Läs Hanna Cederins 1 maj-tal

Hanna Cederin, Norrköping och Linköping 2016

Första maj är en dag för att påminna varandra om varandra, och dom andra om oss andra. Om vår verklighet, som vi delar. Vi samlas, i en gemenskap, över hela världen. I varandras blickar finns vi och blir mer än vad vi är var och en för sig.

Vi vill påminna varandra om varandra. Om vilka vi är. Vi är långa, korta, krokiga, knotiga. Vi jobbar i butiken, stretar på universiteten, sopar gator, lyfter kroppar, vänder papper, vänder hamburgare. Skriver på, skriver ut, skriver in. Vi tror på Gud, eller vi tror inte alls. Eller så tror vi på Beyoncé. Ni som går på högstadiet, ni som är pensionärer. Vi som bor i förorten, ni som bor i stan eller på landet. Vi har vuxit upp här, precis runt hörnet, i Aleppo, Alingsås, Mogadishu, Motala, Santiago, Teheran, Pristina. Eller Östersund. I radhus, på flyktingförläggning, i villa eller hyresrätt. Såna är vi.

Vi vill påminna varandra om varandra. Om vilka vi är. Om hur vi ser ut, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Om hur vi går och står, om hur det känns att gå och stå tillsammans. Hur det är att vara en liten del av nånting bra. Hur det är att vara på väg tillsammans.

Vi samlas för dom försöker få oss att blunda för varandra. Högern vill alltid avleda oss från hur samhället hänger ihop. Enligt dom kan man inte tala om klass längre. Det är förlegat. Maktstrukturer är hjärnspöken, det finns bara individer. Och ungdomarna är lata och det är grekerna också för den delen. Det viktiga är budgetar i balans och god moral. Under tiden står vårt val mellan pest eller kolera. Enligt dom med makt kommer vänsterns budskap om att vi kan förändra alltid beskrivas som drömlikt och utopiskt. Oavsett vad som sägs där uppifrån, vad som står på förljugna löpsedlar eller i korrupta regelsystem, så finns vi och vår verklighet. När dom mäktiga försöker blunda och stänga ute finns vi där och öppnar deras ögon.

Det säger vi till varandra idag, vi ropar ut det, vi går tillsammans över gator, torg och parker på alla kontinenter. Vi är på väg in i framtiden. Vårt budskap till varandra och till högern är: här är vi, tillsammans. Vi drömmer inte, vi lever drömmen.

Vi är inte offer. Det är inte därför vi kämpar. Det är ju vi som bär samhället, med våra händer, ryggar och axlar. Det är inte lidandet, utan det är vår längtan till frihet och hur vi omsätter den i handling. Och för att vi ser styrkan i varandra. Därför kämpar vi.

För att det är orättvist att vi bär upp vården men ändå jobbar på dåliga villkor. För att vi skapar värde åt företagen men ändå är det ägarna som kammar hem profiten. För att vi jobbar och betalar skatt så att välfärden ska fungera, men ändå plockas vinster ut av riskkapitalbolag.

För att utan oss skulle Sverige stanna. Börskonsulter och kostymmän skulle irra runt på gatorna, och ingen skulle hämta soporna. Ingen skulle bygga vägar, ingen skulle ta hand om barnen. Ingen skulle producera eller reproducera värde eller omsorg. Det skulle gå att låna pengar, visst. Dom skulle kunna roa sig med att spekulera i aktier och riskkapital. Men ingen skulle sitta i kassan och ingen skulle tända gatlyktorna. För det är det vi som gör, åt oss och åt dom trots att dom inte bidrar.
Vi täcker över och håller ihop, men vi är trötta på att bära eliten och deras orättvisa projekt. Och vi vet att det är människor som formar historien, att det är politisk kamp som styr utvecklingen. Vi går inte på att det finns en enda vägens politik, att något är hugget i sten. Vi bär samhället och då kan vi också förändra det.

Idag firar vi segrar och samlas till nya strider. Så ser verkligheten ut, vi vinner segrar och när vi inte gör det ger vi inte upp. Kom ihåg det. I den verklighet vi delar finns både sorg och lidande, och längtan och värme. Det är vad som för oss framåt. Freden lever, solidariteten lever och människovärdet ges mening tillsammans.

I vår verklighet, den som vi delar, finns värkande ryggar, maktfullkomliga makthavare, orättvisa, tystnader och andrum som vi inte bett om. Men i samma verklighet finns gemenskapen, tryggheten, friheten. Inte helt säkert konkret, men tanken, drömmen. Och alltid rörelsen. Kom ihåg det.

Kom ihåg att sextimmarsdag införs på arbetsplatser runt om i landet. Tänk på Besma som jobbar på Svartedalens äldreboende, som har fått mer tid att gå på gymmet och tycker mer om sitt jobb.

Kom ihåg den våg av solidaritetsarbete med nyanlända som fortfarande gör avtryck i Sverige och i människorna. Tänk på alla språkcaféer och manifestationer i vardagen. Tänk på 18-årige Abbas från Afghanistan som spelar i IFK Arvidsjaur och nu börjat som tränare för 15-åringar.

Kom ihåg att Sverige har aldrig fått en strippklubbsindustri. Dragan Bratic åker runt Sverige och öppnar klubb efter klubb, men nästan alla får stänga. Hans motståndare är tjejjouren i Sundsvall, aktionsgruppen ”Otygspatrullen” i Karlshamn och det autonoma bokcafét i Jönköping.

Och kom ihåg att varje gång vi sagt att vi vill ha en bättre framtid så har högern sagt att vi drömmer. Dom sa det om rösträtten, om första semesterveckan och femte semesterveckan. Om könsneutral tronföljd, adoption för homosexuella, preventivmedel, hemspråksundervisning. Dom sa det om förskolan och om allmännyttan. Dom har haft fel och vi har vunnit, och nu ska vi ta fler steg. Inget framsteg, ingen rättighet har vi fått gratis, utan kamp. Och ingen gång har fascismen segrat. Ingen gång har dom besegrat oss. Vi firar våra segrar och samlas till nya strider.

Vi har länge fått höra att vårt val står mellan pest eller kolera. Mellan bostadsbrist eller höjda hyror. Mellan farliga båtfärder över Medelhavet eller flyktingläger under brinnande krig. Mellan ingen välfärd alls eller en välfärd som styrs av vinstintressen. Mellan arbetslöshet eller en osäker arbetsmarknad. Det är fel.

Dom säger att vi måste välja, bo kvar hemma, på kompisens soffa. Rivningskontrakt, andrahandskontrakt, inneboende. Aldrig trygg aldrig långsiktig. Eller så väljer vi höjda hyror. Och när vi säger att vi inte har råd då säger dom att dom ska höja bostadsbidragen. Kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen. Det är fel.

Dom säger att vi måste välja, så kallad hjälp på plats eller en resa på liv och död över farligt land och hav. Trängas i flyktingläger eller tillfälligt uppehållstillstånd. Ditt öde i chefens händer eller stanna i kriget. Det är fel.

Dom säger att valet står mellan dig och mig. Ditt jobb eller mitt jobb, mitt uppehållstillstånd eller din välfärd. Dom ställer oss mot varandra, delar och splittrar. Påstår att vi måste konkurrera. Det är fel.

Pest eller kolera har aldrig varit framtiden. Tvärtom. Det går att välja något annat. Politik är att välja, makt är att leda. Inte att kapitulera och skölja bort skulden med krokodiltårar.

Vi accepterar inte pest, vi accepterar inte kolera. Vi vet att Sverige är rikare än någonsin och skulle kunna vara bättre än någonsin. Resurserna finns men problemet är fördelningen. För det finns ett gäng som tydligen aldrig måste välja bort tryggheten, vars livsvillkor aldrig står på spel när ekonomin krisar och som inte ens behöver bidra med skatt till det gemensamma. Miljonärer och miljardärer som till och med får bidrag i form av RUT och ROT, ränteavdrag och slipper arvs-, fastighets- och förmögenhetsskatt. Vi väljer framtiden och vi väljer varandra. När dom försöker gömma undan rikedomarna och öka klyftorna så vänder vi blicken uppåt. Sveriges största samhällsproblem är ojämlikheten och dom som står i vägen är den ekonomiska eliten.

Vi måste hålla ihop trots att dom vill ställa oss mot varandra. Det andrum som makteliten vill ha det finns mellan oss, i distansen, i klyftorna. Det är när vi ser varandra som hot, som volymer eller som skadedjur som samhället slits isär. Det är när det uppstår klyftor, både verkliga och inbillade, som den rasistiska världsbilden legitimeras. Där hämtar reaktionära krafter näring. Det återkommer i all högerpolitik, ta Alliansens arbetslinje som slog in kilar mellan mellan dom som jobbar och inte jobbar, dom sjuka, dom utanför.

Vi måste se det klart: rasismen börjar inte och slutar inte med Sverigedemokraterna. Högern och rasisterna vill med sitt falska ”vi och dom” exotifiera och nedvärdera så att dom som tillhör andra grupper ska tro att dom kanske kommer undan otryggheten. Om du jobbar hårt klarar du dig, om du är svenne kommer du undan, om du har rätt moral och värderingar kan du vara trygg. Det är inte systemet, det är du. Skyll dig själv om du råkar illa ut.

I slutändan drabbas vi allihop. När förorterna blir otryggare, när dom mänskliga rättigheterna urholkas och när lönerna pressas nedåt.

Just därför, vänner, systrar, grannar, bröder. Just därför är solidariteten så viktig. För att dom vill splittra oss, och det vill dom för att det är det enda som kan stoppa oss.

Den praktiska konsekvensen av att se sig själv i andra är solidaritet. Och så vill vi bygga samhället, därför att vi är beroende av varandra, vi människor. Den som säger något annat, det där om att vi är ensamma öar, att var och en för sig, den förnekar verkligheten. Förnekar sin egen mänsklighet, sin sårbarhet.

Det handlar om att nästa gång kan det vara jag, nästa gång kommer det vara jag. Som tvingas fly från krig, från naturkatastrofer, som blir sjuk eller arbetslös. Det kan bli min lön, min lägenhet, min syster eller min mamma.

Men om vi går sida vid sida, tillsammans, jag och du. Då kan vi skydda varandra. Och om inte skydda, så kan vi dämpa stötarna, lindra värken. Bära den tillsammans.

Vi ska möta splittringen med solidaritet och sammanhållning. Oavsett vilka av oss det gäller ska vi stå upp för varandra. Det betyder kamp för asylrätten, för ett värdigt flyktingmottagande, för tryggheten i våra förorter, för lika löner och villkor. Vi säger det högt, men det är också en handling: solidaritet.

Vi bär samhället och vi kan förändra det. När dom försöker få oss att sparka neråt, sparka på varandra. Då vänder vi blicken uppåt. Ja, det finns en grupp som står i vägen för ett bättre samhälle, för vår rätt till makt över våra liv, vår frihet.
För kompis det går bra nu, Sverige är rikare än nånsin. Antalet svenska dollarmiljonärer uppgick till 93 000 förra året, och de ökade mest i antal i hela världen. Tillväxten ökar, det sägs att vi är på väg in i en högkonjunktur. Bankernas vinster ligger på rekordnivåer och är dubbelt så höga som för tio år sedan. Samtidigt lever var fjärde unge i Alby där jag bor i fattigdom, samtidigt går hundratusen kvinnor ner i arbetstid för att ta hand om mormor och morfar när äldreomsorgen brister.

Hur kan samhällsproblemen vara så påtagliga när Sverige är rikare än någonsin? Svaren finns i klassamhället. Klyftorna är rekordstora och det är med hjälp av politiska beslut som dom ökat. Att resurserna finns är helt enkelt inte tillräckligt för en regering som inte är beredd att omfördela dom.

Omfördelning är en enkel ekvation om att ge och ta. Om hur vi använder dom värden som produceras i samhället. Vi kan välja att fortsätta låta resurserna vi skapat smusslas undan av skattesmitare, samlas i flådiga fastigheter i Stockholms innerstad och gå till riskkapitalister i välfärdsbranschen. Eller vi kan välja att bygga Sverige mer hållbart, jämlikt och tryggt för alla.

Det är chockerande, jag vet. Till skillnad från vad borgerliga ledarskribenter och så kallade expertkommentatorer påstår så finns inget direkt samband mellan politiska beslut och den ekonomiska elitens intressen, nej vi kan faktiskt göra tvärtom. Borgarna flippar visserligen ur, men det är fullt möjligt att genomföra politik som inte går hem hos Svenskt Näringsliv.

Vänta bara, inom en kort tid kan vi vara där. Vi höjde skatten och ni kan aldrig tro vad som hände sen. Förskolelärarna fick fler kollegor och undersköterskorna gick upp i heltid. Vårdköerna kortades, barnmorskorna blev fler och högstadieklasserna mindre. Vi fick fler fritidsgårdar, längre öppettider på ungdomsmottagningen och tåg som gick i tid. Överklassen fick betala fullpris för hemhjälpen, miljonärsarvingen blev av med några slantar och vi byggde ett modernt miljonprogram. Vi kan skapa ett skatteparadis i ordets rätta bemärkelse. Det är tid för en skattechock.

Att vi kan förändra det vet vi för det gör vi varje dag. Vi är aktivister därför att vår kamp måste börja i verkligheten. Det är i vardagen, alldeles nära, som det motsägelsefulla omänskliga blir som allra tydligast. Där är det enklast att bekämpa högerns lögner. När vi är nära upptäcker vi att dom som nyss kommit till Sverige är precis som dom som alltid bott här, vi ser att förortsbor och glesbygdsbor hör ihop, vi förstår att dom som jobbar har allt att vinna på att snacka ihop sig. Vi ser oss själva i andra, och andra i oss. I vardagen ser vi att det inte måste finnas klyftor och orättvisor. Där lever tanken om frihet, konkret och i vår längtan.

Vänsterns uppgift är att omvandla sökandet efter frihet till en gemensam rörelse. Friheten är inte abstrakt eller teoretisk, den är inte tryckta ord på ett papper. Den finns i varje land, hos varje folk. I varje familj. I Aleppo i Syrien, i Cizre i Turkiet. På landsbygden i Rumänien. På asylboenden, i båtarna på Medelhavet. Friheten är konkret och ingen idealistisk fantasi.

Därför ger vi inte upp när vi möts av motgångar. Därför kan inga murar, hav eller gränskontroller hindra oss från att fly. Därför reser vi till andra länder och tigger för att försörja våra barn. Därför bor vi kvar i förorter och på landsbygden. Därför trotsar vi hoten, terrorn och fortsätter röra oss på gator och torg.

Det Sverige vi lever i, vill leva i och som vi vet kan bli ett samhälle för alla oss. Vi vet det därför att vi hela tiden bygger. Vi kämpar, sliter. Ibland tvingas vi fly, ibland behöver vi vila, sörja. Men vi får inte glömma hur ofta vi lyckas. Det är i tilliten till varandra, i solidariteten, i gemenskapen som vi hittar kraft. Där finns rörelsen.

Vi vill påminna varandra om varandra. Om vilka vi är. Om hur vi ser ut, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Om hur vi går och står, hur det känns att gå och stå tillsammans. Hur det är att vara en liten del av nånting bra. Hur det är att vara på väg tillsammans.

Det finns 2 kommentarer till “Läs Hanna Cederins 1 maj-tal”

Skriv en kommentar