga när vi möts på klubblokalen, i klassrummet eller hemma vid frukostbordet. Jag tror att det är där vi måste börja, och det är där jag vill börja. För utan varandra är vi svagare.

Och medan vi tar hand om varandra finns det fler viktiga uppgifter. Vi måste försvara rättigheter som av så många påstås vara grundläggande, men som för allt fler blivit tomma fraser i förordningar och dokument. Det handlar om rätten till asyl, att fly undan förtryck och få en fristad i ett främmande land. En rätt som inte ska vara beroende av ID-papper eller människosmugglare. Det handlar om att ha lika villkor på jobbet, oavsett hudfärg och efternamn. Om att inte riskera allt för att behålla en anställning, och inte tvingas konkurrera mot sina arbetskamrater. Det gäller rätten att utöva sin tro utan att stå till svars inför myndigheter, att kommunicera och yttra åsikter utan att de avlyssnas.

Det kan inte sägas nog att vi behövs nu, vi som tror på människovärde och solidaritet. Vi som är feminister, socialister och aktivister i Ung Vänster försvarar rätten att vara människa, och det är inget som kan förhandlas bort till förmån för skatteavdrag åt de rika eller signalpolitik och maktspel.

Principer är inte till för att överges när det blåser kallt, tvärtom är det då de ska försvaras som mest. Inte för sakens skull, inte för byråkratiska avtal eller god stämning. Det är för att vi vet att rättigheter måste vara lika för alla, eftersom de annars bara finns till för några få. Idag kan det vara för mig, men imorgon kan det vara någon annan. På samma sätt vet vi att det är när samhället håller ihop och möter hot och oro med trygghet som Sverige blir starkare. Det har vi lärt oss av historien, och idag, precis som då, vägrar vi backa.

Hanna Cederin, förbundsordförande Ung Vänster

 

Texten publiceras också i Rak Vänster nr 4/2015.

Det finns ingen kommentar än, bli först!

Skriv en kommentar