Sveriges asylpolitik ska inte vara ett lotto

De har flytt från Syrien, nu ska de utvisas. Deras hus brändes upp, Jamilas mamma och nyfödda baby dog i lågorna, hennes pappa sköts till döds vid gränskontrollen. Familjen har flytt till Sverige för att kunna skapa sig ett tryggt liv för sig själva och sina barn.

Migrationsverket säger att familjen ska utvisas till Armenien. Jamila säger att hon aldrig varit där, hon känner inte till landet. Migrationsverket säger att hon visst är därifrån, det har de hört på ett språktest. Via telefon.

Det finns mycket att säga. Jag ska säga två saker.

Rättsosäkerheten för en flykting är lika med noll. Väljer migrationsverket att inte tro på din historia så har du ingenting att sätta emot. Ofta ställs orimliga krav på myndighetspapper eller bevis på att du är hotad och förföljd från ursprungslandet. Det är svårt att få sådana papper i ett land utan fungerande myndighetsstruktur eller där det i själva verket är myndigheterna man flyr ifrån. Det är svårt att bevisa att man är från Syrien när Migrationsverket säger att du är från Armenien. Det är svårt att bevisa att man är kristen eller homosexuell när Migrationsverket säger att du fejkar.

Sverige massutvisar människor till krig och förtryck. Trots att det bryter mot internationella överenskommelser så skickar Sverige tillbaka människor till krigshärjade länder som Afghanistan och Irak. Senast i tisdags tvångsutvisades 16 människor till Afghanistan. De är inte ensamma, det finns oändligt många berättelser om människor som kastats i fängelse efter utvisningar, om familjer som splittrats och om sjuka som nekas vård. Vänner och bekanta vittnar om brutala tvångsåtgärder, handfängsel och lugnande injektioner.

Rion, Laziz och Jamila är några av alla de människor som fått besked om utvisning. Det är livsöden som vittnar om ett omänskligt och orimligt system. Sveriges flyktingpolitik är omänsklig och brutal. Idag utvisas människor trots skyddsbehov och uppenbara asylskäl. Människor som riskerar livet på grund av sin religion, sexuella läggning eller sina politiska åsikter skickas tillbaka till förföljelse, våld och förtyck.

Sveriges radio börjar idag med att samla in och sprida människors berättelser om hur de flytt till Sverige. Under hashtagen #minflykt skriver människor om hur de sprungit över minfält, gömt sig i lastbilar och tvingats lägga sina liv i händerna på flyktingsmugglare. De som skriver hade turen att få stanna. Gå in och läs.

Sverige har alla möjligheter att vara en fristad för människor på flykt. Men då krävs en helt annan politik. Murarna kring Sverige och resten av Europa måste rivas, allt annat är omänskligt och ovärdigt. Sveriges asylpolitik ska inte vara ett lotto!

Hur mår vi egentligen?

Gästbloggare: 

Daniel Söderberg Talebi sitter i Ung Vänsters förbundsstyrelse och är ordförande för Ung Vänsters fackliga utskott. 

Det går bra för Sverige, brukar det låta. Större vinster rullar in till företagsägarna, julhandeln förväntas slå rekord och välbärgade får skattesänkning efter skattesänkning. Finansministern skryter om statsfinanserna och vi diskuterar skattesubventionerad läxhjälp till de som har råd. Högerdebattörer pratar om att unga vill ha flexibilitet och inte gillar fasta anställningar. Att vi unga lätt blir lite bortskämda och måste anstränga oss mer.
Samtidigt kommer fler och fler berättelser om att unga mår allt sämre. Många av oss känner stor stress och otrygghet. Berättelser om att vi har svårt att rota oss på jobbet, bygga en stabil tillvaro och på allvar ta steget ut i vuxenlivet. Rapporter visar att majoriteten av alla unga som jobbar har osäkra anställningar. Anställningar som kännetecknas av en osäkerhet kring om anställningen kommer att förlängas, om chefen kommer erbjuda mer arbete. Statistik skvallrar om att vi allt oftare skadar oss på jobben. Jag undrar, hur mår vi egentligen?
Jag blir jättestressad av att inte veta. Jag fyller 27 i sommar och det känns som att jag står och stampar. Jag skulle vilja ha en trygg anställning, så jag visste vad jag hade för timmar.” Så beskrev en nära vän till mig sin arbetssituation. Många är vi som känner igen oss i hennes situation, delvis eller till fullo. Att inte riktigt veta, ovissheten och otryggheten. Känslan att behöva vara tillgänglig för att hoppa in, oviljan att stöta sig med chefen. Rädslan att deska sluta ringa.
Ungdomsstyrelsens senaste attityd- och värderingsstudie visar att allt fler unga betonar vikten av ekonomisk trygghet och fast anställning. Det måste ses mot bakgrund av att stora grupper idag främst erbjuds korta tidsbegränsade anställningar. För unga har otrygga anställningar utvecklats till mer regel än undantag. Varannan ung som arbetar är tidsbegränsat anställd, i branscher som handels- och restaurangbranschen är siffran högre. LO skriver i rapporten Unga vuxnas arbetsvillkor och syn på arbetslivet att visstidsanställningarna är ett grundproblem i ungas arbetsliv. Att otrygga anställningar bidrar till såväl ekonomisk osäkerhet som sämre arbetsmiljö.
Vi skadar oss på jobben. Arbetsmiljöverket rapporterar att alla typer av arbetsskador förutom skador som uppstod på väg till och från jobbet ökade under 2012. I synnerhet unga otryggt anställda och bemanningsanställda är drabbade. Arbetsgivarna brister när det gäller introduktion, handledning och riskbedömning. Samtidigt är det svårt för den enskilde att säga ifrån, man vill ju inte förlora jobbet.
Högerdebattörer kritiserar ofta lagen om anställningsskydds turordningsregler. De hävdar att det är orsaken till att unga förlorar sina jobb. Det är inte en korrekt verklighetsbeskrivning. De allra flesta unga berörs inte ens av turordningsreglerna. De är otryggt anställda. Arbetsgivarna behöver bara sluta erbjuda jobb, sluta ringa eller smsa. Fråga unga i din närhet; de har antagligen inte ens kommit i kontakt med turordningsreglerna.
Alliansens politik slår mot unga. 2007 ändrades lagen och öppnade för arbetsgivare att fritt, helt utan att behöva uppvisa skäl, anställa på korta tidsbegränsade anställningar. Efter anmälan från TCO har EU-kommissionen kritiserat Sverige för att ha infört alltför slappa regler kring osäkra anställningar som lätt kan missbrukas. TCO har också visat att många tidsbegränsat anställda förblir så under mycket lång tid.
Osäkra anställningar skapar i längden otrygga människor. Givetvis ska tidsbegränsade anställningar vara tillåtet när det finns tydliga skäl för det. Men inte för att kringgå anställningsskyddet eller för att maximera vinsterna på anställdas bekostnad. Unga vill arbeta och ser med framtidstro på arbetslivet. Vi kommer inte acceptera att fortsätta vara en generation otrygg.
Högerpolitiken slår mot unga. Vi betalar priset för en politik som underlättar för otrygga anställningar, nedmonterar arbetsmiljöarbetet och skapar en allt otryggare arbetsmarknad. Utvecklingen måste brytas. För hur mår vi egentligen?

Talande tyst om klimattoppmötet

Igår började klimattoppmötet i Warszawa. Det har varit förunderligt tyst i medierna inför det här mötet. Idag skrivs det ett par artiklar om paradoxen att ett kolkraftsbaserat land som Polen ska stå värd för förhandlingarna. Ingen noterar mötet som toppnyhet.

Förra klimattoppmötet kom inte fram till några särskilda förändringar som skulle kunna göra skillnad, och kanske har medierna redan på förhand dömt ut även detta möte. Kanske har man tröttnat på att rapportera om den stigande temperaturen när det ändå inte görs någonting åt det. För trots att rapport efter rapport visar hur utsläppen av växthusgaser leder till en dramatisk förändring av klimatet så står politikerna med armarna i kors och ser på medan havsnivåerna stiger. Det tvågradersmål som det beslutades om i Köpenhamn 2009 är redan betrakta som föråldrat. Idag konstaterar de flesta forskare att vi är på väg upp mot en temperaturhöjning på fyra grader.

Samtidigt som klimattoppmötet pågår så öppnar Polens vice premiärminister ”kolmötet” International Coal and Climate Summit, också det i Warszawa. Tyvärr är det inte ironi som behövs för att rädda klimatet, utan verkliga kraftansträngningar med bindande klimatavtal. Avtal som på riktigt syftar till att stoppa klimatförändringarna, inte bara att det ska gå lite mindre fort.

Redan pratas det om toppmötet i Paris 2015 – det är då vi ska ta tag i problemen på riktigt. Det är då ett nytt klimatavtal ska skrivas under. Symptomatiskt för klimatfrågorna kan man tycka. Det är alltid SEN vi ska ta tag i problemen, aldrig NU. Kanske är det så att tidningar och TV väntar med rapporteringen tills dess.

Kolla gärna in vår klimatsatsning Klimatet före vinst.

Utöka sexköpslagen i stället för att legalisera

I helgen skrev Tove Liljeholm på SVT Debatt om hur sexköpslagen bör utvecklas ytterligare.

”Idag finns ett starkt stöd för den svenska sexköpslagen och flera andra länder har kopierat lagen eller delar av den. I stället för att diskutera teoretiska antaganden borde vi diskutera hur sexköpslagen ska stärkas och utvidgas för att skydda fler. Idag sker så mycket som 80 procent av svenska mäns sexköp utomlands. Det är orimligt att det är brottsligt att köpa en kvinnas kropp här hemma men inte i Thailand eller Lettland. Svenska män ska inte kunna köpa sig fria från ansvar genom att ta en charter till solen, människovärdet måste vara det samma oavsett var på jorden man befinner sig.”

Läs hela artikeln här.

Nej tack till strippklubb i Kiruna

Gästbloggare: 

Lena Tjäder är aktiv i Vänsterpartiet Kiruna och stolt moderator i gruppen ”Nej tack till strippklubb i Kiruna”. 
Förra veckans torsdag startade en strippklubb i Kiruna. Några dagar senare diskuterar hela Kiruna jämställdhet. Ett starkt och välorganiserat motstånd har vuxit fram i en mansdominerad gruvstad i norra Norrbotten. När Christine Brännvall från Kiruna hörde talas om strippklubben, startade hon genast ett event på Facebook. Inom någon dag hade “Nej tack tillstrippklubb i Kiruna” samlat närmare tvåtusen deltagare. Antalet deltagare växer fortfarande. I den nystartade gruppen med samma namn arbetar vi med att bilda opinion och försöker få alla Kirunabor att bojkotta krogen.
Att vara emot strippklubben är inte samma sak som att vara emot sex och nakenhet. Man kan, tvärt om, var mycket positiv till både nakenhet och sex, samtidigt som man är motståndare till strippklubbsverksamhet. Nakenhet och sex kan vara bland det bästa som finns, när det sker med ömsesidighet och respekt. När lusten får styra istället för behovet av pengar. När du själv bestämmer vem som ser på, är med och vad som görs. Inte när gubbslem lockar dig med en femhundring per show, när du måste titta i taket och tänka på annat. En strippklubb där man importerar unga tjejer från sämre levnadsförhållanden handlar inte om ömsesidighet och respekt. Det handlar om sexuell exploatering och kvinnoförtryck. Vi säger det som borde vara självklart – att kvinnokroppen inte är något man köper till drickat som vore den en jävla skål med jordnötter.
Det första partiet att gå ut offentligt med ett uttalande mot strippklubben var Vänsterpartiet, och våra medlemmar utgör en stor del av motståndet. Ett av Sveriges största statliga företag, LKAB, har offentligt gått utoch tagit ställning mot strippklubben. Man har också avbrutit allt ekonomiskt samarbete med restaurangen där klubben huserar. Kirunas socialdemokratiska kommunalråd, Kristina Zakrisson, säger attkommunen kommer göra allt i sin makt för att stoppa verksamheten. Runt varje fikabord diskuteras strippklubbens vara eller icke vara. Vi har skrivit spaltmetrar på Facebook och i media, diskuterat med folk på stan och delat flygblad. Vi har fått med oss allmänheten.
Vi kommer att fortsätta prata, skriva och bojkotta tills skiten lägger ner. Personligen hoppas jag att strippklubben tar med sig alla gubbslem när de tvingas packa ihop och lämna stan.
Läs vidare
Här kan du höra en radiointervju med Lena om strippklubben: 
Vänsterpartiet säger nej till stripptease-klubb i Kiruna
Här är en artikel från en strippklubb i Mörsil med samma ägare som den i Kiruna:
Arbete: klä av sig naken framför främmande män
Bra blogginlägg om klubben från bloggaren cAlatalo:
På vilket sätt är det löjligt att inte se kvinnor som objekt?

Hej sexköpare

TV4:s Kalla Fakta som sändes igår handlade om sexköp. I programmet visade man att en kvarts miljon sexköp görs varje år i Stockholm via nätet. Det är många, men det är långt ifrån alla. Man visade också att av de män som köper sex är många unga, och att nästan inga döms till vare sig böter eller fängelse.

Det är dags att på allvar prata om mäns kvinnosyn. Det är inte dåligt om siffrorna gör oss chockerade, arga och driver fram handling. Men bakom siffrorna finns inte bara kvinnor som blir köpta, utan den efterfrågan och de män som ser till att det finns en marknad att sälja dem på. 

Hej sexköpare, jag har några saker som jag vill säga dig.

Du som skriver lite om dig själv när du bokar in en tid för att köpa en annans kropp. Du är 175 cm lång, välbyggd, läkare. En seriös och trevlig kille, gillar att kolla på Idol och gärna passar din systerson. Du vill ha flickvänsupplevelsen, låtsas att det handlar om dating och du vill känna att sexet är ömsesidigt.

Prostitution är per definition inte ömsesidigt. Om det hade varit ömsesidigt hade det inte behövts några pengar. Om den här kvinnan hade velat ligga med dig hade du inte behövt köpa henne. En förutsättning för att prostitutionen ska kunna ske är att hon inte vill ligga med dig – och att era situationer är sådana att du kan betala henne för att bortse från sin egen vilja.

Du säger att första gången som du köpte sex var det obehagligt, du hade ont i magen. Det var nästan som våldtäkt eller man fick lite såna vibbar i alla fall, men du skakade av dig tanken.

Du borde ha följt din första känsla. Det ni sexköpare gör skadar väldigt många människor. Runtomkring den prostitution som er efterfrågan skapar finns tvång, missbruk, människohandel och mycket våld. Dödligheten är 40 gånger högre för prostituerade i jämförelse med andra kvinnor. Enligt en av de största undersökningar som gjorts har 71 % av de prostituerade blivit misshandlade fysiskt i prostitutionen, 63 % har blivit våldtagna och nästan nio av tio skulle lämna prostitutionen om de hade ett annat val.

Du säger att de allra flesta som uttalar sig om prostitution, politiker, kvinnor framförallt inte har sett det och inte vet vad som pågår. Du vet, för du är inne i skiten och vet vilka de här tjejerna är.

Nej, du vet inte. Du vet inte hur det är att stå på andra sidan sexköpet. Att vara den som blir köpt, som tvingas ligga med fem, tio, femton olika män på en natt i en stad där man inte känner någon, inte kan språket. Att gå på gymnasiet och ha så mycket ångest som du inte vet var du ska göra av, att du säljer din kropp som ett självskadebeteende. Det är du som väljer att utnyttja de här tjejerna och kvinnorna. Inte feminist-pk-maffian, inte soc-tanterna, inte sexköpslagstiftningen. Du.

Jag vill nu ha svar ifrån dig. Vad är en ”flickvänsupplevelse” för dig? Hur kan du tända på att köpa någon, på att utnyttja den som är utsatt? När magontet kommer, vad gör att du ändå fortsätter? Förklara för mig vad vi kvinnor är för dig, om du är beredd att köpa oss.

Bra kampanj mot sexistisk reklam från Sveriges Kvinnolobby

Idag drar Sveriges Kvinnolobby igång sin kampanj Reklamera som tar ställning mot sexistisk reklam. Kampanjen går ut på att uppmärksamma och anmäla könsdiskriminerande reklam.

Ser du en sådan bild – fota den och skicka till reklamera@sverigeskvinnolobby.se eller hashtagga den med #reklamera. Kvinnolobbyn gör då en anmälan till Reklamombudsmannen och kontaktar företaget bakom reklamen.

Okej, du tycker man helt enkelt kan välja bort att påverkas av reklamen? Är det inte i så fall underligt att företagen varje år lägger miljardtals kronor på någonting som ändå inte spelar någon roll? Påverkan är ju liksom hela poängen med reklam. Reklam ska få oss att vilja ha någonting vi inte har. Så skapas behov av en annan rumpa, midja, andra bröst, annat hår, annan hudton och så vidare in i oändligheten.

Bakgrunden till kampanjen är en enkätundersökning som Sveriges Kvinnolobby gjort som visar att nio av tio unga kvinnor har mått dåligt över sin vikt eller sitt utseende på grund av reklam. Och andra siffror pekar på samma sak. Drygt en av tio sjuåringar har någon gång försökt banta och drygt var femte tjej mellan 13 och 15 år hoppar över skollunchen minst en gång i veckan. En studie som Karlstads tjejjour har gjort visar att 31 procent av högstadie- och gymnasietjejerna tyckte att de var för tjocka och 52 procent hade försökt gå ner i vikt. Men egentligen behövs inga siffror. Varenda tjej som går i eller har gått i högstadiet kan vittna om utseendehets, kroppsångest och knep för att gömma ett par kilon.

Och vad blir resultatet? Tja, för det första att halva befolkningen tvingas förhålla sig till omöjliga ideal. Och resultatet är lika väntat som nedslående, många rapporter talar sitt tydliga språk – gruppen unga tjejer mår allt sämre. Socialstyrelsens folkhälsorapport 2009 visar att en tredjedel av alla tjejer på gymnasiet upplever ängslan, oro eller ångest. Man tar också ut betydligt mer antidepressiva, lugnande och sömnläkemedel än tidigare. och nej, det är inte enbart reklamen som är boven i dramat, men skeva och könsstereotypa roller spelar definitivt roll.

Ja, eller hur! Gå in och gilla kampanjhemsidan på Facebook här.

Hejdå alla unga stockholmare

Såg på lokalnyheterna igår att var tredje ung Stockholmare funderar på att flytta härifrån på grund av bostadsbristen. Jag är inte förvånad, det har skett under några år och eskalerar i och med att bostadsbristen når nya krisnivåer. Ibland kan man få känslan av att Anders Borg inte är nöjd förrän han själv tillhör det yngsta skiktet av Stockholms befolkning. 
Det är för många av oss som lever med bostadsbristen eller snackar om den dagligen helt uppenbart att folk hellre flyttar härifrån än att fortsätta leta lägenhet. Bostadsbristen i Stockholm kan för er som inte själva vart i svängen se ut ungefär så här: två månader hyra ett litet hus på en villatomt där du också förväntas göra trädgårdsarbete, sedan två veckor på en tältsäng i en kompis kök innan du får tillträde till i ett rum på en iskall båt under vinterhalvåret, därifrån till två och en halv månad i en svindyr andrahandslägenhet (obs inga pengar kvar), tills några vänliga själar förbarmar sig och låter dig bo på en madrass i deras ”walk-in-closet” i en hyrestvåa i Hallonbergen.
Samtliga dessa är alltså autentiska exempel.
Bostadsbristen är ett resultat av politiska beslut. Att uppleva bostadsbristen på nära håll är att ta smällen för en politik som hellre sänker skatter för rika än att bygga billiga hyresrätter. Men det går att driva en annan bostadspolitik och att bygga bort bostadsbristen. Det går att med politiska medel se till att unga inte behöver fly sin hemstad för att kunna flytta hemifrån.
Att ha ett hem är en rättighet. Organisera dig med oss i Ung Vänster och kräv din rätt.

En omöjlig dröm om en egen lägenhet

Gästbloggare: 

Maria Rosén sitter i distriktsstyrelsen för Ung Vänster Storstockholm. 

Jag heter Maria Rosén och är 22 år gammal. 2011 slutade jag gymnasiet och flyttade hemifrån. Innan dess hade jag ett hopp om att kunna få tag i en hyreslägenhet i någon av Stockholms förorter för att kunna starta mitt egna vuxna liv och äntligen slippa behöva anpassa mitt liv efter andras vilkor. Men så såg inte bostadsmarknaden ut. De senaste två åren har jag, om man räknar på de ställen jag kunnat säga ”hemma”, flyttat fyra gånger. Jag har bott som inneboende, hyrt i andrahand eller levt i ett kollektiv med människor jag aldrig träffat innan. Under ett par månader för snart ett år sedan hyrde jag en läggenhet under tiden som det pågick ett stambyte i samma lägenhet, vilket var minst sagt för jävligt.

Alla ställen där jag bott har jag haft flyttkartonger som aldrig packades upp. Mellan flyttarna har jag ofta varit tvungen att bo tillfälligt på kompisars eller familjemedlemmar soffor. Det har varit långt ifrån den där drömmen om att ha ett ställe jag skulle kunna kalla mitt, ett ställe där jag kunde ringa värden om elementen gick sönder på vintern utan att vara rädd för att bli utkastad eller ett ställe där jag kunde packa upp mina kartonger och veta att jag fick stanna.

Den drömmen känns för varje flytt eller vare intresseanmälan på Blocket mer och mer overklig. För utifrån dagens bostadspolitik är det en omöjlig dröm. Jag vet att det finns fler som känner igen sig i det jag varit med om, att det finns fler som levt i andrahandskarusellen längre tid än vad jag har gjort och att det finns många som haft det ännu värre, för det här är något nästan alla ungdomar idag har gemensamt. Där det som kännetecknar gemenskapen är känslan av att inte veta vart man ska ta vägen. En känsla som gör det svårt att sova, där stressen blir mer och mer påträngande för varje dag som går. Var ska vi bo?

Antingen tvingas vi bo kvar hos våra föräldrar, som kanske inte ens har råd att försörja oss för evigt, eller så förpassas vi till en otrygg bostadsmarknad där vi kan kastas ut från våra hem när som helst och där vi betalar mer än vad boendet är värt. Där det krävs fast jobb för att över huvud taget kunna ha en chans att få bostad, men där vi i bästa fall har en osäker anställning. För att få jobb måste man ofta flytta dit jobben finns, men där finns det inga bostäder.

Det skulle vara så mycket lättare att kunna leva, gå till jobbet eller skolan om jag visste att jag har ett hem att komma tillbaka till. Att det inte kommer vara någon främmande man i min lägenhet när jag kommer hem. Eller att kunna hälsa på grannen i tvättstugan utan att vara nervös över att bli utslängd för att denne får veta att man hyr lägenheten mittemot.

Idag tältar Ung Vänster mot bostadsbristen. Följ oss på #varskavibo. 

Ett register är ett register är ett register

Idag rapporterar media om att polisen har upprättat ett register över romer. Registret har ingenting att göra med brottslighet utan är helt och hållet till för att kunna se etnicitet och familjetillhörighet. Tusentals människor har registrerats och en fjärdedel av alla i registret är barn.

Polisen har reagerat med viss förvirring. Först sades det att det inte fanns något register. Sedan fanns det. Fast det var bara en enskild polis som gjort det*. Sedan visade sig att det varit sökbart för ett 70-tal poliser. Sedan fanns det bara i Skåne. Fast det visade sig visst att det har mailats runt mellan olika kontor i olika län. Sen var det inget register, utan en fil.

Rörigt.

Man kan tycka att polisens pressavdelning borde ta uppgifterna på större allvar än att gissa hur det ligger till. Men okej, låt oss kalla det för register eller analysfil eller kartläggning eller vad nu polisen vill kalla det. Det är fortfarande vad det är. En databas där tusentals människor har registrerats utan misstanke om brott, enbart på grund av att de är just romer.

Eller låt oss säga vad det faktiskt handlar om; samma gamla rasism som frodats under århundraden och som fortfarande blomstrar i all sin prakt. Svenska myndigheter har en fruktansvärd historia av att förfölja trakassera, diskriminera, tvångssterilisera och kartlägga romer. Ibland blir det så smärtsamt uppenbart att Sverige inte gjort upp med sin historia.

*Ni vet hur det är, man sitter och hänger på kafferasten, man har löst sitt sudoku och vad gör man? Ja, men man tar och knåpar ihop ett litet register över vilka relationer som 4029 människor har med hjälp av ett datorprogram för 120 000 kronor. Det är lätt hänt.

Sida 10 av 117« Första...89101112...203040...Sista »