Krök inte rygg – organisera er!

Flexibel betyder böjlig, anpasslig. Detta är vad vi förväntas vara i den så kallade nya ekonomin. Mediamässiga män och kvinnor hävdar dagligen att det är andra villkor som gäller idag, villkor som kräver att vi vanliga dödliga ska vara mer flexibla.

Ett exempel på detta är att de borgerliga partierna och SAF vill ta bort det de kallar krångliga regler på arbetsmarknaden. Bland annat handlar det om den så kallade turordningsregeln, det vill säga principen sist in – först ut. De säger att detta missgynnar ungdomar, eftersom det sitter gamla proppar och tar upp plats för yngre förmågor.

Gamla proppar kan de verkligen vara själva. Om det blir helt upp till chefen att bestämma vem som ska gå när man ska banta personalstyrkan, är det självklart den som sticker ut hakan och försvarar sina och arbetskamraternas intressen mot chefen som ryker först.

Av de ungdomar som har arbete idag är mindre än hälften fast anställda. Resten arbetar på korttidsanställningar som vikariat eller projekt, eller som behovsanställda, där anställningstrygghet i praktiken bara finns från arbetsdagens början till slut. Varje ny dag är osäker. Jag har själv haft flera jobb med sådana anställningsförhållanden, eftersom det för en lågutbildad kvinna runt 25 är svårt att få något annat.

Det slutar lätt med att man står helt utan rättigheter som att ta ledigt, arbeta fackligt eller ta semester. I praktiken kan man inte heller sjukskriva sig eller protestera mot att man inte får lön för all den tid man jobbar, eftersom det alltid finns andra som kan ta ditt jobb.

Ytterligare många arbetar under slavliknande förhållanden i olika åtgärder, där man arbetar heltid för en tusenlapp i månaden, utan fackliga rättigheter eller möjlighet till tjänstledigt eller semester. Ofta är ersättning för att klara sitt uppehälle som arbetslös villkorat till att man accepterar dessa villkor.

Kostym- och räknenissarna som upptar TV-medierna för att prata om framtiden, påstår att reglerna på arbetsmarknaden hindrar de goda och snälla företagarna att anställa folk. Dessutom är de arbetslösa lata, det är deras eget fel att det inte finns jobb. Men hur skulle det bli fler jobb bara för att de arbetlslösa söker trettio jobb om dagen? Eller av att det blev lättare att sparka de som vågar säga emot chefen?

Förklaringen är rätt enkel. Det blir inte fler jobb, men företagen får billigare arbetskraft. Det är klart att en VD vill göra bra resultat. Och bäst resultat kan man göra med en sån arbetsmarknad som de säger att vi ungdomar vill ha.

Det är därför det behövs motkrafter. Alla vårdbiträden, sjuksköterskor, lagerarbetare, städare, barnomsorgspersonal, kontorister, hotell- och restauranganställda, industriarbetare, handelsanställda, vikarier och projektanställda, alla som går på söka jobb-kurser, Nisse från Manpower och alla andra som känner igen sig i liknande villkor, krök inte rygg ­ organisera er! Vi har en värld att vinna.

Jenny Lindahl
Ordförande Ung Vänster

Godkänn inte Turkiet som EU kandidat

Torsdagen den 27 november fastställde Turkiets högsta appellationsdomstol dödsdomen mot PKK-ledaren Abdullah öcalan. Samtidigt var den turkiske utrikesministern på besök i Sverige, i ett försök att blidka EU:s medlemsländer att godkänna Turkiet som kandidat till medlemskap vid EU:s toppmöte i Helsingfors i december. Dödsdomen mot öcalan är inte det enda turkiska övergreppet mot de mänskliga rättigheterna. Sammanlagt väntar 47 personer på sin avrättning i turkiska fängelser, tortyr är tillåtet och landets kurdiska minoritet förtrycks.

De politiska partier som förespråkar demokrati, rättvisa och förhandlingar i de kurdiska områden förbjuds. Till exempel har vänsterpartiet HADEP, som har en stark ställning i östra Turkiet, har arbetat en längre tid under hotet om förbud.

Trots Turkiets klara övergrepp, så håller Sveriges utrikesminister Anna Lindh dörren öppen för att Turkiet skall godkännas som kandidat till EU. Turkiet borde kritiseras och isoleras av världssamfundet, inte uppmuntras med en kandidatur till EU. Ett medlemskap borde vara uteslutet fram till den dag då Turkiet gett kurderna samma rättigheter som resten av den turkiska befolkningen, förtrycket av oliktänkande upphört och dödsstraffet avskaffats.

Vi kräver att Sverige inte godkänner Turkiet som kandidat till EU vid toppmötet i Helsingfors i december.

Ung Vänsters förbundsstyrelse

Socialdemokraterna vill försämra arbetsrätten

Nyligen lade den socialdemokratiska regeringen fram sitt förslag till nya förhandlingsregler för den svenska arbetsmarknaden. Regeringen vill inrätta ett medlingsinstitut som skall kunna kalla arbetsmarknadens parter till överläggningar innan och under löneförhandlingar. Institutet skall kunna skjuta upp varslade stridsåtgärder, t ex strejker med upp till 14 dagar. Varseltiden skall även förlängas från sju dagar till minst sju arbetsdagar. Sammanlagt skall en konflikt i framtiden kunna skjutas upp i totalt 25 dagar, om den socialdemokratiska regeringen får igenom sitt förslag. Detta skulle innebära en klar maktförskjutningen från facket och arbetssäljarna till företagens och arbetsköparnas fördel.

Syftet med förändringarna är enligt regeringen att skapa fler jobb, höja reallönerna och minska inflationen. Ung Vänster ställer sig mycket tveksamma till om en försämrad arbetsrätt skulle skapa fler arbeten. Lönerna skulle med en försvagad fackföreningsrörelse endast höjas inom de sektorer där det råder arbetskraftbrist. De redan lågavlönade skulle inte få stor utdelning av lönehöjningarna. Med andra ord skulle regeringens förslag öka de axelererande klassklyftorna. Dessutom ifrågasätter vi om det är motiverat att försämra arbetarnas rättigheter för att sänka inflationen i ett land som har Europas lägsta inflation.

Näringsministern Mona Sahlin är dessutom beredd att gå ännu längre. Om inte facket sköter sig är Sahlin beredd att ytterligare försämra arbets- och strejkrätten, bland annat genom förbud mot blockader mot enmans och småföretag.

Under många år har högern och storföretagen, ibland med stöd av miljöpartiet, kämpat mot arbets- och strejkrätten, för att stärka arbetsköparnas ställning på arbetsplatserna. Med regeringens förslag har även socialdemokratin sällat sig till denna skara.

Vi i Ung Vänster vet var vi står. Vi står på arbetarnas sida. Därför kommer vi aldrig acceptera försämringar i arbets- och strejkrätten.

Ung Vänsters förbundsstyrelse

Klockan är slagen för sextimmarsdagen

En arbetstidsförkortning är nödvändig, argumenten mot har gått ur tiden. Så kan man sammanfatta läget idag.

Sedan 1900 har BNP ökat femton gånger i Sverige. Normen åtta timmars arbete om dagen, en norm satt på 20-talet, kvarstår, om än med en del arbetsidsförkortningar gjorda senare under seklet, i form av semester och förkortad veckoarbetstid.

Produktiviteten har ökat kraftigt i Sverige, och när ett företag ökar sin produktivitet kan frukterna av arbetet fördelas på olika sätt. ägarna kan ta ut mer vinst, man kan investera, man kan höja arbetarnas löner, eller man kan korta arbetstiden. Arbettiden har dock inte minskat de senaste trettio åren. De senaste tjugo åren har dessutom reallönerna släpat efter, och låglöneyrkena blivit relativt sämre betalda. De senaste tio åren har till och med investeringarna gått trögt: aktieägarnas krav på allt högre avkastning gör istället att vinstuttaget är det enda som blir högre för varje år, på bekostnad av investeringar, löner och arbetstid.

Vi skulle alltså behöva omfördela pengar i Sverige, från vinstuttag för aktieägare, till löntagare, konsumtion och därmed investeringar. En förkortning av arbetstiden gör detta dels genom att ge fler arbete, och dels genom att betala bättre för det arbete som utförs.

En arbetstidförkortning skulle förbättra folkhälsan och jämställdheten. Idag arbetar bara var tionde arbetare fram till pensionsåldern. Vi har ungefär 400.000 förtidspensionärer i Sverige idag, och den genomsnittliga pensionsåldern är 58. Vi sliter helt enkelt ut våra kroppar i förtid genom att arbeta, och både det peronliga och det samhälleliga priset för detta är högt: onödigt lidande, och onödiga utgifter, till följd av för långa arbetadagar. Det bästa sättet att minska både förslitningsskador och andra arbetsskador, samt öka effektiviteten och minska sjukfrånvaron är att korta den dagliga arbetsiden.

Vad gäller jämställdheten handlar det om att angripa lönegapet och arbetstidsgapet. Kvinnor betalar idag ur sina egna fickor den nödvändiga arbetstidförkortningen. Män har i genomsnitt en betald arbetsvecka på 41 timmar, och utför obetalt arbete, t ex i hemmet 20 timmar per vecka. Kvinnor har en genomsnittlig betald arbetsvecka på 27 timmar, men arbetar 33 timmar i veckan obetalt. Kvinnor och män arbetar alltså lika mycket, men en ojämlik könsarbetsdelning gör att kvinnor har huvudansvaret för att ta ansvar för hem och familj. Detta, tillsammans med det faktum att de yrken som kvinnor återfinns inom är sämre betalda, är orsaken till att kvinnor tjänar 30% mindre än män, i genomsnitt. Att genomföra en lagstadgad sextimmarsdag är ett sätt att jämna ut fördelningen av det batalda arbetet, såväl som fördelningen av det obetalda arbetet. Så vad säger motståndarna?

En del hävdar att visst är arbetstidförkortning bra, men det borde ske avtalsvägen istället för lagstiftningsvägen. Och det är klart att det vore bra om vi kunde uppnå arbetstidförkortning genom avtal, problemet är att det leder till branchvisa orättvisor. För Metall kan det vara lättare att avstå från löneökningar, och att överytyga arbetsgivaren om det riktiga i att korta arbetstiden, jämfört med Hotell- och restaurang eller Handels.

Sextimmarsdagen ger inte mer arbete, hävdar en del. I en del brancher, som de kapitalintensiva, så kan man rent av effektivisera produktionen genom sextimmarsdag, där skapas inga arbeten automatiskt. Men i den mer arbetsintensiva tjänstesektorn, till exempel vården, så kommer nyanställningar att vara nödvändigt. I vården kan det rent av vara ett sätt att öka attraktionskraften i yrken som har svårt att rekytera personal på grund av nedskärningar och låga löner.

Om sextimmarsdagen leder till nyanställningar, då har vi inte råd, säger någon. Till att börja med kan vi konstatera att rent samhällsekonomiskt tjänar vi mer på minskad sjukfrånvaro, minskad arbetslöshet, färre förtidspensioneringar och mindre arbetsskador, än vad vi måste lägga ut på arbetstidsförkortningen. Problemet är att de vinsterna hamnar hos staten, medan utgifterna i huvudsak hamnar hos kommuner, landsting och företag i tjänstesektorn. Det kan man lösa genom en differentierad arbetsgivaravgift. Helt enkelt: en del av det vi drar in till staten i vinst på arbetstidsförkortningen fördelas tillbaka till de som fått ta utgifterna.

Men sextimmarsdag kanske inte passar alla. är det inte bättre om alla bestämmer själva, istället för en lag? Tja, redan idag kanske en del är missnöjda med åttatimmarsdagen. Om både arbetsgivare och löntagare vill jobba något annat antal timmar, så kan de komma överens om det ändå. Om det vore upp till var och en att förhandla om sin arbetstid skulle vi knappast ha särskilt mycket att komma med gentemot vare sig privata eller offentliga chefer.

Många undrar om vi kommer att behöva gå ner i lön, och det är ju inte lagstiftarnas sak att lägga sig i. Frågan om lön avgörs fortfarande av arbetmarknadens parter. Hur stora löneökningar man får är alltså upp till fackförbunden att förhandla om. Arbetstidförkortningen skall inte påverka lönen.

Slutligen: jag förnekar inte att det finns argument mot arbetstidsförkortning. På samma sätt som det finns argument mot lönehöjningar, mot lagstadgad 8-timmarsdag, arbetsrätten överhuvudtaget, inflytande för de anställda på arbetplatsen med mera. De argumenten talar dock sitt tydliga språk: det är egentligen bara företagsägarna som har ett konkret intresse av att inte korta arbetstiden.

Men vi kan å andra sidan sätta livskvalitet, folkhälsa, jämställdhet och sysselsättning främst.

Jenny Lindahl
Ordförande Ung Vänster

Svenskt medlemskap i Nato

Ett svenskt medlemskap i Nato, nu eller i framtiden, är någonting som Ung Vänster helt förkastar. Detta gör vi av flera anledningar. Nato, med USA i ledningen, är en militär organisation vars främsta syfte är att skydda den rika världens ekonomiska intressen.

Vi har under de sista tio åren även sett hur Nato på ett helt nytt sätt har agerat i världspolitiken. Det senaste exemplet är handlandet i Kosovo där man nu bevisligen kan se att de "fakta" som Nato uppvisade under detta krig var rena fabrikationer och krigspropaganda. En information som USA gick ut med under detta krig sade att antalet döda i Kosovo uppgick till mellan 225 000 och 400 000. Efter att Natos bombningar upphört har mycket stora delar av Kosovo blivit genomsökta av rättsmedicinska experter och man har ännu inte funnit några som helst tecken på det folkmord som man från Nato talade om under hela kriget. Chefen för de spanska rättsmedicinarna som arbetade under krigsförbrytartribunalen i Haag har sagt att så få som 2500 personer hade blivit mördade, vilket i sig är 2500 personer för mycket. Vad man från Natos sida inte pratar om är alla de som föll offer för deras bombningar och de 90 000 zigenare som fördrivits av den Nato- stödda UCK gerillan. Inte heller talas det mycket om de 240 000 serber som tvingats fly undan Natos bomber.

Om Sverige hade varit medlem i Nato hade det inneburit att vi deltagit i detta ofantliga brott mot folkrättens grundläggande principer.

Bombningarna av Kosovo visar också hur Nato allt mer försöker spela rollen som en världspolis. Följden av detta innebär att man underminerar och försvagar FNs ställning i världspolitiken. Vill man skapa en världsordning där vi inte löser problem genom att bomba länder som inte lyder Nato sönder och samman måste vi arbeta för att stärka FNs roll och deras möjligheter att förhindra att Nato i framtiden kan agera som de gjorde i Kosovo.

Natos bristande känsla för mänskliga rättigheter och demokrati visar sig också genom att man accepterar Turkiet som en fullvärdig medlem i atlantpakten. Turkiet som för ett krig mot den kurdiska minoriteten inom landet och gång på gång blir utpekade av Amnesty för att använda sig av tortyr och hålla stora mängder politiska fångar.

Det är detta Nato som bl.a. folkpartiet hyllar och önskar att Sverige omedelbart ska bli medlemmar i. Med formuleringar om att Nato skulle bli en garant för att Sveriges säkerhet och fredschanser skulle öka med ett Natomedlemskap. Fakta visar snarare på det rakt motsatta. Det finns idag ingenting som tyder på att Natos aggressiva politik kommer att avta i framtiden och frågan är bara när och var man kommer att bomba nästa gång.

En svensk politik som verkligen innebär att vi blir ett neutralt land som kan vara en progressiv röst i världen är idag mer nödvändig än någonsin. Det svenska EU-medlemskapet har inneburit att denna röst har tystnat, med ett Nato medlemskap skulle denna röst vara totalt eliminerad.

Ung Vänsters verkställande utskott
November 1999

Öppet brev till statsminister Göran Persson

Nyligen lade den socialdemokratiska regeringen fram sitt förslag till nya Det som rapporterats av svenska massmedia om din vistelse i Israel och Palestina skapar en del frågor. Sveriges roll i fredsprocessen mellan Israel och Palestina, och Sveriges och socialdemokratins stöd för palestiniernas sak, har varit viktigt. Under ditt besök nyligen uttalade du att "yttre inblandning" skulle försvåra konflikten ytterligare. Du sade också att syftet med besöket bland annat var att stärka Sveriges förbindelser med Israel.

Betyder detta att Sverige i framtiden kommer att spela en annan roll i fredsprocessen, eller att Sveriges hållning har förändrats? Ser statsministern Israel som en ockupationsmakt? Stöder Sverige innehållet i fredsavtalet, och de principer varpå fredsprocessen bygger?

Det vore ytterst olyckligt för det palestinska folket om Sverige skulle tystna gentemot Israel. "Yttre inblandning" är den enda garantin för att fredsprocessen fortsätter och att Israle uppfyller sin del av avtalen.

Jenny Lindahl
Ordförande Ung Vänster

Är utgiftstaken viktigare än välfärd och sysselsättning?

Många i Sverige vet det sedan länge: att vården, skolan och omsorgen har fått utstå så stora nedskärningar att det är svårt för många kommuner att upprätthålla kvalitén. Klasserna är för stora, det saknas lärare, eleverna får på många håll själva betala för maten, och lokalerna faller samman. Skolan är ett av de områden som drabbats hårdast när kommunerna tvingats minska sina utgifter. Under de senaste tio åren har också hundratusentals anställda sparkats ur vården av besparingsskäl, med personalbrist och försämrad kvalité för både patienter och personal som följd.

I det senaste riksdagsvalet ökade vänsterpartiets stöd lavinartat, rent av på ett sådant sätt att det skulle kunna ge genomslag i det svenska politiska livet, och inte minst då de politiska besluten. Många trodde nog också med fog att den nya majoriteten av s, v och mp skulle prioritera välfärden, de kommunala verksamheterna, sysselsättningen och de som drabbats hårdast av nedskärningarna. Och i någon mån har det väl också varit så, i förra budgetpropositionen fick ju vänsterpartiet igenom ökat stöd till kommunerna. På viktiga områden har alltså samarbetet burit frukt.

Idag har vi en mycket stark tillväxt, den starkaste på 25 år. Vi har ett överskott i handelsutbytet, och statsfinanserna mår bra. Det tror jag leder många människor att tro och hoppas på att vallöften skall infrias, och många kommuner att hoppas på att kunna få mer resurser till viktig och hårt nedskuren verksamhet. Vi har möjlighet att satsa, på bättre skola, på bättre vård och omsorg, på arbetstidförkortning, på att öka sysselsättningen. Hittills har dock regeringens utgiftstak varit viktigare än några av dessa områden. Så att även om vi får mer pengar, skall vi inte använda dem där de skulle behövas, för vi har redan bestämt i förväg att vi inte har råd med det. Och oavsett hur goda effekterna skulle vara om man satsar på välfärd och sysselsättning, så kommer det inte att ske. Det är givetvis en vansinnig budgetprocess, där man inte kan ta hänsyn till att läget förändras, eller att behoven ändras.

Konsekvensen av utgiftstaksfundementalismen blir tydliga när man börjar tala om att sätta sprätt på de extra pengarna genom skattesänkningar, istället för satsningar på kommunerna och sysselsättningen. Visst är det väl roligt att få lägre skatt, men om vi har råd med det, kan jag inte förstå varför vi inte skulle ha råd med en bättre skola, bättre sjukhus, återinförande av tandvårdsförsäkringen och annat som är viktigt för oss som inte har så mycket pengar att vi själva kan köpa oss en bättre skola och vård. Gärna ett par tior mer i plånboken, men först och främst fler i arbete och en bra kommunal verksamhet. Vi låg- och normalinkomsttagare har ofta större nytta av att den offentliga skolan och vården fungerar bra, att det finns fritidsgårdar på orten där jag bor, och att jag kan få jobb även om jag inte är 25 år och programmerare, än av att kunna köpa en tidning till.

Vi vet att det finns pengar, och nu är vi många som väntar på att de används till något nyttigt, att regeringen med samarbetspartners bestämmer sig för att satsa.

Fler i arbete är bättre än att minska statsskulden i ett ännu högre tempo. Fler anställda i vården och omsorgen är bättre än att sänka skatterna. En bra skola, och bra fritidsgårdar är bättre än att sänka våra redan mycket låga bolagsskatter (jag har inte ens hört företagarna kräva en sänkning av bolagsskatten).

Frågan är: när det finns pengar, skall de då äntligen få komma de människor till del som fått det sämre under 90-talet?

Skall de komma de verksamheter till del som fått ta de stora smällarna under sanerings och nedskärningsprogram?

Så länge utgiftstaken finns kvar är svaret nej. Därför är utgiftstaken orimliga. Om regeringen inte tänker använda pengarna till något vettigt, varför då regera? Om den enda vägens politik är skattesänkningar, varför då samarbete med vänstern? Valresultatet talar sitt tydliga språk, socialdemokraternas och vänsterpartiets väljare vill ha en politisk kursändring, åtminstone så att vallöftena infrias. Jag kan inte tänka mig att särskiltmånga skulle hålla med om att principen om att hålla fast vid utgiftstaken, vad som än händer, är viktigare än välfärd och sysselsättning. Det är dags för rättvisa.

Jenny Lindahl
Ordförande Ung Vänster

För Östimors självständighet

Världens ögon är riktade mot östtimor, och även om orsaken är en tragedi, så är det bra att omvärlden äntligen visar reaktioner på det Indonesiska förtrycket av östtimoreserna. 1975 utropade östtimor den självständighet som idag folkomröstas om. Detta var precis efter att Portugal, som tidigare koloniserat östtimor, släppt kontrollen över området. Nästan omedelbart efter invaderade den indonesiska armén landet. Det var intledningen på en ockupation som skulle vara ända fram till nu, men inte meinst var det inledningen på en massaker som utplånade en tredjedel av befolkningen. Amnesty International uppskattade att den indonesiska armén dödade 200 000 människor, av en befolkning på totalt 600 000 till 700 000 människor.

Portugals president Mario Soares har kallat det indonesiska angreppet för »Ett värre folkmord än det som Pol Pot utförde i kambodja«. Målet var att med våld annektera östtimor, att slå sönder östtimors kultur och undergräva kravet på självständighet.

Trots att flera FN resolutioner tagits som fördömer Inonesiens ockupation, har inga åtgärder vidtagits för att hjälpa östtimoreserna. Snarare tvärtom. Indonesien-vänliga västmakter, som USA har stött ockupationen och förtrycket. Dagen innan invasionen återvände USA:s fd president Gerald Ford och fd utrikesministern Henry Kissinger från Indonesien efter ett möte med dåvarande president Suharto, där någon form av godkännande gavs. Indonesien betraktades av USA som en av de vikigaste allierade i området, och USA har stött landet med både militär rådgivning, utbildning, helikoptrar och vapen. Det finns till och med rapporter om hur amerikansk personal deltagit i striderna mot östtimor. Indonesien hade haft en betydligt svagare ställning gentemot FN om inte USA skyddat sin allierade.

Men det är inte bara USA som stöttat Indonesien och varit till hjälp i den blodiga och grymma ockupationen. Indonesien har också varit en av de största köparna av svenska vapen. Enligt Sveriges riksdags riktlinjer skall vapen inte experteras till stat som har inre väpnade oroligheter eller stat där det förekommer omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Trots detta godkände regeringen export av 45 fartygskanoner, 84 luftvärnsrobotar och tre anti-ubåtsraketer mellan 1978 och 1984. Enligt östtimoresisk gerilla har kanonerna använts i kriget.

övergreppen har pågått under alla de 25 år som ockupationen varat. Det handlar om mord och massakrer, förföljelser och fängslanden av de som förespråkar ett självständigt östtimor. Efter en särskilt grym massaker på 50-100 människor som demonstrerade för oberoende i östtimors huvudstad Dílí, i november 1991, drog regeringen in de så kallade utlandskrediterna till Indonesien, men återupptog dem igen redan 1994.

Under hela tiden har dock alla protester mot ockupationen varit förenade med livsfara. Att en folkomröstning överhuvudtaget hålls om oberoende för östtimor är ett stort steg framåt. Nu gäller det för omvärlden att visa att vi inte sviker östtimor en gång till. Tillåts utvecklingen fortsätta riskerar vi nya, och ännu bloidigare massakrer. Den Indonesiska ockupationsmaktens militär kan aldrig få betraktas som en garant för god ordning: det är de som ligger bakom 25 år av terror, och förmodligen också de milisgrupper som nu skjuter mot FN-observatörer och Oberoendeförespråkare i landet.

Att omvärlden inte reagerat tidigare, genom exempelvis FN kan i stor utsräckning skyllas på USA:s spel bakom kulisserna. Idag är dock läget ett annat: världens ögon är riktade mot östtimors tragedi, och det är dags att agera. Kanske är det särskilt viktigt för Sverige att visa att vi inte sviker en gång till, och börja med att dra in u-landskrediterna till Indonesien.

Jenny Lindahl
Ordförande Ung Vänster

Sida 240 av 240« Första...102030...236237238239240