Behandlingen av EU-migranterna i Malmö är skamlig!

Minna Skans

 

Igår kom regnet. Jag fasade för regnet i förrgår när jag stod utanför stadshuset, kommer folk orka om regnet kommer? Redan har de blivit av med sina hem, sina ägodelar, polisen hade precis igen tagit madrasser och värmande filtar. Folk kurade ihop sig i sovsäckar och på madrasser som åter donerats, orken att fortsätta kämpa för ett drägligt liv och någonstans att bo fanns kvar, för än var vi många, än blåste det inte för kallt, än regnade det inte.

I gryningen i tisdags vräkte polisen och kommunen de upp mot hundra, främst romer, som bodde i Sorgefrilägret i Malmö. Vi, boende och aktivister, har krävt att kommunen inte ska verkställa beslutet, utan att erbjuda någon annan plats att bo på. Detta har från ansvariga politiker möts av tystnad. Lägret har varit långt ifrån ett fullgott boende, men där har skapats en gemenskap och en trygghet att inte vara lämnad till sig själv. Nu kastas de boende ut på gatan, utan tak över huvudet och får återigen börja från noll. Europadomstolen har, med hänvisning till den systematiska diskriminering som just romer utsätts för, framhållit att denna grupp aldrig ska utsättas för tvångsavhysningar om de inte erbjuds ett alternativt boende. Men detta är just vad som skedde i Malmö.

Samtidigt, av en slump menar ansvariga på kommunen, beslagtogs de boendes husvagnar och bilar, som de flyttat från lägret för att undvika att förstöras vid vräkningen. För att hämta ut de igen behöver man betala 2500 kronor. En fantasisumma för någon som en bra dag får ihop 150 kronor.

De romska EU-migranterna kampvilja var stor och efter rivningen av deras bostäder påbörjade de en manifestation utanför stadshuset, för att kräva att kommunen agerar. Frågan de ställer till kommunledningen är enkel, var ska vi bo nu? De väntar fortfarande på svaret.

På onsdagskvällen efter över ett dygns protest utanför stadshuset meddelar plötsligt polisen att de ska rensa upp på platsen. Inget över 60*60 cm får finnas kvar för att det ”belamrar platsen”, en anledning som mest verkar vara tagen ur luften. Madrasser, bord för mat och kartong att sitta på slängs av polisen. Men inte bara det utan även väskor, kläder och andra personliga tillhörigheter som var det sista de romska EU-migranterna hade kvar. Demonstranter lyfts iväg, slås med batong, omhändertas och får sitta i häktet. Från att ha inget, har de om än ännu mindre.

De senaste dagarna har också det rasistiska hotet och våldet blivit än mer påtagligt. Personer har ropat antiziganistiska slagord, gjort utfall mot boende och aktivister, nästan kört över personer och kastat smällare. Detta är tyvärr vardag för många romer, men avhysningen och kommunens och polisens agerade har inneburit att hotet och trakasserierna ökar.

Malmö kommuns agerande om avhysning utan att erbjuda en annan bostadsplats inhumant och skamligt. Polisens brutala maktdemonstation när de tog det sista de romska EU-migranterna ägde är inget annat än vidrigt. Både kommunen och polisen gömmer sig bakom lagparagrafer (i bästa fall), utan någon som helst hänsyn till människors rätt till ett drägligt liv.

Kampen för EU-migranterna måste föras på många fronter samtidigt. Det praktiska solidaritetsarbetet att bidra med det EU-migranterna behöver är viktigt, det kan handla om att samla in kläder, mat och dryck, lösa vatten-, uppvärmnings- och matlagningsmöjligheter, är superviktigt. Det kan även handla om tolkning och juridisk hjälp. Samtidigt måste påverkan ske mot kommunerna att erbjuda bra boende och välfärdsinsatser för EU-migranter och ställa krav på att EU:s politik inte ytterligare fördjupar de klassklyftor som ligger i grund för migrationen inom Europa. Och återigen samtidigt är den antirasistisiska organiseringen avgörande för många romers trygghet. Det är också allt detta arbete som gjort att avhysningen i Malmö inte skedde utan motstånd, att det sker protester mot agerandet och att EU-migranterna för varje gång polisen slänger filtar och mat i containrar får nya från Malmöborna.

Igår kom regnet. Det doneras snabbt presenningar, regnjackor och paraply. Någon kommer med värmande soppa. Alla har tagit skydd under en bro i närheten. Det finns inget annat alternativ än att fortsätta kämpa, för var ska de bo?

 

Minna Skans, ledamot i Ung Vänsters förbundsstyrelse

Vem tror du att du är?

Kvinnors historia, Ung Vänster

 

Vem tror du att du är?

Hon med det långa håret, som tecknar fint, som dukar fram kaffet och som håller kontakten med mormor. Sångerskan i bandet, hon som tränar aerobics och läser chicklit. Eller är du hon med starka, snabba, ben, hon som skriver låtarna, som diskuterar politik med mormor, som skapar konst och som läser böcker som väcker tankar? Du kan också vara inget av det. Kanske är du hon som sitter inne och bygger hemsidor, aldrig ringer mormor och aldrig håller käften. Kanske är du alltihop.

Det spelar roll vem som skriver historien, och hur den skrivs. Några ord i en historiebok kan vara skillnaden mellan subjekt eller objekt. Är du någon som vill, som gör och tänker? Eller den som är fin att titta på, men som annars inte märks?

Vi alla stängs in i könsroller som begränsar, skapar normer och förväntningar. Men det som kvinnor är, gör och skapar nedvärderas också. Det bästa sättet att nedvärdera något är att låtsas som om det inte finns. Så ser det alldeles för ofta ut idag. Samhället låtsas som om vi kvinnor inte finns, i alla fall när det inte handlar om att vara vackra.

I själva verket har kvinnorna spelat en central roll i historien, och gör det i dagens samhällsutveckling. Vi har sett till att samhället fungerar, drivit på för förändring och gjort viktiga vetenskapliga upptäckter. Vi har skrivit böcker, skapat musik och vi har gjort motstånd mot förtryck. Ändå syns vi mindre, både nu och då. Bilden av kvinnan historiskt är att hon är passiv och hör hemma vid spisen.

Att prata om kvinnors historia handlar om att vi ska ha det utrymme vi förtjänar. I klassrummet, på teve och i böcker. I vardagen och i framtiden.

Vi har aldrig fått något gratis. Vi vet att frihetskamp inte är enkelt, och aldrig har varit enkelt. De kvinnor som påverkat historien har gjort det genom hårt arbete och har ofta betalat ett högt pris. De som organiserade sig för allmän rösträtt fängslades. Hon som inte ville gifta sig på 20-talet levde fattigt, den kvinnliga uppfinnaren fick aldrig bilda familj och hon som stöttade båtbyggaren dagligen fick aldrig uppskattning.

Det vi lär oss av historien påverkar oss och därför måste vi vara med och skriva den. Det handlar om vilka vi tror att vi är och vad vi tror vi kan åstadkomma. Och inte minst handlar det om att det vi faktiskt gör är värdefullt. Att det spelar roll att ta hand om ungar, skriva kärleksromaner och ringa mormor. Men att det också går att som kvinna bli bäst på kärnfysik, vara basist eller vara framgångsrik i att bara skita i allt. Kvinnokampen har alltid handlat om frigörelse. Att vi ska vara fria att välja våra livsöden, och att vår rätt att göra det ska vara densamma som männens.

Nu tar vi saken i egna händer. Vi är trötta på att osynliggöras av skolan, media, muséer och vetenskapsinstitutioner. Vi tycker att kvinnor också har rätt att synas, och att vi förtjänar historiska förebilder som inte bara är män.

Vem jag tror att jag är? Jag är någon som vill, gör och tänker. Och jag kräver att synas och höras även när det inte är ”lämpligt”. Om vi ställer krav tillsammans kan vi se till att det gäller alla kvinnor.

 


 

Denna vecka inleds Ung Vänsters satsning på kvinnors historia. Kvinnor osynliggörs i historieskrivningen och det påverkar hela samhället. Det märks inte minst i skolundervisningen. Idag finns det läroböcker med fler namngivna nazister än kvinnor. När skolan och media inte tar sitt ansvar för att synliggöra vår roll i historien så får vi helt enkelt göra det själva.

Vi kommer att dela ut en tidning till högstadie- och gymnasieelever för att sprida budskap och information, vi kommer ordna temakvällar och vi kommer göra aktioner. Vi kommer ställa krav på samhällskunskapslärare, bibliotek och journalister. Men det är bara början, eller fortsättningen, på det som generationer av feminister kämpat för. Förändring handlar om rörelse och då behöver vi vara många. Jag hoppas att du vill vara med, kanske bara genom att trycka på ”dela”. Vi ses i kampen!

Hanna Cederin, förbundsordförande Ung Vänster

Dags för krafttag mot extremism och terror

Hanna CederinDet blir allt tydligare att vårt samhälle är hotat. Det är hög tid att politikerna vaknar och ser till att myndigheterna agerar mot radikaliseringen av individer samt de grupper där de får näring. Polisen och rättsväsendet bör få utbildning och resurser. Politiken bör ta intitiativ till att se över lagstiftning så att det blir enklare att identifiera och lagföra brott eller förberedelse. Radikaliseringen pågår överallt och måste stoppas, i vissa områden och familjer är det närmast kulturellt och sanktionerat av omgivningen. Skolan och civilsamhället måste verka för att skydda våra demokratiska värderingar mot dessa angrepp.

Eller? Jag vet inte om jag tycker att sån signaltung och känsloladdad retorik är värdig ens när det handlar om uppenbart reella hot mot vårt samhälle, vilket är vad mordbränderna mot asylboenden är. Och de utgör förstås bara en del av något mycket större.

Det handlar om en enorm säkerhetsrisk. Det kostar människor livet, och det berövar andra frihet. Det påverkar hela samhället, också de som inte utsätts direkt. Mordbrändernas syfte är inte i första hand att bränna ner hus utan att hota och skrämma. Det är terror.

Som många redan skrivit är det tydligt varför det anlagts fyra bränder på asylboenden runt om i landet under bara senaste dagarna. Bakgrunden, eller förspelet, är det höjda tonläget från vissa delar av den organiserade rasismen, som väckt tankar hos andra och som drivit på dem som är beredda att gå till handling.

Men varför är debattonen så lam när det gäller rasistiska hatbrott i jämförelse med ”terrorhotet”? Jo, eftersom detta hot inte kan mystifieras, exotifieras eller beskrivas som importerat behandlas det med långt färre spaltmeter än vad vissa andra typer av hot får. Rasismen är svensk och hämtar luft inifrån landet.

Till skillnad från de debattörer som gormar som mest när det gäller ”radikaliseringen” har jag inga förslag på enkla lösningar, till exempel nya lagar, som kan trolla bort högerextremismen. Det vore ohederligt, för det är inte enkelt att bekämpa rasism. Men det går. Och visst handlar det också om ”krafttag” från myndigheter och insatser från civilsamhället.

Men vi måste börja i att se proportioner och samband. Den rasistiska terrorn är vår tids samhällsutmaning. Kopplingen mellan våldet och hatretoriken, och kopplingen mellan debattklimatet och hatretoriken, är tydlig. Det får konsekvenser när det allt oftare finns ett ”vi” och ett ”dom”. När riksdagspartier pratar om systemkollaps och när VD:ar i näringslivet säger att det är ”terroristvarning” på skäggiga iranier. När vänsterdebattörer säger att förorten ”inte är Sverige” och när Polisen registrerar romer. Precis som hatbrotten måste bekämpas så måste också mindre skarpa uttryck för rasism bekämpas.

Journalister, politiker och andra makthavare, ”etablissemanget” om man så vill, måste tänka om* och rannsaka sin verklighetsuppfattning. Tänk om den utsatta gruppen var en annan, säg kristna, och om förövarna var romer eller flyktingar. Tänk om det systematiskt brändes ner fina villor eller bankkontor. Och tänk om svaret från delar av makteliten var att mana till förståelse och samarbete med de som stod för orden som legitimerade handlingarna.

Tänk om. Och under tiden så ska vi andra fortsätta med solidaritetsarbetet. Vi måste fortsätta bygga solidaritetsrörelsen därför att det är raka motsatsen till hatretoriken – istället för den avhumanisering och splittring deras budskap signalerar så handlar vårt arbete om att se sig själv i andra och om att mänskliggöra. Egentligen är det ganska enkelt – de hotar att splittra oss, därför håller vi ihop.

* För vissa kan det ta emot. Exempelvis för Svenskt Näringslivs VD Carola Lemne som profiterar på rasismen därför att den legitimerar strukturell diskriminering på arbetsmarknaden och möjliggör en större låglönemarknad. För högern är etniska skiljelinjer inte nödvändigtvis ett problem, eftersom det döljer klassmotsättningar. Det ska vi bekämpa med vänsterpolitik.

Hanna Cederin, förbundsordförande

Överlevnad är ingen symbolfråga

Elin Morén

Elin Morén

”The israelis wants revenge, we’re really scared. They’re armed and they are everywhere”. Citatet kommer från en bekant som befinner sig i Ramallah på Västbanken.

Den senaste tiden har stämningen och våldet runt Tempelberget i gamla stan i Jerusalem trissats upp. Det hela eskalerade i förra veckan när israelisk militär trängde in i al-Aqsamosken och två israeliska bosättare sköts ihjäl på Västbanken.

Nu får hela palestinska folket känna konsekvenserna. Som hämnd för angreppet på bosättarna har israelisk militär trappat upp våldet runt om på Västbanken och bosättarna får fritt spelrum att vandalisera hem och trakassera palestinier. Under de dygn som följt har tre palestinier mist livet och hundratals skadats. Palestinier har bannlysts från gamla stan i Jerusalem och det har skett minst fjorton attacker mot ambulanser. Organisationen Palestinska Röda halvmånen klassar situationen som akut nödläge.

Det råder sedan decennier ett apartheidsystem mellan Israel och Palestina, ockupanter och ockuperade. Med jämna intervaller får det horribla konsekvenser, så som de blodiga attackerna mot Gaza under 2012. Men det finns även ett ständigt hot mot palestinska medborgares säkerhet, vilket innebär en alltid närvarande oro över sig själv och sina medmänniskor och ett kraftigt begränsande av palestiniernas livsutrymme och möjligheter.

Det vi sett de senaste dagarna är en kollektiv bestraffning fullständigt utan proportioner. Vad Israel gör är helt uppenbart ett sätt att spänna musklerna och visa vilka som har makten. I stället för att ställa gärningsmännen inför rätta utnytjar man tillfället till att understryka sin kontroll över palestinierna.

Är det här rimliga omständigheter att leva under? Under september hungerstrejkade hundratals palestinska flyktingar utanför Migrationsverket i Malmö för att få sin asylansökan omprövad. Flera av dem är från Gaza, där den humanitära situationen är extremt allvarlig. Många av de hungerstrejkande är sedan länge hemmahörande i Sverige i väntan på asylprocessen och med hopp om att kunna skapa en trygg tillvaro för sig och sina familjer här. Men Migrationsverket anser uppenbarligen att det går lika bra att göra under ockupation och våld.

När regeringen tillträdde gick det inte länge innan man erkände Palestina som stat, något som sände en tydlig signal till övriga världen om att vi inte accepterar den olagliga ockupationen. Det erkännandet måste bli mer än symboliskt och måste speglas i fortsatt politiskt agerande. Sverige ska ha en nolltolerans mot den israeliska ockupationen och så länge den pågår bör vi genomföra en nationell bojkott av israeliska varor.

Asylrätten i Sverige måste stärkas för alla de som flyr från krig och förföljelse, här ska alla kunna finna en fristad. Regeringen måste ta sitt solidaritetsansvar såväl internationellt som här hemma, de kan snacka hur mycket de vill, men nu är det upp till bevis.

Elin Morén, andre vice ordförande

Let’s talk about klass – höj skatten mer

Igår morse när jag gick upp, konstaterade att det var måndag och motvilligt insåg att regeringens budget skulle presenteras blev det dålig stämning. Mina förhoppningar om nya radikala reformer var begränsade. Att Svenska Dagbladet dessutom gick ut med siffror om att ”8 av 10 förlorar på budgeten” och att frågestunden efter finansministerns presentation ägnades åt en metadiskussion om vilken tabell som fanns med i vilken bilaga var inte stämningshöjande. Trots att jag vill se en helt annan politik är det förstås dåligt om den första budgeten på många år som inte direkt bidrar till ökad ojämlikhet uppfattas som dålig för dom flesta. Fokuset på disponibel inkomst i sig är vansinnigt och fördummande, som Eric Rosén på Politism skriver.

12002999_10153089023602681_3385034388257410240_n

Denna morgon var stämningen däremot god. Delvis för att jag åt frukost med min farfar som trots att han under hela sin 92-åriga livstid vägrat rösta vänster, ändå konstaterade att problemet i Sverige är att vinsterna i företagen är för stora. Men det finns annat också. Under måndagen rasade högern och männen över att skatten höjs. De verkliga ”förlorarna” hördes mest från den sida som ville kritisera budgeten, men på andra sidan tvingades socialdemokrater i alla nyanser av grått, rött och blått försvara sin omfördelande politik.

Vi är många som länge velat ha mer fördelningspolitiska frågor i debatten och som efterlyst större konflikter mellan höger och vänster. Om skillnaderna fortsätter vara små i praktiken, men växer i värderingsfrågor blir symbolpolitik till sist det enda vi har kvar. Det gör att rasistiska krafter kan växa, det minskar tron på politik som verktyg för faktisk förändring och det gör det svårt att mobilisera för en politik som angriper maktstrukturer och klassklyftor. Debatten om disponibel inkomst är en förklädd möjlighet att prata klass, fördelning och jämlikhet. Nu måste vi ta vara på den.

12004827_10153089048672681_733521416486715526_n

Förlorarna på omfördelning blir i praktiken få, men i huvudsak de allra rikaste. Vinnarna däremot är inte bara de ensamstående mammor och lågavlönade som får ”mer i plånboken” utan också alla de som jobbar i vården som får fler kollegor, barnen som får mer tid med sin förskollärare och så klart alla de som är eller riskerar att blir sjuka eller arbetslösa och som får bättre möjligheter till ett drägligt liv.

Socialdemokrater måste sluta säga som finansminister Magdalena Andersson att regeringen ”tyvärr tvingas till skattehöjningar” och våga stå upp för att omfördelning och jämlikhet är hela poängen med vänsterpolitik.

Vi andra måste driva på för mer skattehöjningar. Varför har vi ingen förmögenhetsskatt i Sverige? Varför höjs inte inkomstskatten mer? Folk vill ju betala skatt när dom vet att det går till välfärden. Vill vi leva i ett land där barnfattigdomen ligger på 13 % medan antalet dollarmiljonärer slår rekord år efter år?

Varför tar vi inte mer från de rika och ger till oss andra?

Högern kan få fortsätta gnälla på ökad jämlikhet, det är bra och naturligt att det märks vilka intressen de representerar. Hoppas nästa budget ger dem ännu mer skäl att gnälla. Höj skatten mer.

Hanna Cederin, förbundsordförande

Kära aktivist

Hanna Cederin

Hanna Cederin

Texten är även publicerad som ledare i interntidningen Rak Vänster nr 3, 2015.

Kära aktivist,

Det här är min första ledare i Rak Vänster. Jag har sett fram emot att få skriva den sen jag blev vald, för det finns så mycket att skriva om. Om hur regeringen hittills verkar mindre radikal än påven, om hur de kurdiska YPG/YPJ-styrkorna i Syrien är de enda som lyckas mot IS men nu angrips av Nato-landet Turkiet, om hur viktigt det är att vi pratar om att dom som jobbar ska ha mer makt. Inte minst hade jag velat skriva om vårt förbund, alla aktivister och vår organisering lokalt. Om hur sprängkraften i kampen kan kännas i hela kroppen.

Jag hade också velat skriva om rasismens normalisering, twitterflödet och de vidriga borgerliga ledarskribenterna som svartmålar min förort. Så blev det också, fast på ett mer direkt sätt, för det finns ögonblick i historien när de långsiktiga, abstrakta perspektiven måste få stå tillbaka och, fokus läggas på nuet. Den svenska sommaren 2015 är ett sånt ögonblick.

Det här skriver jag till dig som aktivist och antirasist. Det handlar inte om vad ni borde göra i klubben eller distriktet, det är inte tal om organisatoriska strategier eller teoretiska planer. Jag skriver inte till dig för att du är medlem i Ung Vänster egentligen, utan helt enkelt för att du har armar och ben. De behövs, liksom din tid och faktiskt också dina extra slantar om du har några.

Jag skriver till dig för att läget är akut. Utanför Twitter-flödet och ledarsidorna finns människor av kött och blod som hotas, trakasseras och utsätts för våld. Anlagda bränder på fattiga EU-medborgares boplatser, bombhot mot flyktinganläggningar, misshandel av kvinnor i slöja. Du behöver inte fler exempel och egentligen behöver jag inte förklara för dig att det finns ett obestridligt samband med det som händer i Twitter-flödet och på ledarsidorna.

Jag har alltid varit stolt över Ung Vänsters antirasism. När andra inom vänstern hänfallit åt allmän snällism, identitetspolitik eller fyrkantiga idéer om att klass är det enda viktiga perspektivet så har vi alltid kunnat hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Vi vill att den antirasistiska rörelsen ska vara bred och kunna arbeta på olika sätt på samma gång. Och framför allt så står vi stadiga i analysen om att vänsterpolitik är den viktigaste antirasismen på sikt. Vi vet att det är när vi synliggör de verkliga konfliktlinjerna och visar hur samhällsproblemen kan lösas på allvar som vi kan slå undan fötterna för partier som Sverigedemokraterna. Och just nu ska vi göra det, men vi måste göra mer.

Kära aktivist, gör vad du kan. Ibland är det faktiskt så enkelt, och just nu är det det. Nu måste du göra konkret solidaritetsarbete. Om du inte vet hur måste du ta reda på det.

Bli kontaktperson åt en flykting.

Göm papperslösa i ditt hem eller uppmana vänner och släktingar att göra det.

Hjälp fattiga EU-medborgare och flyktingar genom att ordna med nödvändiga papper, söka försörjningsstöd och kräv att kommunen ordnar boende.

Var med och skydda boplatser.

Ordna soppkök.

Skänk bort filtar, skor och kläder.

Gå med i nätverk och föreningar. Om Tillsammansskapet finns där du bor, gå med. Om inte, starta upp det. Eller starta något annat, se till att andra går med.

Organisera dom som utsätts.

Besök flyktinganläggningar, ordna sociala aktiviteter för barnen. Spela fotboll med dom.

Stöd Fristadsfonden eller andra föreningar ekonomiskt.

Hjälp till som volontär med sjukvård, svenskundervisning eller annat du har kunskap om.

När dom som hotar, misshandlar, startar mordbränder och kastar syra blir fler så måste vi vara ännu fler. Det här är inget jag skriver för att det vore bra OM du gjorde det. Det finns inget alternativ, det är helt nödvändigt. Vi måste skapa trygga platser mitt i otryggheten.

/Hanna Cederin, förbundsordförande för Ung Vänster

Vad händer med våra kroppar när vi inte har makt på jobbet?

Johanna Granbom

Johanna Granbom

Den senaste rapporten från Arbetsmiljöverket visar att yrken inom vård och omsorg är de allra mest riskutsatta. Yrken inom hemtjänst och äldreomsorg – där framför allt kvinnor och många unga jobbar – har i år gått om den mansdominerade industrin i antal arbetsplatsolyckor och sjukskrivningar. Det handlar om förslitningsskador och trasiga ryggar, om fallolyckor och att utsättas för hot och våld, om stress och om utbrändhet. Under 2014 gjordes över 6000 anmälningar om arbetsplatsolyckor inom vården och omsorgen. Så ska vi inte behöva ha det.

Andelen visstidsanställningar på arbetsmarknaden ökar och är särskilt stor inom just vård och omsorgsyrken. Det här spelar roll för arbetsmiljön och för säkerheten. Den som bara är kvar på arbetsplatsen en kort period eller jobbar där sporadiskt har svårare att organisera sig fackligt, kommer kanske inte ha samma tillgång till säkerhetsutbildningar och har mindre kunskap om rutiner. Inte minst så har den en sämre maktposition – att säga ifrån om säkerhetsrisker kan innebära att chefen slutar ringa och erbjuda timmar. Det som också spelar roll är självklart bemanningen, att färre kollegor innebär mer stress och risker.

Bra arbetsplatser bygger på att de som jobbar har makt. Att vi har inflytande över och kan ställa krav på vår arbetssituation. Dels spenderar vi en så stor del av våra liv på jobbet att allt annat är orimligt – det handlar om villkoren för vår vardag. Men det blir även smärtsamt uppenbart att bristen på makt på jobbet går ut över både hälsa och säkerhet. Vi måste kunna kräva arbetsmiljökontroller, utbildningar i säkerhet och ergonomi och annat som är nödvändigt för en trygg arbetsmiljö. Det kan handla om allt från för gammal utrustning till ohållbara scheman, eller att den ständiga rotationen på kollegor gör att ingen har koll.

Det här är inte de första larmen om att arbetsplatsolyckorna ökar i Sverige. I september förra året hade det redan skett fler dödsolyckor än totalt 2013, och skarp kritik riktades mot den dåvarande regeringens stora neddragningar på just Arbetsmiljöverket. Det är positivt att regeringen i våras beslutade att börja höja anslagen igen, men det krävs fortfarande mer. Bland annat hann högerregeringen lägga ner Arbetslivsinstitutet, och det tomrummet måste fyllas.

Det är dags att rensa upp bland de otrygga jobben, och anställningsformen Allmän Visstid måste avskaffas. Vi ska ha rätt till fasta jobb med löner som går att leva på, schyssta villkor på jobbet och makt och inflytande över vår arbetssituation.

/Johanna Granbom, förste vice ordförande Ung Vänster

Två år sen #hijabuppropet

Hanna CederinIdag är det två år sen solidaritetsmanifestationen #hijabuppropet. Vi var tusentals som under en dag bar slöja för att uppmärksamma hatbrotten mot muslimska kvinnor genom systerskap. Bakgrunden till uppropet var en händelse i Farsta där en kvinna misshandlades på grund av sin tro, hon bar hijab. Det rubricerades som hatbrott men utredningen lades ner av polisen ett halvår senare på grund av bristande bevisning.

Tyvärr är detta än mer aktuellt idag. Enligt Brå:s senaste rapport har hatbrottsanmälningarna ökat kraftigt, och just de hatbrott som riktar sig mot muslimer ökade med 50 % mellan 2013 och 2014. Hur siffrorna ser ut för 2015 vet vi ännu inte.

Samtidigt behövs inte statistiken för att dra slutsatser. Hetsen mot muslimer är en bärande del i hur de rasistiska strömningarna visar sig i samhället idag. Muslimska kvinnor är särskilt utsatta och görs till symboler för den rasistiska bilden av islam. I den debatt om förorten som pågått under sommaren har just förslag om att förbjuda slöja återkommit. Plötsligt är konservativa högerskribenter intresserade av ”feministiska” frågor, men tydligen bara när det handlar om att utmåla kvinnor med slöja som förtryckta och osjälvständiga. Utgångspunkten bygger på avhumanisering och exotifiering, grundläggande mekanismer i hur rasismens ideologi stärks. Kvinnor med slöja används för att förstärka berättelsen om hur ”vi svenskar” måste distansera oss från ”de andra”, de som utgör ett främmande hot för att de inte delar våra ”västerländska värderingar”.

#Hijabuppropet visade hur slöjan kan vara en symbol för frigörelse och motstånd. Det kanske viktigaste med den där dagen för två år sen var att den handlade om systerskap, vilket också måste vara vägen framåt nu. När rasister och blåbruna borgare vill skapa avstånd och falska konfliktlinjer mellan oss måste vårt svar vara det motsatta.

Lästips:
”Kvinna, muslim, feminist – och fri” Artikel av en rad muslimska feminister
Sarah Delshad om mediebilden av slöjan ett år efter #Hijabuppropet
”Förorten behöver systerskap och solidaritet” Min artikel angående sommarens debatt om förorten

Konsekvenserna av twitterhögerns migrationsdebatt

Elin Morén

Elin Morén

I förrgår skrev Expressens ledarskribent Anna Dahlberg att hon är trött på att höra att de borgerliga ledarsidorna normaliserar rasismen. Att man från flera håll inom borgerligheten under sommaren allt oftare tagit upp ”integrationsproblem” och ”volymer” i flyktingmottagandet för att bädda för samarbete mellan allianspartierna och Sverigedemokraterna avfärdar hon som en konspirationsteori. Oavsett om det är regeringsmakten eller näringslivet som Dahlberg och twitterhögern håller varmt när de tar sig an rollen som sanningssägare i ”migrationsfrågan” så får detta allvarliga konsekvenser.

För det första så understryker man människors djupt rotade och legitima oro över den politiska utvecklingen genom att ta upp samhällsproblem som känns i magen – arbetslöshet, bostadsbrist och brister i välfärden. De drar fram siffror utan kontext och skakar allvarsamt på huvudet. Sedan pekar de ut enskilda utsatta grupper som orsak till problemen och som lösning driver de på för hårdare krav, minskat flyktingmottagande och tillfälliga uppehållstillstånd. På så sätt skapar man på samma gång en simpel men falsk lösning och en skiljelinje mellan människor.

För det andra så använder borgligheten den växande rasismen som hävstång för att ge mer makt till arbetsgivare. Man presenterar i princip inga förslag på förändringar annat än låglönejobb med dåliga villkor. Retoriken innebär i praktiken att flyktingar blir en andra klassens arbetskraft. Detta förslag är totalt verkningslöst eftersom Sverige redan idag har en växande låglönearbetsmarknad och fler otrygga anställningar än innan men trots detta ändå har en skyhög arbetslöshet. Att, som Dahlberg föreslår, ”släppa fram låglönejobb i stor skala” skapar däremot ännu bättre förutsättningar för arbetsgivarna att tjäna stora pengar på allas våran bekostnad.

Och just det, Dahlberg undrar vart de tar vägen, alla de människor som kommer hit och väntar på svar på sin asylansökan eller håller sig gömda. Jo, de bor i vår trappuppgång, vi håller upp hissen för varandra. De går från café till café i stan i hopp om att få ett jobb, liksom jag också gjort. De sitter i överfulla klassrum för att lära sig det svenska språket – lite som eleverna på borgarnas flumskola vilka aldrig får tid med läraren på grund av nedskärningar i den gemensamma välfärden. För en bättre integration så finns det väldigt viktiga saker att göra, som att stärka SFI och förbjuda vinstuttag på flyktinganläggningar . Men de integrationsproblem vi har idag är sprungna ur samma källa som de problem vi alla har. De är en del i en samhällsutveckling som sätter privata vinster och skattesubventionerad hemtjänst för överklassen före våran rätt till trygga jobb, en meningsfull fritid och en bostad.

Ann Dahlberg, jag är också trött på att ledarsidorna legitimerar rasism. Men nu handlar det om mer än så. Normaliseringen av rasism är inte bara en pågående process – det är nu fullfjädrad verklighet. Det märks inte bara i diskriminering av rasifierade utan också i hets och våld. Vi måste göra vad vi kan för att motverka normaliseringen och agera i solidaritet med de som utsätts för rasism. Vi måste se till att de verkliga samhällsproblemen löses och outtröttligt vara enade i att göra förändring i vår vardag. Vi måste sparka uppåt och aldrig på varandra.

/Elin Morén, andre vice ordförande Ung Vänster

Om rätten att slippa sälja sin kropp

Johanna Granbom

Johanna Granbom

Amnesty Internationals beslut att arbeta för avkriminalisering av sexköp väcker många känslor. Ilska och besvikelse över att en ofta progressiv organisation som inte sällan stått längst fram i kampen för människovärdet nu gör den här vändningen. Men även förvirring och trötthet över prostitutionsdebatten, som både är verklighetsfrånvänd och ofta totalt saknar maktperspektiv. För mig är det egentligen enkelt: det handlar om att kämpa för kvinnors rätt att slippa sälja sina kroppar – inte för att män ska ha rätten att handla med kvinnors kroppar.

När Amnesty International nu tar upp kampen för att legalisera sexköpare såväl som hallick- och bordellverksamhet menar de att intentionen är att värna rättigheterna för de människor som säljer sex. Genom att göra illegal verksamhet legal hoppas man kunna underlätta för de som utsätts i prostitution att söka hjälp, vård och andra rättigheter. Det verkar även finnas tankar om att mängden prostitution ska minska.

Dessa föreställningar är ogrundade. Exemplet Holland tyder på att sexhandeln faktiskt ökade när förbudet mot bordellverksamhet slopades. Efterfrågan på sexköp ökade helt enkelt i takt med acceptansen, då lagen nu även tillät bordeller. Exemplet Sverige däremot tyder på att en kriminalisering av sexköp verkligen hämmar sexhandeln. Sedan den svenska sexköpslagen infördes för drygt två decennier sedan har antalet prostituerade på gatorna halverats. Även här tror jag att efterfrågan, och då framför allt acceptansen, påverkats av lagen. I Sverige anses du vara en hyfsat rutten person ifall du betalar en annan människa för sexuella tjänster, och det är mycket bra.

Nej, utgångspunkten att slopade lagar mot prostitution skulle hjälpa de som säljer sex, eller för den delen minska prostitutionen, är ogrundad. Det verkar däremot som att Amnesty International låtit sig falla för sexindustrins lobbyarbete.

Amnesty Internationals vändning är inte det enda som tyder på att sexindustrilobbyn tagit rejäla krafttag de senaste åren. Det florerar många myter om ”den lyckliga horan”, eller ”den fria och oberoende sexarbetaren” som hon snarare skulle kallas idag. Myter som stödjer påståenden om ”sexarbete är som vilket yrke som helst”. Men mycket pekar på att verkligheten är våldsamt annorlunda. I den största studien som hittills gjorts på våld och trauman i samband med prostitution intervjuades uppåt niohundra personer i nio olika länder. I samband med prostitutionen hade 71% utsatts för misshandel, 64% blivit vapenhotade och 63% utsatts för våldtäkt. Dessa vittnesmål borde om inte annat göra det klart som vatten att ”sexarbete” inte är som vilket yrke som helst. 89% svarade även att de skulle lämna prostitutionen ifall de haft möjlighet, om de hade kunnat försörja sig på annat vis. Enligt den här studien är det alltså nio av tio av de som säljer sin kropp som gör det mot sin vilja.

Här bör nämnas att svenska Amnesty inte står bakom beslutet från den internationella kongressen, utan försvarar den svenska modellen där kvinnor som säljer sex inte kriminaliseras och därför kan söka hjälp utan problem.

Det som gör den svenska sexköpslagen till en stor seger för alla svenska kvinnor, och inte enbart de som befinner sig i prostitution, är att lagen tydligt säger att våra kroppar inte kan köpas. Vi är inga objekt som andra mot betalning kan roa sig med en stund. Det handlar om den konkreta makten över kroppen, och att veta att ens egen kropp endast är till för min egen skull. Det handlar om kvinnosynen – detta ålderdomliga uttryck som jag tråkigt nog tvingas använda mig av. Det är nämligen relevant att jämföra med andra feministiska segrar:

Aborträtten betyder något för alla kvinnor, oavsett om vi någonsin blir ofrivilligt gravida eller inte. Att vara trygg i vetskapen om att jag själv beslutar om min egen kropp, och om jag vill föda barn eller inte.

Surrogatmödraskap är i grunden en fråga av samma karaktär som prostitution: det handlar om ifall kvinnors kroppar ska kunna säljas för andras syften. Och även här är det visserligen är få kvinnor som kommer hamna i den situationen i Sverige, men där alla kvinnor tjänar på att inte degraderas till “ugnar”. Det handlar även här om att ens kropp inte ska kunna användas för andras syften, möjligheten ska inte finnas.

Alla dessa frågor är på samma gång symboliska som konkreta. Vissa kvinnor utsätts direkt för objektifiering, sexualisering och övergrepp, medan andra indirekt drabbas genom budskapet att kvinnokroppen är till för andra.

När Amnesty International antog sin “policy för att värna sexarbetares rättigheter” slog de in på en väg som jag tror går i motsatt riktning, från att värna rättigheter till att öppna för övergrepp. Både i det avseendet att det troligen leder till att sexhandeln ökar, men också att det sänder ut ett budskap om att det är okej att köpa en annan människas kropp. Det handlar om att värna kvinnors rätt att slippa sälja sina kroppar, eller att värna mäns rätt att köpa kvinnors kroppar. Det kan låta förenklat, men i slutändan är det vad det handlar om.

Den svenska sexköpslagen är en viktig seger, eftersom den lägger skulden där den hör hemma och faktiskt skapar en helt rimlig norm mot att köpa andra människors kroppar. Nu är det tid att ta steget och utöka den lagen till att gälla svenskar som köper sex i andra länder än Sverige. När andra tar ett steg bakåt måste vi ta två steg framåt.

/Johanna Granbom, förste vice ordförande Ung Vänster

Sida 2 av 11512345...102030...Sista »