Skulle jag kunna få en helsida?

Jag blir mer eller mindre arg för olika saker varje dag. Läser tidningen i tunnelbanan och pulsen höjs en aning. Lyssnar på dagens Eko och muttrar ilsket för mig själv och ibland inför mina arbetskamrater. Glömmer en stund. Blir påmind av något eller någon och hetsar tillsammans. Kommenterar. Eller pratar ilsket med mig själv. Detta är förstås en rimlig och sund reaktion med tanke på hur det ser ut. Har ni läst DN?

Men sådär vansinnigt förbannad, riktigt less och frustrerad, det spar jag till speciella tillfällen. Som i dagsläget tyvärr inträffar upp till flera gånger i veckan. Det är när man förvånas och chockeras över saker som det känns allra värst. När man inte hade kalkylerat med det, inte räknat med det. Numera så räknar jag till exempel med att när Maud Olofsson öppnar käften, så kommer attackerna emot arbetsrätten, fackföreningsrörelsen och så vidare att vara standard (Det är i och för sig fortfarande vansinnigt upprörande). Det är extremt men avhandlas i media som att det vore a piece of cake: Och nu går vi över till vädret, liksom. Några går lite längre och blir kanske av sina anhängare ibland lite moderligt tillrättavisade, typ "pojkstreck", medan vi, deras motståndare titulerar dem stolpskott. Men alldeles oavsett stollighetsfaktorn har de talat, och genom det ytterligare flyttat ramarna, tänjt på gränserna, för vad som anses rimligt.

Jag är inte naiv men påverkas ändå. Man vet hur vridet allting är, att medierapporteringen är ensidig och undermålig. Men när jag möter den rasistiska avhumaniseringen av människor i Palestina, Irak och Afghanistan så får jag panik. Ibland gör jag alla fel på samma gång. Blir skitförbannad på bekanta som lite trevande försöker lägga fram lika-goda-kålsupare-teorier. Blir vansinnig på kommentarer som "men varför ska de bråka hela tiden, de där". Blir matt och får fysiska problem med min andning inför nonchalans och likgiltighet. Men framförallt, så avskyr jag den mediala "debatten", vad samhällsklimatet gör med oss människor och vad det får för konsekvenser. Vänner som inte orkar förstå eller har proppats fulla med terrorsnacket. Barnet, föräldrarna, vännerna som dödas på Gazaremsan, medan vi tittar på A-ekonomi. Någon undrar; hur orkar du bli arg varje gång. Jag blir arg för att de ens frågar. Tycker det är självklart. Att bli förbannad är förstås jobbigt men också befriande. De har makten över tanken, borgerligheten och deras media. Men inte fullt ut så länge det finns människor, som blir arga, ledsna och upprörda. Och en av dessa människor vill jag vara.

När jag var yngre hade jag en något snävare världsbild. Men sedan dess har ramarna vidgats, precis som ledarsidorna brett ut sig både innehållsmässigt och i antalet tecken. En del handlar förstås om min ålder. Men till viss del handlar det också, förstås, om vem som sätter dagordningen och hur den har förflyttats.

Jag vet inte hur det kunde komma som en sådan chock, läget var ju sådant. Jag var i och för sig liten. Men mina föräldrar var minst lika förvånade, kunde inte tro att det var sant. Valvakan var över. Vi hade gjort popcorn, som vi skulle äta till. De stod halvt orörda. Vi satt lite tysta tillsammans och lät förståelsen om att det faktiskt blivit en borgerligregering sjunka in. Jag minns soffsekvensen, då Bengt Westerberg reser sig. "Vilka jävla pajasar", sa pappa, om Ian och Bert. Morfar kom lite senare och sa: "vad är det för tok, har folk blivit alldeles dumma i huvudet". Ingen svarade.

När jag var liten var jag så oerhört stolt över VPK. Jag hade inte börjat skolan än men inget var finare, viktigare och mer rätt och riktigt än att vara kommunist. Jag trodde, lika innerligt att alla med något slags vett självklart var kommunister, som andra trodde på tomten. Och annars var de såna där snofsiga pinsamma typer som tyckte de var märkvärdiga och handlade på ICA.

Vi var tre tjejer som skulle sova hos mig, våra föräldrar hade fest i gillestugan. Vi hade inte börjat skolan, men vi var nog runt sex år i alla fall. Jag pratade om VPK och första maj, om vårt bokcafé där man kunde läsa böcker och där alla rökte. "Ni röstar väl på VPK?" frågade jag. "Klart vi gör", svarade de. "Självklart", tänkte jag. "Fast jag vet inte om mina föräldrar", sa den ena tjejen, "vad de röstar på". Jag och min andra kompis häpnade och tvingade henne att gå ner och fråga. När hon kom tillbaka såg hon lite rädd och besviken ut. "Vad röstar dom?", frågade jag. "De röstar väl på VPK?". "Nja, nej", sa hon. "På Socialdemokraterna."

Det blev tyst i flickrummet. Jag minns att jag kände mig oförstående och besviken på något sätt. "Vadå röstar på Socialdemokraterna, varför då?" sa jag. "Jag vet inte", svarade hon. Sen så blev det så att vi, jag och min andra kompis, retade henne, sossen alltså, så att hon började gråta. Vi hoppade i den stora sängen där vi alla skulle sova, och ömsom ropade ramsor som gick ut på att VPK var bäst ingen protest och att socialdemokrat är lika med socialakrobat. Vi fattade inte vad som menades. Men vi hade hört någon säga det och det lät bra. Detta var förstås naivt och verklighetsfrånvänt. Lite taskigt också, de röstade ju i alla fall på sossarna.

Idag kommer jag på mig själv med att bli jag glad för att det finns liberaler, yippie, tänker jag. Killen blir inte upphetsad av övervakningskameror, är emot språktest, och gillar inte hedersbegreppet. Men det är ju toppen! Man ska inte ha så höga krav. Han älskar inte angreppskrig i alla fall. Skönt. Nog är det bra att de finns, de utrotningshotade liberalerna. Men samtidigt så säger det mycket om läget när man börjar hurra för något så ynkligt. Och hur skulle det se ut om de var omvänt? Om ramarna för debatten skulle vidgas åt det andra hållet, åt vårt håll. Otänkbart? Hur skulle det låta? Jag lovar, det går lika bra att läsa upp nyheter som har ett relevant och sakligt innehåll med sån där monoton röst, (det går även med den lite chickare TV3update-varianten).

Och om man gör ett vidare tankeexperiment, t.ex. leker att vi som vill omkullkasta och förändra samhället i grunden fick stå och pladdra så där rakt upp och ner, som om att de vore det mest självklara. Önsketänkande, jag vet. Typ "ja du, det är helt nödvändigt att vi beskattar de här företagsvinsterna, det måste ju löna sig att arbeta, plus att det vore bra om vi kunde demokratisera en del företag. Allt annat vore ju slöseri!". "Ja, men precis, vi har räknat på det här, det finns med i vårt nya program, om jobbgaranti." Eller om vi hade makten över problemformuleringen. Svindlande tanke. "Jo men visst! Jag ställer gärna upp på en intervju om de hundratusentals människorna som har dött i USA:s krig." "Ja visst, jag pratar gärna om ockupationer, brott mot mänskliga rättigheter och folkrätten." Det är så mycket mer intressant med nyanserade debatter. Tack för att jag fick medverka!

Ida Gabrielsson, förbundsordförande Ung Vänster

Fira Pride med Ung Vänster och Vänsterpartiet

Den 30 juli – 5 augusti pågår Pridefestivalen i Tantolunden i Stockholm. Ung Vänster och Vänsterpartiet kommer givetvis att finnas på plats med ett stort tält i Pridepark och en egen sektion i paraden.

Så här ser Ung Vänsters och Vänsterpartiets program ut för prideveckan:

Måndag 30 juli: Seminarium på pridehouse (södra teatern, mossebacke torg) kl 13.00-13.45 om "kvinnors asylrätt med HBT-perspektiv". Deltar gör: Jonas Lindberg, från vänsterpartiets fristadsfond, Cajsa Unnbom från FARR:s tidning artikel 14 samt Tove Karnerud från Asylgruppen i Malmö.

Onsdag 1 augusti: Pridepark öppnar portarna! Träffa Marianne Eriksson, f d EU-parlamentariker och Birgitta Sevefjord som är oppostionslandstingsråd i Stockholm kl 17.00 i vårt tält.

Fredag 3 augusti: Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly gästar vårt tält i Pridepark kl 17.00. Kom och ställ frågor och mingla!

Lördag 4 augusti: Prideparaden avgår från Humleträdgården klockan 14.00. Ung Vänster och Vänsterpartiet deltar med egen stor röd musikbil. Samling sker vid den kl 13.30. Håll utkik efter röda fanor. Du kommer få ett minne för livet.

Lördag 4 augusti: kl 17.00 så gästar våra öppna riksdagsledamöter Hans Linde, Josefin Brink och Mariann Berg vårt tält klockan 17.00. Kom och ställ frågor om vänsterpartiets politik!

För mer information kontakta:
Jonas Lindberg på telefon 070 400 34 13

Stoppa rasismen

Egentligen finns det för mycket att skriva om som härrör till Ung Vänsters kampanj stoppa rasismen, för att riktigt veta vad man ska börja med. Luften går liksom ur en ibland. Jag tänker på situationen i Palestina, som framtvingats av den israeliska ockupationen och omvärldens tystnad inför densamma. I DN kan man läsa en kommentar från Natoledningen till att en bombräd dödat en massa människor i Afghanistan. De "ber om ursäkt och lovar bättring". Ja men då så, då är det ju lugnt. Lite spill får man väl räkna med när man bombar fram demokratin.

Förra veckan såg jag också att de svenska soldaterna, som deltagit i avrättningar i Afghanistan ska belönas med medalj av ÖB. Mysigt. Och sen har vi den svenska borgerlighetens okritiska, näst intill lyriska hållning inför att låta FRA, försvarets radioanstalt, lagra all data och telekommunikation. Det här är bara ett axplock av det som sker i oerhört snabb takt i dagsläget. Det är inte glädjande att se hur liberalerna formligen studsar upp och ner av hänförelse över den nya teknikens möjligheter att övervaka, åsiktsregistrera och lagra. Snacket om demokratiska fri- och rättigheter som tidigare varit deras mest sympatiska adelsmärke, är för länge sedan dött och begravet. Krigshetsandet sker öppet och ogenerat, extrema typer som Fredrik Malm (fp) bereds plats i de stora tidningarna. Även om killar som Malm inte alltid anses som helt rumsrena, hela högern sluter kanske inte upp helhjärtat bakom hans senaste groda "Jag säger inte USA ut ur Irak, jag säger USA in i Iran" får det till konsekvens att debatten blurras till och blir till en massa nonsens. Det skapar ett utrymme för ryggradslösa hållningar av typen, "det är aldrig ens fel om det är två som träter" och får det att verka sympatiskt.

Egentligen borde det förstås vara självklart, om man har någon skam i kroppen, att ställa sig upp och säga: nog nu! Men inte den svenska högern, istället jamsas det på, och pratas om att det inte alltid är så enkelt. Men det är just vad det är. Enkelt att ta ställning. För människovärde är det som ligger på bordet. Det kan man ta ställning för. Bara sådär faktiskt, om man vill. Jag vet, jag är hård, kanske någon anser att jag är onyanserad. Ser allting svart eller vitt, skulle någon av de nya liberalerna säga. Men kom igen. Vilka nyanser och kontraster är möjliga att skönja när man lever under en ockupation? Och förklara för mig då du snusförnuftiga, hur ska jag se det? Hur ser man på angreppskrig på ett balanserat sätt? Är det sunt att göra det? Och då kommer argumentet från hycklarna: "men man måste ju kunna resonera lite å ena sidan å andra sidan osv." Men jag tänker inte resonera, faktum är att jag vägrar. Och är det rimligt att göra det, samtidigt som människor förvägras rätten till ett mänskligt liv? Brutaliseringen av högerns metoder för att säkerställa makt och ekonomiska intressen intensifieras. Att blunda för det allvarliga och obehagliga gör inte att det försvinner. Tvärtom.

Världen är ingen förenklad fantasyfilm, där det finns en god och en ond sida, där de goda vinner i slutändan alldeles oavsett. Inga magiska varelser kommer till undsättning, tyvärr. De försoffade liberalerna som flackar med blicken är inget att räkna med, därför är ansvaret vi har tungt att bära. Det ligger ingen triumf i det här konstaterandet. Det är nödvändigt att fler inser. Det handlar inte om att kunna få säga: "vad var det jag sa", utan om att lyckas vända ett allt mer obehagligt utveckling. De som kommit ut som krigshetsare ska motas in i garderoben igen.

Ung Vänsters antirasistiska kampanj går ut på att mänskliggöra det som avhumaniserats. Om att berätta om det som aldrig når fram till debattsidorna i de stora tidningarna. I Palestina lever människor under daglig förnedring, här hemma ska blattarna, om de har tur och inte utvisats till tortyr, få jobba för skitlön som skoputsare och pigor hos den svenska överklassen. Det äcklar mig.

Det är tyvärr uppenbart att vår kampanj är högaktuell.

Ida Gabrielsson, ordförande Ung Vänster

Rätten till fri abort

Rätten till fri abort var det egentligen ingen som stod upp för på Kristdemokraternas riksting i fredags. Visst fanns där olika sidor och de rena abortmotståndarna var förstås tokigt galna. Men oavsett om det var de som inte tyckte eller de som tyckte att aborträtten skulle inskränkas till vecka tolv som stod i talarstolen, var den fria aborten aldrig fri. De som försvarade den gjorde det alltid med parenteser, ursäkter och hänvisningar till att "det här är en mycket svår fråga". Sådana argument och argument av typen "tänk på den som blivit utsatt för övergrepp", beskär i sig självt friheten. Och så inskränks aborträtten, inte på papperet men i verkligheten. Det spär på skuldkänslor hos kvinnor som valt att inte skaffa barn, trots villa, vovve och Volvo.

Ibland grips man själv av lusten att ta till smärtsamma livsöden som argument och dänga det i huvudet på ja-till-livet-reaktionärerna, för att få dem att fatta liksom, eller kanske känna något åtminstone. Men hur illa det än kan vara för enskilda personer som kan tvingas genomgå en graviditet så kan det aldrig vara vårt huvudargument. Då spelar vi dem i händerna, låter abortmotståndarna sätta dagordningen och backar in i den reaktionära gubbhögerns famn.

Varje kvinnas rätt att avgöra huruvida hon vill genomföra en graviditet eller inte borde vara en mänsklig rättighet, inget som man tillåter lite överseende och ursäktande samtidigt som man ifrågasätter skälens giltighet. Visst, det är knappast förvånande att en kristdemokratisk sammankomst har en sådan prägel, men nog ryser man av obehag när man tänker på att de är det här partiet som i dagsläget styr familjepolitiken i det här landet.

Ida Gabrielsson, ordförande Ung Vänster

Så mycket för den dialogen.

Man måste ändå beundra snilleblixten, det tyska ordförandeskapets, att skrota hela konstitutionsförslaget, men ändå behålla alla dess väsentliga delar. Vid toppmötet i midsomarhelgen enades regeringscheferna om att istället för en ny konstitution lyfta in "idéerna" från den nedröstade konstitutionen på olika ställen i de befintliga fördragen genom ett "reformfördrag".

Så blir det svårare att föra debatten, Konstitutionen som objekt var för tydlig. EU tillämpar nu en trygg beprövad strategi: kan du inte få igenom din politik, göm den då inuti någonting annat, allra helst i en fotnot.

Det är nog smart. För varje gång som EU försöker vara tydligt visar det sig vara ett gravt impopulärt projekt. Och så här i backspegeln kan man lätt se att det var ett grandiost misslyckande Valéry Giscard d'Estaing bäddade för när han, övertygad om att Europa kunde bli som Amerika, valde att presentera nästa steg i statsbygget som en samlad konstitution.

Ställda inför konstitutionstexten röstade folken i Frankrike och Holland nej i sina folkomröstningar 2005 (vi svenskar fick som bekant aldrig chansen – våra ledare anser inte att vi klarar av den uppgiften). Kort därefter tvingades regeringscheferna avisera en "time-out" för att "gemensamt tänka över situationen."

Det var dags för plan D sade kommisionär Margot Wallström. D som i "Dialog, Debatt och Demokrati".

I en intervju den 8:e oktober 2005 förklarade Wallström att EU måste tänka efter och lyssna på folket. Hon tänkte sig därför "ett pärlband av mötesplatser […] konferenser och utbildningar med olika Europateman" där "människor av alla slag" skulle "träffas för att växa tillsammans."

Under de snart 19 månader som gått sedan dess har EU-konstitutionen nämnts 249 gånger i Mediearkivet som samlar en stor del av sveriges tryckta medier. En femtedel av artiklarna är från den sista månaden, inför regeringskonferensen. Ingen, inte ens Margot, kan kalla det för en levande debatt. Kanske har det faktiskt funnits ett pärlband av mötesplatser någonstans, men de måste isåfall ha varit små. Små som pärlor kanske. Instängda i ett valv, för pärlor ska ju som bekant inte serveras till svin.

Istället för Dialog och Debatt har vi faktiskt fått det rakt motsatta: regeringen lade ned EU-stafetten efter en valrörelse där EU:s framtid inte överhuvudtaget fick plats i debatten. Från EU-håll har inte mycket kommit som kunnat ligga till grund för en bred diskussion om unionens framtid. Några barn har fått träffa Wim Duisenberg. Kring själva konstitutionen har det varit tyst, hemligt. Nej förlåt – inte hemligt – det har ju varit "tid för eftertanke". Som Europeiska Rådet skrev i midsommarhelgen, med en finkalibrerad känsla för språkets nyanser:

"Perioden av eftertanke har under tiden gett möjlighet att föra en bred offentlig debatt och bidragit till att bereda marken för en lösning."

Marken har nu beretts för En Lösning på Demokratifrågan. Och lösningen, säger Margot Wallström till TT, "är i grunden samma förslag som konstitutionen."

Ah, EU är sig likt. Jens-Peter Bonde refererar en ledamot från parlamentets kommitté för konstitutionella frågor som nöjt konstaterar: "We have saved 99 %. […] The number and art of legal acts which can be based on the rejected constitution is the same as those who can be approved by the new text."

Alla de punkter där motståndare i Sverige och andra EU-länder reste invändningar, består. Några av de centrala punkterna:

* EU-rätten ska ha företräde före nationell rätt, paragrafen omformuleras för att bekräfta EG-domstolens redan utvecklade praxis på området. Innebörden i nya skrivningen blir att medlemsländerna fördragsfäster och erkänner denna praxis.

* EU blir en juridisk person som själv kan teckna avtal och ingå överenskommelser.

* Unionens "värden och mål" slås fast och definieras och fördraget talar fortfarande om ett specifikt europeiskt "kulturellt, religiöst och humanistiskt arv".

* Politikens innehåll slås fortfarande fast på upprepade ställen i grundlagen, t ex: "Unionen skall upprätta en inre marknad. Den skall verka för en hållbar utveckling i Europa som bygger på välavvägd ekonomisk tillväxt och på prisstabilitet…"

* Flexibilitetsklausulen, som möjliggör befogenhetsöverskjutningar till EU med enkla beslutsförfaranden, finns kvar och omfattar alla politikområden som inte i klartext undantagits.

* Stadgan om grundläggande rättigheter för medborgarna (Europarådets konvention om mänskliga rättigheter) blir rättsligt bindande. Därmed får EG-domstolen ett kraftfullt verktyg för att genomdriva harmonisering och EU-beslut på alla politikområden.

* Solidaritetsklausulen, att medlemsstater inte skall obstruera besluten (genom att t ex rösta emot dom), kvarstår och ger tillsammans med "unionens värden" (som "ekonomisk, social och territoriell sammanhållning") en kniptång på de medlemsstater som vill utveckla unionen i en annan riktning.

* Vetorätten försvinner och majoritetsbeslut införs på mer än 50 nya politikområden.

* De stora länderna ökar sin röststyrka i ministerrådet på de små ländernas beskostnad.

* EU:s militarisering och ökade utrikespolitiska befogenheter finns kvar: "Unionens befogenhet i fråga om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skall omfatta alla utrikespolitiska områden och alla frågor som rör unionens säkerhet, inbegripet en gradvis utformning av en gemensam försvarspolitik"

* EU:s militär ska samordnas med Nato och en krigsmaterielbyrå inrättas. Medlemsländerna åläggs fortfarande att "öka sin militära kapacitet".

* Marknadens frihet är fortfarande en överordnad målsättning, och privatiseringarna ("Medlemsstaterna skall sträva efter att gå utöver den liberalisering av tjänster som krävs i de europeiska ramlagarna") skall fortgå.

Allt detta diskuterades mer ingående vid förra tillfället det begav sig. Vi kommer få anledning att framöver återkomma till frågan med ordentligt uppdaterade analyser men i allt väsentligt är det remissvar Ung Vänster lämnade vid remissrundan kring 2004-års konstitution fortfarande giltigt.

Formmässigt sker, som nämnts, större förändringar i och med att Konstitutionen ersätts av ett Reformfördrag som istället ändrar i de befintliga fördragen. Därtill kommer en del symboliska anpassningar av texten som tillkommit för att, med TT:s ord "folkomröstningar ska kunna undvikas."

Just den strategin torde vid det här laget vara patentsökt, för det är samma metod som använts varje gång EU gått på pumpen hos folket: först en period av tystnad, sen samma förslag igen med några intetsägande justeringar, några textstycken som fått byta plats, en fotnot som hänvisar till en annan fotnot som säger "trodde du ja".

De mest betydande innehållsmässiga förändringarna i fördraget gäller de mest uppenbart supernationalistiska symbolerna – flagga och hymn – som stryks från texten och utrikesministern som istället ska kallas för "unionens höge representant för utrikes- och säkerhetspolitik" (ity det var ett krav från drogliberalerna att utrikesministern ska uppträda knarkpåverkad).

Därmed menar sig toppmötet ha tillmötesgått folkviljan. Vilket förstås är en verklighetsfrämmande föreställning. För folkomröstningarna i Frankrike och Holland handlade inte om EU:s flagga eller vad det nya utrikesministerämbetet sk

a kallas – de utgick från mer djupgående frågeställningar, som maktfördelningen mellan EU och medlemsstaterna, bristen på demokrati och EU:s inbyggda marknadsliberalism. Olösta frågeställningar i reformfördraget.

Så. Nu är det dags att köra igen. Med en regering som har en än mer unken inställning till demokrati än den förra, men det finns inga alternativ: vi reser åter kravet på folkomröstning. En majoritet av svenska folket vill rösta om sin framtid, såsom fransmännen och holländarna gjorde 2005. Låt oss få chansen att debattera och diskutera och ta ställning till om det här är rätt väg att gå.

Det är faktiskt det enda anständiga.

Erik Berg, Förbundsstyrelseledamot

Ung Vänster deltar på Hultsfredsfestivalen

På torsdag sparkar årets Hultsfredsfestival igång och självklart kommer Ung Vänster att vara på plats. Under fredagskvällen kommer Lars Ohly på besök i Ung Vänsters tält, vi arrangerar folkomröstningar och för den som vill kan man avsluta festivalen med att sjunga Internationalen.

– För Ung Vänster är Hultsfredfestivalen en viktig tradition och det känns extra roligt att vara där nu när vi drar igång vår kampanj "Stoppa rasismen", säger Ida Gabrielsson ordförande för Ung Vänster.

Ung Vänsters ordförande Ida Gabrielsson kommer att finnas i Ung Vänsters tält tillsammans med ett stort antal aktivister från hela landet. För vana festivalbesökare är Ung Vänstertältet ett självklart inslag. Det är hit man kommer för att hänga med vänsterfolk, köpa snygga prylar och prata politik.

– I år kommer vårt tält återigen stå för en rad olika aktiviteter. Vi kommer att ordna roliga tester, tipspromenader och genomföra folkomröstningar, fortsätter Gabrielsson.

Klockan 21.00 på fredagen kommer Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly på besök i Ung Vänsters tält för en utfrågning.

– Det brukar vara fullt med liv i Ung Vänsters tält. Många är förbannade på den borgliga politiken och intresset för att diskutera är stort. Då är det särskilt kul att Lars Ohly kommer till oss för att svara på frågor och prata med folk, avslutar Gabrielsson.

Som vanligt kommer festivalens avslutning att högtidlighållas natten mellan lördag och söndag med allsång. Klockan 24.00 på lördagsnatten sjunger vi Internationalen utanför Ung Vänsters tält.

Klicka här för att ladda ned programmet som pdf för vad som händer i Ung Vänsters tält på Hultsfredsfestivalen

För mer information, kontakta:
Ida Gabrielsson, ordförande Ung Vänster
Mobil: 073 824 12 13

Vill ni ha det som i Sovjet, Fredrik?

Rikstinget 2007

I dag inleddes Ung Vänsters riksting 2007 i Herräng. Över 200 vänsteraktivister har samlats för att tillsammans bland annat dra igång kampanjen "Stoppa rasismen". Kampanj riktar sig mot det nya övervakningssamhället, attackerna mot den svenska arbetsmarknaden och USA:s "krig mot terrorismen" som spridit sig som en löpeld sedan den 11:e september.

I sitt inledningstal attackerade Ida Gabrielsson, förbundsordförande för Ung Vänster hårt den sittande regeringen.

"Med en rasistisk argumentation går högern i bräschen för ett övervakningssamhälle. Ett kontrollsamhälle där den personliga integriteten gång på gång åsidosätts. I terrorbekämpningens namn ska det lagras, åsiktsregistreras och avlyssnas. Hädanefter så tänker jag i varje sammanhang, vid varje tillfälle, i varje debatt fråga: Vill du ha det som i sovjett Fredrik? Alltså jag bara undrar, med tanke på det kontrollsamhälle du just nu håller på att införa."

Hon fortsatte om läget i den svenska utrikespolitiken:

" Det är i den svenska utrikespolitiken och det som händer i världen vi ser rasismens mest brutala konsekvenser. USA och dess allierade genomför angreppskrig och ockupationer. Fredrik Reinfeldt träffar George Bush, myser lite och pratar om alternativa bränslen. Samtidigt lever tusentals människor i omänsklig förnedring, samtidigt dödas människor i Irak och på Gazaremsan. Så vem är egentligen terrorist?

Vi delar en verklighet med en stor majoritet av jordens befolkning när vi inser att det ojämförligt största hotet mot fred och frihet i dag är USA:s extremistiska regering, som hotar, ockuperar och sätter sig över internationell lag. "

Fler nyheter följer på Ung Vänsters officiella rikstingshemsida:
Länk: Riksting i Herräng 2007

För mer info kontakta:
Ida Gabrielsson, förbundsordförande Ung Vänster
Mobil: 0738- 24 12 13

Ännu ett 1 maj-firande att bära med sig

 Nu har vi firat 1:a maj tillsammans igen. Det rådde hög uppslutning på arbetarrörelsens högtidsdag överallt, från Skåne till Norrbotten. Konsekvenserna av den borgerliga regeringens politik och samhällutvecklingen är smärtsamt uppenbara. Kanske är det då första maj blir viktigare än någonsin. En dag som är vår, där vi tillsammans sätter dagordningen. Inte i media förstås, som rapporterar om 1:a maj-firandet som om det vore en parantes. Men att tusentals människor samlats för att gemensamt beskriva den verklighet som är vår är ingen bagatell, tvärtom. Det är dagen då missmod vänds till kamplust, då tveksamhet blir beslutsamhet och då vanmakt blir styrka.

Jag har nästan alltid demonstrerat på 1:a maj, demonstrationernas storlek och upplägg har varierat. Mitt första minne är från när jag var fyra år gammal. Vi var en ganska liten skara som samlades utanför partilokalen i Sandviken. Men det är nog ett utav de starkaste och finaste minnen jag har. Jag var som sagt ganska liten, men stoltheten, beslutsamheten och glädjen från den dagen har bitit sig fast. Det har blivit många 1:a maj-tåg sedan den dagen, ibland väldigt mycket större, men det första mötet med stoltheten i kampen är något väldigt speciellt.

Glädjen över gemenskapen som bultar i bröstet, ögon som fylls av stolta tårar, beslutsamma, segervissa blickar. Trots. Klasshat i koncentrerad form. Modiga, medvetna människor som tar sig själva på allvar. En massa jävlar anamma. Överlägsna men samtidigt ödmjuka. Allvarliga men segervissa, uppsluppna men definitivt inte lättsinniga. Samtidigt som vi inser allvaret i det läge vi befinner oss är vi övertygad om att en förändring är möjlig.

Jag demonstrerade och talade i Göteborg i år, vi var ungefär tre tusen på plats. Vädret, blåsorkestern och Ung vänsters sektion i tåget var helt fantastiska. Det talades om den svenska utrikespolitiken, om USA:s krig och om hur det hänger ihop med misstänkliggörandet av muslimer i Sverige. Om säkerhetspolisen i skolan och i våra bostadsområden, om hur invandrare används som slagträ för att genomföra inskränkningar i våra rättigheter. Vi konstaterade att det är nog nu, att det är på oss det hänger. För om inte vi, vilka? Och om inte nu, när?

Det som vi kanske talade allra mest om är den systemförändring som pågår på den svenska arbetsmarknaden. Den borgerliga regeringen, ivrigt påhejad, av Svenskt Näringsliv genomför långtgående försämringar. En jobbgaranti för unga som enbart garanterar att vi, till usla villkor, blir en murbräcka för en låglönemarknad. Förändringar av gymnasieskolan som syftar till att lågutbilda ungdomar och försvaga vår ställning på arbetsmarknaden. Försämringar i a-kassan, skatteavdrag för pigjobb, osäkra anställningsformer, och misstänkliggörandet av fackföreningsrörelsen. Vi slog gemensamt fast att det som krävs är det precis motsatta, en politik för arbete åt alla, starka kollektivavtal, höjd a-kassa och trygga jobb.

Det kommer aldrig vara någon folkstorm på överklassens möten för ett avskaffande av fastighetsskatten. Det säger ju sig självt, de är inte så många som bor i en lyxvilla. Vår kollektiva organiserade styrka kan de aldrig ta ifrån oss. Och det gör dem skräckslagna.

På 1:a maj ger vi borgaralliansen, unghögern, överklassen, timbro och dess lakejer fingret. Inte lättsamt och nonchalant utan målmedvetet och beslutsamt. Kampen för verklig frigörelse är urgammal, och Ung vänster har tillsammans med andra kämpat i över hundra år för socialism och människovärde. Så allvarligt talat, vilka i helvete tror de att de är.

Ida Gabrielsson, ordförande Ung Vänster

Ung Vänster anmäler Säkerhetspolisen och Göteborgs Stad

Med anledning av det hårt kritiserade samarbetet mellan Säkerhetspolisen och kommunala bostadsbolag i Göteborg, anmäler Ung Vänster fallet till Justitieombudsmannen, JO.
– Säkerhetspolisens arbetsmetoder är oacceptabla och en kränkning av de drabbades personliga integritet. I egenskap av ägare av de kommunala bostadsbolagen har Göteborgs Stad haft en betydande roll i det angiverisystem som etablerades redan 2004. Båda parter anmäls idag till JO, säger Ida Gabrielsson förbundsordförande för Ung Vänster.

Sedan 2004 har kommunala bostadsbolag i Göteborg haft ett regelbundet samarbete med Säkerhetspolisen. Samarbetet har haft som syfte att kartlägga hyresgäster med kopplingar till terrorism.

Det uppmärksammade fallet handlar rent ut sagt om ett angiverisystem där hyresgäster, deras åsikter och liv kartläggs utan någon som helst anledning eller anledning till misstanke. Det strider mot rättssamhällets principer och är en grov kränkning av den personliga integriteten, säger Ida Gabrielsson förbundsordförande för Ung Vänster.

Säkerhetspolisens arbetsmetoder måste synas och granskas för att försvara den personliga integriteten. Göteborgs Stad som äger de kommunala bolagen har också gjort sig skyldig genom att kartlägga sina hyresgäster. Idag anmäler vi Säkerhetspolisen och Göteborgs Stad till Justitieombudsmannen, avslutar Ida Gabrielsson.

Anmälan kan laddas ned här: JOanmalan_gtb.pdf

För mer information, kontakta:
Ida Gabrielsson
Förbundsordförande Ung Vänster
0738-24 12 13

Thaher Pelaseyed
Ordförande Ung Vänster Göteborg och Bohuslän
0733-79 43 47

Moderaterna saknar heder

Nästan alla kvinnor känner en kvinna som blivit slagen men ingen man känner en man som slår. Den insikten pekar på något som är centralt för förståelsen av mäns våld mot kvinnor. Att kränkningarna som kvinnor dagligen utsätts för, osynliggörs och ursäktas. Vem vill inse att bästa vännen är en hustrumisshandlare? Inte kan väl han vara sådan, han som har jobb, är en schysst kille och spelar fotboll med ungarna. Det blundas det för. Eller ursäktas med att han var full, att hon provocerar honom eller kanske att det bara var den här gången o.s.v.

Istället för att se hur mäns våld mot kvinnor alltid existerar i ett visst socialt sammanhang och ofta sanktioneras av omgivningen drar moderaternas socialborgarråd Ulf Kristersson i Stockholm en anmärkningsvärt obehaglig slutsats. Han skriver med anledning av en kartläggning av våldet, som ska genomföras att "Alla som väljer att bosätta sig i Sverige måste förstå vilka värderingar som gäller här" Jaha, och vad menas med det då? Att här i Sverige slår vi inte våra kärringar, åtminstone inte i ett socialt sammanhang, utan om det händer är det lite mer på måfå, eller? Om man läser vidare så står det. "Fulla, aggressiva och psykiskt labila män har i alla tider slagit sina fruar och barn." Okej, men nu är det alltså svartskallarna som är problemet, som slåss i sociala sammanhang? Kristersson skriver: "Hedersvåldet är till skillnad från traditionellt våld i hemmet sanktionerat av omgivningen, det utförs i ett socialt sammanhang och med sociala syften." De åtgärder som presenteras är bland annat att på SFI-undervisningen informera om att vi i Sverige minsann inte slår våra kvinnor.

Förutom att hela utgångspunkten i debatten genomsyras av rasism, omöjliggörs en verklig feministisk förståelse av mäns våld. Män slår, våldtar och kränker kvinnor överallt och hela tiden. Det är vidrigt, något som känns enda in på kroppen, vidrigt är det att med en rasistisk argumentation osynliggöra det strukturella våldet, offren och förövarna.

Vem minns inte klassens "hora" som fick skylla sig själv när hon blev tafsad på. Ja, för hon bad ju om det, som hon uppförde sig. Hon kan väl inte ha blivit våldtagen? I vilket socialt sammanhang enligt moderaterna pågår det? Och hur ser det ut för en advokathustru som förgäves försöker upprätthålla någon slags värdighet, när hon kvällen innan middagsbjudningen blivit slagen? Stela leenden från vänner och bekanta, nedslagen blick, skam som kryper i kroppen och förlamar henne. Ingen säger något, för att det är lättare så. Och så normaliseras våldet och kontrollen, bit för bit beskärs kvinnors livsutrymme. Hon slutar träffa vänner, slutar gå på fest och slutar tycka och tänka.

Av rädsla för att bli utsatt för kränkningar, anpassar man det mesta, förhåller sig alltid och tänker; om jag ler nu kommer han att slå mig då? För att överleva. Kvinnojouren dit många som utsatts för mäns våld flyr, har otaliga historier att berätta om svenska män som slår och om svenska kvinnor som varken blir trodda av vänner, släkt eller det svenska rättsväsendet. Den här insikten borde vara självklar. Men inte för moderaterna som utan heder, vänder kvinnorna ryggen, skiter fullständigt i våra upplevelser och ägnar sig åt lite rasism istället. Tack för det!

Ida Gabrielsson, förbundsordförande Ung Vänster

Sida 13 av 21« Första...1112131415...20...Sista »