Utöka sexköpslagen i stället för att legalisera

I helgen skrev Tove Liljeholm på SVT Debatt om hur sexköpslagen bör utvecklas ytterligare.

”Idag finns ett starkt stöd för den svenska sexköpslagen och flera andra länder har kopierat lagen eller delar av den. I stället för att diskutera teoretiska antaganden borde vi diskutera hur sexköpslagen ska stärkas och utvidgas för att skydda fler. Idag sker så mycket som 80 procent av svenska mäns sexköp utomlands. Det är orimligt att det är brottsligt att köpa en kvinnas kropp här hemma men inte i Thailand eller Lettland. Svenska män ska inte kunna köpa sig fria från ansvar genom att ta en charter till solen, människovärdet måste vara det samma oavsett var på jorden man befinner sig.”

Läs hela artikeln här.

Nej tack till strippklubb i Kiruna

Gästbloggare: 

Lena Tjäder är aktiv i Vänsterpartiet Kiruna och stolt moderator i gruppen ”Nej tack till strippklubb i Kiruna”. 
Förra veckans torsdag startade en strippklubb i Kiruna. Några dagar senare diskuterar hela Kiruna jämställdhet. Ett starkt och välorganiserat motstånd har vuxit fram i en mansdominerad gruvstad i norra Norrbotten. När Christine Brännvall från Kiruna hörde talas om strippklubben, startade hon genast ett event på Facebook. Inom någon dag hade “Nej tack tillstrippklubb i Kiruna” samlat närmare tvåtusen deltagare. Antalet deltagare växer fortfarande. I den nystartade gruppen med samma namn arbetar vi med att bilda opinion och försöker få alla Kirunabor att bojkotta krogen.
Att vara emot strippklubben är inte samma sak som att vara emot sex och nakenhet. Man kan, tvärt om, var mycket positiv till både nakenhet och sex, samtidigt som man är motståndare till strippklubbsverksamhet. Nakenhet och sex kan vara bland det bästa som finns, när det sker med ömsesidighet och respekt. När lusten får styra istället för behovet av pengar. När du själv bestämmer vem som ser på, är med och vad som görs. Inte när gubbslem lockar dig med en femhundring per show, när du måste titta i taket och tänka på annat. En strippklubb där man importerar unga tjejer från sämre levnadsförhållanden handlar inte om ömsesidighet och respekt. Det handlar om sexuell exploatering och kvinnoförtryck. Vi säger det som borde vara självklart – att kvinnokroppen inte är något man köper till drickat som vore den en jävla skål med jordnötter.
Det första partiet att gå ut offentligt med ett uttalande mot strippklubben var Vänsterpartiet, och våra medlemmar utgör en stor del av motståndet. Ett av Sveriges största statliga företag, LKAB, har offentligt gått utoch tagit ställning mot strippklubben. Man har också avbrutit allt ekonomiskt samarbete med restaurangen där klubben huserar. Kirunas socialdemokratiska kommunalråd, Kristina Zakrisson, säger attkommunen kommer göra allt i sin makt för att stoppa verksamheten. Runt varje fikabord diskuteras strippklubbens vara eller icke vara. Vi har skrivit spaltmetrar på Facebook och i media, diskuterat med folk på stan och delat flygblad. Vi har fått med oss allmänheten.
Vi kommer att fortsätta prata, skriva och bojkotta tills skiten lägger ner. Personligen hoppas jag att strippklubben tar med sig alla gubbslem när de tvingas packa ihop och lämna stan.
Läs vidare
Här kan du höra en radiointervju med Lena om strippklubben: 
Vänsterpartiet säger nej till stripptease-klubb i Kiruna
Här är en artikel från en strippklubb i Mörsil med samma ägare som den i Kiruna:
Arbete: klä av sig naken framför främmande män
Bra blogginlägg om klubben från bloggaren cAlatalo:
På vilket sätt är det löjligt att inte se kvinnor som objekt?

Hej sexköpare

TV4:s Kalla Fakta som sändes igår handlade om sexköp. I programmet visade man att en kvarts miljon sexköp görs varje år i Stockholm via nätet. Det är många, men det är långt ifrån alla. Man visade också att av de män som köper sex är många unga, och att nästan inga döms till vare sig böter eller fängelse.

Det är dags att på allvar prata om mäns kvinnosyn. Det är inte dåligt om siffrorna gör oss chockerade, arga och driver fram handling. Men bakom siffrorna finns inte bara kvinnor som blir köpta, utan den efterfrågan och de män som ser till att det finns en marknad att sälja dem på. 

Hej sexköpare, jag har några saker som jag vill säga dig.

Du som skriver lite om dig själv när du bokar in en tid för att köpa en annans kropp. Du är 175 cm lång, välbyggd, läkare. En seriös och trevlig kille, gillar att kolla på Idol och gärna passar din systerson. Du vill ha flickvänsupplevelsen, låtsas att det handlar om dating och du vill känna att sexet är ömsesidigt.

Prostitution är per definition inte ömsesidigt. Om det hade varit ömsesidigt hade det inte behövts några pengar. Om den här kvinnan hade velat ligga med dig hade du inte behövt köpa henne. En förutsättning för att prostitutionen ska kunna ske är att hon inte vill ligga med dig – och att era situationer är sådana att du kan betala henne för att bortse från sin egen vilja.

Du säger att första gången som du köpte sex var det obehagligt, du hade ont i magen. Det var nästan som våldtäkt eller man fick lite såna vibbar i alla fall, men du skakade av dig tanken.

Du borde ha följt din första känsla. Det ni sexköpare gör skadar väldigt många människor. Runtomkring den prostitution som er efterfrågan skapar finns tvång, missbruk, människohandel och mycket våld. Dödligheten är 40 gånger högre för prostituerade i jämförelse med andra kvinnor. Enligt en av de största undersökningar som gjorts har 71 % av de prostituerade blivit misshandlade fysiskt i prostitutionen, 63 % har blivit våldtagna och nästan nio av tio skulle lämna prostitutionen om de hade ett annat val.

Du säger att de allra flesta som uttalar sig om prostitution, politiker, kvinnor framförallt inte har sett det och inte vet vad som pågår. Du vet, för du är inne i skiten och vet vilka de här tjejerna är.

Nej, du vet inte. Du vet inte hur det är att stå på andra sidan sexköpet. Att vara den som blir köpt, som tvingas ligga med fem, tio, femton olika män på en natt i en stad där man inte känner någon, inte kan språket. Att gå på gymnasiet och ha så mycket ångest som du inte vet var du ska göra av, att du säljer din kropp som ett självskadebeteende. Det är du som väljer att utnyttja de här tjejerna och kvinnorna. Inte feminist-pk-maffian, inte soc-tanterna, inte sexköpslagstiftningen. Du.

Jag vill nu ha svar ifrån dig. Vad är en ”flickvänsupplevelse” för dig? Hur kan du tända på att köpa någon, på att utnyttja den som är utsatt? När magontet kommer, vad gör att du ändå fortsätter? Förklara för mig vad vi kvinnor är för dig, om du är beredd att köpa oss.

Bra kampanj mot sexistisk reklam från Sveriges Kvinnolobby

Idag drar Sveriges Kvinnolobby igång sin kampanj Reklamera som tar ställning mot sexistisk reklam. Kampanjen går ut på att uppmärksamma och anmäla könsdiskriminerande reklam.

Ser du en sådan bild – fota den och skicka till reklamera@sverigeskvinnolobby.se eller hashtagga den med #reklamera. Kvinnolobbyn gör då en anmälan till Reklamombudsmannen och kontaktar företaget bakom reklamen.

Okej, du tycker man helt enkelt kan välja bort att påverkas av reklamen? Är det inte i så fall underligt att företagen varje år lägger miljardtals kronor på någonting som ändå inte spelar någon roll? Påverkan är ju liksom hela poängen med reklam. Reklam ska få oss att vilja ha någonting vi inte har. Så skapas behov av en annan rumpa, midja, andra bröst, annat hår, annan hudton och så vidare in i oändligheten.

Bakgrunden till kampanjen är en enkätundersökning som Sveriges Kvinnolobby gjort som visar att nio av tio unga kvinnor har mått dåligt över sin vikt eller sitt utseende på grund av reklam. Och andra siffror pekar på samma sak. Drygt en av tio sjuåringar har någon gång försökt banta och drygt var femte tjej mellan 13 och 15 år hoppar över skollunchen minst en gång i veckan. En studie som Karlstads tjejjour har gjort visar att 31 procent av högstadie- och gymnasietjejerna tyckte att de var för tjocka och 52 procent hade försökt gå ner i vikt. Men egentligen behövs inga siffror. Varenda tjej som går i eller har gått i högstadiet kan vittna om utseendehets, kroppsångest och knep för att gömma ett par kilon.

Och vad blir resultatet? Tja, för det första att halva befolkningen tvingas förhålla sig till omöjliga ideal. Och resultatet är lika väntat som nedslående, många rapporter talar sitt tydliga språk – gruppen unga tjejer mår allt sämre. Socialstyrelsens folkhälsorapport 2009 visar att en tredjedel av alla tjejer på gymnasiet upplever ängslan, oro eller ångest. Man tar också ut betydligt mer antidepressiva, lugnande och sömnläkemedel än tidigare. och nej, det är inte enbart reklamen som är boven i dramat, men skeva och könsstereotypa roller spelar definitivt roll.

Ja, eller hur! Gå in och gilla kampanjhemsidan på Facebook här.

Hejdå alla unga stockholmare

Såg på lokalnyheterna igår att var tredje ung Stockholmare funderar på att flytta härifrån på grund av bostadsbristen. Jag är inte förvånad, det har skett under några år och eskalerar i och med att bostadsbristen når nya krisnivåer. Ibland kan man få känslan av att Anders Borg inte är nöjd förrän han själv tillhör det yngsta skiktet av Stockholms befolkning. 
Det är för många av oss som lever med bostadsbristen eller snackar om den dagligen helt uppenbart att folk hellre flyttar härifrån än att fortsätta leta lägenhet. Bostadsbristen i Stockholm kan för er som inte själva vart i svängen se ut ungefär så här: två månader hyra ett litet hus på en villatomt där du också förväntas göra trädgårdsarbete, sedan två veckor på en tältsäng i en kompis kök innan du får tillträde till i ett rum på en iskall båt under vinterhalvåret, därifrån till två och en halv månad i en svindyr andrahandslägenhet (obs inga pengar kvar), tills några vänliga själar förbarmar sig och låter dig bo på en madrass i deras ”walk-in-closet” i en hyrestvåa i Hallonbergen.
Samtliga dessa är alltså autentiska exempel.
Bostadsbristen är ett resultat av politiska beslut. Att uppleva bostadsbristen på nära håll är att ta smällen för en politik som hellre sänker skatter för rika än att bygga billiga hyresrätter. Men det går att driva en annan bostadspolitik och att bygga bort bostadsbristen. Det går att med politiska medel se till att unga inte behöver fly sin hemstad för att kunna flytta hemifrån.
Att ha ett hem är en rättighet. Organisera dig med oss i Ung Vänster och kräv din rätt.

En omöjlig dröm om en egen lägenhet

Gästbloggare: 

Maria Rosén sitter i distriktsstyrelsen för Ung Vänster Storstockholm. 

Jag heter Maria Rosén och är 22 år gammal. 2011 slutade jag gymnasiet och flyttade hemifrån. Innan dess hade jag ett hopp om att kunna få tag i en hyreslägenhet i någon av Stockholms förorter för att kunna starta mitt egna vuxna liv och äntligen slippa behöva anpassa mitt liv efter andras vilkor. Men så såg inte bostadsmarknaden ut. De senaste två åren har jag, om man räknar på de ställen jag kunnat säga ”hemma”, flyttat fyra gånger. Jag har bott som inneboende, hyrt i andrahand eller levt i ett kollektiv med människor jag aldrig träffat innan. Under ett par månader för snart ett år sedan hyrde jag en läggenhet under tiden som det pågick ett stambyte i samma lägenhet, vilket var minst sagt för jävligt.

Alla ställen där jag bott har jag haft flyttkartonger som aldrig packades upp. Mellan flyttarna har jag ofta varit tvungen att bo tillfälligt på kompisars eller familjemedlemmar soffor. Det har varit långt ifrån den där drömmen om att ha ett ställe jag skulle kunna kalla mitt, ett ställe där jag kunde ringa värden om elementen gick sönder på vintern utan att vara rädd för att bli utkastad eller ett ställe där jag kunde packa upp mina kartonger och veta att jag fick stanna.

Den drömmen känns för varje flytt eller vare intresseanmälan på Blocket mer och mer overklig. För utifrån dagens bostadspolitik är det en omöjlig dröm. Jag vet att det finns fler som känner igen sig i det jag varit med om, att det finns fler som levt i andrahandskarusellen längre tid än vad jag har gjort och att det finns många som haft det ännu värre, för det här är något nästan alla ungdomar idag har gemensamt. Där det som kännetecknar gemenskapen är känslan av att inte veta vart man ska ta vägen. En känsla som gör det svårt att sova, där stressen blir mer och mer påträngande för varje dag som går. Var ska vi bo?

Antingen tvingas vi bo kvar hos våra föräldrar, som kanske inte ens har råd att försörja oss för evigt, eller så förpassas vi till en otrygg bostadsmarknad där vi kan kastas ut från våra hem när som helst och där vi betalar mer än vad boendet är värt. Där det krävs fast jobb för att över huvud taget kunna ha en chans att få bostad, men där vi i bästa fall har en osäker anställning. För att få jobb måste man ofta flytta dit jobben finns, men där finns det inga bostäder.

Det skulle vara så mycket lättare att kunna leva, gå till jobbet eller skolan om jag visste att jag har ett hem att komma tillbaka till. Att det inte kommer vara någon främmande man i min lägenhet när jag kommer hem. Eller att kunna hälsa på grannen i tvättstugan utan att vara nervös över att bli utslängd för att denne får veta att man hyr lägenheten mittemot.

Idag tältar Ung Vänster mot bostadsbristen. Följ oss på #varskavibo. 

Ett register är ett register är ett register

Idag rapporterar media om att polisen har upprättat ett register över romer. Registret har ingenting att göra med brottslighet utan är helt och hållet till för att kunna se etnicitet och familjetillhörighet. Tusentals människor har registrerats och en fjärdedel av alla i registret är barn.

Polisen har reagerat med viss förvirring. Först sades det att det inte fanns något register. Sedan fanns det. Fast det var bara en enskild polis som gjort det*. Sedan visade sig att det varit sökbart för ett 70-tal poliser. Sedan fanns det bara i Skåne. Fast det visade sig visst att det har mailats runt mellan olika kontor i olika län. Sen var det inget register, utan en fil.

Rörigt.

Man kan tycka att polisens pressavdelning borde ta uppgifterna på större allvar än att gissa hur det ligger till. Men okej, låt oss kalla det för register eller analysfil eller kartläggning eller vad nu polisen vill kalla det. Det är fortfarande vad det är. En databas där tusentals människor har registrerats utan misstanke om brott, enbart på grund av att de är just romer.

Eller låt oss säga vad det faktiskt handlar om; samma gamla rasism som frodats under århundraden och som fortfarande blomstrar i all sin prakt. Svenska myndigheter har en fruktansvärd historia av att förfölja trakassera, diskriminera, tvångssterilisera och kartlägga romer. Ibland blir det så smärtsamt uppenbart att Sverige inte gjort upp med sin historia.

*Ni vet hur det är, man sitter och hänger på kafferasten, man har löst sitt sudoku och vad gör man? Ja, men man tar och knåpar ihop ett litet register över vilka relationer som 4029 människor har med hjälp av ett datorprogram för 120 000 kronor. Det är lätt hänt.

Dubbla måttstockar i islamofobins tecken

Det blåser kring öronen på Sveriges nya arbetsmarknadsminister. Elisabeth Svantesson tillträdde som minister i tisdags och det har redan skrivits spaltmeter om hennes religiösa övertygelse.
Man kan diskutera huruvida tron är en privatsak eller om det är något som påverkar den politiska insatsen. Personligen lutar jag åt att tro det senare, värderingar och människosyn är någonting man bär med sig vid alla tillfällen – vardagliga såväl som politiska. Men det är egentligen inte intressant i sammanhanget. Självklart måste man som politisk företrädare kunna vara troende, att staten är sekulär innebär inte att politiska företrädare inte kan bekänna sig till en viss religion. Vad som istället blir märkligt är att det så uppenbart är olika måttstockar som gäller beronde på vilken tro och vilken bakgrund man har. Låt oss jämföra med ett annat exempel från tidigare i år.
Omar Mustafa röstades fram till Socialdemokraternas partistyrelse i början av april i år. Bara någon vecka senare tvingades han avgå. Omar Mustafa är troende muslim och har bland annat en bakgrund som generalsekreterare hos Sveriges unga muslimer. Idag är han ordförande för Islamiska förbundet i Sverige.

Elisabeth Svantesson har suttit i riksdagen för Moderaterna sedan 2006. I tisdags presenterade Fredrik Reinfeldt henne som Sveriges nya arbetsmarknadsminister. Svantesson är troende kristen och har bland annat en bakgrund som lärare inom Livets ord och som informationssekreterare på antiabortorganisationen Ja till livet. Idag är hon medlem i utbrytarförsamlingen Kristet Center Örebro.
Båda två är politiker det har stormat kring just på grund av deras religiösa övertygelse och en mängd debattörer har ifrågasatt deras värderingar. Båda politikerna har krävts på svar gällande vad de tycker om en könsneutral äktenskapslagstiftning och om kvinnors rättigheter. Båda är medlemmar i organisationer som tidigare har bjudit in talare som gjort antisemitiska uttalanden.
Men vad hände sedan? Mustafa tog tydligt avstånd från anklagelserna ett flertal gånger och medgav att inbjudningarna var problematiska. Han tvingades också parera en mängd direkta felaktigheter som cirkulerade i media. Svantesson har nöjt sig med att genom sin pressekreterare låta meddela att hon inte vill bli tillskriven åsikter som inte är hennes. 

Och visst, kanske kunde man nöja sig med det. Om det inte var för ett par skillnader. Svantesson är numera statsråd och har dessutom fortfarande ett par frågor kvar att besvara. Trots det verkar hon sitta säkert på ministerposten. Låt oss fundera ett tag på tiotusenkronorsfrågan: vad hade hänt om Svantesson inte var kristen, utan istället muslim?

Folket, eliten och segern den 14 september

Idag har det gått exakt tio år sedan vi vann folkomröstningen om ett svenskt EMU-medlemskap. Vänstern i Sverige har en framgångsrik historia. Vi har varit med och gjort avtryck, vunnit kampen om rösträttens införande, tillsammans med övriga arbetarrörelsen byggt välfärden, gjort arbetslivet tryggare och genom vår politiska kamp förändrat Sverige till ett bättre land att leva i. Men trots vår framgångsrika historia är det något särskilt med segern i folkomröstningen den 14 september 2003. Den utgör en konkret seger i en avgörande strid som skulle ha format Sverige för lång tid framöver.
EMU-segern är den största framgången som jag hittills har fått uppleva under min tid som politiskt aktiv. Berättelsen om den får inte falla i glömska, utan måste vårdas och återberättas. Dels för att vi lever i en tid där politiska segrar för vänstern alltför ofta lyser med sin frånvaro, men kanske framförallt för att det bakom segern finns viktiga lärdomar att dra, många av dem är giltiga fortfarande.
I en tid där det är ungefär lika många som tror på UFO:n som på EMU (ja det är faktiskt sant) är det kanske svårt att se sprängkraften som EMU-frågan hade för tio år sedan. Men samtidigt är det av avgörande betydelse att se att segern i folkomröstningen har bärkraft också för förhållandena i dagens Sverige. Det är tydligt inte minst i relation till den ekonomiska krisen. Idag är det uppenbart att priset för en vansinnigt konstruerad valutaunion betalas av bland annat den grekiska, spanska och portugisiska arbetarklassen.
Folket mot eliten
Folkomröstningen om ett svenskt medlemskap i EMU var en strid mellan folket och etablissemanget. Och då inte bara i Nej-sidans strategier – det var så verkligheten såg ut. Ja-sidan hade sina företrädare bland det politiska etablissemanget, bland näringslivstoppar och bland fackförbundsledningar, medan Nej-sidan hade stora delar av folket bakom sig. En överväldigande majoritet (65 procent) av LO-medlemmarna röstade nej. Nej-sidan hade starkt stöd bland unga och bland kvinnor. I alla län, förutom Stockholm och Skåne, var det en majoritet mot ett medlemskap. I en del norrländska orter kunde så många som 75-80 procent av befolkningen rösta nej.
Det var verkligen folket mot etablissemanget och det var tydligt inte minst i ja-sidans reaktioner på förlusten. Det var ett efterspel som hos många präglades av ett illa dolt folkförakt. Den tidigare moderatledaren Ulf Adelsohn ondgjorde sig på valnatten över dalmasar som satt i Borlänge och väntade på bidrag. EU-kommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi beskrev svenska folkets nej till EMU-anslutning som en rädsla för det nya. Allt medan statsminister Göran Persson mest tycktes önska sig ett nytt folk att regera över. Det var folket mot etablissemanget, men för en gång skull var det folket som vann.

Flygblad istället för miljoner
EMU-folkomröstningen handlade inte om freden, om Sveriges inflytande i Europa eller om att det är roligare att säga ja, som Ja-sidan försökte inbilla folk. Frågan om ett svenskt medlemskap i EMU var en fråga om makt, och det insåg svenska folket. I SVT:s vallokalsundersökning kan man se att det framförallt var fyra argument som var avgörande för de som röstade nej. Det handlade om EMU:s demokratiska brister, om självbestämmanderätten, om att ett medlemskap hotade välfärden och om en insikt om att det fanns ekonomiska nackdelar med att själv inte kunna styra över penningpolitiken. Resultatet i vallokalsundersökningen är ett kvitto på den lyckade Nej-kampanjen. En viktig del – om inte den allra viktigaste – av Ung Vänsters argumentation var att EMU inte är en fråga om mynt och sedlar utan istället handlar om just makt.
Efteråt har det skrivits mycket om både Ja- och Nej-sidans kampanjer. I förra veckans nummer av tidskriften Fokus skriver Maggie Strömberg:
”Det fanns en känsla av att allt var möjligt. Fler badbollar att dela ut? Javisst! Hundratusentals mazariner med euro-loggan på? Självklart! Täcka ännu ett kvarter med valaffischer? Absolut! Kampanja med segelbåt i skärgården? Varför inte.
Det brukar skrattas åt att alla idéer genomfördes i ja-kampanjen. Det fanns så mycket pengar att ingen behövde säga nej till någonting. Fast det där stämmer inte, säger en av dem som var med och planerade. Förslaget om att flyga runt med ja-luftballonger stoppades faktiskt.”
Nej-kampanjen å andra sidan byggde på organisering och folklig mobilisering. Vi förstod att det näringslivet hade i miljoner (Svenskt näringsliv gick in med över en halv miljard till Ja-kampanjen) var vi tvungna att kompensera genom ett hårt och outtröttligt basarbete. När Ja-sidans avlönade kampanjarbetare delade ut frukostpåsar på busstorget i Borås, var vi många Ung Vänstrare som skippade första lektionen och istället delade ut flygblad och masstidningar. I en tid när politisk organisering av många framställs som något poänglöst, visar Nej-kampanjen att människor som sluter sig samman fortfarande är den enda garanten för att förändra samhället i en progressiv riktning.
Lärdomar att dra
Det politiska landskap som vi verkar i ser på många sätt annorlunda ut jämfört med för tio år sedan. 2003 var det vänstervåg och idag har vi haft en borgerlig regering under sju års tid. Men ändå menar jag att det finns viktiga politiska slutsatser att dra av EMU-folkomröstningen, som fortfarande är giltiga för vänstern.
Den första rör konfliktlinjen mellan folket och etablissemanget. Folket mot etablissemanget är en konfliktlinje som många gånger kan vara (minst sagt) trubbig, och i vissa specifika sammanhang också rent reaktionär. Det sistnämnda oftast när personer eller rörelser försöker förmedla falska beskrivningar av vad eller vilka folket och etablissemanget tycker respektive är. Samtidigt får det inte hindra möjligheten att se denna konfliktlinje när den väl existerar. EMU-frågan var ett sådant exempel. Ett annat dagsaktuellt exempel handlar om frågan om vinster i välfärden. Det finns en konflikt mellan oss som vill ha en högkvalitativ och generell välfärd och de kapitalister som vill bevara möjligheten att göra vinster på skattemedel avsedda för välfärd. Men det finns också en konflikt mellan vanligt folk – där majoriteten för en avkommersialiserad välfärd är solid – och ett politiskt och ekonomiskt etablissemang som inte går i takt med folkopinionen. Den konflikten lyckas vänstern i dagsläget kanalisera, men jag menar att det är av strategisk vikt för vänstern att lyckas identifiera fler sådana exempel och oftare ha självförtroende nog att beskriva dem som just konflikter mellan folket och etablissemanget.
För det andra, vår socialistiska och feministiska kamp kan bara lyckas när den utgår från människors vardagsnära upplevelser och livsvillkor. Idag har vi nästan glömt att det fanns vänsterströmningar – förvisso ofta marginaliserade – som tog ställning för ett svenskt EMU-medlemskap. Många gånger en slags postmodern vänster som hörde det tidiga 00-talet till, med en naiv tilltro till ”globalisering” och ett milt talat bristande intresse för den socialistiska kampens förutsättningar i Sverige. Deras egen brist på folklig förankring gjorde att de hamnade på samma sida som andra elittyckare i frågan om ett EMU-medlemskap. Folklig förankring är en förutsättning för en framgångsrik politisk kamp, men det är också en garant för att hamna rätt i viktiga politiska frågor. Jämfört med Ja-sidans strateger och dagens Caremalobby har vänstern en förankring i breda lager av svenska folket, men förankringen är samtidigt för liten jämfört med vad som skulle behövas. Vi måste utveckla vår förmåga att finnas på plats i människors vardag; i förorter, i folkrörelser och på arbetsplatser. Det är avgörande för att vänstern ska vara en politisk rörelse som är relevant för sin samtid.
För det tredje, även om mycket har förändrats kring Sveriges förhållande till EU under de tio år som har gått – både avseende opinioner och överföring av beslutsfattande – fortsätter frågor om EU att vara av största strategiska vikt. EU och dess institutioner är centrala för att upprätthålla en fortsatt marknadsliberal dominans i Europa. Genom att makten över samhällsutvecklingen – inte minst över den ekonomiska politiken – flyttas till överstatliga arenor, kan det europeiska storkapitalet säkerställa att man relativt ostört kan trumfa igenom sin enda vägens politik. Dels genom fördrag och beslut i EU-domstolen, men framförallt genom svårigheten att på en arena där det saknas en gemensam debatt och gemensamma folkrörelser bjuda motstånd mot en marknadsliberal agenda. Det sistnämnda är tydligt inte minst i relation till den brutala europeiska krispolitiken. Vänstern måste också i fortsättningen vara de som kan kanalisera ett folkligt förankrat EU-motstånd, inriktat mot överstatligheten och det strukturella demokratiska underskottet.
Inför och under EMU-folkomröstningen pratade vi i Ung Vänster om den som något med en historisk betydelse. Vi skulle i framtiden berätta för våra barn och barnbarn om hur vi gav etablissemanget en knäpp på näsan och vann en avgörande seger för att försvara välfärden, jobben och den demokratiska makten över den ekonomiska politiken. Jag hoppas att vi är många som redan gör eller kommer att göra just detta. För vi vann och i det finns en källa till självförtroende och dessutom politiska insikter som är avgörande för att bygga en starkare vänster.

Idag beslöjar vi oss av solidaritet

Det är allvar. Det är verkligen på allvar. En höggravid kvinna i min ålder misshandlades i lördags av en okänd gärningsman i Farsta. Han kommer upp bakom henne, drar och sliter i hennes sjal. Får tag i håret, dunkar huvudet mot bilen. Rädslan måste vara enorm. Klarar sig barnet? Hon svimmar. 
Hatbrotten mot muslimer har blivit värre, grövre och fler. Utvecklingen sker inte i ett vakuum, utan följer på ett samhälle där rasismen växer. Framförallt är det slöjbärande kvinnor som får utstå trakasserier och våld. Vars liv styrs av rädslan och hotet om att utsättas för hatbrott. Den gravida kvinnan klarade sig i lördags, och en nära vän till henne som själv bär slöja berättar om hatbrotten i P4. Ta er tid och lyssna på Samira. Hennes berättelse är förfärlig. Och väldigt viktig.
Samira säger i P4-intervjun: ”De [hatbrotten] har blivit mycket värre. Idag är det legitimt att hata, för man hatar inte invandrare, man hatar muslimer.”. Hon beskriver hur folk extremt sällan gör någonting när de ser en muslimsk kvinna utsättas för hatbrott. Brotten legitimeras av en samhällsutveckling där muslimer misstänkliggörs och rasistiska krafter flyttar fram sina positioner. Sedan det så kallade ”Kriget mot terrorismen” är islamofobin det härskande uttrycket för rasism. Det är kring hatet mot muslimer som rasister i västvärlden byggt sitt politiska projekt. Det legitimerar krig, ockupation, integritetskränkande övervakning, trakasserier och våld. Det legitimerar för Anders Behring Breivik att mörda 77 personer. Det legitimerar för en än så länge okänd gärningsman i Farsta att attackera en höggravid kvinna och dunka hennes huvud mot en bil.

Alla kvinnor ska ha rätt att klä sig hur vi vill, tro på vad vi vill i det offentliga rummet utan att mötas av trakasserier och rasistiska hatbrott. Därför startade Hijabuppropet, som under dagen samlar kvinnor – religiösa som icke-religiösa – till att bära hijab i solidaritet med de slöjbärande systrar som tvingas att leva med hoten och hatet. Vi bär slöja för att normalisera slöjan, för att uppmärksamma hatbrotten och för att känna själv hur det är. Hijabuppropet har fått mycket uppmärksamhet och gör skillnad. Läs debattörernas debattartikel här.

Kommer ni ihåg den här dikten av Martin Niemöller som alla skulle läsa i skolan?
I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.
Vi lever i en tid då de kommer för att hämta muslimska kvinnor. Men vi protesterar.

Sida 10 av 117« Första...89101112...203040...Sista »