Moderaterna skämmer ut sig i Irak

I veckan kom obekväma avslöjanden från wikileaks om vad svenska ministrar egentligen pratar om vid förhandlingsborden i ockuperade länder. Det är skränkinjagande kommentarer Tobias Billström och Carl Bildt fäller om irakiska flyktingar samtidigt som vi idag kan beskåda tvångsavvisningar av irakier till ett land som, under inga omständigheter, kan säkra deras trygghet. Bildt har genom utpressning tvingat på den irakiska regeringen ett återvändandeavtal för att kunna tvinga tillbaka flyktingarna. Billströms bedårande insats i tv-intervjuer efter avslöjandet visar på en, minst sagt, bristande ansvarsförmåga i en för svenska folket högst väsentlig fråga.

Det är synd att den här typen av unkna nationalistiska strömningar och aggressiv trångsynthet finns kvar bland moderater. Att det dessutom är en utrikesminister som fäller chockerande uttalanden om irakiska flyktingsars karaktärsdrag och fallenhet för våldsamheter gör inte saken bättre. Det är fördomsfullt, förödmjukanden och obildat. Det finns inget underlag och ingen som helst rimlighet i Bildt fantasifulla resonerande kring den plötsligt uppblossande integrationssvårighet som skulle ha uppstått sen 2003 och de påstådda hedersmorden. Det klär inte en svensk utrikesminister att dras med den mossiga gamla myten om att en humanare flyktingpolitik skulle ge ökad främlingsfientlighet. Förhållandet är det precis omvända och det vore anständigt om Bildt inte åkte jorden runt och skämde ut oss med sina hjärnspöken om hur svenskar är eller hur irakiska flyktingsars utbildningsnivå ser ut.

Är det dags för moderaterna att rensa i leden? Fredrik Reinfeldts ytterst neutrala framtoning till trots ska man inte glömma att de flesta moderata kommunpolitiker fortfarande slåss med näbbar och klor mot moskébyggen och ensamkommande flyktingbarn ute i landet. Det är fortfarande ett parti besudlat av sina konservativa gener. Frågan är om det någonsin går att tvätta bort. Kanske behöver man snegla på grannpartiet? Det märks att bomb- och batongpartiet Folkpartiet gör tappra försök att tvätta bort sitt föga smickrande blåbruna rykte om att använda en högerpopulistisk retorik. Man lyckades till slut efter den första mandatperioden få bort den bedrövliga Nyamko Sabuni från integrationsministerposten och ersätta henne med en mer fingertoppskänslig Erik Ullenhag. Det var välkommet. Men Sabunis bortfall ger tyvärr inte särskilt mycket när Billström och Bildt finns kvar för att sprida sina främlingsfientliga lögner för alla som vill lyssna.

Utvisningarna till Irak är ovärdiga och skamliga

I natt samlades ett hundratal personer utanför Migrationsverkets flyktingförvar i Märsta utanför Stockholm för att protestera mot att Sverige skulle deportera en grupp människor till Irak. Igår skedde liknande protester i Kållered, Göteborg. Europarådet och FN:s flyktingorgan UNHCR har uttryckt oro över utvisningarna och Amnesty International har riktat kritik mot Sverige, eftersom de som utvisas riskerar livet när de nu skickas till Irak.

Tove Liljeholm, ordförande för Ung Vänster Storstockholm, höll tal i måndags på en manifestation mot utvisningarna:

”Idag är en dag av ilska och frustration. En dag av besvikelse över den omänskliga asyl- och flyktingpolitik som leder fram till att människor som flytt med rädsla för sina liv tvingas tillbaka till våld och tortyr. Det är skamligt att ett land som Sverige inte gör bättre. Skamligt att man inte tar internationella konventioner eller mänskliga rättigheter på allvar. Ett land som säger sig vara för alla människors lika värde, men som i praktiken gör skillnad på folk och folk.

Rasismen har många ansikten. Den tar sig uttryck genom att osynliggöra, diskriminera och skuldbelägga, hota, spotta och slå. Eller genom att utvisa människor till tortyr och en säker död.

Irak är ett land söndertrasat av ockupation och krig. Sju är efter USA:s invasion är området en av de farligaste platserna på jorden. Oron över att inte veta, över att inte kunna planera sin framtid, ängslan över sina nära och kära och rädslan för sitt eget liv tär på människor. Att ha sett sin syster bli våldtagen av soldater, sin bror skjuten i magen och huset man vuxit upp i, bli nedbränt med möbler, fotografier och minnen sätter spår, fysiska och psykiska.

– ”Vi skickas tillbaka till en säker död”. Orden är deras egna, de människor som just nu sitter och väntar på att bli hämtade av polisen och transporterade till Arlanda för avresa till Irak. Att skicka tillbaka människor som riskerar tortyr eller döden är omänskligt och strider mot både humanitet och internationella konventioner. Tunga internationella aktörer som Amnesty, FN och Europarådet har kritiserat deportationen. Alla människor skall ha rätt att söka asyl i Sverige och alla som faller in under FN:s flyktingkonvention skall få stanna.

Vi får aldrig glömma att bakom varje siffra i utvisningsstatistiken står en människa. Mammor, pappor, döttrar, söner, grannar, bibliotekarier, inredningsarkitekter, fotbollsfantaster. Alla har de en egen historia och sina egna erfarenheter att bära. Som ingenting hellre vill än att få en fristad och kanske skaffa sig ett bättre liv. Orimliga handläggningstider, husrannsakan i utvisningssyfte eller planka-razzior i kollektivtrafiken för att sätta dit papperslösa är tydliga exempel på hur paragrafer har blivit viktigare än människor. Hur politisk prestige går före
rätten till asyl.

När riksdagspartier pratar om invandringens kostnader istället för rätten till en fristad och frihet är någonting djupt fel. När den extrema rasismen tar steget att kasta av sig uniformen och istället sätter på sig finkostym eller mystofflor så vinner de mark. Då blir de upptagna i värmen och andra anammar deras förslag och retorik.

Jag vill inte en enda gång till höra påhittade siffror om vad flyktingmottagandet kostar. Jag vill inte behöva diskutera vad vi tjänar eller förlorar på att låta människor stanna. Jag vill inte veta fler uträkningar eller fler kostnadskalkyler. Fredrik Reinfeldt, Dan Eliasson och ni andra som har människors öden i era händer: jag vill inte se ett enda beslut till, inte en enda utvisning innan ni har satt er ner och lyssnat på människors berättelser. Skit för en gångs skull i pengarna, skit i siffrorna. För det här är någonting mycket viktigare, det handlar om människor!

De murar som byggs runt Sverige och runt Europa bli allt högre. Idén om en union med fri rörlighet för människor har istället blivit ett ointagligt fort för de med födelseort utanför Europas vallgravar. I Spanien och Italien vaktar beväpnad gränspolis med uniform och kulsprutor. I Sverige patrullerar Migrationsverkets byråkrater inne på kontor med kaffeautomat. Olika uttryck för samma Europeiska brist på öppenhet.

Krav på visum från länder som inte ens har en fungerande infrastruktur eller att sökanden tvingas stanna i det första land de kommer till är exempel på effektiva sätt att hålla människor utanför Sveriges gränser utan att behöva använda direkt våld.

Vi behöver en helomvändning i den svenska flyktingpolitiken. Vår asylhantering ska vara ett föredöme, inte en fortsatt humanitär katastrof. Det får vara nog med undanflykter. Vi vill se en flyktingpolitik som bygger på humanitet och respekt för folkrätten, inte rasism, misstro och förakt. Någonting annat är ovärdigt, skamligt och fullständigt otänkbart.

Respektera folkrätten – stoppa avvisningarna till Irak!”

Sverige borde vara bättre än såhär.

Ida Gabrielssons anförande på Folk & Försvar

”Sverige i säkerhetspolitisk förändring”, var rubriken på anförandet som Ida Gabrielsson skulle hålla på Folk och Försvars rikskonferens i måndags. Ida valde att ta upp ett perspektiv som ofta glöms bort i sammanhanget – säkerheten för de människor som ifrågasätts, trakasseras och utsätts för brott på grund av den islamofobi som håller på att bre ut sig i samhället. Titta gärna på anförandet på SVT Play (13.10 min in i inslaget).

Islamofobin hotar säkerhetsläget

Idag talar jag på Folk och Försvars rikskonferens under rubriken ”Sverige i säkerhetspolitisk förändring”. Det finns många tänkbara ingångar i en sådan diskussion. Jag tänker välja en ingång som jag tycker saknas i den allmänna debatten i Sverige, men också här på rikskonferensen.

Den 9 januari skriver tidningen Sydsvenskan om Malyum Salah Hasha. Hon är en somalisk kvinna i min ålder som bor och lever i skånska Tomelilla. På vägen till dotterns dagis, blir hon först trakasserad. Ungdomar skriker åt henne, säger att hon är en neger som ska ta av sig sin gardin. Hon börjar gå omvägar. Men ungdomarna letar upp henne och övergår till att kasta sten på henne och hennes sexåriga dotter. Det sker upprepade gånger. Hon blir rädd. De fortsätter skrika att hon ska ta av slöjan.

Det här är bara ett exempel på det nya säkerhetsläget i Sverige, det finns många fler liknande historier.

I november förra året blockerade ett ungdomsgäng i Hallunda utgången för ett antal personer som bad inne i en moské och började kasta stenar genom fönstren. Flera blev skadade och en fick föras till sjukhus.

När jag och min vän som är född i Iran en kväll i höstas satt på en krog i Stockholm för att äta och ha det allmänt trevligt blev vi avbrutna av en man som kom fram till vårt bord. Han ville ”ge muslimen en utskällning”.

I mitten av december skakas Sverige av en sprängning som sker på Drottninggatan i Stockholm. I höstas sköt en man skoningslöst mot malmöbor med invandrarbakgrund. Det finns skillnader mellan dessa händelser. Men att båda har något med det rådande höga tonläget, och polariserade klimatet att göra, är relativt givet. Två män, galningar om man så vill, färgade av de strömningar som finns i samtiden. Precis som lasermannen var i sin tid.

Samma kväll som sprängningen på Drottninggatan skedde får representanter för muslimska organisationer ”stå till svars” i nyhetssändningarna. Jag talade med en som fick vara med, som jag känner, innan jag åkte till rikskonferensen. Och han sa någonting väldigt viktigt: ”Varför fick inte vi muslimer vara offer i Sverige den dagen? Det kunde ju lika gärna varit jag som gick förbi på Drottninggatan.”

En undersökning från 2008 där man frågat 250 praktiserande muslimer om trakasserier och hot, visar att nio av tio utsatts för trakasserier på offentlig plats av okända personer. I princip samtliga kvinnor med slöja var drabbade. Flera undersökningar visar samma mönster.

Hatet mot muslimer ökar. Vi kan se det i hatbrottstatisktiken, i berättelser som kommer till oss, eller när det är som mest allvarligt, i Malmö med döden. Islamofobin håller på att slå rot och bli vardagsmat. Det var inte organiserade nazister som kastade sten på mamman och sexåringen i Tomelilla – det var vanliga högstadieelever.

Alla är förlorare i ett Sverige där rädslan får slå rot. Men några får betala ett högre pris än andra. Det är den växanda rasismen och islamofobin som riktar udden mot alla människor med utländsk härkomst som vi borde fokusera mer på när vi diskuterar det nya säkerhetsläget. Inte som förövare utan som offer för ett nytt Sverige där deras trygghet är undanträngd. Jag bär idag samma klädesplagg som fick ungdomarna i Tomelilla att ropa: ”ta av dig din gardin neger”. Det gör inte mig till en ickemänniska som inte behöver skyddas.

Malyum fick nog när hennes sexåriga dotter träffades av en sten i ryggen. Hon anmälde, men det avskrevs trots att bevis fanns. När barnen kastar sten på bussar i Tensta där jag bor, heter det extremism, i Malyums fall i Skånska Tomelilla, avskrevs det som pojkstreck.

Även förra årets rikskonferens vigdes delvis åt att tala om så kallad ”politisk extremism”. Tyckare blev experter i talarstolen och fokus låg på förorterna. Men inte utifrån dom som lever där och deras perspektiv eller på deras situation i det nya Sverige. Inte utifrån känslan av att bli kränkt, trakasserad och hatad på grund av sin bakgrund. Det handlar inte om enskilda individer eller företeelser, utan om samhällsförändringar som i slutändan hotar demokratin.

Vill vi på allvar tala om säkerhet och försvar, så måste vi skifta perspektiv och se vilka som idag lever under hot. Vilka är annars folket vi säger oss vilja försvara?

Artikeln är även publicerad på Newsmill.

Ida Gabrielsson: Islamofobin hotar säkerhetsläget


Ida Gabrielsson skriver idag på Newsmill om islamofobi och hatbrott mot muslimer:

”Hatet mot muslimer ökar. Vi kan se det i hatbrottstatisktiken, i berättelser som kommer till oss, eller när det är som mest allvarligt, i Malmö med döden. Islamofobin håller på att slå rot och bli vardagsmat. Det var inte organiserade nazister som kastade sten på mamman och sexåringen i Tomelilla – det var vanliga högstadieelever.”

Läs hela artikeln här.

Långtidsarbetslösheten riskerar bita sig fast

Svenska Dagbladet skriver idag om utvecklingen på arbetsmarknaden. Även om arbetslösheten minskat något sedan krisens djupaste läge, ökar problemet med långtidsarbetslösheten, som har fördubblats sedan 2008.

”Under högkonjunkturen det sista kvartalet 2007 uppgick de till 68000 personer. Hösten därpå tvärdök konjunkturen och det tredje kvartalet 2010 var 126000 personer mellan 16 och 64 år långtidsarbetslösa. Deras andel bland samtliga arbetslösa hade då ökat från 25 till 33 procent.

– Gruppen blir större och större bland de arbetslösa. Och det kommer att fortsätta att öka, säger Tord Strannefors, prognoschef på Arbetsförmedlingen. ” (SvD)

I en skrivelse till arbetsmarknadsministern skrev LO nyligen om denna utveckling: ”I första hand är det unga med bristfällig utbildning, utomeuropeiskt födda, personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga, 55 till 64-åringar respektive personer med högst förgymnasial utbildning, som fortsatt kommer att ha svårt.”, varnade man. Tyvärr för döva öron. Problemet ligger nämligen inte i att regeringen saknar kunskap om arbetslösheten, utan i att de inte ser den som ett problem, allt tal om ”arbetslinje till trots.

”Arbetslösheten är krisens fel”, brukar regeringen hävda. Och visst – krisen orsakades inte av Reinfeldt & Borg, det påstår ingen. Men att den inte möttes med en politik för att mildra konsekvenserna, det kan inte skyllas på amerikanska lånebubblor eller en globaliserad ekonomi. Regeringen har tvärtom – såväl före, som under krisen – gjort möjligheterna att ta sig ur arbetslöshet sämre, genom att kraftigt spara in på de aktiva insatserna från arbetsförmedlingen. Diagrammet nedan kan tjäna som illustration:

(Deltagare i arbetsmarknadsutbildning, perioden 1991 – 2010. Från LO)

Nio av tio ungdomar som ingår i regeringens så kallade ”jobbgaranti”, får varken utbildning eller praktik. Aktiva insatser som gör en mer attraktiv på arbetsmarknaden, har fått stryka på foten till förmån för ”coaching” och ändlöst jobbsökande. Det får konsekvenser. För när konjunkturen vänder uppåt och arbetstillfällena blir fler, kommer det ändå att finnas en stor grupp som fastnar i arbetslöshet, som inte kan få jobben som kommer, eftersom de har fel eller för lite utbildning. Detta kan inte skyllas på finanskrisen. Ansvaret för utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken ligger hos regeringen, ingen annanstans.

Ida Gabrielsson: ”Vänsterpartiet behöver fler som jag”

Ida Gabrielsson skrev för ett par dagar sedan på Dagens Arena om hur Vänsterpartiet behöver utvecklas och ta på sig ledartröjan i denna tid av arbetarrörelsens försvagning. Hon besvarades av Martin Hofverberg från Tankesmedjan Konflikt, som bland annat bad om en djupare analys av vilka grupper partiet bör sträva mot att representera och organisera. ”Vänsterpartiet behöver fler som jag”, svarar Ida.

”Jag tror, utan att ännu veta exakt, att Vänsterpartiet har för få företrädare från LO-kollektivet. Det som jag lite slarvigt i min artikel refererar till som att ”gilla arbetarklassen”, handlar om att kunna se den potential Vänsterpartiet skulle kunna ha om vi lyckades bättre med att nå ut till dessa grupper. Det kan handla om konkret politik, som i mitt exempel med yrkesprogram. Det jag underströk där, är att utbildningsfrågan egentligen är ett jätteviktigt forum för att stärka LO-kollektivets ställning på arbetsmarknaden. Bra yrkesutbildningar bidrar till att göra människor mindre utbytbara och därmed starkare i förhållande till kapitalet och som samhällsmedborgare. När jag reser runt i landet och pratar i klasser på gymnasieskolor, är en vanlig fråga som jag brukar få från lärarna ”vad är du utbildad till då?”. När jag svarar att jag är butiksanställd i grunden, kommer nästa fråga (efter en viss förvåning), nästan automatiskt: ”Jaha, men alltså vad ska du bli sen då?” Kanske är det min klassbakgrund som gör att jag tycker att det här är enormt provocerande; vad då ”göra sen”? Jag kanske gillar att jobba på Konsum, åtminstone om jag hade haft heltid och bättre lön. Min poäng är alltså att vi är för dåliga på att nå ut till men också organisera LO-kollektivet, inom vilket det visserligen finns stora skillnader yrkesgrupper emellan, men som jämfört med tjänstemanna- och akademikerförbunden fortfarande har långt mer gemensamt med varandra.

Jag tror att Vänsterpartiet behöver fler som jag. Det finns en annan väg än att antingen romantisera arbetarklassen eller att slentrianmässigt kalla LO-yrken för skitjobb. Vi ska förstås också samla tjänstemän och andra löntagare för en radikal förändring av Sverige, det finns ingen motsättning däremellan. Men att erkänna att vi tydligare och bättre än i dag måste rikta oss till de som drabbas hårdast av dagens arbetsliv, med visstidsanställningar, försämrad arbetsmiljö och dålig löneutveckling, är nödvändigt.”

Läs hela debattinlägget på Dagens Arena.

Ministern om sjukförsäkringen: ”systemen är korrekta”

Tidningen Kommunalarbetaren ställde häromdagen socialförsäkringsministern mot väggen angående utförsäkringarna av sjuka människor. I vanlig ordning försökte han släta över problemet, genom att konstatera att ”det sker fel i alla verksamheter”. Något systemfel finns inte, utan det är enstaka handläggare på Försäkringskassan som bär ansvaret, enligt den ansvariga ministern. När kommunalarbetaren frågar honom om vad regeringen envisas med att kallaenskilda fall”, surnar ministern till:

[Kommunalarbetaren:]Politiker säger alltid att de inte vill kommentera enskilda fall, men när börjar de enskilda fallen bli så många att det är dags att ta ansvar för dom?

[Ulf Kristersson:] – Jag tolkar din fråga närmast som en oförskämdhet. Jag kan inte ta ansvar för beslut som jag inte har fattat. Jag tar ansvar för att systemen är korrekta. Vi ser en del brister och vi tittar bland annat på frågan om det finns en fyrkantighet om besluten om förtidspension men vi har inte kommit nära något beslut än.

Regeringen vet förstås både att det är deras regler som lett till utförsäkringsskandalerna och att systemet är djupt impopulärt. Därför passar det förstås dem som hand i handske att Försäkringskassan nu slutat att ta fram statistik över vilka ekonomiska förluster de som utförsäkrats lider. SR Ekot skriver:

Inga siffror på ersättningen för utförsäkrade
Försäkringskassan har slutat ta fram siffror över hur hög ersättning de som utförsäkras från sjukförsäkringen får. Statistiken väckte politisk debatt i våras när det visade sig att många förlorade tusentals kronor när de utförsäkrades – tvärtemot vad regeringen lovat. Nu är det inte längre någon som vet hur de utförsäkrades ekonomi ser ut.

– Vi har valt att prioritera andra uppdrag vi har haft till regeringen bland annat. Vi har fokuserat på att följa hur många som har lämnat sjukförsäkringen och hur många som har gått över till Arbetsförmedlingen, säger Magdalena Brasch som är ansvarig för Försäkringskassans analyser.

Efter ett år med regeringens nya sjukförsäkring har cirka 42 000 personer utförsäkrats och erbjudits plats i Arbetsförmedlingens arbetsintroduktion i stället. Inför förändringarna var det många som oroade sig för hur ersättningen skulle bli i det nya systemet, men i december 2009 lämnade dåvarande arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin lugnande besked.

– Majoriteten av dem som nu lämnar sjukförsäkringen kommer faktiskt att få lite mer i plånboken än vad man hade när man var sjukskriven, sa han då.

Är det någon som kommer att få mindre pengar?

– Ja, det finns tyvärr ett mindre antal personer som inte har en sjukpenninggrundande inkomst, och det beror i många fall på att man faktiskt inte har haft en lön tidigare, och de kommer dessvärre att få något mindre. Men det handlar om ett tusental personer.

Men det handlade om många fler, visade det sig. Av de första 12 000 som började arbetsintroduktionen var det 5 400 personer som fick mindre pengar än tidigare. 61 procent fick lika mycket eller mindre än de fått i sjukförsäkringen. Vad resten av de 42 000 som utförsäkrades förra året får i ersättning vet man alltså inte.

Vänsterpartiets socialförsäkringspolitiska talesperson Wiwi-Anne Johansson kräver att regeringen begär in uppgifterna från Försäkringskassan:

”När det visade sig att många förlorade tusentals kronor när de utförsäkrades, tvärtemot vad regeringen lovat, så slutar alltså Försäkringskassan ta fram statistik. Det är häpnadsväckande och Vänsterpartiet kräver att regeringen ser till att berörda myndigheter tar fram statistik så att vi kan se hur illa ställt det blir för alla dem som knuffas ut ur systemet. ”

Betygsras ingen överraskning

Idag presenterar Statistiska Centralbyrån en undersökning som visar att betygen rasar i skolor i ”socialt utsatta områden”. Utbildningsminister Björklund pekar på kommunernas ansvar och behovet av mer resurser. Samtidigt nämns inte att det svenska utbildningsystemet läcker skattepengar när de företag som driver skolorna delar ut miljonvinster till sina ägare. Vinstutdelningen uppgår i vissa företag till så mycket som upp till 30 000 kronor per elev och år.

– Det är en systematisk stöld som regeringen blundar för. Pengar som skattebetalare jobbat ihop och som ska gå till en bättre utbildning för eleverna, hamnar nu i fickorna på enskilda aktieägare. Det är ingen överraskning att betygen rasar. Situationen är orimlig och Sverige är unikt med sina generösa regler. Vi kräver ett stopp för vinstutdelningen i skolan, så att eleverna kan få den utbildning de har rätt till och som vi alla betalat för, säger Ung Vänsters förbundsordförande Ida Gabrielsson.

För mer information:
Miro Anter, pressekreterare, 070-217 98 03 eller miro@ungvanster.se

Betygsras ingen överraskning

PRESSMEDDELANDE. Idag presenterar Statistiska Centralbyrån en undersökning som visar att betygen rasar i skolor i ”socialt utsatta områden”. Utbildningsminister Björklund pekar på kommunernas ansvar och behovet av mer resurser. Samtidigt nämns inte att det svenska utbildningsystemet läcker skattepengar när de företag som driver skolorna delar ut miljonvinster till sina ägare. Vinstutdelningen uppgår i vissa företag till så mycket som upp till 30 000 kronor per elev och år.

– Det är en systematisk stöld som regeringen blundar för. Pengar som skattebetalare jobbat ihop och som ska gå till en bättre utbildning för eleverna, hamnar nu i fickorna på enskilda aktieägare. Det är ingen överraskning att betygen rasar. Situationen är orimlig och Sverige är unikt med sina generösa regler. Vi kräver ett stopp för vinstutdelningen i skolan, så att eleverna kan få den utbildning de har rätt till och som vi alla betalat för, säger Ung Vänsters förbundsordförande Ida Gabrielsson.
Läs mer: SVT

Sida 80 av 248« Första...102030...7879808182...90100110...Sista »