Omar

OmarDet råder ingen tvekan om att muslimer och araber har pekats ut som de nya hotbilderna. Vi tog en fika med Omar Mustafa, styrelseledamot i organisationen Sveriges unga muslimer, och pratade om Danmark, terrorism och konsten att bygga en karriär på att hetsa mot muslimer.

Sveriges Unga Muslimer (SUM) grundades alldeles i början av 90-talet i skuggan av lasermannens härjningar och Ny demokratis smygande framgångar. Några lokalföreningar och moskéernas ungdomssektioner gick ihop för att samordna en mer vidsträckt organisation på nationell nivå. Omar Mustafa sitter i organisationens styrelse. Han är 22 år, bor i Tensta i Stockholm och har vid sidan av styrelseuppdraget i SUM även ett styrelseuppdrag i FEMYSO som är paraplyorganisationen för europeiska muslimska ungdoms- och studentorganisationer.

-När vi startade SUM pratade man om alla invandrare som problemet. Nu pratar vi bara om muslimer, konstaterar Omar.

Han är på det klara med att en islamofobisk våg sveper över världen, inte minst i Europa där högerextrema partier har fått en allt större roll. Mediabilden av muslimer brutaliserades efter 11 september och i samband med det som betecknas som "kriget mot terrorismen". Efter attackerna mot Worlds Trade Center kablades bilder på muslimska män i gevär ut i all världens massmedia. Fienden var sedan länge utpekad. Om mediebilden av muslimer innan 11 september målades i exotiska och spännande färger blev det en hetsjakt på samma grupp efter händelserna i New York. Rapporteringen blev extremt negativ och skuldbeläggande. Moskén i Stockholm fick ha övervakning dygnet runt. Men att korta klipp från skäggiga gubbar med aggressiv uppsyn visas upp i tv har fungerat destruktivt.

– Ingen säger att hela deras byar precis jämnats med marken och hela hans släkt har dött. Man ser bara en man som skriker. Bilden blir att muslimer är skäggiga, arga och våldsbenägna. Då, precis efter 11 september la man all skuld på muslimer. Hoten mot oss blev stora. Vi fick utstå hot, bränder, stenkastare och kvinnor i sjal trakasserades på gatan. Man blev ständigt anklagad.

Utpekningshysterin har utvecklats till en större trend, en slags islamofobi. Omar menar också att det finns dom som skiljer på det som grundar sig i rädsla och okunskap, alltså islamofobi och det som är medvetna kampanjer mot islam och muslimer. Och att det finns tendenser av båda delarna. Olika rapporter visar att allt fler människor är negativa till islam och muslimer. Men det är inte så konstigt när man varken har grannar, arbetskamrater eller vänner som är muslimer. Då har man bara mediabilden att lita till. Men det finns också andra orsaker.

-Sen handlar det om etablerade regeringspartier och etablerade politiker som driver kampanjer mot islam. Jag vill inte skylla på något parti, det är synd att göra det, men det finns enskilda politiker och journalister som bygger sin karriär på islamofobi. Det har blivit legitimt. Hade man bytt ut ordet muslim mot någon annan grupp i det där artiklarna och uttalandena hade folk blivit chockade. Vi är inte rädda att ta upp det, vi har bjudit in dem och diskuterat med dem.

En som enligt många har givit ett ansikte åt islamofobin torde vara integrationsminister Nyamko Sabuni som gjort sig ett namn genom att lansera förslag som obligatoriska gynekologiska undersökningar för invandrartjejer och slöjförbud. Hon var också tidigt ute och försökte etablera begreppet hedersrelaterat våld, ett begrepp som förknippats med islam och förlegade muslimska traditioner. Gigantiska resurser har lagts på att utreda och belysa fenomenet. Sabuni har till och med skrivit en bok i ämnet.

Men har det verkligen med islam att göra?

-Vi ställer oss starkt emot det här. Det här är verkligen någonting som inte har med islam att göra. Det finns överallt. Det är ett sjukt mänskligt beteende. Varför vill man så gärna koppla det till islam, vad är meningen, jag förstår det inte, vad är man ute efter? I sak är det fel, det här är helt mot islam. Att sånt finns hos muslimer stämmer. Precis som i övriga samhället. Dom flesta som dödar en familjemedlem hamnar på psyket. Är det en muslim är det direkt hedersvåld, hedersrelaterat, islam och hela köret. Muslimer bedöms mycket hårdare, man ser ner på oss. Som om alla vore våldsbenägna. Det är en del av islamofobin.

Den övergripande ambitionen för SUM är att stärka den svensk-muslimska identiteten och samhörigheten. Man anordnar sommarläger och konferenser för sina medlemmar som ska fungera som viktiga mötesplatser. Det är viktigt att känna att det finns andra muslimer i landet och tryggheten i det. Men man arbetar även utåtriktat med skolinformatörer och seminarier. Den mesta verksamheten sker dock lokalt. Det senaste är en kampanj mot just integrationsministern Nyamko Sabuni som samlade ett stort antal föreningar och som många av SUM:s lokalföreningar anslöt sig till.

Men samtidigt tycker han att Sverige är ett av de tryggaste länderna i jämförelse med många andra länder i Europa. Den islamofobiska vågen har slagit extra hårt mot vissa länder. Särskilt talande är utvecklingen i vårt sydvästra grannland Danmark. Där är stämningarna betydligt mörkare och hätska rasistiska påhopp har blivit medialt vardagsstoff. Han pratar om hur hans vänner i Danmark tvingats flytta därifrån för att det blivit olidligt att bo kvar.

-Visst skrämmer utvecklingen i Danmark och man blir rädd. Jag har själv en nära vän i Danmark som funderar på att flytta därifrån. Det är många andra som har gjort det. Ingen vill ha en där och alla motarbetar en. Man är inte trygg i sitt eget hem. Det är faktiskt hemskt. Det är en stark kontrast till Sverige. Sådana konstiga förslag som påminner om det danska systemets kan man se föras fram i Sverige också men tack och lov blir det inget av dem.

Danmark har varit en av de trognaste länderna i den av USA initierade kampanj som har fått gå under namnet "kriget mot terrorismen" och som har ställt islam och muslimer i rampljuset. I terrorbekämpningens namn har man hunnit med att ta sig igenom två krig, byggt upp ett fångläger på Kuba och upprättat ambitiösa listor över potentiella terrorister. Kriget har blivit ett krig med tydliga måltavlor. Islam och muslimer som grupp har blivit synonymt med terror och religiös fanatism. Konflikten har till synes tagit religiösa former.

-"Kriget mot terrorismen" är en högst politisk konflikt. Det är synd att man ska koppla det till religion. Det har ingenting med religion att göra. De extrema grupperna kanske har muslimsk bakgrund, lika mycket som USA har kristen bakgrund. Det är konstigt att ett land som USA som förespråkar och pratar om demokrati och mänskliga rättigheter agerar på det här sättet. Det här har påverkat många muslimer. Heter man Mohammed är man en tickande bomb.

"Kriget mot terrorismen" har i många vanliga människors liv blivit högst påtagligt. Livet har begränsats och man känner blickarna riktade mot sig.

– Jag kan ta att man tittar på mig på flygplatsen. Men när man går över gränsen, skickar folk till Guantanamo, har fångläger och fångtransporter och tar människor för att de är muslimer så är allt snack om demokrati och mänskliga rättigheter tomt prat.

I Sverige har vi haft Somaliesvenskarna som fick sina bankkonton spärrade på grund av misstänkt terrorverksamhet utan tillstymmelse till bevis, egyptierna som blev bortkörda av CIA och nu senast Hassan Asad från Göteborg som inte har fått stanna i Sverige trots att hela hans familj är här. Amerikanska terrorlistor på enskilda personer och organi

sationer som bör fängslas, förbjudas eller vars konton ska spärras har skickats runt i Europa. Utan att utreda skuldfråga verkställs domarna. Man har hävdat att terrorbekämpningen och samhällets trygghet måste gå före centrala rättsprinciper.

– Man kränker och kopplar ihop det med något fint värde. Man krigar och kallar det demokrati, man fängslar människor på oklara grunder och kallar det mänskliga rättighet. Så ser verkligheten ut. Man gör någonting, ett påhopp och sedan ger det ett fint namn.

Men samtidigt finns det dom som hävdar att det inte finns någon annan utväg än krigets hårda väg för att få stopp på terrorismen. Många är vi som har hört terroristexperter, bena upp komplicerade terrornätverk, tala om vikten av militära åtgärder och så kallade "fredsframtvingande" lösningar. För att hålla människor i schack krävs hårda tag och extraordinära insatser. Men den förklaringen ger Omar inte mycket för.

– USA har en militär närvaro i arabvärlden som många inte gillar, stödjer israel som många inte gillar. Det uppstår motreaktioner. Sedan kopplar man ihop det med att dom är muslimer. Det är alltid lättare att ha en tydlig fiende, att kunna beskylla en viss grupp eller ideologi. Under Kalla kriget var det kommunismen och kommunister. Nu är det muslimer.

SUM har varit med och protesterat mot behandlingen av Hassan Asad som på oklara grunder inte har fått asyl. SÄPO har riktat terrormisstankar mot Hassan utan att kunna lägga fram bevis. Man har också varit kritisk till avslöjandena om de samarbeten som SÄPO hade med bostadsbolag våren 2006 i Göteborg som handlade om att kartlägga hyresgäster i Göteborgsförorter.

Men frågan är om det är så farligt egentligen? Har man rent mjöl i påsen finns det väl ingenting att oroa sig för?

– SÄPO har en viktig roll och vi har många gånger haft dialoger med SÄPO. Det är ju vår gemensamma trygghet och säkerhet. Vi har ju ingenting att dölja, det är inte så att vi håller på att planera massa saker som vi inte säger. Problemet är när man har som målsättning att måla ut muslimer som terrorister.

Ytterligare ett förslag som lanserats under kategorin "terrorbekämpning" har varit försvarsminister Mikael Odenbergs (m) lagförslag om att låta försvarets radioanstalt (FRA) få kontrollera all tele och datatrafik som passerar de svenska gränserna. Det har motiverats genom att hävda att det skulle skydda mot så kallade "yttre hot" eller människor med kontakter med "yttre företeelser". Det skulle kunna betraktas som ett misstänkliggörande av vissa grupper i Sverige. I den första krisövningen någonsin i Sverige, koordinerad av krisberedsskapsmyndigheten och med ett stort antal institutioner, däribland säkerhetspolisen (SÄPO), använde man muslimer för att illustrera en terrorattack. Det finns indikationer på att man bygger hela sin organisation kring muslimer som den stora hotbilden.

– Man måste ha mer koll från regeringens och riksdagens sida. Nu går det mot en viss riktning. Vi måste ha bättre koll på vad SÄPO egentligen gör och hur islamofobiska dom är. Om SÄPO som är dom som ska skydda vår trygghet och ska definiera vilka som är brottslingar målar ut och bygger sin organisation kring muslimer som den enda fienden, vad ska då hända med resten av samhället? Om det skulle vara så att man tar order från USA som i fallet med Somaliesvenskarna eller Hassan Asad. Om allt det här är listor från USA, om SÄPO lyder under USA, då är det ett problem för hela Sverige, inte bara för muslimer. Vem är SÄPO:s uppdragsgivare? SÄPO är en svensk organisation som har i uppdrag att skydda svenska medborgare trygghet. Dom borde man göra sina egna analyser och undersökningar. Fråga sina egna medborgare.

Man är också aktiv i protesterna mot den svenska utrikespolitiken. Länge har Sverige förknippats med neutralitet och alliansfrihet. Men långsamt har man glidit ifrån de tidigare grundsatserna. Idag skickas svenska soldater till Afghanistan på NATO-ledda krigsoperation och den självständiga rösten i internationella sammanhang har sedan länge tystnat.

– Sverige säger med ord att man är neutral. Men i handling tar man aktiv ställning. Man säljer vapen till länder som är i krig. Vem krigar man för i Afghanistan? I praktiken har man tydligt tagit ställning för ena sidan. Till exempel i Palestinafrågan har man varit med om att bojkotta det palestinska folket, det är de som har drabbats. Man har bestraffat dom för det demokratiska val de hade. Det är synd att man nu skickar sådana signaler, att vi stödjer demokratin men bara om ni väljer de vi vill. Samtidigt handlar man med Israel och har diplomatiska förbindelser. Jag menar inte att man ska bryta dem men åtminstone behandla båda parterna lika.

Men det finns ju de som menar att man måste bojkotta farliga regimer. Hamas är ju terrorstämplat. Borde man inte behandla Hamas som man behandlade den sydafrikanska apartheidregimen?

– Vem är apartheidregimen här? Är det palestinierna eller är det de som bygger murar och skjuter med världens modernaste vapen mot stenkastande barn?

Den svenska utrikespolitikens kursändring påverkar naturligtvis världsläget. Men också människors inställning. Man hade kunnat fungera som en mellanhand och självständig part med viss tyngd och respekt. Men i dagsläget blir det svårt.

– Det finns en väldigt positiv bild av Sverige i den muslimska världen. Man kopplar Sverige till goda värderingar, ett land som inte är rädda för stormakter, som står på den svages sida. Det Sverige vi sett genom historien. Kursändringen ger ju signaler om att Sverige inte är vad Sverige var förr. Det är synd.

Men man hävdar ju att det finns hotbilder. Måste vi inte skydda oss?

Terrorister finns inte bara sådär. Man skapar dom. Det USA har gjort de senaste åren är att mångdubbla antalet terrorister i världen genom militära aktioner och folkrättsliga angreppskrig. Det är logiskt att man skaffar sig fiender på det sättet.

Omar målar upp en ganska mörk bild av världsläget. Men han menar också att det finns ljuspunkter och viktiga utmaningar. Det handlar om att få människor att mötas i vardagen.

– Främlingsfientlighet måste bemötas på alla nivåer. Ta det här med segregation sen till exempel, där vissa tvingas bo i segregerade förorter. Det måste brytas. På arbetsmarknaden ser vi hur muslimer diskrimineras, det finns en hel del undersökningar som visar tydligt på det. Polisen, ickemuslimer – alla måste arbeta för det. Demoniseringen av muslimer är en lång process så det gäller att motarbeta det redan idag. Det är mycket svårare när man är där Danmark är nu och försöka fixa till det, när skadan redan är skedd. Det gäller att börja i tid.

Fotnot: Sveriges unga muslimer (SUM) finns över hela Sverige. De har ca 5000 medlemmar och 30 lokalföreningar.

Intervju: Nooshi Dadgostar

Blatterea. Två för priset av en.

BlattereaDet har blivit för dyrt att få sin gräsmatta klippt i Sverige. Därför har den borgerliga regeringen fått en överordnad uppgift av sina kärnväljare: sänk priset på lågavlönad arbetskraft. Regeringen har rivstartat: genom sänkt, begränsad och förkortad a-kassa, avdrag för hushållsnära tjänster, "arbetsgaranti", fler tillfälliga anställningsformer och andra åtgärder skall utbudet av billig, och i lämplig utsträckning desperat, arbetskraft öka.

Det gäller förstås att motivera det på rätt sätt. Folk i gemen verkar tyvärr ha begränsad förståelse för att övre medelklassen vill ha skattesubventioner för att andra ska klippa deras gräsmattor, städa deras toaletter och putsa golfklubborna. Så istället säger man, med Lars Leijonborgs ord:

"Vi måste få kontroll över miljardrullningen. Det har vi inte i dag. Överutnyttjandet i alla försäkringar måste stävjas. […] För att få fler i arbete behövs lågavlönade jobb. Vi behöver jobb utmed hela löneskalan."(1)

Det är alltså för de arbetslösas skull som a-kassan sänks och en arbetsmarknad med riktigt dåligt betalda jobb ska skapas. De som drabbas hårdast av den här politiken är de som står längst ner i det etniskt stratifierade svenska klassamhället: invandrargrupperna.

Utgångsläget är det här. Svensk arbetsmarknad är kraftigt etniskt segregerad. Den hör faktiskt till de mest segregerade i Europa. Invandrare har genomgående osäkrare anställningar, sämre betalda jobb och tyngre arbetsuppgifter. Är överrepresenterade inom restaurang, lågbetalda serviceyrken och vård- och omsorg. Varannan LO-kvinna från ickeeuorpeiska länder går på timanställning, att jämföra med en av tio i befolkningen som helhet.

Det är också svårare att som invandrare överhuvudtaget få ett jobb. Arbetslösheten är nästan 3 gånger större än i befolkningen som helhet. Värst är situationen för den som invandrat från Nordafrika eller Mellanöstern, med 5 gånger fler som lever under socialbidragsnormen än bland infödda svenskar med motsvarande utbildningsnivå.

Det finns olika sätt att förklara det här. Vi ska återkomma till den borgerliga förklaringen längre fram. Vad vänstern säger är att det finns strukturella orsaker, diskriminering. Det bekräftas av forskning och människors erfarenheter: var fjärde arbetsgivare väljer bort sökande med utländska efternamn(2), en invandrare som söker jobb måste därför i genomsnitt skicka 50-70% fler ansökningar än en infödd svensk med motsvarande utbildning innan hon ens får komma till en intervju. Den genomsnittliga arbetslöshetsperioden för en arbetslös svensk är 25 veckor, medan den är 40 veckor för en invandrare.(3)

Segregationen och diskrimineringen fyller en instrumentell funktion i kapitalismen: att splittra arbetarklassen och att disciplinera och pressa priset på den lågbetalda arbetskraften. Det är kapitalets enkla 100-åriga logik: det får inte vara för lätt att få ett jobb. Den som kan välja och vraka bland arbetserbjudanden är dyrare att anställa och kräver mer i lön. Den som däremot av plågsam erfarenhet vet hur svårt det är att överleva på socialbidrag, hur svårt det är att få ett jobb, och hur lätt det är att bli av med det, den ställer inga krav, bråkar inte.

Arbetsdelningen i det borgerliga lägret är finkalibrerad. Att regeringen offensivt pressar priset på arbetskraft är inte tillräckligt, för det företagen och de rika vill ha är en rejäl REA på arbetskraft. Så i näringslivet reses nu de förslag som skall nötas in för att om något år bli regeringspolitik. I höstas föreslog Karl Olof Stenqvist, chef för arbetsgivarfrågor på Teknikföretagen att en särskild lönetrappa under kollektivavtalets lägstanivå ska etableras för invandrare.

Ja, specifikt för invandrare. För deras egen skull förstås, för att "sänka tröskeln". (4) Den arbetslöshet som ytterst beror på diskriminering blir alltså ett argument för att sänka lönerna för den diskriminerade gruppen. Fantastiskt.

Mycket handlar om vilka förklaringar man tror på, och vilka som hörs i debatten. För de borgerliga är det viktigt att diskrimering framstår som ett undantag och att vi inte pratar om kapitalets behov av billig arbetskraft och en reserv av arbetslösa.

Istället kan det låta såhär från vår integrations- och jämställdhetsminister:

"I Rosengård säger man att aktiviteten hos människor som går in och ut genom portuppgångarna är som störst mellan kl. 2 och 4 på natten. Vad är det för sorts människor som lever ett sådant liv? Ja, det är de som kan sova på dagen och som inte behöver utföra någon nyttig verksamhet på dagen."

Man ska göra rätt för sig, den övertygelsen finns i varje kultur, i alla länder. Latmaskar och smitare som låter andra göra jobbet röner ingen uppskattning någonstans. Nyamko Sabuni visste förstås vad hon gjorde när hon i april i år i en integrationsdebatt i riksdagens talarstol pratade om nattrafiken i Rosengård och fick det att låta som om de boende hellre slår i porten på nätterna än går till en "nyttig verksamhet på dagen".

Syftet är att etablera en bild, en dimridå, att sopa den strukturella diskrimineringen under mattan och istället individualisera människors problem. "Vad är det för sorts människor som lever ett sådant liv?" Ja, skiftarbetare kanske?

REA. Ordet doftar av goda affärer, klipp. Klippta gräsmattor. Gräs som blir pengar, pengar som gräs. Gräs som är så skönt. Särskilt när det är nyklippt, av någon annan. För att pressa priset på arbetskraft finns en hel verktygslåda, full med kniptänger, skruvstäd, piskor och någon skrumpen morot i botten för syns skull. Den debila lagen om utbud och efterfrågan är vägledande: genom att öka utbudet sjunker priset tills det möter efterfrågan.

En "särskild lönetrappa" under golvet, i potatiskällaren, för invandrare och andra utvalda kategorier, som ungdomar, pressar lönerna för hela löntagarkollektivets under halva nedåt. I rapporten Vem vinner på lägre löner? som publicerades i våras konstaterar LO att låga lägstalöner inte bara drabbar de fattigaste:

"Nivån på ingångslönerna påverkar många i den nedre delen av lönefördelningen. Vi menar att sänkta lägstlöner smittar av sig på vissa grupper med högre men fortfarande låga löner."

Utifrån precis den ambitionen kan borgerligheten idag på en och samma gång argumentera för att vi behöver en ökad arbetskraftsinvandring, samtidigt som asylpolitiken skärps och det blir allt svårare att få flyktingasyl. De som verkligen behöver komma hit skall inte släppas in. De som verkligen behövs i sina hemländer skall lockas hit istället.

Invandrare är välkomna för att jobba häcken av sig med usla löner, men inte för att söka en fristad från förföljelse. Det sker i Sverige idag, och än längre har det drivits i Danmark. En snabbvisit i den danska statisitiken: Första kvartalet i år beviljade Danmark 69 ansökningar om flyktingasyl, samtidigt beviljades 6095 tillfälliga arbetstillstånd, en ökning med 26% från föregående kvartal.

Under de invandrare som fått uppehållstillstånd och de som har tillfälliga arbetstillstånd finns ännu en grupp, än mer utsatt: de papperslösa. Hur många de är vet ingen riktigt, i hela Europa kan det handla om upp till åtta miljoner, i Sverige kan det röra sig om mellan 10 000 och 50 000 som lever gömda och därför inte syns i statistiken och inte heller ingår i trygghetssystemen. Till skillnad från många länder, som Belgien, Frankrike och Italien saknar Sverige ett r

egelverk som garanterar vård för gömda flyktingar. Tandvärk får botas på egen hand, barn får gå i skola gömda och inga försäkringar täcker olyckor.

De papperslösa bildar ännu en buffert för kapitalet. Och fantastiskt nog möjliggör de också skattesänkningar: När kommunerna handlar upp tjänster händer det ibland att det trillar in offerter som ligger långt under de övriga anbuden. Ofta är det en entrepenör som anlitar en underleverantör som utnyttjar papperslösa som arbetskraft.6 Det är i princip ett modernt slaveri. Det kan vara tio timmar om dagen, alla veckans dagar. Ibland betalas ingen lön ut och vem ska man då gå till och klaga? LO-facken organiserar inte de papperslösa.

Grattis, Sverige, till en regering som vet vad den vill och som inte tvekar att säga det: bor man i Rosengård ska man sova på nätterna, man ska veta sin plats och utan att krysta söka sitt tusende jobb eller vandra till den snälla familjen i Limhamn som inte vill städa själva. Tänk på det såhär: det är ett gemensamt projekt, tillsammans är vi alla med och bidrar till den stora blatterean, som en enda stor familj. Det ska vara kul att bo i Sverige. REA är kul.

Erik Berg

Fyra nyanser av brunt

KrigsbildDanmark är inte bara känd för sina mc-gäng och den röda korven, pölse. Idag pratas det om den växande rasismen. Tusentals danskar flyr över sundet och bosätter sig i Sverige. Pia Kjaersgaard och hennes rasistiska Dansk Folkeparti vill förbjuda muslimska kvinnor att bära slöja. Danmark har blivit brunt. Danmark har gjort en höger om.

-Förbjud slöjor i Danmark, sade Pia Kjaersgaard, partiledare för det rasistiska och högerextrema Dansk Folkeparti när hon möte journalisterna. Det är den 17 maj och Dansk Folkeparti har presenterat ännu ett förslag i raden av rasistiska utspel. Partiets vill förbjuda slöjan eller annan muslim huvudbonad, men kristna kors och judiska kalotter ska fortsatt vara tillåtna. Tanken är att förbudet ska gälla först i skolor och för att sedan införas i statliga institutioner och myndigheter.

Danmark har genomgått en radikal förändring under de senaste åren. Samhällsklimatet har hårdnat. Landet är, under USA:s ledning, involverat i ett ockupationskrig i Irak. På hemmaplan skylls de ökade klyftorna mellan rika och fattiga på bidragstagare och invandrare. Under valrörelsen 2001 drev de nuvarande regeringspartierna, Venstre, Konservative Folkeparti och Dansk Folkeparti en tydlig linje som förespråkade hårdare tag och ökade krav. Bilden av ökad organiserad brottslighet och utbredd bidragsfusk blev partiernas käpphäst. I kampen om väljarna riktades kraven mot invandrare, och i synnerhet muslimer. "Invandrar"-kortet användes effektivt och Dansk Folkeparti blev tredje största parti med 12% av rösterna. I valet 2005 ökade stödet till 13,2%.

Det danska samhället har hårdnat. Parlamentet har röstat igenom flera kontroversiella lagförslag på allvar kränker den personliga integriteten – fri- och rättigheterna för vanliga danskar är under konkret hot. Antiterrorlagar ger den danska säkerhetspolisen, PET, befogenheter att avlyssna tele- och Internettrafik samtidigt som övervakningen i det offentliga rummet ökat dramatiskt. Under 2002 beviljade danska domstolar 99 % av de 2178 inlämnade ansökningar om buggningen. En Utlänningslag kräver DNA-prov från alla som ansöker om uppehållstillstånd eller anhöriginvandring. Dansk Folkeparti vill också förbjuda den fria bosättningsrätten i Norden för att hindra asylsökande till länder som t.ex. Sverige att i framtiden söka sig till Danmark.

Det är ett faktum att invandrare och minoriteter behandlas dåligt och misstänkliggörs i Danmark. Landet har därför ett flertal gånger kritiserats av Europarådets kommission mot rasism och intolerans. Danska politiker och medier underblåser rasistiska och främlingsfientliga strömningar, anser kommissionen. Dansk Folkeparti pekas ut speciellt och anklagas för flera gånger ha "framfört chockerande rasistiska yttranden". Kommissionen har också konstaterat att de existerande lagarna mot rasism inte tillämpas och att invandrare inte ges tillgång till det sociala skyddsnät som de har rätt till.

Dansk Folkeparti har på många sätt varit en avgörande faktor för det nya Danmark. Som i många andra europeiska länder som Norge, Holland, Belgien och Frankrike är det numera missnöjespartier med en tydlig högerpopulistisk, främlingsfientlig agenda som sätter den politiska dagordningen. Dansk Folkeparti har varit just ett sådant parti som tagit plats och alla andra partier, till och med Socialdemokraterne och Socialistisk Folkeparti, har i olika grad anpassat sin politik efter rasisternas islamofobi. Och Dansk Folkeparti har lyft högerpopulistiska krav så fort möjlighet givits. I samband med debatten om Muhammedkarikatyrerna, krävde partiet att muslimska imamer som baktalat Danmark skulle utvisas. I ett danskt sammanhang var kravet självklar och skyltades på de borgerliga tidningarnas ledar- och debattsidor. Till och med den svenska debatten stank av rasism och främlingsfientlighet. Expressens ledarsida, bomb- och batonghögerns framträdande megafon, pratade om "eftergifter" när den danska tidningen JyllandsPosten bad om ursäkt för publiceringen av karikatyrerna. Expressen stämplade karikatyren av profeten som en i mängden av "ämnen som är tabu att diskutera".

1991 kom det högerpopulistiska partiet Ny Demokrati in i den svenska riksdagen. Ett tydligt missnöjesparti med udden riktad mot invandrare och den svenska flyktingpolitiken fick plats i det politiska landskapet. De första åren av 1990-talet kan i mångt och mycket liknas vid dagens Danmark. Även om utvecklingen i vårt södra grannland har gått mycket längre, kännetecknas Kjaergaards Danmark och Ian och Berts Sverige av en förändrad samhällsdebatt där gränsen för vad som är OK att säga eller tycka flyttas – kanske för alltid. Ny Demokrati fick stänga igen 1994 men rasism och främlingsfientlighet har återintroducerats av betydligt mer rumsrena partier.

Sex veckor innan valet 2002 lade Folkpartiledaren Lars Leijonborg fram ett förslag om språktester som krav för svensk medborgarskap. Folkpartiet var också det första riksdagspartiet att bjuda in Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti i debatter för att senare överta deras paroller och politiska förslag. Senare skulle det uppdagas att Folkpartiet i själva verket haft kontakter med Dansk Folkepartis allianspartner Venstre inför, under och efter valrörelsen 2002. Utvecklingen har knappast gått i någon annan riktning sedan den där dagen i september 2002 när pressmeddelandet om språktester lämnade Folkpartiets högkvarter i Stockholm. Rasistiska förslag har duggat tätt med Folkpartiet som avsändare. Språktester har varvats med spioneri på muslimska skolungdomar och gynekolog undersökning av invandrartjejer. Folkpartiet är inte längre ensamma om att ha debatterat med rasister. Idag har alla riksdagspartier, från Moderaternas partisekreterare till Socialdemokraternas ordförande Mona Sahlin, bjudit i Sverigedemokraterna till TV- och radiodebatter. Detsamma gäller de borgerliga ungdomsförbunden. Ung Vänster och Vänsterpartiet har dock varit undantagen som inte gett rasisterna utrymme som de inte förtjänar. I takt med ökade orättvisor har missnöjet och maktlösheten skapat en grund för högerextremisterna framväxt. Idag är rasismen mer rumsren än på länge. Rasistiska partier vinner mark och nästan var tredje person kan tänka sig att lägga sin röst på ett parti som vill begränsa invandrares rättigheter.

Sverigedemokraterna skördade framgångar under valet 2006. I synnerhet på kommunal nivå finns dem i över hälften av de svenska kommunerna. Även om många av deras platser står tomma på grund av avhopp och utrensningar av nazister och brottslingar, får partiet ett partistöd värt över 30 miljoner kronor. Med kampanjkontot säkrad, satsar det främlingsfientliga partiet på att slipa fasaden. Många av partiets ståndpunkter är direktimporterade och tagna från Dansk Folkeparti, i synnerhet när det gäller invandringspolitiken.

-Vi kallas rasister och nazister, i Danmark är vår politik regeringspolitik, sade Sverigedemokraternas Mattias Karlsson till Katrine Ree Holmøy, reporter på den norska vänstertidningen Klassekampen.

Inför valrörelsen 2010 är Sverigedemokraterna ett reellt hot. Till skillnad mot vad etablerade borgerliga företrädare och debattörer påstår, pekar all fakta och erfarenhet från övriga Europa på att rasisterna inte kan bekämpas genom att bjudas in till TV-kanalers morgonsoffor eller debattprogram. "Att ta debatten" är nämligen ett tankefel. Enligt den antirasistiska stiftelsen EXPO begår borgerliga partier ett stort misstag när de väljer att bjuda in Sverigedemokraterna till bekväma debattarenor, som radio och TV. Sverigedemokraterna ko

mmer inte att kunna berövas deras martyrroll och deras väljare kommer inte att kunna övertygas att avstå från att lägga sina röster på det rasistiska partiet. Den europeiska erfarenheten, från Le Pen i Frankrike till Fremskrittspartiet i Norge, förstärker resonemanget. "Att ta debatten" är också en motsägelse när det gäller de borgerliga partierna. Som fyra nyanser av brunt har de under senare tid visat att de kan presentera Sverigedemokraternas rasistiska förslag med ett ompaketerat budskap, med nedtonad rasistisk retorik, framarbetad av dyra PR-byråer med huvudkontor i Stockholms innerstad.

Kampen för människors lika värde är idag viktigare än någonsin. Danmark är ett avskräckande exempel på hur deltagandet i imperialistiska krig går hand i hand med ökad repression mot den muslimska befolkningen. För oss är det dock uppenbart att hårdare tag, ökad misstänksamhet, tvångsåtgärder som antiterrorlagar och bevakning inte bara har drabbat araber, pakistanier eller afrikaner. I slutändan hamnar vi alla i skottgluggen. Just av denna anledning måste kampen mot rasismen drivas på en bred front. Tillsammans måste vi ta strid för våra fri- och rättigheter som nu kan komma att inskränkas. Ibland kommer hotet från Sverigedemokraterna men alltför ofta kommer vi att ställas mot folkpartiets Nyamko Sabuni.

Ansvaret vilar på oss som är vänster. Det vi åtar oss – kampen mot rasism och främlingsfientlighet – och det vi är – feminister och socialister – innebär att vi skiljer oss i grunden från alla andra. Vi håller inte på med snack om "mångkultur" och "tolerans". Maktförhållanden, om det är vi eller våra motståndare som sätter agendan, beror inte på hur många procent Sverigedemokraterna får i riksdagsvalet 2010 utan ytterst på vår organisering. Kampen mot rasism och främlingsfientlighet utgår från vår organisering, vare sig det handlar om att gå med i skolans antirasistiska grupp, i facket, i hyresgästföreningen eller att bli medlem i Ung Vänster. Vi tar kampen mot rasismen – i vår vardag i skolan, i fritidsgården eller på jobbet.

Thaher Pelaseyed

FAKTA:
#
Minimiåldern för äktenskap mellan en dansk medborgare och en utlänning utanför Norden och/eller EU är nu 24 år. Äktenskapsåldern mellan fullblodsdanskar är 18.

# För att få uppehållstillstånd vid familjeanknytning skall båda parter tillsammans ha större anknytning till Danmark, än till det land som den icke-danska parten kommer i från. Men numera kan de flesta utlandsdanskar räkna med att kunna flytta hem tillsammans med sin lagvigda bara utlandsdansken har varit dansk medborgare i 28 år.

# Danmark har kallat hem ambassadörer från muslimska länder som Libanon, Iran och Indonesien.

# 550 danskar folkbokfördes juli-december 2001. För 2002 var motsvarande siffra 780, uppgav Skattemyndigheten i Malmö. Orsaken tros vara de rasistiska lagändringarna riktade mot invandrare och muslimer.

# 400 danska soldater är stationerade i Irak och Danmark är som NATO-medlem en del av den ockupationsarmén som sedan 2003 finns i landet. Den danske statsministern Anders Fogh Rasmussens har meddelat att trupperna kommer att dras tillbaka i augusti 2007 för att ersättas med en helikopterbrigad. Således kommer Danmark fortsättningsvis att ge sitt stöd till USA:s ockupation av Irak.

LÄSTIPS PÅ NÄTET:
# Privacy international
# Expo
# Ung Vänster

 

 

Ung Vänster avslutar konserten

Lördagen den 1 september klockan 12.00 arrangerar Ung Vänster och Vänsterpartiet ett antirasistiskt torgmöte i Farsta centrum. Talar gör bland annat Lars Ohly och Ung Vänster Storstockholms ordförande Seluah Alsaati. Syftet är att avsluta den antirasistiska konsert som blev tvärt avbrutet av nazistattacken i lördags.

Vi låter oss inte tystas och uppmanar alla antirasister att komma dit och deltaga!

Plats: Farsta torg, Farsta centrum
Datum: Lördagen den 1 september
Tid: 12:00

Här finns Ida Gabrielsson kommentar om själva händelsen.

Skulle jag kunna få en helsida?

Jag blir mer eller mindre arg för olika saker varje dag. Läser tidningen i tunnelbanan och pulsen höjs en aning. Lyssnar på dagens Eko och muttrar ilsket för mig själv och ibland inför mina arbetskamrater. Glömmer en stund. Blir påmind av något eller någon och hetsar tillsammans. Kommenterar. Eller pratar ilsket med mig själv. Detta är förstås en rimlig och sund reaktion med tanke på hur det ser ut. Har ni läst DN?

Men sådär vansinnigt förbannad, riktigt less och frustrerad, det spar jag till speciella tillfällen. Som i dagsläget tyvärr inträffar upp till flera gånger i veckan. Det är när man förvånas och chockeras över saker som det känns allra värst. När man inte hade kalkylerat med det, inte räknat med det. Numera så räknar jag till exempel med att när Maud Olofsson öppnar käften, så kommer attackerna emot arbetsrätten, fackföreningsrörelsen och så vidare att vara standard (Det är i och för sig fortfarande vansinnigt upprörande). Det är extremt men avhandlas i media som att det vore a piece of cake: Och nu går vi över till vädret, liksom. Några går lite längre och blir kanske av sina anhängare ibland lite moderligt tillrättavisade, typ "pojkstreck", medan vi, deras motståndare titulerar dem stolpskott. Men alldeles oavsett stollighetsfaktorn har de talat, och genom det ytterligare flyttat ramarna, tänjt på gränserna, för vad som anses rimligt.

Jag är inte naiv men påverkas ändå. Man vet hur vridet allting är, att medierapporteringen är ensidig och undermålig. Men när jag möter den rasistiska avhumaniseringen av människor i Palestina, Irak och Afghanistan så får jag panik. Ibland gör jag alla fel på samma gång. Blir skitförbannad på bekanta som lite trevande försöker lägga fram lika-goda-kålsupare-teorier. Blir vansinnig på kommentarer som "men varför ska de bråka hela tiden, de där". Blir matt och får fysiska problem med min andning inför nonchalans och likgiltighet. Men framförallt, så avskyr jag den mediala "debatten", vad samhällsklimatet gör med oss människor och vad det får för konsekvenser. Vänner som inte orkar förstå eller har proppats fulla med terrorsnacket. Barnet, föräldrarna, vännerna som dödas på Gazaremsan, medan vi tittar på A-ekonomi. Någon undrar; hur orkar du bli arg varje gång. Jag blir arg för att de ens frågar. Tycker det är självklart. Att bli förbannad är förstås jobbigt men också befriande. De har makten över tanken, borgerligheten och deras media. Men inte fullt ut så länge det finns människor, som blir arga, ledsna och upprörda. Och en av dessa människor vill jag vara.

När jag var yngre hade jag en något snävare världsbild. Men sedan dess har ramarna vidgats, precis som ledarsidorna brett ut sig både innehållsmässigt och i antalet tecken. En del handlar förstås om min ålder. Men till viss del handlar det också, förstås, om vem som sätter dagordningen och hur den har förflyttats.

Jag vet inte hur det kunde komma som en sådan chock, läget var ju sådant. Jag var i och för sig liten. Men mina föräldrar var minst lika förvånade, kunde inte tro att det var sant. Valvakan var över. Vi hade gjort popcorn, som vi skulle äta till. De stod halvt orörda. Vi satt lite tysta tillsammans och lät förståelsen om att det faktiskt blivit en borgerligregering sjunka in. Jag minns soffsekvensen, då Bengt Westerberg reser sig. "Vilka jävla pajasar", sa pappa, om Ian och Bert. Morfar kom lite senare och sa: "vad är det för tok, har folk blivit alldeles dumma i huvudet". Ingen svarade.

När jag var liten var jag så oerhört stolt över VPK. Jag hade inte börjat skolan än men inget var finare, viktigare och mer rätt och riktigt än att vara kommunist. Jag trodde, lika innerligt att alla med något slags vett självklart var kommunister, som andra trodde på tomten. Och annars var de såna där snofsiga pinsamma typer som tyckte de var märkvärdiga och handlade på ICA.

Vi var tre tjejer som skulle sova hos mig, våra föräldrar hade fest i gillestugan. Vi hade inte börjat skolan, men vi var nog runt sex år i alla fall. Jag pratade om VPK och första maj, om vårt bokcafé där man kunde läsa böcker och där alla rökte. "Ni röstar väl på VPK?" frågade jag. "Klart vi gör", svarade de. "Självklart", tänkte jag. "Fast jag vet inte om mina föräldrar", sa den ena tjejen, "vad de röstar på". Jag och min andra kompis häpnade och tvingade henne att gå ner och fråga. När hon kom tillbaka såg hon lite rädd och besviken ut. "Vad röstar dom?", frågade jag. "De röstar väl på VPK?". "Nja, nej", sa hon. "På Socialdemokraterna."

Det blev tyst i flickrummet. Jag minns att jag kände mig oförstående och besviken på något sätt. "Vadå röstar på Socialdemokraterna, varför då?" sa jag. "Jag vet inte", svarade hon. Sen så blev det så att vi, jag och min andra kompis, retade henne, sossen alltså, så att hon började gråta. Vi hoppade i den stora sängen där vi alla skulle sova, och ömsom ropade ramsor som gick ut på att VPK var bäst ingen protest och att socialdemokrat är lika med socialakrobat. Vi fattade inte vad som menades. Men vi hade hört någon säga det och det lät bra. Detta var förstås naivt och verklighetsfrånvänt. Lite taskigt också, de röstade ju i alla fall på sossarna.

Idag kommer jag på mig själv med att bli jag glad för att det finns liberaler, yippie, tänker jag. Killen blir inte upphetsad av övervakningskameror, är emot språktest, och gillar inte hedersbegreppet. Men det är ju toppen! Man ska inte ha så höga krav. Han älskar inte angreppskrig i alla fall. Skönt. Nog är det bra att de finns, de utrotningshotade liberalerna. Men samtidigt så säger det mycket om läget när man börjar hurra för något så ynkligt. Och hur skulle det se ut om de var omvänt? Om ramarna för debatten skulle vidgas åt det andra hållet, åt vårt håll. Otänkbart? Hur skulle det låta? Jag lovar, det går lika bra att läsa upp nyheter som har ett relevant och sakligt innehåll med sån där monoton röst, (det går även med den lite chickare TV3update-varianten).

Och om man gör ett vidare tankeexperiment, t.ex. leker att vi som vill omkullkasta och förändra samhället i grunden fick stå och pladdra så där rakt upp och ner, som om att de vore det mest självklara. Önsketänkande, jag vet. Typ "ja du, det är helt nödvändigt att vi beskattar de här företagsvinsterna, det måste ju löna sig att arbeta, plus att det vore bra om vi kunde demokratisera en del företag. Allt annat vore ju slöseri!". "Ja, men precis, vi har räknat på det här, det finns med i vårt nya program, om jobbgaranti." Eller om vi hade makten över problemformuleringen. Svindlande tanke. "Jo men visst! Jag ställer gärna upp på en intervju om de hundratusentals människorna som har dött i USA:s krig." "Ja visst, jag pratar gärna om ockupationer, brott mot mänskliga rättigheter och folkrätten." Det är så mycket mer intressant med nyanserade debatter. Tack för att jag fick medverka!

Ida Gabrielsson, förbundsordförande Ung Vänster

Fira Pride med Ung Vänster och Vänsterpartiet

Den 30 juli – 5 augusti pågår Pridefestivalen i Tantolunden i Stockholm. Ung Vänster och Vänsterpartiet kommer givetvis att finnas på plats med ett stort tält i Pridepark och en egen sektion i paraden.

Så här ser Ung Vänsters och Vänsterpartiets program ut för prideveckan:

Måndag 30 juli: Seminarium på pridehouse (södra teatern, mossebacke torg) kl 13.00-13.45 om "kvinnors asylrätt med HBT-perspektiv". Deltar gör: Jonas Lindberg, från vänsterpartiets fristadsfond, Cajsa Unnbom från FARR:s tidning artikel 14 samt Tove Karnerud från Asylgruppen i Malmö.

Onsdag 1 augusti: Pridepark öppnar portarna! Träffa Marianne Eriksson, f d EU-parlamentariker och Birgitta Sevefjord som är oppostionslandstingsråd i Stockholm kl 17.00 i vårt tält.

Fredag 3 augusti: Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly gästar vårt tält i Pridepark kl 17.00. Kom och ställ frågor och mingla!

Lördag 4 augusti: Prideparaden avgår från Humleträdgården klockan 14.00. Ung Vänster och Vänsterpartiet deltar med egen stor röd musikbil. Samling sker vid den kl 13.30. Håll utkik efter röda fanor. Du kommer få ett minne för livet.

Lördag 4 augusti: kl 17.00 så gästar våra öppna riksdagsledamöter Hans Linde, Josefin Brink och Mariann Berg vårt tält klockan 17.00. Kom och ställ frågor om vänsterpartiets politik!

För mer information kontakta:
Jonas Lindberg på telefon 070 400 34 13

Rätten till fri abort

Rätten till fri abort var det egentligen ingen som stod upp för på Kristdemokraternas riksting i fredags. Visst fanns där olika sidor och de rena abortmotståndarna var förstås tokigt galna. Men oavsett om det var de som inte tyckte eller de som tyckte att aborträtten skulle inskränkas till vecka tolv som stod i talarstolen, var den fria aborten aldrig fri. De som försvarade den gjorde det alltid med parenteser, ursäkter och hänvisningar till att "det här är en mycket svår fråga". Sådana argument och argument av typen "tänk på den som blivit utsatt för övergrepp", beskär i sig självt friheten. Och så inskränks aborträtten, inte på papperet men i verkligheten. Det spär på skuldkänslor hos kvinnor som valt att inte skaffa barn, trots villa, vovve och Volvo.

Ibland grips man själv av lusten att ta till smärtsamma livsöden som argument och dänga det i huvudet på ja-till-livet-reaktionärerna, för att få dem att fatta liksom, eller kanske känna något åtminstone. Men hur illa det än kan vara för enskilda personer som kan tvingas genomgå en graviditet så kan det aldrig vara vårt huvudargument. Då spelar vi dem i händerna, låter abortmotståndarna sätta dagordningen och backar in i den reaktionära gubbhögerns famn.

Varje kvinnas rätt att avgöra huruvida hon vill genomföra en graviditet eller inte borde vara en mänsklig rättighet, inget som man tillåter lite överseende och ursäktande samtidigt som man ifrågasätter skälens giltighet. Visst, det är knappast förvånande att en kristdemokratisk sammankomst har en sådan prägel, men nog ryser man av obehag när man tänker på att de är det här partiet som i dagsläget styr familjepolitiken i det här landet.

Ida Gabrielsson, ordförande Ung Vänster

Stoppa rasismen

Egentligen finns det för mycket att skriva om som härrör till Ung Vänsters kampanj stoppa rasismen, för att riktigt veta vad man ska börja med. Luften går liksom ur en ibland. Jag tänker på situationen i Palestina, som framtvingats av den israeliska ockupationen och omvärldens tystnad inför densamma. I DN kan man läsa en kommentar från Natoledningen till att en bombräd dödat en massa människor i Afghanistan. De "ber om ursäkt och lovar bättring". Ja men då så, då är det ju lugnt. Lite spill får man väl räkna med när man bombar fram demokratin.

Förra veckan såg jag också att de svenska soldaterna, som deltagit i avrättningar i Afghanistan ska belönas med medalj av ÖB. Mysigt. Och sen har vi den svenska borgerlighetens okritiska, näst intill lyriska hållning inför att låta FRA, försvarets radioanstalt, lagra all data och telekommunikation. Det här är bara ett axplock av det som sker i oerhört snabb takt i dagsläget. Det är inte glädjande att se hur liberalerna formligen studsar upp och ner av hänförelse över den nya teknikens möjligheter att övervaka, åsiktsregistrera och lagra. Snacket om demokratiska fri- och rättigheter som tidigare varit deras mest sympatiska adelsmärke, är för länge sedan dött och begravet. Krigshetsandet sker öppet och ogenerat, extrema typer som Fredrik Malm (fp) bereds plats i de stora tidningarna. Även om killar som Malm inte alltid anses som helt rumsrena, hela högern sluter kanske inte upp helhjärtat bakom hans senaste groda "Jag säger inte USA ut ur Irak, jag säger USA in i Iran" får det till konsekvens att debatten blurras till och blir till en massa nonsens. Det skapar ett utrymme för ryggradslösa hållningar av typen, "det är aldrig ens fel om det är två som träter" och får det att verka sympatiskt.

Egentligen borde det förstås vara självklart, om man har någon skam i kroppen, att ställa sig upp och säga: nog nu! Men inte den svenska högern, istället jamsas det på, och pratas om att det inte alltid är så enkelt. Men det är just vad det är. Enkelt att ta ställning. För människovärde är det som ligger på bordet. Det kan man ta ställning för. Bara sådär faktiskt, om man vill. Jag vet, jag är hård, kanske någon anser att jag är onyanserad. Ser allting svart eller vitt, skulle någon av de nya liberalerna säga. Men kom igen. Vilka nyanser och kontraster är möjliga att skönja när man lever under en ockupation? Och förklara för mig då du snusförnuftiga, hur ska jag se det? Hur ser man på angreppskrig på ett balanserat sätt? Är det sunt att göra det? Och då kommer argumentet från hycklarna: "men man måste ju kunna resonera lite å ena sidan å andra sidan osv." Men jag tänker inte resonera, faktum är att jag vägrar. Och är det rimligt att göra det, samtidigt som människor förvägras rätten till ett mänskligt liv? Brutaliseringen av högerns metoder för att säkerställa makt och ekonomiska intressen intensifieras. Att blunda för det allvarliga och obehagliga gör inte att det försvinner. Tvärtom.

Världen är ingen förenklad fantasyfilm, där det finns en god och en ond sida, där de goda vinner i slutändan alldeles oavsett. Inga magiska varelser kommer till undsättning, tyvärr. De försoffade liberalerna som flackar med blicken är inget att räkna med, därför är ansvaret vi har tungt att bära. Det ligger ingen triumf i det här konstaterandet. Det är nödvändigt att fler inser. Det handlar inte om att kunna få säga: "vad var det jag sa", utan om att lyckas vända ett allt mer obehagligt utveckling. De som kommit ut som krigshetsare ska motas in i garderoben igen.

Ung Vänsters antirasistiska kampanj går ut på att mänskliggöra det som avhumaniserats. Om att berätta om det som aldrig når fram till debattsidorna i de stora tidningarna. I Palestina lever människor under daglig förnedring, här hemma ska blattarna, om de har tur och inte utvisats till tortyr, få jobba för skitlön som skoputsare och pigor hos den svenska överklassen. Det äcklar mig.

Det är tyvärr uppenbart att vår kampanj är högaktuell.

Ida Gabrielsson, ordförande Ung Vänster

Så mycket för den dialogen.

Man måste ändå beundra snilleblixten, det tyska ordförandeskapets, att skrota hela konstitutionsförslaget, men ändå behålla alla dess väsentliga delar. Vid toppmötet i midsomarhelgen enades regeringscheferna om att istället för en ny konstitution lyfta in "idéerna" från den nedröstade konstitutionen på olika ställen i de befintliga fördragen genom ett "reformfördrag".

Så blir det svårare att föra debatten, Konstitutionen som objekt var för tydlig. EU tillämpar nu en trygg beprövad strategi: kan du inte få igenom din politik, göm den då inuti någonting annat, allra helst i en fotnot.

Det är nog smart. För varje gång som EU försöker vara tydligt visar det sig vara ett gravt impopulärt projekt. Och så här i backspegeln kan man lätt se att det var ett grandiost misslyckande Valéry Giscard d'Estaing bäddade för när han, övertygad om att Europa kunde bli som Amerika, valde att presentera nästa steg i statsbygget som en samlad konstitution.

Ställda inför konstitutionstexten röstade folken i Frankrike och Holland nej i sina folkomröstningar 2005 (vi svenskar fick som bekant aldrig chansen – våra ledare anser inte att vi klarar av den uppgiften). Kort därefter tvingades regeringscheferna avisera en "time-out" för att "gemensamt tänka över situationen."

Det var dags för plan D sade kommisionär Margot Wallström. D som i "Dialog, Debatt och Demokrati".

I en intervju den 8:e oktober 2005 förklarade Wallström att EU måste tänka efter och lyssna på folket. Hon tänkte sig därför "ett pärlband av mötesplatser […] konferenser och utbildningar med olika Europateman" där "människor av alla slag" skulle "träffas för att växa tillsammans."

Under de snart 19 månader som gått sedan dess har EU-konstitutionen nämnts 249 gånger i Mediearkivet som samlar en stor del av sveriges tryckta medier. En femtedel av artiklarna är från den sista månaden, inför regeringskonferensen. Ingen, inte ens Margot, kan kalla det för en levande debatt. Kanske har det faktiskt funnits ett pärlband av mötesplatser någonstans, men de måste isåfall ha varit små. Små som pärlor kanske. Instängda i ett valv, för pärlor ska ju som bekant inte serveras till svin.

Istället för Dialog och Debatt har vi faktiskt fått det rakt motsatta: regeringen lade ned EU-stafetten efter en valrörelse där EU:s framtid inte överhuvudtaget fick plats i debatten. Från EU-håll har inte mycket kommit som kunnat ligga till grund för en bred diskussion om unionens framtid. Några barn har fått träffa Wim Duisenberg. Kring själva konstitutionen har det varit tyst, hemligt. Nej förlåt – inte hemligt – det har ju varit "tid för eftertanke". Som Europeiska Rådet skrev i midsommarhelgen, med en finkalibrerad känsla för språkets nyanser:

"Perioden av eftertanke har under tiden gett möjlighet att föra en bred offentlig debatt och bidragit till att bereda marken för en lösning."

Marken har nu beretts för En Lösning på Demokratifrågan. Och lösningen, säger Margot Wallström till TT, "är i grunden samma förslag som konstitutionen."

Ah, EU är sig likt. Jens-Peter Bonde refererar en ledamot från parlamentets kommitté för konstitutionella frågor som nöjt konstaterar: "We have saved 99 %. […] The number and art of legal acts which can be based on the rejected constitution is the same as those who can be approved by the new text."

Alla de punkter där motståndare i Sverige och andra EU-länder reste invändningar, består. Några av de centrala punkterna:

* EU-rätten ska ha företräde före nationell rätt, paragrafen omformuleras för att bekräfta EG-domstolens redan utvecklade praxis på området. Innebörden i nya skrivningen blir att medlemsländerna fördragsfäster och erkänner denna praxis.

* EU blir en juridisk person som själv kan teckna avtal och ingå överenskommelser.

* Unionens "värden och mål" slås fast och definieras och fördraget talar fortfarande om ett specifikt europeiskt "kulturellt, religiöst och humanistiskt arv".

* Politikens innehåll slås fortfarande fast på upprepade ställen i grundlagen, t ex: "Unionen skall upprätta en inre marknad. Den skall verka för en hållbar utveckling i Europa som bygger på välavvägd ekonomisk tillväxt och på prisstabilitet…"

* Flexibilitetsklausulen, som möjliggör befogenhetsöverskjutningar till EU med enkla beslutsförfaranden, finns kvar och omfattar alla politikområden som inte i klartext undantagits.

* Stadgan om grundläggande rättigheter för medborgarna (Europarådets konvention om mänskliga rättigheter) blir rättsligt bindande. Därmed får EG-domstolen ett kraftfullt verktyg för att genomdriva harmonisering och EU-beslut på alla politikområden.

* Solidaritetsklausulen, att medlemsstater inte skall obstruera besluten (genom att t ex rösta emot dom), kvarstår och ger tillsammans med "unionens värden" (som "ekonomisk, social och territoriell sammanhållning") en kniptång på de medlemsstater som vill utveckla unionen i en annan riktning.

* Vetorätten försvinner och majoritetsbeslut införs på mer än 50 nya politikområden.

* De stora länderna ökar sin röststyrka i ministerrådet på de små ländernas beskostnad.

* EU:s militarisering och ökade utrikespolitiska befogenheter finns kvar: "Unionens befogenhet i fråga om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skall omfatta alla utrikespolitiska områden och alla frågor som rör unionens säkerhet, inbegripet en gradvis utformning av en gemensam försvarspolitik"

* EU:s militär ska samordnas med Nato och en krigsmaterielbyrå inrättas. Medlemsländerna åläggs fortfarande att "öka sin militära kapacitet".

* Marknadens frihet är fortfarande en överordnad målsättning, och privatiseringarna ("Medlemsstaterna skall sträva efter att gå utöver den liberalisering av tjänster som krävs i de europeiska ramlagarna") skall fortgå.

Allt detta diskuterades mer ingående vid förra tillfället det begav sig. Vi kommer få anledning att framöver återkomma till frågan med ordentligt uppdaterade analyser men i allt väsentligt är det remissvar Ung Vänster lämnade vid remissrundan kring 2004-års konstitution fortfarande giltigt.

Formmässigt sker, som nämnts, större förändringar i och med att Konstitutionen ersätts av ett Reformfördrag som istället ändrar i de befintliga fördragen. Därtill kommer en del symboliska anpassningar av texten som tillkommit för att, med TT:s ord "folkomröstningar ska kunna undvikas."

Just den strategin torde vid det här laget vara patentsökt, för det är samma metod som använts varje gång EU gått på pumpen hos folket: först en period av tystnad, sen samma förslag igen med några intetsägande justeringar, några textstycken som fått byta plats, en fotnot som hänvisar till en annan fotnot som säger "trodde du ja".

De mest betydande innehållsmässiga förändringarna i fördraget gäller de mest uppenbart supernationalistiska symbolerna – flagga och hymn – som stryks från texten och utrikesministern som istället ska kallas för "unionens höge representant för utrikes- och säkerhetspolitik" (ity det var ett krav från drogliberalerna att utrikesministern ska uppträda knarkpåverkad).

Därmed menar sig toppmötet ha tillmötesgått folkviljan. Vilket förstås är en verklighetsfrämmande föreställning. För folkomröstningarna i Frankrike och Holland handlade inte om EU:s flagga eller vad det nya utrikesministerämbetet sk

a kallas – de utgick från mer djupgående frågeställningar, som maktfördelningen mellan EU och medlemsstaterna, bristen på demokrati och EU:s inbyggda marknadsliberalism. Olösta frågeställningar i reformfördraget.

Så. Nu är det dags att köra igen. Med en regering som har en än mer unken inställning till demokrati än den förra, men det finns inga alternativ: vi reser åter kravet på folkomröstning. En majoritet av svenska folket vill rösta om sin framtid, såsom fransmännen och holländarna gjorde 2005. Låt oss få chansen att debattera och diskutera och ta ställning till om det här är rätt väg att gå.

Det är faktiskt det enda anständiga.

Erik Berg, Förbundsstyrelseledamot

Ung Vänster deltar på Hultsfredsfestivalen

På torsdag sparkar årets Hultsfredsfestival igång och självklart kommer Ung Vänster att vara på plats. Under fredagskvällen kommer Lars Ohly på besök i Ung Vänsters tält, vi arrangerar folkomröstningar och för den som vill kan man avsluta festivalen med att sjunga Internationalen.

– För Ung Vänster är Hultsfredfestivalen en viktig tradition och det känns extra roligt att vara där nu när vi drar igång vår kampanj "Stoppa rasismen", säger Ida Gabrielsson ordförande för Ung Vänster.

Ung Vänsters ordförande Ida Gabrielsson kommer att finnas i Ung Vänsters tält tillsammans med ett stort antal aktivister från hela landet. För vana festivalbesökare är Ung Vänstertältet ett självklart inslag. Det är hit man kommer för att hänga med vänsterfolk, köpa snygga prylar och prata politik.

– I år kommer vårt tält återigen stå för en rad olika aktiviteter. Vi kommer att ordna roliga tester, tipspromenader och genomföra folkomröstningar, fortsätter Gabrielsson.

Klockan 21.00 på fredagen kommer Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly på besök i Ung Vänsters tält för en utfrågning.

– Det brukar vara fullt med liv i Ung Vänsters tält. Många är förbannade på den borgliga politiken och intresset för att diskutera är stort. Då är det särskilt kul att Lars Ohly kommer till oss för att svara på frågor och prata med folk, avslutar Gabrielsson.

Som vanligt kommer festivalens avslutning att högtidlighållas natten mellan lördag och söndag med allsång. Klockan 24.00 på lördagsnatten sjunger vi Internationalen utanför Ung Vänsters tält.

Klicka här för att ladda ned programmet som pdf för vad som händer i Ung Vänsters tält på Hultsfredsfestivalen

För mer information, kontakta:
Ida Gabrielsson, ordförande Ung Vänster
Mobil: 073 824 12 13

Sida 12 av 20« Första...1011121314...20...Sista »