Socialistiskt forum 2010

Den 27 november är det dags för Socialistiskt forum på ABF-huset i Stockholm. Forumet är den största årliga mötesplatsen för vänsterrörelser i Sverige. Behovet av samtal, förståelse, idédebatt och analys har sällan varit större än nu, efter två förlorade val och en historiskt svag arbetarrörelse. På programmet finns över 70 programpunkter att välja mellan. Själv tänker jag förstås gå på Ung Vänsters seminarium om Vänstern och framtiden (som jag f.ö. ska moderera, så dumt vore det väl om jag inte gick på den). Ida Gabrielsson, Ali Esbati och Aron Etzler är paneldeltagare som ska få berätta hur de tänker om det politiska läget, vänsterns ställning och strategier och politik som kan stärka våra positoner.

Här hittar du programmet för forumet. Ung Vänsters seminarium är klockan 10.00-11.00 i Per Albin-salen. Kom gärna dit!

Regeringen tar ytterligare ett steg mot övervakningssamhället

Regeringen har nu beslutat att implementera EU:s datalagringsdirektiv i Sverige. Beslutet innebär att tele- och internetoperatörer ska spara uppgifter om telefonsamtal, sms och mail, så att polisen ska kunna se vem som pratat med vem, när och hur länge.

Trots att direktivet i sig innebär ytterligare ett steg mot ett övervakningssamhälle, där staten kan snoka i medborgarnas privata kommunikation (vilket för övrigt fått Irland att dra upp frågan för prövning i EU-domstolen) och trots att regeringen till och med går längre än EU kräver, hävdar Beatrice Ask (m) att regeringen i sitt förslag ”skyddar enskildas integritet”. Jojo. Och krig är fred, och moderaterna är ett arbetarparti.

Amerikanska sjukan

Då har amerikanska ambassaden kommit ut med att man spionerar på svenskar i syfte att upptäcka misstänkta aktiviteter. En hel enhet är tydligen tillägnad denna högt prioriterade verksamhet. Enligt Svd har man bland annat registrerat hudfärg, hårfärg, klädsel och ålder. Men även hårlängd och hårtyp. Olika så kallade SDU-grupper med okänt antal medlemmar har roterat, övervakat och gjort anteckningar i samband med demonstrationer i Stockholmsregionen.

Frågan är nu: vad gör man med alla anteckningar över dessa hårtyper? Vad är en hårtyp? Vad händer när personerna klipper sig (till exempel snaggar sig), plattar håret eller färgar det? Finns det möjligheter att följa upp hårtypen?

Utöver de här spännande frågeställningarna kan jag konstatera att om USA inte vore ett land utan en människa skulle förmodligen mycket se annorlunda ut. Beteendemönstret skulle förmodligen i en vanlig mellanstor svensk kommun leda till psykiatrisk tvångsvård. Och patienten befinner ju sig trots allt i Stockholm. Följande kan alltså bli fallet för en amerikansk ambassad nära dig.

Sjukhusjournal

Namn: De förenade staterna

Plats: Norrtulls sjukhus

Diagnos: Klart fall av schizofreni. Det är en svår psykisk sjukdom som utmärks av varaktiga defekter i perceptionen eller verklighetsuppfattningen. Typiska symtom hos en person som lider av obehandlad schizofreni är gravt desorganiserat tänkande, vanföreställningar och hallucinationer. Aktiva vanföreställningar om hot eller förföljelse är vanliga. Även om störningen huvudsakligen rör kognitionen, så kan den yttra sig på beteendemässiga och känslomässiga sätt. Diagnosen schizofreni baseras på patientens självrapporterade upplevelser, i kombination med observationer från psykiatrer eller psykologer.

Behandlig: Psykoterapi eller andra former av samtalsterapi kan erbjudas, där kognitiv beteendeterapi (KBT) är lämpligast. Detta kan fokusera på en direkt symtomreducering, eller på relaterade aspekter, så som självkänsla, social funktion och insikt.

Detta är Billströms eget verk

Nu slår Hotell- och restaurangfacket larm om att de nya reglerna för arbetskraftsinvandring missbrukas. Frågan är vem som egentligen är förvånad. Regelverket som trädde ikraft för två år sedan syftar explicit till att sänka lägstalönerna på arbetsmarknaden. Det handlar, precis som befarat, inte i någon högre utsträckning om att föra in nödvändig kompetens utan istället om att importera arbetskraft med låga löneanspråk och ett osunt beroende av arbetsgivaren för sin överlevnad i landet.

Förändringarna i regelverket innebar att den myndighetsbaserade arbetsmarknadsprövningen i samråd med arbetsmarknadens parter upphörde. Istället är det arbetsgivaren ensidigt som avgör behovet av arbetskraft från utlandet. Ingen annan får kopplas in. Det tidigare systemet hade just för avsikt att låta de fackliga organisationerna delta i bedömningen av arbetskraftsbristen och styra undan arbetsgivare som lät importera arbetskraft för att försämra villkoren. När fackets inflytande slopades försvann också kontrollen av lönenivåer och arbetsförhållanden till skydd för den enskilde arbetstagaren.

När migrationsminister Tobias Billström i en intervju i SVT lastar företagens missbruk av reglerna på facket vet han mycket väl att hela poängen med hans egen regelförändring varit att hålla de fackliga organisationerna så långt borta som möjligt från anställningsprocessen. Han är dessutom väl medveten om att protester på arbetsplatsen eller kontakt med facket från den enskildes sida kan resultera i avsked och utvisning. Uppehållstillståndets förlängning är helt knutet till anställningsavtalet vilket gör den anställde totalt beroende av sin arbetsgivare.

Garantier vad gäller avtalsenliga löner och villkor saknas helt. Många har inte ens sin anställning klar innan resan vilket öppnar upp för orimliga konkurrenssituationer väl inne i landet. Det dyker upp arbetsgivare som vill ha pengar i utbyte mot en anställning eller tvingar desperata människor till orimliga arbetsvillkor för att inte behöva återvända med omedelbar verkan. Det är inte konstigt att många luras till Sverige på falska premisser.

Ett stort antal kommer över huvudtaget inte hit för en anställning utan är i själva verket flyktingar som har fått avslag på sina ansökningar hos Migrationsverket. Sverige är ett av de länder som mest konsekvent struntar i Europadomstolens riktlinjer kring utvisningar av irakier och EU-kommissionens rekommendationer om avvisningar till obefintliga asylsystem i Grekland. Rätten till asyl har urholkats dramatiskt den senaste tjugoårsperioden. Istället för att tala om rätten till asyl fungerar den här gruppen som verktyg i händerna på en regering som gör allt för att sätta press på kollektivavtalen.

Istället för att ge människor asyl får de ”byta spår” till arbetskraftskön för att hålla sig kvar i landet. Systemet är enormt påfrestande för personer som annars förväntas skickas tillbaka till tortyr och förföljelse. Man kan befara att den asylsökande kan gå med på i princip vilka villkor som helst. Företagen kan naturligtvis utnyttja situationen, agerar asylprövning i utbyte mot billig/gratis arbetskraft. Det är verkligen en uppvisning i tragisk människosyn från borgerlighetens sida.

Ska vi ha två likvärdiga parter på arbetsmarknaden måste människor som arbetar kunna känna sig trygga med att kontakta sin fackliga organisation och ha en regelriktig anställning klar när de reser från sina hemländer. Hela regeringens modell för arbetskraftsinvandring bryter med den traditionen. Den här typen av gästarbetarsystem är den nya tidens slaveri. Dom pockar på de lägsta lönenivåerna för att riva ner dem till ännu lägre nivåer. Regeringen driver febrilt på för en ny privat tjänstesektor där timmarna är långa, lönerna låga och arbetsvillkoren usla. Istället för att ge permanenta uppehållstillstånd till de papperslösa som finns i Sverige låter man desperat och förtvivlad utländsk arbetskraft bereda väg för regeringens nya amerikaniserade arbetsmarknadsmodell. Det är bedrövlig politik.

Ida Gabrielsson om vikten av en tydlig opposition

Ida Gabrielsson skriver idag i Svenska Dagbladet om Afghanistanuppgörelsen, Vänsterpartiet, det rödgröna samarbetet och vikten av att ha en tydlig opposition till regeringen.

”Debattörer påstår nu att Vänsterpartiet kommer bli utanför och marginaliserade i svensk politik. Ibland låter det nästan som att det skulle vara ett högstadium man talade om och inte Sveriges riksdag. Den som inte har på sig samma brallor som alla andra ska bli utfrysta. Men de som i det här fallet egentligen borde svara på vad de gör i riksdagen är resten av den rödgröna oppositionen – inte det parti som lägger som förslag samma oppositions färdiga överenskommelse.

Det är förstås inte nödvändigt eller kanske ens önskvärt att en opposition ska agera enat under en hel mandatperiod. Men det som däremot är nödvändigt är att en opposition agerar just opposition till sittande regering. Vem tar vem-frågan har fyllt den mediala debatten ända sedan valdagen och frånvaron av diskussioner om det politiska sakinnehållet har varit påtaglig.”

Läs hela här.

Ta hem trupperna från Afghanistan

”Idag blev det tydligt att den svenska fredsrörelsen har en röst i Sveriges riksdag”, skriver Thaher Pelaseyed med anledning den uppgörelse om förlängning av den militära insatsen i Afghanistan, som Vänsterpartiet gick emot.

Ida Gabrielsson välkomnar Vänsterpartiets beslut:

– Kriget i Afghanistan motiverades med att man skulle stoppa talibanerna, införa demokrati och frigöra landets kvinnor. På alla punkter har de militära insatserna misslyckats. En svensk soldat kostar ungefär en miljon kronor per år. För lika mycket pengar kan över 2.500 barn få gå ett år i skola eller så kan 25.000 kvinnor få professionell hjälp vid förlossning. Det är hög tid för Sverige att erkänna sitt militära misslyckande och slå in på en konstruktiv väg, Vänsterpartiets beslut att stå fast vid en värdig Afghanistanpolitik är därför helt riktigt.

Det talas mycket om taktik i politiken och sedan valet har mycket av den politiska debatten bestått av att leka ”vem tar vem”. Därför blir man stolt som vänsterpartist, när de visar att det är politikens innehåll som är det viktiga. Läs gärna Lars Ohlys artikel i Aftonbladet:

Det här är frågor om krig och fred, om människosyn och människoliv. Det är helt enkelt inte frågor där politiskt spel och kohandel kan få styra. Nu behövs en rörelse för fred och solidaritet. Ta hem de svenska trupperna så snart som det är möjligt att genomföra på ett ansvarsfullt sätt. Och öka istället det civila biståndet. (…)

Läs hela här.

Du kan också gå med i facebookgruppen ”Ta hem trupperna från Afghanistan”, och bli medlem i Ung Vänster eller Vänsterpartiet, om du vill vara med och kämpa för fred, frihet och rättvisa.

Upp till bevis, Björklund

I en rapport till Lärarförbudnets kongress, konstateras att skolan blir alltmer ojämlik. Utredaren konstaterar att begreppet ”likvärdig skola” håller på att tömmas på innehåll, i takt med att den klassmässiga segregeringen ökar. Man konstaterar också att vinsterna till friskoleägare går ut över kvaliteten:

Utredaren har gjort en bearbetning av sambandet mellan ägarform och faktorer som lärartäthet, andel behöriga lärare, tillgång till skolbibliotek, med mera och konstaterar att det finns ett tydligt samband mellan lärartäthet och driftsform: Ju högre vinstkrav desto färre lärare per elev.

I valrörelsen lyckades vi och Vänsterpartiet få upp frågan om friskolornas vinster på agendan. Folkpartiet erkände till slut att vinsterna är ett problem. Nu är det upp till bevis, Jan Björklund. Hur länge ska vinstslöseriet få gå före elevernas intressen?

Hur mycket är en kvinna värd?

Det finns en vardagsrädsla många kvinnor lever med. Ömsom hånad som obefogad, ömsom prisad som en slags kvinnlighetsmarkör. Den blir i vissa fall föremål för en manlig beskyddarmentalitets tillfredställelse. Men vi skyddar oss själva, tar omvägar och tar sällskap. Rör oss inte i mörker. Vi får uppmaningar från föräldrar och lärare (till skillnad från våra bröder). Vi ska skydda oss, skyla oss och ta ansvar. Kvinnor är världsmästare i att ta ansvar. Vi diskar, tvättar, går ner på deltid, är oroliga för vårt utseende och har ständig viktångest.

Vi förlitar oss på männen i våra liv, pojkvänner och fäder som förutsätts stå i begrepp att skydda oss från andra fulare män. Män som vi skyr och föraktar och som vi inte vill ha i våra liv. Hur skulle vi annars orka leva vidare om vi inte litade på de vi älskade mest? Samtidigt är det just dessa män som kan vara de som sårar oss allra mest, ber oss inte gå ut med vännerna, att inte äta för mycket eller vara ute för sent. De allra flesta fall av våldtäkt och misshandel sker inom dessa nära relationer.

Men då har vi trots allt vårt yttersta skyddsnät i rättsstaten, i domstolarna. Där skipas rättvisa. Men svenska domstolar är så nedsölade av stockkonservativa föreställningar om mannens rätt att rättssäkerheten i det här landet bör ifrågasättas. I Iran är en kvinnas vittnesmål värt hälften så mycket som en mans. Hur mycket är den värd i Sverige?

Metro skriver om ett fall som nyligen avgjordes i hovrätten:

” Den 32-årige mannen slog sin gravida fru i huvudet med två hyllplan i trä, så hårt att de gick sönder. Inför parets barn tryckte han sedan sitt knä mot kvinnans bröst och tog stryptag på henne. Men varken Malmö tingsrätt eller hovrätten anser att misshandeln var grov, skriver Metro.
Anledningen: Hyllplanen var inte av ett tillräckligt kraftigt material och kvinnan hade provocerat maken.”

Varför får våldtagna och slagna kvinnor alltid skulden för de brott de utsätts för? En misshandel är en misshandel. Men domstolens inställning är en annan. Det finns inga våldtäktsmän, inga män som slår, bara män som inte riktigt kan kontrollera sig – som vars fysiologiska natur leder dem till utåtagerande handlingar. Han blev provocerad, hade förlorat jobbet eller hon sänkte inte volymen. Kvinnan kan kontrollera situationen – det är hon som utlöst sprängladdningen.

Svenska domstolar är våldsamma mäns bästa försvarare. Mäns våld mot kvinnor är ett brott som ständigt sanktioneras av urgamla föreställningar om mäns äganderätt över sina flickvänners vänskapsrelationer, matvanor, klädsmak och kroppar. Upprinnelsen till händelserna i Malmö var att paret hade börjat diskutera varför kvinnan hade varit ute kvällen innan. Hovrättens ser övergreppet ur hans perspektiv, hittar bortförklaringar och förmildrande omständigheter. Kvinnan klarade sig, men för många misshandlade fruar och flickvänner får det till och med en dödlig utgång.

Och sedan undrar dem varför vi är rädda.

Feminister blir ibland beskyllda för att vara stridslystna, att gå för långt. I själva verket är det precis tvärtom. Vi berättar bara om vår egen verklighet, om våra väninnors och våra mödrars. Vi lägger bara fram statistiken. Hatet och våldet är det inte vi som står för.

Vad gör integrationsministern i Malmö?

Hela Sveriges blickar riktas nu mot skottlossningarna mot invandrare i Malmö. Vittnesmål talar om skärrade familjer som inte vågar lämna sina hem, föräldrar som börjat skjutsa sina barn till skola och kvällsaktivisteter och affärsinnehavare som inte längre vågar ha öppet på kvällarna. Det här är på riktigt. Parallellerna till 90-talets laserman som spred skräck i Stockholm ligger inte långt borta. Nu som då med ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Det är ett tidsmärke och en förvarning om vart vi är på väg. Hur gärna vi än vill se skottlossningen som frånkopplat vår politiska samtid är det en naiv tanke. Lasermannen John Ausonius berättar i intervjuer att han upplevde ett tyst medgivande av folk runt omkring honom, men också ett politiskt och moraliskt stöd från framför allt Ny demokrati och partier som Sverigedemokraterna när han begick sina brott.

Den europeiska våg av främlingsfientliga partier som tar sig in i de nationella parlamenten växer nu i styrka. Tonläget har även här hemma förråats. Retoriken är aggressiv och tänjer hela tiden gränser för vad som är okej att säga om landets egna invånare. Dansk Folkeparti driver frågan om omisskännliga utvisningar och holländska Frihetspartiets muslimskatter förklarar krig mot en invandrad eller andra generationens invandrad minoritet. Historierna om slöjor och förortsbränder sipprar ned till att bli de viktiga diskussionerna i personalmatsalar och klassrum. Den politiska debatten samlas kring illusoriska frågeställningar som pekar på klädesplagg och korancitat istället för ekonomiska fördelningsfrågor eller andra avgörande politiska stridsfrågor. Borgerliga regeringar hamnar i en (självvald parlamentarisk) situation där de allt för ofta saknar ryggrad att ifrågasätta utgångspunkten för den stormande hatpropagandan.

För ur detta hätska samhällsklimat föds våldsverkare som på allvar tror att färre malmöbor ska ge dem en bättre välfärd. Den svenska regeringen svarar med att skicka integrationsministern till Rosengård! Erik Ullenhag (fp) kommenterar skottlossningarna i Expressen genom att utse svenska språkkunskaper som ett sätt att ”komma in i det svenska samhället”. Han ser Malmö som den stad som ”har många utmaningar framför sig” då han ser oron över ”bristerna i integrationen”. Integrationen av vilka då? Nazisterna? Är det måhända dags för rasisterna att integreras i den i allt väsentligt mänskliga kulturen att inte skjuta skarpt? Vad har det faktum att 47-årige Basi Hassan blev skjuten i magen när han väntade på bussen att göra med Ullenhags läskiga halvmesyrer? Här sparkas det på den som ligger på ett sätt som framställer svenskar med utländsk härkomst som andra klassens medborgare. Attackerna riktade mot invandrare går alltid under integrationskontot – ett sätt att flytta över skulden till offret. Det är ett djupt obehaglig resonemang som inte hör hemma i den liberala idétraditionen.

När man läste om andra världskriget i skolan kunde man inte begripa hur så många människor kunde köpa de nazistiska konspirationsteorierna. Idag växer samma krafter sig starkare mitt framför ögonen på oss. I kammaren representeras konspirationerna av herrar i välskurna kostymer, men på gatorna får dem allt mer handgripliga konsekvenser. Något måste göras som har utgångspunkt i verkligheten – vi är i akut behov av redliga människor som som står upp och säger att det får vara nog nu. Låter vi saken bero går vi en mycket mörk framtid till mötes.

Uppdatering: Thaher Pelaseyed ”Det är politiken som skjuter människor”

Trupperna måste dras tillbaka

Ännu en svensk har i dagarna fallit offer för det meningslösa krigandet i Afghanistan. Under samma tidsperiod dog förmodligen ännu fler afghaner av samma anledning. I nio år har våld och dödande präglat vardagen för detta folk. Nu får vi rapporter om att otryggheten aldrig har varit så stor. På varje punkt ser verkligheten idag sämre ut än vad den gjorde innan bepansrade västerlänningar marscherade in i området 2001. Minns vi ens varför? Knappast. Ändå fortsätter vi välvilligt och naivt bistå amerikaner med stormaktsdrömmar genom närmast filosofiska resonemang om ”demokrati”.

Det fungerar in, det har aldrig fungerat. Människor dör. Mördandet har drivit fler människor in i desperation, fattigdom och misströstan. Det är inte en särskilt god grund att bygga ett samhälle på. Hur många fler liksäckar ska behöva flygas hem till Sverige innan vi inser att detta är ett misslyckande? Hans Linde kommenterar.

Sida 30 av 117« Första...1020...2829303132...405060...Sista »