Jag ber att få tacka det allra ödmjukaste

Jag satt på tunnelbanan mittemot ett sånt där fint äldre par som såg dyra ut. En kvinna klev på och delade ut papper med text och en bild på ett barn. I texten stod det att hon behövde pengar för att hennes dotter skulle kunna operera sig.

Det här är ett dagligt inslag i tunnelbanan i Stockholm. Jag känner mig alltid lite brydd när jag gräver efter småskramlet i väskan. Det känns genant att lämna ifrån sig lite pengar till någon som tackar. Och det är vidrigt att behöva möta blicken av mänsklig förnedring. Den biter sig fast. Överklassparet skruvade på sig. Det var tydligt att de ansåg att tiggandet var ett störande inslag. De konverserade med varandra och spekulerade i sanningshalten i texten. Alltså om pengarna verkligen skulle gå till en operation eller inte. Jag började må illa, jag menar inte att moralisera. Det jag vill få sagt är inte att de som inte skänker pengar åt tiggare i tunnelbanan är dåliga människor. Min plan är inte att arrangera julkonserter till välgörande ändamål. Men sanningen? Sanningen är att samhället är sjukt och att människor måste förnedra sig genom att tigga av andra människor i tunnelbanan för att överleva. Om det är sant att hennes unge skulle dö eller inte hör väl inte hit. Men överklassparet ville ha äkta vara och garantier. Nedslagen blick, utmärglad och tacksam. Annars får det vara. De ville garanteras att de inte gick på en blåsning. De halade upp en tia eller så till sist, mest för att jag inte skulle tycka de var dåliga tror jag. Kvinnan med papperet tackade och knäppte händerna. Östermalmsparet verkade nöjda, de kände sig goda på något sätt. ”Hon tackade i alla fall”, sa östermalmstanten till sin man. ”Sen vet man inte var de där pengarna går till”, svarade han.

Jag klev av på T-centralen och min kvalificerade gissning är att de fortsatte mot Östermalmstorg. Jag hade lyckats bli riktigt förbannad. Det förväntas att man ska vara tacksam för småsmulorna som man blir tillstucken. Det får absolut inte ske utan ett stort mått av undergivenhet utav mottagaren. Överklassparet lever i villfarelsen att det skulle vara ett slags aktivt val att lämna ut sig och tigga i tunnelbanan.

Att bli tvungen att lämna ut mig är nog bland det värsta jag vet, tycker att det känns olustigt. Och att misslyckas med att leverera ett korrekt och förväntat beteende är än värre. Som när man ville spela fotboll som tjej och om man väl tog sig mod att knalla ner till idrottsplanen, hade man åtminstone vett att begripa att man var en gäst på besök. Eller när man är född i en familj där ingen så långt bak i släktledet man kan kolla har satt sin fot på högskolan, så vet man även om man försöker sig på det, att här gäller det att sitta fint.

Jag började tänka på några av de gånger jag själv tvingats lämna ut mig. När jag efter att ha varit sjukskriven för muskelsmärtor under en längre tid, blev iväg skickad av försäkringskassan på en utredning. I den ingick det förutom läkarkontroller och sjukgymnast en träff med en psykolog. Psykologen var en man i övre medelåldern. Som efter att ställt några frågor om mitt arbete konstaterade att jag verkade väldigt intelligent och att jag skulle må mycket bättre om jag slutade vara kommunist typ. Istället kunde jag ju exempelvis bli psykolog eller jurist, tyckte han. Han delgav mig även en egen anekdot om att han funderat på det där med att göra uppror han med, men hans farsa hade sagt att det var dåligt så han pluggade till psykolog istället. Spelade ingen roll när jag försökte förklara att det som stressade mig inte var det politiska arbetet utan tvärtom. Att inte hinna göra tillräckligt. Att jag skulle må mycket sämre av passivitet. Han kollade på mig som om att jag var ett UFO och någonstans vid en utläggning om kriget mot Irak gav jag upp. Jag behövde inte återkomma till psykologen. Han skrev att jag hade orimliga krav på mig själv, att jag var överpresterande och att detta ledde till stress som i sin tur gjorde att mina muskler värkte än mer. Jaha, att vilja förändra samhället är ingen sund inställning alltså.

En annan gång, när jag var sexton, så blev jag anmäld för våld mot tjänsteman. Jag hade varit på skoldisco på Folkets hus. De var två väktare. Jag var väldigt smal och ganska klen. Fick träffa en socialsekreterare på ungdomsenheten. Min pappa var med. Socialsekreteraren ställde frågor om mitt umgänge och läste sedan innantill i förhörsprotokollet från väktarna. De sa att jag skriket en massa saker typ ”jag ska döda dig, jävla idiot” och liknande. Säkert sant. Jag var en ganska arg tjej. Och de höll fast mig hårt. De gjorde ont helt enkelt. Soc-tanten gjorde en paus i läsningen tog av sig glasögonen och tittade allvarligt på mig och min pappa. Då börjar farsan gapskratta, och kollade på mig med en uppskattande blick, ”sa du så där?”, frågade han. Jag kommer ihåg att jag blev livrädd. ”Fan, farsan kan ju inte sitta här och skratta framför soc-tanten, nu kommer jag bli tvungen att få en sån där övervakare eller kontaktperson som går och fikar med en och frågar hur man mår. Pinsamt”. Jag fick ingen övervakare.

Socialsekreteraren var nog ganska bra egentligen. Men aldrig har jag känt mig så blottad och utlämnad. Så här i efterhand inser jag att min pappa blev stolt. Typ min unge är det ingen som kan platta till utan vidare. Och nu tycker jag att minnet är ganska kul att ha. Men då var det bara en känsla av panik som växte inom mig för hans inkorrekta beteende. Istället för nedslagen blick och ursäktande min börjar han gapskratta. Iklädd en sån där reklamjeansskjorta från Scan och en hatt, eller nja, en fez i Jamaicafärger som han köpt när vi var på charter i Turkiet, gapskrattade han åt förhörsprotokollet. För övrigt blev det inget åtal mot mig.

Allt det här rörde sig alltså i mitt huvud när jag hetsade mig själv i rulltrappan upp ur tunnelbanan. Det passar sig inte att tigga pengar utan att skämmas. Det passar sig inte att en tjej säger jävla idiot när hon blir fasthållen av två väktare, det passar sig inte att bli stressad över att samhället är så förbannat orättvist. Och ilsket tänkte jag på överklassparet i tunnelbanan. Det är ni som borde skämmas och be om ursäkt. Be om ursäkt för den där pigan ni har hemma som jag får subventionera. Be om ursäkt för förmögenhetsskatten, fastighetsskatten och allt annat ni roffar åt er. Be om ursäkt för att ni är ohederliga snyltare som utan att blinka ser ner på vanliga människor när vi tvingas till förnedring på grund av att ni lever i överflöd. Klass och kön. Det stavas klass och kön.

En nackdel med sommaren

Jätte, jätte, jätte, jättemycket nyhetstorka:


(SvD 070801)

Migrationsverket vågar inte besöka Irak

För ett tag sedan skrev jag om avvisningen av asylsökande irakier till deras krigshärjade, ockuperade hemland.

Utvisningar till Irak har redan aktualiserats och högerns mörkermän, som den centerpartistiske Federley, har i sann liberal och humanistisk anda försvarat besluten.

Det faktum att människor utvisas till områden där fullskaligt krig råder verkar inte bekymra vår regerings företrädare. Rapporterna från de ockuperade palestinska områden göms undan. Att närmare en miljon irakier mördats sedan den amerikanska invasionen 2003 och att mördandet fortsätter viftas bort.

Den 23 juli publicerade DN nyheten om en 51-årig irakier som nekats asyl. Migrationsverkets vägledande beslut ii början av samma månad satte punkt för asylsökande irakiers hopp om en fristad undan ockupationens fasor. Motiveringen, att det inte råder en väpnad konflikt i det ockuperade Irak, var och är förstås helt absurd och djupt felaktig.

I likhet med DN rapporterar också tidningen Flamman att migrationsverkets egna tjänstemän inte lever upp till av verkets tagna beslut. Vid ett fall har nämligen inte vågat gå in i Irak för att bilda en uppfattning det rådande läget. De ansåg att ett besök i Irak skulle innebära livsfara. Istället beskådade de katastrofen från grannlandet Jordanien. Svensk asylpolitik när den är som mest brutal.

Det måste konstateras, eller sägas högt och tydligt, att den svenska asylpolitiken är brott mot mänskligheten. Den sittande regeringen och den ytterst ansvarige ministern Tobias Billström verkar inte vara intresserade av att ändra på detta faktum. Istället används asylpolitik, eller rättare sagt arbetskraftsinvandring, som ett sätt att urholka människors faktiska rätt till asyl pga förföljelse i hemlandet.

Sluta tysta ner

Den moderata partisekreteraren Per Schlingmann funderar kring EU och dess folkliga stöd i en artikel i Göteborgsposten. Där driver han tesen att ”väljarna” (är det inte oroväckande att vi numera är ”väljare” även när det inte är val?) inte vill ha mer EU-debatt, utan istället se lite action från unionens sida.

Två saker är slående med ”EU-debatten”. Det första är att den knappt existerar. Det andra är att det är de EU-positiva partierna som hindrar debatten, som vägrar ta i den. När Vänsterpartiet försökt diskutera EU-konstitutionen har man lagt locket på. Varken i riksdags- eller EU-parlamentsvaldebatter har frågan tydligen hört hemma. Har detta agerande från EU-förespråkarna då lett till att ”väljarna” inte velat ha debatt om saken? Nej, uppenbarligen inte. 67 procent av oss vill ha en folkomröstning om konstitutionen.

Så Schlingmann – nej, problemet är inte att EU påverkar oss för lite i vår vardag, eller att det är för mycket debatt. Problemet är att du och dina EU-positiva kollegor inte vill se något demokratiskt inflytande över unionen.

Det ”reformfördrag” som nu tagits fram, och som ska ersätta det gamla förslaget till konstitution innebär ett tydligt steg mot byggandet av en EU-stat. Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, gemensamt försvar. Gemensam president och utrikesminister. Gemensam åklagarmyndighet. Makt flyttas från medlemsstaterna till unionen, i och med att länders vetorätt avskaffas på många områden. EU-rätten ges företräde framför nationell rätt. Fortfarande slås en politisk inriktning fast, i och med skrivningar om inre marknaden, liberalisering av tjänster (=privatiseringar) och inflationsbekämpning. Inte mycket har förändrats sedan det förra förslaget alltså, och behovet av en folkomröstning kvarstår.

Innan EU-parlamentsvalet 2009 ska förslaget ratificeras av alla medlemsländer. Det innebär att om vi inte folkomröstar om saken, så kommer ingen offentlig debatt ha förts om fördraget, och ingen möjlighet för oss medborgare att säga vårt om saken kommer ha funnits. Mitt i en mandatperiod, utan debatt, tänker regeringen smyga igenom beslutet. Det är skamligt, men samtidigt karakteriserande för EU-frågorna.

Uppbyggnadsfas

Det gäller att bygga upp spänningen:


(Avdelningen ”Det iranska hotet” som samsas med mer vanliga avdelningar som inrikes och sport. Från israeliska Jerusalem Post.)

Leka klass

Nabila Abdul Fattah skriver tankeväckande om klass, och självvalda nedåtklassresenärer.

”Jag började tänka och kom på att det finns två grupper av arbetarklasswannabes.
Första gruppen nöjer sig med att se ut som arbetarklass. Klädkedjor slänger systematiskt ut t-shirtar på Che Guevara och Sex Pistols, som säljs som smör i solsken tillsammans med prydligt upphängda palestinasjalar på Vero Moda i regnbågens alla färger. (…) Sen betalar man dyra pengar för ett par slitna jeans, medan vi som vuxit upp med slitna jeans sparar för att kunna köpa ett par hela.

Välformulerat. Läs här.

Bra om Israel/Palestina

Här finns en bra debattartikel av Pär Granstedt (c) om Israel, Palestina och bojkotten av Hamas. Den sätter fingret på flera viktiga saker kring hur Israel fungerar som stat – ett exempel:

”För de europeiska kolonial-makterna var det naturligt att Israel skulle skapas genom kolonial erövring, liksom för USA, som själv kommit till på samma sätt. Och fortfarande präglar det koloniala perspektivet USA:s och delvis också Europas syn på Israels kamp mot de arabiska ’infödingarna’.”

Granstedt skriver om att bojkotten av Hamas är ”ett tragiskt misstag”. Han har förstås rätt. Genom ekonomisk och politisk bojkott mot den demokratiskt valda politiska majoriteten i Palestina, knäckte västvärlden Hamasregeringen. När nu Israel på olika sätt ska stödja den nu tillträdda, icke valda, Fatah-dominerade regeringen bemöts detta med samfällda gillande nickningar från svensk media. Det säger en del om vilken demokratisyn som råder.

I debattartikeln påminner Pär Granstedt om att sydafrikanska ANC också en gång stämplades som terrorister, under den tidens apartheidregim. När Yasser Arafat fick tala inför FN: s generalförsamling 1974, gjorde han det som representant för ett terrorstämplat PLO.

Tendensen att utmåla motståndsrörelser som terrorister är inte ny. Inte heller västvärldens vurmande för koloniala experiment. Men det är likväl vidrigt.

Blair måste ställas inför rätta

Storbritanniens fd premiärministern Tony Blair har landat i Mellanöstern. Enligt utsago ska Blair i egenskap av representant för den sk Kvartetten bestående av USA, EU, FN och Ryssland, agera fredsmäklare. Det skrivs att han ska förmå Israel och den palestinska myndigheten att inleda diplomatiska samtal som ett steg närmare en långvarig fred.

Det tycks vara en tradition. Krigsförbrytare under ämbetsperioden – fredsmäklare efter. Blair hann göra mycket under sin tid som premiärminister. Han drog in Storbritannien i två långvariga krig, först i Afghanistan och två år senare i Irak. Det yttersta priset för ockupationerna har folken i Afghanistan och Irak fått betala. Han var också den premiärminister som på allvar tryckte på för hårdare övervakningslagar – på hemmaplan men också på en allmäneuropeiska nivå, då i synnerhet tillsammans med svenska kollegor som fd justitieministern Thomas Bodström och nuvarande borgerliga ministrar. Resultatet är att den personliga integriteten har satts på undantag och det yttersta priset för den utvecklingen får bland andra du och jag betala.

Många hyser stora förhoppningar om Blairs nya uppdrag, men ”vägen till fred” och fredens villkor tycks redan vara avgjord. USA:s och ytterst Israels intressen sätts främst. Just därför startade Blair sin resa i diktaturen Jordanien, som i dagsläget agerar knähund inför USA:s agenda i regionen. Jordanien är för övrigt ett av två arabländer som erkänt den israeliska ockupationen av Palestina. De andra landet är Egypten, ännu en USA-allierad som kritiserats hårt av Amnesty International för kränkningar mot mänskliga rättigheter. Förtryck, förföljelser samt tortyr på oppositionella är en integrerad del av Mubaraks styre . Egypten och Jordanien är även i färd med att skissa fram ett ”arabiskt” alternativ till fredsprocess, ett förslag som ska först av allt presenteras för och accepteras av, just det, ockupationsmakten Israel.

Huvuddragen i den fd premiärministerns uppdrag är tydliga. Ytterst har Blair fått mandat att utöka den splittring som drabbat det palestinska ledarskapet. Att slå in en kil mellan de partier som dominerar styret är ett sätt att förstärka denna splittring. Just detta sker som effektivast när det demokratiskt och av folket valda regeringspartiet Hamas stängs ute medan valets förlorare Fatah och dess ledare Abbas bjuds in till samtal. Att likna Blair vid en fredsmäklare och utvecklingen vid en fredsprocess är förstås djupt vilseledande.

Vid sidan av dessa händelser uttalar sig Israels utrikesminister Livni om den palestinska myndigheten och ställer kraven som innebär det definitiva slutet för en motståndsrörelse,

”The path to a Palestinian state will first undergo their own war on terror, and build a stable infrastructure for a responsible state that is controlled by a government that accepts the international community’s conditions and can rule in its own land and prevent it from becoming a danger source for Israel.”

Allt detta, och utnämningen av en av vår tids största krigsförbrytare till fredsmäklare i konflikten, visar att Kvartettens ambitioner också sammanstrålar med ockupationsmaktens. Israel har varit, är och kommer att vara fientligt inställd till varje process som möjligen kan bygga en fungerande palestinsk myndighet och ett styrande ledarskap. En fungerande sådan med förankring i det palestinska folket måste med all nödvändighet bygga på det cementerade motståndet mot den israeliska ockupationsmakten. Därav är Blairs stöd för en linje som inte innebär israeliska eftergifter (stopp på bosättningar, återvändande av fördrivna palestinska flyktingar och ett omedelbart slut på ockupationen) och som godtas lättvindigt av Israel, i praktiken lika med stöd till en fortsatt ockupation av Palestina.

Det enda rimliga för omvärlden att göra är att respektera det palestinska folkets demokratiska val och häva den politiska bojkotten av Hamas. Det är också hög tid att ställa krigsförbrytaren Blair inför rätta!

Juni: 49 döda palestinier

Mellanösterns enda demokrati och dess ockupation av palestinska områden forstätter att skörda offer. 2380 israeliska attacker riktade mot palestinier under juni månad. Facit ger vid handen att 49 dödats och 147 sårats.

International Press Center (IPC) vittnar om 30930 övergrepp under första halvan av 2007:
1538 skjutningar som resulterat i 166 döda och 889 sårade palestinier
2903 mobila checkpoints
2925 kidnappade palestinier
83 bulldozer angrepp med det specifika målet att förstöra bebyggelse och odlingar
143 attacker mot palestinier utförda av israeliska bosättare.

Samtidigt och här hemma i Sverige har Migrationsdomstolar beslutat om att utvisa asylsökande och statslösa palestinier till de ockuperade områdena i Västbanken och Gaza. Det första fallet skulle ha verkställts igår måndag och är då den första utvisning till ockuperade områden sedan andra intifadan 2002. Utvisningar till Irak har redan aktualiserats och högerns mörkermän, som den centerpartistiske Federley, har i sann liberal och humanistisk anda försvarat besluten.

Det faktum att människor utvisas till områden där fullskaligt krig råder verkar inte bekymra vår regerings företrädare. Rapporterna från de ockuperade palestinska områden göms undan. Att närmare en miljon irakier mördats sedan den amerikanska invasionen 2003 och att mördandet fortsätter viftas bort.

Kvar finns endast liberalernas unkna stank av hyckleri.

Sida 115 av 116« Första...102030...112113114115116