Så, här kommer alltså dagens Stockholmsdynga:
Här i Stockholm har moderaterna i landstinget drivit igenom det så kallade Vårdval Stockholm. Det är en sinnrik politisk konstruktion, som säljs in med retorik om vaaalfrihet, och består i att man som boende i denna stad, själv kan välja vilken vårdcentral man vill gå till om man blivit sjuk. Nu kanske någon tänker “men vad spelar det för roll vilken vårdcentral man går till? Man vill väl helt enkelt ha en i närheten, som är av bra kvalitet?”. Det är en rimlig invändning, men nåväl, sådana har nu inte tagits i beaktan här. Istället har moderaterna tänkt “marknadsprincip, marknadsprincip” och skapat ett system som fungerar på så vis att man alltså kan välja vårdcentral – om jag bor i Tensta och får influensa, kan jag alltså vara lite crazy och åka en timma till vårdcentralen i Alby istället för att gå till den som ligger runt hörnet – och den vårdcentral jag väljer, får därefter en summa pengar från landstinget. Man har också infört fri etableringsrätt för vårdinrättningar och tagit bort det extra stödet till vårdcentraler som ligger i socialt utsatta områden.
Utbud och efterfrågan, alltså. Den vårdinrättning som vi som patienter väljer att gå till, är den som får pengar. De som väljs bort får mindre pengar. Ni börjar ana vartåt detta lutar va? Ja, just det – så är tanken att denna konkurrens ska leda till högre kvalitet, eftersom vårdinrättningarna måste göra sig attraktiva på marknaden. Ja, jag vet, det är sååå nittiotal!
Som vanligt, har även detta marknadsexperiment lett till det som brukar hända på marknader – det är de med mest cash som vinner. I de rika stadsdelarna ploppar klinikerna upp som svampar under en fuktig septembermånad, medan man i de fattigare stadsdelarna – där folk inte har samma köpkraft och dit folk från de rikare områdena av olika anledningar inte vallfärdar för att få vare sig läkarvård eller något annat – får se sin vårdcentral skära ner.
I den borgerliga retoriken är det här, liksom alla marknadsanpassningar av välfärden, ett effektivt system. Ett som fördelar resurser utifrån den enskildes val och därmed via marknadens osynliga hjälpande hand fördelar dem på rätt sätt. Men borgarna har missuppfattat någonting väldigt grundläggande, nämligen att efterfrågan inte är synonymt med behov. Efterfrågan handlar nämligen om att ha resurser för att kunna skaffa sig någonting. Behov är behov, och sådana har även fattiglappar. Fattiglappars behov är däremot inte så intressanta för vårdföretag som vill driva in vinst, och de är inte möjliga att ta hänsyn till för vårdcentraler i fattiga områden, eftersom det sitter ett gäng i landstinget som vägrar tillskjuta mer resurser dit.
Så var det det här med effektiviteten.
På tunnelbanan läste jag en av gratistidningarna som finns här i stan. Där fanns ett par artiklar om spektaklet Vårdval. Undersköterskor och sjuksköterskor får sparken, kunde man läsa där. De får sparken, eftersom det drar in mer kosing att skicka patienter direkt till läkare istället för att sköterskorna får sköta det de är utbildade för att göra. För ett läkarbesök får vårdcentralen 485 kronor i ersättning från landstinget, medan ett sjuksköterskebesök endast genererar 200 kronor. Landstingsrådet Filippa Reinfeldt myser över att antalet läkarbesök ökat med 9 procent sedan Vårdval infördes. Som om det skulle vara någon slags succé. 53 landstingsanställda undersköterskor har fått kicken. Läkarna tar över sköterskeuppgifter som blodtryckstester. Tillgängligheten blir sämre i fattiga stadsdelar, medan marknaden för vård mättas och mer därtill i rika dito. Åh, så effektivt.
Men annars är det ganska bra här i stan. Grönt och fint och så i alla fall.