Folket, eliten och segern den 14 september

Idag har det gått exakt tio år sedan vi vann folkomröstningen om ett svenskt EMU-medlemskap. Vänstern i Sverige har en framgångsrik historia. Vi har varit med och gjort avtryck, vunnit kampen om rösträttens införande, tillsammans med övriga arbetarrörelsen byggt välfärden, gjort arbetslivet tryggare och genom vår politiska kamp förändrat Sverige till ett bättre land att leva i. Men trots vår framgångsrika historia är det något särskilt med segern i folkomröstningen den 14 september 2003. Den utgör en konkret seger i en avgörande strid som skulle ha format Sverige för lång tid framöver.
EMU-segern är den största framgången som jag hittills har fått uppleva under min tid som politiskt aktiv. Berättelsen om den får inte falla i glömska, utan måste vårdas och återberättas. Dels för att vi lever i en tid där politiska segrar för vänstern alltför ofta lyser med sin frånvaro, men kanske framförallt för att det bakom segern finns viktiga lärdomar att dra, många av dem är giltiga fortfarande.
I en tid där det är ungefär lika många som tror på UFO:n som på EMU (ja det är faktiskt sant) är det kanske svårt att se sprängkraften som EMU-frågan hade för tio år sedan. Men samtidigt är det av avgörande betydelse att se att segern i folkomröstningen har bärkraft också för förhållandena i dagens Sverige. Det är tydligt inte minst i relation till den ekonomiska krisen. Idag är det uppenbart att priset för en vansinnigt konstruerad valutaunion betalas av bland annat den grekiska, spanska och portugisiska arbetarklassen.
Folket mot eliten
Folkomröstningen om ett svenskt medlemskap i EMU var en strid mellan folket och etablissemanget. Och då inte bara i Nej-sidans strategier – det var så verkligheten såg ut. Ja-sidan hade sina företrädare bland det politiska etablissemanget, bland näringslivstoppar och bland fackförbundsledningar, medan Nej-sidan hade stora delar av folket bakom sig. En överväldigande majoritet (65 procent) av LO-medlemmarna röstade nej. Nej-sidan hade starkt stöd bland unga och bland kvinnor. I alla län, förutom Stockholm och Skåne, var det en majoritet mot ett medlemskap. I en del norrländska orter kunde så många som 75-80 procent av befolkningen rösta nej.
Det var verkligen folket mot etablissemanget och det var tydligt inte minst i ja-sidans reaktioner på förlusten. Det var ett efterspel som hos många präglades av ett illa dolt folkförakt. Den tidigare moderatledaren Ulf Adelsohn ondgjorde sig på valnatten över dalmasar som satt i Borlänge och väntade på bidrag. EU-kommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi beskrev svenska folkets nej till EMU-anslutning som en rädsla för det nya. Allt medan statsminister Göran Persson mest tycktes önska sig ett nytt folk att regera över. Det var folket mot etablissemanget, men för en gång skull var det folket som vann.

Flygblad istället för miljoner
EMU-folkomröstningen handlade inte om freden, om Sveriges inflytande i Europa eller om att det är roligare att säga ja, som Ja-sidan försökte inbilla folk. Frågan om ett svenskt medlemskap i EMU var en fråga om makt, och det insåg svenska folket. I SVT:s vallokalsundersökning kan man se att det framförallt var fyra argument som var avgörande för de som röstade nej. Det handlade om EMU:s demokratiska brister, om självbestämmanderätten, om att ett medlemskap hotade välfärden och om en insikt om att det fanns ekonomiska nackdelar med att själv inte kunna styra över penningpolitiken. Resultatet i vallokalsundersökningen är ett kvitto på den lyckade Nej-kampanjen. En viktig del – om inte den allra viktigaste – av Ung Vänsters argumentation var att EMU inte är en fråga om mynt och sedlar utan istället handlar om just makt.
Efteråt har det skrivits mycket om både Ja- och Nej-sidans kampanjer. I förra veckans nummer av tidskriften Fokus skriver Maggie Strömberg:
”Det fanns en känsla av att allt var möjligt. Fler badbollar att dela ut? Javisst! Hundratusentals mazariner med euro-loggan på? Självklart! Täcka ännu ett kvarter med valaffischer? Absolut! Kampanja med segelbåt i skärgården? Varför inte.
Det brukar skrattas åt att alla idéer genomfördes i ja-kampanjen. Det fanns så mycket pengar att ingen behövde säga nej till någonting. Fast det där stämmer inte, säger en av dem som var med och planerade. Förslaget om att flyga runt med ja-luftballonger stoppades faktiskt.”
Nej-kampanjen å andra sidan byggde på organisering och folklig mobilisering. Vi förstod att det näringslivet hade i miljoner (Svenskt näringsliv gick in med över en halv miljard till Ja-kampanjen) var vi tvungna att kompensera genom ett hårt och outtröttligt basarbete. När Ja-sidans avlönade kampanjarbetare delade ut frukostpåsar på busstorget i Borås, var vi många Ung Vänstrare som skippade första lektionen och istället delade ut flygblad och masstidningar. I en tid när politisk organisering av många framställs som något poänglöst, visar Nej-kampanjen att människor som sluter sig samman fortfarande är den enda garanten för att förändra samhället i en progressiv riktning.
Lärdomar att dra
Det politiska landskap som vi verkar i ser på många sätt annorlunda ut jämfört med för tio år sedan. 2003 var det vänstervåg och idag har vi haft en borgerlig regering under sju års tid. Men ändå menar jag att det finns viktiga politiska slutsatser att dra av EMU-folkomröstningen, som fortfarande är giltiga för vänstern.
Den första rör konfliktlinjen mellan folket och etablissemanget. Folket mot etablissemanget är en konfliktlinje som många gånger kan vara (minst sagt) trubbig, och i vissa specifika sammanhang också rent reaktionär. Det sistnämnda oftast när personer eller rörelser försöker förmedla falska beskrivningar av vad eller vilka folket och etablissemanget tycker respektive är. Samtidigt får det inte hindra möjligheten att se denna konfliktlinje när den väl existerar. EMU-frågan var ett sådant exempel. Ett annat dagsaktuellt exempel handlar om frågan om vinster i välfärden. Det finns en konflikt mellan oss som vill ha en högkvalitativ och generell välfärd och de kapitalister som vill bevara möjligheten att göra vinster på skattemedel avsedda för välfärd. Men det finns också en konflikt mellan vanligt folk – där majoriteten för en avkommersialiserad välfärd är solid – och ett politiskt och ekonomiskt etablissemang som inte går i takt med folkopinionen. Den konflikten lyckas vänstern i dagsläget kanalisera, men jag menar att det är av strategisk vikt för vänstern att lyckas identifiera fler sådana exempel och oftare ha självförtroende nog att beskriva dem som just konflikter mellan folket och etablissemanget.
För det andra, vår socialistiska och feministiska kamp kan bara lyckas när den utgår från människors vardagsnära upplevelser och livsvillkor. Idag har vi nästan glömt att det fanns vänsterströmningar – förvisso ofta marginaliserade – som tog ställning för ett svenskt EMU-medlemskap. Många gånger en slags postmodern vänster som hörde det tidiga 00-talet till, med en naiv tilltro till ”globalisering” och ett milt talat bristande intresse för den socialistiska kampens förutsättningar i Sverige. Deras egen brist på folklig förankring gjorde att de hamnade på samma sida som andra elittyckare i frågan om ett EMU-medlemskap. Folklig förankring är en förutsättning för en framgångsrik politisk kamp, men det är också en garant för att hamna rätt i viktiga politiska frågor. Jämfört med Ja-sidans strateger och dagens Caremalobby har vänstern en förankring i breda lager av svenska folket, men förankringen är samtidigt för liten jämfört med vad som skulle behövas. Vi måste utveckla vår förmåga att finnas på plats i människors vardag; i förorter, i folkrörelser och på arbetsplatser. Det är avgörande för att vänstern ska vara en politisk rörelse som är relevant för sin samtid.
För det tredje, även om mycket har förändrats kring Sveriges förhållande till EU under de tio år som har gått – både avseende opinioner och överföring av beslutsfattande – fortsätter frågor om EU att vara av största strategiska vikt. EU och dess institutioner är centrala för att upprätthålla en fortsatt marknadsliberal dominans i Europa. Genom att makten över samhällsutvecklingen – inte minst över den ekonomiska politiken – flyttas till överstatliga arenor, kan det europeiska storkapitalet säkerställa att man relativt ostört kan trumfa igenom sin enda vägens politik. Dels genom fördrag och beslut i EU-domstolen, men framförallt genom svårigheten att på en arena där det saknas en gemensam debatt och gemensamma folkrörelser bjuda motstånd mot en marknadsliberal agenda. Det sistnämnda är tydligt inte minst i relation till den brutala europeiska krispolitiken. Vänstern måste också i fortsättningen vara de som kan kanalisera ett folkligt förankrat EU-motstånd, inriktat mot överstatligheten och det strukturella demokratiska underskottet.
Inför och under EMU-folkomröstningen pratade vi i Ung Vänster om den som något med en historisk betydelse. Vi skulle i framtiden berätta för våra barn och barnbarn om hur vi gav etablissemanget en knäpp på näsan och vann en avgörande seger för att försvara välfärden, jobben och den demokratiska makten över den ekonomiska politiken. Jag hoppas att vi är många som redan gör eller kommer att göra just detta. För vi vann och i det finns en källa till självförtroende och dessutom politiska insikter som är avgörande för att bygga en starkare vänster.

Idag beslöjar vi oss av solidaritet

Det är allvar. Det är verkligen på allvar. En höggravid kvinna i min ålder misshandlades i lördags av en okänd gärningsman i Farsta. Han kommer upp bakom henne, drar och sliter i hennes sjal. Får tag i håret, dunkar huvudet mot bilen. Rädslan måste vara enorm. Klarar sig barnet? Hon svimmar. 
Hatbrotten mot muslimer har blivit värre, grövre och fler. Utvecklingen sker inte i ett vakuum, utan följer på ett samhälle där rasismen växer. Framförallt är det slöjbärande kvinnor som får utstå trakasserier och våld. Vars liv styrs av rädslan och hotet om att utsättas för hatbrott. Den gravida kvinnan klarade sig i lördags, och en nära vän till henne som själv bär slöja berättar om hatbrotten i P4. Ta er tid och lyssna på Samira. Hennes berättelse är förfärlig. Och väldigt viktig.
Samira säger i P4-intervjun: ”De [hatbrotten] har blivit mycket värre. Idag är det legitimt att hata, för man hatar inte invandrare, man hatar muslimer.”. Hon beskriver hur folk extremt sällan gör någonting när de ser en muslimsk kvinna utsättas för hatbrott. Brotten legitimeras av en samhällsutveckling där muslimer misstänkliggörs och rasistiska krafter flyttar fram sina positioner. Sedan det så kallade ”Kriget mot terrorismen” är islamofobin det härskande uttrycket för rasism. Det är kring hatet mot muslimer som rasister i västvärlden byggt sitt politiska projekt. Det legitimerar krig, ockupation, integritetskränkande övervakning, trakasserier och våld. Det legitimerar för Anders Behring Breivik att mörda 77 personer. Det legitimerar för en än så länge okänd gärningsman i Farsta att attackera en höggravid kvinna och dunka hennes huvud mot en bil.

Alla kvinnor ska ha rätt att klä sig hur vi vill, tro på vad vi vill i det offentliga rummet utan att mötas av trakasserier och rasistiska hatbrott. Därför startade Hijabuppropet, som under dagen samlar kvinnor – religiösa som icke-religiösa – till att bära hijab i solidaritet med de slöjbärande systrar som tvingas att leva med hoten och hatet. Vi bär slöja för att normalisera slöjan, för att uppmärksamma hatbrotten och för att känna själv hur det är. Hijabuppropet har fått mycket uppmärksamhet och gör skillnad. Läs debattörernas debattartikel här.

Kommer ni ihåg den här dikten av Martin Niemöller som alla skulle läsa i skolan?
I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.
Vi lever i en tid då de kommer för att hämta muslimska kvinnor. Men vi protesterar.

”Sverige ska bli en fristad för världens HBT-flyktingar.”

Idag skriver jag en debattartikel i tidningen ETC och kräver att Sverige blir en fristad för världens HBT-flyktingar.

”Migrationsverket tycks mena att så länge man inte berättar om sin sexuella läggning för någon i hemlandet, går det bra att tvinga HBT-flyktingar att återvända till länder där de riskerar systematiska trakasserier. Vi kan inte slå oss för bröstet för de segrar som HBT-rörelsen har vunnit i vårt land, och samtidigt tvinga HBT-flyktingar att återvända till sina hemländer och leva i garderoben. En sådan inställning är djupt cynisk och hånfull mot alla som tvingas leva gömda och hemlighålla sin kärlek på grund av rädsla för repressalier.”

Läs hela artikeln här.

Har du mens eller?

Javisst har jag det. Få saker är på samma gång så normalt och så tabubelagt som mens. Trots att det är nånting som rör typ varenda tjej och kvinna en gång i månaden är det i bästa fall något mystifierat, men inget man snackar om så att det hörs. Kanske att nån drar ett skämt eller kollar youtube-videon med hon som spydde i direktsändning. Ha ha.


Mensskyddsreklamen ger en tydlig bild av hur vi ska känna inför menstruationen: den ska inte märkas! Den ska vara blå och lukta blomma och du ska ha vit kjol så att ingen nånsin kan få för sig att du har mens. I själva verket vill du helst ta på dig mjukisbrallor och rulla ihop dig till en liten boll och kunde inte brytt dig mindre om lukter.

Nää, tur att det finns annan menskultur att ägna sig åt. Jag hoppas att ingen har missat Liv Strömquists sommarprat om vilken roll mensen spelat genom historien. Kolla också in den här uppfriskande reklamfilmen ifrån USA. Man önskar att den här tolvåriga bruden hade gått i ens klass på mellanstadiet, istället för dom där smågrabbarna som stal bindor och fnittrade på rasterna.

The Camp Gyno, HelloFlo



Liv Strömqvists sommarprat

Hatet mot fotbollsbrudarna

Gästbloggare: 

Hanna Carlsson sitter i distriktsstyrelsen för Ung Vänster Göteborg och Bohuslän. 
När jag var åtta år började jag spela fotboll i en förening för bara tjejer. Det var bland det bästa jag gjort. Jag älskade att spela fotboll. Jag ville bli bättre, hela tiden ville jag bli bättre, och när jag började sjuan sa jag till folk att jag ville bli proffs. Det skulle jag kanske inte ha gjort, för jag kände blickarna när jag sa det. Jag kände den tryckta stämningen, och jag kände att jag inte ens trodde på det själv längre. Jag, fotbollsproffs? Jag är ju tjej, då kan man inte bli det. Det är ovanligt att leva på det, åtminstone.
Fotboll. Damfotboll. Stor skillnad. Det ena är en sport, det andra är en sport för damer. Männen är normen i samhället, kvinnorna är det inte. Men det var först nu när EM började som det slog mig: inte ens om Sverige vinner slipper de kritik. För tjejer som spelar fotboll är alltid sämre. Tjejer som spelar fotboll i landslaget är sämre än herrlandslaget, trots att damerna vunnit mycket mer.
” ‘Damer’ ska inte spela boll. Ser ju ut som män. #Lesbiska hela bunten.” ”Damlandslaget… lesbiska horor är vad ni är”. Detta är bara två av de många hatiska twitterinläggen som kommit under EM. Jag vill gråta. De bedöms inte efter prestation, för de är inte män. På onsdag spelar Sverige semifinal, efter att inte ha förlorat en enda match. Men det spelar ingen roll. Hatet slutar inte. Kommentarer om spelarnas utseende är normalt. Vi är vana. Aldrig, aldrig nånsin kommer damfotboll att kunna mätas med herrfotboll, det är det hatarna vill säga. Som kvinna måste man vara dubbelt så bra för att bli accepterad. Det här är EM och Sverige kan vinna, men fokus är inte där. Det är twitterkommentarer som bekräftar patriarkatet, det är beviset på att kvinnor fortfarande inte anses lika värda som män, men framförallt: det är drömmar hos 8-åriga tjejer som krossas innan de ens hunnit drömmas. 

Studenter föreslås få sänkt bidrag

En utredning som Utbildningsdepartementet beställt föreslår att gymnasiestudenter ska få 760 kronor mindre i studiebidrag per år. Istället ska ”fattiga familjer” kunna söka ett extrabidrag.

Idag debatterade Ung Vänsters ordförande Stefan Lindborg varför det är kass, mot Carl-Johan Schiller från Kristdemokratiska ungdomsförbundet.

Lyssna på debatten här.

En bostadsmarknad anpassad till vem?

Som ung fastnar man mittemellan en arbetsmarknad som ställer krav på flexibilitet, där otrygga anställningar är det normala för ungdomar, och en bostadsmarknad där ett fast jobb ställs som krav för att få ett hyreskontrakt. Samtidigt som vi i Sverige har en akut bostadskris – en kvarts miljon unga söker en lägenhet – hindras unga från att söka de hyresrätter som ändå finns.

Om detta skriver jag i Expressen idag:

”Självklart kan inte samhällsbygget utgå från att bostadsbristen och otryggheten på arbetsmarknaden ska vara konstant. Den viktigaste åtgärden för att lösa bostadsbristen är en bostadspolitik som sätter nybyggnation i centrum, med statliga subventioner riktade till billiga hyresrätter. Otryggheten på arbetsmarknaden måste mötas med en politik som gör det svårare och dyrare för arbetsgivarna att utnyttja unga med ring och spring-jobb. Men samtidigt går det inte att blunda för den akuta situationen – det är nu som unga hamnar mellan stolarna och det är nu som det krävs åtgärder som gör det möjligt för unga att söka de lägenheter som faktiskt finns. 

Sveriges ungdomar behöver ett trygghetspaket, som i praktiken ser till att alla har en bostad och som gör fasta jobb med löner som går att leva på till det normala också för unga. Idag lanserar Ung Vänster ett nytt krav på lagändringar som skärper det kommunala bostadsförsörjningsansvaret och som hindrar allmännyttans bostadsbolag från att ställa krav på fasta jobb för att man ska kunna få en lägenhet. Kommunala bostäder ska förmedlas i en offentlig bostadskö, utan några diskriminerande inslag. Ungas rätt till trygghet kräver en bostadspolitik värd namnet.”

Läs hela artikeln här.

Sluta kvotera in män på festivalscenen

Gästbloggare: 

Pernilla Karlsson sitter i Ung Vänsters förbundsstyrelse. 

Idag startar Bråvallafestivalen i Norrköping, en festival som gjort ett tydligt val – de har huvudsakligen bokat manliga akter. I november 2012 när den första kritiken mot bokningarna kom, lovade Bråvalla att försöka göra det som går för att boka fler kvinnor. I november 2012 var en av elva akter kvinnor. Idag, juni 2013, är 23 av 112 akter kvinnor.

Bråvalla är inte ensamma om att boka majoritet män, det beror på strukturer som genomsyrar hela musikbranschen på alla nivåer. Det här handlar inte om att det inte finns kompetenta kvinnliga musiker, det här handlar om att män bokar män. 


Om arrangörerna hade varit intresserade av en jämställd festivalscen hade de kunnat ta hjälp av till exempel Rättviseförmedligen eller jämställdfestival.se och lyssna på den kritik man fått. Popkollo är ytterligare ett bra exempel som ger unga tjejer utrymme för att hålla på med musik. (Vad ger festivaler för signaler till de tjejerna när chansen för att bli bokad är mindre för att man är just tjej?) Det inte är en motsättning att boka jämt. Det handlar om att se strukturerna och medvetet jobba för att motverka dem. Festivalen Stockholm Musik & Arts är ett bra exempel på hur det kan se ut. 
Sen när blev musik en könsfråga? Jo, sen män tar mest plats i replokalerna, sen män sitter i styrelser i musikbranschen och sen män bokar andra män till festivaler. Inga fler ursäkter. Bråvalla och andra festivaler måste ta sitt ansvar och sluta kvotera in män.

Människor och inte maskiner

”Vi är människor inte maskiner.” – så löd en av de mest kända parollerna från gruvstrejken vintern mellan 1969 och 1970. En strejk som kom att få stor betydelse för utvecklingen på arbetsmarknaden, men också för den politiska situationen under åren därefter. Osökt kommer jag att tänka på samma paroll när jag läser om busschaufförernas villkor och arbetsgivarnas arrogans inför kraven på en mänsklig arbetssituation.
Vid midnatt trädde Kommunals strejkvarsel i kraft, sedan dess strejkar 1400 trafikanställda framförallt i Stockholmsområdet och i Umeå. Kommunals krav på förändringar borde vara självklara. Man kräver samma löneutveckling som andra LO-anställda, man vill stärka anställningsskyddet vid entreprenörsbyten, man motsätter sig tidsscheman reglerade ned på sekunder och hundradelar, man vill höja den minsta rasttiden från 30 till 45 minuter och man kräver att de anställda får rätt till sin dygnsvila på elva timmar.
En maskins arbete går säkert att reglera på hundradelen, men för en människas arbete – särskilt i en trafikmiljö där det oförutsedda inte sällan inträffar – går mänskliga faktorer inte att tänka bort. Enbart en barnvagn som ska av bussen riskerar att spräcka tidsschemat helt. Det är orimligt att en busschaufför som har arbetat 15 år på samma företag, helt plötsligt blir provanställd bara för att trafikupphandlaren byter utförare. Det är inte busschaufförer eller andra trafikanställda som ska betala priset för att det idag leks affär inom kollektivtrafiken. Tillräckliga raster och dygnsvila är förutsättningar för att de som kör ska vara utvilade, och därför också förutsättningar för att du och jag ska kunna resa säkert.
Många har idag haft problem med att ta sig till jobbet. Så är det. En strejk måste märkas för att den överhuvudtaget ska ha en chans att lyckas. Därför hoppas jag att de som idag stöter på problem lägger skulden där den hör hemma. Inte på busschaufförerna och inte på Kommunal, utan på arbetsgivarna, som vägrar tillgodose kommunalarnas krav på en mänsklig arbetssituation. Kom också ihåg att få, om ens någon, av rättigheterna vi idag har på arbetsmarknaden – det gäller busschaufförer men också alla oss andra – hade funnits om inte fackföreningsrörelsen hade tagit strid för dem.
Under natten till i morgon träder (troligen) också Sekos strejkvarsel för tågtrafiken i kraft. Även på järnvägsområdet är det ett centralt krav från Sekos medlemmar att stärka skyddet för de anställda när man vid upphandling byter tågoperatör. Det folkliga stödet för Sekos krav och för strejkvarslet är starkt. En opinionsmätning visar att ungefär två tredjedelar av svenskarna stödjer Seko vid en strejk.
Fria Moderata Studentförbundet har idag stolt deklarerat att man agerar strejkbrytare genom att köra en buss som ersätter Stockholmstrafikens linje 3. Därmed placerar de in sig i en historisk kontinuitet av högerkrafter som ständigt har motsatt sig varje krav på förändring från löntagarkollektivets sida. Det är inte förvånande att pubertetshögern väljer att ta strid för att försvara en arbetssituation som påminner om 1800-talet, på sitt valmöte för en månad sedan diskuterade Fria Moderata Studentförbundet att återinföra duellrätten. Den konservativa högern är som sig bör ständigt i samklang med dåtiden.
Vi är människor och inte maskiner. Ropet hördes på ett strejkmöte i Malmberget för över 40 år sedan, idag hörs samma rop från busschaufförer och trafikanställda i hela landet. I morgon hörs samma rop från tågpersonal anställda på de företag där Seko har varslat om strejk. De ropar inte bara för sin egen skull, utan också för dig och mig. De trafikanställdas rätt till en mänsklig arbetssituation handlar i förlängningen om allas rätt till att bli behandlade som människor och inte som maskiner. Därför, allt stöd till Kommunal och Seko.


Det är dags för sexköpslagen 2.0

Idag är det 15 år sedan den nuvarande sexköpslagen infördes i Sverige. Det är en lag som på ett tydligt sätt fungerat normerande och som på ett unikt sätt klargör de maktförhållanden som råder. Skulden ska läggas på rätt plats – hos den som köper en annan människa – inte hos den prostituerade.

Sedan lagen infördes har antalet män som köper sex i Sverige minskat och lagen har spelat en avgörande roll i att förebygga och bekämpa prostitution och människohandel. Samtidigt visar undersökningar att så mycket som 80 procent av svenska mäns sexköp idag sker utomlands.

15 år efter införandet är det dags att ta lagen ytterligare ett steg och göra som Norge – sexköp utomlands måste kriminaliseras. Svenska män ska inte kunna köpa sig fria från ansvar genom att ta en charter till solen. Det är orimligt att det är brottsligt att köpa en kvinnas kropp här i Sverige men inte i Thailand eller i Lettland. Människovärdet är det samma och går inte att förhandla bort genom en sista minuten-biljett. Norge har gått före, det är dags att vi följer efter.

Kvinnolobbyn, ROKS och SKR driver en viktig kampanj om just detta.
Kolla in den här: sexköpslagen 2.0.

Sida 10 av 116« Första...89101112...203040...Sista »