Som avslutande inlägg lägger jag fram tre argument för att ett svenskt tillbakadragande. Jag hoppas de är svar till Maguns Anderssons frågor:
1. ISAF har omorienterat sig från sitt mandat som fredsbevarande trupp under FN-mandat. Den svenska styrkan har ökat från under 50 personer till 500 personer samtidigt som allt mindre insatser är av fredsbevarande karaktär och allt fler är regelrätt krigföring som stöd till de USA-ledda NATO-styrkorna.
2. Som flera biståndsorganisationer påpekat, är det allt svårare för afghaner och hjälparbetare att skilja ut ISAF från NATO-styrkorna. Läkare utan gränser lämnade Afghanistan med motiveringen att USA regelbundet använde humanitär hjälp för att få stöd för sina militära och politiska ambitioner. Den USA-ledda ockupationen, som Sverige stödjer genom truppnärvaron, är alltså det största hindret för humanitärt bistånd.
3. Den miilitära närvaron är ett hinder för en politisk lösning på en konflikt som inte längre är isolerad till Afghanistan. Även Pakistan är numera en oroshärd med växande fundamentalism till följd av den amerikanska närvaron i gränstrakterna och stormaktens våldsspråk gentemot Pakistan.
Allt detta leder till slutsatsen att den militära operationen i Afghanistan är ett misslyckande. Den måste ersättas med politiska samtal och humanitärt bistånd.
Tack för att ni har följt debatten.