[Följ bloggduellen på Aftonbladet med start kl 13.00]
En dag som denna framtvingar två centrala frågor. Vad är ett val under ockupation värt när man riskerar att kidnappas eller dödas innan bläcket på pekfingret hunnit torka? Är demokrati skäl nog att bomba ett land tillbaka till stenåldern?
En enhälligt svensk riksdag beslutade den 18 januari 2002 att skicka en väpnad styrka om högst 45 personer till en multinationell styrka i Afghanistan. Uppdraget skulle hålla på under högst sex månader på grundval av mandatet i FN:s säkerhetsråd. Detta var kort efter attackerna mot 11 september 2001.
Det har nu gått närmare åtta år sedan svenska killar och tjejer skickades till Afghanistan. Truppens storlek har växt till omkring 500 soldater och missionen ändrat karaktär. ISAF-styrkan, där Sverige ingår, är inte en fredsbevarande styrka med målet att skydda civila biståndsinsatser. Allt större del av uppdraget går ut på att delta i regelrätt krigföring mot afghanska motståndsfickor. För de flesta afghaner är skillnaden mellan de svenska trupperna och de amerikanska ockupationsstyrkorna väldigt liten om inte noll.
Uppemot 30 000 civila har dödats av USA-ledda styrkor. Human Rights Watch anger att antalet civila dödsoffer från NATO-angrepp nästan tredubblats från 2006 till 2007. Bara under 2008 ökade siffran med 40%. Detta har med rätta resulterat i ökad misstro och avsky mot utländska truppers närvaro i landet. En stor majoritet av afghanerna vill slänga ut de utländska trupperna.
I juni återvände organisationen Läkare utan gränser till Afghanistan efter att ha lämnat landet för fem år sedan med motiveringen att USA regelbundet använde humanitär hjälp för att få stöd för sina militära och politiska ambitioner. Den USA-ledda ockupationen, som Sverige stödjer genom truppnärvaron, är alltså det största hindret för humanitärt bistånd.
Dagens kvasival till trots, är Afghanistan ett land som tagit flera kvalitativa steg bort från demokratin. Landet präglas av omfattande korruption inom Quislingregeringens administration. Krigsherrar har givits möjligheter att profitera på kriget genom att hålla igång opiumhandeln. Idag står Afghanistan för 90% av all världens opium. Det största problemet är ändå att ockupationen skapat grogrund för växande fundamentalism som sprider sig i Afghanistan och till grannlandet Pakistan. Det afghanska parlamentet har antagit en lag som förbjuder kvinnor att lämna hemmet utan sin makes tillstånd och dessutom legaliserar våldtäkt inom äktenskapet. Så mycket för världens första ”feministiska krig”.
Afghanistan är ännu ett i raden av misslyckade korståg dirigerade av Washington för att sätta upp några valbås och legitimera fiktiva demokratier. Men i grunden handlar ockupationen om att tillgodose USA:s och EU:s ekonomiska och militära intressen. Gasfyndigheterna lockar ännu och ockupationen skördar allt fler liv ju längre kriget fortgår.
Därför kräver Ung Vänster:
– Ett tillbakadragande av de svenska trupperna.
– Humanare asylpolitik – stoppa avvisningarna till Afghanistan.