En månad efter Utöya – hög tid visa handlingskraft mot rasismen

Stefan Lindborg

Det har nu gått en månad sedan massakern, och även om sorgearbetet måste få ta sin tid, kan inget vara överordnat att hindra en rasistisk utveckling vars yttersta konsekvens är våldet, men som märks och syns varje dag. Att vara antirasist stannar inte vid att delta på minnesmanifestationer eller skriva debattartiklar, det måste gå längre än så, skriver Ung Vänsters ordförande Stefan Lindborg.

Politiska attacker måste bemötas politiskt, och trots att många – från politiker till journalister och experttyckare – konstaterat att Anders Behring Breivik inte var någon ensam galning, är det skralt med initiativ bland alla stora ord i debatten efter Utöya. Det har nu gått en månad sedan massakern, och även om sorgearbetet måste få ta sin tid, kan inget vara överordnat att hindra en rasistisk utveckling vars yttersta konsekvens är våldet, men som märks och syns varje dag. Att vara antirasist stannar inte vid att delta på minnesmanifestationer eller skriva debattartiklar, det måste gå längre än så, annars står vi chanslösa inför hatet.

Det är viktigare än tidigare att fler kommer med i den antirasistiska kampen. Det är när människor organiserar sig som man kan göra skillnad. Ung Vänster har alltid gått i första ledet i kampen mot rasism, men det vi har gjort tidigare räcker inte längre. Därför kommer vi under hösten och våren att förstärka vårt antirasistiska arbete. Vi kommer själva att gå från ord till handling och se till att antirasistiska skolgrupper startas över hela landet.

Det märks på flera sätt att rasistiska krafter har flyttat fram sina positioner i Europa under de senaste tio åren. Tonläget i den politiska debatten har skruvats upp kontinuerligt och rasistiska och islamofoba föreställningar har alltmer normaliserats. Rasismen och islamofobin är inte abstrakta tankefigurer utan något som finns mitt ibland oss och som får konsekvenser för människor i vardagen. Det är ingen slump att hatbrotten mot muslimer ökar i Sverige samtidigt som islam och muslimer konsekvent beskrivs som något hotfullt. Att vägra inse att terrorattackerna i Norge hänger samman med hur samhället och den politiska debatten har förändrats är inte bara naivt utan också farligt. För att se till att något lika fruktansvärt aldrig händer igen måste därför kampen mot rasismen bli viktigare.

Vi behöver bli fler som aktivt tar ställning mot rasism och främlingsfientlighet. Det är det enda sättet att mota tillbaka de rasistiska strömningarna och vända den politiska utvecklingen. Det behövs fler som alltid säger ifrån mot vardagsrasismen och som alltid bemöter rasisternas lögner. Ung Vänster kommer under hösten och våren att arbeta med att starta antirasistiska skolgrupper på så många skolor runtomkring i landet som möjligt. Det arbetet handlar inte om att starta Ung Vänster-föreningar på skolor, utan vad det handlar om är att vi vill ta vårt ansvar för att bidra till att stärka den antirasistiska rörelsen. Den antirasistiska rörelsen måste bli bredare, fler måste med på tåget helt enkelt, och då är det viktigt att det är så enkelt som möjligt att vara aktiv antirasist i sin vardag. För att göra det möjligt spelar antirasistiska skolgrupper en viktig roll.

Det är på allvar nu. Det urskillningslösa dödandet på Utöya är den yttersta konsekvensen av en samhällsutveckling där rasism och hets mot muslimer under lång tid har blivit alltmer accepterat. Det måste bli ett slut på det nu, den rasistiska utvecklingen måste vändas. För att det ska bli verklighet vilar ett stort ansvar på oss alla, vi behöver bli fler som går från ord till handling.

Stefan Lindborg, ordförande Ung Vänster

Information om säkerheten på Ung Vänsters sommarläger

Sommarläger

Den 1-5 augusti håller Ung Vänster sitt årliga sommarläger utanför Åmål. Mot bakgrund av händelserna i Norge har Verkställande Utskottet idag diskuterat lägret och vilka konsekvenser och åtgärder dåden för med sig.

– Vi förstår att många är oroliga och tar det här på största allvar, men vi kommer att arrangera lägret enligt planerna. Det enda svaret på det fruktansvärda som hände i Norge är att vi fortsätter vår kamp med än mer beslutsamhet. Vi har varit i kontakt med Säkerhetspolisen, och kommer att hålla kontakt med såväl dem som den lokala polisen i Åmål både inför och under lägret. Vi arbetar också med att ta fram ännu tydligare riktlinjer för saker så som registrering, säger förbundssekreterare Hanna Cederin.

Ung Vänster har sedan tidigare rutiner kring incheckning, jourtelefon och nattvakter på sina centrala arrangemang, som nu kommer att skärpas. Det kommer att finnas många vuxna på plats som är tillgängliga och som håller uppsikt. Fler säkerhetsåtgärder kommer att vidtas i samarbete med Polisen.

Den som har frågor eller funderingar kan höra av sig till förbundscentralen på 08 654 31 00 eller direkt till förbundssekreterare Hanna Cederin på 0739 980 755. Det går också att maila till info@ungvanster.se för frågor.

Sprängkraft – en bok om systerskap för förändring

På Ung Vänsters kongress i Sandviken 2-6 juni släpps boken ”Sprängkraft – systerskap för förändring”, en bok om Ung Vänsters feministiska arbete. I boken skriver ett flertal skribenter om hur Ung Vänster varit en avgörande kraft för den feministiska utvecklingen i Sverige, och om hur förbundet utvecklat ett unikt intern jämställdhetsarbete.

Här kan man läsa Ida Gabrielssons förord till boken:

Kära systrar, jag vill skriva det här förordet i första hand till er. Förlåt mig kamrater, men så måste det bli. Det är vi, tillsammans, som byggt förbundets feministiska utveckling. Nu och genom historien. Andra kvinnor tog kampen tidigare och skapade det utrymme som vi har att förfoga över idag. Vi tog vid, fortsatte att flytta gränser, tryckte på och sprängde murar. Vi har försökt dokumentera och återge en liten del av allt detta i den här boken. Många unga tjejers handlande kommer fortfarande vara okänt, men resultatet av vår kollektiva gärning är en högst påtaglig del av det förbund vi nu är på 2010-talet. Samtidigt som omvärlden upplever en tid av feministisk tillbakagång, vågar jag påstå att feminismen aldrig stått starkare än idag i Ung Vänster.

När jag skriver detta driver klubbar i hela landet förbundets feministiska kampanj Inga fler ursäkter. Tusentals flygblad har delats, otaliga pass i feministiskt självförsvar har hållits, och hundratals affischer har satts upp. På förbundets 45:e kongress kommer talarstolen intas av unga tjejer som ger sig in i debatter om välfärdsstaten, strategier för en framtidsvänster och hur vi ska motverka islamofobin som breder ut sig. Att jobba stenhårt med internfeminism har aldrig handlat om allmän snällism, utan varit en medveten strategi för att alla förbundets medlemmar ska vara med på lika villkor och utveckla förbundets politik och organisation.

Ung Vänster har tagit stora kliv. Det finns en trygghet i den insikten. För även om man aldrig ska ta den interna jämställdheten för given, så har vi unga kvinnor som är aktiva i förbundet idag ett helt annat handlingsutrymme än dem som var innan oss. Visst – vi är inte och kommer aldrig bli, en isolerad ö där strukturer och underordning inte längre påverkar oss. Vi är människor som präglas av det samhälle vi lever i, därför är det omöjligt. Men vi har trots detta lyckas skapa ett andrum. I Ung Vänster är det inte självklart att killar pratar mest. I Ung Vänster har vi kvinnor som har status och fungerar som förebilder. I Ung Vänster kan du inte säga, eller göra, vad som helst och komma undan med det.

Könsförtrycket är en speciell typ av förtryck. Det pågår mellan älskanden, man kan inte bara resa sig upp och skrika ”Go home”, eftersom man delar frukostbordet. Det är inte en kamp emot direktören, utan en kamp mot en ordning som känns in på bara kroppen. Ibland när jag är på ett bitterfittigt humör förundras jag över hur radikala män kan stå i talarstolen och tala sig varma om människor i länder långt borta, men samtidigt vara blinda för det förtryck som den de delar säng med upplever varje dag. Könskriget är lönlöst, för det går inte att vinna. Vi måste vara många, både kvinnor och män, som tar kampen emot ordningen. Att se sig själv i andra, måste börja gälla även i tv-soffan.

Det personliga är politiskt, konstaterade feministerna på 70-talet och drog upp en rullgardin som skymt bärande områden av könsförtrycket genom historien. De möttes av moralkortet. Det har män som hatar kvinnor använt sig av i alla tider. Idag pågår samma diskussion kring sexköpslagen, med påstått liberala argument. Genom att upphäva lagen kommer de prostituerade plötsligt att bli upphöjda samhällsmedborgare och flytta in i varsin respektabel lägenhet på Östermalm. Hora kommer att bli ett positivt laddat begrepp vanligt förekommande runt julbordet. Hon kommer att kunna inhandlas på Hemtex hängande på en krok mellan väggbonaden och den rutiga kökshandduken. I Holland blomstrar tulpanerna och prostitutionen lika praktfullt. Alla mår bra och det finns inget förtryck på red-light district. Malmskillnadsgatan och skumma kvarter kommer att vara ett minne blott, istället parkerar de prostituerade sig på Skansen för att värva kunder. Att få ligga är ingen rättighet jämförbart med allmän rösträtt och frihet från statlig övervakning. Jag struntar i om jag är en festförstörare nu, men man måste minst vara två om det. Annars går det inte. Åtminstone inte utan livlig fantasi. Eller tvång.

Korten blandas, och kampen om frigörelse likställs med att beröva feminismen på känslor. Min fråga till dessa ”liberaler” blir då: Varför ska vi då kämpa? Frigörelsen handlar inte om att utplåna känslor, tvärtom: det handlar om att frigöra dem.

Feminismen har börjat handla om allt annat, än just det som är det politiska subjektet: kvinnor. Istället ska vi stapla olika kvinnotyper på varandra och sedan komma fram till vem som förtrycker vem mest, innan vi till sist kan kora en vinnare. Dessa tongångar är inte bra för feminismen. Istället för att bygga sköra pyramider ska den feministiska rörelsen vara bred och samlande. Visst finns det skillnader på tjejer och tjejer, det kan handla om sexualitet, etnicitet eller klass. Min bästa vän var klassens hora som alla fick ta på men som ingen ville ha. Där satt hon i sitt blekta hår och med foundation smörjd i hela ansiktet. Killarna äcklade sig över henne, men tog ändå för sig som om att det vore några jävla bjudkarameller från Konsum. Det hade antagligen inte hänt en övre medelklasstjej. Å andra sidan hade det aldrig någonsin hänt en arbetarklassman.

Förutom att ha de rakaste ryggarna i debatten om kvinnors kroppar och sexuell frigörelse, måste vi lyckas med att vara de tydligaste välfärdsfeminsterna. Unga tjejers ohälsa ökar i takt med vinsterna. Ett framtida politiskt projekt för Sveriges bästa feministiska och socialistiska förbund blir att organisera människor för en förändring av detta. Vi är den nödvändiga rösten i diskussionen om omfördelning och en feministisk ekonomisk politik.

Milstolpar i rörelsens moderna tid avhandlas i den här boken, om hur det gick till när vi fick ett feministiskt program, om hur arbetet med det feministiska självförsvaret utvecklats och förts vidare, till och med till andra länder. Om hur några tjejer i Ung Vänster drog igång arbetet med feministiskt självförsvar och om hur det idag är norsk regeringspolitik. Det är ingenting som jag bara skriver, när jag påstår att Ung Vänster har varit och är den viktigaste feministiska kraften i Sverige. Vi går först här, kanske på ett tydligare sätt än inom något annat område.

När jag gick i skolan ville jag till varje pris se till att inte uppfattas som ”tjejig”. Tjejig var lika med svag och det ville man ju inte vara. Därför lyssnade jag på Metallica när de andra tjejerna lyssnade på Take That, jag spelade bastuba i skolorkestern och alla andra tjejer spelade förstås klarinett och jag lärde mig alla fotbollsspelare i Engelska ligan utantill. Jag pratade ofta skit om de tjejiga tjejerna som grät, tyckte om hästar och var bollrädda. Jag fick hänga med killarna, de hade respekt för mig. Men ibland gick jag för långt, som när jag vann över alla i klassen i armbrytning, då hängde man plötsligt löst. Till slut lärde man sig vad som gällde, vart gränsen går. Typ vid portionssnus och mellanöl. Senare i livet fick jag uppleva feminismens verktyg, jag släppte lite på tidigare föreställningar om hur man skulle vara, och vågade göra saker som jag aldrig tidigare gjort. Det vackraste med feminismen är skuldbefrielsen, när skammen inte längre bränner lika starkt i kroppen. Istället, när jag var i mina sena tonår, spratt det i mitt bröst av systerskap och gemenskap.

Ibland blir jag lite ledsen av den hårda attityden som finns inom feminismen. Ingen vill vara ett offer längre och därför håller vi tillbaka frigörelsen. ”Jag är inget offer, jag är jättesnygg, och det gör mig mäktig och ger mig dessutom rätt att öppna käften”, ”Nej jag känner mig aldrig för fet, för fel, eller för mycket. Det är det dom andra som gör, men jag är helt enkelt för frigjord för detta”. Jag tror inte att unga tjejer vill ha ouppnåeliga superhjältar som förebilder, det är skillnad på att dyrka och identifiera sig med någon. Jag tror att det är centralt att släppa lite på garden, för att kunna knyta näven när det behövs. Vi är offer för ett förtryck, just genom att konstatera det kan vi också göra någonting åt det. En viktig politisk poäng försvinner om vi inte kan se styrkan i svagheten. Den revolutionära potentialen i att blotta sig, enbart då kan man också börja dela oket som förtrycket innebär.

Den kollektiva bekännelsen som vi tjejer i förbundet gjort är någonting storartat. Det har förstås inte varit någon jävla syjunta. Det har handlat om att bekänna tillsammans och inse att man inte är ensamma, att formulera en problembeskrivning, ta fajten för att den ska vara erkänd, vinna den och bygga vidare.

Tack mina allra käraste systrar. Vi har varit med hela vägen, under första, andra och tredje vågens feminism. I med- och motgång. Så kommer det att fortsätta se ut även i framtiden. Vi har varit de hårdaste feministerna, vi har utvecklats och blivit de skarpaste feministerna. Vi har tyckt till och gjort skillnad i aktuella feministiska debatter, och vi har gripit in och påverkat samhället i en feministisk riktning. Kamrater och systrar, vi har en bit kvar tills den ordningen som delar upp oss utifrån kön, är borta. Vi ska stå för en tillåtande bred feminism med sylvass udd riktad mot könsmaktsordningen. Och med allt detta sagt, så är det här bara början. Som Märta Tikkanen skriver i århundradets kärlekssaga: ”det är dags att skrota ner vårt dåliga samvete systrar”.

Ida Gabrielsson, förbundsordförande 2005-2011″

Dags att kavla upp ärmarna

Stefan Lindborg

Det finns inte tid för någon närmare presentation av mig själv. Sverige blöder och regeringens storslägga fortsätter att vina över den välfärd som arbetarrörelsen en gång byggde upp. Så jag har inte tid helt enkelt, för det är bråttom nu. Vänstern måste kavla upp ärmarna och ta sig an grovjobbet med att bekämpa den utvecklingen som skapar vinster åt ett fåtal medan vi andra får slåss om smulorna. Det är vad jag tänker göra.

Vi som är unga idag är den första generationen i modern tid som växer upp med sämre förutsättningar än vad generationen före oss hade. Ja, även jag fattar att vi har internet och färgteve. Det är jättebra att vi kan skicka mejl istället för snigelpost och att vi kan kolla på Let’s Dance i färg på bästa sändningstid. Men det är en klen tröst när allt runtomkring oss raseras. Därför känner jag mig inte det minsta bakåtsträvande när jag konstaterar att det var bättre förr. Utvecklingen gick åt rätt håll. Samhället byggdes, trots alla brister, mer jämlikt.

Förskolereformen gjorde att båda föräldrarna kunde arbeta. I skolan satt man i samma bänkrad som ingenjörssöner och inkomstskillnaderna mellan de rikaste och de som jobbade var mindre. Bara en sån sak! Vad har min generation fått av framtidstro och utveckling? Vår generation av unga har fått se skolan segregeras, direktörssonen ”valde” bort vår skola och bänkade sig med de andra direktörssönerna i Danderyd. Välfärdens områden har blivit ett säkert kort för kapitalister att göra vinster på cancersjuka, vår rätt till utbildning och unga tjejers ohälsa. När något ska förändras på 2010-talet kan man vara säker på att det innebär försämringar. Större skolklasser, otryggare arbetsmarknad och borgerliga landstingspolitiker som jämför chips och fredagsmys med att kunna ta sig till sitt arbete via kollektivtrafiken.

I en schlingmannifierad politisk debatt pratar regeringen om arbetslinjen och sänker skatterna med några miljarder till. Regeringen har en utstuderad strategi som går ut på att det ska bli fler jobb genom att lönerna blir lägre. Problemet med regeringens retorik är bara kopplingen till verkligheten. Vi unga har redan otryggare jobb och lägre löner än andra grupper på arbetsmarknaden, och ändå är det bland oss arbetslösheten är som högst.

Regeringen ryggar för begrepp som skitjobb, men den politik som de för har inget annat syfte än att skapa en arbetsmarknad som är skit för oss som jobbar. Den som inte står ut med att provjobba gratis, stämpla ut när det är lite att göra eller sätta livet och vardagen på undantag när chefen kallar, har dåliga odds på svensk arbetsmarknad. Yrkesutbildningarna måste stärkas så att den som tillhör LO-kollektivet blir mindre utbytbar, alltså friare och starkare, på arbetsmarknaden. Detta har tidigare även vänstern misslyckats med. Med Björklunds politik får vi en yrkesutbildning där man saknar möjligheten att lära sig engelska eller matte. Det blir allt svårare att välja om senare i livet, att höra till arbetarklassen blir att sitta fast, medan resten åker på klassresa till högskolan.

Men det är inte det värsta. Det värsta är att för de yrken, som knappast är skitjobb, men som ofta omges av skitvillkor, finns det inget av förstärkning eller upprustning. Jag vill att de som går Barn- och fritidsprogrammet ska få en bra utbildning med vettig praktik som stärker deras ställning på arbetsmarknaden. För samhället viktiga yrkesgrupper som byggjobbare och vårdbiträden ska få de bästa möjliga utbildningarna inom sitt yrke. Det är så man stärker unga på arbetsmarknaden, ger dem de utvecklingsmöjligheter de är värda och gör dem mindre utbytbara.

Den skitarbetsmarknad som regeringen målmedvetet håller på att skapa har ingenting att göra med att värna viktiga yrkesgrupper. De vill helt enkelt försvaga oss, sänka våra löner och försämra våra arbetsvillkor. På en modern arbetsmarknad ska inte människor utsättas för Fas 3 eller bära reklamskyltar som sysselsättning. Det är skit både för samhället och för individen. Istället behöver vi fler som jobbar i välfärden så att alla kan få den vård eller utbildning de har rätt till. Och om Reinfeldt inte tycker att det är skit, kanske han själv kan testa att gå ut genom dörren från regeringskansliet och ställa sig på Drottninggatan med en skylt ”Sushi 50 spänn, 100 meter åt höger”.

Nu är det hög tid att växla upp och ge högerpolitiken en ordentlig match. Vår generation har fått nog. Vi tänker slå tillbaka och ta tillbaka det vi borde ha rätt till. Vi ska ha trygga jobb, världens bästa välfärd och en jämlik skola. Och såklart. Det är bara början. För ni trodde väl inte att vi skulle nöja oss med det? Ungdomar på arbetsmarknaden har hängt löst länge nog, medan arbetsgivarna har suttit säkert. Nu är det hög tid för direktörerna att gå på plankan, och för oss andra att börja bygga samhället rättvist igen – med mejl och färgteve och allt.

Stefan Lindborg, föreslagen till förbundsordförande för Ung Vänster

Artikeln finns även publicerad på Newsmill.

Kalla det vad ni vill – ungas arbetsvillkor är skit

Stefan Lindborg

Socialdemokraten Karin Wanngård använder i en intervju ordet skitjobb, och direkt tänder den samlade högern på ledarsidor och twitterflöden på alla cylindrar. Debattörer beskriver dåliga arbetsvillkor och slitsamma jobb som en språngbräda i karriären, och låtsas inte förstå att ett arbetes villkor säger något om hur samhället värderar ett visst jobb – eller den som tvingas ta det. Diskussionen om skitjobb handlar om något mer än ordval, och döljer en verklighet där ungas villkor på arbetsmarknaden under lång tid har försämrats.

För några månader sedan beskrev SVT i Dokument inifrån hur ungas situation på arbetsmarknaden ser ut. I dokumentärerna möter man unga människor som får stämpla ut och sätta sig i rastrummet när det inte finns tillräckligt att göra, man får se säljare pressas till det yttersta av sina arbetsledare och hör om unga människor som tvingas jobba gratis. Det finns fler exempel på när ungas kassa villkor kommit upp i ljust under det senaste året. I somras var det rekordmånga sommarjobbare som vände sig till LO:s hjälptelefon. De samtal som ökade mest handlade om svartjobb och att man var tvungen till att provjobba gratis.

Hälften av alla unga som har ett jobb har en tidsbegränsad anställning. Allt som oftast handlar det om otrygga jobb, där man från vecka till vecka ofta inte vet hur mycket man får jobba. Det är en typ av jobb som jag själv har haft, och därför också förstår stressen man känner när man inte vet om telefonen kommer att ringa. Eftersom man inte vet hur mycket man får jobba, vet man heller inte hur stor lönen blir i slutet av månaden. Man vet inte om den där fikan man bokat in med kompisen verkligen kommer att bli av, för tacka nej om det ringer, det vågar man inte. Då finns det alltid någon annan som kan ta jobbet istället, och kanske är man då inte den person som blir uppringd nästa gång.

De otrygga anställningarna försvårar inte bara för den enskilde, utan drabbar ungdomar som grupp hårt. Ibland pratas det om de kassa villkoren som en chans att få in en fot på arbetsmarknaden, men i verkligheten fastnar man med en fot utanför arbetsmarknaden. Att ungdomar inte fullt ut får etablera sig på arbetsmarknaden gör istället att vi är de som försvinner först när företagen gör sig av med personal. Allra hårdast drabbas unga tjejer som jobbar i LO-yrken, där visstidsanställningar är vanligast.

Osäkra anställningar är ett stort problem för unga människor på arbetsmarknaden, och diskuteras i alldeles för liten utsträckning. Antalet tidsbegränsade anställningar har under de senaste två decennierna ökat kraftigt. För dagens generation unga framstår den trygghet som ett fast jobb innebär allt mer som en dröm. Vi har sämre möjlighet till ett tryggt jobb än vad våra föräldrar hade. Om man menar allvar med att fasta jobb också ska vara normen för unga måste det till åtgärder. Det är problematiskt att det idag lönar sig för arbetsgivare att anställa på otrygga villkor, framför att ge sin personal trygghet på jobbet. Man borde rensa upp bland de otrygga anställningarna, och genom arbetsgivaravgiften göra tidsbegränsade anställningar dyrare. Det finns ingen anledning till att ungdomar ska ha sämre rättigheter på arbetsmarknaden än vad andra har. Om vi tidigare har kunnat se till att alla har en trygg situation på jobbet, varför skulle det då inte gå att göra samma sak idag?

Högern verkar ha stora problem med begreppet skitjobb, men har inga problem med att det råder skitvillkor på delar av arbetsmarknaden. Regeringen har gjort det lättare för arbetsgivare att använda sig av tidsbegränsade anställningar och Moderaterna vill förlänga möjligheten till provanställning, den mest otrygga anställningsformen, från sex månader till ett år. Synen att alla jobb, oavsett arbetsvillkor, är bättre än inget jobb, öppnar upp för försämrade villkor för alla på arbetsmarknaden. Valet står inte mellan jobb med dåliga villkor eller inga jobb alls, utan valet står mellan arbetslöshet eller en ekonomisk politik för full sysselsättning. Det sistnämnda har regeringen inte klarat av att fixa annat än i finansdepartementets fantasitabeller.

Stefan Lindborg, förbundssekreterare för Ung Vänster

Artikeln finns även publicerad på Newsmill.

Vi lyssnar på den libyska frihetsrörelsen

Stefan Lindborg

Ett beslut om att använda militärt våld får aldrig tas lätt på. Vid väpnande konflikter är det alltid civilbefolkningen som drabbas hårdast. Därutöver finns det alltid en risk att beslut om en viss typ av militära insatser öppnar dörren också för andra former av militära insatser. Att ingripa med utländsk militär måste i alla lägen vara den absolut sista utvägen. När det gäller Libyen har det inte räckt med ekonomiska sanktioner och politisk press.

Jag menar att FN:s beslut om en flygförbudszon över Libyen var nödvändigt i det här läget. När en brutal diktator använder stridsflyg mot den egna befolkningen och talesmän från armén talar om att rensa landet från råttor samtidigt som oppositionen vädjar om ett ingripande, kan omvärlden inte sitta stilla på läktaren och titta på. Länge såg det ut som om Khadaffis regim snabbt skulle falla, men under veckorna före säkerhetsrådets beslut blev det allt mer tydligt att oppositionen inte skulle klara av att stå emot regimens offensiv. Priset i form av människoliv hade blivit alldeles för högt om Khadaffi skulle få fortsätta. Om oppositionen skulle ha krossats skulle det dröja alldeles för länge innan Libyens folk återigen skulle ha en chans till frihet.

Det finns en kritik mot flygförbudet som baseras på att det skulle vara ett strategiskt grepp från Västvärlden för att få kontroll över den libyska oljan. Om det enbart hade handlat om att säkra oljetillgångar hade det kanske varit mer rationellt för västländerna att vända bort blicken och låta den diktator –  som man i flera fall under senare år har utvecklat relationerna med –  få hållas. Även om FN tidigare har använts för att säkra stormakters intressen, tror jag inte att det är det som vi nu ser. Avgörande är att lyssna på den libyska oppositionen som tydligt har begärt politiskt stöd för sina krav, ökad humanitär hjälp och en flygförbudszon. Precis som den libyska oppositionen säger vi tydligt nej till marktrupper och en utländsk ockupation av Libyen.

Den som påstår att vi i vänstern har gjort en omsvängning i och med beslutet om flygförbudet misstar sig. Vi är inte emot FN-insatser per definition utan har många gånger krävt internationella åtgärder i till exempel Gaza. Vårt ställningstagande tas utifrån den konkreta situationen i varje enskilt fall. Ung Vänster har konsekvent uttryckt vårt fulla stöd till den demokratiska oppositionen i Mellanöstern, oavsett om det har handlat om Egypten, Tunisien eller Libyen. Det är mer än vad man kan säga om den svenska regeringen och utrikesminister Carl Bildt, som allt för länge slirade på svaret i valet mellan människors krav på demokrati och auktoritära regimers våldsanvändning. Den stora omsvängningen står den svenska regeringen för, som så sent som 2009 försökte sälja övervakningsutrustning till Khadaffi.

Diskussionen i Sverige kan inte stanna vid om det var rätt eller fel av FN:s säkerhetsråd att fatta beslut om en flygförbudszon. Debatten måste gå vidare och handla om hur vi kan fortsätta att stödja oppositionen och det libyska folket. Hur Sverige rent humanitärt kan bidra till att underlätta situationen för de libyer som finns kvar i landet och hur vi kan stödja och hjälpa de flyktingar som har flytt undan regimens våld, är centrala frågeställningar som inte får hamna i skuggan av en diskussion kring JAS-plan.

Omvärldens ansvar kan inte stanna vid att ha fattat beslut om en flygförbudszon, utan omvärlden måste fortsätta bevaka situationen. Att vara för eller emot flygförbudet kan inte innebära att antingen förbehållslöst lita på den internationella insatsen eller att döma ut hela processen som något regisserat av imperialister. Vi måste fortsätta att lyssna på frihetsrörelsen och vara vaksamma mot hur de länder som står för den militära insatsen agerar.

Ung Vänster vill se en svensk utrikespolitik som rakryggat och konsekvent tar ställning mot förtryck och för mänskliga rättigheter och frihet åt alla världens folk. För oss är det ett ställningstagande som är överordnat ekonomiska intressen och som vi gör oavsett vilken regering som står för kränkningarna.

Stefan Lindborg, förbundssekreterare för Ung Vänster

 

Artikeln finns även publicerad på Newsmill.

Utbyggd välfärd för minskad ohälsa

Det är svårt för unga som behöver psykisk hjälp att få vård. Ekot rapporterar om att antalet platser i slutenvården för barn och unga har minskat med 30 procent sedan 2001 och fem landsting kan inte erbjuda några platser alls för barn. Istället hänvisas man till olika boenden där personalen varken har rätt kompetens eller där man kan få den medicinska behandlingen man behöver.

Samtidigt ökar antalet unga som behöver sjukhusvård på grund av psykisk ohälsa enormt. Enligt Socialstyrelsens Folkhälsorapport 2009 har andelen unga 16-19 som vårdats för depression fyrdubblats mellan 1997 och 2007. Särskilt utsatta är unga tjejer som är den grupp där ohälsan ökar allra mest. En tredjedel av alla tjejer på gymnasiet upplever ängslan, oro, eller ångest och det rapporteras också om en markant ökning av självskadeebeteende och självmordsförsök. Psykisk ohälsa står idag för en tredjedel av alla sjukskrivningar bland kvinnor.

Tjejers ohälsa är tätt sammankopplade med de drastiska nedskärningar och försämringar som gjorts i välfärden. När kommuner skär ner på kurators- och skolpsykologtjänster i skolorna och när de slår ihop och sparar in på ungdomsmottagningarna går det direkt ut över tillgången på hjälp och stöd. Det finns ett tydligt samband mellan nedskärningar inom skolan och ökningar av antalet besök inom barn- och ungdomspsykiatrin.

– Det är viktigt att de som mår riktigt dåligt får den hjälp de behöver. Samtidigt är det nödvändigt att satsa på en generell välfärdsupprustning för att det inte ska behöva gå så långt som till slutenvård. Att se till att det finns tillgängliga skolsköterskor och skolkuratorer på varje skola och att det finns ungdomsmottagningar med rimliga öppettider borde vara självklarheter. Vi kräver en utbyggd välfärd för minskad ohälsa, säger Ida Gabrielsson, förbundsordförande Ung Vänster.

Stockholm behöver Albano

Ett nytt område planeras mellan Kungliga Tekniska Högskolan och Stockholms Universitet. I det nya Albanoområdet föreslås såväl ett välbehövligt tillskott av 800 studentbostäder, liksom nya undervisningslokaler för två lärosäten som börjat växa ut sina kostymer. Men programförslaget hann knappt ens skickas ut på remiss förrän det blev föremål för en häftig debatt. Det planerade området ligger i en del av Nationalstadsparken, och i debatten har parkens unika naturvärden förts fram liksom fullt legitima krav på att dessa ska respekteras under det fortsatta planarbetet. Men debatten har också präglats av en många gånger osaklig och onyanserad argumentation, vilket har försvårat möjligheten att föra en konstruktiv debatt om hur Stockholm ska kunna växa och utvecklas som universitetsstad.

Man kan lugnt säga att det florerar många seglivade myter i debatten kring Albano. En sådan är att campusområdet och den nya bebyggelsen skulle innebära att det är stora grönområden i Nationalstadsparken exploateras. För den som är orolig rekommenderar jag en promenad från Odenplan till Frescati för att faktiskt ta sig en titt på området ifråga. Albano är idag ett ödsligt industriområde på förorenad mark och knappast en plats dit man vill ta vovven för en vårpromenad. Dessutom ligger området inom den del av översiktsplanen för Nationalstadsparken där exploatering faktiskt är tillåten.

I debatten har programförslaget för det nya Albanoområdet vidare beskrivits som ett uppförande av ”femton Hötorgsskrapor” mitt i Nationalstadsparken, bland annat av en förening som kallar sig Förbundet Ekoparkens Vänner. I själva verket planeras en låg och tät bebyggelse, där siktlinjerna från bland annat Brunnsviken är bevarade. Programförslaget innebär vidare gröna tak, nyplantering av ekar och en ekodukt över Roslagsbanan. Den nya bebyggelsen skulle snarare kunna öppna upp och göra Nationalstadsparken ännu mer tillgänglig för allmänheten, inte minst för de över åttahundra studenter som skulle kunna få en bostad i ett naturnära läge med gång- eller cykelavstånd till sitt lärosäte.

Argumentationen om att studentbostäderna lika gärna kan byggas någon annanstans håller inte heller. Albano innebär en unik möjlighet att knyta samman Kungliga Tekniska Högskolan, Frescati, Kräftriket och Albanova genom ett riktigt campusområde, någonting som vi inte direkt är bortskämda med i Stockholm. Student- och forskarbostäder skulle blandas med undervisningslokaler samt offentlig och kommersiell service på gång- eller cykelavstånd från Stockholms innerstad. Detta kan man inte uppnå med exploatering på annan plats. Den nya Albano skulle snarare vara ett viktigt steg i att utveckla Stockholm som universitetsstad. Genom att bostäder kan blandas med lokaler för undervisning och forskning kan man skapa ett dynamiskt område som är levande under större delen av dygnet – till skillnad från exempelvis Kräftriket där bristen på bostäder gör att hela området dör och upplevs som otryggt efter kontorstid.

Det har sagts förr, men det tål att sägas igen. Bostadsbristen i Stockholm gör inte bara att unga fastnar i flyttkaruseller mellan andra- och tredjehandskontrakt eller tvingas bo hemma mot sin vilja – den är också ett hinder mot hela stadens utveckling. Bristen på hyresrätter och studentbostäder gör att arbetssökande är tvungna att tacka nej till erbjudna tjänster och studenter till efterlängtade studieplatser. Samtidigt vet vi att Stockholm kommer att växa med ett helt Göteborg inom tjugo års tid och att det kommer att råda stor brist på högutbildad arbetskraft i regionen inom några år. Med ett sådant utgångsläge fungerar det inte att säga ”bygg gärna en himla massa bostäder, men bygg för guds skull inte här”.

Under det kommande planarbetet för Albano kommer man behöva driva på för att området fortsätter att innehålla en hög andel studentbostäder, att området byggs för att vara tillgängligt för alla och för att Stockholms stad ska ta en del av exploateringskostnaderna för exempelvis infrastrukturen om det innebär att hyrorna kan hållas låga och att projektet faktiskt blir av. Det sista som behövs är att vi tackar nej till 800 studentbostäder och en unik möjlighet att skapa ett levande campus för Stockholms nuvarande och framtida studenter. Vi måste ha högre ambitioner för Stockholm än så.

Islamofobin hotar säkerhetsläget

Idag talar jag på Folk och Försvars rikskonferens under rubriken ”Sverige i säkerhetspolitisk förändring”. Det finns många tänkbara ingångar i en sådan diskussion. Jag tänker välja en ingång som jag tycker saknas i den allmänna debatten i Sverige, men också här på rikskonferensen.

Den 9 januari skriver tidningen Sydsvenskan om Malyum Salah Hasha. Hon är en somalisk kvinna i min ålder som bor och lever i skånska Tomelilla. På vägen till dotterns dagis, blir hon först trakasserad. Ungdomar skriker åt henne, säger att hon är en neger som ska ta av sig sin gardin. Hon börjar gå omvägar. Men ungdomarna letar upp henne och övergår till att kasta sten på henne och hennes sexåriga dotter. Det sker upprepade gånger. Hon blir rädd. De fortsätter skrika att hon ska ta av slöjan.

Det här är bara ett exempel på det nya säkerhetsläget i Sverige, det finns många fler liknande historier.

I november förra året blockerade ett ungdomsgäng i Hallunda utgången för ett antal personer som bad inne i en moské och började kasta stenar genom fönstren. Flera blev skadade och en fick föras till sjukhus.

När jag och min vän som är född i Iran en kväll i höstas satt på en krog i Stockholm för att äta och ha det allmänt trevligt blev vi avbrutna av en man som kom fram till vårt bord. Han ville ”ge muslimen en utskällning”.

I mitten av december skakas Sverige av en sprängning som sker på Drottninggatan i Stockholm. I höstas sköt en man skoningslöst mot malmöbor med invandrarbakgrund. Det finns skillnader mellan dessa händelser. Men att båda har något med det rådande höga tonläget, och polariserade klimatet att göra, är relativt givet. Två män, galningar om man så vill, färgade av de strömningar som finns i samtiden. Precis som lasermannen var i sin tid.

Samma kväll som sprängningen på Drottninggatan skedde får representanter för muslimska organisationer ”stå till svars” i nyhetssändningarna. Jag talade med en som fick vara med, som jag känner, innan jag åkte till rikskonferensen. Och han sa någonting väldigt viktigt: ”Varför fick inte vi muslimer vara offer i Sverige den dagen? Det kunde ju lika gärna varit jag som gick förbi på Drottninggatan.”

En undersökning från 2008 där man frågat 250 praktiserande muslimer om trakasserier och hot, visar att nio av tio utsatts för trakasserier på offentlig plats av okända personer. I princip samtliga kvinnor med slöja var drabbade. Flera undersökningar visar samma mönster.

Hatet mot muslimer ökar. Vi kan se det i hatbrottstatisktiken, i berättelser som kommer till oss, eller när det är som mest allvarligt, i Malmö med döden. Islamofobin håller på att slå rot och bli vardagsmat. Det var inte organiserade nazister som kastade sten på mamman och sexåringen i Tomelilla – det var vanliga högstadieelever.

Alla är förlorare i ett Sverige där rädslan får slå rot. Men några får betala ett högre pris än andra. Det är den växanda rasismen och islamofobin som riktar udden mot alla människor med utländsk härkomst som vi borde fokusera mer på när vi diskuterar det nya säkerhetsläget. Inte som förövare utan som offer för ett nytt Sverige där deras trygghet är undanträngd. Jag bär idag samma klädesplagg som fick ungdomarna i Tomelilla att ropa: ”ta av dig din gardin neger”. Det gör inte mig till en ickemänniska som inte behöver skyddas.

Malyum fick nog när hennes sexåriga dotter träffades av en sten i ryggen. Hon anmälde, men det avskrevs trots att bevis fanns. När barnen kastar sten på bussar i Tensta där jag bor, heter det extremism, i Malyums fall i Skånska Tomelilla, avskrevs det som pojkstreck.

Även förra årets rikskonferens vigdes delvis åt att tala om så kallad ”politisk extremism”. Tyckare blev experter i talarstolen och fokus låg på förorterna. Men inte utifrån dom som lever där och deras perspektiv eller på deras situation i det nya Sverige. Inte utifrån känslan av att bli kränkt, trakasserad och hatad på grund av sin bakgrund. Det handlar inte om enskilda individer eller företeelser, utan om samhällsförändringar som i slutändan hotar demokratin.

Vill vi på allvar tala om säkerhet och försvar, så måste vi skifta perspektiv och se vilka som idag lever under hot. Vilka är annars folket vi säger oss vilja försvara?

Artikeln är även publicerad på Newsmill.

Sluta tjafsa, börja bygga

”Den bostadsminister som på allvar vill bygga bort bostadsbristen bland unga måste lyfta blicken från tjafs om boendenormer, flyttkedjor och andrahandsuthyrning. Bostadsbristen är så pass omfattande att den måste byggas bort med hyresrätter med hyror som unga och studenter har råd att betala.” Det skriver Clara Lindblom, ledamot i Ung Vänsters förbundsstyrelse, idag på Newsmill.

Läs hela artikeln här.

Sida 4 av 20« Första...23456...1020...Sista »