Rikstingsuttalande: Ja till fred, nej till NATO!

Kriget i Syrien har skördat hundratusentals människoliv. Samtidigt pågår flera brutala krig och konflikter runt om i världen och inte sedan kalla krigets slut har så många dött i väpnade konflikter. Miljontals människor är idag på flykt från hus och hem. Det globala världsläget präglas av osäkerhet och instabilitet. I stor utsträckning handlar det om konflikter som har sin grund i ökande klyftor, utarmning av naturresurser och maktspel mellan stormakter.

Regeringen och högern försöker spela på människors oro för läget i världen för att trissa upp debatten. Genom att skapa osäkerhet och använda sig av krigspropaganda vill man öppna dörrar för ökat militärt våld och ett svenskt Natomedlemskap.

Sverige har traditionellt bedrivit en framgångsrik säkerhetspolitik som byggt på militär alliansfrihet, nedrustning, fredliga lösningar på konflikter, stöd till FN och internationell solidaritet. Men i takt med ett förändrat omvärldsläge har den hållningen utmanats. Genom vårt EU-medlemskap och den så kallade solidaritetsklausulen har den militära alliansfriheten urholkas. Samarbetet med Nato och vårt aktiva deltagande i både Natoövningar och insatser gör att vi dessutom är med och bidrar till militarisering och upprustning i vår omvärld. Ett godkännande av det så kallade värdlandsavtalet vore ytterligare ett steg i samma riktning. Världlandsavtalet innebär även att kärnvapen kan planeras på svensk mark

Fredsfrämjande verksamhet med syfte att skapa stabilitet och skydda civilbefolkningen är ibland nödvändigt, inte minst för att upprätthålla folkrätt och mänskliga rättigheter. Men att ingå i en kärnvapenallians tillsammans med några av världens mest aggressiva stater är inte ett sätt att bygga varken fred eller säkerhet, tvärt om.

Världen idag lider knappast brist på militära medel, samtidigt som det saknas verktyg för humanitära insatser och fredliga lösningar. Sverige ska ha en självständig röst för fred och solidaritet. Det är genom humanitärt stöd och utvecklingsarbete tillsammans med andra som vi kan bygga en fredlig värld. Genom att stå alliansfria kan vi låta bli att välja sida mellan aggressiva stormakter och kärnvapenallianser. Det är bara så vi kan formulera en självständig utrikespolitik och ta ställning mot överenskommelser med Turkiet eller Saudiarabien.

I en tid som präglas av internationella konflikter krävs att vi är många som tar ställning för fred och frihet. Ung Vänster är en självklar del av fredsrörelsen. När militära stormakter spänner musklerna och utmanar demokratin ställer vi oss på folkets sida och står upp för fred och global nedrustning. Vi sätter människovärdet främst och därför tar vi strid mot varje försök att ställa oss mot varandra.

Uttalande antaget av Ung Vänster riksting i Mariefred 2016-03-27

Det finns en kommentar till “Rikstingsuttalande: Ja till fred, nej till NATO!”

  • Jesperhillbom skrev:
    ”Sverige har traditionellt bedrivit en framgångsrik säkerhetspolitik som byggt på militär alliansfrihet, nedrustning, fredliga lösningar på konflikter, stöd till FN och internationell solidaritet.”

    *

    Det är faktiskt inte sant. Sverige har aldrig varit alliansfritt annat än till namnet. Också under kalla kriget var det intima kontakter mellan NATO och den svenska militären.

    http://riffapp.com/2015/03/30/den-dolda-alliansen-sveriges-hemliga-nato-forbindelser-ladda-ner-e-bok/

    Att man från statsvänsterns sida vill dölja sanningen om klass-staten i Sverige har att göra med att de flesta vänstergrupper, faktiskt precis som borgerligheten och yttersta högern, leds av ett politiskt ledarskap som är betald av staten, har gjort karriär i staten, kommunerna och delvis också i det privata näringslivet. Det är orsaken till att kritiken av USA och NATO bedrivs på ett nationalistiskt grundlag där man sprider myten att en kapitalistisk stat överhuvudtaget kan vara neutral när fakta visar att så aldrig har varit fallet.

    Vill man läsa mer om den svenska statens och kapitalets roll under andra världskriget ska man läsa Affärer till varje Pris, av Gerard Aalders och Cees Wiebes. I den svenska klass-staten relationer till Nazi-Tyskland ingick ett statligt lån för utveckling av atomvapen, något borgerligheten och statsvänstern glömmer när man står givakt för den ”egna” staten.

    Arbetarklassen och den arbetande befolkningen har inget fosterland. Befolkningen har heller inget att hämta från myten om att staten, partistat eller partidiktatur, ska kunna leda till en statslös klasslös kommunistiskt världsallians.

    Klasskampen är internationell!

    Björn-Olav Kvidal,
    Stockholm

Skriv en kommentar