Medlemmar från Ung Vänster reser till Ende Geländes klimataktion


imageendegelände

Idag är medlemmar från Ung Vänsters sydligaste distrikt Ung Vänster Skåne på väg ner till Proschim i Tyskland nära den polska gränsen för att delta i klimataktioner tillsammans med nätverket Ende Gelände. I området kring Proschim äger Vattenfall kolgruvor. Dagbrotten tros kunna ge uppemot 700 ton brunkol fram till 2050, men också resultera i förstörandet av 8 lokala byar varifrån 3000 personer kommer få flytta. Det är bland annat denna brunkolsverksamhet som Vattenfall ska sälja till det tjeckiska investmentbolaget EPH istället för att lägga ner verksamheten och låta kolet stanna i marken.

Emily Bronstorp och Peter Hang är två av de som reser ner.

– Protesterna handlar dels om att lägga ett tryck på samtliga företag och stater som bedriver miljöfarlig verksamhet att sluta med det, säger Emily Bronstorp från Malmöklubben. Men vill även att den svenska regeringen ska besluta om att Vattenfall inte ska få sälja sin verksamhet. De som är intresserade av att köpa upp vattenfalls tillgångar är det tjeckiska företaget EPH som ägs av miljardärer knutna till brevlådeföretag i skatteparadis och de är inte direkt kända för att ta något miljöansvar. Köpet gör troligen att EPH öppnar ytterligare fem kolbrott som Vattenfall har rätt till.

– Från Ung Vänster Skåne är vi fem stycken som åker, tillägger Peter Hang som är aktiv i Ung Vänster Lund. Från alla organisationer i Sverige är vi över hundra personer och sammanlagt så kommer vi nog att bli över tusen aktivister.

– Regeringen måste ta klimatansvar och avveckla Vattenfalls koltillgångar och bygga ut förnybara energikällor, fortsätter Peter Hand. Det är också vad Tyskland vill. Att lämna kolet kvar i marken är Sveriges största möjlighet att bidra till kampen mot klimatförändringar. Efter miljöns och klimatets åtta förlorade år, när Sverige hade en högerregering, vägrar vi acceptera fyra nya sådana år under en så kallad rödgrön regering.

För mer information

Jesper Hillbom, informationssekreterare

072-587 86 85

jesper.hillbom@ungvanster.se

Rode Grönkvist, förbundsstyrelseledamot och på plats i Proschim i Tyskland

070-782 81 66

rodejg@gmail.com

 

Truls Persson talar på manifestationen för de spanienfrivilliga vid La Mano i Stockholm

694px-Flag_of_the_International_Brigades.svg

Truls Persson, 1 maj 2016, La Mano i Stockholm

Kamrater, internationalister, antifascister

Idag för 80 år sedan firade Olle Meurling Första maj för sista gången. Den nittonde december 1936 stupade han då han som frivillig i Thälmannbataljonen försvarade Madrid mot Francos fascistiska styrkor. I det sista brevet till Sverige skickade han en uppmaning som kommit att följas av generationer svenska ungdomar: ”Håll den röda lågan brinnande!”.

Idag när vi i den svenska arbetarrörelsen samlas för att med raka ryggar fira våra segrar inleder vi med att i vördnad böja våra huvuden. Vi visar vår respekt och tacksamhet mot de närmare 600 svenskar som under kriget kom att riskera och ibland förlora sina liv till försvar för demokratin.

Dessa människor, vanliga unga män och kvinnor, reste till Spanien med övertygelsen om att det finns det som är större än oss själva och att vår frihet är nödvändig att försvara. Då fanns det folk som föraktade deras beslut, kriminaliserade dem och bespottade dem. Idag finns det de som betraktar vår samling som högtravande eller patetisk idoldyrkan. I tider när demokratin i Sverige och Europa återigen är under hot är att samlas för att påminna varandra om värdet av frihet varken högtravande eller patetiskt, det är en skyldighet för alla som gör anspråk på att vara demokrater.

Kamrater, antifascister. Låt oss idag inte vältra oss i hur fascismen växer sig starkare. Vi vet alltför väl att de reaktionära krafternas stormtrupper försöker attackera arbetarrörelsens fästningar. Deras inbrytningar i arbetarklassen är allvarliga. Vi samlas här för att liksom våra föregångare med en röst meddela att vi aldrig, under några omständigheter tolererar några eftergifter mot fascismen och reaktionen. Fascismen är ett gift som vi aldrig tänker godta, så idag samlas vi för att låta vårt budskap ljuda genom historien, No Pasaran!

Kamrater, internationalister. Det spelar ingen roll hur mycket de försöker, vår solidaritet kan inte kriminaliseras. De kan håna, de kan ljuga om oss och säga att vår kamp är meningslös. Låt oss minnas att vi idag har bättre förutsättningar än de som riskerade livet för Spaniens demokrati. Vi vet att fascismen kan besegras. Vi har sett det göras och vi tänker göra det igen. Det finns ingen vunnen seger som inte kommer behöva försvaras, men lika lite finns det något som är för alltid förlorat. Segern är vår att vinna.

Kamrater, vi samlas idag inte bara för att minnas, vi samlas för att fira det som komma skall. Idag ger vi samma löfte som de som gått före oss: ”Det finns något som är större än jag och kampen för fred, för frihet och demokrati är upp till mig att ta”. Det är detta löfte som sluter ”våra hjärtans international”. Från Ung Vänster är vårt budskap lika tydligt som för 80 år sedan, vi håller den röda lågan brinnande!

Leve de internationella brigaderna!
Leve den internationella solidariteten!
Leve 1 maj!

Tack!

Turkiet som EUs gränsvakt sätter asylrätten ur spel

Johanna Granbom

 

I veckan fortsatte förhandlingarna mellan EU och Turkiet som syftar till att lösa “problemet med flyktingströmmarna”. Eller ja, flytta problemet någon annanstans i alla fall.

I korthet kom man fram till att EU ska få dumpa alla flyktingar man hittar i medelhavet i Turkiet, och Turkiet får skicka en syrier som kan få asyl i Europa. Så byter EU och Turkiet människor mellan sig som vi förr bytte Pokémonkort med varandra på skolgården. Som tack för besväret får Turkiet duktigt betalt och EU lovar att skynda på processen som ska ge Turkiet medlemskap i EU. Att Turkiet skulle bli ett EU-land är något som inte varit på tapeten på ett tag, framför allt eftersom regimen gång på gång kränker mänskliga rättigheter och förföljer och trakasserar sin befolkning. Turkiets systematiska förtryck av kurder ansågs länge vara ett hinder för EU-medlemskap, men det hindret tycks nu vara som bortblåst.

Var kommer då idén till den här oheliga alliansen från? ”Strömmen av människor måste brytas och det måste också bli ett slut på att EU-länderna bara skickar vidare människor och problem att hantera” resonerar EU:s flyktingkommissionär, Dimitris Avramopoulos. I Sverige menar statsminister Stefan Löfven att ”Vi ser hur människor dör ute på medelhavet. Att få till en ordning nu där i stället där man stoppar det flödet och istället får en ordnad migration från Turkiet till EU så det är klart att du får en helt annan och mycket mindre riskfylld migration då”. Det är ett argument som är svårt att argumentera emot. Framförallt eftersom det är fullkomligt obegripligt.

Att EU slutar tvinga människor ombord på livsfarliga båtresor över Medelhavet är så klart i allra högsta grad önskvärt. Ett enkelt sätt att göra det vore att införa humanitära visum som skulle kunna sökas på ambassader, eller att avskaffa transportörsansvaret. Då skulle folk nämligen inte behöva smugglas illegalt. Att utöka möjligheterna för anhöriginvandring, istället för att som nu begränsa dom, skulle också göra stor skillnad. Inte minst för de kvinnor och barn som lever under miserabla förhållanden i flyktingläger eller som gömda. Men i stället för att skapa lagliga vägar för de som flyr väljer EU och Löfven att sätta upp ännu högra barriärer vid Europas gränser. Problemet för Stefan verkar alltså inte vara att folk dör i Medelhavet. Problemet varkar vara att folk dör i Medelhavet.

Det verkar som om byråkraterna i Bryssel tror att de som flyr har ett val, och att om EU bara sänder tillräckligt tydliga signaler om hur omöjligt det är att ta sig till Europa så kommer folk inte behöva  fly längre.

Det är dags för en reality check:

– EU såväl som regeringen vet mycket väl att Turkiet inte är ett land där det är säkert att söka asyl. Turkiet bryter mot Genèvekonventionen och vägrar att ge asyl till skyddsbehövande syrier. Det är ett grovt brott mot de mänskliga rättigheterna.

– EU har godtagit FN:s flyktingkonvention. Den innebär att varje människa har rätt att söka asyl. EU bryter alltså nu mot asylrätten, och flyttar EU:s murar utanför Europa. FN:s flyktingorgan (UNHCR) menar att den här typen av massavvisningar inte är förenligt med internationell rätt.

– Det är inte fred i Syrien. Det kanske kommer som en överraskning, men det är sant. Enligt EU:s flyktingkommissionär förväntas ytterligare 100 000 människor ta sig till Grekland bara i mars. Och vägarna är inte säkra, bara den senaste veckan drunknade minst tjugofem personer utanför Turkiets kust.

Det vore naivt att tro att vare sig EU eller Sveriges regering är ovetande om hur verkligheten ser ut. Slutsatsen är istället att de väljer att blunda för det öde som man nu dömer människor på flykt till. Löfven har även uttalat att dessa åtgärder visserligen inte är önskvärda, men att de är nödvändiga för att behålla EU-samarbetet och den fria rörligheten. Den här ”lösningen” innebär dessutom att EU betalar ut minst 30 miljarder kronor till Turkiet, för att de i stället ska ta emot flyktingarna, trots att man som sagt berövar dem sina mänskliga rättigheter. Vi kan konstatera att det inte är resursbrist som drivit EU till att avskaffa asylrätten.

Det är även naivt att tro att det här är en lösning för de som flyr från krig och förtryck. Det är ingen hemlighet att Turkiet är ett land som inte är säkert för asylsökande. Turkiet har upprepade gånger skickat tillbaka flyktingar rakt in till kriget i Syrien och att det skulle förändras är i nuläget osannolikt.

Det är också troligt att människor nu kommer tvingas ta ännu farligare flyktvägar. Kanske tar smugglarbåtarna sikte på den Italienska kusten i stället för de grekiska öarna. Nej, överenskommelsen mellan EU och Turkiet förvärrar allvarligt situationen för de som redan befinner sig i en extremt utsatt situation. Att ”hantera flyktingkrisen” borde handla om att göra allt man kan för att hjälpa de människor som tvingats lämna sitt land för att överhuvudtaget ha chans att överleva. För EU handlar lösningar på denna humanitära kris i stället om att förhindra människor från att ta sig till trygghet.

Allvaret i den här situationen sätter fingret på hur avgörande solidariteten är. Det är inte svårt att tänka sig in i vad det innebär att behöva lämna allt och fly, det kan även den som aldrig varit på flykt göra. Däremot kan de som har makten välja att inte göra det. Och det får allvarliga konsekvenser.

Johanna Granbom, vice ordförande Ung Vänster

Till och med EU är mot – dags att förbjuda surrogatmödraskap

Johanna Granbom

 

En viktig, och mycket välkommen, feministisk nyhet har drunknat i samhällsdebatten den senaste månaden: Europaparlamentet har tagit ställning mot surrogatmödraskap. De vill inte att en kvinnas kropp används till att föda barn åt andra, varken mot betalning eller för att hon vill vara hjälpsam.

I en resolution om att stärka kvinnors rättigheter antogs bland annat det här:

”The European Parliament condemns the practice of surrogacy, which undermines the human dignity of the woman since her body and its reproductive functions are used as a commodity; considers that the practice of gestational surrogacy which involves reproductive exploitation and use of the human body for financial or other gain, in particular in the case of vulnerable women in developing countries, shall be prohibited and treated as a matter of urgency in human rights instruments.”

Det här är ett starkt ställningstagande. Man konstaterar att det i praktiken är att utnyttja kvinnors kroppar, och att hennes reproduktiva funktioner används som en handelsvara. I praktiken är det här en tydlig uppmaning till alla EU:s länder att förbjuda surrogat. Det är nu hög tid att debatten om att tillåta eller förbjuda surrogatmödraskap i Sverige drar igång på allvar, för just nu duckar så pass många för frågan att det är direkt ohederligt.

Sen när är EU bättre på att värna kvinnors rätt till sina kroppar än majoriteten av partierna i Sveriges riksdag?

Till saken hör att utredningen om möjligheterna för ofrivilligt barnlösa att kunna bli föräldrar presenteras om en månad – det är en utredning med många bra förslag men som skjutits upp flera gånger på grund av knäckfrågan surrogatmödraskap. ”Komplicerad fråga” säger många, men jag tycker att det är dags att tala klarspråk nu.

Berätta för oss varför det är viktigt att barnlösa par ska ha rätt att få genetiska ungar. Och tala om för mig varför det är så viktigt att hon som burit barnet i nio månader helt och håller skärs bort ur barnets liv. Det är också dags att ni svarar på hur det inte är människohandel att kontraktera bort ett barn redan innan det finns ett embryo.

Och för er svenska förespråkare som hävdar att kommersiellt surrogatmödraskap är förkastligt men som samtidigt vill tillåta det altruistiska, finns det helt avgörande frågor som ni måste svara på. Ett – hur ska det säkerställas att det inte förekommer pengar under bordet (nya kläder/ bostad/ andra förmåner)? Och två – hur många kvinnor kommer vilja föda barn åt andra utan motprestation? Flera internationella fall vittnar om andra påtryckningsmetoder än pengar, exempelvis att man tycker synd om en vän eller bror som inte kan få barn och känner sig tvungen.

Jag förstår att de som förespråkar legaliseringen av surrogatmödraskap är nöjda med att debatten idag är helt obefintlig. Impopulära och orimliga lagförslag är allra smidigast att smyga igenom.

Det är nu en månad kvar tills utredningen om bland annat surrogatmödraskap presenteras, och sen är det upp till regeringen och riksdagen. Och det är hög tid att fler säger vad de tycker – det är till exempel inte värdigt ett regeringsbärande parti som Socialdemokraterna att inte ens ta ställning. Kan EU kan även ni.

Johanna Granbom, vice ordförande Ung Vänster

 

Den Europeiska kvinnolobbyn har skrivit mer om resolutionen i Europaparlamentet här.

COP21 misslyckas leva upp till våra låga förväntningar

Johanna Granbom

 

Vi är många som inte haft stora förhoppningar på COP21, klimattoppmötet i Paris. Långt innan mötet öppnade stod det klart att alldeles för få länder är beredda att agera för att minska utsläppen. Just nu är förhandlingarna i full gång, och än så länge verkar det inte finnas skäl att glädjas. Snarare tvärtom.

Ett av de tydligaste bakslagen är något som vi visste sedan innan, och handlar om synen på själva avtalet. I stället för ”avtal” kallas det – texten som tidigare tvingade länderna att agera – i den nya upplagan för ”bilaga”. Till skillnad från tidigare års förhandlingar leder COP21 alltså inte till några bindande åtaganden. Det kallas i stället för ”frivilliga klimatlöften” som 170 länder formulerat åt sig själva. Det är svårt att ha förtröstan till det som beslutats när vi vet att det i praktiken fortfarande bygger på varje regerings goda vilja.

Det viktigaste klimatmålet har sedan innan varit att förhindra att medeltemperaturen på jorden höjs med 2 grader under det här århundradet. Eftersom många forskare pekat på att det inte räcker har det funnits förhoppningar på att ändra målet till 1,5 grader. I stället har man nu beslutat att ”vidta åtgärder” för att hålla temperaturhöjningen ”en bra bit under 2 grader”. Alltså ett fortfarande lågt och nu ännu vagare mål, som inte manar till handling.

Dessutom finns det skrivningar om att under den andra halvan av århundradet, alltså år 2050–2100, uppnå så kallad utsläppsneutralitet. Tanken verkar vara något som liknar utsläppsrätter, men syftar på att exempelvis plantera ny skog som tar upp koldioxidutsläppen i stället för att minska utsläppen från början. Alla åtgärder som minskar växthusgaser är förstås välkomna, men det är oroande att det öppnas upp för att tillåta länder att behålla en stor mängd utsläpp.

En annan väldigt viktig del är tekniken. Här har tidigare toppmöten lett till insikter om att industrialiserade länder bär ansvar för att hjälpa utvecklingsländer. Det är riktigt, och sker bland annat genom att ta bort hinder för tekniköverföring, exempelvis patent. I årets upplaga är dessa stycken helt enkelt strukna. Det är tydligt att I-länderna gjort allt vad de kan för att skydda sina företag och sin vinst. Betalar gör såväl fattiga länder som klimatet.

Till sist, och faktiskt glädjande: vad gäller finansieringen har den varit omdiskuterad, och det är inte över än. Däremot finns det tecken på ljusglimtar. Bland annat har mötet definierat 100 miljarder dollar som den minsta summan, och öppnar alltså upp för mer. Utöver det ska pengarna komma från de väl utvecklade länderna, vilket ändå måste ses som någon form av framgång.

Det var inte oväntat att COP21 skulle bli en besvikelse trots våra extremt låga förväntningar. Men det som nu börjar utkristallisera sig är faktiskt ännu sämre än vad man hade kunnat gissa.

Önska kan man däremot alltid göra, så här kommer min lista till tomten på de initiativ jag vill ska dyka upp under de sista dagarna av COP21:

  • Byt ut utsläppsrätterna mot straffbeskattning för utsläpp
  • Slopa patent- och immaterialrätt på teknik som minskar utsläpp – klimatet före vinsten!
  • Klimatflyktingar ska få rätt till asyl
  • Alla andra krav som Ung Vänster lanserade under kampanjen klimatsolidaritet

 

Johanna Granbom, vice ordförande Ung Vänster

Känslornas politik

hanna_cederin

 

I skrivande stund har det gått nästan två veckor sedan dåden i Paris. För mig har det varit viktigt att inte snabbt formulera svar på varför det fruktansvärda hände, vad som måste sägas eller hur vi ska gå vidare. Det enklaste att hitta mitt i alla tankar är känslorna. Rädsla, ilska, sorg. Det som skavt i mig under veckan är att fler borde ha gjort som jag. Fler borde ha väntat, tvekat och tagit sig tid att låta tankarna gå några varv.

Att reagera känslomässigt på terror, krig och flyktingströmmar är inte opolitiskt. Och alla känsloreaktioner är inte bra reaktioner, särskilt inte i händerna på mäktiga män med vapen. Frankrikes president sa att svaret mot Daesh skulle bli ”skoningslöst”, Löfven pratar om att placera Trojaner i folks datorer och land efter land stänger sina gränser. Nu gör också Sverige det. Islamofobin tar sig grova uttryck på gatan och i kommentarsfälten.

Det finns olika sätt att svara på människors känslor när de ser döden på Medelhavet, terror mot barn och hänsynslösa övergrepp i krig. De som valts att leda landet kan välja att möta oro och rädsla med trygghet och sammanhållning, eller så kan de svara med ytterligare hot och splittring. Så agerar fega makthavare som inte ser bortom makten, som inte är intresserade av långsiktiga lösningar och som nöjer sig med ord när det kommer till människovärde. Så länge de själva sitter säkert verkar de beredda att överge allt annat.

För ryggradslösa politiker i alla läger är det enkelt att kapitalisera på rädsla och hot. De politiska krafter som växer nu utgår å ena sidan från rationella, beräknande, strategiska syften och mål, men är också helt beroende av det mänskliga känslolivet. Det gäller Daesh, det gäller Nato-landet Frankrike och det gäller alla reaktionära krafter. Det gäller de som vinner på repression och övervakning, lönedumpning och rasism.

Vänsterfolk fnyser ofta åt budskapet ”ta hand om varandra” för att det påstås dölja motsättningar och konflikter. Och visst kan det vara så, visst kan det vara syftet. Men i såna här tider undrar jag om det inte är det allra viktigaste budskapet att vi måste ta hand om varandra i ordens rätta bemärkelse. Och att vi behöver förklara vad det innebär.

Den yttersta konsekvensen av att ta hand om varandra blir solidaritet, att se sig själv i andra. Vi tar hand om varandra när vi nattvandrar vid asylboenden och samlas till minnesmanifestationer för terrorns offer. Vi tar hand om varandra när vi vägrar betrakta alla flyktingar som misstänkta terrorister, och istället bjuder in dem till våra hem. Vi tar hand om varandra när vi betalar skatt och bygger upp en gemensam välfärd. Och vi gör det öga mot öga när vi möts på klubblokalen, i klassrummet eller hemma vid frukostbordet. Jag tror att det är där vi måste börja, och det är där jag vill börja. För utan varandra är vi svagare.

Och medan vi tar hand om varandra finns det fler viktiga uppgifter. Vi måste försvara rättigheter som av så många påstås vara grundläggande, men som för allt fler blivit tomma fraser i förordningar och dokument. Det handlar om rätten till asyl, att fly undan förtryck och få en fristad i ett främmande land. En rätt som inte ska vara beroende av ID-papper eller människosmugglare. Det handlar om att ha lika villkor på jobbet, oavsett hudfärg och efternamn. Om att inte riskera allt för att behålla en anställning, och inte tvingas konkurrera mot sina arbetskamrater. Det gäller rätten att utöva sin tro utan att stå till svars inför myndigheter, att kommunicera och yttra åsikter utan att de avlyssnas.

Det kan inte sägas nog att vi behövs nu, vi som tror på människovärde och solidaritet. Vi som är feminister, socialister och aktivister i Ung Vänster försvarar rätten att vara människa, och det är inget som kan förhandlas bort till förmån för skatteavdrag åt de rika eller signalpolitik och maktspel.

Principer är inte till för att överges när det blåser kallt, tvärtom är det då de ska försvaras som mest. Inte för sakens skull, inte för byråkratiska avtal eller god stämning. Det är för att vi vet att rättigheter måste vara lika för alla, eftersom de annars bara finns till för några få. Idag kan det vara för mig, men imorgon kan det vara någon annan. På samma sätt vet vi att det är när samhället håller ihop och möter hot och oro med trygghet som Sverige blir starkare. Det har vi lärt oss av historien, och idag, precis som då, vägrar vi backa.

Hanna Cederin, förbundsordförande Ung Vänster

 

Texten publiceras också i Rak Vänster nr 4/2015.

Behandlingen av EU-migranterna i Malmö är skamlig!

Minna Skans

 

Igår kom regnet. Jag fasade för regnet i förrgår när jag stod utanför stadshuset, kommer folk orka om regnet kommer? Redan har de blivit av med sina hem, sina ägodelar, polisen hade precis igen tagit madrasser och värmande filtar. Folk kurade ihop sig i sovsäckar och på madrasser som åter donerats, orken att fortsätta kämpa för ett drägligt liv och någonstans att bo fanns kvar, för än var vi många, än blåste det inte för kallt, än regnade det inte.

I gryningen i tisdags vräkte polisen och kommunen de upp mot hundra, främst romer, som bodde i Sorgefrilägret i Malmö. Vi, boende och aktivister, har krävt att kommunen inte ska verkställa beslutet, utan att erbjuda någon annan plats att bo på. Detta har från ansvariga politiker möts av tystnad. Lägret har varit långt ifrån ett fullgott boende, men där har skapats en gemenskap och en trygghet att inte vara lämnad till sig själv. Nu kastas de boende ut på gatan, utan tak över huvudet och får återigen börja från noll. Europadomstolen har, med hänvisning till den systematiska diskriminering som just romer utsätts för, framhållit att denna grupp aldrig ska utsättas för tvångsavhysningar om de inte erbjuds ett alternativt boende. Men detta är just vad som skedde i Malmö.

Samtidigt, av en slump menar ansvariga på kommunen, beslagtogs de boendes husvagnar och bilar, som de flyttat från lägret för att undvika att förstöras vid vräkningen. För att hämta ut de igen behöver man betala 2500 kronor. En fantasisumma för någon som en bra dag får ihop 150 kronor.

De romska EU-migranterna kampvilja var stor och efter rivningen av deras bostäder påbörjade de en manifestation utanför stadshuset, för att kräva att kommunen agerar. Frågan de ställer till kommunledningen är enkel, var ska vi bo nu? De väntar fortfarande på svaret.

På onsdagskvällen efter över ett dygns protest utanför stadshuset meddelar plötsligt polisen att de ska rensa upp på platsen. Inget över 60*60 cm får finnas kvar för att det ”belamrar platsen”, en anledning som mest verkar vara tagen ur luften. Madrasser, bord för mat och kartong att sitta på slängs av polisen. Men inte bara det utan även väskor, kläder och andra personliga tillhörigheter som var det sista de romska EU-migranterna hade kvar. Demonstranter lyfts iväg, slås med batong, omhändertas och får sitta i häktet. Från att ha inget, har de om än ännu mindre.

De senaste dagarna har också det rasistiska hotet och våldet blivit än mer påtagligt. Personer har ropat antiziganistiska slagord, gjort utfall mot boende och aktivister, nästan kört över personer och kastat smällare. Detta är tyvärr vardag för många romer, men avhysningen och kommunens och polisens agerade har inneburit att hotet och trakasserierna ökar.

Malmö kommuns agerande om avhysning utan att erbjuda en annan bostadsplats inhumant och skamligt. Polisens brutala maktdemonstation när de tog det sista de romska EU-migranterna ägde är inget annat än vidrigt. Både kommunen och polisen gömmer sig bakom lagparagrafer (i bästa fall), utan någon som helst hänsyn till människors rätt till ett drägligt liv.

Kampen för EU-migranterna måste föras på många fronter samtidigt. Det praktiska solidaritetsarbetet att bidra med det EU-migranterna behöver är viktigt, det kan handla om att samla in kläder, mat och dryck, lösa vatten-, uppvärmnings- och matlagningsmöjligheter, är superviktigt. Det kan även handla om tolkning och juridisk hjälp. Samtidigt måste påverkan ske mot kommunerna att erbjuda bra boende och välfärdsinsatser för EU-migranter och ställa krav på att EU:s politik inte ytterligare fördjupar de klassklyftor som ligger i grund för migrationen inom Europa. Och återigen samtidigt är den antirasistisiska organiseringen avgörande för många romers trygghet. Det är också allt detta arbete som gjort att avhysningen i Malmö inte skedde utan motstånd, att det sker protester mot agerandet och att EU-migranterna för varje gång polisen slänger filtar och mat i containrar får nya från Malmöborna.

Igår kom regnet. Det doneras snabbt presenningar, regnjackor och paraply. Någon kommer med värmande soppa. Alla har tagit skydd under en bro i närheten. Det finns inget annat alternativ än att fortsätta kämpa, för var ska de bo?

 

Minna Skans, ledamot i Ung Vänsters förbundsstyrelse

Vem tror du att du är?

Kvinnors historia, Ung Vänster

 

Vem tror du att du är?

Hon med det långa håret, som tecknar fint, som dukar fram kaffet och som håller kontakten med mormor. Sångerskan i bandet, hon som tränar aerobics och läser chicklit. Eller är du hon med starka, snabba, ben, hon som skriver låtarna, som diskuterar politik med mormor, som skapar konst och som läser böcker som väcker tankar? Du kan också vara inget av det. Kanske är du hon som sitter inne och bygger hemsidor, aldrig ringer mormor och aldrig håller käften. Kanske är du alltihop.

Det spelar roll vem som skriver historien, och hur den skrivs. Några ord i en historiebok kan vara skillnaden mellan subjekt eller objekt. Är du någon som vill, som gör och tänker? Eller den som är fin att titta på, men som annars inte märks?

Vi alla stängs in i könsroller som begränsar, skapar normer och förväntningar. Men det som kvinnor är, gör och skapar nedvärderas också. Det bästa sättet att nedvärdera något är att låtsas som om det inte finns. Så ser det alldeles för ofta ut idag. Samhället låtsas som om vi kvinnor inte finns, i alla fall när det inte handlar om att vara vackra.

I själva verket har kvinnorna spelat en central roll i historien, och gör det i dagens samhällsutveckling. Vi har sett till att samhället fungerar, drivit på för förändring och gjort viktiga vetenskapliga upptäckter. Vi har skrivit böcker, skapat musik och vi har gjort motstånd mot förtryck. Ändå syns vi mindre, både nu och då. Bilden av kvinnan historiskt är att hon är passiv och hör hemma vid spisen.

Att prata om kvinnors historia handlar om att vi ska ha det utrymme vi förtjänar. I klassrummet, på teve och i böcker. I vardagen och i framtiden.

Vi har aldrig fått något gratis. Vi vet att frihetskamp inte är enkelt, och aldrig har varit enkelt. De kvinnor som påverkat historien har gjort det genom hårt arbete och har ofta betalat ett högt pris. De som organiserade sig för allmän rösträtt fängslades. Hon som inte ville gifta sig på 20-talet levde fattigt, den kvinnliga uppfinnaren fick aldrig bilda familj och hon som stöttade båtbyggaren dagligen fick aldrig uppskattning.

Det vi lär oss av historien påverkar oss och därför måste vi vara med och skriva den. Det handlar om vilka vi tror att vi är och vad vi tror vi kan åstadkomma. Och inte minst handlar det om att det vi faktiskt gör är värdefullt. Att det spelar roll att ta hand om ungar, skriva kärleksromaner och ringa mormor. Men att det också går att som kvinna bli bäst på kärnfysik, vara basist eller vara framgångsrik i att bara skita i allt. Kvinnokampen har alltid handlat om frigörelse. Att vi ska vara fria att välja våra livsöden, och att vår rätt att göra det ska vara densamma som männens.

Nu tar vi saken i egna händer. Vi är trötta på att osynliggöras av skolan, media, muséer och vetenskapsinstitutioner. Vi tycker att kvinnor också har rätt att synas, och att vi förtjänar historiska förebilder som inte bara är män.

Vem jag tror att jag är? Jag är någon som vill, gör och tänker. Och jag kräver att synas och höras även när det inte är ”lämpligt”. Om vi ställer krav tillsammans kan vi se till att det gäller alla kvinnor.

 


 

Denna vecka inleds Ung Vänsters satsning på kvinnors historia. Kvinnor osynliggörs i historieskrivningen och det påverkar hela samhället. Det märks inte minst i skolundervisningen. Idag finns det läroböcker med fler namngivna nazister än kvinnor. När skolan och media inte tar sitt ansvar för att synliggöra vår roll i historien så får vi helt enkelt göra det själva.

Vi kommer att dela ut en tidning till högstadie- och gymnasieelever för att sprida budskap och information, vi kommer ordna temakvällar och vi kommer göra aktioner. Vi kommer ställa krav på samhällskunskapslärare, bibliotek och journalister. Men det är bara början, eller fortsättningen, på det som generationer av feminister kämpat för. Förändring handlar om rörelse och då behöver vi vara många. Jag hoppas att du vill vara med, kanske bara genom att trycka på ”dela”. Vi ses i kampen!

Hanna Cederin, förbundsordförande Ung Vänster

Dags för krafttag mot extremism och terror

Hanna CederinDet blir allt tydligare att vårt samhälle är hotat. Det är hög tid att politikerna vaknar och ser till att myndigheterna agerar mot radikaliseringen av individer samt de grupper där de får näring. Polisen och rättsväsendet bör få utbildning och resurser. Politiken bör ta intitiativ till att se över lagstiftning så att det blir enklare att identifiera och lagföra brott eller förberedelse. Radikaliseringen pågår överallt och måste stoppas, i vissa områden och familjer är det närmast kulturellt och sanktionerat av omgivningen. Skolan och civilsamhället måste verka för att skydda våra demokratiska värderingar mot dessa angrepp.

Eller? Jag vet inte om jag tycker att sån signaltung och känsloladdad retorik är värdig ens när det handlar om uppenbart reella hot mot vårt samhälle, vilket är vad mordbränderna mot asylboenden är. Och de utgör förstås bara en del av något mycket större.

Det handlar om en enorm säkerhetsrisk. Det kostar människor livet, och det berövar andra frihet. Det påverkar hela samhället, också de som inte utsätts direkt. Mordbrändernas syfte är inte i första hand att bränna ner hus utan att hota och skrämma. Det är terror.

Som många redan skrivit är det tydligt varför det anlagts fyra bränder på asylboenden runt om i landet under bara senaste dagarna. Bakgrunden, eller förspelet, är det höjda tonläget från vissa delar av den organiserade rasismen, som väckt tankar hos andra och som drivit på dem som är beredda att gå till handling.

Men varför är debattonen så lam när det gäller rasistiska hatbrott i jämförelse med ”terrorhotet”? Jo, eftersom detta hot inte kan mystifieras, exotifieras eller beskrivas som importerat behandlas det med långt färre spaltmeter än vad vissa andra typer av hot får. Rasismen är svensk och hämtar luft inifrån landet.

Till skillnad från de debattörer som gormar som mest när det gäller ”radikaliseringen” har jag inga förslag på enkla lösningar, till exempel nya lagar, som kan trolla bort högerextremismen. Det vore ohederligt, för det är inte enkelt att bekämpa rasism. Men det går. Och visst handlar det också om ”krafttag” från myndigheter och insatser från civilsamhället.

Men vi måste börja i att se proportioner och samband. Den rasistiska terrorn är vår tids samhällsutmaning. Kopplingen mellan våldet och hatretoriken, och kopplingen mellan debattklimatet och hatretoriken, är tydlig. Det får konsekvenser när det allt oftare finns ett ”vi” och ett ”dom”. När riksdagspartier pratar om systemkollaps och när VD:ar i näringslivet säger att det är ”terroristvarning” på skäggiga iranier. När vänsterdebattörer säger att förorten ”inte är Sverige” och när Polisen registrerar romer. Precis som hatbrotten måste bekämpas så måste också mindre skarpa uttryck för rasism bekämpas.

Journalister, politiker och andra makthavare, ”etablissemanget” om man så vill, måste tänka om* och rannsaka sin verklighetsuppfattning. Tänk om den utsatta gruppen var en annan, säg kristna, och om förövarna var romer eller flyktingar. Tänk om det systematiskt brändes ner fina villor eller bankkontor. Och tänk om svaret från delar av makteliten var att mana till förståelse och samarbete med de som stod för orden som legitimerade handlingarna.

Tänk om. Och under tiden så ska vi andra fortsätta med solidaritetsarbetet. Vi måste fortsätta bygga solidaritetsrörelsen därför att det är raka motsatsen till hatretoriken – istället för den avhumanisering och splittring deras budskap signalerar så handlar vårt arbete om att se sig själv i andra och om att mänskliggöra. Egentligen är det ganska enkelt – de hotar att splittra oss, därför håller vi ihop.

* För vissa kan det ta emot. Exempelvis för Svenskt Näringslivs VD Carola Lemne som profiterar på rasismen därför att den legitimerar strukturell diskriminering på arbetsmarknaden och möjliggör en större låglönemarknad. För högern är etniska skiljelinjer inte nödvändigtvis ett problem, eftersom det döljer klassmotsättningar. Det ska vi bekämpa med vänsterpolitik.

Hanna Cederin, förbundsordförande

Överlevnad är ingen symbolfråga

Elin Morén

Elin Morén

”The israelis wants revenge, we’re really scared. They’re armed and they are everywhere”. Citatet kommer från en bekant som befinner sig i Ramallah på Västbanken.

Den senaste tiden har stämningen och våldet runt Tempelberget i gamla stan i Jerusalem trissats upp. Det hela eskalerade i förra veckan när israelisk militär trängde in i al-Aqsamosken och två israeliska bosättare sköts ihjäl på Västbanken.

Nu får hela palestinska folket känna konsekvenserna. Som hämnd för angreppet på bosättarna har israelisk militär trappat upp våldet runt om på Västbanken och bosättarna får fritt spelrum att vandalisera hem och trakassera palestinier. Under de dygn som följt har tre palestinier mist livet och hundratals skadats. Palestinier har bannlysts från gamla stan i Jerusalem och det har skett minst fjorton attacker mot ambulanser. Organisationen Palestinska Röda halvmånen klassar situationen som akut nödläge.

Det råder sedan decennier ett apartheidsystem mellan Israel och Palestina, ockupanter och ockuperade. Med jämna intervaller får det horribla konsekvenser, så som de blodiga attackerna mot Gaza under 2012. Men det finns även ett ständigt hot mot palestinska medborgares säkerhet, vilket innebär en alltid närvarande oro över sig själv och sina medmänniskor och ett kraftigt begränsande av palestiniernas livsutrymme och möjligheter.

Det vi sett de senaste dagarna är en kollektiv bestraffning fullständigt utan proportioner. Vad Israel gör är helt uppenbart ett sätt att spänna musklerna och visa vilka som har makten. I stället för att ställa gärningsmännen inför rätta utnytjar man tillfället till att understryka sin kontroll över palestinierna.

Är det här rimliga omständigheter att leva under? Under september hungerstrejkade hundratals palestinska flyktingar utanför Migrationsverket i Malmö för att få sin asylansökan omprövad. Flera av dem är från Gaza, där den humanitära situationen är extremt allvarlig. Många av de hungerstrejkande är sedan länge hemmahörande i Sverige i väntan på asylprocessen och med hopp om att kunna skapa en trygg tillvaro för sig och sina familjer här. Men Migrationsverket anser uppenbarligen att det går lika bra att göra under ockupation och våld.

När regeringen tillträdde gick det inte länge innan man erkände Palestina som stat, något som sände en tydlig signal till övriga världen om att vi inte accepterar den olagliga ockupationen. Det erkännandet måste bli mer än symboliskt och måste speglas i fortsatt politiskt agerande. Sverige ska ha en nolltolerans mot den israeliska ockupationen och så länge den pågår bör vi genomföra en nationell bojkott av israeliska varor.

Asylrätten i Sverige måste stärkas för alla de som flyr från krig och förföljelse, här ska alla kunna finna en fristad. Regeringen måste ta sitt solidaritetsansvar såväl internationellt som här hemma, de kan snacka hur mycket de vill, men nu är det upp till bevis.

Elin Morén, andre vice ordförande

Sida 2 av 11612345...102030...Sista »