Storstrejk mot hamndirektivet – försvara arbetsrätten

Idag – Måndag den 15:e januari – utlystes mellan klockan 07.00 och 11.00 en politisk storstrejk i EU:s samtliga hamnar. över 20 000 hamnarbetare i hela Europa varav 1500 i Sverige, deltog i en politisk storstrejk mot EU-kommissionens s.k. hamndirektiv.

Trots att EU-kommissionen redan gått på pumpen en gång med ett nästan identiskt direktiv för några år sedan, främst på grund av hård press på EU:s odemokratiska beslutsapparat från fackföreningar och andra arbetarrörelseorganisationer, kommer förslaget upp på bordet igen.

Hamndirektivet innebär att alla offentligt ägda hamnar ska konkurrensutsättas och att det arbete som utförs inom dessa hamnar inte längre tvunget ska utföras av just hamnarbetare. Istället ska rederierna själva kunna stå för egen lastningspersonal på respektive fartyg, alltså i klartext ungefär samma sak som det s.k. tjänstedirektivet. Att EU:s dagordning egentligen går ut på att försvaga arbetarnas ställning på arbetsmarknaden genom att öppna upp för rederierna att plocka in egen lågavlönad lastningspersonal och konkurrensutsätta deras arbetsplatser, trots det breda folkliga stödet för den svenska modellen och ett starkt offentligt ägande, är uppenbart. Denna fackliga strid står alltså inte bara om hamnarbetarnas rätt till drägliga arbetsvillkor och ett försvar av några av de få helt offentligt ägda arbetsplatser som finns kvar, utan i förlängningen att återigen försvara den svenska modellen mot EU:s attacker. I andra länder ser de konkreta villkoren för denna strid annorlunda ut.

Parallellerna till skolbygget i Waxholm är många och tydliga. Det viktigaste är dock att i det här läget förstå vad som måste ske för att de svenska arbetarna och i förlängningen den svenska modellen ska kunna försvaras. Det är uppenbart att det i längden är omöjligt att behålla den svenska modellen om Sveriges EU-medlemskap fortsätter länge till. Dessa ständiga attacker på alla arbetare i hela Europa, och särskilt den svenska modellen, sätter gång på gång fingret på vad EU egentligen är – ett superstatsbygge i full färd med att skapa också en homogen inre arbetsmarknad helt på storföretagens villkor.

Vi har valt sida, Sverige måste lämna Europeiska Unionen.

Allt stöd till den politiska storstrejken mot hamndirektivet!

Joel Karlsson, ordförande
Ung Vänsters Fackliga Utskott

Bolivia går åt vänster

Så var det klart. Bolivia kan nu ansluta sig till dom länder i Latinamerika som bara de senaste åren fått regeringar med tydlig vänsterinriktning. Bakom Socialisten Evo Morales seger i Bolivias presidentval finns en enorm uppslutning i landet. Bolivia har en epok bakom sig av korrupta regeringar och presidenter som inte lyckats leverera något annat än mer överflöd till dom som redan har. Trots att Bolivia har stora rikedomar samlade i landet i form av olja och gas tillhör Bolivia ett av dom fattigaste länderna på den amerikanska kontinenten. Evo Morales seger måste ses som en reaktion mot den verklighet som fått råda alltför länge; där landets naturtillgångar och rikedomar skeppas norrut till USA och där vinsterna hamnar i en liten elits fickor samtidigt som en majoritet av befolkningen tryckts ner i fattigdom. USA:s försök att pressa fram ett annat valresultat i Bolivia, bland annat uttryckt genom den massmediala smutskastningen mot Evo Morales, har misslyckats och genomskådats. Det intressanta är inte Morales som person, utan de folkliga krav som rests genom honom och dom folkliga rörelser som drivit på. Dessa krav omfattas idag av människor runt om i hela Latinamerika där IMF:s och Världsbankens forcerade nyliberala politik gett katastrofala resultat för stora delar av befolkningen. Evo Morales seger måste betraktas som ett ordentligt nederlag för dom amerikanska investerare som under en längre tid har försökt pressa på central- och Sydamerika nyliberala handelsavtal.

Evo Morales och hans parti, rörelsen för socialism (MAS), har vunnit på ett tydligt vänsterprogram. Klyftorna i landet ska minska, analfabetismen minska, gasen nationaliseras för att rikedomarna ska hamna i flertalets händer istället för hos amerikanska företag. Detta är ett program för ökad rättvisa och jämlikhet. Det finns tydliga likhetstecken till Venezuela. Ett land som nu genomgår ett demokratiseringsprojekt utan dess like och med en omfördelningspolitik från dom som har till dom som inte har. Reaktionerna mot den politiken har inte låtit vänta på sig. Den Venezuelanska överklassen har med aktivt stöd av CIA drivit hetskampanjer mot Chavez politiska projekt ända sedan han tillträdde presidentposten 1998, i syfte att destabilisera landet och öppna upp för en amerikansk intervention. Bland annat iscensattes en militärkupp a la Chile 1973 mot Chavez, ivrigt påhejad av Liberala Ungdomsförbundet i Sverige som har uppenbara problem med demokratiskt valda presidenter som inte vill gå i USA:s ledband. Ett varningens finger måste resas mot denna höger som underkänner demokratiska val och därmed välkomnar militärkupper. Evo Morales i Bolivia kommer med all sannolikhet att utsättas för samma drev som regeringen i Venezuela. Det är allas vår uppgift att genomskåda den massmediala smutskampanj som kommer. Evo Morales seger i presidentvalet är också en seger för demokratin. Det Chilebaserade opinionsinstitutet Latinobarómetro har just publicerat en sammanfattning av tio års attitydundersökningar i Latinamerika: Informe Latinobarómetro 1995-2005. Diez años de opinión pública. Resultatet är tydligt: demokratin har en mycket starkare ställning i länder som Venezuela och Uruguay där det finns vänsterregeringar som också levererar en vänsterpolitik för ökad rättvisa. Demokrati är nämligen inte självklart på den latinamerikanska kontinenten. Faktum är att bokstavligt talat nästan alla vänsterregeringar som valts fram under 1900-talet har störtats i militärkupper. När länderna väl tilläts bygga demokratiska traditioner styrdes den ekonomiska politiken av IMF och Världsbanken, och administrerades av en liten elit. Detta måste nu få ett slut. Resultatet i Bolivias presidentval är ett tydligt steg i rätt riktning. Kort sagt: Latinamerika rör sig åt vänster och gör det genom demokratiska val. Hur liberalerna i Sverige kommer att reagera på valet i Bolivia återstår att se.

Jonas Lindberg

1:a vice ordförande Ung Vänster

Läs även Flammans intervju med Evo Morales: http://www.flamman.se/utrikes.php?id=2914

Folkpartiet tar ytterligare ett steg

Igår släpptes rapporten från Brottsförebyggande rådet. Den rapport som Mauricio Rojas bygger sin artikel, publicerad på DN Debatt den 12:e december, på. I artikeln menar Rojas att det som ligger bakom invandrares brottslighet är deras kulturella arv. Det är en rakt igenom vidrig och osmaklig text som tar folkpartiets legitimerande av rasism och främlingsfientlighet ytterligare ett steg, ett steg längre än man trodde var möjligt.

1991 kom ett högerpopulistiskt parti in i riksdagen, ny demokrati. De turnerade runt i Sverige och gjorde rasism och främlingsfientlighet till ett rumsrent fenomen. Lasermannen och brandattackerna mot flyktingförläggningar är bara några av de vidrigheter som var en del av den tiden, en tid vi i allt snabbare takt är på väg tillbaka till.

Men idag är det inte en kufig greve och en högljudd skivbolagsdirektör som ställer sig i främsta ledet för denna unkna politik. Det är Mauricio Rojas och folkpartiet. Det är de som hela tiden gör sitt bästa för att misstänkliggöra och skuldbelägga invandrare som grupp. Rojas påstår att invandrares överrepresentation i brottsstatistiken inte beror på inkomst eller andra socioekonomiska faktorer. Med ett sådant resonemang blir det uppenbart att han väljer att bortse från till exempel den skyhöga arbetslösheten och att invandrare systematiskt utesluts från bostadsmarknaden. Samtidigt väljer han också att ignorera det faktum att rasism och diskriminering av invandrare idag är en del av vardagen i Sverige. Invandrare döms till arbetslöshet, till att inte släppas in på krogen, och till att hamna längst ned i bostadsansökningarna.

Rapporten från BRå visar att invandrare i mycket högre utsträckning är misstänkta för brott. I stället för att misstänkliggöra och skuldbelägga invandrare borde man ifrågasätta polisens arbete med att utreda brott. Självklart finns det inslag av rasism även där.

Det är tydligt vad Mauricio Rojas menar när han använder ordet sociokulturellt arv. Fram till mitten av 50- talet fanns ett rasbiologiskt institut i Sverige. I dag när de rasbiologiska argumenten inte längre är rumsrena används istället begrepp som ”kultur” för att underbygga rasism och främlingsfientlighet.

Det som vi såg strax före valet 2002 har sedan dess bara blivit allt tydligare och obehagligare. Genom att utmåla invandrare som passiva, kriminella och bidragsfuskare försöker Folkpartiet få genomslag för sin politik, en politik som skulle innebära försämringar inte bara för invandrare utan för allas rätt till bostad, arbete eller sjukersättning.
Det är en cynisk strategi som får stora och allvarliga konsekvenser för samhällsklimatet och den allmänna debatten. För att inte tala om alla de människor som genom folkpartiets ständiga legitimerande av rasism och främlingsfientlighet får en mycket svårare livssituation. Det kanske är billiga poäng för ett parti som gärna vill åt regeringsmakten, men alla vi andra får betala dyrt för dem.

Det som krävs nu är en antirasistisk politik som på allvar bekämpar diskrimineringen. I stället för misstänkliggöranden, invandrarhets och ytterligare nedskärningar krävs en upprustning av välfärden och ett avskaffande av arbetslösheten. Och då litar jag knappast på folkpartiet.

Ida Gabrielsson
Förbundsordförande Ung Vänster

Vi kräver vår rätt!

Ibland framstår högerns företrädare, från de andra ungdomsförbunden, som näst intill komiska. Man kan fråga sig varför dessa marionetter självmant framställer sig på ett parodiskt och karikatyrmässigt sätt? Till exempel kan man undrar vad poängen var med Fredrik Malms personvalskampanj, där hans ”käcka” men inte helt oväntade slogan ”Fredrik Malm till riksdagen 2006” ramades in med en layout som hämtad direkt från en Kalle Anka- pocket. Det är överhuvudtaget uppenbart att dessa företrädare med sina personvalskampanjer, den ena mer pinsam än den andra enbart ser det politiska arbetet som en möjlighet till socialt mingel och personlig karriärsklättring.

Högeralliansens juniorer påstår att de är enade och att de kommer med nya friska förslag. Javisst är de enade, enade om att vi som jobbar ska få ännu mindre att säga till om på våra arbetsplatser, att vår tillgång till sjukvård ska dräneras av vinstintressen och att bombningarna av det Irakiska folket egentligen var en ganska bra ide som är värd att hyllas.

Bakom deras komiska framställningar finns ett allvar, en politik som vill pressa tillbaka våra rättigheter och drastiskt försämra våra möjligheter att leva ett drägligt liv. För vad innebär deras ”nya friska” förslag i verkligheten? Det innebär ännu tystare arbetsplatser där man inte vågar öppna munnen av rädsla för att få sparken, en vardag där vi tjejer får fortsätta vara rädda när vi går hem på kvällen och en värld där fattigdom och krig ses som en självklar metod för att säkerställa makt och ekonomisk vinst för eliten.

För oss är inte politiskt arbete ett sällskapsspel som man kan roa sig med ibland och där det inte spelar någon roll om man förlorar. Vi har inga framtida karriärer som skribenter på DN: s ledarsidor och vi är inte heller aktiva för att få en plats i riksdagen. För oss handlar det om något så grundläggande som att försvara och utveckla våra rättigheter, de rättigheter som högern vill krossa.

När högern säger att de vill skapa fler jobb genom att sänka a-kassan handlar det inte om någonting annat än att bana väg för låga löner och en försämrad arbetsrätt. När de påstår att de vill stoppa våldtäkterna genom fler poliser utnyttjar, hånar och förminskar de unga tjejers rädsla för att pressa igenom en politik för hårdare tag.

Vi försvarar våra intressen och vi kräver vår rätt. Vi fortsätter att protestera mot nedskärningarna och privatiseringarna. Vi vill ha trygga jobb där vi kan uttrycka våra åsikter utan att riskera att få sparken och vi vill veta att vi har råd betala hyran om vi blir sjuka.

Vi vet vad högerns politik innebär och vi vill någonting helt annat. Vi har valt sida.

Ida Gabrielsson
Förbundsordförande Ung Vänster

Sarkozy sätter Frankrike i brand

Händelserna i Paris-förorten Clichy-sous-Bois, där de två ungdomarna Bouna Traore och Zyed Benna dog i samband med franska kravallpolisens framfart, är det fruktansvärda beviset för den franska regeringens rasistiska och nyliberala politik.

Nicolas Sarkozy har under de senaste dagarna tagit varje givet tillfälle i akt för att hetsa mot Frankrikes svarta och nordafrikaner. Genom att förklara "skoningslöst krig" mot "slöddret", som Sarkozy kallat invånarna i storstädernas allt mer utarmade förorter, har han gett uttryck för samma politik som den högerextreme Le Pen och hans rasistiska parti Front National. Front National, med en ledare som personligen torterat algerier under 50-talets ockupation, ställde krav på mer repressiva metoder i landets förorter.

I och med polisens rasistiska agerande de senaste veckorna har den franska regeringen tillmötesgått kraven. Med nedskärningar i välfärden, begränsad invandring och allt hårdare tag mot de sociala problemen gör Sarkozy och Le Pen gemensam sak i att hålla de socialt utslagna på mattan.

Arbetslösheten i förorter som Clichy-sous-Bois är dubbelt så hög som genomsnittet. Var fjärde ungdom är utan arbete. De få arbeten som finns är reserverade för de vars namn inte är Mohammed eller Fatima och som inte är bosatta i problemområden. Förfallna bostadsområden pryder den vardag som möter svarta och arabtalande ungdomar i Frankrikes förorter samtidigt som de unga dagligen utsätts för polisens systematiska och rutinmässiga trakasserier. Det franska utbildningsväsendet portar dagligen tiotusentals muslimska tjejer på grund av deras val att bära slöja.

Rasismen tränger sig djupt in i dessa ungdomars liv och när den nyliberala politiken skapar frustration möts reaktionerna med mera våld och repression. Undantagstillstånd och kravallpolis som skjuter gummikulor sätts in för att tysta ner protesterna. Händelserna i Frankrike åskådliggör ett samhälles auktoritära och fascistoida drag i nyliberalismen kölvatten.

Frankrike förföljs av sin historia och den koloniala och rasistiska syn som kännetecknade den franska kolonialpolitiken i bland annat Algeriet. Kopplingen mellan för och nu är tragiskt tydlig. Det införda undantagstillståndet har stöd i en lag från 1955, mitt under franska kolonialmaktens ockupation av Algeriet. Kolonialtidens tortyr och mördande har idag ersatts av kravallpolisens gummikulor mot samma människor.

I Sverige är Sarkozys like Lars Leijonborg och folkpartiet. Språktest, utvisning av invandrare, villkorande av ersättningar med låglönejobb samt nedskärningar och privatiseringar av välfärden är folkpartiets politik för dem som bor i förorterna. Samtidigt som Sverige på många sätt står långt ifrån Frankrike, liknar folkpartiets flört med högerextrema strömningar den franska högerregeringens tillmötesgåenden av Le Pens politiska agenda. Samma krafter som vill vidga klyfterna propagerar för "hårdare tag" och ägnar sig åt stigmatisering av invandrare som "problem". Den politiska utvecklingen i både länderna går i samma riktning.

Medan högerdebattörer skyller utanförskapet på sociala skyddsnät är sanningen den diametralt motsatta. Det är snarare den systematiska diskrimineringen och arbetslösheten som skapat den utbredda sociala utslagningen som utgör grogrund för frustration och hopplöshet.

Ida Gabrielsson
förbundsordförande

Thaher Pelaseyed
förbundsstyrelseledamot

För mer information, kontakta Ida Gabrielsson:
0738 24 12 13, ida.gabrielsson@ungvanster.se

Skärp dig Bodström!

I flera veckor har man i media kunnat följa diverse reportage om våldtäkter, framför allt överfallsvåldtäkter. Sida upp och sida ned har allt som oftast olika män valt att tipsa och förklara för oss kvinnor hur vi skall förhålla oss till det faktum att män våldtar.

Den senaste i raden är justitieminister Tomas Bodström som i dagens Metro råder landets kvinnor att, citat ”inte gå ensam på kvällen genom en park eller skogsområde där det inte finns några andra människor”. Sedan konstaterar han även att det här är faktiskt något som gäller alla storstäder, inte bara i Sverige.

Nej men det känns ju bra, att det är flera som drabbas. Tack för tipset! Alla kvinnor stannar inne, går inte utanför dörren över huvudtaget på kvällarna och om vi får för oss att hitta på någonting annat än att sitta hemma och stirra i väggen, ja då ser vi till att åtminstone ha sällskap. Särskilt om vi tänker prova farliga upptåg som att gå genom en park eller liknade.

När Bodström får frågan om vad den svenska regeringen kan göra för att minska antalet våldtäkter säger han att vi har mer poliser nu än för fyra år sedan, men att det också handlar om hur polisen arbetar. Citat, ”De skall arbeta vid den tid brotten begås och de ska arbeta förebyggande genom att visa sig ute på gator och torg”. Bra idé. En polis i varje buske, smart tänkt. En polis i varje hem?

Tomas Bodström och stora delar av mediadrevet spär på kvinnors rädsla, väljer att producera en bild av en våldtäktsman som en allmänt utslagen människa som ligger och trycker i buskarna. Självklart finns det sådana våldtäktsmän och sådana våldtäkter, de är fruktansvärda och skall självklart skildras. Men att medvetet välja bort att beskriva den vanligaste typen av våldtäkt, den vanligaste typen av våldtäktsmän och den farligaste platsen för kvinnor är oacceptabelt.

Den vanligaste platsen för övergrepp mot kvinnor är i det egna hemmet och förövaren är oftast en närstående man. Varför väljer man att inte berätta den historien? Historier om läkare, butiksbiträden och kanske till och med en och annan polis, berättelser om vanliga män som kränker kvinnor.

Genom att påstå att det inte är så farligt, bara man inte går ut ensam förminskar man och skuldbelägger kvinnor och vår rädsla. Hur skulle Tomas Bodström och övriga manliga debattörer ställa sig till att alltid behöva stämma träff med någon när man skall röra sig utomhus? Kvinnors livsutrymme är begränsat och begränsas ytterligare av sådana här påståenden och inlägg.

I stället skall tjejer få möjlighet att lära sig feministiskt självförsvar i skolan och på jobbet. Hela stadsplaneringen skall ses över ur ett könsperspektiv. Gatlyktor skall finnas där det är mörkt och vägar skall byggas i stället för gångtunnlar.

Så skärp dig Bodström! Gör något som på allvar förändrar kvinnors verklighet!

Ida Gabrielsson
Förbundsordförande, Ung Vänster

Sen när leder inflytande till folkmord?

Man kan konstatera att det knappast var förvånande med det mediadrev som sattes i gång när jag valdes till förbundsordförande för Ung Vänster. Men trots att det inte direkt kom som en överraskning så är det tröttsamt.

För mig är det helt ointressant vad man väljer att titulera sig. Det är ingenting som jag bara säger, utan fullständigt uppriktigt. Jag sätter inte etiketter på mig själv, det kan andra roa sig med. Det är inte runt orden striden står, utan kring rätten att ifrågasätta det rådande samhället och rätten att kämpa för förändring. Och på den punkten ger jag aldrig vika.

Jag kan gladeligen ta avstånd från brott mot de mäskliga rättigheterna som begåtts i kommunismens namn, det har jag alltid gjort. Men den som tror att det går att tvinga mig att därmed ta avstånd från kampen mot kapitalism och kvinnoförtryck misstar sig.

Ung Vänster vill förändra samhället i grunden, för vi tror på en värld byggd på demokrati, människovärde och lika villkor. Jag har försökt tala med journalisterna om Ung Vänster, om vår politik och vår nya valplattform. Om hur vi lär ut feministiskt självförsvar på landets skolor, om hur vi kampanjar till stöd för det palestinska folkets rätt och om hur vi kräver trygga jobb med lön att leva på. Men vad det innebär och vad det handlar om har dagens media inget intresse av att förmedla. I stället försöker man pressa på tituleringar och resonemang som i bästa fall är helt irrelevanta och i värsta fall, lögnaktiga och bisarra.

ömsom framställer man mig som en påhejare av diktatur och stalinism, ömsom som en naiv blondin som inte vet mitt eget bästa, ett ”kommunistpucko” helt enkelt. Det handlar förstås om sensationsjournalistik, men också om att överskugga och omintetgöra det relevanta.

Svenska storföretag har haft aktieutdelning i mångmiljardklassen samtidigt som arbetslösheten skjuter i höjden. Samtidigt har den katastrofala privatiseringsvågen inneburit en slakt av välfärden till förmån för vinster åt ett fåtal. Varför skulle ökat inflytande över sitt arbete och en omfördelning av samhällets resurser leda diktatur och folkmord? Att påstå att den demokratiska principen som gäller på valdagen, en röst per skalle, skulle bli odemokratisk om den också ersatte marknadens princip, en röst per krona, är inget annat än hyckleri.

Grunden i attackerna handlar förstås inte om hurvida jag kallar mig kommunist eller inte, utan om rädsla för de politiska krav vi ställer. Ung Vänster hymlar inte med att alla inte tjänar på vår politik. Om arbetslösheten ska avskaffas, välfärden upprustas och arbetsrätten stärkas är vi många som vinner på det. Men någon kommer också att förlora inflytande, makt och privilegier. Storföretagen som vill pressa fram låga löner, aktieägarna som vill ha vinstutdelning och arbetsköparna som vill att det ska vara lätt att sparka folk vinner inte på vår politik.

Vi har valt sida, det är vi som är de sanna demokraterna. Det är Ung Vänster som kräver ett stopp för USA:s imperialism och folkrättsvidriga krig, det är vi som motsätter oss alla maktförflyttningar till EU:s odemokratiska organ och det är vi som slår tillbaka mot alla inskränkningar av demonstrationsfriheten. Samtidigt hyllar den svenska högern öppet USA:s världsherravälde och påstår sig vilja stoppa ”terrorn” genom åsiktsregistrering av skolelever.

Att känna stolthet över att vara en del av den rörelse som drivit igenom och kämpat sig till alla de demokratiska fri- och rättigheterna vi har idag är för mig fullkomligt självklart. Den svenska arbetarrörelsen och dess partier har alltid gått i bräschen för rättvisa, jämlikhet och solidaritet. Det borde jag väl vara stolt över? Kanske tycker borgerlig media att det var jobbigt att folket fick rösträtt, att vi försvarade reallöner och fackliga rättigheter och att vi var drivande i protesterna mot Vietnamkriget.

Det är ganska ironiskt att högern försöker utmåla oss som antidemokrater när de tidigare motsatt sig varje demokratisk reform som genomförts. Samma höger vill idag flytta mer makt från folket till EU, piska de sjukskrivna och arbetslösa och tar konsekvent varje chans de får att attackera våra gemensamt tillkämpade rättigheter. Det är i syfte att mörka detta som kommunistdebatten finns, ingenting annat.

Sluta fega, lägg korten på borden och visa på vilken sida ni står. Lägg ned den ointressanta debatten om tituleringar och börja diskutera innehåll i stället.

Ida Gabrielsson
Förbundsordförande Ung Vänster

Sätt stopp för drevet mot feminismen

KDU:s Joseph Christenson drar den reaktionära vågen mot feminismen och sexuellt likaberättigande till sin spets i sitt pressmeddelande ”Vi välkomnar Tiina Rosenbergs avhopp” den 14 oktober.

Han skriver att ”politiker som hon och hennes likasinnade, såväl aktiva inom FI som övriga radikalfeminister, innebär ett påtagligt hot mot familjen och människovärdet. Deras vedervärdiga hållning i frågor som abort, homoäktenskap, homoadoption och insemination för lesbiska par, hotar att krossa vår folksjäl och måste bekämpas. Genom hennes avgång har allvarlig fara kunnat avvärjas.”

Kristdemokratiska ungdomsförbundet menar alltså att radikalfeminism och kamp för sexuellt likaberättigande utgör hot mot "folksjälen". Uttalandet dryper av brunblå reaktionära tankegångar, och skulle lika gärna kunnat komma från sverigedemokraterna.

Det är KDU som är vedervärdiga och djupt odemokratiska när de presenterar sin egen exkluderande syn på människor och människovärde.

Dagens aggressiva hets mot feminism och sexuellt likaberättigande måste slås tillbaka. Varje kvinnas rätt att bestämma över sin egen kropp måste försvaras och rätten till fri abort och till insemination för lesbiska skall vara en självklarhet. Det är det som är människovärde. Detta uttalande är ett av de grövsta och mest brutala i den hetskampanj som bedrivs.

även om Joseph Christensons uttalande framstår som uppenbar idioti och ganska enkelt skulle kunna beskrivas som galenskap så är det en del av något mycket större. Den ena tokdåren efter den andra har fått plats i media att uttrycka sina åsikter om feminismen där osakligheter presenteras som sanningar.

Den massiva attacken mot kvinnorörelsens tillkämpade rättigheter är uppenbar och tydlig. Det som krävs är en feministisk offensiv som kraftfullt slår tillbaka mot hetsarna. Det gäller att sätta hårt mot hårt i kampen för sexuellt likaberättigande och att ställa långtgående och radikala feministiska krav utifrån tjejers verklighet.

Ida Gabrielsson
vice ordförande, Ung Vänster

D som i diktatur

Problemet är inte innehållet, utan formen. Det är Margot Wallströms grundtes när hon för EU-kommissionens räkning skall göra något åt den trista och negativa attityd folken i Frankrike och Holland visade när de röstade fel till konstitutionen i våras.

I en intervju i GP den 8 oktober förklarar Margot Wallström sitt förslag, plan D (som i ”Dialog, Debatt och Demokrati”).

Enligt GP:s reporter innehåller plan D ”en mängd innovativa förslag om ökat utbyte av idéer, åsikter och kunskap.”

Exemplen: Margot Wallström vill se ett ”pärlband av mötesplatser”, hon vill att ”EU:s politiker och tjänstemän använder ett mera begripligt språk”, hon vill att EU:s medborgare skall kunna ringa ”direkt till Bryssel och kunna ställa alla sina frågor och få svar direkt – kostnadsfritt”.

Observera: Kostnadsfritt.

Ja det lär ju förändra saker och ting. En direktlinje till en tjänsteman i Bryssel var precis vad folket krävde i Frankrike och Holland.

GP:s reporter har hunnit provat tjänsten och han är nöjd:

”Denna service, Europa Direkt är redan igång. Jag ringde 0800-67891011 från London igår och kunde inom några sekunder få ställa mina frågor till en svensktalande medarbetare.”

Lägg nu numret på minnet, allihop.
Nästa gång ni behöver lite demokrati, who you gonna call?

Man skall vara medveten om att det är tunga frågor Margot Wallström har hand om.

EU, hela Europa, står vid ett vägskäl. Kommer signalerna från folkomröstningarna respekteras eller tänker man köra vidare som planerat? Hur ska EU reagera på att folket i två av ursrprungsländerna med bred marginal avvisat det fortsatta bygget av kapitalets förenta stater? På vilket vis ämnar man lägga om kursen? Hur svarar man på kritiken mot den nyliberala stabilitetspakten, hur reagerar man på att folket sagt nej till pasarellen, flexibilitetsklausulen och EU-rättens överordnande över nationell lagstiftning?

Den enda reaktion vi sett hittills är ett föraktfullt uttalande från Stats- och regeringscheferna direkt efter folkomröstningen i Holland:

"Vi har noterat resultaten av folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna. Vi anser inte att dessa resultat ifrågasätter medborgarnas positiva inställning till det europeiska bygget. Medborgarna har dock gett uttryck för sina betänkligheter och sin oro, vilket vi måste beakta. Det är således nödvändigt att gemensamt tänka över situationen."

Efter det här sagolika uttalandet gjorde statscheferna en grandios exit från rampljuset genom att meddela att EU nu tar en "time-out” för ett år av ”eftertanke”.
I hockey tar man vanligen time-out för att diskutera hur man skall köra över motståndarna.
Man kan också ta time-out för att motståndaren skall tappa fokus.
Det är väl ungefär vad EU-ledarna hoppas på.

Och nu befinner vi oss alltså mitt i Time-outen. Det är tyst från Bryssel. Men Margot Wallström har hunnit fundera lite. Kursen säger hon ingenting om, den ligger uppenbarligen fast. Men folks bild av EU måste bearbetas:

”Vi har faktiskt diskuterat om det är så klokt att låta alla män i mörka kostymer rada upp sig framför kamerorna efter varje toppmöte.”

Ja, det vore ju ett konkret svar på folkets nej till konstitutionen: inga fler fototillfällen. Bra åtgärd… Det kan ju också vara så att problemet inte är själva fotograferingstillfället eller färgen på herrarnas kläder utan det faktum att EU är just en klubb för maktens män. Om de sedan klär sig i svart kostym eller bling bling och baggy pants spelar faktiskt ingen roll.

Margot Wallströms redogör vidare för plan D:

”EU skall bli mera närvarande i medlemsländerna. Genom att lyssna mera, förklara bättre och vara lokalt synliga skall kommisionärerna bygga nätverk bland institutioner, organisationer och enskilda medborgare.”

Man kan se framför sig hur kommissionärerna dyker upp på ABF-cirkeln, tar en kopp kaffe och diskuterar demokratins utveckling. Tja, jag vet inte. Charlie McCreevy gjorde ju i alla fall ett försök när han besökte Sverige förra veckan och förklarade krig mot svenska kollektivavtal.
Han var ju i alla fall lokalt synlig.

”EU skall fortlöpande diskutera hur man kan vitalisera demokratin, förkorta avstånden till medborgarna och göra unionen bättre förstådd – och därmed mera populär – bland fler européer.”

De fattar verkligen inte. Margot Wallström vill göra unionen ”bättre förstådd”. Säg det rakt ut: de som röstade nej till konstitutionen hade helt enkelt missuppfattat allting. Ja, vänta förresten, Margot Wallström säger just det lite längre fram i intervjun:

”Det är sunt att vara skeptisk, […] samtidigt handlar många invändningar om missförstånd eller okunskap.”

Tillsist, ”pärlbandet av mötesplatser” som Wallström utvecklar sina tankar kring:

”Levande folkhögskolor med kurser, konferenser och utbildningar med olika Europateman. Människor av alla slag och olika bakgrund, en salig blandning, träffas för att växa tillsammans.”

Den sista meningen är komisk. Nästan lite frireligiös.

Den första meningen är däremot bara otäck. Vad hon säger är att det skall bli ännu mer pengar till propaganda kring Europas ”gemensamma värden” och vår "specifikt gemensamma historia”.

Halvvägs in i time-outen är det här det bästa dom kunnat prestera.
Plan D som i… Diktatur? Dumhet? Dynga?

Erik Berg
Vice ordförande, Ung Vänster

Skuldavskrivning – men hoppas inte på för mycket

För tjugo år sedan frågade Tanzanias president, Julius Nyerere, de rika ländernas regeringar: ”Skall vi verkligen svälta våra barn för att betala våra skulder?”

Det var en samvetsfråga som den rika världen bemötte med en talande tystnad och i vissa fall ett cyniskt: principiellt sett, JA!

Så har också tjugo år gått utan att de nödvändiga skuldlättnaderna har genomförts. Under samma period har klyftorna i både absoluta och relativa tal vuxit och de rika länderna har trots löften om att öka sina biståndsbudgetar till 0,7% av BNP istället minskat biståndet till i genomsnitt 0,25% av BNP.

För många av världens fattiga och mest skuldsatta länder innebär situationen att man betalar mer i räntor på skulder man ärvt från oljekrisens och kalla krigets 70-tal, än vad man får i bistånd.

Med en sån utgångspunkt är det mycket svårt att bygga en ny framtid för världens miljoner fattiga.

Men så, i helgen, klubbade Världsbanken till slut beslutet om skuldavskrivning för arton tungt skuldsatta länder. Ett latinamerikanskt och sjutton afrikanska. Beslutet var väntat, frågan är nu bara om det är ett verkligt steg framåt eller bara ett propagandanummer, ett villospår. Med sin nya chef Paul Wolfowitz, som var en av arkitekterna bakom de amerikanska invasionerna i Irak och Afghanistan, har Världsbanken utan tvivel goda skäl att gå på charmoffensiv.

Så låt oss för stunden förhålla oss kritiska till beslutet. Världsbanken och IMF har, försiktigt uttryckt, ett ”bad record” i utvecklingsfrågor. De krav man ställt på ekonomiska reformer och privatiseringar i låntagarländerna, har enligt en massiv dokumentation endast bidragit till att fördjupa nöden och vidga klyftorna.

Som universalmedicin har produktion för export rekomenderats, med den inte särskilt svårförutsägbara följden att världsmarknadspriserna på u-ländernas primärvaror stadigt sjunkit, samtidigt som de rika länderna infört importkvoter för att skydda sina egna producenter.

Så, har någonting substantiellt egentligen förändrats idag, som skulle kunna antyda att världsbanken och IMF menar allvar den här gången?

Röstfördelningen i institutionerna är fortfarande densamma, världens sju rikaste länder har precis som förr tillsammans nästan hälften av rösterna och världsbanken företräder därmed fortfarande de gamla kolonialmakternas intressen.

Men okej, låt oss ge dom en ärlig chans, låt oss se direkt på vad banken vill göra.

I världsbankens årliga World Development Report som presenterades förra helgen, konstaterar författarna insiktsfullt att rättvisa är bra för ekonomin: ”by generating more equity, we can generate a more efficient society”. Så långt allt väl ute på den retoriska ballanslinan, men när slutsatserna skall dras skriver banken att ojämlikhet uppstår ”when markets are missing or imperfect”, banken menar därför att den åtgärd som behövs är ytterligare liberaliseringar: "Correcting the market failures is the ideal response".

Det tycks som om Världsbanken och IMF fortfarande är trogna liberaliseringsideologin.

Men något har ändå förändrats i påpekas det ibland: Skuldavskrivningar och lån är inte längre knutna till de hårt kritiserade strukturanpassningsprogramen, istället är de knutna till kravet att mottagarlandet skall ta fram en strategi (PRSP) för hur fattigdomen ska bekämpas.

Vad innebär det?

World Development Movement konstaterar i rapporten World Bank s Poverty Reduction Support Credit – Continuity or Change? att det helt enkelt innebär att soppan fortsätter kokas på traditionellt vis: ”The study finds that 90% of PRSPs – which are conditions of debt relief, loans and aid to the poorest countries – contain privatisation measures, 96% include strict fiscal policy and over 70% include trade liberalisation

Den marknadsliberala ekonomiska politik som fördjupat fattigdomen och klyftorna finns alltså kvar, även om ansvaret för att formulera den flyttats över till de fattiga länderna själva. Man kan kalla det ett slags opinionsstrategisk outsourcing.

Så låt oss inte jubla än. Det verkar som om priset för dem som skall få ta del av skuldavskrivningarna kommer bli högt i form av fortsatt politisk underkastelse.

Därtill finns, som många biståndsorganisationer påpekat, en betydande risk att medlen till skuldavskrivningen kommer plockas från de reguljära biståndsbudgetarna.

Ja, den risken är rentav överhängande; Ser man till hur biståndspengar användes under kalla kriget för att stärka politiska bindningar och hur de idag slussas för att trygga investeringar åt egna företag, så inser man att biståndsverksamheten i mycket handlar om de rika ländernas egna politiska och ekonomiska intressen.

Ung Vänster kämpar för en ordentlig, villkorslös skuldavskrivning för alla världens fattiga länder. Vi kräver att Sveriges bistånd skall höjas till 2% av BNP. Vi kräver att IMF och Världsbanken demokratiseras och upphör att sprida sin nyliberala dynga över jordens sargade yta.

Erik Berg
Vice ordförande, Ung Vänster

Sida 17 av 20« Första...10...1516171819...Sista »