Mona och Fredrik svamlar om EMU. Det blir nästan skrattretande. Att påstå att EMU med alla de låsningar som ett medlemskap däri innebär, skulle varit någon slags mirakelkur i oroliga tider är bevisligen osant. Menar de att EMU-länderna skonats från finanskrisen?
Förresten, när Sahlin och Reinfeldt i alla fall snuddade lite vid den ekonomiska politiken, så har jag funderat på några saker. Jag har tänkt på det där med ordning och reda. Vem som har mest ordning och reda i statens finanser är årets tävling att vinna. Det ligger något smått maniskt i hur det upprepas och används för att förstärka både det röra och blå lagets argumentation. Nästan som att det skulle handla om en strumplåda, sorterad utifrån storlek och färg. Alla kan relatera till ordning och reda. Vem vill inte ha det? Men samhällsekonomin är inte en strumplåda. När normpolitiken sätter stopp för viktiga satsningar och för en omfördelande politik, måste man ju fråga sig vems ordning och reda man upprätthåller.
Att envist hävda att det enda sättet att ha ordning i ekonomin, är att föra en politik som gynnar utförsäljningar och skattesänkningar, men som fäller krokben på den som vill investera i välfärden eller parera arbetslösheten, visar på vilkas intressen borgerligheten företräder. Från socialdemokratins sida, blir det ett dyrköpt misstag. Det som det i grunden handlar om är mer eller mindre demokrati. Att sätta tvångströja på sig själv är att passivisera det politiska handlingsutrymmet. Ordning och reda borde istället handla om en modig, aktiv politik där man tar ansvar för de politiska vägvalen som faktiskt finns, om man vågar ge sig själv mandat att göra dem. Kort och gott: det handlar om jobben, det handlar om välfärden, det handlar om en politik som kan skapa framtidstro.