[Följ bloggduellen på Aftonbladet]
Det är central för det rådande läget i Afghanistan men också för landets framtid att få ett slut på våldet. En sådan strategi kräver följande:
– Ett omedelbart tillbakadragande av NATO- och ISAF-styrkorna.
– Ett FN-lett uppdrag med enda uppgift att skydda det civila humanitära arbetet, under förutsättning att de ingående länderna inte ingår i NATO eller varit affilierade med ISAF-trupperna som varit stationerade i landet.
Situationen i regionen är kritisk och infekterad. Kriget mot terrorismen har skapat fler terrorister än den lyckats stoppa. Misären i Irak och Afghanistan, där politiska lösningar alltid fått stå tillbaka för militära angrepp, har skapat frustration och maktlöshet som gynnar fundamentalister, såväl i Washington som Kabul, Bagdad och Peshawar. Nu måste USA, som vanligt, krypa till korset och inleda politiska samtal med svurna fiender (för att inte säga tidigare vänner) som talibanerna.
Magnus Andersson gråter krokodiltårar för Afghanistan och beklagar sig, ”Istället för att diskutera vilken presidentkandidat som är bäst för det Afghanska folket hamnar vi i en debatt om huruvida vi ska hjälpa till för att upprätthålla freden eller inte”. Orwellsk språk i all ära men för det afghanska folket är Magnus Anderssons ”fred” lika med ”krig”.
Vilka är Andersson och Centerpartiets ungdomsförbund att bestämma ”vilken presidentkandidat som är bäst för det Afghanska folket”. Nej tack, Magnus Andersson. Vi betackar oss den svenska borgerlighetens planer för Afghanistan. För något annat än fler svenska soldater – i värsta fall också fler som kommer hem i kistor – och död lär inte era idéer leda till. Fredens förutsättning är ett slut på ockupationen.