Ida Gabrielsson skrev för ett par dagar sedan på Dagens Arena om hur Vänsterpartiet behöver utvecklas och ta på sig ledartröjan i denna tid av arbetarrörelsens försvagning. Hon besvarades av Martin Hofverberg från Tankesmedjan Konflikt, som bland annat bad om en djupare analys av vilka grupper partiet bör sträva mot att representera och organisera. “Vänsterpartiet behöver fler som jag“, svarar Ida.
“Jag tror, utan att ännu veta exakt, att Vänsterpartiet har för få företrädare från LO-kollektivet. Det som jag lite slarvigt i min artikel refererar till som att ”gilla arbetarklassen”, handlar om att kunna se den potential Vänsterpartiet skulle kunna ha om vi lyckades bättre med att nå ut till dessa grupper. Det kan handla om konkret politik, som i mitt exempel med yrkesprogram. Det jag underströk där, är att utbildningsfrågan egentligen är ett jätteviktigt forum för att stärka LO-kollektivets ställning på arbetsmarknaden. Bra yrkesutbildningar bidrar till att göra människor mindre utbytbara och därmed starkare i förhållande till kapitalet och som samhällsmedborgare. När jag reser runt i landet och pratar i klasser på gymnasieskolor, är en vanlig fråga som jag brukar få från lärarna ”vad är du utbildad till då?”. När jag svarar att jag är butiksanställd i grunden, kommer nästa fråga (efter en viss förvåning), nästan automatiskt: ”Jaha, men alltså vad ska du bli sen då?” Kanske är det min klassbakgrund som gör att jag tycker att det här är enormt provocerande; vad då ”göra sen”? Jag kanske gillar att jobba på Konsum, åtminstone om jag hade haft heltid och bättre lön. Min poäng är alltså att vi är för dåliga på att nå ut till men också organisera LO-kollektivet, inom vilket det visserligen finns stora skillnader yrkesgrupper emellan, men som jämfört med tjänstemanna- och akademikerförbunden fortfarande har långt mer gemensamt med varandra.
Jag tror att Vänsterpartiet behöver fler som jag. Det finns en annan väg än att antingen romantisera arbetarklassen eller att slentrianmässigt kalla LO-yrken för skitjobb. Vi ska förstås också samla tjänstemän och andra löntagare för en radikal förändring av Sverige, det finns ingen motsättning däremellan. Men att erkänna att vi tydligare och bättre än i dag måste rikta oss till de som drabbas hårdast av dagens arbetsliv, med visstidsanställningar, försämrad arbetsmiljö och dålig löneutveckling, är nödvändigt.”
Läs hela debattinlägget på Dagens Arena.