Ung Vänster kommenterar regeringens beslut att inte utlysa nyval

Under förmiddagen meddelade regeringen att det inte blir något extra val i mars. Detta efter att man har nått en överenskommelse med de borgerliga partierna om hur en minoritetsregering kan få igenom sin budget.

– Det är positivt att ett nyval har kunnat undvikas. Ung Vänster var redo för valrörelse, men vår politiska kamp är inte beroende av om det är valrörelse eller inte. Vi fortsätter att vara vänsteralternativet som tar kampen för jämlikhet och rättvisa och mot högerpolitik och rasism, säger Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg.

För mer information
Tove Liljeholm
Pressekreterare
072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se

Sverigedemokraternas framgångar kräver flera svar

Sällan har så många brytt sig så mycket om ett talmansval som igår, då sverigedemokraten Björn Söder efter tre slutna omröstningar valdes till andre vice talman. Idag beskriver DN:s ledarsida markeringen som ”meningslös” och slår fast att det inte var ”riksdagens stoltaste stund”. För egen del anser jag att en blocköverskridande markering mot fascism utgör en av riksdagens stoltare stunder på senare år. På Expressens ledarsida går Eric Erfors ett steg längre och skriver om Vänsterpartiets ”speciell(a) demokratisyn” – detta efter att Vänsterpartiet använde sin demokratiska rättighet att begära sluten omröstning.

Det är oroväckande, om än ingen större nyhet, att liberala ledarskribenter inte ser vikten av att förhindra normaliseringen av Sverigedemokraterna. Man kan tycka att det borde räcka att se situationen i andra Europeiska länder för att förstå betydelsen av det. När så sker förvrids den politiska debatten, rasistiska utgångspunkter etableras som självklara och det blir enklare för högerpopulister eller högerextremister att sätta agendan, då rivs ett av värnen för att förhindra att ett rasistiskt parti får verkligt inflytande. En central komponent i en antirasistisk strategi är därför att fortsätta förhindra att Sverigedemokraterna normaliseras.

Under det senaste året har vi sett en antirasistisk mobilisering i Sverige som mycket väl kan vara den starkaste någonsin. En betydande del av denna rörelse har handlat just om att förhindra normaliseringen av Sverigedemokraterna. Denna kamp har också varit framgångsrik, vilket tydliggörs inte minst av de stora vända ryggen-protesterna och det faktum att Sverigedemokraterna är isolerade, som bland annat tar sig uttryck i att inget borgerligt parti kan inleda samarbeten med dem. Samtidigt vann ändå Sverigedemokraterna positionen som riksdagens tredje största parti i valet. Av det måste man dra slutsatsen att det, för att göra skillnad, behövs flera strategier mot Sverigedemokraterna.

Det är viktigt att skilja på Sverigedemokraterna som parti och på de som röstar på dem, men diskussionen om Sverigedemokraternas väljare kan inte bara utgå från hur de ser på sig själva. Den dominerande frågeställningen om huruvida Sverigedemokraternas väljare är rasister eller enbart missnöjda leder fel. Med största säkerhet är de nämligen både och. Missnöjet många upplever är reellt och befogat. Det hänger samman med sådant som hög arbetslöshet, en välfärd i sönderfall och det faktum att etablissemanget struntar i stora delar av landet. Frågan som borde ställas är varför just ett rasistiskt parti blir de som kanaliserar missnöjet. Det beror på att rasistiska strömningar också påverkar politiska ställningstaganden,därför är ett konsekvent antirasistiskt arbete nödvändigt, inte minst ur ett långsiktigt perspektiv, för att pressa tillbaka Sverigedemokraterna. Troligen räcker det däremot inte för att vinna tillbaka de LO-väljare som i årets val har röstat på Sverigedemokraterna. De flesta av dessa är självklart medvetna om vilken typ av parti de har röstat på – i hög utsträckning har man röstat på Sverigedemokraterna för deras syn på flyktingar och invandrare. Men att vara rasist är ingen personlig egenskap, utan ett resultat av (bland annat) politiska ställningstaganden och därför också något som är föränderligt. Om vänstern börjar se dessa människor som evigt förlorade sviker vi en av våra grundläggande uppgifter; att mobilisera hela arbetarklassen för sina intressen.

Vid sidan av kamp mot rasismens normalisering är det därför avgörande att nå ut till de arbetarväljare som har röstat på Sverigedemokraterna, erbjuda dem andra konfliktlinjer och också förändra deras politiska ställningstaganden. Hur vi åstadkommer detta måste bli en av de centrala strategiska frågorna i vänsterns eftervalsdebatt.

Som Petter Larsson tidigare har beskrivit i en artikel i Sydsvenskan är det ingen nyhet att en betydande del av väljarkåren hyser högerradikala uppfattningar. Det intressanta är snarare vilka omständigheter som gör att ett parti som Sverigedemokraterna kan mobilisera denna grupp. Det kan ske när de politiska motsättningarna förflyttas från den traditionella höger-vänster-skalan, som handlar om fördelningspolitik i bred bemärkelse, till vad som kan beskrivas som värderingsfrågor. Under de senaste åren har det skett en rörelse mot mitten i det politiska landskapet, till exempel kommer skillnaden i ekonomisk politiken mellan den avgående regeringen och den som tillträder inte att vara särskilt stor. En sådan utveckling leder till att den traditionella höger-vänster-skalan förlorar i relevans och då blir det svårare för arbetarrörelsens partier att mobilisera arbetarväljare. En väsentlig del av vänsterns strategi mot Sverigedemokraterna måste handla om att återigen aktivera motsättningen mellan höger och vänster, för att det ska realiseras krävs det också större skillnader i faktisk politik.

Diskussionen om var Sverigedemokraternas väljare bor är många gånger tröttsam. Den som följer eftervalsdebatten kan lätt få intryck av att deras framgångar enbart är ett resultat av att reaktionära män på landsbygden har valt att rösta på ett rasistiskt parti. Det är riktigt att Sverigedemokraterna går framåt på landsbygden, men det gör de också i många av de större städerna. Vill man hårdra det är det egentligen bara Stockholm som sticker ut, men också där fördubblar de sitt stöd. Detta även om det finns stora skillnader inom kommunen, till exempel mellan de norra och de södra förorterna.

Splittringen som Sverigedemokraterna skapar inom löntagarkollektivet kan bara mötas med ett politiskt projekt som skapar samhörighet och som betonar gemensamma intressen. En sådan inriktning står i motsättning till dem, och de finns också inom vänstern, som hellre betonar skillnader. Oavsett om man är från stan eller landsbygden, bor längs den blå tunnelbanelinjen eller den gröna, är rasifierad eller inte – har man som tillhörandes arbetarklassen gemensamma intressen. För att det ska bli verklighet räcker det inte med berättelser och inramning av politiken, då krävs det också konkreta reformer som förstärker solidariteten, runt till exempel otryggheten på arbetsmarknaden, välfärdsfrågor och ökad jämlikhet.

Den breda arbetarrörelsen kommer alltid att vara Sverigedemokraternas främsta motståndare. Vi har förmågan att organisera människor kring motsättningar som faktiskt spelar roll och en politik som undanröjer de orättvisor som rasisterna exploaterar. Vår enda möjlighet att förändra samhället är genom att vara många som håller ihop, därför kan vi aldrig förlikas med de som splittrar, delar upp och drar isär. Det kallas för solidaritet, gemensam kamp för gemensamma intressen.

Stefan Lindborg, förbundsordförande

 

Vår tid är inte en tid för filosofer, det är en tid för aktivister

Man kan inte komma undan klassamhället. Det skär genom varje del av livet och känns ända in på kroppen. Den med låg utbildning i Vårby gård har 18 år kortare förväntad livslängd än den högutbildade i Danderyd. Klassamhället är en fråga om liv och död. Klass handlar om pengar i plånboken, om möjligheter och villkor, om hälsa och livssituation – men framförallt handlar klass om makt. Makten över det egna livet och makten över andra människors liv. Vi berövas det första när ett litet fåtal vinner det andra.

Det går att se spåren av det hårdnande klassamhället i den egna vardagen, men det borde räcka att öppna Statistisk årsbok för att bli socialist. Fakta och siffror ger aldrig hela berättelsen, men att siffersätta klassamhället är inte svårt. Det är ingen slump att en VD för något av de stora börsbolagen har en årslön som motsvarar vad en industriarbetare tjänar under ett helt yrkesliv. Bara för någon vecka sedan rapporterades om det största lönegapet mellan arbetare och tjänstemän sedan trettiotalet. Löntagarkollektivet dras isär, men de som verkligen sticker ifrån är den rikaste tusendelen. I Sverige har det blivit lättare är någonsin att vara rik – ingen förmögenhetsskatt, sänkt bolagsskatt och skatteavdrag för bartendern till festen – samtidigt blir sjuka utförsäkrade och arbetslösa tvingas till socialen. Det borde göra fler än oss rasande.

Klasskamp förs också ovanifrån. Det Sverige vi lever i är ett resultat av tre decennier då överklassen har gått segrande ur de viktiga striderna. Det som för arbetarrörelsen tog lång tid att bygga upp, gick snabbt för högern att riva ned. Strävan efter jämlikhet ersattes av rekordsnabbt växande klasskillnader. Privat vinstjakt släpptes in i vår gemensamma välfärd och skolan gjordes till en marknadsplats istället för ett verktyg i kampen för jämlikhet. På arbetsplatserna blev det tystare när arbetslöshet och otrygga anställningar disciplinerade löntagarkollektivet. Inom område efter område har överklassen flyttat fram sina positioner och ökat sin makt på vår bekostnad.

Så länge man inte pratar om det hårdnande klassamhället är det som om det inte finns. Högern har gjort till sin paradgren att förneka att klass spelar roll och istället låtsas att vi är fria individer som själva styr våra liv. Möjligen kan de tala om klass när de beskriver klassresenären, han eller hon som mot alla odds och på egen hand har lyft sig över de begränsningar som klasstillhörigheten medför, men någon verklig jämlikhet är de aldrig intresserade av. Istället för rättvisa vill de se incitament. Åt de rika är drivkrafterna skatteavdrag, medan incitament för vanligt folk stavas sönderslagen trygghet.

Jämlikhet kräver socialism. Ofta får vi höra att socialismen är en fin tanke som inte fungerar i verkligheten, men i en tid av växande klyftor, då kapitalets jakt på högsta vinst med det efterföljande klimathotet riskerar att undanröja förutsättningarna för mänskligt liv, borde bevisbördan ligga på de som försvarar den rådande ordningen. Socialismen är inte högtravande fantasier om morgondagen, utan kamp för förändring här och nu. Kamp för jämlikhet, rättvisa och trygga livsvillkor. Också socialismen handlar om makt och demokrati.

Vår tid är inte en tid för filosofer, det är snarare en tid för aktivister som kämpar tillsammans för att förändra samhället. Ung Vänster är viktigare idag än någonsin tidigare. Det går en skiljelinje mellan oss och alla andra, mellan de som försvarar ett system som förutsätter ojämlikhet och oss, vi som organiserar oss för att förändra samhället i en socialistisk riktning.

Stefan Lindborg, förbundsordförande Ung Vänster

Ett annat Sverige, det nya normala

För mig har det krävts några dagar för att smälta valresultatet. Jag är uppvuxen i ett Sverige som såg radikalt annorlunda ut. I ett land där arbetarrörelsens partier representerade, strax under eller strax över, hälften av befolkningen. Förutom tre stormiga år i början av nittiotalet, fanns där inte utrymme för ett rasistiskt parti i riksdagen. Borgerligheten var ofta splittrad och det fanns till och med plats för partier att profilera sig som ”borgerlig vänster”. Efter i söndags har vi fått det svart på vitt. Kartan har ritats om, det politiska landskapet ser annorlunda ut och vänstern måste snabbt inse att det är detta nya läge som är det normala.

Åtta år med borgerlig regering har förändrat Sverige. Vi är idag ett annat land och i många avseenden också ett sämre land. Mycket av det som tidigare gjorde Sverige bra har gått förlorat. Självklart började det långt innan Fredrik Reinfeldt blev statsminister. Massarbetslösheten har vi haft sedan nittiotalskrisen, utgångspunkten att den offentliga sektorn inte kan växa formulerades under åttiotalet och klyftorna i Sverige har vuxit under mer än tre decennier. Den borgerliga regeringen har beskrivits som en center-höger regering, Nya Moderaterna förklaras som ett mittenprojekt och Reinfeldt och Borg har försökt att placera in sig själva i en historisk kontinuitet runt välfärdsstaten. Ändå har högerregeringens politiska projekt handlat om att slå undan förutsättningarna för den svenska välfärdsmodellen – rekordstora skattesänkningar, privatiseringar och en historisk försvagning av fackföreningsrörelsen är bara några exempel på det nymoderata projektets innehåll.

När samhället förändras påverkas också förutsättningarna för att bedriva politisk kamp. Högern har agerat målmedvetet och strategiskt för att slå in kilar mellan människor och konstruera motsättningar där de inte finns. De som arbetar ställdes mot de som befann sig i ”utanförskap”. Med sänkta skatter och en nedmonterad a-kassa exploaterade Moderaterna misstanken om att det skulle finnas ett utbrett överutnyttjande av a-kassan. Genom att öppna upp för låglönekonkurrens ställs svenska arbetare mot utländska, därigenom skapas en ständig oro för att förlora jobbet när andra tvingas bjuda under. Den urholkade sjukförsäkringen förändrar dynamiken runt välfärdssystem och tvingar var och en att se om det egna huset först. Så bryts solidariteten ned, stegvis men oundvikligen. Och det tar sig också politiska dimensioner.

Valresultatet visar på en dyrköpt läxa. När motsättningarna mellan höger och vänster blir för små aktiveras andra skiljelinjer än de om fördelningspolitik, jämlikhet och ekonomisk makt. Oavsett hur det lät i debatterna handlade inte valrörelsen om motsättningen mellan skattesänkningar och välfärd. Varenda gång Stefan Löfven försökte sätta skattesänkningar mot satsningar på skolan, kunde Fredrik Reinfeldt kontra med att Socialdemokraterna inte ens var beredda att ta tillbaka det femte jobbskatteavdraget. De reella politiska skillnaderna var helt enkelt för små för att den motsättningen skulle kunna bli den dominerande. Istället blev det ännu en gång en avpolitiserad valrörelse kring frågor om Stefan Löfven var erfaren nog för att leda landet och om hur ännu inte valda riksdagsledamöter skulle trycka på knapparna i en statsministervotering.

Vänsterpartiet försökte göra valet till ett val där höger stod mot vänster. I viss utsträckning lyckades man också sätta agendan, självklart i frågan om vinster i välfärden som kom att fortsätta att ta stor plats också under valrörelsen, men det är svårt för ett litet parti att sätta dagordningen och ensamt avgöra valrörelsens inramning. Istället för en valrörelse med skiljelinjer runt den traditionella höger-vänster-skalan fick vi en värderingsdebatt om huruvida man ska ha öppna eller stängda hjärtan. Frågan om invandring tog oproportionerligt utrymme och ställdes många gånger – också i statsministerns sommartal – mot välfärdssatsningar. Att en sådan utgångspunkt gynnar rasisterna och inte arbetarrörelsen borde inte komma som en överraskning.

Det är med blandade känslor jag förhåller mig till valresultatet. Sverigedemokraternas framgång, och stärkta position i LO-kollektivet, är givetvis katastrofal. Det är en stor framgång att den borgerliga regeringen tvingades avgå. Även om både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ökade marginellt – jag tror att vi är många som hade förhoppningar om större ökningar – är det samlade resultatet för arbetarrörelsens båda partier ett av de sämsta sedan demokratins införande. I sitt tal på valvakan sade Stefan Löfven att konkurrensen om rösterna är större idag. Självklart har han rätt i det, och under detta val var konkurrensen extra hård, särskilt för Vänsterpartiet som tydligt utmanades av Feministiskt Initiativ. Samtidigt kan jag inte acceptera att utrymmet för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet inte är större än drygt en tredjedel av befolkningen. Särskilt när 40 procent av LO-medlemmarna röstade på ett annat parti.

För arbetarrörelsen måste det vara en viktig uppgift att bygga ett Sverige som håller ihop, där solidaritet och sammanhållning inom arbetarklassen ersätter falska motsättningar. Precis som högern under lång tid har genomfört förändringar som fungerar självförstärkande, som stärker deras position och som gör det rationellt för människor att agera på ett sätt som flyttar fokus från gemensamma intressen, behöver vänstern vara lika strategisk. Det är avgörande för att vänstern inte bara ska vinna val utan också vinna kampen om framtiden.

Eftervalsanalyser blir lätt förenklade och utgår ofta från de egna käpphästarna. I det avseendet är jag varken bättre eller sämre än någon annan. Efter söndagens valresultat finns det många frågor som behöver besvaras, men det är en process som kräver eftertanke och som måste få ta tid. Under den kommande veckan ska jag försöka bidra till det med fler inlägg här på bloggen.

Stefan Lindborg, förbundsordförande

Vad händer? Bostadsaktion, Kartellen-spelning och feminist-häng!

Kommande veckan är det bland annat feminist/socialist-häng i Rådhusparken i Jönköping kl 19:00 26/8, bostadsaktion på torget i Skärholmen kl 16:00 26/8 och spelning med Kartellen på Trädgårdsföreningen i Linköping kl 15:00 31/8.

Undrar du vad som händer där du bor? Ta kontakt med ditt distrikt här och få reda på allt!

Ung Vänster storsatsar mot Sverigedemokraterna

Idag presenterar Ung Vänster en satsning mot Sverigedemokraterna under valrörelsen. I Stockholm, Göteborg och Malmö kommer Ung Vänster att prioritera utåtriktat arbete i stadsdelarna Hökarängen, Länsmansgården och Lindängen. Det är tre områden i de stora städerna där både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet är starka.

− Under våren skapades en antirasistisk folkrörelse mot Sverigedemokraternas normalisering. Arbetet mot rasismens normalisering är väldigt viktigt, men som antirasistisk strategi är det inte tillräckligt. Vi är övertygade om att många av de arbetarväljare som idag röstar på Sverigedemokraterna går att mobilisera kring klassfrågor istället. Det tänker vi försöka göra under valrörelsen. Målsättningen med vår satsning är att Sverigedemokraternas stöd ska minska och att vi istället ska flytta fram våra positioner i de här tre stadsdelarna, säger Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg.

Ung Vänster kommer inte möta invånarna i Hökarängen, Länsmansgården och Lindängen med några andra politiska krav än vad man i övrigt fokuserar på under valrörelsen, till exempel motstånd mot vinster i välfärden och rätten till trygghet på jobbet. Istället är det närvaron i bostadsområdet som är avgörande.

− Vi tror att det är viktigt att finnas på plats i människors vardag. Lyssna på problemen de möter och prata om våra lösningar och hur vi ser på samhället. Självklart räcker det inte att göra detta enbart några veckor vart fjärde år. Efter valet kommer vi utvärdera vår satsning och diskutera hur vi går vidare med ett likartat arbete i hela landet, avslutar Lindborg.

Läs också artikeln i Dagens Arena, där distriktsordförandena i storstäderna skriver om satsningen.

För mer information:
Yrsa Rasmussen, pressekreterare – 0725 878 685

Ung Vänster-medlemmen Yara, 16 riskerar utvisning

Yara Hyasat är 16 år och aktiv medlem i Ung Vänster i Skåne. På måndag kl 14 ska Yara besöka Migrationsverket i Sundsvall för att meddelas orsakerna bakom avslag på hennes asylansökan, en av de otaliga ansökningar hon gjort. Yara kom till Sverige när hon var 4 år och hennes uppväxt har präglats av oro, myndighetskontakt och svårigheter med familjen.

– När Yara skrev till mig och berättade om att hon riskerar att utvisas, trots att hon bott här i nästan hela sitt liv, blev jag förbannad och ledsen på samma gång. Yara har varit aktiv i Ung Vänster Skåne i ca ett år och är en väldigt glad tjej. Istället för en sommar fylld av bad, sol och aktivism tillsammans med oss, är nu hennes framtid oklar. Yara har bott i Sverige sedan hon var fyra år gammal, det är här hon har sina vänner och det är här hon vill bo, säger Ung Vänster Skånes distriktsordförande Vilma Bolding.

Ung Vänster i Skåne och i Västernorrland mobiliserar nu för manifestationen i Sundsvall och i Malmö.

– Asylrätten i Sverige måste stärkas, det ska inte vara möjligt att växa upp här och sedan utvisas. Yara är en av många som behandlas på det här sättet, det är skandal. Hon kämpar för ett samhälle fritt från förtryck, och nu är det vi som kämpar för henne. Vi kommer göra allt i vår makt för att Yara ska stanna i Sverige, avslutar Bolding.

Läs Yaras berättelse här. Manifestation hålls i Sundsvall kl 13:45 utanför Migrationsverket.

För kontakt:
Pressekreterare Yrsa Rasmussen, 076-210 00 11
yrsa.rasmussen@ungvanster.se

Är du seriös, Anders Borg?

Idag presenterade finansminister Anders Borg (M) regeringens ekonomiska vårproposition. Det mesta i vårbudgeten är känt sedan tidigare och speglar Moderaternas så kallade omslag. I vintras genomförde regeringen det femte jobbskatteavdraget och nu vill de finansiera eventuella reformer krona för krona.

–        Det är svårt att ta Anders Borg seriöst. För några månader sedan genomförde regeringen stora skattesänkningar och nu säger de att de vill spara i ladorna. Moderaterna är mer intresserade av hur de framstår i den politiska debatten än att faktiskt göra något åt den höga arbetslösheten, säger Ung Vänsters ordförande Stefan Lindborg.

Lindborg vill se en valrörelse som utgår från den verklighet som unga möter i Sverige idag.

–        Det är uppenbart att högerregeringens ekonomiska politik upprätthåller massarbetslösheten, leder till större klasskillnader och ökar mäns makt på bekostnad av kvinnors. Efter höstens val ska vi se till att vi får en regering som för en politik som sätter kampen för jämlikhet och rättvisa i centrum, istället för att genomföra skattesänkningar åt dem med tjockast plånbok. Vi unga ska ha trygghet i vardagen och makt över våra egna liv, avslutar Lindborg.

För kontakt: Pressekreterare Tove Liljeholm 0736 691 734.

Oacceptabelt med hot mot våra medlemmar

Med anledning av lördagens manifestation mot nazistiskt våld blev Ung Vänster Storstockholms ombudsmän igår (torsdag) hotade av tre personer som sade sig representera Afa (Antifascistisk aktion). Personerna använde kränkande tillmälen mot ombudsmännen och hotade att sabotera för Ung Vänster och andra medarrangörer. Det är bekräftat att det rörde sig om personer från Afa. På plats på distriktscentralen fanns samtidigt yngre medlemmar.

– Det som har hänt är oacceptabelt och vi tar självklart allvarligt på hot och utpressning mot våra medlemmar. Från förbundets sida är det viktigt att finnas där för Ung Vänster Storstockholm och för de hotade. Tillsammans vill vi se till att morgondagens demonstration blir en kraftsamling i kampen mot det nazistiska våldet, säger Ung Vänsters förbundssekreterare Hanna Cederin.

Kontakt – Pressekreterare Tove Liljeholm, 072-587 86 85.

Ung Vänster i solidaritet med Kärrtorp

I förra veckan attackerades en antirasistisk demonstration i Stockholmsförorten Kärrtorp, och därför har det under den gångna veckan över hela landet arrangerats demonstrationer mot nazism. Idag samlades 16 000 människor på Kärrtorps IP för att manifestera mot attacken och ytterligare tusentals på andra håll i Sverige.

Ung Vänster har varit drivande i att arrangera solidaritetsmanifestationer på många platser över hela landet. Till exempel i Borås, där Ung Vänsters förbundsordförande, Stefan Lindborg, talade idag. I talet sa Lindborg bland annat:

–      Nazisterna var beväpnade med järnrör och påkar, men antirasisterna hade ett mycket starkare vapen. De hade sin solidaritet, sin sammanhållning och sin kollektiva styrka. Och i det ryms en viktig insikt. Vi är många fler än nazisterna, och kommer alltid höja våra röster mot rasism och nazism.

Sida 7 av 16« Första...56789...Sista »