Stockholm behöver Albano

Ett nytt område planeras mellan Kungliga Tekniska Högskolan och Stockholms Universitet. I det nya Albanoområdet föreslås såväl ett välbehövligt tillskott av 800 studentbostäder, liksom nya undervisningslokaler för två lärosäten som börjat växa ut sina kostymer. Men programförslaget hann knappt ens skickas ut på remiss förrän det blev föremål för en häftig debatt. Det planerade området ligger i en del av Nationalstadsparken, och i debatten har parkens unika naturvärden förts fram liksom fullt legitima krav på att dessa ska respekteras under det fortsatta planarbetet. Men debatten har också präglats av en många gånger osaklig och onyanserad argumentation, vilket har försvårat möjligheten att föra en konstruktiv debatt om hur Stockholm ska kunna växa och utvecklas som universitetsstad.

Man kan lugnt säga att det florerar många seglivade myter i debatten kring Albano. En sådan är att campusområdet och den nya bebyggelsen skulle innebära att det är stora grönområden i Nationalstadsparken exploateras. För den som är orolig rekommenderar jag en promenad från Odenplan till Frescati för att faktiskt ta sig en titt på området ifråga. Albano är idag ett ödsligt industriområde på förorenad mark och knappast en plats dit man vill ta vovven för en vårpromenad. Dessutom ligger området inom den del av översiktsplanen för Nationalstadsparken där exploatering faktiskt är tillåten.

I debatten har programförslaget för det nya Albanoområdet vidare beskrivits som ett uppförande av ”femton Hötorgsskrapor” mitt i Nationalstadsparken, bland annat av en förening som kallar sig Förbundet Ekoparkens Vänner. I själva verket planeras en låg och tät bebyggelse, där siktlinjerna från bland annat Brunnsviken är bevarade. Programförslaget innebär vidare gröna tak, nyplantering av ekar och en ekodukt över Roslagsbanan. Den nya bebyggelsen skulle snarare kunna öppna upp och göra Nationalstadsparken ännu mer tillgänglig för allmänheten, inte minst för de över åttahundra studenter som skulle kunna få en bostad i ett naturnära läge med gång- eller cykelavstånd till sitt lärosäte.

Argumentationen om att studentbostäderna lika gärna kan byggas någon annanstans håller inte heller. Albano innebär en unik möjlighet att knyta samman Kungliga Tekniska Högskolan, Frescati, Kräftriket och Albanova genom ett riktigt campusområde, någonting som vi inte direkt är bortskämda med i Stockholm. Student- och forskarbostäder skulle blandas med undervisningslokaler samt offentlig och kommersiell service på gång- eller cykelavstånd från Stockholms innerstad. Detta kan man inte uppnå med exploatering på annan plats. Den nya Albano skulle snarare vara ett viktigt steg i att utveckla Stockholm som universitetsstad. Genom att bostäder kan blandas med lokaler för undervisning och forskning kan man skapa ett dynamiskt område som är levande under större delen av dygnet – till skillnad från exempelvis Kräftriket där bristen på bostäder gör att hela området dör och upplevs som otryggt efter kontorstid.

Det har sagts förr, men det tål att sägas igen. Bostadsbristen i Stockholm gör inte bara att unga fastnar i flyttkaruseller mellan andra- och tredjehandskontrakt eller tvingas bo hemma mot sin vilja – den är också ett hinder mot hela stadens utveckling. Bristen på hyresrätter och studentbostäder gör att arbetssökande är tvungna att tacka nej till erbjudna tjänster och studenter till efterlängtade studieplatser. Samtidigt vet vi att Stockholm kommer att växa med ett helt Göteborg inom tjugo års tid och att det kommer att råda stor brist på högutbildad arbetskraft i regionen inom några år. Med ett sådant utgångsläge fungerar det inte att säga ”bygg gärna en himla massa bostäder, men bygg för guds skull inte här”.

Under det kommande planarbetet för Albano kommer man behöva driva på för att området fortsätter att innehålla en hög andel studentbostäder, att området byggs för att vara tillgängligt för alla och för att Stockholms stad ska ta en del av exploateringskostnaderna för exempelvis infrastrukturen om det innebär att hyrorna kan hållas låga och att projektet faktiskt blir av. Det sista som behövs är att vi tackar nej till 800 studentbostäder och en unik möjlighet att skapa ett levande campus för Stockholms nuvarande och framtida studenter. Vi måste ha högre ambitioner för Stockholm än så.

Islamofobin hotar säkerhetsläget

Idag talar jag på Folk och Försvars rikskonferens under rubriken ”Sverige i säkerhetspolitisk förändring”. Det finns många tänkbara ingångar i en sådan diskussion. Jag tänker välja en ingång som jag tycker saknas i den allmänna debatten i Sverige, men också här på rikskonferensen.

Den 9 januari skriver tidningen Sydsvenskan om Malyum Salah Hasha. Hon är en somalisk kvinna i min ålder som bor och lever i skånska Tomelilla. På vägen till dotterns dagis, blir hon först trakasserad. Ungdomar skriker åt henne, säger att hon är en neger som ska ta av sig sin gardin. Hon börjar gå omvägar. Men ungdomarna letar upp henne och övergår till att kasta sten på henne och hennes sexåriga dotter. Det sker upprepade gånger. Hon blir rädd. De fortsätter skrika att hon ska ta av slöjan.

Det här är bara ett exempel på det nya säkerhetsläget i Sverige, det finns många fler liknande historier.

I november förra året blockerade ett ungdomsgäng i Hallunda utgången för ett antal personer som bad inne i en moské och började kasta stenar genom fönstren. Flera blev skadade och en fick föras till sjukhus.

När jag och min vän som är född i Iran en kväll i höstas satt på en krog i Stockholm för att äta och ha det allmänt trevligt blev vi avbrutna av en man som kom fram till vårt bord. Han ville ”ge muslimen en utskällning”.

I mitten av december skakas Sverige av en sprängning som sker på Drottninggatan i Stockholm. I höstas sköt en man skoningslöst mot malmöbor med invandrarbakgrund. Det finns skillnader mellan dessa händelser. Men att båda har något med det rådande höga tonläget, och polariserade klimatet att göra, är relativt givet. Två män, galningar om man så vill, färgade av de strömningar som finns i samtiden. Precis som lasermannen var i sin tid.

Samma kväll som sprängningen på Drottninggatan skedde får representanter för muslimska organisationer ”stå till svars” i nyhetssändningarna. Jag talade med en som fick vara med, som jag känner, innan jag åkte till rikskonferensen. Och han sa någonting väldigt viktigt: ”Varför fick inte vi muslimer vara offer i Sverige den dagen? Det kunde ju lika gärna varit jag som gick förbi på Drottninggatan.”

En undersökning från 2008 där man frågat 250 praktiserande muslimer om trakasserier och hot, visar att nio av tio utsatts för trakasserier på offentlig plats av okända personer. I princip samtliga kvinnor med slöja var drabbade. Flera undersökningar visar samma mönster.

Hatet mot muslimer ökar. Vi kan se det i hatbrottstatisktiken, i berättelser som kommer till oss, eller när det är som mest allvarligt, i Malmö med döden. Islamofobin håller på att slå rot och bli vardagsmat. Det var inte organiserade nazister som kastade sten på mamman och sexåringen i Tomelilla – det var vanliga högstadieelever.

Alla är förlorare i ett Sverige där rädslan får slå rot. Men några får betala ett högre pris än andra. Det är den växanda rasismen och islamofobin som riktar udden mot alla människor med utländsk härkomst som vi borde fokusera mer på när vi diskuterar det nya säkerhetsläget. Inte som förövare utan som offer för ett nytt Sverige där deras trygghet är undanträngd. Jag bär idag samma klädesplagg som fick ungdomarna i Tomelilla att ropa: ”ta av dig din gardin neger”. Det gör inte mig till en ickemänniska som inte behöver skyddas.

Malyum fick nog när hennes sexåriga dotter träffades av en sten i ryggen. Hon anmälde, men det avskrevs trots att bevis fanns. När barnen kastar sten på bussar i Tensta där jag bor, heter det extremism, i Malyums fall i Skånska Tomelilla, avskrevs det som pojkstreck.

Även förra årets rikskonferens vigdes delvis åt att tala om så kallad ”politisk extremism”. Tyckare blev experter i talarstolen och fokus låg på förorterna. Men inte utifrån dom som lever där och deras perspektiv eller på deras situation i det nya Sverige. Inte utifrån känslan av att bli kränkt, trakasserad och hatad på grund av sin bakgrund. Det handlar inte om enskilda individer eller företeelser, utan om samhällsförändringar som i slutändan hotar demokratin.

Vill vi på allvar tala om säkerhet och försvar, så måste vi skifta perspektiv och se vilka som idag lever under hot. Vilka är annars folket vi säger oss vilja försvara?

Artikeln är även publicerad på Newsmill.

Sluta tjafsa, börja bygga

”Den bostadsminister som på allvar vill bygga bort bostadsbristen bland unga måste lyfta blicken från tjafs om boendenormer, flyttkedjor och andrahandsuthyrning. Bostadsbristen är så pass omfattande att den måste byggas bort med hyresrätter med hyror som unga och studenter har råd att betala.” Det skriver Clara Lindblom, ledamot i Ung Vänsters förbundsstyrelse, idag på Newsmill.

Läs hela artikeln här.

Ida Gabrielsson invigde Ung Vänsters veckokurs i Motala

Inför nästan 300 kursdeltagare invigde Ida Gabrielsson Ung Vänsters veckokurs i Motala. I sitt tal lyfte hon bland annat att tryggheten på den svenska arbetsmarknaden håller på att sättas ur spel.

– Incitamentet att hålla ihop är inte lika självklart för människor när trygghetssystemen urgröpts och misstänksamheten har slagit rot. Att du tjänar på en stark A-kassa och ett värdigt socialförsäkringssystem, även som frisk eller om du har ett jobb, har försvunnit i debatten.

Ida Gabrielsson, invigningstal veckokursen

Å förbundsstyrelsens vägnar vill jag börja med att hälsa er alla väldigt välkomna till Ung Vänsters veckokurs här på Bona folkhögskola. En del av oss har varit på veckokurs förut, för andra är det första gången. Veckokursen är någonting väldigt speciellt, ett av de viktigaste arrangemangen vi har i det här förbundet. Det har blivit en institution för att utveckla och bygga ännu duktigare och vassare aktivister. Det är den största klubbsammandragningen vi genomför årligen och det är någonting stort och väldigt värdefullt. Så ta tillvara på de här dagarna kamrater, de kommer att vara betydelsefylla för dig som ska vara en del av den rörelse som vill att jämlikheten ska ersätta klass- och könsorättvisorna.

Vi samlas här i ett Sverige som har förändrats i grunden. En regering som slitit sönder samhället och skapat enorma skillnader människor emellan blev omvald. De största skattesänkningarna i modern tid genomfördes och i media beskrevs nedmonteringsprojektet som att gå mot mitten, alternativt mässades det om att ta ansvar i kristider. I valrörelsen täcktes löpsedlarna av mer eller mindre irrelevanta skandaler och som fredagsmys kunde folket få sig en hel tobleronebilaga att titta i. Uppdrag Granskning passar också på att köra en favorit i repris, som kommer fram till slutsatsen att i VPK fanns det folk som kallade sig kommunister. Aldrig tidigare har en regering blivit så illa granskad.

Det svenska välfärdssamhället håller på att trasas sönder. Jag ogillar domedagsprofeter så vida det inte är på film förstås, men låt oss konstatera att det ser riktigt illa ut. Ungarnas dagispengar går till skatteparadis, sjuka människor friskförklaras som om det vore Jesus själv som sträckt ut sin hand och sagt ”Du kan gå nu, res dig upp i fadern, sonen och den helige andes namn!”. Men strax visar det sig att underverk tillhör fablernas värld och i verkligheten så är sjuka människor precis lika sjuka efter friskförklaringen. ”Det är ju kris!” mässar regeringen, och bygger ut regeringskansliet. Tycker man att det ska vara mer personal på äldreboendena, så att mormor kan få ens promenad också, är man en utopist som inte fattar att det här, det är inget jävla hotell. Så ser spelplanen ut i det nya Sverige.

Sverige har gått ifrån att vara ett land som utmärkte sig internationellt för utbyggnad av välfärden till att utmärka sig i snabba försämringar. Medan skolminister Jan Björklund plockar mössor av eleverna i klassrummen, så förs samtidigt en politik som innebär att vi får stå med mössan i hand på arbetsplatserna. Gillar man inte läget så är man utbytbar mot kön med arbetslösa som står och knackar på. Det påminner om mellandagsrean – det gäller att vara först och knuffa sig fram bland alla människorna i de trånga gångarna, med förhoppningen om att just jag, just i dag ska kunna göra det där klippet. Och är annonsvaran slut får man kanske nöja sig med att plocka hem förra årets modell.

Människor sparkas från jobben, dagen efter blir de inhyrda igen. Den flexibla arbetsmarknaden må vara flexibel för direktörerna som vill göra snabba cash, men för den som jobbar och vill kunna planera sitt vardagsliv, är det rena kaoset. Så kan vi inte ha det, vi måste sätta stopp för fattigdomssverige och vi måste bygga landet igen, är det någon som ska stå med mössan i hand är det regeringen och deras lakejer.

Men vi måste också vara självkritiska. Arbetarrörelsen i bred bemärkelse har svikit människor under en längre tid och det fick vi betala notan för i valet 2010. Väljarna gav det lägsta stödet sedan allmän rösträtt till de partier som en gång var de som byggde landet. Det rödgröna regeringsalternativet blev aldrig en rörelse underifrån, och de politiska skillnaderna mellan vänster och höger var för små. Debatten i valrörelsen kretsade runt de frågor som berörde ett fåtal; förmögenhetsskatten, hushållsnära tjänster och en ökad fastighetsskatt framställdes som att det skulle handla om liv och död. Borta var debatten om de vanliga människorna, om otrygga jobb, rätten till bostad och behovet av en utbyggd välfärd.

Det nya Sverige ställer enorma krav på en arbetarrörelse som är svagare än på väldigt länge. Sverige ser definitivt inte ut som det gjorde på 70-talet längre, borta är det dominerande stora socialdemokratiska partiet som förvaltade välfärden. Fackpamparna som vi, oftast med rätta, kritiserade på 70-talet, har idag varken den legitimitet eller den makt de tidigare hade.  Skillnaden mellan nutidens Sverige och 90-talets är påfallande. Den politiska kartan är omritad och de faktiska förutsättningarna ser annorlunda ut för oss som idag vill ha en radikal förändring. Det som i den mediala debatten kallas mitten är flyttat långt ut på högerkanten och där är det i dagsläget riktigt trångt. Men inte tillräckligt trångt tycker socialdemokraternas Niklas Nordström och låter sig betalas av arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv för att påverka socialdemokraterna att gå högerut, varför det nu skulle behövas kan man ju fundera.

Kamrater vi kan nu dödförklara det svenska välfärdsbygget och det som varit den svenska modellen, avregleringar och privatiseringar har trängt undan demokratin på område efter område. Entreprenörsandan tvingar fram ett marknadstänkande och även stora delar av den offentliga sektorn drivs idag efter marknadsliknande modeller. Incitamentet att hålla ihop är inte lika självklart för människor när trygghetssystemen urgröpts och misstänksamheten har slagit rot. Att du tjänar på en stark A-kassa och ett värdigt socialförsäkringssystem, även som frisk eller om du har ett  jobb, har försvunnit i debatten. En permanenterad arbetslöshet och en försvagad fackföreningsrörelse utan tillräcklig anfallsstrategi har skapat kaos på arbetsmarknaden.

Klassamhället och skillnader beroende på kön såg annorlunda ut innan friskolereformen, explosionen av visstidsanställningar och EU-direktivens tvångströjor. För att använda mig av ett gammaldags uttryck i dessa förnyelsetider – relationen mellan arbete och kapital är en annan idag. Förnyelse har blivit synonymt med högervridning, ett luddigt begrepp som ledarskribenterna lanserat som mirakelkuren. För Ung vänster krävs en annan form av förnyelse, vi måste ta ett större ansvar, se till att finnas på plats oftare och bättre. Vara dom som talar om mitt liv på mitt språk och säger kom med oss så kan vi förändra tillsammans.

Den ilska vi känner över att Sverige och världen är så förbannat orättvis den ska vi rikta utåt. När man inte får bekräftelse av omvärlden börjar man söka den på annat håll. Det har varit lite av en sjuka inom vänstern i alla tider. Vi ska inte leta fiender i våra egna led, eller låta oss splittras av motvinden. Tvärtom.  Jag vill att vi ska ta oss an den nya tiden med all vår samlade kraft och kampvilja. Låt oss visa att vi värnar vårt vapen vår organisation, låt oss visa att vi sätter oss över intrigspel eller destruktiva diskussioner i interna rum. Vi har lärt av historien. Och vi kommer aldrig igen att förgöra oss själva på det sättet, för vi har en målsättning som förpliktigar.

Vi ska vara de bästa systemkritikerna men för att kunna vara det måste vi se det nya systemet. Den vänster som fastnar i det förgångna är dömd att misslyckas, det viktigaste för ett revolutionärt ungdomsförbund som vill ändra samhället i grunden har alltid varit att lyckas se sin egen tid, för att kunna gripa in i den, för att kunna förändra. Borgerligheten vann inte valet på enskilda reformer, de vann valet på en sammanhängande berättelse. Berättelsen om utanförskapet, dikten om arbetslinjen och sagan om att det ska löna sig att arbeta.

Kamrater, det är förbannat ohederligt och en skandal att komma undan med att gå till val på en arbetslinje samtidigt som det råder massarbetslöshet i landet.

Och visst är det på många sätt samma gamla höger nu som då, men det nya fattigdomssverige som deras orättfärdiga politik skapat är på flera områden att rulla tillbaka bandet till 30-talet. Striderna för dagens unga vänster förs ibland på nya arenor, med andra metoder och mot tyngre motståndare. Det räcker inte längre att prata politik, vi måste göra politik. Vi måste ha vår egen berättelse, om det verkliga livet där människor lever långt bort från lyxbåtar, förmögenhetsskatt och fastighetskatt. Människor vet att en förändring är nödvändig, klass och könsorättvisorna har etsat sig fast som ett märke  hos människor som inte äger sig själva, men misstron och missnöjet gör det svårt att skapa en tilltro till att en förändring till det bättre också är möjlig.

Arbetarrörelsen på 30-talet byggde upp sina egna trygghetsinstitutioner. Det ska vi ta intryck av, vi ska inte bara kräva en fritidsgård i ord, vi ska se till att ordna fritidsaktiviteter för ungdomar, alla ska med och vi ska vara de som organiserar de ungdomar som drabbas hårdast av högerpolitiken.

Kamrater och systrar. Jag läser Märta Tikkanens ord.

Det är dags för oss
att skrota ned vårt dåliga samvete systrar
det här samhället lever på vårt dåliga samvete
man behöver inte alls besvära sej med att förtrycka oss
så länge vi nogsamt förtrycker oss själva
det får räcka nu
nu är det dags att skrota ned vårt dåliga samvete systrar

Feminister, vi drar igång en feministisk offensiv i Ung Vänster. I dagens Sverige så är det unga LO-kvinnor som har de otryggaste jobben, de som inte vågar gå med i facket eftersom den som bråkar får gå. En vän till mig som jobbar inom restaurangbranschen berättar att hon får stå ut med sexuella trakasserier, hon blir tafsad och kladdad på. Chefen tycker att hon är snål när hon gnäller och menar att en och annan klapp i rumpan kan hon väl bjuda på. Ohälsan och stressen bland tjejer ökar i skolan och man behöver inte vara någon Einstein för att inse att det hänger ihop med nerdragningar på skolkuratorer och annan skolpersonal. Även inom det allra mest intima och privata kränks kvinnor, ofta av den de älskar. Att sova med fienden är ett politiskt problem som kräver politiska lösningar och det ska Ung Vänster leverera. Det är nog nu, vi orkar inte, vill inte, är så förbannat trötta på alla dessa ursäkter. Just do it, inga fler ursäkter, det är dags för en feministisk upprustning.
Antirasister, islamofobin håller på att förgöra människor. Rasismen genomsyrar samhällsdebatten och vi går en mycket obehaglig utveckling till mötes. Det är invandrare som drabbas konkret dagligen av misstänksamhet i krogkön, på jobbet eller i tunnelbanan. Men rasismen gör någonting med alla människor. Den kletar sig fast. En ensam man som spränger sig själv till döds i Stockholm klassas som terrorist medan en man som avrättar människor i Malmö beskrivs som en ensam galning. Sverigedemokraternas inträde i riksdagen kommer att prägla Sverige framöver. Det är vår förbannade skyldighet att se till att mota tillbaka den här utvecklingen. Vi måste ha en antirasistisk strategi som har nolltolerans mot rasism och rasistiska förslag, men som också kan kanalisera det berättigade missnöje som många människor upplever. Vi ska vara antirasisten på jobbet som tar ett snack med arbetskompisen, vi ska vara antirasisten i skolan som säger i från och styr in diskussionen på de verkliga problemen och vi ska vara den som drar igång protester när våra skolkamrater utvisas. Vi kommer aldrig att använda den antirasistiska kampen för att tillfredsställa våra egna behov av att få känna oss radikala. Och de som gör det är inte våra vänner och inte våra samarbetspartners, eftersom vi vet att deras agerande spelar rasisterna och deras agenda rakt i händerna. Men antirasister, vårt ansvar är istället att bekämpa den utvecklingen som smittat Sverige. Ung Vänster har alltid stått och kommer alltid att stå i första ledet i kampen mot rasismen.

Så här mot slutet av mitt tal kan jag inte låta bli att bli lite nostalgisk. Jag har varit på många veckokurser som deltagare, men de senaste fem gångerna har jag varit här som förbundets ordförande. Nu inviger jag min sista veckokurs och nästa gång är det någon annan som hälsar er välkomna till Bona. Men även om det är sista gången jag står här, som ordförande för Sveriges bästa ungdomsförbund, så är det inte min sista veckokurs, det lovar jag. Om jag är välkommen förstås.

Vi misslyckades med målsättningen om att byta regering och byta politik. Sverige har nu ett rasistiskt parti i riksdagen. Samtidigt har Ung Vänster stärkts på ett ovärderligt sätt under den här valrörelsen, vi har värvat en massa nya medlemmar, kanske är några av er nya här idag. Vi har lyckats med målsättningen om att starta fler klubbar. Och vi har satt dagordningen om vinster i skolan. Allt det här är eran förtjänst, det är vårt gemensamma slit som gör att vi nu har den största veckokursen sedan i början av 2000-talet. Det visar på en styrka hos förbundet när det är som tuffast i omvärlden. Den styrkan är vårt vapen i kampen för feminism, socialism och människovärde. Människor har blivit lurade och indoktrinerade till att vi måste välja mellan pest eller kolera – det är bättre att ha ett jobb än inget alls. Men tiden då vi bockade och bugade för småsmulorna och allmosorna är över. Istället kommer vi vara så fräcka att vi kräver dopp i grytan året om.

Nu drar vi igång veckokursen!

Nästan sex år som ordförande

Ida Gabrielsson meddelar att hon inte kommer att ställa upp till omval på förbundets kongress under Kristi himmelsfärdshelgen 2011. ”Det har varit händelserika år både för mig och för förbundet. Jag är glad och tacksam över att jag fått leda förbundet under så lång tid”, säger Ida Gabrielsson.

Varför väljer du att inte ställa upp till omval?

– Beslutet om att inte ställa upp har jag tagit för ganska länge sedan. Nästan sex år som den som representerar förbundet utåt och har det yttersta ansvaret för förbundets verksamhet är en lång tid. Nu tycker jag att det är dags att låta någon annan ta över. Det har varit händelserika år för både mig och förbundet och jag känner mig tacksam för den tiden jag har fått leda Ung Vänster. Valberedningen har fått besked och kommer att jobba med den viktiga processen att hitta ett förslag till ny förbundsledning och ordförande.

Du är den ordförande som suttit allra längst sedan 90-talet. Hur känns det?

– Haha, ja det är bara Stellan Hermansson som slår mig där. Om man pratar om tid alltså. Det har varit speciellt viktigt för mig att känna att den målsättning som vi slog fast 2005 om att ena och stärka förbundet har genomförts. Vi har fler fungerande klubbar nu än då, och jag tror att vi stärkts och insett vikten av att hålla ihop i förbundet.

Hur menar du att förbundet stärkts?

– Jag menar att vi blivit bättre på att blicka utåt och inte fastnat i det som varit lite av en sjuka inom vänstern; att i hårda tider vända sig inåt och använda både tid och kraft till att bråka inom organisationen. När vi varit som bäst är när vi sett till att finnas på skolor runt om i landet med ett utåtriktat politiskt arbete. Det är då som vi nått framgångar. Hade vi inte träffat en massa elever under valrörelsen och haft ett samlat budskap om att vi som är unga idag är den första generationen i modern tid som faktiskt fått det sämre än vad våra föräldrar hade, så hade vi inte lyckats bygga alla de starka klubbar som vi nu gjort. Vi har pratat om att vi förtjänar bättre än att användas som en slit-och-släng-vara på arbetsmarknaden, och vi har snackat om skandalen med att skattepengar som ska användas till vår utbildning går till vinst istället. Sverige har förändrats på en massa sätt under de här åren. Regeringen har slitit sönder samhället och incitamentet för att hålla ihop är inte lika tydligt för människor vid första anblicken. Men i själva verket är det viktigare än på länge med en stark organisering. Att vi lyckas gå fram tillsammans i förbundet är en förutsättning för att överhuvudtaget ha en chans mot högerns offensiv.

Vad tror du blir Ung Vänsters största politiska utmaning i framtiden?

– Arbetarrörelsen som helhet har en kris, det samlade valresultatet 2010 är det sämsta sedan allmän rösträtt infördes. Socialdemokratin är kraftigt försvagad. I ett sådant läge måste Ung Vänster ta ett större ansvar i arbetarrörelsen. Det vi gör nu kommer att spela roll för vilket Sverige vi får i framtiden. Regeringens politik har inneburit dramatiska förändringar av den svenska modellen, och de kör vidare i snabb takt. Nu måste vi helt enkelt bli bättre på att göra oss relevanta i vanliga ungdomars vardag. Det tror jag också att vi kan bli, bara vi ger oss fasen på att vi ska lyckas med det och ser till att fortsätta arbetet med att bygga Ung Vänster på varje ort i varje kommun. En stark organisation ska man aldrig underskatta. Man kan ha hur hård och bra politik som helst, men om man inte har ett förbund som står starkt på fötterna är det ingen som kommer att få veta om det.

Vad har varit bäst under de här åren?

– Det är mycket som varit bra. Jag har gett förbundet mycket i form av tid och engagemang, men jag har alltid känt att jag fått mer tillbaka av det förbund som jag alltid tyckt så oändligt mycket om.

Vad har betytt mest för dig?

– Alla medlemmar som gjort våra politiska projekt möjliga med sitt dagliga slit, de förbundsledningar jag har fått sitta tillsammans med och självklart Ida Regin som person. Om hon inte hade tagit på sig uppdraget som förbundssekreterare och utfört det på ett sånt fantastiskt sätt tror jag att förbundet fortfarande hade stått och stampat där vi började

Till sist, vad ska du göra nu?

– Nu ska jag åka på veckokurs såklart. Sedan kommer jag att fortsätta i full fart fram till kongressen, vi har ju arbetet med att lansera och driva förbundets feministiska kampanj framför oss. Men efter att jag slutat vet jag inte exakt vad jag kommer att göra. Men en sak är säker. Jag kommer inte att sluta vara en del av den rörelse som kräver frihet och jämlikhet för människor.

Ung Vänster ger V feministisk hemläxa över Jul

Felicia Ohly, ordförande för Ung Vänsters feministiska utskott, överlämnade under måndagen den 20 december boken ”Varat och varan” till Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly. Boken handlar om problemen bakom prostitution och surrogatmödraskap och ges som julklapp från ungdomsförbundet till partiet med anledning av partiets ställningstagande för surrogatmödraskap.

– Vi är övertygade om att Vänsterpartiet ändrar sin märkliga inställning efter hemläxan och ställer sig på kvinnornas sida i frågan om surrogatmödraskap. Det finns otaliga exempel som visar att en legalisering av surrogatmödraskap skulle leda till ökad ohälsa och maktlöshet för de kvinnor som ställer upp, säger Felicia Ohly.

Klicka här för att se ett videoklipp från överlämningen.

I-länderna måste ta sitt klimatansvar

Artikeln är publicerad på Aftonbladet debatt.

De industrialiserade länderna har under lång tid kunnat dra nytta av all den vinst som skapats genom råvaruförädling och tillverkning av allehanda produkter. Sedan ett antal år har vi dock kunnat konstatera att priset världen nu får betala för de industriella utsläppen är högt. Utsläppen leder till en förhöjd världsmedeltemperatur, stigande havsnivåer, torka, resurskonflikter och stora flyktingströmningar.

För att få bukt med klimatförändringarna måste de rika länderna minska sitt miljöutrymme, samtidigt som de fattiga länderna får stöd och hjälp för att kunna utvecklas i större samspel med miljön än vad de rika länderna har gjort.

Ett sätt att ta ansvar för klimatförändringarna är genom klimatskadestånd till Syd – ett stöd som syftar till att anpassa produktion och energiförbrukning till de minst miljöfarliga alternativen. Pengarna till klimatskadeståndet ska inte, som i dag, tas från biståndsbudgeten eftersom biståndspengarna ändå skulle ha kommit u-länderna till nytta.

I dag flyttas en stor del av ansvaret för utsläppsminskningarna från rika länder i Nord till fattiga i Syd. Det är inte rimligt att länder på det viset kan köpa sig fria från ansvar, när det är vi i västvärlden som mest behöver minska våra utsläpp. För att kunna ha trovärdighet i klimatfrågan måste vi först och främst ta ansvar för det vi släpper ut på hemmaplan. Ung Vänster kräver att EU minskar utsläppen med 40 procent till 2020 oavsett vilka åtaganden andra länder gör, och att dessa utsläppsminskningar sker inom EU.

En central del i att minska mänsklighetens klimatpåverkan är att underlätta spridningen av den teknik för förnyelsebar energi som redan finns. I dagsläget gör licensavgifterna för immateriella rättigheter det svårt för fattigare länder att ha råd att utveckla förnyelsebar energi. Som exempel kontrolleras 75 procent av vindkraftstekniken i världen av endast fyra företag. Lagarna kring immaterialrätten bör ändras så att miljövänlig teknik lättare ska kunna användas av utvecklingsländer. Detta är en viktig fråga under klimatkonferensen här i Cancún, där de rika länderna i praktiken motsätter sig spridning av miljövänlig teknik.

Klimatförändringarna världen står inför är orsakade av den industriella produktion som de industrialiserade länderna har stått för. Därför är den enda rimliga lösningen att i-länderna nu tar sitt ansvar och står för huvuddelen av de resurser som krävs för att lindra den globala uppvärmningen.

Den svenska regeringen har under lång tid fört en usel klimatpolitik. Motorvägsprojekt har fått gå före järnvägsinvesteringar och ansvaret för utsläppsminskningar har skjutits över till u-länder. Det är hög tid att den svenska regeringen tillsammans med regeringarna för andra rika länder börjar ta ansvar för den globala uppvärmningen.

Ida Gabrielsson, förbundsordförande för Ung Vänster

Kristallnatten 9 november – manifestera mot rasismen!

Natten den 9 november 1938 genomfördes vad som blivit känt som Kristallnatten. Efter att nazisterna i Tyskland gjort sig kvitt alla sina politiska fiender inledde de sitt försök att förinta judarna. De tillfångatog och misshandlade judar, satte synagogor i brand och krossade fönstren till butiker med judiska innehavare.

Här finns en lista på några av de platser som Ung Vänster är med och anordnar manifestationer eller andra arrangemang till minne av denna tragedi. Listan uppdateras kontinuerligt.

Alingsås
Ljusmanifestation 16:30
Arr: Ungdom mot rasism, SSU ochUng Vänster

Bagarmossen
Ung Vänster Hammarby-Skarpnäck ska tända ljus i Bagarmossen vid 19:00.

Bengtsfors
Torget 18:00
Tal och ljuständning
Arr: Ung Vänster och Vänsterpartiet

Boden
Fackeltåg, samling 17.00 torget
Talare: Lena Tjäder, Ung Vänster. Även talare från SSU, RS och MP
Arr: Ung Vänster, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och RS

Borlänge
Manifestation, Jussi Björlings torg
18:00-19:30
Arr: Ungdom mot Rasism och Dalarna mot Rasism

Borås
Fackeltåg och musik, Stora torget 18:30
Tal av Josefin Klang
Arr: Boråsare mot rasism

Eskilstuna
Eskilstuna stadsbibliotek 18:30 – 21:00
Den 9:e november anordnar vi en manifestation mot rasism och nazism till minne av kristallnatten.
Vi samlas utanför Eskilstuna stadsbibliotek kl 18.45 för en gemensam marsch mot fristadstorget där vi bjuder på kaffe och lyssnar till tal.

Falköping
Start: 18.00 Samling: Torget
Vi möts upp på Stora Torget, lyssnar på tal, tänder facklor och går gemensamt under tystnad ner till tågstationen.
Nazism och rasism är aldrig någonsin okej, låt oss aldrig glömma.
Arr: Ung Vänster, SSU och Grön Ungdom
Självklart är man himla välkommen trots att man inte är rödgrön.
Sandra Strömberg, ordförande Ung Vänster Falköping håller tal
http://www.facebook.com/event.php?eid=163753146989430

Gällivare
Fackeltåg, samling 18.00 vid Hälsokraftbutiken
Talare: Sofia Bensalem, Ung Vänster, Joakim Larsson, SSU, Iris Dimitri, Vänsterpartiet, Tony Lundberg, Socialdemokraterna
Arr: Ung Vänster och SSU

Kiruna
Ljusmanifestation, samling 17.00 Kupoltorget
Talare: Ellen Autio, Ung Vänster, Erik Koivisto Falck, Ung Vänster

LO-borgen
Ung Vänster Storstockholm kommer också att vara medarrangörer till ett seminarium som kommer äga rum i LO-borgen med start klockan 17:00. Alexander Bengtsson från Expo och Livia Fränkel från Föreningen Förintelsens Överlevande i Sverige kommer att föreläsa.

Luleå
Fackeltåg, samling 17.00 stadsparken
Talare: Hanna Goding, Ung Vänster och någon från SSU
Arr: Ung Vänster

Lund
Demonstration, Stortorget
18:00-21:00
Arr: Ung Vänster Lund

Pajala
Föreläsningar på Laestadiusskolan av Levi Tjäder
Föreläsningar på Centralskolan av Josefin Brynefall
Ljusmanifestation/fackeltåg/konsert, samling 18.00 Soltorget
Talare: Josefin Brynefall, Ung Vänster, Monica Metsävainio, Svenska Kyrkan
Musik: Burger Boys
Arr: Ung Vänster i samarbete med Vänsterpartiet, Svenska Kyrkan, Röda Korset, ABF, LO, Centralskolan Pajala, Kulturskolan
och Folkets Hus.

Piteå
Ljusmanifestation, samling 17.00 Byxtorget
Talare: Malin Sandin, Ung Vänster, Lasse Pettersson, Vänsterpartiet

Skärholmen
Ung Vänster Hägersten-Skärholmen befinner sig i Skärholmens Centrum och har torgmöte klockan 18:00.

Skövde
Start: 17.00
Samling: Utanför Resecentrum
Tyst fackeltåg samt tal på Hertig Johans torg
Evelina Åsgård ifrån Ung Vänster Skövde håller tal
Facklor kommer finnas att köpa för 20:-
Anordnas av Ung Vänster Skövde – Alla är välkomna! (Denna manifestation är inget partipolitisk)
http://www.facebook.com/event.php?eid=169044433105681

Södertälje
Ung Vänster Södertälje syns på en fackelmanifestation mellan 16:00 – 18:00 på Politikertorget

Umeå
Rådhustorget 18:30 – 20:00
9:e november kommer Ung vänster Umeå och VSF att hedra minnet av kristallnatten med en antirasistisk manifestation.
Kom förbi och lyssna på tal och musik eller tänd en marschall mot rasism!

Uppsala
Fackeltåg, samling Odinslund (Slottsbacken) kl 18:00. Avmarsch kl 18:30 mot Ungdomens hus där det bjuds på uppträdanden. Välkomna!

Visby
Ung Vänster Gotland uppmärksammar Kristallnatten med ett fackeltåg i Visby, med start klockan 18:30.

Vällingby Centrum
Ung Vänster Hässelby-Vällingby anordnar en större flygbladsutdelning i Vällingby Centrum klockan 17:30.

Väsby station
Ung Vänster Norrort ska ha en fackelmanifestation vid Väsby Station klockan 17:00.
Musik: Stefan B Andersson, ABF Norr
Arr: Ung Vänster och ABF Norr
Musik: Hanna Nutti, Ung Vänster och Maja Raatamaa, Ung Vänster
Arr: Ung Vänster

Östersund
17:30 – 21:30
Kom med och tänd en marschall mot rasismen på Stjärntorget!
Från klockan 17.30 den 9 november. Vi bjuder på tal, kaffe och te! Insamling av pengar till Ingen människa är illegal. Efteråt kommer vi att tillsammans förflytta oss in i värmen och se på film under kvällen! http://www.facebook.com/profile.php?id=100001415220891#%21/event.phpeid=108533742542136&index=1

Stor uppslutning mot rasism

I dagarna samlas tiotusentals antirasister runt om i Sverige för att manifestera mot rasism och främlingsfientlighet. Efter att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen i och med gårdagens val startar nu Ung Vänster en bred antirasistisk offensiv med syfte att minimera Sverigedemokraternas inflytande och utrymme. Vice förbundsordförande Nooshi Dadgostar deltog i gårdagens demonstration på Sergels torg i Stockholm.

– Jag har vuxit upp i det här landet och vill kunna fortsätta att leva här på samma villkor som alla andra. Sd vill det motsatta de vill att jag och andra människor i sverige ska behöva leva med rasism och diskriminering, säger vice förbundsordförande Nooshi Dadgostar.

Ung Vänster har en lång tradition av antirasism bakom sig, och kommer inte att tveka inför utmaningarna.

– Vi ryggar inte tillbaka – de ska inte få stå oemotsagda. Vår allra viktigaste uppgift blir att se till att andra partier inte tar över Sverigedemokraternas politik och retorik. Det gäller att sätta press och visa att vi är många som inte accepterar rasism och främlingsfientlighet, säger Dadgostar.

För mer information kontakta pressekreterare Hanna Cederin på 0762478321.

Jag sörjer det Sverige som jag växte upp i

Ingen gillar dåliga förlorare. Bitterhet är ingen klädsam egenskap. Men jag kan inte bara resa mig upp, rycka på axlarna och låtsas som ingenting. Det går bara inte. För Sverige blöder, och jag sörjer det land som jag växte upp i. Det är inte nostalgi eller skönmålning jag är ute efter. Bara ett stilla konstaterande om att mycket har gått förlorat nu. Inte bara det här enskilda valet utan stora delar av det som varit fint och bra med Sverige. Sverigedemokraterna, ett rasistiskt parti som härstammar från den nationella rörelsen, har fått tjugo mandat i riksdagen. Moderaternas valresultat är det högsta sedan allmän rösträtt infördes och Socialdemokraterna noterar sitt lägsta resultat i modern tid. Det är ett totalt politiskt systemskifte.

Jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag är rädd för att jag inte kommer att få se det igen – Sverige när det är som bäst. Samtidigt så vet jag också att allt inte var fantastiskt förut, det fanns skrubbsår, friskolereformer, ekonomiska klyftor, sprickor och Bert Karlsson. Men det var aldrig så här isande kallt och beräknande. Inte som jag minns det. Att rasera någonting går fort, samhället har redan slitits sönder under den förra regeringsperioden, och för varje söm som spräcks, som sprättas upp, behövs det tusentals stygn för att laga. Det handlar inte längre om nedskärningar och försämringar utan om strukturförändringar som bygger in skillnader mellan människor i systemet.

Osthyvelprincipen må vara oduglig, men den låter oss åtminstone lida mer tillsammans. Vi hade inte lika långt till varandra då. I en bruksort i södra Norrland var jag kassörskans dotter som gick i samma klass som direktörens son. Visst var det långt till de allra rikaste även då, och nittiotalet märktes med större skolklasser, privatiseringar och ideologiproduktion från höger. Den tiden har förstås hjälpt till att kratta manegen för dagens valresultat. Men fortfarande i åttonde klass satt vi där, jag och direktörssonen, med bänkarna i rad. Vi satt i samma sjunkande båt, även om han hade mycket bättre möjligheter att hålla sig flytande.

Debatten i årets valrörelse kretsade kring den rikaste procentens eventuella problem med ökad beskattning. De stora politiska frågorna – de som omfattade enormt många människor – fick stå tillbaka för överklassproblemen och smutskastningen. Det spelar nog ingen roll vilken partiordförande Socialdemokraterna väljer. Den här gången var det en extra Toblerone-bilaga i Expressen, förra valet gjorde SVT en dokumentär om Perssons "gods". Plus att Uppdrag Granskning passar på att köra en favorit i repris, som kommer fram till slutsatsen att i VPK fanns det folk som kallade sig kommunister. De attackeras inte på grund av avsaknad av personlighet eller karisma, de granskas inte på förd politik, de attackeras av borgerlig media med syfte att nöta sönder arbetarrörelsen. Genom att angripa våra företrädare.

Det finns flera problem och utmaningar för den svenska arbetarrörelsen. Det är så här landet ligger, så det är bara att gilla läget och anpassa sin strategi utifrån det. Jag hoppas på en ödmjuk valanalys där vi inte tappar ytterligare i självförtroende eller går ner oss i vanmakt. En rödgrön regering kan komma igen i nästa val, visst blir det svårt och visst kommer det att finnas enorma hål att lappa och laga. Men vad är alternativet? Att vi lägger oss ner och dör, att vi tror att det bästa sättet att bygga landet mer jämlikt är "förnyelse", som bakom ordets fluffighet oftast innebär mer av högerpolitik.

Det finns redan allt för många som för en högerpolitik, det är trångt på den kanten, trängre än någonsin. Så att försöka vara bättre Moderater än Moderaterna själva är dött lopp. Det "nya arbetarpartiet" har vunnit valet genom att slita sönder samhället och skapa verkliga men också inbillade avstånd mellan människor. Det vore ett historiskt misstag för arbetarrörelsen att inte, med ett tydligt förändringsalternativ, bekämpa dessa avstånd.

Några analytiker skyller misslyckandet på samarbetet, men det är en vilseledande förklaring. Det gick dåligt även förra valet, utan ett samarbete på plats. Några viftar med kommunistkortet och menar att Socialdemokraternas nedgång beror på Lars Ohly. Jag vädjar ödmjukt till socialdemokratin att tänka längre än så. Egentligen är mitt stora bryderi inte vad det största arbetarpartiet kommer att tycka om oss. Min största oro handlar om att inte få se Sverige igen som det var när jag växte upp. Och att vi aldrig kommer att få chansen att göra det ännu bättre. Att vissa väljer att skylla på Vänsterpartiet och samarbetet, handlar inte om något annat än att försöka pressa samhället högerut. Så jag ber er vänner inom socialdemokratin att oavsett hur ni ställer er till oss och samarbetet, börja inte vandra högerut. Det finns inget som vore så dåligt för Sverige och framtiden. Vi behöver er, vi som bor i det här landet. Vänsterpartiet kan inte fullt ut fylla de skor som ni under decennier vandrat i, det är omöjligt.

När vi fick en valdebatt om de verkliga samhällsfrågorna, om en anständig sjukförsäkring som inte friskförklarar människor trots att de är sjuka, då fick vi också medvind. Debatten kom för sent och högervindarna blåste för hårt för att det skulle räcka hela vägen fram. Men det vore brottsligt att inte inse att det var när vi stod upp som tydligast för det jämlika Sverige som vi fick bäst utdelning. Medieläget är en av de mest avgörande orsakerna till att vi inte lyckades vrida debatten i den riktning vi ville. Det är inget vi kan nonchalera i arbetarrörelsen, vi måste allvarligt fundera på hur vi ska klara av att väga upp detta. För det kommer inte att sluta av sig självt. En regering kan gå till val när det råder massarbetslöshet, när socialförsäkringssystemen är tömda och välfärden nedmonterad och ändå ro hem det till sist. Det är sorgligt men sant. När de största skattesänkningarna någonsin beskrivs som att "gå mot mitten" har vi stora problem.

Sverige har förändrats till det sämre, delar av förändringarna har pågått under en längre tid. Nu ser vi ett nytt hårdare klimat. Den bästa medicinen för ett samhälle som ska hålla ihop är krav på reformer som skapar samhörighet. Som istället för att segregera och dela upp, ser till att människor möts och kan se sig själv i varandra.

Misstänksamhet människor emellan är högerns bästa vän medan ett återskapande av solidariteten är arbetarrörelsens viktigaste framtidsförsäkring. Det finns mycket mer att säga, om Sverigedemokraterna, om Sverige som nu har tappat sin roll som föregångsland i välfärdsmodell och om hur det blir med regeringsbildandet och annat, det får jag återkomma om. Nu måste vi laga oss själva, vi inom arbetarrörelsen, för det smärtar att förlora Sverige. Så jag torkar de tårar som omöjligen kunde stoppas från att falla. För jag vägrar sluta tro och hoppas på den arbetarrörelse som byggde landet. På ett Sverige där direktörens son delar skolbänk med kassörskans dotter. På att vi i framtiden också kan göra någonting åt det som länge varit dåligt och eftersatt. Och att vi tillsammans kan mota tillbaka rasismen som smittat Sverige. Stig Sjödin skriver vackert i "ordet och friheten"

"När två är tillsammans kan orden uppstå, frihet säger jag och du får äntligen le igenkännande."

Valrörelsen hade också många fantastiska inslag och jag är säker på att ingen medlem kunde ha gjort det bättre. Nu gäller det att kanalisera och organisera det enorma missnöje som finns bland människor. Det finns inget annat alternativ för oss än att resa oss upp och komma tillbaka. Smärta gör ont, men att fortsätta känna är det som kommer att rädda oss från det allra farligaste, li

kgiltigheten.

Ida Gabrielsson
Ordförande Ung Vänster

Sida 4 av 20« Första...23456...1020...Sista »