D som i diktatur

Problemet är inte innehållet, utan formen. Det är Margot Wallströms grundtes när hon för EU-kommissionens räkning skall göra något åt den trista och negativa attityd folken i Frankrike och Holland visade när de röstade fel till konstitutionen i våras.

I en intervju i GP den 8 oktober förklarar Margot Wallström sitt förslag, plan D (som i ”Dialog, Debatt och Demokrati”).

Enligt GP:s reporter innehåller plan D ”en mängd innovativa förslag om ökat utbyte av idéer, åsikter och kunskap.”

Exemplen: Margot Wallström vill se ett ”pärlband av mötesplatser”, hon vill att ”EU:s politiker och tjänstemän använder ett mera begripligt språk”, hon vill att EU:s medborgare skall kunna ringa ”direkt till Bryssel och kunna ställa alla sina frågor och få svar direkt – kostnadsfritt”.

Observera: Kostnadsfritt.

Ja det lär ju förändra saker och ting. En direktlinje till en tjänsteman i Bryssel var precis vad folket krävde i Frankrike och Holland.

GP:s reporter har hunnit provat tjänsten och han är nöjd:

”Denna service, Europa Direkt är redan igång. Jag ringde 0800-67891011 från London igår och kunde inom några sekunder få ställa mina frågor till en svensktalande medarbetare.”

Lägg nu numret på minnet, allihop.
Nästa gång ni behöver lite demokrati, who you gonna call?

Man skall vara medveten om att det är tunga frågor Margot Wallström har hand om.

EU, hela Europa, står vid ett vägskäl. Kommer signalerna från folkomröstningarna respekteras eller tänker man köra vidare som planerat? Hur ska EU reagera på att folket i två av ursrprungsländerna med bred marginal avvisat det fortsatta bygget av kapitalets förenta stater? På vilket vis ämnar man lägga om kursen? Hur svarar man på kritiken mot den nyliberala stabilitetspakten, hur reagerar man på att folket sagt nej till pasarellen, flexibilitetsklausulen och EU-rättens överordnande över nationell lagstiftning?

Den enda reaktion vi sett hittills är ett föraktfullt uttalande från Stats- och regeringscheferna direkt efter folkomröstningen i Holland:

"Vi har noterat resultaten av folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna. Vi anser inte att dessa resultat ifrågasätter medborgarnas positiva inställning till det europeiska bygget. Medborgarna har dock gett uttryck för sina betänkligheter och sin oro, vilket vi måste beakta. Det är således nödvändigt att gemensamt tänka över situationen."

Efter det här sagolika uttalandet gjorde statscheferna en grandios exit från rampljuset genom att meddela att EU nu tar en "time-out” för ett år av ”eftertanke”.
I hockey tar man vanligen time-out för att diskutera hur man skall köra över motståndarna.
Man kan också ta time-out för att motståndaren skall tappa fokus.
Det är väl ungefär vad EU-ledarna hoppas på.

Och nu befinner vi oss alltså mitt i Time-outen. Det är tyst från Bryssel. Men Margot Wallström har hunnit fundera lite. Kursen säger hon ingenting om, den ligger uppenbarligen fast. Men folks bild av EU måste bearbetas:

”Vi har faktiskt diskuterat om det är så klokt att låta alla män i mörka kostymer rada upp sig framför kamerorna efter varje toppmöte.”

Ja, det vore ju ett konkret svar på folkets nej till konstitutionen: inga fler fototillfällen. Bra åtgärd… Det kan ju också vara så att problemet inte är själva fotograferingstillfället eller färgen på herrarnas kläder utan det faktum att EU är just en klubb för maktens män. Om de sedan klär sig i svart kostym eller bling bling och baggy pants spelar faktiskt ingen roll.

Margot Wallströms redogör vidare för plan D:

”EU skall bli mera närvarande i medlemsländerna. Genom att lyssna mera, förklara bättre och vara lokalt synliga skall kommisionärerna bygga nätverk bland institutioner, organisationer och enskilda medborgare.”

Man kan se framför sig hur kommissionärerna dyker upp på ABF-cirkeln, tar en kopp kaffe och diskuterar demokratins utveckling. Tja, jag vet inte. Charlie McCreevy gjorde ju i alla fall ett försök när han besökte Sverige förra veckan och förklarade krig mot svenska kollektivavtal.
Han var ju i alla fall lokalt synlig.

”EU skall fortlöpande diskutera hur man kan vitalisera demokratin, förkorta avstånden till medborgarna och göra unionen bättre förstådd – och därmed mera populär – bland fler européer.”

De fattar verkligen inte. Margot Wallström vill göra unionen ”bättre förstådd”. Säg det rakt ut: de som röstade nej till konstitutionen hade helt enkelt missuppfattat allting. Ja, vänta förresten, Margot Wallström säger just det lite längre fram i intervjun:

”Det är sunt att vara skeptisk, […] samtidigt handlar många invändningar om missförstånd eller okunskap.”

Tillsist, ”pärlbandet av mötesplatser” som Wallström utvecklar sina tankar kring:

”Levande folkhögskolor med kurser, konferenser och utbildningar med olika Europateman. Människor av alla slag och olika bakgrund, en salig blandning, träffas för att växa tillsammans.”

Den sista meningen är komisk. Nästan lite frireligiös.

Den första meningen är däremot bara otäck. Vad hon säger är att det skall bli ännu mer pengar till propaganda kring Europas ”gemensamma värden” och vår "specifikt gemensamma historia”.

Halvvägs in i time-outen är det här det bästa dom kunnat prestera.
Plan D som i… Diktatur? Dumhet? Dynga?

Erik Berg
Vice ordförande, Ung Vänster

Skuldavskrivning – men hoppas inte på för mycket

För tjugo år sedan frågade Tanzanias president, Julius Nyerere, de rika ländernas regeringar: ”Skall vi verkligen svälta våra barn för att betala våra skulder?”

Det var en samvetsfråga som den rika världen bemötte med en talande tystnad och i vissa fall ett cyniskt: principiellt sett, JA!

Så har också tjugo år gått utan att de nödvändiga skuldlättnaderna har genomförts. Under samma period har klyftorna i både absoluta och relativa tal vuxit och de rika länderna har trots löften om att öka sina biståndsbudgetar till 0,7% av BNP istället minskat biståndet till i genomsnitt 0,25% av BNP.

För många av världens fattiga och mest skuldsatta länder innebär situationen att man betalar mer i räntor på skulder man ärvt från oljekrisens och kalla krigets 70-tal, än vad man får i bistånd.

Med en sån utgångspunkt är det mycket svårt att bygga en ny framtid för världens miljoner fattiga.

Men så, i helgen, klubbade Världsbanken till slut beslutet om skuldavskrivning för arton tungt skuldsatta länder. Ett latinamerikanskt och sjutton afrikanska. Beslutet var väntat, frågan är nu bara om det är ett verkligt steg framåt eller bara ett propagandanummer, ett villospår. Med sin nya chef Paul Wolfowitz, som var en av arkitekterna bakom de amerikanska invasionerna i Irak och Afghanistan, har Världsbanken utan tvivel goda skäl att gå på charmoffensiv.

Så låt oss för stunden förhålla oss kritiska till beslutet. Världsbanken och IMF har, försiktigt uttryckt, ett ”bad record” i utvecklingsfrågor. De krav man ställt på ekonomiska reformer och privatiseringar i låntagarländerna, har enligt en massiv dokumentation endast bidragit till att fördjupa nöden och vidga klyftorna.

Som universalmedicin har produktion för export rekomenderats, med den inte särskilt svårförutsägbara följden att världsmarknadspriserna på u-ländernas primärvaror stadigt sjunkit, samtidigt som de rika länderna infört importkvoter för att skydda sina egna producenter.

Så, har någonting substantiellt egentligen förändrats idag, som skulle kunna antyda att världsbanken och IMF menar allvar den här gången?

Röstfördelningen i institutionerna är fortfarande densamma, världens sju rikaste länder har precis som förr tillsammans nästan hälften av rösterna och världsbanken företräder därmed fortfarande de gamla kolonialmakternas intressen.

Men okej, låt oss ge dom en ärlig chans, låt oss se direkt på vad banken vill göra.

I världsbankens årliga World Development Report som presenterades förra helgen, konstaterar författarna insiktsfullt att rättvisa är bra för ekonomin: ”by generating more equity, we can generate a more efficient society”. Så långt allt väl ute på den retoriska ballanslinan, men när slutsatserna skall dras skriver banken att ojämlikhet uppstår ”when markets are missing or imperfect”, banken menar därför att den åtgärd som behövs är ytterligare liberaliseringar: "Correcting the market failures is the ideal response".

Det tycks som om Världsbanken och IMF fortfarande är trogna liberaliseringsideologin.

Men något har ändå förändrats i påpekas det ibland: Skuldavskrivningar och lån är inte längre knutna till de hårt kritiserade strukturanpassningsprogramen, istället är de knutna till kravet att mottagarlandet skall ta fram en strategi (PRSP) för hur fattigdomen ska bekämpas.

Vad innebär det?

World Development Movement konstaterar i rapporten World Bank s Poverty Reduction Support Credit – Continuity or Change? att det helt enkelt innebär att soppan fortsätter kokas på traditionellt vis: ”The study finds that 90% of PRSPs – which are conditions of debt relief, loans and aid to the poorest countries – contain privatisation measures, 96% include strict fiscal policy and over 70% include trade liberalisation

Den marknadsliberala ekonomiska politik som fördjupat fattigdomen och klyftorna finns alltså kvar, även om ansvaret för att formulera den flyttats över till de fattiga länderna själva. Man kan kalla det ett slags opinionsstrategisk outsourcing.

Så låt oss inte jubla än. Det verkar som om priset för dem som skall få ta del av skuldavskrivningarna kommer bli högt i form av fortsatt politisk underkastelse.

Därtill finns, som många biståndsorganisationer påpekat, en betydande risk att medlen till skuldavskrivningen kommer plockas från de reguljära biståndsbudgetarna.

Ja, den risken är rentav överhängande; Ser man till hur biståndspengar användes under kalla kriget för att stärka politiska bindningar och hur de idag slussas för att trygga investeringar åt egna företag, så inser man att biståndsverksamheten i mycket handlar om de rika ländernas egna politiska och ekonomiska intressen.

Ung Vänster kämpar för en ordentlig, villkorslös skuldavskrivning för alla världens fattiga länder. Vi kräver att Sveriges bistånd skall höjas till 2% av BNP. Vi kräver att IMF och Världsbanken demokratiseras och upphör att sprida sin nyliberala dynga över jordens sargade yta.

Erik Berg
Vice ordförande, Ung Vänster

Skillnaderna blir tydliga

Så mycket lättare det blev att andas den 13 september 2005! Från norska gränsen blåste under morgonen sköna rödgröna vindar och framåt eftermiddagen presenterade vänsterpartiet en färdig budgetuppgörelse som bar tydliga spår av den vänsterpolitik vi vill se mer av.

Plötsligt är skillnaden mellan vänster och höger återigen så mycket tydligare. Den här gången är det för ovanlighetens skull inte för att, som vi vant oss vid under de senaste åren, högern tagit nya kliv åt det mörkblåa hållet, den här gången är det för att vi fått konkreta bevis på vad en verklig vänsterpolitik kan innebära. Kontrasterna blir tydliga.

En nytillträdd regerings första åtgärd har alltid tung symbolladdning. När Lula valdes till president i Brasilien var det första beslut han tog att avbryta miljardupphandlingen av JAS-plan. När socialistpartiet PSOE vann valet i Spanien 2004 var det första beskedet att man skulle ta hem de spanska trupperna från det ockuperade Irak. Samma första åtgärd har aviserats från den nytillträdda rödgröna regeringen i Norge. Man känner igen när vänstern erövrar regeringsmakten! Den högst konkreta skillnaden mellan vänsterns utrikespolitik och den som bombhögern företräder, gör att regimskiften i ett enskilt land har internationella återverkningar.

Den svenska medierapporteringen från norska valet var tyvärr ganska enfaldig. Sveriges Radios Studio Ett fokuserade på det ”pedagogiska problemet” i att ”förklara för folk” att de norska oljemiljarderna ”måste” fonderas och inte får röras. Ett märkligt fokus eftersom den politiska striden aldrig har stått kring oljepengarna. I Norge, precis som här, ligger skillnaden mellan höger och vänster inrikespolitiskt i synen på om konsumtionsutrymmet skall öka inom privata sektorn eller inom den offentliga, bland aktieägarna eller löntagarna. De nedrustningar som skett inom norska välfärden, privatiseringarna och pensionsreformen som är en karbonkopia av den svenska, är konsekvenser av medvetna borgerliga prioriteringar och inget annat. En vänsterregering strävar åt ett helt annat håll, det får vi förhoppningsvis se framöver. Med Sosialistisk Venstre i regeringen finns det mycket att se fram emot!

Men även i vårt eget land har det idag blivit tydligt hur vänsterns ekonomiska prioriteringar fundamentalt skiljer sig från borgerlighetens. Vi har, i år, en riktigt hyfsad budgetuppgörelse. Det är, som varje år, en kompromiss. Vänsterpartiets målsättningar sträcker sig mycket längre än såhär. Men: det är ändå en kompromiss som innebär rejäla förstärkningar i den offentliga sektorn. En föraning om vad en vänsterpolitik skulle kunna vara, och vilka skillnaderna är mellan denna och nedskärningsalliansens förslag:

1. Förstärkningar av de generella statsbidragen till kommunerna med 7 miljarder på två års tid. Inte tillräckligt (bara sjukvården skulle egentligen behöva 20-30 miljarder mer årligen!) men jämför med den borgerliga nedskärningsalliansens recept: minskade byggbidrag till hyresrätter med en miljard, slopat anställningsstöd för långtidsarbetslösa, skattesänkningar framför ökade resurser till kommunerna.

2. En stor satsning för att skapa riktiga jobb med avtalsenliga löner inom offentliga sektorn åt 55 000 arbetslösa. Inte tillräckligt (alla arbetslösa skall återanställas!), men samtidigt något helt annat än alliansens bankerydsrecept mot arbetslösheten: kraftigt sänkt a-kassa, i vissa fall halverad, i syftet att göra det så odrägligt och omöjligt att klara sig som arbetslös att vi bjuder under varandra för att få tag på tidsbegränsade otrygga jobb till löner man inte kan leva på.

3. Höjda barnbidrag, flerbarnstillägg och höjt bostadstillägg för pensionärer, höjt tak i sjukförsäkringen. Nej inget av det är tillräckligt, men en början och ställt mot de borgerliga förslagen blir skillnaden i fördelningspolitisk profil självinstruerande: borgerligheten vill ha sänkt A-kassa med mer än halverad ersättning för den som blir arbetslös mer än 300 dagar, privatiserad trafikskadeförsäkring, avskaffad avdragsrätt för fackavgifter och a-kasseavgifter, sänkt förtidspension, ytterligare en karensdag… För att bara nämna några av kryddkornen.

4. Mer resurser till JämO, HomO och DO för att ytterligare skärpa åtgärderna mot olika former av diskriminering och för att öka trycket på arbetsgivarnas jämställdhetsarbete. Vad vill borgerligheten göra istället? Avskaffa Glesbygdsverket, Presstödsnämnden och Folkhälsoinstitutet och minska anslagen till Statens kulturråd och Arbetslivsinstitutet för att spara fyra miljarder.

Det finns mycket man som vänster alltid skulle önskat få se mer av i en statsbudget. Men just nu är jag mest glad att vi fått en budgetuppgörelse som är såpass hygglig och glad över att det inte var den borgerliga alliansen som gjorde statsbudgeten för denna höst.

* * *
Nu sitter väl ledarskribenterna i sina punchgarderober och mailar sura uppstötningar om att vänsterkartellen tagit på sig stora spenderbyxorna. Ja, tack och lov har man äntligen gjort det, men till skillnad från borgerlighetens föreslagna skattereformer så gör vi det finansierat. Vi har råd att satsa, just därför att vi inte vill sänka skatter för 40 miljarder. Vänstern väljer att dra konsumtionsutrymme från den privata höglönesektorn för att kunna öka konsumtionsutrymmet i den offentliga sektorn.

Det är det ideologiska val vi står inför i valet 2006. Just idag blev det valet väldigt tydligt.

Erik Berg
Vice ordförande, Ung Vänster

Nya moderater – inget nytt

En partiledare har tittat sig själv i spegeln och insett att han aldrig kommer få kliva in som statsminister i Rosenbad så länge han företräder ett parti som har sin medlemsbas i skärgården. Hur gärna han än önskar det bor inte en majoritet av Sveriges röstberättigade i Täby.

Han betraktar sin sympatiska spegelbild och suckar över att det inte är som i USA, en match man mot man, endast mellan hans personlighet och den nuvarande fetknoppens, den skulle han vinna lätt.

Han kliar sig i flinten och tänker bekymrat på att 57 % av moderaternas egna symaptisörer i en TEMO-undersökning svarade att deras parti företräder överklassens intressen. Eftersom han är strateg och dessutom länge spanat på den där läckra tomten i Harpsund, inser han att det behövs en rejäl omprofilering om han skall lyckas övertyga en väljarmajoritet att hans parti skall få ansvaret för makten i den stabilt socialdemokratiska välfärdsstaten Sverige.

Så har moderaterna inlett sin stora omprofilering, som just denna helg förts vidare framför öppen ridå. Moderata partistämman i örebro har varit en uppvisning i närmast sovjetiskt planenliga omröstningar och programdebatter syftande till att, just, understryka de Nya moderaternas uppståndelse och de gamla moderaternas försvinnande i en rökpuff.

Moderatstämman är klart sevärd. Vem har någonsin tidigare hört en moderat ekonomisk talesman tala sig varm för fackens rätt till sympatiåtgärder över landsgränserna? Det skedde faktiskt under debatten om Lex Britannia. Gunnilla Carlsson, vice partiordförande, deklarerade sig vara ”kollektivavtalsfantast” och Mikael Odenberg rörde sig stundtals långt utanför den normala moderata hjärnhalvan. Målsättningen var förstås att provocera stämmoombuden och samtidigt ge nyhetsredaktionerna nytt kursändringsstoff. Mycket riktigt gick KG Bergström i spinn i Aktuellt och kallade det ”en av de märkligaste debatter som hållits” där ”partistyrelsen lät som LO brukar låta.”

I reportaget beskrivs Reinfeldt som ”skakad” av oppositionen men omröstningarna gick partistyrelsens väg och budskapet som kommer ut ur rapporteringen blir i slutändan att moderaterna tagit ännu en tuff inre fight för att byta kurs i riktning mot att bli ett ansvarstagande regeringsalternativ.

Har man då gjort det?

Nja i stämmokulliserna har klassisk moderatpolitik röstats igenom, även på det arbetsmarknadspolitiska området där man vinnlagt sig om att framstå som ett nytt arbetarparti. Stämmoombuden beslöt under fredagen att visstidsanställningar ska kunna utsträckas till två år. Ett effektiv sätt att ytterligare undergräva tillsvidareanställningar som grundregel på arbetsmarknaden.

Och när kursändringarna under året som gått titt som tätt har stigit som skära ballonger mot den blå mediehimlen har det, när man läser mellan raderna, aldrig varit en fråga om en vänstervridning av den moderata ideologin, utan om förändring av retorik och prioriteringar. Så slogs det t ex upp stort i våras att Reinfeldt menade att moderaterna haft för mycket fokus på friskolor, men vad han faktiskt sa var inte att man nu skulle vara mer skeptiska mot friskolor, utan bara att man skulle prata mindre om dom:

”Moderaterna lägger om kurs i ännu en politisk fråga. Partiet har fokuserat för mycket på friskolor. Hädanefter ska den kommunala skolan lyftas fram, klargör partiledaren Fredrik Reinfeldt.” (SvD 11 mars 05)

Och trots allt. Moderaterna är fortfarande ett parti som har sin medlemsbas i skärgården. Avsändarens postadress och storlek på aktieportföljen är inte oviktiga variabler då man skall bedömma trovärdigheten i kursförändringen. Intresset ljuger inte, som bekant. Fortsätter överklassen att rösta på moderaterna så är det uppenbarligen så att åtminstone de betraktar den Reinfeldtska mjukisretoriken som blott valstrategiska förändringar, icke reella förändringar av politiken.

De nya moderaterna är således med största sannolikhet inte särskilt nya. Lättar man på den nya kostymen sitter den gamla kvar under och den nye arbetaren Reinfeldt visar sig vara en charmant men lömsk sol-och-vårare från Täby.

Fast valår har nu sin egen dynamik. Vi får se hur väl moderaterna kommer lyckas med sitt omprofilerande. Hur det än går bör vi i alla fall ta med oss något av alla taburetterna, och det är de erkännanden och ”avböner” som ledningen hasplat ur sig för att framstå som trovärdiga i sin omsvängning. När de förlorat valet 2006 skall de inte få glömma att de nu en gång för alla erkänt att deras föreslagna skattesänkningar varit ofinansierade och snedfördelande.

Erik Berg,
Förbundsstyrelseledamot
Ung Vänster

Storebror ser dig!

Spelets regler förändras, domderar premiärminister Tony Blair och föreslår lagändringar som sätter de mänskliga rättigheterna ur spel. I veckan lades förslagen fram som bland annat kommer att innebära att människor som begår brott i Storbritannien kan avvisas till sina hemländer även fast de där riskerar dödsstraff eller tortyr. Blair tycker även att det ska vara olagligt att indirekt uppmuntra terror. Då antar jag att vi får fundera över vad terror är? De senaste åren har det begreppet blivit en aning vagt i kanterna.

T ex klassas palestiniers kamp för ett självständigt Palestina och deras motstånd mot den israeliska ockupationsmakten, som terror av Blair och gänget, medan internationell rätt står bakom palestinierna. Suddiga gränser, ger suddiga lagar.
Allt i namnet av Kamp mot terrorism. Man ska då tänka på att det redan har spelats en hel del utanför regelboken när man här i Sverige t ex fryser svenska medborgares bankkonto innan deras skuld bevisats.

Man blir inte förvånad, knappt så att man höjer på ögonbrynen. Vanans makt är stor. På knappt 4 år har vi lärt oss att muslimer (eller terrorister) är det största hotet vi (tror Blair menar västerlandet när han säger vi) har och i kampen mot "de där" accepteras det mesta. Grundläggande internationella regler för att säkra människors säkerhet och trygghet riskeras när man jagar dem. Orsaken till terrorism funderas det sällan över. Det samhälle vi ser framför oss är skrämmande.

Jag fick en gång en fråga, jag var nog 16 år, om Orwells "1984" någon gång kommer att realiseras. Ni vet – den boken där storebror, Staten ser allt du gör och du måste bevisa din oskuld om du är misstänkt för något och staten kan fängsla dig utan att berätta varför…

Jag svarade nej på frågan, eftersom jag nog var en smula naiv, men mest trodde jag nog att ingen ville införa ett rättssystem som stinker av rättsosäkerhet och godtycklighet. Blair säger att spelreglerna sätts ur spel nu och han ler. Nu när storebror ser och vi måste vara beredda att bevisa vår oskuld och kanske i alla fall aldrig få sätta vår fot på engelsk mark. Nu när spelreglerna sätts ur spel var ska det stanna? Nu diskuterar man att förbjuda "hårdföra islamistiska grupper". Vad kommer näst? När börjar det brinna kring er knut? När kringskärs era fri och rättigheter?

Förvånansvärt nog har det varit tyst. Ingen kritikerstorm har livat upp kvällstidningarnas kultursidor utan detta har fått sväva förbi ganska tyst. Tystnad är farligt. Vi måste protestera när hårda inskränkningar i mänskliga rättigheter och andra internationella regler sätts ur spel i Blair och Bush kamp mot terrorismen. Vi måste säga det självklara, som att det är inskränkningarna i internationell rätt och vår orättvisa värld som från början föder ilskan och hatet.

USA ockuperar Irak, mot internationell rätt och lag. Israel ockuperar Palestina mot internationell rätt och lag. En orättvis värld föder hat över ja, just det orättvisorna. Och utan våra protester mot detta kommer aldrig männen med så stor makt att sluta och helt plötsligt bli snälla. Det ligger inte i deras intresse. Det är dags att sätta ner foten!

Sara Svensson, Ung Vänsters verkställande utskott 050812 Stockholm

Inga Pigor åt överklassen- låt dem skura de egna dassen!

Senaste dagarna har debatten om skattesubventioner på ”hushållsnära tjänster” varit het. Kapitalistorganisationen Svenskt Näringsliv presenterade sin lösning på hur vi ska minska arbetslösheten i Sverige, och komma åt problemet med svartjobb. Sänk skatten för den om vill antälla en piga eller två.

Vilka är då människorna som gör de ”hushållsnära tjänsterna”? På vanlig svenska är det pigor. Arbetarklasskvinnor som ska städa och passa upp överklassen i sina villor.
Det är ingen överraskning att just Svenskt Näringsliv ivrar för ett sådant förslag, de företräder ju kapitalisterna i Sverige. Och visst är det uppenbart vems intressen som ligger i fokus när man vill komma undan billigare med att skaffa tjänstefolk till sitt eget hem?
Förslaget visar att det finns en tydlig skillnad mellan Svenskt Näringslivs representanter och vanligt folk. Vi vet var vi skulle hamna om förslaget blev verklighet – vi skulle knappast vara de som anställde pigorna, vi skulle istället bli de som går pigor. Vi skulle inte slippa städa, diska och klippa gräset när vi kom hem från jobbet, vi skulle istället först få göra det hemma hos överklassen och sen hemma hos oss själva. Hur utvecklande skulle det vara? Nej, låt överklassens kvinnor göra det som vi andra får göra när vi är less på hur det ser ut hemma, sätta fart på sina gubbar och ställa krav på de istället!
För de pengar som skulle användas till subventioneringen skulle vi kunna göra mycket bättre saker. Det finns en lång lista på var det behövs folk – skolor, sjukhem och akutmottagningar, känns mycket viktigare än hygienen hemma hos de rika. Det skulle vara mer utvecklande för oss som får jobben, nyttigare för de som går i skolan, bor på sjukhemmen eller behöver akutvård och ge samma inkomster till staten i form av minskade a-kasseutgifter och större skatteintäkter.

Den rimligaste åtgärden för att minska arbetslösheten och långtidssjukskrivningarna är fortfarande att införa 6 timmars arbetsdag. Det, om något, skulle lämna utrymme för fler på arbetsmarknade och ge människor mer tid till att göra annat än arbeta.
Och så kanske pigköparna skulle få tid att skura sina egna dass istället?

Clara Norberg Averbo
Förbundssekreterare
Ung Vänster
050629

Ett alltmer onödigt centerparti

Det fanns en tid när centerpartiet var ett modernt parti. En tid när till och med många ungdomar la sina röster på centern. Den tiden är nu sedan länge förbi, idag är centern varken ungdomens eller framtidens parti. Och allt mindre av ett parti överhuvudtaget. Alltmer av, tja, Maud, helt enkelt.

Partiordföranden själv menar att centern äntligen har blivit moderna. Vid den i helgen genomförda stämman hade man hängt in folkdräkterna i garderoben och försett sig med en uppdaterad logga för att passa in i Stockholms innerstad. Och Maud Olofsson hade en dröm om att vi ska "gå från att vara matade fågelungar till att bli ivriga bävrar." Någon slags New Age alltså.

Under den nyputsade ytan är centern i rasande takt på väg att ta täten i återtåget till 1800-talets arbetsmarknadsvillkor. Centerstämman tog ställning för att avskaffa rätten till sympatiåtgärder, den typ av facklig kamp som blivit allt nödvändigare för att möta det globaliserade näringslivet. Den övertidsblockad som svenska Pappers genomfört till stöd för lockoutade pappersarbetare i Finland vore förbjuden om centern fick makten. Ungdomsförbundet CUF vill fullt ut gå arbetsköparnas ärenden och avskaffa kollektivavtalen till förmån för individuella lokala förhandlingar som ska ge "ökat inflytande för den enskilde". Va kul, tillbaka till den typ av inflytande den enskilde arbetstagaren hade innan 1928. Ja det var verkligen en tid av frihet för oss arbetande!

I centerns moderniseringsprocess ska även det omoderna kärnkraftsmotståndet läggas åt sidan. För att platsa i alliansens betongblock lovar Maud Olofsson att inte driva (alltså inte slå vakt om) den existerande trepartiöverenskommelsen om reaktoravvecklingen. Ungdomsförbundets toppmoderne frontgubbe Fredrick Federley vill gå ännu längre och behålla eller rent av bygga ut kärnkraften.

En gång förstod centerpartister att skillnaden mellan kärnkraftsamhället och det ekologiska samhället är mer djupgående än bara valet mellan två energikällor: det är två helt olika samhällsmodeller där den ena kontrolleras uppifrån och den andra växer underifrån. Det var en modern insikt. Idag vill centern framförallt "sänka skatter och minska krångel". Det är ingen vidare modern tanke, det är gammal välvevad borgerlig rappakalja.

En efter en har de politiska idéer som en gång gjorde centerpartiet till ett verkligt alternativ i svensk politik rensats ut. Istället får vi ett jämnblått parti som tycker precis som alla andra i borgerligheten, ibland, för att vara moderna, rent av lite högerextremare än de andra.

Det har förstås pågått i några år. Jag minns (pinsamt nog) valbudskapet 1998: "Det här är Lennart". Ja så mycket mer minns man väl inte av centerpartiet från det valet, för bortom Lennarts leende tog partivisionerna slut. CUF satt i mitten av alla debattpaneler och sa plattityder som man ryckte på axlarna åt. Så fick de heller aldrig några publikfrågor.

Men centern har varit något annat och – märkligt att det ska sägas från vänster – det behövs en centerrörelse i svensk politik som markerar mot borgerlighetens marknadsfundamentalism samtidigt som man sätter en välbehövlig grön blåslampa i arslet på socialdemokratin.

Erik Berg, Ung Vänsters verkställande utskott 050620

En fantastisk utveckling…

För många grupper i samhället har reallönenivåerna de senaste åren i bästa fall legat stilla, i många fall sjunkit. Men icke för vår politiska elit. När Göran Persson får sitt lönebesked för juli kan han skratta hela vägen till banken. Där ligger nu ett lönelyft på 5000 kronor jämfört med juni månad. Sedan 1995 har den socialdemokratiska statsministerns lön höjts från 65.000 till 116.000 kronor. I månaden.

Man kan hävda att det inte är Göran Perssons fel att hans lön stiger så okontrollerat, det är nämligen inte han själv, utan statsrådsarvodesnämnden som beslutar om lönelyften. Statsrådsarvodesnämnden med Gunnar Grenfors som ordförande utgår från löneutvecklingen för generaldirektörer och högre statstjänstemän när de justerar upp statsministerns och statsrådens löner.

Och för generaldirektörerna har det varit några sköna guldår sedan Sverige gick med i EU, för numera sneglar generaldirektörerna mot Bryssel och höjer sina löner för att hänga med i maktelitens löneutveckling i andra EU-länder.

Det är en fantastisk värld. Eliten höjer sina löner, och alla kan de peka på varandra och hävda att de bara anpassar sig till andra elitgrupper.

Och det gäller alltså även statsministern, som dock borde påminna sig själv om en sak: socialdemokraterna är valda av och företräder i första hand väljargrupper ur LO-kollektivet. Arbetare som sett reallöneförsämringar eller lönestagnation under det senaste årtiondet. Det rimliga vore därför att knyta Görans och statsrådens löneutveckling till arbetarklassens löneutveckling och inte generaldirektörernas. Lätt att glömma bort vem man jobbar för annars.

Erik Berg, Ung Vänsters verkställande utskott 050601

Åre tillhör inte NATO!

I den svenska vintersportorten åre har svensk idrott genom åren visat upp sig från sin bästa sida. åre Slalomklubb har stått som värd för 18 Alpina världscupsarrangemang, många av klubbens åkare har nått internationella framgångar, med bland annat OS-guld och världscupssegrar i meritlistan.

Den 24-25 maj blir åre nu också platsen för en annan svensk paradgren, som även den rör sig på det sluttande planet: världscupen i dubbelmoral.

Sverige är ännu så länge militärt alliansfritt, samtidigt låter vi militäralliansen NATO med associerade partnersländer hålla toppmöte i Jämtland.

För så fungerar svensk utrikes- och säkerhetspolitik numera, att det som sägs är inte detsamma som det som menas. Och det som sker när vi samövar och går på konferenser med NATO, skall inte övertolkas, det är väl bra med samarbete?

Men det är svårt för att inte säga omöjligt, att inte tolka det euro-atlantiska partnerskapsrådet i åre som något annat än ännu ett närmande till NATO. Hur mycket kan vi närma oss innan vi ansöker om medlemsskap?

På Folk och Försvars rikskonferens 2005 flaggade öB, Håkan Syrén för att alla funktioner som inte är absolut nödvändiga för att delta i internationella uppdrag kan komma att avvecklas. Det gäller t ex hela ubåtsvapnet eller samtliga stridsvagnsenheter.

Det som håller på att ske är att vi bygger ett försvar som bara kan fungera i samarbete med andra länders försvar. Därmed omöjliggörs – rent praktiskt – fortsatt militär alliansfrihet. Skulle Sverige hamna i krigsfara är vi beroende av att få hjälp från annat håll. Som av en slump, samövar vi med EU och NATO.

Men några ömsesidiga försvarsgarantier har inte givits, rent formellt, mellan Sverige och NATO. Det gör vår nuvarande säkerhetspolitiska position ganska vansklig. Vi avvecklar vår egen militära försvarsförmåga utan att skaffa garantier för att vi får stöd i händelse av krig. Självklart är det bara ett övergångstillstånd, målsättningen för försvarspolitiken är att ersätta den nedrustade egna militära förmågan med ett inträde i NATO.

Under största tystnad förs Sverige in i NATO. Det sker genom att gränsen successivt flyttas för såväl definitionen av vår alliansfrihet som för vår medverkan i NATO-leddainsatser. Vid samma Folk och Försvar sade Leni Björklund att försvarets huvuduppgift är att producera militära förband som kan skickas utomlands med mycket kort varsel, ”ledda av FN, EU eller Nato”

Notera detta lilla "eller", svensk trupp skall agera under ledning av NATO om FN saknas i aktionen. Och det gör FN alltoftare, som i Irak och Afghanistan. Helt enkelt därför att stormakterna valt att förvandla FN till ett rundningsmärke. När Sverige öppnat upp för att ingå i renodlade NATO-koalitioner bidrar vi till den utvecklingen.

Innebörden i den svenska alliansfriheten har också förändrats successivt. Från den tidigare mycket tydliga praxisformuleringen "Alliansfrihet i fred med bervarad möjlighet till neutralitet i händelse av krig" har försvarministrarna avlöst varandra i gradvisa glidningar i sina utrikespolitiska förklaringar. Numera är Sverige "Militärt alliansfritt" med möjlighet till neutralitet i händelse av "krig i vårt närområde".
Den förändrade formuleringen med tilläggen "militärt" och "i vårt närområde" har öppnat upp ett bråddjup av urholkningar.

Vi deltar idag med trupp under NATO-kommando på flera platser i världen. Vi låter den främmande militäralliansen med krigsförbrytare bland företrädarna sammanträda i vår vackraste fjällvärld.
Den alliansfrihet som hållit oss utanför krig är i praktiken fullständigt underminerad. Men ändå väljer Leni Björklund och regeringen att fortsätta låtsas som ingenting kommer ske. Det är synd att det bara finns två politiska partier, folkpartiet och moderaterna, som vågar stå för den säkerhetspolitiska omsväningen fullt ut. Resten talar luddigt i sina små von Sydowskägg om det som vi alla vet: vi är påväg in i NATO med samma hastighet som en kryssningsmissil.

Det är kanske det allvarligaste. Att omorienteringen sker utan allmän debatt, trots att dagordningen uppenbarligen ligger klar sen länge. Vår (militära) alliansfrihet angår fler än militären, det är en angelägenhet för varje svensk medborgare. Därför kan alliansfriheten inte förhandlas bort i slutna rum och presenteras som ett fakutm.

Därför är protesterna som organiseras mot toppmötet i åre bra och nödvändiga! När högdjuren träffas trampas det friskt på gräsrötterna. Men gräset i Jämtland är tack och lov av det starkare slaget. På initiativ av Nätverket för fred och demokrati organiseras protester mot toppmötet som visar att förändringen av svensk säkerhetspolitik fortfarande inte kommer kunna genomföras utan motstånd. Vi vet vad som är på gång, vi håller oss informerade.

Protesterna riktar sig mot såväl urholkandet av svensk neutralitetspolitik som mot NATO:s och USA:s strävan efter världsherravälde.

Parollerna är:

– Inget svenskt deltagande i NATO!
– Sverige skall lämna Partnership for Peace!
– Inga svenska militära insatser utomlands utan tydligt FN-mandat!
– Mot NATO och USA:s strävan efter världsherravälde

Förutom demonstrationer ordnas en mängd andra folkliga aktiviteter mot toppmötet under de två dagarna i Jämtland. Jämtland och åre tillhör inte NATO, inte de här dagarna heller.

Protester ordnas också på andra håll i landet. Läs mer på t ex: http://www.motkrig.org/

Erik Berg
Ung Vänsters verkställande utskott
Stockholm 050522

Allians mot Sverige

Bor du i rätt del av Sverige hade du i förra veckan möjligheten att se en kringresande cirkus.

Med orangea t-shirts och ballonger satte sig de borgerliga partiledarna i två dagar på tåget för att uppträda med den kabaré som man lustigt nog valt att kalla Allians för Sverige. Det var uppenbart att reklambyråernas folk än en gång har klämt fram ett smart upplägg. Man kunde nästan höra barnen skratta glatt och trumpetfanfarerna klinga när man såg bilderna från den somriga turnén. Så glad Lars såg ut. Så pigg Maud verkade!


Att man valde att resa med tåg kan kanske tyckas en aning motsägelsefullt eftersom åtminstone delar av alliansen hatar tåg. Eller som moderaterna formulerar det: "regeringen [har] valt att tillmötesgå sina tillväxtfientliga samarbetspartners och avsätta en omotiverat stor andel av infrastrukturpengarna framöver till järnvägsnätet."

Man förstår att det krävde en viljeanstränging från Reinfeldt att forcera sin naturliga motvilja mot kollektiva trafikslag och färdas tillväxtfientligt. Men vid det här laget borde han ju vara rätt van vid att spela glad samtidigt som han säger något helt annat än han tycker.

Nu undvek turnén förvisso att åka på några olönsamma tåglinjer. I sin resa rörde sig de borgerliga partiledarna inom den zon som brukar kallas "den gyllene triangeln" (med spetsarna i Stockholm, Göteborg och Malmö). Det var logiskt. För även om de kallar sig Allians för Sverige, så är det bara en liten del av Sverige som egentligen räknas.

Det säger förstås inte de borgerliga partiledarna. Det vore synnerligen otaktiskt.
Men det finns mer frispråkiga borgare som säger det rakt på sak.

Johan Forsell, MUF-ordförande intervjuas i SvD (14/5) med anledning av att han vill leda ett "Stockholmsuppror ända upp i riksdagen" mot "Stockholmsfientligheten". Han menar att "det är förlegat att tro att det antal samhällen vi har i dag ska finnas kvar för evigt". Kommunerna ute i landet "har fått en massa pengar från Stockholmarna" och nu ska dom betala tillbaka. En avbetalningsplan måste upprättas, kräver Johan Forsell, så att den lata landsorten ger tillbaka det vi stulit från huvudstaden.

Lata? Menar han verkligen det? Tja, när SvD frågar om utflyttningskommunerna inte anstränger sig för att locka nya företag svarar han: "Nej, det är jag ganska övertygad om att de inte gör."

En annan frispråkig herre syntes i Debatt den 3 maj, då SVT sände en diskussion om arbetsmarknadspolitik från Trollhättan. Anders Källström, vd för Västsvenska Handelskammaren menade att de arbetslösa i Trollhättan bör inse att det inte finns något liv kvar att leva i småstäderna i framtiden. "Världen förändras, vi måste flytta dit jobben finns" sa han och förklarade: "företag idag behöver ganska stora befolkningsunderlag, de behöver tillgång till internationella flygplatser, hamnar, tekniska högskolor, universitet kanske till och med operor för att fungera." Hans rekomendation till de varslade på Lear och Duni var att helt enkelt lämna sina nära och kära, bryta upp från sina sociala sammanhang, överge sina hus och flytta till Göteborg för att söka jobb där.

Kanske kan de då till och med gå på opera.

Anders Källström gav den ogenerade flyttlasspolitiken ett nytt ansikte. Men han representerar egentligen inget annat än mittfåran i det borgerliga alternativet. Det går ut på just att företagens behov skall diktera folkets villkor. Invånarna i landet Sverige måste bli flexiblare, beredda att flytta eller sänka löneanspråken om företagen drar. Man kan inte, som gamle moderatledaren Ulf Adelsohn uttryckte det i EMU-valet "sitta i Borlänge och vänta på bidrag". Och tågresorna skall gå mellan Stockholm, Göteborg och Malmö, men inte i norrland eller för den delen till sydöstra småland.

Den borgerliga kabarén är inte egentligen en allians för Sverige utan, om något, en allians MOT Sverige.

Och under den orangea fernissan döljer sig som vanligt en mer mörkblå kulör.

ärligt talat, intet nytt under solen.

Erik Berg,
Ung Vänsters verkställande utskott,
Arlöv 050516

Sida 18 av 20« Första...10...1617181920