Let’s talk about klass – höj skatten mer

Igår morse när jag gick upp, konstaterade att det var måndag och motvilligt insåg att regeringens budget skulle presenteras blev det dålig stämning. Mina förhoppningar om nya radikala reformer var begränsade. Att Svenska Dagbladet dessutom gick ut med siffror om att ”8 av 10 förlorar på budgeten” och att frågestunden efter finansministerns presentation ägnades åt en metadiskussion om vilken tabell som fanns med i vilken bilaga var inte stämningshöjande. Trots att jag vill se en helt annan politik är det förstås dåligt om den första budgeten på många år som inte direkt bidrar till ökad ojämlikhet uppfattas som dålig för dom flesta. Fokuset på disponibel inkomst i sig är vansinnigt och fördummande, som Eric Rosén på Politism skriver.

12002999_10153089023602681_3385034388257410240_n

Denna morgon var stämningen däremot god. Delvis för att jag åt frukost med min farfar som trots att han under hela sin 92-åriga livstid vägrat rösta vänster, ändå konstaterade att problemet i Sverige är att vinsterna i företagen är för stora. Men det finns annat också. Under måndagen rasade högern och männen över att skatten höjs. De verkliga ”förlorarna” hördes mest från den sida som ville kritisera budgeten, men på andra sidan tvingades socialdemokrater i alla nyanser av grått, rött och blått försvara sin omfördelande politik.

Vi är många som länge velat ha mer fördelningspolitiska frågor i debatten och som efterlyst större konflikter mellan höger och vänster. Om skillnaderna fortsätter vara små i praktiken, men växer i värderingsfrågor blir symbolpolitik till sist det enda vi har kvar. Det gör att rasistiska krafter kan växa, det minskar tron på politik som verktyg för faktisk förändring och det gör det svårt att mobilisera för en politik som angriper maktstrukturer och klassklyftor. Debatten om disponibel inkomst är en förklädd möjlighet att prata klass, fördelning och jämlikhet. Nu måste vi ta vara på den.

12004827_10153089048672681_733521416486715526_n

Förlorarna på omfördelning blir i praktiken få, men i huvudsak de allra rikaste. Vinnarna däremot är inte bara de ensamstående mammor och lågavlönade som får ”mer i plånboken” utan också alla de som jobbar i vården som får fler kollegor, barnen som får mer tid med sin förskollärare och så klart alla de som är eller riskerar att blir sjuka eller arbetslösa och som får bättre möjligheter till ett drägligt liv.

Socialdemokrater måste sluta säga som finansminister Magdalena Andersson att regeringen ”tyvärr tvingas till skattehöjningar” och våga stå upp för att omfördelning och jämlikhet är hela poängen med vänsterpolitik.

Vi andra måste driva på för mer skattehöjningar. Varför har vi ingen förmögenhetsskatt i Sverige? Varför höjs inte inkomstskatten mer? Folk vill ju betala skatt när dom vet att det går till välfärden. Vill vi leva i ett land där barnfattigdomen ligger på 13 % medan antalet dollarmiljonärer slår rekord år efter år?

Varför tar vi inte mer från de rika och ger till oss andra?

Högern kan få fortsätta gnälla på ökad jämlikhet, det är bra och naturligt att det märks vilka intressen de representerar. Hoppas nästa budget ger dem ännu mer skäl att gnälla. Höj skatten mer.

Hanna Cederin, förbundsordförande

Kära aktivist

Hanna Cederin

Hanna Cederin

Texten är även publicerad som ledare i interntidningen Rak Vänster nr 3, 2015.

Kära aktivist,

Det här är min första ledare i Rak Vänster. Jag har sett fram emot att få skriva den sen jag blev vald, för det finns så mycket att skriva om. Om hur regeringen hittills verkar mindre radikal än påven, om hur de kurdiska YPG/YPJ-styrkorna i Syrien är de enda som lyckas mot IS men nu angrips av Nato-landet Turkiet, om hur viktigt det är att vi pratar om att dom som jobbar ska ha mer makt. Inte minst hade jag velat skriva om vårt förbund, alla aktivister och vår organisering lokalt. Om hur sprängkraften i kampen kan kännas i hela kroppen.

Jag hade också velat skriva om rasismens normalisering, twitterflödet och de vidriga borgerliga ledarskribenterna som svartmålar min förort. Så blev det också, fast på ett mer direkt sätt, för det finns ögonblick i historien när de långsiktiga, abstrakta perspektiven måste få stå tillbaka och, fokus läggas på nuet. Den svenska sommaren 2015 är ett sånt ögonblick.

Det här skriver jag till dig som aktivist och antirasist. Det handlar inte om vad ni borde göra i klubben eller distriktet, det är inte tal om organisatoriska strategier eller teoretiska planer. Jag skriver inte till dig för att du är medlem i Ung Vänster egentligen, utan helt enkelt för att du har armar och ben. De behövs, liksom din tid och faktiskt också dina extra slantar om du har några.

Jag skriver till dig för att läget är akut. Utanför Twitter-flödet och ledarsidorna finns människor av kött och blod som hotas, trakasseras och utsätts för våld. Anlagda bränder på fattiga EU-medborgares boplatser, bombhot mot flyktinganläggningar, misshandel av kvinnor i slöja. Du behöver inte fler exempel och egentligen behöver jag inte förklara för dig att det finns ett obestridligt samband med det som händer i Twitter-flödet och på ledarsidorna.

Jag har alltid varit stolt över Ung Vänsters antirasism. När andra inom vänstern hänfallit åt allmän snällism, identitetspolitik eller fyrkantiga idéer om att klass är det enda viktiga perspektivet så har vi alltid kunnat hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Vi vill att den antirasistiska rörelsen ska vara bred och kunna arbeta på olika sätt på samma gång. Och framför allt så står vi stadiga i analysen om att vänsterpolitik är den viktigaste antirasismen på sikt. Vi vet att det är när vi synliggör de verkliga konfliktlinjerna och visar hur samhällsproblemen kan lösas på allvar som vi kan slå undan fötterna för partier som Sverigedemokraterna. Och just nu ska vi göra det, men vi måste göra mer.

Kära aktivist, gör vad du kan. Ibland är det faktiskt så enkelt, och just nu är det det. Nu måste du göra konkret solidaritetsarbete. Om du inte vet hur måste du ta reda på det.

Bli kontaktperson åt en flykting.

Göm papperslösa i ditt hem eller uppmana vänner och släktingar att göra det.

Hjälp fattiga EU-medborgare och flyktingar genom att ordna med nödvändiga papper, söka försörjningsstöd och kräv att kommunen ordnar boende.

Var med och skydda boplatser.

Ordna soppkök.

Skänk bort filtar, skor och kläder.

Gå med i nätverk och föreningar. Om Tillsammansskapet finns där du bor, gå med. Om inte, starta upp det. Eller starta något annat, se till att andra går med.

Organisera dom som utsätts.

Besök flyktinganläggningar, ordna sociala aktiviteter för barnen. Spela fotboll med dom.

Stöd Fristadsfonden eller andra föreningar ekonomiskt.

Hjälp till som volontär med sjukvård, svenskundervisning eller annat du har kunskap om.

När dom som hotar, misshandlar, startar mordbränder och kastar syra blir fler så måste vi vara ännu fler. Det här är inget jag skriver för att det vore bra OM du gjorde det. Det finns inget alternativ, det är helt nödvändigt. Vi måste skapa trygga platser mitt i otryggheten.

/Hanna Cederin, förbundsordförande för Ung Vänster

Vad händer med våra kroppar när vi inte har makt på jobbet?

Johanna Granbom

Johanna Granbom

Den senaste rapporten från Arbetsmiljöverket visar att yrken inom vård och omsorg är de allra mest riskutsatta. Yrken inom hemtjänst och äldreomsorg – där framför allt kvinnor och många unga jobbar – har i år gått om den mansdominerade industrin i antal arbetsplatsolyckor och sjukskrivningar. Det handlar om förslitningsskador och trasiga ryggar, om fallolyckor och att utsättas för hot och våld, om stress och om utbrändhet. Under 2014 gjordes över 6000 anmälningar om arbetsplatsolyckor inom vården och omsorgen. Så ska vi inte behöva ha det.

Andelen visstidsanställningar på arbetsmarknaden ökar och är särskilt stor inom just vård och omsorgsyrken. Det här spelar roll för arbetsmiljön och för säkerheten. Den som bara är kvar på arbetsplatsen en kort period eller jobbar där sporadiskt har svårare att organisera sig fackligt, kommer kanske inte ha samma tillgång till säkerhetsutbildningar och har mindre kunskap om rutiner. Inte minst så har den en sämre maktposition – att säga ifrån om säkerhetsrisker kan innebära att chefen slutar ringa och erbjuda timmar. Det som också spelar roll är självklart bemanningen, att färre kollegor innebär mer stress och risker.

Bra arbetsplatser bygger på att de som jobbar har makt. Att vi har inflytande över och kan ställa krav på vår arbetssituation. Dels spenderar vi en så stor del av våra liv på jobbet att allt annat är orimligt – det handlar om villkoren för vår vardag. Men det blir även smärtsamt uppenbart att bristen på makt på jobbet går ut över både hälsa och säkerhet. Vi måste kunna kräva arbetsmiljökontroller, utbildningar i säkerhet och ergonomi och annat som är nödvändigt för en trygg arbetsmiljö. Det kan handla om allt från för gammal utrustning till ohållbara scheman, eller att den ständiga rotationen på kollegor gör att ingen har koll.

Det här är inte de första larmen om att arbetsplatsolyckorna ökar i Sverige. I september förra året hade det redan skett fler dödsolyckor än totalt 2013, och skarp kritik riktades mot den dåvarande regeringens stora neddragningar på just Arbetsmiljöverket. Det är positivt att regeringen i våras beslutade att börja höja anslagen igen, men det krävs fortfarande mer. Bland annat hann högerregeringen lägga ner Arbetslivsinstitutet, och det tomrummet måste fyllas.

Det är dags att rensa upp bland de otrygga jobben, och anställningsformen Allmän Visstid måste avskaffas. Vi ska ha rätt till fasta jobb med löner som går att leva på, schyssta villkor på jobbet och makt och inflytande över vår arbetssituation.

/Johanna Granbom, förste vice ordförande Ung Vänster

Två år sen #hijabuppropet

Hanna CederinIdag är det två år sen solidaritetsmanifestationen #hijabuppropet. Vi var tusentals som under en dag bar slöja för att uppmärksamma hatbrotten mot muslimska kvinnor genom systerskap. Bakgrunden till uppropet var en händelse i Farsta där en kvinna misshandlades på grund av sin tro, hon bar hijab. Det rubricerades som hatbrott men utredningen lades ner av polisen ett halvår senare på grund av bristande bevisning.

Tyvärr är detta än mer aktuellt idag. Enligt Brå:s senaste rapport har hatbrottsanmälningarna ökat kraftigt, och just de hatbrott som riktar sig mot muslimer ökade med 50 % mellan 2013 och 2014. Hur siffrorna ser ut för 2015 vet vi ännu inte.

Samtidigt behövs inte statistiken för att dra slutsatser. Hetsen mot muslimer är en bärande del i hur de rasistiska strömningarna visar sig i samhället idag. Muslimska kvinnor är särskilt utsatta och görs till symboler för den rasistiska bilden av islam. I den debatt om förorten som pågått under sommaren har just förslag om att förbjuda slöja återkommit. Plötsligt är konservativa högerskribenter intresserade av ”feministiska” frågor, men tydligen bara när det handlar om att utmåla kvinnor med slöja som förtryckta och osjälvständiga. Utgångspunkten bygger på avhumanisering och exotifiering, grundläggande mekanismer i hur rasismens ideologi stärks. Kvinnor med slöja används för att förstärka berättelsen om hur ”vi svenskar” måste distansera oss från ”de andra”, de som utgör ett främmande hot för att de inte delar våra ”västerländska värderingar”.

#Hijabuppropet visade hur slöjan kan vara en symbol för frigörelse och motstånd. Det kanske viktigaste med den där dagen för två år sen var att den handlade om systerskap, vilket också måste vara vägen framåt nu. När rasister och blåbruna borgare vill skapa avstånd och falska konfliktlinjer mellan oss måste vårt svar vara det motsatta.

Lästips:
”Kvinna, muslim, feminist – och fri” Artikel av en rad muslimska feminister
Sarah Delshad om mediebilden av slöjan ett år efter #Hijabuppropet
”Förorten behöver systerskap och solidaritet” Min artikel angående sommarens debatt om förorten

Konsekvenserna av twitterhögerns migrationsdebatt

Elin Morén

Elin Morén

I förrgår skrev Expressens ledarskribent Anna Dahlberg att hon är trött på att höra att de borgerliga ledarsidorna normaliserar rasismen. Att man från flera håll inom borgerligheten under sommaren allt oftare tagit upp ”integrationsproblem” och ”volymer” i flyktingmottagandet för att bädda för samarbete mellan allianspartierna och Sverigedemokraterna avfärdar hon som en konspirationsteori. Oavsett om det är regeringsmakten eller näringslivet som Dahlberg och twitterhögern håller varmt när de tar sig an rollen som sanningssägare i ”migrationsfrågan” så får detta allvarliga konsekvenser.

För det första så understryker man människors djupt rotade och legitima oro över den politiska utvecklingen genom att ta upp samhällsproblem som känns i magen – arbetslöshet, bostadsbrist och brister i välfärden. De drar fram siffror utan kontext och skakar allvarsamt på huvudet. Sedan pekar de ut enskilda utsatta grupper som orsak till problemen och som lösning driver de på för hårdare krav, minskat flyktingmottagande och tillfälliga uppehållstillstånd. På så sätt skapar man på samma gång en simpel men falsk lösning och en skiljelinje mellan människor.

För det andra så använder borgligheten den växande rasismen som hävstång för att ge mer makt till arbetsgivare. Man presenterar i princip inga förslag på förändringar annat än låglönejobb med dåliga villkor. Retoriken innebär i praktiken att flyktingar blir en andra klassens arbetskraft. Detta förslag är totalt verkningslöst eftersom Sverige redan idag har en växande låglönearbetsmarknad och fler otrygga anställningar än innan men trots detta ändå har en skyhög arbetslöshet. Att, som Dahlberg föreslår, ”släppa fram låglönejobb i stor skala” skapar däremot ännu bättre förutsättningar för arbetsgivarna att tjäna stora pengar på allas våran bekostnad.

Och just det, Dahlberg undrar vart de tar vägen, alla de människor som kommer hit och väntar på svar på sin asylansökan eller håller sig gömda. Jo, de bor i vår trappuppgång, vi håller upp hissen för varandra. De går från café till café i stan i hopp om att få ett jobb, liksom jag också gjort. De sitter i överfulla klassrum för att lära sig det svenska språket – lite som eleverna på borgarnas flumskola vilka aldrig får tid med läraren på grund av nedskärningar i den gemensamma välfärden. För en bättre integration så finns det väldigt viktiga saker att göra, som att stärka SFI och förbjuda vinstuttag på flyktinganläggningar . Men de integrationsproblem vi har idag är sprungna ur samma källa som de problem vi alla har. De är en del i en samhällsutveckling som sätter privata vinster och skattesubventionerad hemtjänst för överklassen före våran rätt till trygga jobb, en meningsfull fritid och en bostad.

Ann Dahlberg, jag är också trött på att ledarsidorna legitimerar rasism. Men nu handlar det om mer än så. Normaliseringen av rasism är inte bara en pågående process – det är nu fullfjädrad verklighet. Det märks inte bara i diskriminering av rasifierade utan också i hets och våld. Vi måste göra vad vi kan för att motverka normaliseringen och agera i solidaritet med de som utsätts för rasism. Vi måste se till att de verkliga samhällsproblemen löses och outtröttligt vara enade i att göra förändring i vår vardag. Vi måste sparka uppåt och aldrig på varandra.

/Elin Morén, andre vice ordförande Ung Vänster

Om rätten att slippa sälja sin kropp

Johanna Granbom

Johanna Granbom

Amnesty Internationals beslut att arbeta för avkriminalisering av sexköp väcker många känslor. Ilska och besvikelse över att en ofta progressiv organisation som inte sällan stått längst fram i kampen för människovärdet nu gör den här vändningen. Men även förvirring och trötthet över prostitutionsdebatten, som både är verklighetsfrånvänd och ofta totalt saknar maktperspektiv. För mig är det egentligen enkelt: det handlar om att kämpa för kvinnors rätt att slippa sälja sina kroppar – inte för att män ska ha rätten att handla med kvinnors kroppar.

När Amnesty International nu tar upp kampen för att legalisera sexköpare såväl som hallick- och bordellverksamhet menar de att intentionen är att värna rättigheterna för de människor som säljer sex. Genom att göra illegal verksamhet legal hoppas man kunna underlätta för de som utsätts i prostitution att söka hjälp, vård och andra rättigheter. Det verkar även finnas tankar om att mängden prostitution ska minska.

Dessa föreställningar är ogrundade. Exemplet Holland tyder på att sexhandeln faktiskt ökade när förbudet mot bordellverksamhet slopades. Efterfrågan på sexköp ökade helt enkelt i takt med acceptansen, då lagen nu även tillät bordeller. Exemplet Sverige däremot tyder på att en kriminalisering av sexköp verkligen hämmar sexhandeln. Sedan den svenska sexköpslagen infördes för drygt två decennier sedan har antalet prostituerade på gatorna halverats. Även här tror jag att efterfrågan, och då framför allt acceptansen, påverkats av lagen. I Sverige anses du vara en hyfsat rutten person ifall du betalar en annan människa för sexuella tjänster, och det är mycket bra.

Nej, utgångspunkten att slopade lagar mot prostitution skulle hjälpa de som säljer sex, eller för den delen minska prostitutionen, är ogrundad. Det verkar däremot som att Amnesty International låtit sig falla för sexindustrins lobbyarbete.

Amnesty Internationals vändning är inte det enda som tyder på att sexindustrilobbyn tagit rejäla krafttag de senaste åren. Det florerar många myter om ”den lyckliga horan”, eller ”den fria och oberoende sexarbetaren” som hon snarare skulle kallas idag. Myter som stödjer påståenden om ”sexarbete är som vilket yrke som helst”. Men mycket pekar på att verkligheten är våldsamt annorlunda. I den största studien som hittills gjorts på våld och trauman i samband med prostitution intervjuades uppåt niohundra personer i nio olika länder. I samband med prostitutionen hade 71% utsatts för misshandel, 64% blivit vapenhotade och 63% utsatts för våldtäkt. Dessa vittnesmål borde om inte annat göra det klart som vatten att ”sexarbete” inte är som vilket yrke som helst. 89% svarade även att de skulle lämna prostitutionen ifall de haft möjlighet, om de hade kunnat försörja sig på annat vis. Enligt den här studien är det alltså nio av tio av de som säljer sin kropp som gör det mot sin vilja.

Här bör nämnas att svenska Amnesty inte står bakom beslutet från den internationella kongressen, utan försvarar den svenska modellen där kvinnor som säljer sex inte kriminaliseras och därför kan söka hjälp utan problem.

Det som gör den svenska sexköpslagen till en stor seger för alla svenska kvinnor, och inte enbart de som befinner sig i prostitution, är att lagen tydligt säger att våra kroppar inte kan köpas. Vi är inga objekt som andra mot betalning kan roa sig med en stund. Det handlar om den konkreta makten över kroppen, och att veta att ens egen kropp endast är till för min egen skull. Det handlar om kvinnosynen – detta ålderdomliga uttryck som jag tråkigt nog tvingas använda mig av. Det är nämligen relevant att jämföra med andra feministiska segrar:

Aborträtten betyder något för alla kvinnor, oavsett om vi någonsin blir ofrivilligt gravida eller inte. Att vara trygg i vetskapen om att jag själv beslutar om min egen kropp, och om jag vill föda barn eller inte.

Surrogatmödraskap är i grunden en fråga av samma karaktär som prostitution: det handlar om ifall kvinnors kroppar ska kunna säljas för andras syften. Och även här är det visserligen är få kvinnor som kommer hamna i den situationen i Sverige, men där alla kvinnor tjänar på att inte degraderas till “ugnar”. Det handlar även här om att ens kropp inte ska kunna användas för andras syften, möjligheten ska inte finnas.

Alla dessa frågor är på samma gång symboliska som konkreta. Vissa kvinnor utsätts direkt för objektifiering, sexualisering och övergrepp, medan andra indirekt drabbas genom budskapet att kvinnokroppen är till för andra.

När Amnesty International antog sin “policy för att värna sexarbetares rättigheter” slog de in på en väg som jag tror går i motsatt riktning, från att värna rättigheter till att öppna för övergrepp. Både i det avseendet att det troligen leder till att sexhandeln ökar, men också att det sänder ut ett budskap om att det är okej att köpa en annan människas kropp. Det handlar om att värna kvinnors rätt att slippa sälja sina kroppar, eller att värna mäns rätt att köpa kvinnors kroppar. Det kan låta förenklat, men i slutändan är det vad det handlar om.

Den svenska sexköpslagen är en viktig seger, eftersom den lägger skulden där den hör hemma och faktiskt skapar en helt rimlig norm mot att köpa andra människors kroppar. Nu är det tid att ta steget och utöka den lagen till att gälla svenskar som köper sex i andra länder än Sverige. När andra tar ett steg bakåt måste vi ta två steg framåt.

/Johanna Granbom, förste vice ordförande Ung Vänster

Grekland – en läxa för nyliberalismen?

Hanna CederinJag hade tänkt skriva ett blogginlägg om allt det vi upplevde under besöket i Aten och om de lärdomar jag tror att vi kan dra av Syrizas kamp, segrar och förluster. På grund av den snabba händelseutvecklingen har det varit svårt att samla tankarna, och den långa texten får vänta tills det faktiskt går att dra slutsatser. Några saker vill jag däremot få ut i etern med reservation för att mycket kan utvecklas och konkretiseras.

Summan av de olika länderna i eurogruppens viljor är att krossa Syriza, skapa politiskt kaos i Grekland och visa för andra vänsterkrafter att det är lönlöst att göra motstånd. Syrizas läxa blir en läxa för alla som vågar drömma om demokrati och social rättvisa. Beskrivningen #ThisIsaCoup är riktig. Frågan är om vi kan vända spelet till en läxa för nyliberalismen.

Det finns inga enkla svar på vad som nu bör göras. En svekdebatt är kanske oundviklig men leder inte framåt. En faktor som underskattats av vänstern i Europa är vikten av stöd utifrån, utan det kommer alternativet till beroende av trojkan alltid vara osäkerhet och svårt att begära av ett folk som redan tvingats på knä. Oavsett vad som händer under den närmaste tiden krävs att fler ställer sig på Greklands sida. Även om det är väntat är det en skandal att den svenska socialdemokratin försvarar det nya avtalet.

Som flera påpekat handlar trojkans och specifikt eurogruppens agerande om politik, inte ekonomi. Därför tilläts exempelvis Sannfinländarna trycka på för hårdare åtgärder. Därför är det inte en entydig bild som förmedlas när olika länders finansministrar uttalar sig och därför är det svårt att hitta logik i hur förhandlingarna fortskridit. Samtidigt är den samlade bilden enkel när den dramatiska processen väl rullat klart och vi fick det senaste avtalet svart på vitt – demokrati och nationellt självbestämmande är inte en del av ekvationen, istället gäller vadhelst ligger i ”den starkes” intressen. Jämförbart med resultatet av den arabiska våren, även om det inte är över än.

Många menar att det som hänt de senaste dagarna är ett resultat av att den grekiska regeringen spelade bort sina kort i tidigare skeden och nu betalar för sina misstag. Jag tror att det är riktigt men vill också varna för de enkla förklaringsmodellerna – det har aldrig varit solklart vad Tsipras borde gjort. Folkomröstningsresultatet gav inte ett mandat för en Grexit, det hade krävts mer. Syriza har alltid argumenterat för att stanna i EMU och i EU och är valda utifrån det, att byta linje är inte så enkelt som utomstående ofta får det att låta som.

Grexit har inte varit ett realistiskt alternativ därför att man inte gjort nödvändiga förberedelser, vilket är ett aktivt val i sig. Flera av de åtgärder man ”erbjudit” i förhandlingarna hade kunnat genomföras tidigare utanför avtalsramarna och skapat ett utrymme för mer självständigt agerande. Samtidigt hade ett utträde ur eurosamarbetet aldrig varit möjligt utan stöd från andra, och hade inneburit ytterligare förhandlingar och stödpaket. Att Tsipras satsade mot ett längre avtal, skuldomstrukturering, något slags stabilitet eller åtminstone förutsägbarhet och därmed litet arbetsro, är därför inte helt orimligt. Regeringen hade kunnat köpa sig tid för att få möjlighet att genomföra viktiga reformer samtidigt som man visar good will gentemot EU, Podemos hade kunnat vinna makten i Spanien och utgångsläget att agera mer kraftfullt i samband med nästa förhandling med trojkan hade kunnat vara långt bättre än det är nu.

Nästa steg är att en rad parlament ska rösta om avtalet, inte minst det grekiska. Många tror att det kommer sluta i kollaps för Syriza-regeringen oavsett röstresultat. Vare sig om avtalet går igenom med knapp majoritet men med en splittrad regering, om det går igenom med stöd från högern i parlamentet eller om det faller. En regeringskollaps och ett nyval innebär politiskt kaos men alternativen till en ny Syriza-regering är få – övriga partier, såväl socialdemokrater som höger, är i spillror och kan omöjligen ta över makten.

Så kan vi ta steg framåt:

– Genom att, som Vänsterpartiet gjort, kräva att Grekland ges möjlighet till en organiserad Grexit. Detta är inte bara det ekonomiskt hållbara enligt de allra flesta experter och auktoriteter, det är framför allt den enda rimliga politiska utvägen. Delvis för att det möjliggör vänsterpolitik på sikt, men inte minst för att försvara demokratin och det nationella självbestämmandet. Om en Grexit sker spontant och oorganiserat och utan stöd utifrån är konsekvenserna oförutsägbara och det är svårt att begära av ett Grekland som redan tvingats på knä.

– Att synliggöra hur EU:s agerande står i rak motsats till demokrati och nationellt självbestämmande. Berättelsen om de senaste veckorna måste bli ”vår” och inte högerns och elitens. Det finns väldigt goda förutsättningar för det om vi inte blundar för våra motståndares styrka. Många journalister och experter världen över bidrar redan till att skapa en sådan bild. Vänsterrörelsen i Europa måste, istället för att splittras och försvagas, använda läget till att formulera systemkritik och långsiktiga strategier. Så kan vi se till att detta blir en dyrköpt läxa för EU, kapitalet och högern.

/Hanna Cederin, förbundsordförande för Ung Vänster

Därför samlar vi in pengar till Grekland

Hanna Cederin

Hanna Cederin

EU har från början gått i strid mot det grekiska folket. Stödpaketen har aldrig handlat om att ta Grekland ur krisen. Man har beviljat nya lån som gått till att betala av gamla lån. Man har satt upp villkor med spetsen riktad mot folket, aldrig mot eliten. Nedskärningar, skattehöjningar och söndertrasade trygghetssystem. Idag riskerar mer än var tredje grek i fattigdom, arbetslösheten är skyhög och miljontals är utförsäkrade och har inte längre rätt till sjukvård.

Det grekiska folket har bit för bit genomskådat det tunga skynket av propaganda från EU-eliten. Därför röstade man fram en regering som lovar att ta landet ut ur krisen istället för att fördjupa den. I förhandlingarna har det varit övertydligt var lojaliteterna legat. När Syriza-regeringen ville öka arbetsgivaravgifterna ville trojkan sänka pensionerna. När Syriza-regeringen ville höja bolagsskatten ville trojkan minska stödet till jordbrukarna. Och när Syriza-regeringen ville låta det grekiska folket avgöra i en folkomröstning var EU nära på att dra sig ur.

Trojkans så kallade nödlån är ingen välgörenhet. För att bankerna ska räddas har grekerna tvingats till stora eftergifter. Nu blir det inga fler samtal innan söndag när det grekiska folket avgjort om man ska acceptera euroländernas krav för det nya nödlån som den grekiska regeringen redan både ratat och försökt förändra villkoren för.

Det som den grekiska regeringen krävt i förhandlingarna är något så enkelt som att villkoren ska ge en möjlighet att bygga upp landet igen. Såna villkor har EU inte presenterat ännu. Därför har premiärminister Alexis Tsipras från vänsterpartiet Syriza gett folket rådet att rösta nej.

Det som händer i Grekland är progressivt och banbrytande. Nu utmanas EU:s högerpolitik. Motståndet kommer ur folklig mobilisering och alternativet är tydligt – en politik där människan går före bankerna och som innebär att man kan satsa istället för att skära ner.

Grekland behöver vårt stöd, både politiskt och i praktiken. Igår startade Ung Vänsters solidaritetsinsamling till Grekland och organisationen Solidarity for All.

För att bidra till insamlingen kan du sätta in ett bidrag på vårt insamlingskonto: plusgironummer 2112-1 och märk betalningen med ”Solidarity for All”. Alla bidrag är välkomna och alla insamlade pengar går direkt till Solidarity for All. Läs mer om kampanjen här.

Läs också Jonas Sjöstedts debattartikel i Dagens Nyheter.

En motvikt till fördumning, dikt och fragment

Hanna Cederin

Hanna Cederin

Välkomna till ordförandebloggen. Här kommer jag och Ung Vänsters vice ordföranden Johanna Granbom och Elin Morén skriva texter när det behövs, och det lär komma många tillfällen. Samhällsdebatten i Sverige är inte vad den borde vara och de sociala medierna är en viktig politisk arena för oss som inte äger mediekoncerner.

Vilka budskap vi nås av spelar roll. Att mata oss med dikt och fragment har alltid varit en avgörande del i högerns fördumningsprojekt. Dikt som att ungdomsarbetslösheten beror på lathet eller att bostadsbristen kommer av att människor har för höga krav på standard. Det som i själva verket hänger ihop blir till små fragment, för enligt dem finns inga strukturer utan bara individer. Enligt den förljugna logiken är arbetsplatsolyckor tragiska engångshändelser och inte resultat av politiska beslut om neddragningar. När personer med arabiskt klingande namn inte kallas till intervju är det en slump och inte strukturell rasism.

De frågor som faktiskt spelar roll för dom allra flesta av oss ryms sällan på borgerliga ledarsidor, i snuttifierade debattprogram eller under rosémingel på Almedalsveckan. Där speglas istället den verklighet som eliten lever i och som de så noga skyddar från vanligt folk, vissa burar till och med in sig i Gated Communities. Där är det hushållsnära tjänster, ränteavdrag och börsnoteringar som står på agendan. Där är lösningen på alla stora problem avreglering och ”individens ansvar”. Så kan dom fortsätta bygga sina förmögenheter, lösa vardagspusslet med skatteavdrag och se till att de obekväma samhällsproblemen alltid blir någon annans fel.

Den här bloggen är en motvikt till högerns fördumningsprojekt. Här kommer vi visa upp vår verklighet och vi kommer ställa makten till svars. Vi vägrar acceptera en vardag och en framtid där bara de som ”visar framfötterna”, ska skaffar privata försäkringar eller har en pappa som betalar får uppleva trygghet och frihet. Vi kommer skriva texter som skapar sammanhang och pekar ut strukturerna, om hur vår kamp hänger ihop med kampen för ett fritt Palestina och hur könsmaktsordningen slår mot unga tjejer just för att vi är tjejer.

Vi hoppas att du läser, kommenterar och delar våra texter. Och att vi blir många fler feminister, socialister och aktivister som sprider våra berättelser i sociala medier. För det behövs. Vår styrka är att vi är många och det måste vi visa.

 

/Hanna Cederin, förbundsordförande Ung Vänster

Framme i Brest

Jesper HillbomÄr framme i Brest. Solen skiner. Vi möttes av den franska Palestinarörelsen när vi kom fram. Resan har tagit ca fyra dygn. Under resan har vi pratat om engagemanget för Palestina.

Ship to Gaza är speciellt eftersom dess syfte inte är att förändra regler eller lagar utan att bara se till att en ockupationsmakt lever upp till de mänskliga rättigheterna. Flera av de som reser nu har rest med Ship to Gaza tidigare och upplevt den israeliska militärens brutalitet, både när de själva arresterats och mot palestinier under den israels krig mot Palestina och Gaza i synnerhet.

Här i Brest kliver jag av men Ship to Gaza far om några dagar vidare mellan olika hamnstäder på vägen för att slutligen försöka bryta blockaden mot Gaza.

 

 

Sida 3 av 11612345...102030...Sista »