Till och med EU är mot – dags att förbjuda surrogatmödraskap

Johanna Granbom

 

En viktig, och mycket välkommen, feministisk nyhet har drunknat i samhällsdebatten den senaste månaden: Europaparlamentet har tagit ställning mot surrogatmödraskap. De vill inte att en kvinnas kropp används till att föda barn åt andra, varken mot betalning eller för att hon vill vara hjälpsam.

I en resolution om att stärka kvinnors rättigheter antogs bland annat det här:

”The European Parliament condemns the practice of surrogacy, which undermines the human dignity of the woman since her body and its reproductive functions are used as a commodity; considers that the practice of gestational surrogacy which involves reproductive exploitation and use of the human body for financial or other gain, in particular in the case of vulnerable women in developing countries, shall be prohibited and treated as a matter of urgency in human rights instruments.”

Det här är ett starkt ställningstagande. Man konstaterar att det i praktiken är att utnyttja kvinnors kroppar, och att hennes reproduktiva funktioner används som en handelsvara. I praktiken är det här en tydlig uppmaning till alla EU:s länder att förbjuda surrogat. Det är nu hög tid att debatten om att tillåta eller förbjuda surrogatmödraskap i Sverige drar igång på allvar, för just nu duckar så pass många för frågan att det är direkt ohederligt.

Sen när är EU bättre på att värna kvinnors rätt till sina kroppar än majoriteten av partierna i Sveriges riksdag?

Till saken hör att utredningen om möjligheterna för ofrivilligt barnlösa att kunna bli föräldrar presenteras om en månad – det är en utredning med många bra förslag men som skjutits upp flera gånger på grund av knäckfrågan surrogatmödraskap. ”Komplicerad fråga” säger många, men jag tycker att det är dags att tala klarspråk nu.

Berätta för oss varför det är viktigt att barnlösa par ska ha rätt att få genetiska ungar. Och tala om för mig varför det är så viktigt att hon som burit barnet i nio månader helt och håller skärs bort ur barnets liv. Det är också dags att ni svarar på hur det inte är människohandel att kontraktera bort ett barn redan innan det finns ett embryo.

Och för er svenska förespråkare som hävdar att kommersiellt surrogatmödraskap är förkastligt men som samtidigt vill tillåta det altruistiska, finns det helt avgörande frågor som ni måste svara på. Ett – hur ska det säkerställas att det inte förekommer pengar under bordet (nya kläder/ bostad/ andra förmåner)? Och två – hur många kvinnor kommer vilja föda barn åt andra utan motprestation? Flera internationella fall vittnar om andra påtryckningsmetoder än pengar, exempelvis att man tycker synd om en vän eller bror som inte kan få barn och känner sig tvungen.

Jag förstår att de som förespråkar legaliseringen av surrogatmödraskap är nöjda med att debatten idag är helt obefintlig. Impopulära och orimliga lagförslag är allra smidigast att smyga igenom.

Det är nu en månad kvar tills utredningen om bland annat surrogatmödraskap presenteras, och sen är det upp till regeringen och riksdagen. Och det är hög tid att fler säger vad de tycker – det är till exempel inte värdigt ett regeringsbärande parti som Socialdemokraterna att inte ens ta ställning. Kan EU kan även ni.

Johanna Granbom, vice ordförande Ung Vänster

 

Den Europeiska kvinnolobbyn har skrivit mer om resolutionen i Europaparlamentet här.

COP21 misslyckas leva upp till våra låga förväntningar

Johanna Granbom

 

Vi är många som inte haft stora förhoppningar på COP21, klimattoppmötet i Paris. Långt innan mötet öppnade stod det klart att alldeles för få länder är beredda att agera för att minska utsläppen. Just nu är förhandlingarna i full gång, och än så länge verkar det inte finnas skäl att glädjas. Snarare tvärtom.

Ett av de tydligaste bakslagen är något som vi visste sedan innan, och handlar om synen på själva avtalet. I stället för ”avtal” kallas det – texten som tidigare tvingade länderna att agera – i den nya upplagan för ”bilaga”. Till skillnad från tidigare års förhandlingar leder COP21 alltså inte till några bindande åtaganden. Det kallas i stället för ”frivilliga klimatlöften” som 170 länder formulerat åt sig själva. Det är svårt att ha förtröstan till det som beslutats när vi vet att det i praktiken fortfarande bygger på varje regerings goda vilja.

Det viktigaste klimatmålet har sedan innan varit att förhindra att medeltemperaturen på jorden höjs med 2 grader under det här århundradet. Eftersom många forskare pekat på att det inte räcker har det funnits förhoppningar på att ändra målet till 1,5 grader. I stället har man nu beslutat att ”vidta åtgärder” för att hålla temperaturhöjningen ”en bra bit under 2 grader”. Alltså ett fortfarande lågt och nu ännu vagare mål, som inte manar till handling.

Dessutom finns det skrivningar om att under den andra halvan av århundradet, alltså år 2050–2100, uppnå så kallad utsläppsneutralitet. Tanken verkar vara något som liknar utsläppsrätter, men syftar på att exempelvis plantera ny skog som tar upp koldioxidutsläppen i stället för att minska utsläppen från början. Alla åtgärder som minskar växthusgaser är förstås välkomna, men det är oroande att det öppnas upp för att tillåta länder att behålla en stor mängd utsläpp.

En annan väldigt viktig del är tekniken. Här har tidigare toppmöten lett till insikter om att industrialiserade länder bär ansvar för att hjälpa utvecklingsländer. Det är riktigt, och sker bland annat genom att ta bort hinder för tekniköverföring, exempelvis patent. I årets upplaga är dessa stycken helt enkelt strukna. Det är tydligt att I-länderna gjort allt vad de kan för att skydda sina företag och sin vinst. Betalar gör såväl fattiga länder som klimatet.

Till sist, och faktiskt glädjande: vad gäller finansieringen har den varit omdiskuterad, och det är inte över än. Däremot finns det tecken på ljusglimtar. Bland annat har mötet definierat 100 miljarder dollar som den minsta summan, och öppnar alltså upp för mer. Utöver det ska pengarna komma från de väl utvecklade länderna, vilket ändå måste ses som någon form av framgång.

Det var inte oväntat att COP21 skulle bli en besvikelse trots våra extremt låga förväntningar. Men det som nu börjar utkristallisera sig är faktiskt ännu sämre än vad man hade kunnat gissa.

Önska kan man däremot alltid göra, så här kommer min lista till tomten på de initiativ jag vill ska dyka upp under de sista dagarna av COP21:

  • Byt ut utsläppsrätterna mot straffbeskattning för utsläpp
  • Slopa patent- och immaterialrätt på teknik som minskar utsläpp – klimatet före vinsten!
  • Klimatflyktingar ska få rätt till asyl
  • Alla andra krav som Ung Vänster lanserade under kampanjen klimatsolidaritet

 

Johanna Granbom, vice ordförande Ung Vänster

Känslornas politik

hanna_cederin

 

I skrivande stund har det gått nästan två veckor sedan dåden i Paris. För mig har det varit viktigt att inte snabbt formulera svar på varför det fruktansvärda hände, vad som måste sägas eller hur vi ska gå vidare. Det enklaste att hitta mitt i alla tankar är känslorna. Rädsla, ilska, sorg. Det som skavt i mig under veckan är att fler borde ha gjort som jag. Fler borde ha väntat, tvekat och tagit sig tid att låta tankarna gå några varv.

Att reagera känslomässigt på terror, krig och flyktingströmmar är inte opolitiskt. Och alla känsloreaktioner är inte bra reaktioner, särskilt inte i händerna på mäktiga män med vapen. Frankrikes president sa att svaret mot Daesh skulle bli ”skoningslöst”, Löfven pratar om att placera Trojaner i folks datorer och land efter land stänger sina gränser. Nu gör också Sverige det. Islamofobin tar sig grova uttryck på gatan och i kommentarsfälten.

Det finns olika sätt att svara på människors känslor när de ser döden på Medelhavet, terror mot barn och hänsynslösa övergrepp i krig. De som valts att leda landet kan välja att möta oro och rädsla med trygghet och sammanhållning, eller så kan de svara med ytterligare hot och splittring. Så agerar fega makthavare som inte ser bortom makten, som inte är intresserade av långsiktiga lösningar och som nöjer sig med ord när det kommer till människovärde. Så länge de själva sitter säkert verkar de beredda att överge allt annat.

För ryggradslösa politiker i alla läger är det enkelt att kapitalisera på rädsla och hot. De politiska krafter som växer nu utgår å ena sidan från rationella, beräknande, strategiska syften och mål, men är också helt beroende av det mänskliga känslolivet. Det gäller Daesh, det gäller Nato-landet Frankrike och det gäller alla reaktionära krafter. Det gäller de som vinner på repression och övervakning, lönedumpning och rasism.

Vänsterfolk fnyser ofta åt budskapet ”ta hand om varandra” för att det påstås dölja motsättningar och konflikter. Och visst kan det vara så, visst kan det vara syftet. Men i såna här tider undrar jag om det inte är det allra viktigaste budskapet att vi måste ta hand om varandra i ordens rätta bemärkelse. Och att vi behöver förklara vad det innebär.

Den yttersta konsekvensen av att ta hand om varandra blir solidaritet, att se sig själv i andra. Vi tar hand om varandra när vi nattvandrar vid asylboenden och samlas till minnesmanifestationer för terrorns offer. Vi tar hand om varandra när vi vägrar betrakta alla flyktingar som misstänkta terrorister, och istället bjuder in dem till våra hem. Vi tar hand om varandra när vi betalar skatt och bygger upp en gemensam välfärd. Och vi gör det öga mot öga när vi möts på klubblokalen, i klassrummet eller hemma vid frukostbordet. Jag tror att det är där vi måste börja, och det är där jag vill börja. För utan varandra är vi svagare.

Och medan vi tar hand om varandra finns det fler viktiga uppgifter. Vi måste försvara rättigheter som av så många påstås vara grundläggande, men som för allt fler blivit tomma fraser i förordningar och dokument. Det handlar om rätten till asyl, att fly undan förtryck och få en fristad i ett främmande land. En rätt som inte ska vara beroende av ID-papper eller människosmugglare. Det handlar om att ha lika villkor på jobbet, oavsett hudfärg och efternamn. Om att inte riskera allt för att behålla en anställning, och inte tvingas konkurrera mot sina arbetskamrater. Det gäller rätten att utöva sin tro utan att stå till svars inför myndigheter, att kommunicera och yttra åsikter utan att de avlyssnas.

Det kan inte sägas nog att vi behövs nu, vi som tror på människovärde och solidaritet. Vi som är feminister, socialister och aktivister i Ung Vänster försvarar rätten att vara människa, och det är inget som kan förhandlas bort till förmån för skatteavdrag åt de rika eller signalpolitik och maktspel.

Principer är inte till för att överges när det blåser kallt, tvärtom är det då de ska försvaras som mest. Inte för sakens skull, inte för byråkratiska avtal eller god stämning. Det är för att vi vet att rättigheter måste vara lika för alla, eftersom de annars bara finns till för några få. Idag kan det vara för mig, men imorgon kan det vara någon annan. På samma sätt vet vi att det är när samhället håller ihop och möter hot och oro med trygghet som Sverige blir starkare. Det har vi lärt oss av historien, och idag, precis som då, vägrar vi backa.

Hanna Cederin, förbundsordförande Ung Vänster

 

Texten publiceras också i Rak Vänster nr 4/2015.

Behandlingen av EU-migranterna i Malmö är skamlig!

Minna Skans

 

Igår kom regnet. Jag fasade för regnet i förrgår när jag stod utanför stadshuset, kommer folk orka om regnet kommer? Redan har de blivit av med sina hem, sina ägodelar, polisen hade precis igen tagit madrasser och värmande filtar. Folk kurade ihop sig i sovsäckar och på madrasser som åter donerats, orken att fortsätta kämpa för ett drägligt liv och någonstans att bo fanns kvar, för än var vi många, än blåste det inte för kallt, än regnade det inte.

I gryningen i tisdags vräkte polisen och kommunen de upp mot hundra, främst romer, som bodde i Sorgefrilägret i Malmö. Vi, boende och aktivister, har krävt att kommunen inte ska verkställa beslutet, utan att erbjuda någon annan plats att bo på. Detta har från ansvariga politiker möts av tystnad. Lägret har varit långt ifrån ett fullgott boende, men där har skapats en gemenskap och en trygghet att inte vara lämnad till sig själv. Nu kastas de boende ut på gatan, utan tak över huvudet och får återigen börja från noll. Europadomstolen har, med hänvisning till den systematiska diskriminering som just romer utsätts för, framhållit att denna grupp aldrig ska utsättas för tvångsavhysningar om de inte erbjuds ett alternativt boende. Men detta är just vad som skedde i Malmö.

Samtidigt, av en slump menar ansvariga på kommunen, beslagtogs de boendes husvagnar och bilar, som de flyttat från lägret för att undvika att förstöras vid vräkningen. För att hämta ut de igen behöver man betala 2500 kronor. En fantasisumma för någon som en bra dag får ihop 150 kronor.

De romska EU-migranterna kampvilja var stor och efter rivningen av deras bostäder påbörjade de en manifestation utanför stadshuset, för att kräva att kommunen agerar. Frågan de ställer till kommunledningen är enkel, var ska vi bo nu? De väntar fortfarande på svaret.

På onsdagskvällen efter över ett dygns protest utanför stadshuset meddelar plötsligt polisen att de ska rensa upp på platsen. Inget över 60*60 cm får finnas kvar för att det ”belamrar platsen”, en anledning som mest verkar vara tagen ur luften. Madrasser, bord för mat och kartong att sitta på slängs av polisen. Men inte bara det utan även väskor, kläder och andra personliga tillhörigheter som var det sista de romska EU-migranterna hade kvar. Demonstranter lyfts iväg, slås med batong, omhändertas och får sitta i häktet. Från att ha inget, har de om än ännu mindre.

De senaste dagarna har också det rasistiska hotet och våldet blivit än mer påtagligt. Personer har ropat antiziganistiska slagord, gjort utfall mot boende och aktivister, nästan kört över personer och kastat smällare. Detta är tyvärr vardag för många romer, men avhysningen och kommunens och polisens agerade har inneburit att hotet och trakasserierna ökar.

Malmö kommuns agerande om avhysning utan att erbjuda en annan bostadsplats inhumant och skamligt. Polisens brutala maktdemonstation när de tog det sista de romska EU-migranterna ägde är inget annat än vidrigt. Både kommunen och polisen gömmer sig bakom lagparagrafer (i bästa fall), utan någon som helst hänsyn till människors rätt till ett drägligt liv.

Kampen för EU-migranterna måste föras på många fronter samtidigt. Det praktiska solidaritetsarbetet att bidra med det EU-migranterna behöver är viktigt, det kan handla om att samla in kläder, mat och dryck, lösa vatten-, uppvärmnings- och matlagningsmöjligheter, är superviktigt. Det kan även handla om tolkning och juridisk hjälp. Samtidigt måste påverkan ske mot kommunerna att erbjuda bra boende och välfärdsinsatser för EU-migranter och ställa krav på att EU:s politik inte ytterligare fördjupar de klassklyftor som ligger i grund för migrationen inom Europa. Och återigen samtidigt är den antirasistisiska organiseringen avgörande för många romers trygghet. Det är också allt detta arbete som gjort att avhysningen i Malmö inte skedde utan motstånd, att det sker protester mot agerandet och att EU-migranterna för varje gång polisen slänger filtar och mat i containrar får nya från Malmöborna.

Igår kom regnet. Det doneras snabbt presenningar, regnjackor och paraply. Någon kommer med värmande soppa. Alla har tagit skydd under en bro i närheten. Det finns inget annat alternativ än att fortsätta kämpa, för var ska de bo?

 

Minna Skans, ledamot i Ung Vänsters förbundsstyrelse

Vem tror du att du är?

Kvinnors historia, Ung Vänster

 

Vem tror du att du är?

Hon med det långa håret, som tecknar fint, som dukar fram kaffet och som håller kontakten med mormor. Sångerskan i bandet, hon som tränar aerobics och läser chicklit. Eller är du hon med starka, snabba, ben, hon som skriver låtarna, som diskuterar politik med mormor, som skapar konst och som läser böcker som väcker tankar? Du kan också vara inget av det. Kanske är du hon som sitter inne och bygger hemsidor, aldrig ringer mormor och aldrig håller käften. Kanske är du alltihop.

Det spelar roll vem som skriver historien, och hur den skrivs. Några ord i en historiebok kan vara skillnaden mellan subjekt eller objekt. Är du någon som vill, som gör och tänker? Eller den som är fin att titta på, men som annars inte märks?

Vi alla stängs in i könsroller som begränsar, skapar normer och förväntningar. Men det som kvinnor är, gör och skapar nedvärderas också. Det bästa sättet att nedvärdera något är att låtsas som om det inte finns. Så ser det alldeles för ofta ut idag. Samhället låtsas som om vi kvinnor inte finns, i alla fall när det inte handlar om att vara vackra.

I själva verket har kvinnorna spelat en central roll i historien, och gör det i dagens samhällsutveckling. Vi har sett till att samhället fungerar, drivit på för förändring och gjort viktiga vetenskapliga upptäckter. Vi har skrivit böcker, skapat musik och vi har gjort motstånd mot förtryck. Ändå syns vi mindre, både nu och då. Bilden av kvinnan historiskt är att hon är passiv och hör hemma vid spisen.

Att prata om kvinnors historia handlar om att vi ska ha det utrymme vi förtjänar. I klassrummet, på teve och i böcker. I vardagen och i framtiden.

Vi har aldrig fått något gratis. Vi vet att frihetskamp inte är enkelt, och aldrig har varit enkelt. De kvinnor som påverkat historien har gjort det genom hårt arbete och har ofta betalat ett högt pris. De som organiserade sig för allmän rösträtt fängslades. Hon som inte ville gifta sig på 20-talet levde fattigt, den kvinnliga uppfinnaren fick aldrig bilda familj och hon som stöttade båtbyggaren dagligen fick aldrig uppskattning.

Det vi lär oss av historien påverkar oss och därför måste vi vara med och skriva den. Det handlar om vilka vi tror att vi är och vad vi tror vi kan åstadkomma. Och inte minst handlar det om att det vi faktiskt gör är värdefullt. Att det spelar roll att ta hand om ungar, skriva kärleksromaner och ringa mormor. Men att det också går att som kvinna bli bäst på kärnfysik, vara basist eller vara framgångsrik i att bara skita i allt. Kvinnokampen har alltid handlat om frigörelse. Att vi ska vara fria att välja våra livsöden, och att vår rätt att göra det ska vara densamma som männens.

Nu tar vi saken i egna händer. Vi är trötta på att osynliggöras av skolan, media, muséer och vetenskapsinstitutioner. Vi tycker att kvinnor också har rätt att synas, och att vi förtjänar historiska förebilder som inte bara är män.

Vem jag tror att jag är? Jag är någon som vill, gör och tänker. Och jag kräver att synas och höras även när det inte är ”lämpligt”. Om vi ställer krav tillsammans kan vi se till att det gäller alla kvinnor.

 


 

Denna vecka inleds Ung Vänsters satsning på kvinnors historia. Kvinnor osynliggörs i historieskrivningen och det påverkar hela samhället. Det märks inte minst i skolundervisningen. Idag finns det läroböcker med fler namngivna nazister än kvinnor. När skolan och media inte tar sitt ansvar för att synliggöra vår roll i historien så får vi helt enkelt göra det själva.

Vi kommer att dela ut en tidning till högstadie- och gymnasieelever för att sprida budskap och information, vi kommer ordna temakvällar och vi kommer göra aktioner. Vi kommer ställa krav på samhällskunskapslärare, bibliotek och journalister. Men det är bara början, eller fortsättningen, på det som generationer av feminister kämpat för. Förändring handlar om rörelse och då behöver vi vara många. Jag hoppas att du vill vara med, kanske bara genom att trycka på ”dela”. Vi ses i kampen!

Hanna Cederin, förbundsordförande Ung Vänster

Dags för krafttag mot extremism och terror

Hanna CederinDet blir allt tydligare att vårt samhälle är hotat. Det är hög tid att politikerna vaknar och ser till att myndigheterna agerar mot radikaliseringen av individer samt de grupper där de får näring. Polisen och rättsväsendet bör få utbildning och resurser. Politiken bör ta intitiativ till att se över lagstiftning så att det blir enklare att identifiera och lagföra brott eller förberedelse. Radikaliseringen pågår överallt och måste stoppas, i vissa områden och familjer är det närmast kulturellt och sanktionerat av omgivningen. Skolan och civilsamhället måste verka för att skydda våra demokratiska värderingar mot dessa angrepp.

Eller? Jag vet inte om jag tycker att sån signaltung och känsloladdad retorik är värdig ens när det handlar om uppenbart reella hot mot vårt samhälle, vilket är vad mordbränderna mot asylboenden är. Och de utgör förstås bara en del av något mycket större.

Det handlar om en enorm säkerhetsrisk. Det kostar människor livet, och det berövar andra frihet. Det påverkar hela samhället, också de som inte utsätts direkt. Mordbrändernas syfte är inte i första hand att bränna ner hus utan att hota och skrämma. Det är terror.

Som många redan skrivit är det tydligt varför det anlagts fyra bränder på asylboenden runt om i landet under bara senaste dagarna. Bakgrunden, eller förspelet, är det höjda tonläget från vissa delar av den organiserade rasismen, som väckt tankar hos andra och som drivit på dem som är beredda att gå till handling.

Men varför är debattonen så lam när det gäller rasistiska hatbrott i jämförelse med ”terrorhotet”? Jo, eftersom detta hot inte kan mystifieras, exotifieras eller beskrivas som importerat behandlas det med långt färre spaltmeter än vad vissa andra typer av hot får. Rasismen är svensk och hämtar luft inifrån landet.

Till skillnad från de debattörer som gormar som mest när det gäller ”radikaliseringen” har jag inga förslag på enkla lösningar, till exempel nya lagar, som kan trolla bort högerextremismen. Det vore ohederligt, för det är inte enkelt att bekämpa rasism. Men det går. Och visst handlar det också om ”krafttag” från myndigheter och insatser från civilsamhället.

Men vi måste börja i att se proportioner och samband. Den rasistiska terrorn är vår tids samhällsutmaning. Kopplingen mellan våldet och hatretoriken, och kopplingen mellan debattklimatet och hatretoriken, är tydlig. Det får konsekvenser när det allt oftare finns ett ”vi” och ett ”dom”. När riksdagspartier pratar om systemkollaps och när VD:ar i näringslivet säger att det är ”terroristvarning” på skäggiga iranier. När vänsterdebattörer säger att förorten ”inte är Sverige” och när Polisen registrerar romer. Precis som hatbrotten måste bekämpas så måste också mindre skarpa uttryck för rasism bekämpas.

Journalister, politiker och andra makthavare, ”etablissemanget” om man så vill, måste tänka om* och rannsaka sin verklighetsuppfattning. Tänk om den utsatta gruppen var en annan, säg kristna, och om förövarna var romer eller flyktingar. Tänk om det systematiskt brändes ner fina villor eller bankkontor. Och tänk om svaret från delar av makteliten var att mana till förståelse och samarbete med de som stod för orden som legitimerade handlingarna.

Tänk om. Och under tiden så ska vi andra fortsätta med solidaritetsarbetet. Vi måste fortsätta bygga solidaritetsrörelsen därför att det är raka motsatsen till hatretoriken – istället för den avhumanisering och splittring deras budskap signalerar så handlar vårt arbete om att se sig själv i andra och om att mänskliggöra. Egentligen är det ganska enkelt – de hotar att splittra oss, därför håller vi ihop.

* För vissa kan det ta emot. Exempelvis för Svenskt Näringslivs VD Carola Lemne som profiterar på rasismen därför att den legitimerar strukturell diskriminering på arbetsmarknaden och möjliggör en större låglönemarknad. För högern är etniska skiljelinjer inte nödvändigtvis ett problem, eftersom det döljer klassmotsättningar. Det ska vi bekämpa med vänsterpolitik.

Hanna Cederin, förbundsordförande

Överlevnad är ingen symbolfråga

Elin Morén

Elin Morén

”The israelis wants revenge, we’re really scared. They’re armed and they are everywhere”. Citatet kommer från en bekant som befinner sig i Ramallah på Västbanken.

Den senaste tiden har stämningen och våldet runt Tempelberget i gamla stan i Jerusalem trissats upp. Det hela eskalerade i förra veckan när israelisk militär trängde in i al-Aqsamosken och två israeliska bosättare sköts ihjäl på Västbanken.

Nu får hela palestinska folket känna konsekvenserna. Som hämnd för angreppet på bosättarna har israelisk militär trappat upp våldet runt om på Västbanken och bosättarna får fritt spelrum att vandalisera hem och trakassera palestinier. Under de dygn som följt har tre palestinier mist livet och hundratals skadats. Palestinier har bannlysts från gamla stan i Jerusalem och det har skett minst fjorton attacker mot ambulanser. Organisationen Palestinska Röda halvmånen klassar situationen som akut nödläge.

Det råder sedan decennier ett apartheidsystem mellan Israel och Palestina, ockupanter och ockuperade. Med jämna intervaller får det horribla konsekvenser, så som de blodiga attackerna mot Gaza under 2012. Men det finns även ett ständigt hot mot palestinska medborgares säkerhet, vilket innebär en alltid närvarande oro över sig själv och sina medmänniskor och ett kraftigt begränsande av palestiniernas livsutrymme och möjligheter.

Det vi sett de senaste dagarna är en kollektiv bestraffning fullständigt utan proportioner. Vad Israel gör är helt uppenbart ett sätt att spänna musklerna och visa vilka som har makten. I stället för att ställa gärningsmännen inför rätta utnytjar man tillfället till att understryka sin kontroll över palestinierna.

Är det här rimliga omständigheter att leva under? Under september hungerstrejkade hundratals palestinska flyktingar utanför Migrationsverket i Malmö för att få sin asylansökan omprövad. Flera av dem är från Gaza, där den humanitära situationen är extremt allvarlig. Många av de hungerstrejkande är sedan länge hemmahörande i Sverige i väntan på asylprocessen och med hopp om att kunna skapa en trygg tillvaro för sig och sina familjer här. Men Migrationsverket anser uppenbarligen att det går lika bra att göra under ockupation och våld.

När regeringen tillträdde gick det inte länge innan man erkände Palestina som stat, något som sände en tydlig signal till övriga världen om att vi inte accepterar den olagliga ockupationen. Det erkännandet måste bli mer än symboliskt och måste speglas i fortsatt politiskt agerande. Sverige ska ha en nolltolerans mot den israeliska ockupationen och så länge den pågår bör vi genomföra en nationell bojkott av israeliska varor.

Asylrätten i Sverige måste stärkas för alla de som flyr från krig och förföljelse, här ska alla kunna finna en fristad. Regeringen måste ta sitt solidaritetsansvar såväl internationellt som här hemma, de kan snacka hur mycket de vill, men nu är det upp till bevis.

Elin Morén, andre vice ordförande

Let’s talk about klass – höj skatten mer

Igår morse när jag gick upp, konstaterade att det var måndag och motvilligt insåg att regeringens budget skulle presenteras blev det dålig stämning. Mina förhoppningar om nya radikala reformer var begränsade. Att Svenska Dagbladet dessutom gick ut med siffror om att ”8 av 10 förlorar på budgeten” och att frågestunden efter finansministerns presentation ägnades åt en metadiskussion om vilken tabell som fanns med i vilken bilaga var inte stämningshöjande. Trots att jag vill se en helt annan politik är det förstås dåligt om den första budgeten på många år som inte direkt bidrar till ökad ojämlikhet uppfattas som dålig för dom flesta. Fokuset på disponibel inkomst i sig är vansinnigt och fördummande, som Eric Rosén på Politism skriver.

12002999_10153089023602681_3385034388257410240_n

Denna morgon var stämningen däremot god. Delvis för att jag åt frukost med min farfar som trots att han under hela sin 92-åriga livstid vägrat rösta vänster, ändå konstaterade att problemet i Sverige är att vinsterna i företagen är för stora. Men det finns annat också. Under måndagen rasade högern och männen över att skatten höjs. De verkliga ”förlorarna” hördes mest från den sida som ville kritisera budgeten, men på andra sidan tvingades socialdemokrater i alla nyanser av grått, rött och blått försvara sin omfördelande politik.

Vi är många som länge velat ha mer fördelningspolitiska frågor i debatten och som efterlyst större konflikter mellan höger och vänster. Om skillnaderna fortsätter vara små i praktiken, men växer i värderingsfrågor blir symbolpolitik till sist det enda vi har kvar. Det gör att rasistiska krafter kan växa, det minskar tron på politik som verktyg för faktisk förändring och det gör det svårt att mobilisera för en politik som angriper maktstrukturer och klassklyftor. Debatten om disponibel inkomst är en förklädd möjlighet att prata klass, fördelning och jämlikhet. Nu måste vi ta vara på den.

12004827_10153089048672681_733521416486715526_n

Förlorarna på omfördelning blir i praktiken få, men i huvudsak de allra rikaste. Vinnarna däremot är inte bara de ensamstående mammor och lågavlönade som får ”mer i plånboken” utan också alla de som jobbar i vården som får fler kollegor, barnen som får mer tid med sin förskollärare och så klart alla de som är eller riskerar att blir sjuka eller arbetslösa och som får bättre möjligheter till ett drägligt liv.

Socialdemokrater måste sluta säga som finansminister Magdalena Andersson att regeringen ”tyvärr tvingas till skattehöjningar” och våga stå upp för att omfördelning och jämlikhet är hela poängen med vänsterpolitik.

Vi andra måste driva på för mer skattehöjningar. Varför har vi ingen förmögenhetsskatt i Sverige? Varför höjs inte inkomstskatten mer? Folk vill ju betala skatt när dom vet att det går till välfärden. Vill vi leva i ett land där barnfattigdomen ligger på 13 % medan antalet dollarmiljonärer slår rekord år efter år?

Varför tar vi inte mer från de rika och ger till oss andra?

Högern kan få fortsätta gnälla på ökad jämlikhet, det är bra och naturligt att det märks vilka intressen de representerar. Hoppas nästa budget ger dem ännu mer skäl att gnälla. Höj skatten mer.

Hanna Cederin, förbundsordförande

Kära aktivist

Hanna Cederin

Hanna Cederin

Texten är även publicerad som ledare i interntidningen Rak Vänster nr 3, 2015.

Kära aktivist,

Det här är min första ledare i Rak Vänster. Jag har sett fram emot att få skriva den sen jag blev vald, för det finns så mycket att skriva om. Om hur regeringen hittills verkar mindre radikal än påven, om hur de kurdiska YPG/YPJ-styrkorna i Syrien är de enda som lyckas mot IS men nu angrips av Nato-landet Turkiet, om hur viktigt det är att vi pratar om att dom som jobbar ska ha mer makt. Inte minst hade jag velat skriva om vårt förbund, alla aktivister och vår organisering lokalt. Om hur sprängkraften i kampen kan kännas i hela kroppen.

Jag hade också velat skriva om rasismens normalisering, twitterflödet och de vidriga borgerliga ledarskribenterna som svartmålar min förort. Så blev det också, fast på ett mer direkt sätt, för det finns ögonblick i historien när de långsiktiga, abstrakta perspektiven måste få stå tillbaka och, fokus läggas på nuet. Den svenska sommaren 2015 är ett sånt ögonblick.

Det här skriver jag till dig som aktivist och antirasist. Det handlar inte om vad ni borde göra i klubben eller distriktet, det är inte tal om organisatoriska strategier eller teoretiska planer. Jag skriver inte till dig för att du är medlem i Ung Vänster egentligen, utan helt enkelt för att du har armar och ben. De behövs, liksom din tid och faktiskt också dina extra slantar om du har några.

Jag skriver till dig för att läget är akut. Utanför Twitter-flödet och ledarsidorna finns människor av kött och blod som hotas, trakasseras och utsätts för våld. Anlagda bränder på fattiga EU-medborgares boplatser, bombhot mot flyktinganläggningar, misshandel av kvinnor i slöja. Du behöver inte fler exempel och egentligen behöver jag inte förklara för dig att det finns ett obestridligt samband med det som händer i Twitter-flödet och på ledarsidorna.

Jag har alltid varit stolt över Ung Vänsters antirasism. När andra inom vänstern hänfallit åt allmän snällism, identitetspolitik eller fyrkantiga idéer om att klass är det enda viktiga perspektivet så har vi alltid kunnat hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Vi vill att den antirasistiska rörelsen ska vara bred och kunna arbeta på olika sätt på samma gång. Och framför allt så står vi stadiga i analysen om att vänsterpolitik är den viktigaste antirasismen på sikt. Vi vet att det är när vi synliggör de verkliga konfliktlinjerna och visar hur samhällsproblemen kan lösas på allvar som vi kan slå undan fötterna för partier som Sverigedemokraterna. Och just nu ska vi göra det, men vi måste göra mer.

Kära aktivist, gör vad du kan. Ibland är det faktiskt så enkelt, och just nu är det det. Nu måste du göra konkret solidaritetsarbete. Om du inte vet hur måste du ta reda på det.

Bli kontaktperson åt en flykting.

Göm papperslösa i ditt hem eller uppmana vänner och släktingar att göra det.

Hjälp fattiga EU-medborgare och flyktingar genom att ordna med nödvändiga papper, söka försörjningsstöd och kräv att kommunen ordnar boende.

Var med och skydda boplatser.

Ordna soppkök.

Skänk bort filtar, skor och kläder.

Gå med i nätverk och föreningar. Om Tillsammansskapet finns där du bor, gå med. Om inte, starta upp det. Eller starta något annat, se till att andra går med.

Organisera dom som utsätts.

Besök flyktinganläggningar, ordna sociala aktiviteter för barnen. Spela fotboll med dom.

Stöd Fristadsfonden eller andra föreningar ekonomiskt.

Hjälp till som volontär med sjukvård, svenskundervisning eller annat du har kunskap om.

När dom som hotar, misshandlar, startar mordbränder och kastar syra blir fler så måste vi vara ännu fler. Det här är inget jag skriver för att det vore bra OM du gjorde det. Det finns inget alternativ, det är helt nödvändigt. Vi måste skapa trygga platser mitt i otryggheten.

/Hanna Cederin, förbundsordförande för Ung Vänster

Vad händer med våra kroppar när vi inte har makt på jobbet?

Johanna Granbom

Johanna Granbom

Den senaste rapporten från Arbetsmiljöverket visar att yrken inom vård och omsorg är de allra mest riskutsatta. Yrken inom hemtjänst och äldreomsorg – där framför allt kvinnor och många unga jobbar – har i år gått om den mansdominerade industrin i antal arbetsplatsolyckor och sjukskrivningar. Det handlar om förslitningsskador och trasiga ryggar, om fallolyckor och att utsättas för hot och våld, om stress och om utbrändhet. Under 2014 gjordes över 6000 anmälningar om arbetsplatsolyckor inom vården och omsorgen. Så ska vi inte behöva ha det.

Andelen visstidsanställningar på arbetsmarknaden ökar och är särskilt stor inom just vård och omsorgsyrken. Det här spelar roll för arbetsmiljön och för säkerheten. Den som bara är kvar på arbetsplatsen en kort period eller jobbar där sporadiskt har svårare att organisera sig fackligt, kommer kanske inte ha samma tillgång till säkerhetsutbildningar och har mindre kunskap om rutiner. Inte minst så har den en sämre maktposition – att säga ifrån om säkerhetsrisker kan innebära att chefen slutar ringa och erbjuda timmar. Det som också spelar roll är självklart bemanningen, att färre kollegor innebär mer stress och risker.

Bra arbetsplatser bygger på att de som jobbar har makt. Att vi har inflytande över och kan ställa krav på vår arbetssituation. Dels spenderar vi en så stor del av våra liv på jobbet att allt annat är orimligt – det handlar om villkoren för vår vardag. Men det blir även smärtsamt uppenbart att bristen på makt på jobbet går ut över både hälsa och säkerhet. Vi måste kunna kräva arbetsmiljökontroller, utbildningar i säkerhet och ergonomi och annat som är nödvändigt för en trygg arbetsmiljö. Det kan handla om allt från för gammal utrustning till ohållbara scheman, eller att den ständiga rotationen på kollegor gör att ingen har koll.

Det här är inte de första larmen om att arbetsplatsolyckorna ökar i Sverige. I september förra året hade det redan skett fler dödsolyckor än totalt 2013, och skarp kritik riktades mot den dåvarande regeringens stora neddragningar på just Arbetsmiljöverket. Det är positivt att regeringen i våras beslutade att börja höja anslagen igen, men det krävs fortfarande mer. Bland annat hann högerregeringen lägga ner Arbetslivsinstitutet, och det tomrummet måste fyllas.

Det är dags att rensa upp bland de otrygga jobben, och anställningsformen Allmän Visstid måste avskaffas. Vi ska ha rätt till fasta jobb med löner som går att leva på, schyssta villkor på jobbet och makt och inflytande över vår arbetssituation.

/Johanna Granbom, förste vice ordförande Ung Vänster

Sida 3 av 11612345...102030...Sista »