Grekland – en läxa för nyliberalismen?

Hanna CederinJag hade tänkt skriva ett blogginlägg om allt det vi upplevde under besöket i Aten och om de lärdomar jag tror att vi kan dra av Syrizas kamp, segrar och förluster. På grund av den snabba händelseutvecklingen har det varit svårt att samla tankarna, och den långa texten får vänta tills det faktiskt går att dra slutsatser. Några saker vill jag däremot få ut i etern med reservation för att mycket kan utvecklas och konkretiseras.

Summan av de olika länderna i eurogruppens viljor är att krossa Syriza, skapa politiskt kaos i Grekland och visa för andra vänsterkrafter att det är lönlöst att göra motstånd. Syrizas läxa blir en läxa för alla som vågar drömma om demokrati och social rättvisa. Beskrivningen #ThisIsaCoup är riktig. Frågan är om vi kan vända spelet till en läxa för nyliberalismen.

Det finns inga enkla svar på vad som nu bör göras. En svekdebatt är kanske oundviklig men leder inte framåt. En faktor som underskattats av vänstern i Europa är vikten av stöd utifrån, utan det kommer alternativet till beroende av trojkan alltid vara osäkerhet och svårt att begära av ett folk som redan tvingats på knä. Oavsett vad som händer under den närmaste tiden krävs att fler ställer sig på Greklands sida. Även om det är väntat är det en skandal att den svenska socialdemokratin försvarar det nya avtalet.

Som flera påpekat handlar trojkans och specifikt eurogruppens agerande om politik, inte ekonomi. Därför tilläts exempelvis Sannfinländarna trycka på för hårdare åtgärder. Därför är det inte en entydig bild som förmedlas när olika länders finansministrar uttalar sig och därför är det svårt att hitta logik i hur förhandlingarna fortskridit. Samtidigt är den samlade bilden enkel när den dramatiska processen väl rullat klart och vi fick det senaste avtalet svart på vitt – demokrati och nationellt självbestämmande är inte en del av ekvationen, istället gäller vadhelst ligger i ”den starkes” intressen. Jämförbart med resultatet av den arabiska våren, även om det inte är över än.

Många menar att det som hänt de senaste dagarna är ett resultat av att den grekiska regeringen spelade bort sina kort i tidigare skeden och nu betalar för sina misstag. Jag tror att det är riktigt men vill också varna för de enkla förklaringsmodellerna – det har aldrig varit solklart vad Tsipras borde gjort. Folkomröstningsresultatet gav inte ett mandat för en Grexit, det hade krävts mer. Syriza har alltid argumenterat för att stanna i EMU och i EU och är valda utifrån det, att byta linje är inte så enkelt som utomstående ofta får det att låta som.

Grexit har inte varit ett realistiskt alternativ därför att man inte gjort nödvändiga förberedelser, vilket är ett aktivt val i sig. Flera av de åtgärder man ”erbjudit” i förhandlingarna hade kunnat genomföras tidigare utanför avtalsramarna och skapat ett utrymme för mer självständigt agerande. Samtidigt hade ett utträde ur eurosamarbetet aldrig varit möjligt utan stöd från andra, och hade inneburit ytterligare förhandlingar och stödpaket. Att Tsipras satsade mot ett längre avtal, skuldomstrukturering, något slags stabilitet eller åtminstone förutsägbarhet och därmed litet arbetsro, är därför inte helt orimligt. Regeringen hade kunnat köpa sig tid för att få möjlighet att genomföra viktiga reformer samtidigt som man visar good will gentemot EU, Podemos hade kunnat vinna makten i Spanien och utgångsläget att agera mer kraftfullt i samband med nästa förhandling med trojkan hade kunnat vara långt bättre än det är nu.

Nästa steg är att en rad parlament ska rösta om avtalet, inte minst det grekiska. Många tror att det kommer sluta i kollaps för Syriza-regeringen oavsett röstresultat. Vare sig om avtalet går igenom med knapp majoritet men med en splittrad regering, om det går igenom med stöd från högern i parlamentet eller om det faller. En regeringskollaps och ett nyval innebär politiskt kaos men alternativen till en ny Syriza-regering är få – övriga partier, såväl socialdemokrater som höger, är i spillror och kan omöjligen ta över makten.

Så kan vi ta steg framåt:

– Genom att, som Vänsterpartiet gjort, kräva att Grekland ges möjlighet till en organiserad Grexit. Detta är inte bara det ekonomiskt hållbara enligt de allra flesta experter och auktoriteter, det är framför allt den enda rimliga politiska utvägen. Delvis för att det möjliggör vänsterpolitik på sikt, men inte minst för att försvara demokratin och det nationella självbestämmandet. Om en Grexit sker spontant och oorganiserat och utan stöd utifrån är konsekvenserna oförutsägbara och det är svårt att begära av ett Grekland som redan tvingats på knä.

– Att synliggöra hur EU:s agerande står i rak motsats till demokrati och nationellt självbestämmande. Berättelsen om de senaste veckorna måste bli ”vår” och inte högerns och elitens. Det finns väldigt goda förutsättningar för det om vi inte blundar för våra motståndares styrka. Många journalister och experter världen över bidrar redan till att skapa en sådan bild. Vänsterrörelsen i Europa måste, istället för att splittras och försvagas, använda läget till att formulera systemkritik och långsiktiga strategier. Så kan vi se till att detta blir en dyrköpt läxa för EU, kapitalet och högern.

/Hanna Cederin, förbundsordförande för Ung Vänster

Därför samlar vi in pengar till Grekland

Hanna Cederin

Hanna Cederin

EU har från början gått i strid mot det grekiska folket. Stödpaketen har aldrig handlat om att ta Grekland ur krisen. Man har beviljat nya lån som gått till att betala av gamla lån. Man har satt upp villkor med spetsen riktad mot folket, aldrig mot eliten. Nedskärningar, skattehöjningar och söndertrasade trygghetssystem. Idag riskerar mer än var tredje grek i fattigdom, arbetslösheten är skyhög och miljontals är utförsäkrade och har inte längre rätt till sjukvård.

Det grekiska folket har bit för bit genomskådat det tunga skynket av propaganda från EU-eliten. Därför röstade man fram en regering som lovar att ta landet ut ur krisen istället för att fördjupa den. I förhandlingarna har det varit övertydligt var lojaliteterna legat. När Syriza-regeringen ville öka arbetsgivaravgifterna ville trojkan sänka pensionerna. När Syriza-regeringen ville höja bolagsskatten ville trojkan minska stödet till jordbrukarna. Och när Syriza-regeringen ville låta det grekiska folket avgöra i en folkomröstning var EU nära på att dra sig ur.

Trojkans så kallade nödlån är ingen välgörenhet. För att bankerna ska räddas har grekerna tvingats till stora eftergifter. Nu blir det inga fler samtal innan söndag när det grekiska folket avgjort om man ska acceptera euroländernas krav för det nya nödlån som den grekiska regeringen redan både ratat och försökt förändra villkoren för.

Det som den grekiska regeringen krävt i förhandlingarna är något så enkelt som att villkoren ska ge en möjlighet att bygga upp landet igen. Såna villkor har EU inte presenterat ännu. Därför har premiärminister Alexis Tsipras från vänsterpartiet Syriza gett folket rådet att rösta nej.

Det som händer i Grekland är progressivt och banbrytande. Nu utmanas EU:s högerpolitik. Motståndet kommer ur folklig mobilisering och alternativet är tydligt – en politik där människan går före bankerna och som innebär att man kan satsa istället för att skära ner.

Grekland behöver vårt stöd, både politiskt och i praktiken. Igår startade Ung Vänsters solidaritetsinsamling till Grekland och organisationen Solidarity for All.

För att bidra till insamlingen kan du sätta in ett bidrag på vårt insamlingskonto: plusgironummer 2112-1 och märk betalningen med ”Solidarity for All”. Alla bidrag är välkomna och alla insamlade pengar går direkt till Solidarity for All. Läs mer om kampanjen här.

Läs också Jonas Sjöstedts debattartikel i Dagens Nyheter.

En motvikt till fördumning, dikt och fragment

Hanna Cederin

Hanna Cederin

Välkomna till ordförandebloggen. Här kommer jag och Ung Vänsters vice ordföranden Johanna Granbom och Elin Morén skriva texter när det behövs, och det lär komma många tillfällen. Samhällsdebatten i Sverige är inte vad den borde vara och de sociala medierna är en viktig politisk arena för oss som inte äger mediekoncerner.

Vilka budskap vi nås av spelar roll. Att mata oss med dikt och fragment har alltid varit en avgörande del i högerns fördumningsprojekt. Dikt som att ungdomsarbetslösheten beror på lathet eller att bostadsbristen kommer av att människor har för höga krav på standard. Det som i själva verket hänger ihop blir till små fragment, för enligt dem finns inga strukturer utan bara individer. Enligt den förljugna logiken är arbetsplatsolyckor tragiska engångshändelser och inte resultat av politiska beslut om neddragningar. När personer med arabiskt klingande namn inte kallas till intervju är det en slump och inte strukturell rasism.

De frågor som faktiskt spelar roll för dom allra flesta av oss ryms sällan på borgerliga ledarsidor, i snuttifierade debattprogram eller under rosémingel på Almedalsveckan. Där speglas istället den verklighet som eliten lever i och som de så noga skyddar från vanligt folk, vissa burar till och med in sig i Gated Communities. Där är det hushållsnära tjänster, ränteavdrag och börsnoteringar som står på agendan. Där är lösningen på alla stora problem avreglering och ”individens ansvar”. Så kan dom fortsätta bygga sina förmögenheter, lösa vardagspusslet med skatteavdrag och se till att de obekväma samhällsproblemen alltid blir någon annans fel.

Den här bloggen är en motvikt till högerns fördumningsprojekt. Här kommer vi visa upp vår verklighet och vi kommer ställa makten till svars. Vi vägrar acceptera en vardag och en framtid där bara de som ”visar framfötterna”, ska skaffar privata försäkringar eller har en pappa som betalar får uppleva trygghet och frihet. Vi kommer skriva texter som skapar sammanhang och pekar ut strukturerna, om hur vår kamp hänger ihop med kampen för ett fritt Palestina och hur könsmaktsordningen slår mot unga tjejer just för att vi är tjejer.

Vi hoppas att du läser, kommenterar och delar våra texter. Och att vi blir många fler feminister, socialister och aktivister som sprider våra berättelser i sociala medier. För det behövs. Vår styrka är att vi är många och det måste vi visa.

 

/Hanna Cederin, förbundsordförande Ung Vänster

Framme i Brest

Jesper HillbomÄr framme i Brest. Solen skiner. Vi möttes av den franska Palestinarörelsen när vi kom fram. Resan har tagit ca fyra dygn. Under resan har vi pratat om engagemanget för Palestina.

Ship to Gaza är speciellt eftersom dess syfte inte är att förändra regler eller lagar utan att bara se till att en ockupationsmakt lever upp till de mänskliga rättigheterna. Flera av de som reser nu har rest med Ship to Gaza tidigare och upplevt den israeliska militärens brutalitet, både när de själva arresterats och mot palestinier under den israels krig mot Palestina och Gaza i synnerhet.

Här i Brest kliver jag av men Ship to Gaza far om några dagar vidare mellan olika hamnstäder på vägen för att slutligen försöka bryta blockaden mot Gaza.

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Bevakade av kustbevakningen

Jesper HillbomTorsdagen 21 maj lämnade vi Cuxhaven i Tyskland och begav oss västerut. Jag måste erkänna att jag ganska snart blev sjösjuk och låg stilla i min hytt eller i aktern. Men efter lite mer än ett dygn gör inte vågorna mig särskilt illamående länge. Just nu är vi två grupper på tre personer som vaktar under sextimmars-pass. Kocken går efter sitt eget schema men serverar fantastisk mat till frukost, lunch och middag i samband med att grupperna byter av varandra.

Imorse var vår grupp på väg att gå och lägga oss när vi plötsligt blev anropade av den franska kustbevakningen via radion. Efter några standarfrågor om destination, besättningen och antal passagerare och last som ställdes till många av båtarna som passerar ut och in genom Engelska kanalen så meddelade kustbevakningen att de ämnade gå ombord. Snart var alla ute på däck för att möta dem, utan att ha fått någon frukost. Cirka åtta män i uniform klev ombord, pratade med de ansvarig på bryggan och inspekterade båten. De visste väl vilka vi var, anropade med oss med båtens namn fast vi inte syns på GPS:en och beskrev oss från början som militanta. Det hela gick såklart ganska odramatiskt till, men de tittade leende på den väl tilltagna frukosten och påpekade att utställningen om Estelle borde haft engelsk text. Vi kan bara spekulera i hur någon proisraelisk lobbyorganisation informerat om oss i förväg, och nu är de besvikna över att vi fick klartecken att fara vidare. För oss innebar det egentligen bara att vi fick sänka farten och äta kalla pannkakor till frukost.

Som det ser ut så har vi kommit lite mer än halvvägs till vårt nästa mål och håller en genomsnittlig hastighet på ungefär strax över 7 knop.

Nu börjar min resa med Ship to Gaza

Jesper HillbomJag har precis anlänt till Cuxhaven nära Hamburg i Tyskland där min resa med Ship to Gaza ska börja. Målet är att båten ska ta sig hela vägen till Palestina och Gaza och bryta den israeliska blockaden kustvägen. Detta är det fjärde försöket som Ship to Gaza i Sverige gör.

Efter nio år av ihållande blockad är situationen på Gazaremsan akut. Den humanitära situationen är katastrofal och man saknar tillgång till det allra mest grundläggande, som rent vatten, elektricitet och mediciner. En majoritet av invånarna i Gaza är barn. Arbetslösheten är skyhög och blockaden omöjliggör handel och resor ut eller in i området. Blockaden innebär en enorm kollektiv bestraffning som berövar Gazas invånare försörjningsmöjligheter, livsmedel, sjukvård, utbildning, rent vatten och inte minst sin frihet.

Med oss på fisketrålaren Marianne av Göteborg har vi bland annat mediciner och solceller. Men också själva båten är en gåva till Gazaborna. Fiskenäringen är viktig för Gazaborna, men hindras av den israeliska ockupationsmakten. Fiskarna tillåts inte att ge sig ut längre än tre sjömil (ca 5,5 km) från land och många båtar har konfiskerats eller skjutits sönder.

Den israeliska blockaden mot Gaza är olaglig och bryter mot en rad olika internationella konventioner. I Medelhavet kommer Marianne att sammanstråla med andra båtar i Freedom Flotilla III och sedan tillsammans resa mot Gaza. Jag kommer att åka med under en vecka för att visa mitt och Ung Vänsters stöd till Ship to Gaza och Gazaborna. Vi vill visa folket i Gaza att omvärlden inte har glömt bort dem. Blockaden måste brytas!

 

Jesper Hillboms resa kommer (i mån av internetanslutning) att gå att följa på Ung Vänsters sociala medier, och på vår hemsida.
Twitter: @ungvanster
Instagram: @ungvanster
Facebook: facebook.com/ungvanster

Tack för minnen för livet

stefanDet finns så mycket jag vill få sagt, men tiden håller på att ta slut. Det här är sista ledaren som jag skriver i Rak Vänster. På kongressen lämnar jag uppdraget som förbundsordförande för Ung Vänster – det finaste uppdrag en ung socialist och feminist kan ha i det här landet. I mer än halva mitt liv har jag varit medlem i Ung Vänster och i takt med att kongressen kommer närmare är det lätt att fastna i minnena. Men jag vill inte bli nostalgisk. Jag drivs av viljan att förstå, förstå för att kunna förändra, och till just det vill jag använda minnena.

Livet består av en lång rad vägval. När besluten ska fattas kan vägvalen tyckas som små och betydelselösa, först i efterhand inser man att det är summan av dessa vägval som har format en till den man är. Inget beslut i mitt liv har betytt mer för den jag är än beslutet att gå med i Ung Vänster. Det insåg jag varken vintern 1999, när jag blev medlem, eller på våren därefter, när jag gick på mitt första klubbmöte i Borås. Från min tid i Ung Vänster bär jag med mig kamratskap som aldrig tynar bort, den konkreta gemenskapen som formas av kollektiva minnen av politisk kamp. Stolthet och glädje över att själv ha kunnat bidra till förbundet och oändlig tacksamhet över allt det som Ung Vänster har gett tillbaka.

Min generation formades politiskt av nedskärningarna i nittiotalskrisens spår och av rörelsen för global rättvisa. Vi blev vänster – ja, inte alla så klart – och vi demonstrerade i samband med toppmöten, hängde på spelningar mot rasism och många av oss såg i perioder lite lustiga ut. Vi tog konkreta strider i vår egen vardag – billigare kollektivtrafik, fler lärare i skolan och bort med otrygga anställningar – men bar också med oss den internationella solidariteten, motståndet mot krig och ockupationer och vi förstod att det är samma strukturer som ligger bakom att vattnet privatiseras i Bolivia som att vår utbildning säljs ut här i Sverige.

Socialismen var inget jag läste mig till. Den kom till mig genom konkreta upplevelser av klassamhällets orättvisor. Av att växa upp med en ensamstående och hårt arbetande morsa, från insikten om att det som tar åratal att bygga upp snabbt kan rivas ned och av den smärtsamma upplevelsen av att leva i ett samhälle som byggs för andra än för sådana som mig. Arbetarrörelsens grundläggande värderingar och insikten om att man är stark först när man står tillsammans med andra fick jag med mig i blodet.

Vänstern är som bäst när den är folkligt förankrad. Det var därför det var Ung Vänster som skrev historia under motståndet mot ett svenskt EMU-medlemskap, och inte anarkisterna som slog sönder Göteborg ett par år tidigare. Det som gör Ung Vänster unikt är att vi förenar grundläggande socialistisk och feministisk systemkritik med förankring i vanliga ungdomars vardag. Under de senaste åren har vi formulerat ett politiskt och organisatoriskt projekt som utgår från närvaro i unga från arbetarklassens vardag. För det är där generation otrygg finns. Bland alla som går på timanställningar, står hopplöst långt bak i bostadskön och finns på skolor där antalet lärare är underordnat privata vinstintressen. Vår enda chans till förändring går genom organisering. För Ung Vänster väger varje steg av rörelse, varje konkret förändring, alltid tyngre än inåtvänt navelskåderi.

Vi är långt ifrån klara. Ung Vänster är ännu inte den kraft vi behöver vara för att kunna åstadkomma förändringarna vi vill se. Vår styrka måste växa i flera dimensioner; både i basen och på höjden. Vi behöver fler, starkare och bättre fungerande klubbar och för det krävs fler aktivister som aldrig viker sig – men det är också hos oss som de relevanta politiska diskussionerna inom vänstern ska föras, och det är här som framtidens skarpaste tänkare ska skolas. Ung Vänster är något större än en kampanjorganisation, vi är ett förbund med ambitionen att förändra Sverige i grunden. För det krävs både teori och praktik.

Vi lever i ett land där klassamhället cementeras, könsmaktsordningen alltjämt står stark och ett rasistiskt parti flyttar fram sina positioner. Den som en gång har varit organiserad socialist och feminist kan inte helt plötsligt sluta vara det. Min tid i Ung Vänster går mot sitt slut, men jag kommer aldrig sluta kämpa mot klassamhälle och könsmaktsordning. Så tills vi ses igen, stort tack för minnen för livet, för värme och kamratskap och för att jag har fått vara en liten del av något bra.

 

/Stefan Lindborg, förbundsordförande Ung Vänster

 

(Texten är även publicerad som ledare i interntidningen Rak Vänster nr 2/2015)

Vårbudgeten är presenterad men framtidsprojektet återstår

stefanEn anständig a-kassa som gör att den som blir arbetslös inte tvingas lämna hus och hem. Höjt underhållsstöd och glasögonbidrag till barn, viktiga åtgärder för att bekämpa barnfattigdomen. Mer pengar till äldreomsorgen, så att fler kan anställas och mormor får en värdig ålderdom. Stupstocken i sjukförsäkringen tas bort vid nyår och utförsäkringarna blir därmed ett minne blott. Ökade resurser och långsiktig finansiering till kvinnojourerna. Nästa år blir medicinen gratis till alla barn och redan i år tillkommer 6 500 nya utbildningsplatser.

Visst allt är inte perfekt och det finns mycket mer därtill som behöver göras, men det är likväl uppenbart att det spelar roll vilken regering vi har. Inget av ovanstående skulle ha blivit verklighet med den borgerliga regeringen vid makten. För första gången på många år får Sverige en budget som riktar sig till vanligt folk, där det inte bara är de med de allra största inkomsterna som blir de stora vinnarna. Inför förhandlingarna var Vänsterpartiets ambition att få igenom förslag som minskar inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor och som innebär mer pengar till välfärden. Givet listan ovan kan man konstatera att Vänsterpartiet gjort skillnad.

Det är lätt att instämma i Timbroekonomen Jesper Ahlgrens ord, när han i Ekot etiketterade budgeten som en vänsterbudget. Det är bra satsningar som presenteras – men samtidigt måste det också sägas att grundproblemen består. Regeringens ekonomiska politik är inte tillräcklig för att trycka tillbaka arbetslösheten rejält, återupprätta välfärden eller radikalt minska den skenande ojämlikheten. Även om regeringen tidigare har meddelat att man vill ersätta överskottsmålet med ett balansmål, fortsätter den ekonomiska politiken att begränsas av ideologiska föreställningar nedärvda från det sena 1900-talets marknadsliberala offensiv.

I måndags skrev jag en längre text om decemberöverenskommelsen i vilken jag konstaterar att den här regeringen behöver ett framtidsprojekt; en riktning, en strategi och en idé om hur man vill använda sin tid i Rosenbad för att förändra det svenska samhället. Det är bristen på ett sådant framtidsprojekt som gör att regeringen halkar efter i opinionen. I valet 2018 kommer den här regeringen att behöva svara på hur man har gjort skillnad. Svenska folket måste uppleva konkreta förändringar, sådana som man nära nog kan ta på, för att skillnaden gentemot de borgerliga partiernas projekt ska vara tydlig. Förutom om välfärdssatsningar, handlar det också om stora och nödvändiga investeringar i till exempel infrastruktur och bostadsbyggande.

Bortsett från det parlamentariska läget är egentligen förutsättningarna för en offensiv ekonomisk politik ganska goda. Idag är det historiskt billigt för staten att låna pengar. Den möjligheten borde användas till att genomföra samhällsnyttiga investeringar som också skapar nya jobb. För det är just stora investeringar som behövs för att kunna pressa tillbaka arbetslösheten, läs till exempel intervjun med den tidigare LO-ekonomin P-O Edin i senaste Flamman:

”Ska man komma ner i en arbetslöshet under fyra procent krävs stora investeringar. P-O Edin föreslår investeringar på 120 miljarder per år. Dessa i sin tur kommer leda till skatteeffekter som ger utrymme till ytterligare 80 miljarder. Han påpekar också att omkring 40 procent av det som investeras kommer tillbaka till staten i form av ökade skatteintäkter och mindre utgifter som arbetslösheten fört med sig.
– Det är ändå ganska konservativt räknat.”

(Edins rapport ”En totalrenovering av Sverige – för framtidens sysselsättning och välfärd” går att läsa här.)

Det är också värt att påminna om att det finns ett starkt folkligt stöd för höjda skatter som finansierar välfärdsreformer som ökar jämlikheten och tätar hålen i välfärdssystemen. Det var ju om det här som valet i höstas handlade; bättre välfärd eller fortsatta skattesänkningar, och svenska folket tog ställning för det förstnämnda. Decemberöverenskommelsen ökar regeringens möjlighet att driva en offensiv ekonomisk politik. Frågan är – vad väntar regering på?

/Stefan Lindborg, förbundsordförande Ung Vänster

Tankar om DÖ

stefanI veckan kommer decemberöverenskommelsen att testas på allvar när regeringen presenterar den ekonomiska vårpropositionen och vårändringsbudgeten, som man har förhandlat fram med Vänsterpartiet. Resultatet i riksdagsvalet innebar ett förändrat politiskt läge. Näst efter att Sverige fick en ny regeringen är den stora konsekvensen av valresultatet att det har skett en omfattande tyngdpunktsförskjutning inom högern. Samtidigt som de borgerliga partierna nådde sitt sämsta valresultat i modern tid blev ett rasistiskt parti landets tredje största. Diskussionen om decemberöverenskommelsen inom de borgerliga partierna avspeglar hur man ska hantera denna tyngdpunktsförskjutning.

Ända sedan decemberöverenskommelsen presenterades i mellandagarna har den varit föremål för livlig diskussion, inte minst på de borgerliga ledarsidorna. Igår efterlyste SvD:s politiska chefredaktör Tove Lifvendahl, under rubriken ”Låt DÖ dö”, en borgerlighet som ”vågar gå i riktig opposition”. Hon uppmanar de borgerliga partierna att:

”Förklara för svenska folket och de andra partierna att ni tycker att Sverige har tagit en sådan skadlig riktning av de gångna månadernas styre, att ni för landets skull avser att gå i riktig opposition. Det innebär att ni vid sidan av att opponera mot regeringens politik också i alla lägen kommer att söka möjlighet för Sverige att hålla en kurs av borgerligt och frihetligt inriktad politik.”

Lifvendahl menar att presentationen av vårbudgeten är ett bra tillfälle för de borgerliga partierna att meddela att man lämnar decemberöverenskommelsen. I ledaren upprepas höstens borgerliga talepunkt att det är upp till statsministern att söka stöd i riksdagen för sin politik, om Löfven misslyckas konstaterar Lifvendahl ”får ni [de borgerliga] samla ihop er och förklara att ni är beredda att regera Sverige, med eller utan ett extra val”. I korthet kan Tove Lifvendahls poäng tolkas som att de borgerliga, trots förlusten i förra höstens val, ska vara beredda att regera med passivt – eller aktivt, frågan berörs överhuvudtaget inte i ledaren – stöd från Sverigedemokraterna.

Det är inte bara på SvD:s och Dagens Industris ledarsidor som det morras, utan också inom de borgerliga partierna tycks det finnas ett uppror mot decemberöverenskommelsen. Upproret består inte bara av gamla stötar som den tidigare försvarsministern Anders Björck (M), som i förra veckans SVT-dokumentär om Nya Moderaterna konstaterade att det finns ”en borgerlig majoritet”, och moderata back-benchers som riksdagsledamoten Finn Bengtsson. I helgen rapporterade Göteborgs-Posten om hur uppgörelsen kritiseras av moderata lokalpolitiker och tidigare har Sydsvenskan rapporterat detsamma från Skåne. Kristdemokraternas blivande partiledare, Ebba Busch Thor, kan inte svara på om hon själv skulle ingå decemberöverenskommelsen och också Liberala ungdomsförbundet har kritiserat den.

Synen på decemberöverenskommelsen kommer att fortsätta vara en vattendelare i den svenska politiska debatten. Så länge som överenskommelsen består kommer den också att vara föremål för dragkamp inom borgerligheten. Delvis handlar det om politisk strategi, men ytterst är det rågången till Sverigedemokraterna som står på spel. Frågan är om borgerligheten i Sverige, till skillnad från i grannländerna Danmark och Norge, kommer att upprätthålla denna eller vara beredd att regera med stöd av ett rasistiskt parti?

Alla progressiva krafter behöver se till att det också i fortsättningen är politiskt omöjligt för de borgerliga partierna att söka stöd hos Sverigedemokraterna. Om den parlamentariska isoleringen av Sverigedemokraterna bryts kommer det att innebära en fortsatt normalisering av partiet och av dess rasistiska tankegods. Konsekvenserna kommer att vara påtagliga och allra hårdast gå ut över de som drabbas av Sverigedemokraternas rasism. I ett längre perspektiv riskerar resultatet också bli att det sker en fortsatt förskjutning bort från de ekonomiska konfliktlinjerna mellan höger och vänster, något som i förlängningen försvårar arbetarrörelsens mobilisering av LO-väljare. Därför är det också ur ett strategiskt perspektiv avgörande för vänstern att den parlamentariska isoleringen av Sverigedemokraterna upprätthålls.

I ljuset av decemberöverenskommelsen är de borgerliga partiledningarnas strategi uppenbar. Strategin handlar om att på så många områden som möjligt agera för att minimera regeringens handlingsutrymme. Det framgick tydligt av de borgerliga partisekreterarnas utspel under förra veckan. Genom tillkännagivanden i riksdagen, KU-anmälningar och hot om misstroendeförklaringar kommer de borgerliga partierna att göra sitt yttersta för att begränsa regeringens möjlighet att lägga fram och få igenom sin politik. Det sämsta svaret på borgerlighetens strategi skulle vara om regeringen lämnar walk-over och lägger sig utan match, alltså i för hög utsträckning anpassar sig till det parlamentariska läget. Regeringen måste istället ta konflikt med högern och då inte bara i riksdagens kammare och i slutna mötesrum. En minoritetsregerings starkaste vapen finns i opinionsbildningen. Den här regeringen behöver ett framtidsprojekt, konkreta reformer som man kan mobilisera och skapa rörelse kring ute i samhället. Varför inte börja med välfärdsfrågorna, där det folkliga stödet är stort för reformer som bryter nedrustningen av välfärden och lagar hålen i skyddsnäten.

Vänsterpartiet har fått en intressant och viktig position efter decemberöverenskommelsen. Så länge allianspartierna lägger gemensamma budgetförslag är regeringen tvingad till att göra upp med Vänsterpartiet för att kunna lägga det budgetförslag som får störst stöd i riksdagen. Enligt Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé gäller denna ordning också efter att de borgerliga partiernas börjar lägga separata budgetmotioner. Samtidigt som Vänsterpartiet har möjlighet att påverka innehållet i statens budget kan man på andra områden fungera som ett oppositionsparti. Man väljer själv när man vill göra upp och när man vill ta konflikt. Det är ett bra utgångsläge för att ta plats i debatten och skapa en självständig profil. Samtidigt är det en position som är svår att balansera – för framgång krävs att väljarna också uppfattar tydliga konflikter mellan Vänsterpartiet och regeringspartierna. Det sista är väl värt att påminna om när helheten i såväl vårbudget som vårändringsbudget presenteras senare i veckan.

Inga fredsförhandlingar efter Netanyahus skrällseger

toveFå hade väntat sig den skrällseger som Benjamin Netanyahu och högerkonservativa Likud gjorde i tisdagens israeliska val. Ökande sociala klyftor, prisökningar och dyra boendekostnader förmodades leta till ett maktskifte. Men istället för center-vänsteralliansen Sionistiska unionen blev det den sittande premiärministern Netanyahu som firade valresultatet igår morse. Spekulationerna om en möjlig öppning för nya fredssamtal med Palestina vid ett maktskifte visade sig inte vara någonting annat än hoppfulla önskningar.

Netanyahu har varit tydlig – det kommer inte att bli några fredsförhandlingar och än mindre något erkännande av den palestinska staten. Alla tidigare löften från Israel om att verka för en tvåstatslösning ersätts nu med politik sprungen ur en koalition bestående av ortodoxa och högernationalistiska krafter. Netanyahus svar på de dåliga opinionsmätningarna har varit att söka stöd från Israels ultranationalistiska läger med löften om tusentals nya bosättningar i östra Jerusalem. En utbyggnad som gör det allt svårare för Palestina att behålla sin huvudstad.

Palestina är ett land slitet i trasor. Idag är hela Västbanken är uppstyckad av militära gränser och hundratals bosättningar och utposter sammanlänkade av så kallade ”bypass roads”. Stora arealer odlingsmark har förstörts i omgivningarna på grund av, som man säger, säkerhetsskäl. Det råder inga tvivel om att bosättningarna strider mot både folkrätten och en rad internationella konventioner, (Haagkonventionen, Genèvekonventionen och en mängd FN-resolutioner), och de har fördömts ett otal gånger av det internationella samfundet. Att Netanyahu så tydligt adresserar bosättarna med sina vallöften visar att det inte finns några ambitioner om en fredlig lösning.

Sommarens bombningar av Gaza har lämnat djupa sår efter sig – ett krig som enligt Netanyahu var riktigt och rättfärdigt. Det var ett krig, eller snarare en massaker, som krävde tusentals civila liv, där var fjärde dödad var ett barn. Många människor förlorade en anhörig eller en vän och tiotusentals saknar fortfarande hus och hem. Den israeliska blockaden mot Gaza gör att det saknas tillgång till självklara nödvändigheter som elektricitet, rent vatten och sjukvårdsutrustning och den hindrar effektivt en återuppbyggnad av de förstörda områdena. En fortsättning på den israeliska bombpolitiken vore förödande för palestinierna, inte minst för dem i Gaza.

Konflikten mellan Israel och Palestina är inte en konflikt mellan två jämbördiga parter. Det är en konflikt mellan en ockupationsmakt och ett folk som blir ockuperat. Ingen rättvis fred är möjlig så länge som ockupationen består. Netanyahu visar genom sin vägran att acceptera en palestinsk stat och genom besked om ytterligare bosättningar på en tydlig ovilja till förhandlingar. Så länge ockupationen pågår så måste omvärlden sätta press på Israel. Inte ens de som håller sig med kålsuparteorier kan efter tisdagens val undgå den israeliska högerns ointresse av att lösa konflikten och hur man nu istället tar stora kliv i en riktning bort från fredssamtal och en möjlig tvåstatslösning. Palestina måste erkännas, muren runt Västbanken rivas och blockaden mot Gaza hävas – allt annat vore ett internationellt misslyckande och ett hinder för fred och rättvisa.

Sida 3 av 11512345...102030...Sista »