Ida Gabrielsson: Islamofobin hotar säkerhetsläget


Ida Gabrielsson skriver idag på Newsmill om islamofobi och hatbrott mot muslimer:

”Hatet mot muslimer ökar. Vi kan se det i hatbrottstatisktiken, i berättelser som kommer till oss, eller när det är som mest allvarligt, i Malmö med döden. Islamofobin håller på att slå rot och bli vardagsmat. Det var inte organiserade nazister som kastade sten på mamman och sexåringen i Tomelilla – det var vanliga högstadieelever.”

Läs hela artikeln här.

Långtidsarbetslösheten riskerar bita sig fast

Svenska Dagbladet skriver idag om utvecklingen på arbetsmarknaden. Även om arbetslösheten minskat något sedan krisens djupaste läge, ökar problemet med långtidsarbetslösheten, som har fördubblats sedan 2008.

”Under högkonjunkturen det sista kvartalet 2007 uppgick de till 68000 personer. Hösten därpå tvärdök konjunkturen och det tredje kvartalet 2010 var 126000 personer mellan 16 och 64 år långtidsarbetslösa. Deras andel bland samtliga arbetslösa hade då ökat från 25 till 33 procent.

– Gruppen blir större och större bland de arbetslösa. Och det kommer att fortsätta att öka, säger Tord Strannefors, prognoschef på Arbetsförmedlingen. ” (SvD)

I en skrivelse till arbetsmarknadsministern skrev LO nyligen om denna utveckling: ”I första hand är det unga med bristfällig utbildning, utomeuropeiskt födda, personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga, 55 till 64-åringar respektive personer med högst förgymnasial utbildning, som fortsatt kommer att ha svårt.”, varnade man. Tyvärr för döva öron. Problemet ligger nämligen inte i att regeringen saknar kunskap om arbetslösheten, utan i att de inte ser den som ett problem, allt tal om ”arbetslinje till trots.

”Arbetslösheten är krisens fel”, brukar regeringen hävda. Och visst – krisen orsakades inte av Reinfeldt & Borg, det påstår ingen. Men att den inte möttes med en politik för att mildra konsekvenserna, det kan inte skyllas på amerikanska lånebubblor eller en globaliserad ekonomi. Regeringen har tvärtom – såväl före, som under krisen – gjort möjligheterna att ta sig ur arbetslöshet sämre, genom att kraftigt spara in på de aktiva insatserna från arbetsförmedlingen. Diagrammet nedan kan tjäna som illustration:

(Deltagare i arbetsmarknadsutbildning, perioden 1991 – 2010. Från LO)

Nio av tio ungdomar som ingår i regeringens så kallade ”jobbgaranti”, får varken utbildning eller praktik. Aktiva insatser som gör en mer attraktiv på arbetsmarknaden, har fått stryka på foten till förmån för ”coaching” och ändlöst jobbsökande. Det får konsekvenser. För när konjunkturen vänder uppåt och arbetstillfällena blir fler, kommer det ändå att finnas en stor grupp som fastnar i arbetslöshet, som inte kan få jobben som kommer, eftersom de har fel eller för lite utbildning. Detta kan inte skyllas på finanskrisen. Ansvaret för utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken ligger hos regeringen, ingen annanstans.

Ida Gabrielsson: ”Vänsterpartiet behöver fler som jag”

Ida Gabrielsson skrev för ett par dagar sedan på Dagens Arena om hur Vänsterpartiet behöver utvecklas och ta på sig ledartröjan i denna tid av arbetarrörelsens försvagning. Hon besvarades av Martin Hofverberg från Tankesmedjan Konflikt, som bland annat bad om en djupare analys av vilka grupper partiet bör sträva mot att representera och organisera. ”Vänsterpartiet behöver fler som jag”, svarar Ida.

”Jag tror, utan att ännu veta exakt, att Vänsterpartiet har för få företrädare från LO-kollektivet. Det som jag lite slarvigt i min artikel refererar till som att ”gilla arbetarklassen”, handlar om att kunna se den potential Vänsterpartiet skulle kunna ha om vi lyckades bättre med att nå ut till dessa grupper. Det kan handla om konkret politik, som i mitt exempel med yrkesprogram. Det jag underströk där, är att utbildningsfrågan egentligen är ett jätteviktigt forum för att stärka LO-kollektivets ställning på arbetsmarknaden. Bra yrkesutbildningar bidrar till att göra människor mindre utbytbara och därmed starkare i förhållande till kapitalet och som samhällsmedborgare. När jag reser runt i landet och pratar i klasser på gymnasieskolor, är en vanlig fråga som jag brukar få från lärarna ”vad är du utbildad till då?”. När jag svarar att jag är butiksanställd i grunden, kommer nästa fråga (efter en viss förvåning), nästan automatiskt: ”Jaha, men alltså vad ska du bli sen då?” Kanske är det min klassbakgrund som gör att jag tycker att det här är enormt provocerande; vad då ”göra sen”? Jag kanske gillar att jobba på Konsum, åtminstone om jag hade haft heltid och bättre lön. Min poäng är alltså att vi är för dåliga på att nå ut till men också organisera LO-kollektivet, inom vilket det visserligen finns stora skillnader yrkesgrupper emellan, men som jämfört med tjänstemanna- och akademikerförbunden fortfarande har långt mer gemensamt med varandra.

Jag tror att Vänsterpartiet behöver fler som jag. Det finns en annan väg än att antingen romantisera arbetarklassen eller att slentrianmässigt kalla LO-yrken för skitjobb. Vi ska förstås också samla tjänstemän och andra löntagare för en radikal förändring av Sverige, det finns ingen motsättning däremellan. Men att erkänna att vi tydligare och bättre än i dag måste rikta oss till de som drabbas hårdast av dagens arbetsliv, med visstidsanställningar, försämrad arbetsmiljö och dålig löneutveckling, är nödvändigt.”

Läs hela debattinlägget på Dagens Arena.

Ministern om sjukförsäkringen: ”systemen är korrekta”

Tidningen Kommunalarbetaren ställde häromdagen socialförsäkringsministern mot väggen angående utförsäkringarna av sjuka människor. I vanlig ordning försökte han släta över problemet, genom att konstatera att ”det sker fel i alla verksamheter”. Något systemfel finns inte, utan det är enstaka handläggare på Försäkringskassan som bär ansvaret, enligt den ansvariga ministern. När kommunalarbetaren frågar honom om vad regeringen envisas med att kallaenskilda fall”, surnar ministern till:

[Kommunalarbetaren:]Politiker säger alltid att de inte vill kommentera enskilda fall, men när börjar de enskilda fallen bli så många att det är dags att ta ansvar för dom?

[Ulf Kristersson:] – Jag tolkar din fråga närmast som en oförskämdhet. Jag kan inte ta ansvar för beslut som jag inte har fattat. Jag tar ansvar för att systemen är korrekta. Vi ser en del brister och vi tittar bland annat på frågan om det finns en fyrkantighet om besluten om förtidspension men vi har inte kommit nära något beslut än.

Regeringen vet förstås både att det är deras regler som lett till utförsäkringsskandalerna och att systemet är djupt impopulärt. Därför passar det förstås dem som hand i handske att Försäkringskassan nu slutat att ta fram statistik över vilka ekonomiska förluster de som utförsäkrats lider. SR Ekot skriver:

Inga siffror på ersättningen för utförsäkrade
Försäkringskassan har slutat ta fram siffror över hur hög ersättning de som utförsäkras från sjukförsäkringen får. Statistiken väckte politisk debatt i våras när det visade sig att många förlorade tusentals kronor när de utförsäkrades – tvärtemot vad regeringen lovat. Nu är det inte längre någon som vet hur de utförsäkrades ekonomi ser ut.

– Vi har valt att prioritera andra uppdrag vi har haft till regeringen bland annat. Vi har fokuserat på att följa hur många som har lämnat sjukförsäkringen och hur många som har gått över till Arbetsförmedlingen, säger Magdalena Brasch som är ansvarig för Försäkringskassans analyser.

Efter ett år med regeringens nya sjukförsäkring har cirka 42 000 personer utförsäkrats och erbjudits plats i Arbetsförmedlingens arbetsintroduktion i stället. Inför förändringarna var det många som oroade sig för hur ersättningen skulle bli i det nya systemet, men i december 2009 lämnade dåvarande arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin lugnande besked.

– Majoriteten av dem som nu lämnar sjukförsäkringen kommer faktiskt att få lite mer i plånboken än vad man hade när man var sjukskriven, sa han då.

Är det någon som kommer att få mindre pengar?

– Ja, det finns tyvärr ett mindre antal personer som inte har en sjukpenninggrundande inkomst, och det beror i många fall på att man faktiskt inte har haft en lön tidigare, och de kommer dessvärre att få något mindre. Men det handlar om ett tusental personer.

Men det handlade om många fler, visade det sig. Av de första 12 000 som började arbetsintroduktionen var det 5 400 personer som fick mindre pengar än tidigare. 61 procent fick lika mycket eller mindre än de fått i sjukförsäkringen. Vad resten av de 42 000 som utförsäkrades förra året får i ersättning vet man alltså inte.

Vänsterpartiets socialförsäkringspolitiska talesperson Wiwi-Anne Johansson kräver att regeringen begär in uppgifterna från Försäkringskassan:

”När det visade sig att många förlorade tusentals kronor när de utförsäkrades, tvärtemot vad regeringen lovat, så slutar alltså Försäkringskassan ta fram statistik. Det är häpnadsväckande och Vänsterpartiet kräver att regeringen ser till att berörda myndigheter tar fram statistik så att vi kan se hur illa ställt det blir för alla dem som knuffas ut ur systemet. ”

Betygsras ingen överraskning

Idag presenterar Statistiska Centralbyrån en undersökning som visar att betygen rasar i skolor i ”socialt utsatta områden”. Utbildningsminister Björklund pekar på kommunernas ansvar och behovet av mer resurser. Samtidigt nämns inte att det svenska utbildningsystemet läcker skattepengar när de företag som driver skolorna delar ut miljonvinster till sina ägare. Vinstutdelningen uppgår i vissa företag till så mycket som upp till 30 000 kronor per elev och år.

– Det är en systematisk stöld som regeringen blundar för. Pengar som skattebetalare jobbat ihop och som ska gå till en bättre utbildning för eleverna, hamnar nu i fickorna på enskilda aktieägare. Det är ingen överraskning att betygen rasar. Situationen är orimlig och Sverige är unikt med sina generösa regler. Vi kräver ett stopp för vinstutdelningen i skolan, så att eleverna kan få den utbildning de har rätt till och som vi alla betalat för, säger Ung Vänsters förbundsordförande Ida Gabrielsson.

För mer information:
Miro Anter, pressekreterare, 070-217 98 03 eller miro@ungvanster.se

Betygsras ingen överraskning

PRESSMEDDELANDE. Idag presenterar Statistiska Centralbyrån en undersökning som visar att betygen rasar i skolor i ”socialt utsatta områden”. Utbildningsminister Björklund pekar på kommunernas ansvar och behovet av mer resurser. Samtidigt nämns inte att det svenska utbildningsystemet läcker skattepengar när de företag som driver skolorna delar ut miljonvinster till sina ägare. Vinstutdelningen uppgår i vissa företag till så mycket som upp till 30 000 kronor per elev och år.

– Det är en systematisk stöld som regeringen blundar för. Pengar som skattebetalare jobbat ihop och som ska gå till en bättre utbildning för eleverna, hamnar nu i fickorna på enskilda aktieägare. Det är ingen överraskning att betygen rasar. Situationen är orimlig och Sverige är unikt med sina generösa regler. Vi kräver ett stopp för vinstutdelningen i skolan, så att eleverna kan få den utbildning de har rätt till och som vi alla betalat för, säger Ung Vänsters förbundsordförande Ida Gabrielsson.
Läs mer: SVT

Sluta tjafsa, börja bygga

”Den bostadsminister som på allvar vill bygga bort bostadsbristen bland unga måste lyfta blicken från tjafs om boendenormer, flyttkedjor och andrahandsuthyrning. Bostadsbristen är så pass omfattande att den måste byggas bort med hyresrätter med hyror som unga och studenter har råd att betala.” Det skriver Clara Lindblom, ledamot i Ung Vänsters förbundsstyrelse, idag på Newsmill.

Läs hela artikeln här.

Walk over i bostadspolitiken

Att inte ha en egen bostad är ett helvete. Själv har jag haft ganska tur i mitt bostadsliv såhär långt. Jag växte upp i en socialdemokratisk kommun med stort bestånd av allmännyttiga bostäder, och kunde enkelt hitta en liten etta med kokvrå när jag flyttade hemifrån vid sjutton års ålder. Den kostade 1 250 kronor i månaden, lika mycket som inackorderingstillägget vi som bodde långt ifrån gymnasieorten fick. Jag levde visserligen ofta på havregrynsgröt den sista veckan i varje månad, men jag åt mina havregryn vid mitt eget lilla köksbord, i en lägenhet med mitt namn på dörren.

Några år senare flyttade jag till en lite större stad, och hade en kort men obehaglig upplevelse av att bo på ett svart andrahandskontrakt. Obehagligt inte bara för att det är otryggt att bo utan besittningsskydd, men också för att förstahandshyresgästen, som bodde i en annan stad, lät mig veta att om jag av någon anledning skulle skvalla för fastighetsägaren att jag hyrde hans lägenhet i smyg, så ”hade han kompisar som visste var jag bodde”. Jag blev noggrann med att låsa om mig och blev skraj varje gång det knackade på dörren och så fort jag kunde, flyttade jag ihop med min pojkvän. Tillsammans hade vi råd med en större lägenhet och då gick det lättare att hitta ett förstahandskontrakt.

Ytterligare ett par år senare skulle vi flytta till Stockholm, och först då insåg jag hur illa ställt det egentligen är med bostadsbristen här i landet. I månader letade jag, först på det sätt jag som naiv bruksortsnorrlänning fann självklart: genom den kommunala bostadskön. Det visade sig snabbt vara meningslöst, eftersom kötiderna hos de lyckliga få som får en lägenhet därigenom sträcker sig fem, tio, femton år bak i tiden. Jag förstod att det är andra metoder som gäller när man söker boende i huvudstaden, frågade vänner och bekanta och började därefter söka privat och via andrahandssajter. Jag skickade ut brev till fastighetsägare, och bad kompisar fråga runt. Jag blev en flitig besökare på blocket.se, men blev lite håglös när jag såg alla annonser av typen ”50-årig man söker inneboende, gärna ung attraktiv kvinna”.

Till sist hittade vi – via Blocket om jag minns rätt – en trea med rejäl överhyra på den svarta andrahandsmarknaden. Där delade vi livssituation med massor av unga storstadsbor. Vi betalade som attan för ett boende där man smyger inför grannarna och har en konstig c/o-adress, eftersom man inte får eller vågar sätta upp sitt namn på dörren. Men positiv som jag är, kunde jag ändå glädjas åt att det åtminstone inte i hemlighet bodde en sundsvallsbo i garderoben (vilket Ida Gabrielsson råkade ut för i en av sina andrahandslägenheter).

Bostadsbristen innebär en massa saker. Det innebär ofrivilligt boende hemma hos föräldrarna, skumma kontrakt och en andrahandsmarknad där människor utnyttjas och kniper käft om det, för att man inte har något val. Om man inte har en miljon på sparkontot eller möjlighet att ta ett gigantiskt banklån, det vill säga.

Det här är en politiskt skapad situation. För hur många gånger högern än hävdar det, kommer marknaden aldrig lyckas att tillgodose behovet av billiga hyreslägenheter för unga eller andra med låg inkomst. Det krävs politisk handling. Clara Lindblom, som sitter i Ung Vänsters förbundsstyrelse skriver bra om det på Newsmill idag. ”Var det här allt du hade att komma med”, frågar hon den nya bostadsministern Stefan Attefall, som igår fick ta emot en namninsamling från jagvillhabostad.nu med krav på krafttag för att bygga bort bostadsbristen. Attefall upprepar till svar den tidigare regeringens håglösa politik: att standarden på ungas bostäder behöver sänkas och att fler ska bo inneboende eller i andra hand. Som Clara Lindblom konstaterar:

”Stefan Attefalls lösning är att unga ska bo i bostäder utan kök, ha fula tapeter och gamla vitvaror. Det är inga kraftfulla åtgärder för att bygga bort bostadsbristen – det är att helt lämna walk over i bostadspolitiken.”

”Vi kan inte fortsätta att bara prata politik, vi måste också göra politik”

Ni får ursäkta att jag upprepar mig, men här kommer ett nytt tips att läsa en artikel av Ida Gabrielsson om vänstern och framtiden:

”Vi kan inte fortsätta att bara prata politik, vi måste också göra politik. På flera sätt har bandet rullats tillbaka till 1930-talet. Då byggde arbetarrörelsen sina egna trygghetssystem – det måste vi ta intryck av när vi gör politik på 2010-talet. Politisk verksamhet i framtiden kan handla om att ordna hjälpcenter dit människor kan vända sig för juridisk rådgivning och hjälp med myndighetskontakter vid utförsäkringar, för den unga vänstern kan det vara att inte bara kräva en fritidsgård i ord, utan också ordna fritidsaktiviteter.”

Läs hela här.

Ida om vänstern på 2010-talet

Ida Gabrielsson skriver idag i Aftonbladet om vänsterns utmaningar i ett Sverige som inte ser ut som det gjorde igår:

”Sverige har förändrats i grunden och arbetarrörelsens kris innebär förändringar även för Vänsterpartiet. Vänsterpartiet behöver ett generationsskifte inte bara åldersmässigt utan också i förhållningsätt till omvärlden. Att vara vänster på 2010-talet ställer nya krav. Väljarna gav de partier som byggde landet det sämsta stödet sedan allmän rösträtt infördes. Det är ett tecken på att vi inte har kunnat visa att vi är ett alternativ; att man kan lita på att vi tar strid.
Det måste ändras.

Det svenska välfärdsbygget är dött och socialdemokratin verkar inte vilja vara de som tar på sig rollen som de som ska bygga det nya Välfärdssverige. Vänsterpartiet kan inte längre nöja sig med att vara parlamentets lilla vänsterkraft, som försvarar välfärden mot angrepp, och som bygger delar av sin identitet på att tjuvnypa ett stort socialdemokratiskt parti. Av den enkla anledningen att den verkligheten inte råder längre. Systemskiftet som det varnats för är redan här och i stora delar genomfört, ett systemskifte i dag skulle i stället innebära att vi bygger bort Fattigsverige och bygger välfärden på nytt. (…)”

Den som vill följa, och kanske delta i, fler diskussioner om Vänsterpartiets framtid rekommenderas att besöka framtidskommissionens hemsida. Framtidskommissionen arbetar med att formulera målsättningar och strategier för Vänsterpartiets roll, inriktning och organisatoriska utveckling under de kommande tio åren. Kommissionen, som leds av Ida Gabrielsson, välkomnar tankar, förslag och idéer från medlemmar och andra om hur Vänsterpartiet kan utvecklas och stärkas, så delta gärna i debatten på hemsidan eller skicka in dina synpunkter till dem här.

Sida 81 av 249« Första...102030...7980818283...90100110...Sista »