Kapitalanpassat tr(ams)

AMS är den myndighet som har till uppgift att hjälpa den som blivit arbetslös tillbaka till ett meningsfullt jobb. Det borde innebära att AMS i samarbete med hela den offentliga sektorn arbetade med att individuellt hjälpa varje arbetslös att hitta, alternativ skapa, just det jobb som passar honom/henne.

Istället för en sådan, i ordets sanna bemärkelse, aktiv arbetsmarknadspolitik, vill AMS tvinga den arbetslöse att konkurrera med tusentals andra om varje ledigt arbetstillfälle. Man kan undra vad meningen är med att söka jobb man vet att man inte kommer få. Nu finns svaret svart på vitt.

Johan Ehrenberg citerar i Aftonbladet den första maj en intern AMS-skrift (Förmedlingsarbete med ökande sökansvar) som i en enda mening sammanfattar varför AMS vill att arbetslösa ska söka fler jobb:

"Sökaktiviteten i denna grupp garanterar att utbudet av arbetskraft blir så stort som möjligt och att inflationsdrivande löneökningar därigenom kan motverkas."

Tydligare kan den kanske inte utskrivas, den politik de borgerliga partierna alltid velat se mer av och som socialdemokratin numera gjort till sin egen.

Vi seglar i högkonjunktur men ändå har Sverige en samlad arbetslöshet på över 8%. Det är en siffra som inte vill ge med sig, trots att det inte skulle kosta hutlöst många miljarder mer för staten att ge de arbetslösa anställning i offentliga sektorn än vad det kostar att betala arbetslöshetsersättning.

Anledningen till att arbetslösheten består är förstås att det finns ett intresse i att den ska bestå. Arbetslöshet beror inte på att någonting inte fungerar i kapitalismen, utan just på att kapitalismen fungerar precis som den ska. För kapitalet är arbetslöshet inte ett ont, utan tvärtom önskvärt för att hålla nere
lönekraven. Företagen vill gärna ha en stor styrka av desperat reservarbetskraft som står beredd att jobba billigare eller ta över jobbet från en bråkig anställd. En skugga från reservarmén ska falla in i de rum där vi som är lyckliga nog att ha ett jobb sitter med våra tidsbegränsade anställningar och förhandlar om våra individuella löner.

Det gör oss, löntagare, svaga. Men ska planen fungera måste, som AMS skriver, "sökaktiviteten" hållas uppe. Arbetslösa som inte söker jobb för glatta livet är inget värda för kapitalet.

Det är värt att lägga AMS-skriftens osminkade formulering på minnet. Det är också värt att påminna sig om att resonemanget förs inom de typiska vattentäta skotten. När hörde vi sist klagomål från AMS eller borgerligheten på att det behövs fler arbetslösa direktörer för att "få upp sökaktiviteten" och få ner de "inflationsdrivande löneökningarna"?

är det någonstans vi hittar löneökningar som kraftigt överstiger den ekonomiska tillväxten och därmed verkar inflationsdrivande, så är det just bland det högsta inkomstskiktet. Själv ökade AMS-chefen sin lön med 38 % mellan 1996 och 2002 till 82 000 per månad. Det är en löneutveckling och en lön vi vanliga löntagare bara kan drömma om. Bland direktörer i det privata näringslivet ökade lönerna med otroliga 410% mellan 1980 – 2000 rapporterar LO. Bland samtliga löntagargrupper var reallöneökningen under samma
period knappt 2% per år.

AMS är en myndighet som anpassar sig efter kapitalets önskemål. En myndighet som uppenbarligen har valt sida och betraktar arbetsköparna, inte de arbetssökande, som sina uppdragsgivare och klienter.

Kunden har alltid rätt brukar företagare säga. Nu vet vi varför
AMS skiter i om vi får jobb eller inte. Det är inte vi som är kunderna, vi är bara där för att fullgöra vår uppgift som varor till salu för de egentliga kunderna
– företagen.

Vi som inte spar…

En miljon svenskar saknar sparkapital, det konstaterar Länsförsäkringar i en rapport som presenteras idag.

Det borde knappast komma som en nyhet för någon, men för all del, det är alltid bra att det påpekas igen. Vi är rätt många som inte har den årslön på banken som folkpartiets finansminister Anne Wibble ansåg att varje klok och förutseende svensk borde hålla sig med.

Vi är rätt många som faktiskt inte följer utvecklingen på aktie- och fondmarknaden särskilt noga, och vi är rätt många som gäspar stort åt A-ekonomis börsrapporter, eftersom det är en värld vi ändå inte har tillgång till. För hur skulle vi någonsin kunna bygga upp något sparkapital, när hela inkomsten går åt till att betala de mest nödvändiga omkostnaderna för att överleva?

Länsförsäkringars privatekonom Elisabeth Hedmark säger i Dagens Nyheter att de hushåll som saknar sparbuffert "lever väldigt farligt", de "skulle behöva bygga upp en sparbuffert". Jag har samma känsla, det vore förbannat skönt att ha en marginal, en liten fondportfölj eller bara ett bankkonto med en liten reserv. Så alla tips på hur jag bäst placerar de noll (0) kronor jag har kvar när räkningarna är betalda i slutet på månaden, mottages därför tacksamt.

Under 90-talet fick framförallt ungdomar, ensamstående mödrar och invandrare sämre ekonomiska förhållanden. I gruppen ensamstående mödrar ökade andelen som inte hade någon kontantmarginal från 32 till 50 %. Detta har sammanfallit med att sysselsättningsgraden för samma grupper har minskat och andelen med tillfälliga anställningar har ökat. Bland oss ungdomar ökade andelen med tidsbegränsat arbete från 26 till 52 %. Det är den nygamla given i den åter alltmer oreglerade kapitalismen – få jobb ena dagen och förlora det dagen därpå. Utan att någonsin veta vad som väntar. Vi, om några, skulle alltså behöva sparkapital för att klara oss när vi lever mellan de tillfälliga jobben. Men vi, om några, är just de som saknar sparkapital.

Det framgår inte i Länsförsäkringars studie vad det innebär för en människa rent psykosocialt att inte ha några ekonomiska marginaler i ett samhälle där allting kostar pengar. Men resultatet ser man i andra undersökningar om hur svenskarnas hälsa utvecklats under 90-talet. Alltfler lider av ihållande änglsan, ångest och oro. Bland oss ungdomar har andelen som lider av ångest under 90-talet ökat från 6 till 17 %, rapporterar välfärdsbokslutet. Det är en ökning med 150 %.

Att ständigt behöva fundera över hur man ska överleva nästa månad tär på en människa. Så det är lätt att skriva under på länsförsäkringars slutats att alla borde bygga upp en sparbuffert. Det finns dock bara ett sätt att åstadkomma en sådan utveckling, och den lösningen hotar fördelningen av överskottet och är därför både politiskt farlig och förbjuden: höj lägstalönerna, höj kvinnolönerna, höj studiebidragen!

Det skulle den dryga miljonen svenskar utan sparkapital tjäna på. Vi skulle må bättre, vara gladare, spara mer. Leva ett värdigt liv.

Är vänstern ett tillräckligt feministiskt alternativ?

Feministisk initiativ borde vara en tänkbar allianspartner. Vi delar samma frustration och mål, skriver Ida Gabrielsson, ordförande för Ung Vänsters feministiska utskott.

Behövs ett feministiskt initiativ i Sverige idag? Ja, men kanske inte det som Gudrun Schyman nu har lanserat. Jag tror att vänsterpartiet redan är det feministiska partiet som Sverige behöver.

Det feministiska initiativet säger sig vilja organisera både män och kvinnor för att politiskt bryta ner patriarkatet. De säger också att de redan etablerade partierna har misslyckats med det, trots att nästan alla kallar sig feminister. När det gäller de övriga partierna så är den kritiken självklar. Och kanske bör även vi fundera kring vad vi misslyckats med när det nya partiet nu har sett ljuset.

Vad föreningen nu presenterar som sin politiska plattform, påminner på många sätt om den feminism som vi redan står för. Den ger uttryck för samma frustration som vi känner över att det inte händer något radikalt och att vi istället får se allt fler försämringar när det kommer till kvinnors liv och situation i vardagen.

Det som förvånar är att de inte sticker ut och är radikalare i sina feministiska krav. Och deras problem kommer också självklart att vara avsaknaden av en klassanalys. Samtidigt består föreningen idag främst av vänsterkvinnor och de flesta krav som ställs är sådana som gynnar alla kvinnor, även oss från arbetarklassen.

Nej, ett feministiskt parti ska inte ses som ett direkt hot mot vänstern. Det som snarare krävs av oss är att vi prioriterar upp och tydligare formulerar krav om förändring. Vi måste möta den frustration som finns när jämställdheten inte prioriteras. När neddragningar för kvinnojouren sker i kommuner samtidigt som våldtäkterna ökar. När privatiseringar och neddragningar i välfärden är ett faktum som försämrar kvinnors positioner på arbetsmarknaden. Då måste vi vara det parti och förbund som tar det på allvar, försvarar de feministiska segrar som har nåtts och i större utsträckning än idag samtidigt ställer nya krav.

Kanske måste vi ha lite självkritik och inse att om vi menar allvar med att vi är en av de största feministiska krafterna i dag, så medföljer också ett ansvar, ett ansvar som vi inte tagit fullt ut.

Hela vår formulerade politik måste i mycket högre utsträckning utgå från ett feministiskt perspektiv. Feminismen måste på ett mycket tydligare sätt genomsyra allt vi gör och är. Hand i hand med en feministisk offensiv i politiken måste vänstern också jobba internt med att kvinnor som organiserar sig känner att de får det inflytande de vill ha. Detta gäller hela arbetarrörelsen i stort, även vänsterpartiet och Ung Vänster.

Feministiskt initiativ menar att det är strukturerna i sig som det är fel på och vill ha ett mindre hierarkiskt uppbyggt parti. Jag tror snarare att det som gäller är att inse att ingen förening kan vara en ö isolerad från det patriarkala samhälle vi lever i.
Däremot kan man aktivt arbeta för att motverka och bryta ner dessa strukturer internt i rörelsen.

Den nya föreningen säger sig vilja sätta press på de existerande partierna och på så vis skapa en feministisk offensiv. För att göra det tror jag snarare att det behövs ett större utomparlamentariskt tryck från en starkare kvinnorörelse som tvingar fram nödvändiga förändringar i en feministisk riktning. Men om föreningen i höst ombildar sig till ett feministiskt parti och tar en plats i riksdagen, så är det i många frågor en självklar allianspartner för ett feministiskt och socialistiskt vänsterparti.

Ida Gabrielsson
ordförande i Ung Vänsters feministiska utskott

Atrikeln har publicerats i Flamman

Gör som Janne Josefsson

Det har talats mycket om vänsterns historia i vinter. Det är inte mycket som är nytt som tagits fram – det allra mesta har sedan länge funnits redovisat av parti och ungdomsförbund själva, i skrifter och böcker. Inget har dolts. Självklart förekommer såväl kända som tidigare okända händelser som är resultatet av felaktiga analyser och lett till oförsvarbara handlingar. Detta är en del av vår historia och kommer alltid att vara det.

Det som verkligen inte är nytt är den hetsdebatt som kommit igång efteråt. Vi är mer än luttrade när det gäller sådant. Genom hela vår historia har vi blivit påhoppade och bespottade av ett enkelt skäl: vi hotar den nuvarande ordningen och retar makthavarna. Attackerna brukar hårdna ju mer uppenbart det är att grundläggande samhällsförändringar är nödvändiga.

Nu senast har Jan Josefsson skummat boken ”Hundra år gemenskap – i kamp för socialism och människovärde” som gavs ut i samband med Ung Vänsters 100 års-jubileum 2003. Det var mycket stolt jubileum som vi firade. Under 100 år har människor förenats där i kampen för socialism och människovärde. Under 100 år har dessa människor deltagit på möten, delat ut flygblad och pamfletter, sålt tidningar och agerat strejkvakter. De har fattat beslut och fått kritik eller beröm för dem, sörjt i motgångar, glatts i segrar. Vi hoppas att fler följer Jannes exempel och införskaffar boken.

En sak är nämligen tydlig: ju mer man studerar och analyserar vänsterns historia i sin fulla bredd, desto stoltare har man anledning att bli över att tillhöra denna rörelse. Den svenska vänstern har i varje konkret demokratistrid i Sverige stått i första ledet för att fördjupa och utvidga den svenska demokratin – i ständig kamp mot krafter som velat behålla sakernas ordning eller vrida tillbaka det folkliga inflytandet.

Vår bok sammanfattar inte alla vänsterns handlingar. Den gör inte anspråk på att vara Historien om Ung Vänster. Vad den gör är att ge många inblickar och insikter. Ur de konkreta beskrivningarna träder mönster fram som verktyg för att begripa bättre.

Och när försvarare av sakernas tillstånd ropar ut att världen inte går att förändra, vittnar den här boken om motsatsen. Inte minst därför är den ett viktigt och högaktuellt bidrag till hela arbetarrörelsen. Därtill rejält spännande, med kärleksfull blick för det genuint mänskliga i kampen.

Köp Ung Vänsters jubileumsbok nu!

Ett rätt, två fel för folkpartiet

"Det verkar som om det finns ett klassamhälle trots allt," viskar Mauricio Rojas yrvaket till Lars Leijonborg. "men låt oss kalla det för något annat så att vi kan presentera det som en liberal upptäckt, säg utanförskap. Och låt oss också skylla det på dem som inte har några jobb."
"Bra!" utropar Lars Leijonborg, "Då kan vi presentera en nygammal lösning: de ska få det ännu jävligare!"

Kanske var det så cyniskt orden föll? Vi kan bara spekulera i hur diskussionerna gick på fp:s partihögkvarter när den uppmärksammade fp-rapporten om utanförskap skrevs. Möjligen var folkpartisterna mer välmenande:

"Det är synd och skam att alla dessa människor inte äger egna företag", muttrade kanske Lars Leijonborg. "Tänk vad det kan innebära för en människa att ha en egen kiosk att stå i 18 timmar om dygnet istället för att sitta hemma."
"Ja, men då har jag några förslag," sade Mauricio då, med ett leende brett nog att svälja hela Tensta, "Vi lägger ner AMS, vi sänker sysselsättningsmålet till 60%, vi inrättar tvångsåtgärder för att tvinga arbetslösa att ta jobb inom välfärds- och servicesektorn till löner strax över socialbidragsnivå och vi driver på omvandlingen från hyresrätter till bostadsrätter."

Det folkpartiet uppmärksammar i sin rapport är värt att ta på allvar. Utanförskap, eller om man så vill, det rasistiska klassamhället, är en vidrig realitet som måste bekämpas med alla medel. Den kampen kan inte tas genom folkpartiets förslag till åtgärder, det är förslag som istället permanentar klassamhället och fattigdomen.

Folkpartiet skriver i rapporten att utanförskapet beror på en "utanförskapets kultur" med "kollektiva förhållningssätt samt gemensamma referenspunkter och värderingar."
Nej, säger vi. Det rasistiska klassamhället består inte därför att arbetarklassen har "gemensamma referenspunkter och värderingar", det består därför att samhällets rika har ett intresse av att det ska bestå. Den rasistiska diskrimineringen på arbetsmarknaden skapar en permanent grupp av människor som är desperata nog att ta jobb till minimilöner, eller driva knappt lönsamma småföretag till priset av 10-18 timmars arbete om dygnet.

Det klassamhälle folkpartiet nu upptäckt är en fundamental beståndsdel i det samhälle man själva varit med om att bygga. Det var under regeringen Bildts tid som arbetslösheten bland utomnordiska invandrare exploderade, från 7-8 procent till cirka 28 procent. När lågkonjunkturen blåste över låg arbetslösheten kvar högre än tidigare, 2001 var den omkring 14 procent.
Det var den borgerliga regeringens åtstramningspolitik, som i kombination med nedskärningar och privatiseringar resulterade i den största arbetslösheten sedan 1930-talet.

Regeringens strategi för att bryta bostadssegregeringen, diskrimineringen och arbetslösheten är löjligt dålig. Lika löjligt dåligt blir det när folkpartiet föreslår mer borgerliga patentlösningar av just den typ som en gång permanentade arbetslösheten.

Ung Vänster fortsätter att bekämpa rasismen och klassamhället med kamp för välfärdspolitik, höjda löner, stärkta fack, skärpt diskrimineringslagstiftning, riktiga jobb, större offentlig sektor, högre skatter för överklassen, mer pengar till skolorna, bra bostäder åt alla och fördjupad, verklig demokrati.

Om folkpartiet är beredda att erkänna klassamhällets existens är ni välkomna att ansluta er i kampen för socialism och människovärde.
Inbetalningskort och studiecirkel bifogas.

Besök dissaeuron.nu

Kolla in Ung Vänsters kampanjsida mot EMU där man under folkomröstningskampanjen bland annat kunde följa Ung Vänsters rikstäckande turné på deras resa genom landet.

www.dissaeuron.nu

Ja till demokrati – Nej till EMU

Ett gäng direktörer och högerpolitiker vill trycka in oss i EMU. De säger att EMU handlar om att byta ut våra mynt och sedlar. De säger att det är bra för att man då slipper växla när man åker utomlands, bra för freden, bra för barnen. EMU handlar inte om mynt – EMU handlar om makt. Om vi går med i EMU så flyttas makten över vår ekonomi till en centralbank i Frankfurt, där besluten fattas i korridorerna. Det är inte små tekniska saker utan viktiga beslut som direkt påverkar våra liv. Ett ja till EMU är dessutom definitivt. Att ta tillbaka den makt vi lämnar ifrån oss blir oerhört svårt, näst intill omöjligt.

Detta är ingen slump, utan ett medvetet val. Grundidén bakom EMU är att demokrati är att vanligt folk inte vet sitt eget bästa. Istället för att väljarna ska få avgöra vilken politik som ska föras, vad som ska prioriteras och hur resurserna ska fördelas, så är det alltså byråkrater som ska bestämma utan att störas av demokratiska beslut. EMU är byggt så att folk inte ska kunna lägga sig i.

De som sitter i Frankfurt och bestämmer får inte ta direktiv av, eller ens lyssna på, vad folket har att säga. Det har gått så långt att de bokstavligen fått svära en ed på att inte lyssna på opinioner eller folkvalda, utan istället vara »opartiska experter«. De sitter på åttaåriga mandatperioder och kan inte bytas ut. De kan inte heller väljas om eftersom den som kandiderar till en ny period lätt skulle kunna påverkas av dem som utser tjänstemännen. Man har helt enkelt byggt en hög mur runt centralbanken i Frankfurt, allt för att hålla demokratin utanför. Vi vill utveckla demokratin, inte avveckla den. Därför säger vi nej till EMU.

Ja till Arbete – Nej till EMU

Vilken politik som ska föras av den Europeiska Centralbanken är redan bestämt på förhand. De ska verka för stabila priser. Vad som än händer – massarbetslöshet, kris, depression – så ska de följa detta enda mål. Det är inte konstigt. För arbetsgivarna har det aldrig varit ett problem med arbetslöshet. Tvärtom. Det pressar ned lönerna. Därför har Svenskt näringsliv och dess företrädare alltid varit jätteentusiastiska inför EMU. Frågan är varför alla vi andra skulle vara det – varför vi skulle lämna över makt till folk som vi inte får påverka.

I EMU görs högerns politik till grundlag för hur den ekonomiska politiken ska se ut. Vad den politiken leder till vet vi. Vi vet också att det inte är cheferna i ECB som drabbas, det är vi andra. Det är vi som får betala för EMU med höjd arbetslöshet, sämre rättigheter på jobbet och sänkta löner när ekonomin går dåligt. Det är vi som drabbas av nedskärningar i skolor, sjukvården, älderomsorgen och barnomsorgen.

I Tyskland lägger regeringen förslag om att försämra arbetsrätten och skära rejält i a-kassa och sjukförsäkring. Det är ingen slump att detta sker nu – det är direkta konsekvenser av deras EMU-medlemsskap.

Om vi går med i EMU döms vi till högerpolitik på livstid, oavsett vilka som vinner de demokratiska valen i de olika medlemsländerna. Vi vill föra en politik som ger alla rätt till ett bra arbete med lön att leva på. Därför säger vi nej till EMU.

Ja till Välfärd – Nej till EMU

Den nyliberala politiken inom EMU kommer också få konsekvenser för vår välfärd. I Sverige har vi byggt upp en välfärd som är lika för alla. Vi har försökt värna allas rätt till exempelvis en god utbildning och bra vård. Som en anpassning till EMU har regeringen under de senaste tio åren skurit ner den offentliga sektorn trots att en stor majoritet av folket anser att välfärden måste få kosta.

Den anpassningen är dock långt ifrån lika ödesdiger för välfärden som ett fullvärdigt medlemsskap i valutaunionen skulle vara. Inom EMU finns något som kallas för en stablitetspakt. Den säger bland annat att staterna maximalt får ha 3% av BNP i budgetunderskott. Bryter ett land mot detta kan EU utdöma böter. Om vi råkar i en lågkunjunktur och statens ekonomi försämras får vi alltså bara gå med en mindre förlust. Det enda alternativet som återstår blir att skära hårt i statens utgifter. Sedan mitten av 90-talet vet vi vad det är som ryker först när det ska skäras i statens budget. Det är skolorna, sjukvården, älderomsorgen och barnomsorgen. Socialvården får mindre pengar och statlig egendom säljs ut. Vi kan idag se hur Portugal frenetiskt säljer ut i princip all statlig egendom och privatiserar allt från akutsjukhus till allmänna vägar. Det är deras enda val, annars får de böta stora belopp. Kort sagt, om vi går med i EMU kommer vår möjlighet att bevara vår välfärd försämras drastiskt. Risken är stor att den sakta men säkert kommer monteras ned.

Vi vet också vilka som drabbas mest av detta. Det är de kvinnor som arbetar inom offentlig sektor som alltid får ta den tyngsta bördan. En börda som kommer bli än tyngre om vi går med i EMU. Vi säger ja till välfärd och nej till EMU.

Ja till Självbestämmande – Nej till EMU

EMU är elitens politiska projekt för att begränsa demokratin och fixa en politik som vanligt folk förlorar på. Men det är också en viktig del i något annat: byggandet av en europeisk förbundsstat. Just nu sitter ministrar, parlamentariker och tjänstemän från alla EU-länder och diskuterar vad EU ska bli i framtiden. Ungefär som Tyskland eller USA, så är tanken att också EU ska bestå av delstater. Det är inte spekulationer eller något skräckscenario. Alltihop händer just nu.

Demokrati är inget vi fått av Gud, slumpen eller Lasse Kronér. Demokrati är något vanliga människor kämpat sig till. Vår elit har aldrig gillat att vi lägger oss i beslut som berör oss. Därför har det alltid funnits de som varit emot en fördjupad demokrati. De gör än idag allt för att begränsa den. Ett bra sätt att begränsa demokratin är att flytta de viktiga besluten längre från folket. Från Sverige till EU.

Vi är emot Europas förenta stater där Sverige är en delstat långt bort. Det ger nästan alla i Sverige – utom lobbyister och några Bryssel-kåta proffspolitiker – mindre att säga till om. I Sverige går det att ha en gemensam debatt – som nu inför folkomröstningen – och gemensamma organisationer. Det gör det lättare att hålla tummen i ögat på makthavarna. De som fattar besluten här har långt bättre möjligheter att representera folket och ha överblick över situationen än de som sitter i Bryssel. Ett federalt EU skulle innebära ett stort bakslag för demokratin. Vi säger ja till självbestämmande och nej till EMU!

Sida 20 av 21« Första...10...1718192021