Vårbudgeten är presenterad men framtidsprojektet återstår

stefanEn anständig a-kassa som gör att den som blir arbetslös inte tvingas lämna hus och hem. Höjt underhållsstöd och glasögonbidrag till barn, viktiga åtgärder för att bekämpa barnfattigdomen. Mer pengar till äldreomsorgen, så att fler kan anställas och mormor får en värdig ålderdom. Stupstocken i sjukförsäkringen tas bort vid nyår och utförsäkringarna blir därmed ett minne blott. Ökade resurser och långsiktig finansiering till kvinnojourerna. Nästa år blir medicinen gratis till alla barn och redan i år tillkommer 6 500 nya utbildningsplatser.

Visst allt är inte perfekt och det finns mycket mer därtill som behöver göras, men det är likväl uppenbart att det spelar roll vilken regering vi har. Inget av ovanstående skulle ha blivit verklighet med den borgerliga regeringen vid makten. För första gången på många år får Sverige en budget som riktar sig till vanligt folk, där det inte bara är de med de allra största inkomsterna som blir de stora vinnarna. Inför förhandlingarna var Vänsterpartiets ambition att få igenom förslag som minskar inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor och som innebär mer pengar till välfärden. Givet listan ovan kan man konstatera att Vänsterpartiet gjort skillnad.

Det är lätt att instämma i Timbroekonomen Jesper Ahlgrens ord, när han i Ekot etiketterade budgeten som en vänsterbudget. Det är bra satsningar som presenteras – men samtidigt måste det också sägas att grundproblemen består. Regeringens ekonomiska politik är inte tillräcklig för att trycka tillbaka arbetslösheten rejält, återupprätta välfärden eller radikalt minska den skenande ojämlikheten. Även om regeringen tidigare har meddelat att man vill ersätta överskottsmålet med ett balansmål, fortsätter den ekonomiska politiken att begränsas av ideologiska föreställningar nedärvda från det sena 1900-talets marknadsliberala offensiv.

I måndags skrev jag en längre text om decemberöverenskommelsen i vilken jag konstaterar att den här regeringen behöver ett framtidsprojekt; en riktning, en strategi och en idé om hur man vill använda sin tid i Rosenbad för att förändra det svenska samhället. Det är bristen på ett sådant framtidsprojekt som gör att regeringen halkar efter i opinionen. I valet 2018 kommer den här regeringen att behöva svara på hur man har gjort skillnad. Svenska folket måste uppleva konkreta förändringar, sådana som man nära nog kan ta på, för att skillnaden gentemot de borgerliga partiernas projekt ska vara tydlig. Förutom om välfärdssatsningar, handlar det också om stora och nödvändiga investeringar i till exempel infrastruktur och bostadsbyggande.

Bortsett från det parlamentariska läget är egentligen förutsättningarna för en offensiv ekonomisk politik ganska goda. Idag är det historiskt billigt för staten att låna pengar. Den möjligheten borde användas till att genomföra samhällsnyttiga investeringar som också skapar nya jobb. För det är just stora investeringar som behövs för att kunna pressa tillbaka arbetslösheten, läs till exempel intervjun med den tidigare LO-ekonomin P-O Edin i senaste Flamman:

”Ska man komma ner i en arbetslöshet under fyra procent krävs stora investeringar. P-O Edin föreslår investeringar på 120 miljarder per år. Dessa i sin tur kommer leda till skatteeffekter som ger utrymme till ytterligare 80 miljarder. Han påpekar också att omkring 40 procent av det som investeras kommer tillbaka till staten i form av ökade skatteintäkter och mindre utgifter som arbetslösheten fört med sig.
– Det är ändå ganska konservativt räknat.”

(Edins rapport ”En totalrenovering av Sverige – för framtidens sysselsättning och välfärd” går att läsa här.)

Det är också värt att påminna om att det finns ett starkt folkligt stöd för höjda skatter som finansierar välfärdsreformer som ökar jämlikheten och tätar hålen i välfärdssystemen. Det var ju om det här som valet i höstas handlade; bättre välfärd eller fortsatta skattesänkningar, och svenska folket tog ställning för det förstnämnda. Decemberöverenskommelsen ökar regeringens möjlighet att driva en offensiv ekonomisk politik. Frågan är – vad väntar regering på?

/Stefan Lindborg, förbundsordförande Ung Vänster

Stefan Lindborg första maj-talar i Borås

1 maj-demonstration

Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg kommer att första maj-tala i Borås. Lindborg, som själv kommer från Borås, har tidigare meddelat att han inte ställer upp till omval på kongressen senare i maj.

– Det känns hedrande att få hålla mitt sista första maj-tal som förbundsordförande på hemmaplan. I ett Sverige som är rikare än någonsin växer orättvisorna. Arbetslösheten är hög och unga hänvisas till otrygga slit och släng-anställningar. Medan riskkapitalister plockar ut vinster ur välfärden tvingas undersköterskor och vårdbiträden springa snabbare och lyfta tyngre. Första maj är årets viktigaste dag. Jag kommer att tala om hur vi bygger ett Sverige som inte är till salu. Ett land där jämlikhet och rättvisa går före vinstjakt och växande klasskillnader, säger Ung Vänsters ordförande Stefan Lindborg.

Första maj-demonstrationen i Borås arrangeras av Vänsterpartiet och Ung Vänster. Samling är kl 11.30 på Stora torget.

För mer information:
Tove Liljeholm
Pressekreterare Ung Vänster
08-654 31 00
072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se

Fästning Europa måste rivas

Den mellanstatliga organisationen International Organization for Migration (IOM) rapporterar att minst 500 migranter dött i Medelhavet under årets första tre månader. Det är den högsta siffran någonsin uppmätt.

– EU:s flyktingpolitik skickar människor i döden. Fästning Europa måste rivas och det behöver skapas lagliga vägar till Europa för flyktingar som söker skydd från krig och förtryck. Ung Vänster kräver att Sverige inför ett system med asylvisum, så att man tryggt och säkert kan komma hit och söka asyl, säger Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg.

Ung Vänster vill att Frontex, EU:s byrå för yttre gränskontroll, avvecklas. Bevakningen av EU:s yttre gränser måste slå vakt om asylrätten och mänskliga rättigheter.

– Vi vill att EU:s flyktingpolitik förändras i grunden. Europa bygger idag murar mot omvärlden och undergräver asylrätten. Ingen som är på flykt från förtryck och förföljelse ska ens behöva riskera livet bara för att man söker en fristad, avslutar Lindborg.

 

För mer information:
Tove Liljeholm
Pressekreterare Ung Vänster
08-654 31 00
072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se

Tankar om DÖ

stefanI veckan kommer decemberöverenskommelsen att testas på allvar när regeringen presenterar den ekonomiska vårpropositionen och vårändringsbudgeten, som man har förhandlat fram med Vänsterpartiet. Resultatet i riksdagsvalet innebar ett förändrat politiskt läge. Näst efter att Sverige fick en ny regeringen är den stora konsekvensen av valresultatet att det har skett en omfattande tyngdpunktsförskjutning inom högern. Samtidigt som de borgerliga partierna nådde sitt sämsta valresultat i modern tid blev ett rasistiskt parti landets tredje största. Diskussionen om decemberöverenskommelsen inom de borgerliga partierna avspeglar hur man ska hantera denna tyngdpunktsförskjutning.

Ända sedan decemberöverenskommelsen presenterades i mellandagarna har den varit föremål för livlig diskussion, inte minst på de borgerliga ledarsidorna. Igår efterlyste SvD:s politiska chefredaktör Tove Lifvendahl, under rubriken ”Låt DÖ dö”, en borgerlighet som ”vågar gå i riktig opposition”. Hon uppmanar de borgerliga partierna att:

”Förklara för svenska folket och de andra partierna att ni tycker att Sverige har tagit en sådan skadlig riktning av de gångna månadernas styre, att ni för landets skull avser att gå i riktig opposition. Det innebär att ni vid sidan av att opponera mot regeringens politik också i alla lägen kommer att söka möjlighet för Sverige att hålla en kurs av borgerligt och frihetligt inriktad politik.”

Lifvendahl menar att presentationen av vårbudgeten är ett bra tillfälle för de borgerliga partierna att meddela att man lämnar decemberöverenskommelsen. I ledaren upprepas höstens borgerliga talepunkt att det är upp till statsministern att söka stöd i riksdagen för sin politik, om Löfven misslyckas konstaterar Lifvendahl ”får ni [de borgerliga] samla ihop er och förklara att ni är beredda att regera Sverige, med eller utan ett extra val”. I korthet kan Tove Lifvendahls poäng tolkas som att de borgerliga, trots förlusten i förra höstens val, ska vara beredda att regera med passivt – eller aktivt, frågan berörs överhuvudtaget inte i ledaren – stöd från Sverigedemokraterna.

Det är inte bara på SvD:s och Dagens Industris ledarsidor som det morras, utan också inom de borgerliga partierna tycks det finnas ett uppror mot decemberöverenskommelsen. Upproret består inte bara av gamla stötar som den tidigare försvarsministern Anders Björck (M), som i förra veckans SVT-dokumentär om Nya Moderaterna konstaterade att det finns ”en borgerlig majoritet”, och moderata back-benchers som riksdagsledamoten Finn Bengtsson. I helgen rapporterade Göteborgs-Posten om hur uppgörelsen kritiseras av moderata lokalpolitiker och tidigare har Sydsvenskan rapporterat detsamma från Skåne. Kristdemokraternas blivande partiledare, Ebba Busch Thor, kan inte svara på om hon själv skulle ingå decemberöverenskommelsen och också Liberala ungdomsförbundet har kritiserat den.

Synen på decemberöverenskommelsen kommer att fortsätta vara en vattendelare i den svenska politiska debatten. Så länge som överenskommelsen består kommer den också att vara föremål för dragkamp inom borgerligheten. Delvis handlar det om politisk strategi, men ytterst är det rågången till Sverigedemokraterna som står på spel. Frågan är om borgerligheten i Sverige, till skillnad från i grannländerna Danmark och Norge, kommer att upprätthålla denna eller vara beredd att regera med stöd av ett rasistiskt parti?

Alla progressiva krafter behöver se till att det också i fortsättningen är politiskt omöjligt för de borgerliga partierna att söka stöd hos Sverigedemokraterna. Om den parlamentariska isoleringen av Sverigedemokraterna bryts kommer det att innebära en fortsatt normalisering av partiet och av dess rasistiska tankegods. Konsekvenserna kommer att vara påtagliga och allra hårdast gå ut över de som drabbas av Sverigedemokraternas rasism. I ett längre perspektiv riskerar resultatet också bli att det sker en fortsatt förskjutning bort från de ekonomiska konfliktlinjerna mellan höger och vänster, något som i förlängningen försvårar arbetarrörelsens mobilisering av LO-väljare. Därför är det också ur ett strategiskt perspektiv avgörande för vänstern att den parlamentariska isoleringen av Sverigedemokraterna upprätthålls.

I ljuset av decemberöverenskommelsen är de borgerliga partiledningarnas strategi uppenbar. Strategin handlar om att på så många områden som möjligt agera för att minimera regeringens handlingsutrymme. Det framgick tydligt av de borgerliga partisekreterarnas utspel under förra veckan. Genom tillkännagivanden i riksdagen, KU-anmälningar och hot om misstroendeförklaringar kommer de borgerliga partierna att göra sitt yttersta för att begränsa regeringens möjlighet att lägga fram och få igenom sin politik. Det sämsta svaret på borgerlighetens strategi skulle vara om regeringen lämnar walk-over och lägger sig utan match, alltså i för hög utsträckning anpassar sig till det parlamentariska läget. Regeringen måste istället ta konflikt med högern och då inte bara i riksdagens kammare och i slutna mötesrum. En minoritetsregerings starkaste vapen finns i opinionsbildningen. Den här regeringen behöver ett framtidsprojekt, konkreta reformer som man kan mobilisera och skapa rörelse kring ute i samhället. Varför inte börja med välfärdsfrågorna, där det folkliga stödet är stort för reformer som bryter nedrustningen av välfärden och lagar hålen i skyddsnäten.

Vänsterpartiet har fått en intressant och viktig position efter decemberöverenskommelsen. Så länge allianspartierna lägger gemensamma budgetförslag är regeringen tvingad till att göra upp med Vänsterpartiet för att kunna lägga det budgetförslag som får störst stöd i riksdagen. Enligt Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé gäller denna ordning också efter att de borgerliga partiernas börjar lägga separata budgetmotioner. Samtidigt som Vänsterpartiet har möjlighet att påverka innehållet i statens budget kan man på andra områden fungera som ett oppositionsparti. Man väljer själv när man vill göra upp och när man vill ta konflikt. Det är ett bra utgångsläge för att ta plats i debatten och skapa en självständig profil. Samtidigt är det en position som är svår att balansera – för framgång krävs att väljarna också uppfattar tydliga konflikter mellan Vänsterpartiet och regeringspartierna. Det sista är väl värt att påminna om när helheten i såväl vårbudget som vårändringsbudget presenteras senare i veckan.

Asylrätten är ingen industri

Den osäkra situationen i världen och de eskalerande klimatproblemen gör att allt fler människor tvingas på flykt från sina hemländer. Miljontals människor tvingas överge sina hem och sina familjer på jakt efter en fristad.

Förhållandena i flyktingmottagandet måste förbättras så att de som flytt från krig och förtryck möts av värdighet. Antalet människor som söker sig till Sverige för en fristad har gjort att Migrationsverket nyligen höjde maxgränsen för antalet personer per asylboende från 250 till 650. Samtidigt rapporteras att de flesta ansökningar som kommer till Migrationsverket om att öppna asylboenden avslås, helt enkelt för att de inte håller måttet. Utöver detta ser vi fortfarande en snedfördelning i landet, eftersom rika kommuner vägrar ta sitt ansvar och inte tar emot några flyktingar.

Samtidigt finns det de som tjänar pengar på de humanitära katastroferna runt om i världen. Det är inte bara fråga om krigsherrar och vapenindustrin, det är också den svenska rasisten Bert Karlsson. För honom och hans gelikar är flyktingmottagande en industri snarare än en fråga om att uppfylla våra internationella plikter. Av våra skattepengar gör dessa människor vinst på att inhysa flyktingar. För vissa av dem går upp mot varannan skattekrona de får till privat vinst. Därför är det osmakligt när vissa talar om flyktingar som ”volymer” och att de kostar pengar. För låt oss vara ärliga: det är inte flyktingar som kostar samhället pengar, det är människor som Bert Karlsson.

Människovärde är inte något förhandlingsbart. Det är tydligt att det svenska systemet för flyktingmottagande inte fungerar. Men det är inte flyktingarna som är problemet, det är vinstintresset. Därför måste vi sluta förlita oss på att näringslivet ska vara lösningen. Företag som gör vinst på asylboenden drivs inte av människor som är exceptionellt godhjärtade, de drivs av människor som vill tjäna pengar. Lösningen är att staten står för bostadsförsörjningen istället för privata företag eftersom privata vinster inte hör hemma i flyktingmottagandet , lika lite som i skolan eller vården. Rika kommuner måste också sluta smita undan sitt ansvar, och ta emot fler.

Bert Karlsson har redan sagt att han slutar att driva flyktingboenden om det blir förbjudet att göra vinst. Vi hoppas att han håller vad han lovat.

Uttalande antaget av Ung Vänsters förbundsstyrelse 150327-29

 

För mer information:
Tove Liljeholm
Pressekreterare
Ung Vänster
08-654 31 00
072-587 86 85

Häv blockaden, stöd Ship to Gaza!

Ship to Gaza, Estelle

Efter åtta års blockad och flera fullskaliga militära överfall är förödelsen i Gaza enorm. Den palestinska civilbefolkningen, Gazas invånare, utsätts för oerhörda prövningar av den israeliska ockupationsmakten som förvägrar dem basala mänskliga rättigheter. Genom Israels folkrättsvidriga ockupation nekas befolkningen rätten till ett värdigt liv.

Ung Vänster stödjer Ship to Gaza och vi skickar våra lyckoönskningar och förhoppningar om att man nu, under det fjärde försöket, ska lyckas bryta blockaden. Men uppgiften att värna folkrätten kan inte bara ligga på ideella initiativ. Därför kräver vi att den svenska regeringen agerar för att den folkrättsvidriga blockaden hävs.

Uttalande antaget av Ung Vänsters verkställande utskott 150325.

För mer information
Tove Liljeholm
Pressekreterare Ung Vänster
08-654 31 00
072-587 86 85

Inga fredsförhandlingar efter Netanyahus skrällseger

toveFå hade väntat sig den skrällseger som Benjamin Netanyahu och högerkonservativa Likud gjorde i tisdagens israeliska val. Ökande sociala klyftor, prisökningar och dyra boendekostnader förmodades leta till ett maktskifte. Men istället för center-vänsteralliansen Sionistiska unionen blev det den sittande premiärministern Netanyahu som firade valresultatet igår morse. Spekulationerna om en möjlig öppning för nya fredssamtal med Palestina vid ett maktskifte visade sig inte vara någonting annat än hoppfulla önskningar.

Netanyahu har varit tydlig – det kommer inte att bli några fredsförhandlingar och än mindre något erkännande av den palestinska staten. Alla tidigare löften från Israel om att verka för en tvåstatslösning ersätts nu med politik sprungen ur en koalition bestående av ortodoxa och högernationalistiska krafter. Netanyahus svar på de dåliga opinionsmätningarna har varit att söka stöd från Israels ultranationalistiska läger med löften om tusentals nya bosättningar i östra Jerusalem. En utbyggnad som gör det allt svårare för Palestina att behålla sin huvudstad.

Palestina är ett land slitet i trasor. Idag är hela Västbanken är uppstyckad av militära gränser och hundratals bosättningar och utposter sammanlänkade av så kallade ”bypass roads”. Stora arealer odlingsmark har förstörts i omgivningarna på grund av, som man säger, säkerhetsskäl. Det råder inga tvivel om att bosättningarna strider mot både folkrätten och en rad internationella konventioner, (Haagkonventionen, Genèvekonventionen och en mängd FN-resolutioner), och de har fördömts ett otal gånger av det internationella samfundet. Att Netanyahu så tydligt adresserar bosättarna med sina vallöften visar att det inte finns några ambitioner om en fredlig lösning.

Sommarens bombningar av Gaza har lämnat djupa sår efter sig – ett krig som enligt Netanyahu var riktigt och rättfärdigt. Det var ett krig, eller snarare en massaker, som krävde tusentals civila liv, där var fjärde dödad var ett barn. Många människor förlorade en anhörig eller en vän och tiotusentals saknar fortfarande hus och hem. Den israeliska blockaden mot Gaza gör att det saknas tillgång till självklara nödvändigheter som elektricitet, rent vatten och sjukvårdsutrustning och den hindrar effektivt en återuppbyggnad av de förstörda områdena. En fortsättning på den israeliska bombpolitiken vore förödande för palestinierna, inte minst för dem i Gaza.

Konflikten mellan Israel och Palestina är inte en konflikt mellan två jämbördiga parter. Det är en konflikt mellan en ockupationsmakt och ett folk som blir ockuperat. Ingen rättvis fred är möjlig så länge som ockupationen består. Netanyahu visar genom sin vägran att acceptera en palestinsk stat och genom besked om ytterligare bosättningar på en tydlig ovilja till förhandlingar. Så länge ockupationen pågår så måste omvärlden sätta press på Israel. Inte ens de som håller sig med kålsuparteorier kan efter tisdagens val undgå den israeliska högerns ointresse av att lösa konflikten och hur man nu istället tar stora kliv i en riktning bort från fredssamtal och en möjlig tvåstatslösning. Palestina måste erkännas, muren runt Västbanken rivas och blockaden mot Gaza hävas – allt annat vore ett internationellt misslyckande och ett hinder för fred och rättvisa.

Ung Vänster delade ut årets feministpris till Göteborgs stad

För 12:e året i rad delade Ung Vänster under gårdagen ut pris till årets feminister. Mottagare av Ung Vänsters feministpris 2015 är Göteborgs stad. Prisutdelningen ägde rum i Göteborg igår på internationella kvinnodagen under Ung Vänsters årliga feministiska mingelfrukost.

– Det känns roligt att ge årets feministpris till Göteborgs stad, efter att man tydligt har visat hur en kommun kan göra skillnad i den feministiska kampen. Satsningen på feministiskt självförsvar, låglönesatsningen, försöket med sex timmars arbetsdag och ett ökat stöd till stadens tjej- och kvinnojourer är viktiga feministiska reformer, säger Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg

– Göteborgs stad har på ett tydligt sätt visat hur man sätter de feministiska frågorna på agendan. Att satsa på att alla högstadietjejer ska få prova på feministiskt självförsvar är inte bara en vinst för alla unga tjejer i Göteborg, utan också en vinst för hela den feministiska rörelsen. Vi har hållit på med feministiskt självförsvar i över 15 år, och det är fantastiskt att se fler haka på, säger Johanna Granbom, ordförande i Ung Vänsters feministiska utskott.

DSCF1702
Daniel Bernmar, representant från Göteborgs stads kommunstyrelse mottog årets feministpris av Ung Vänsters förbundssekreterare Hanna Cederin.

Motiveringen lyder:
Ung Vänsters feministpris tilldelas Göteborgs stad, för att man aktivt har satsat på feministiskt självförsvar i högstadieskolorna, ökade resurser till stadens kvinno- och tjejjourer och mot de låga lönerna som drabbar de kvinnodominerade yrkena.

Det feministiska självförsvaret är något som vi vet ger tjejer styrka, verktyg för att hantera sexualiserat våld och tekniker för att göra motstånd mot könsmaktsordningen. Göteborgs stads satsningar är en seger i kampen för ett jämställt samhälle och Göteborg har blivit ett föredöme för resten av landets kommuner.

Ung Vänsters feministpris
I samband med Internationella kvinnodagen delar Ung Vänster årligen ut ett feministpris. Priset syftar till att uppmärksamma en person, organisation eller händelse som under året påverkat debatten eller drivit fram konkreta förändringar i arbetet för ett jämställt samhälle. I år delas priset ut för tolfte gången.

Tidigare år har priset gått till Fotbollslandslaget (2004), Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (2005), Sveriges ungdomsmottagningar (2006), Umeåuppropet (2007), okejsex.nu (2008), Vårdförbundet (2009), riksorganisationen Popkollo (2010), Prata om det (2011), Dotterbolaget (2012), Astrid Johansson (2013) och Sveriges Kvinnolobby (2014).

För mer information:
Yrsa Rasmussen
0725- 87 86 85
yrsa.rasmussen@ungvanster.se

Dags för en välfärd utan vinstjägare

Idag skriver Stefan Lindborg, Ung Vänsters förbundsordförande, på Dagens Samhälle om att utredningen kring hur vinstjakten i välfärden ska stoppas nu är igång och hur viktigt vinststoppet faktiskt är.

– Sprängkraften i frågan om vinster i välfärden märks inte minst i det breda folkliga stöd som finns för ett vinststopp. Otaliga opinionsundersökningar har visat att svenska folkets motstånd mot vinster i välfärden är kompakt. Till och med bland de borgerliga partiernas väljare är stödet starkt för att antingen stoppa eller begränsa vinstintresset. De flesta i Sverige inser att det är ohållbart att skattemedel som borde gå till utbildning, sjukvård och äldreomsorg, i stället blir till aktieutdelning eller till vinster för riskkapitalbolag.

Samtidigt är det inte bara i stödet för ett vinststopp som frågans sprängkraft är uppenbar. Även det höga tonläget och de skarpa reaktionerna från högern och kapitalet tydliggör frågans betydelse. Den nuvarande Timbrochefen Karin Svanborg-Sjövall reagerade på höstens vinstöverenskommelse med en krigsförklaring. I dag, när direktiven till den utlovade utredningen presenteras, jämför Vårdföretagarnas Håkan Tenelius en välfärd utan vinstintressen med Östtyskland. När vinstintresset hotas utbryter panik bland välfärdskapitalisterna.

Läs hela artikeln här.

En seger från vänster

stefanIgår meddelade regeringen att överskottsmålet ska bort. Fram tills dess hade Vänsterpartiet varit ensamma bland riksdagspartierna om att kräva att det ersätts av ett balansmål. Det finanspolitiska ramverket har behandlats som något i det närmsta av naturen givet, som något som är (politiskt) omöjligt att förändra och i det närmsta omoraliskt att ifrågasätta. Beskedet från regeringen är en seger för vänstern, för LO och för alla som inser att en mer expansiv finanspolitik är nödvändig för att kunna skapa full sysselsättning.

Överskottsmålet har legat som en våt filt över den ekonomisk-politiska debatten. I Sverige har det finanspolitiska ramverket, tillsammans med Riksbankens inflationsmål, varit den nyliberala normpolitikens tydligaste uttryck. Makthavarna har självmant och frivilligt tagit på sig en tvångströja som begränsar politikens möjlighet till förändring. Den tiden kan nu vara förbi när nya möjligheter öppnas för en ekonomisk politik med större investeringar och mer pengar till välfärden.

Både det ekonomiska och det politiska läget är idag helt annat än vad det var när överskottsmålet infördes 1997. Då hade Sverige hög statsskuld, men idag har vi en av Europas lägsta. Moderaterna, som var motståndare till ramverket, försöker nu framstå som dess främsta försvarare. Statsskulden är inte problemet som den ekonomiska politiken har att hantera. Problemet är istället den låga efterfrågan och den höga arbetslösheten. Lösningen av dessa försvåras av ett överskottsmål som fungerar automatiskt åtstramande. De borgerliga röster som igår rasade mot regeringens besked borde avkrävas svar på frågan om vilka besparingar, motsvarande 75 miljarder, som de föreslår för att målet ska uppnås.

När överskottsmålet nu försvinner, förhoppningsvis redan i höstbudgeten, öppnas dörrar för en rimligare debatt om den ekonomiska politiken. Efter år då Magdalena Andersson och Anders Borg har bråkat om vem som är den mest ansvarstagande kamreren, skapas nu ”nya” skiljelinjer i debatten om ekonomisk politik. Bort från slitna glosor och talepunkter till en debatt om vad som verkligen behöver göras. De stora ekonomisk-politiska utmaningarna finns kvar även om överskottsmålet ersätts av ett balansmål. Ytterst handlar de om att bekämpa arbetslösheten och rusta upp välfärden.

1. Vi behöver investera i fler jobb och ett bättre samhälle
Sedan Riksbanken införde negativ styrränta är det uppenbart att penningpolitiken är uttömt som instrument för att höja sysselsättningen. Nu är det på finansdepartementet som jobbet måste göras. Att överskottsmålet ersätts av ett balansmål innebär inte automatiskt, och särskilt inte på kortare sikt, att investeringarna ökar. Staten borde, precis som kommuner och företag, ha en investeringsbudget, där investeringar bekostas under flera år. I grund och botten är det enkelt. Vi har hög arbetslöshet, stora behov i samhället och möjlighet att låna pengar gratis. Det är nu vi ska bygga bort bostadsbristen, rusta upp infrastrukturen och genomföra nödvändiga klimatinvesteringar.

2. Att låna till skattesänkningar är fortfarande en dålig idé
Statsbudgeten går redan med underskott. Den borgerliga regeringens skattesänkningar har bekostats genom upplåning och maskorna blir grövre i det skyddsnät som välfärden är tänkt att utgöra. Den som vill rusta upp välfärden kan inte göra det med Anders Borgs skattepolitik. För den som vill ha en stark välfärd är det uppenbart att skatterna måste höjas, framförallt för höginkomsttagare och på kapitalet. Och det utrymmet finns. Den borgerliga regeringen sänkte skatterna med närmare 140 miljarder, Sverige har en (effektiv) bolagsskatt som är en av Europas lägsta och bankerna är fortfarande ett slags skattefrälse.

3. Omfördela från det privata till det gemensamma
Sverige är idag rikare än någonsin. Det har aldrig funnit så mycket pengar att fördela som nu, men ändå får man alltid höra att pengarna inte räcker till. Det offentliga går på knäna samtidigt som det alltid tycks finnas pengar till ytterligare ett köpcentrum. Det kan tyckas paradoxalt, men är bara ett bevis på att det krävs omfördelning. Den fackliga tankesmedjan Katalys har räknat ut att om vi skulle ha samma skattekvot (skatter som andel av BNP) idag som år 2000 skulle den offentliga sektorn varje år ha 330 miljarder mer att röra sig med. Så visst finns det pengar, men utan omfördelning kommer de ligga kvar i de rikastes fickor.

Överskottsmålet försvinner, men fler utmaningar återstår. Som över en natt ritade regeringens debattartikel om den politiska kartan. För första gången på många år finns det förutsättningar att genomgripande förändra den ekonomiska politiken i Sverige. Vänstern och fackföreningsrörelsen står slutligen som segrare och det är nödvändigt, för ännu återstår det stora segrar att vinna om den ekonomiska politiken.

Sida 20 av 244« Första...10...1819202122...304050...Sista »