Att vara vänster på 2010-talet

Vänsterpartiet tillsatte härom veckan en framtidskommission, som ska se över och komma med förändringsförslag för partiets organisation och politik. Ida Gabrielsson leder arbetet.

Idag lanserar framtidskommissionen en hemsida, som ska bli väldigt intressant att följa. Dels för att se och läsa om vad kommissionen gör och hur de tänker, men också för att det där kommer kunna föras en diskussion där alla som är intresserade av hur Vänsterpartiet ska kunna stärkas, kan delta.

Hemsidan hittar du här.

Ida har skrivit ett första inlägg om hur Sverige har förändrats och vilka utmaningar en modern vänster står inför idag.

Att vara det tydligaste vänsteralternativet i svensk politik på 2010-talet ställer delvis nya krav på strategier, såväl politiska som organisatoriska. Sverige ser definitivt inte ut som det gjorde på 70-talet längre. Skillnaden mellan 90-talets Sverige och nutiden är påfallande. Den politiska kartan är omritad och de faktiska förutsättningarna ser annorlunda ut idag för oss som vill ha en radikal förändring. Fundamenten i den svenska modellen håller på att vittra sönder, det har länge saknats en politik för full sysselsättning och villkoren på arbetsmarknaden domineras av otrygghet. Avregleringar och privatiseringar har trängt undan demokratin och politiken på område efter område. Entreprenörsandan tvingar fram ett marknadstänkande och även stora delar av den offentliga sektorn drivs idag efter marknadsliknande modeller. Klassamhället och skillnader beroende på kön såg annorlunda ut innan friskolereformens införande, explosionen av visstidsanställningarna och EU-direktivens tvångströjor. De enorma skattesänkningarna och trygghetssystemens totala urholkning har förändrat Sverige i grunden. För att använda mig av ett gammaldags utryck i dessa förnyelsetider: relationen mellan arbete och kapital är en annan idag.

För att kunna förändra måste vi förändras. När borgerliga debattörer talar om förnyelse, är det oftast liktydigt med ytterligare marknadsanpassning. Förnyelse är lika med högervridning. För Vänsterpartiet är det inte ett alternativ, tvärtom så ska vi vara de som även i framtiden tydligast bekämpar den utvecklingen. Vi måste däremot förstå att kampen, ibland, förs på nya arenor, med andra metoder och mot tyngre motståndare. Systemkritikkritiken på 2010-talet har nya utmaningar.

Läs hela här.

(Bild: http://framtiden.vansterpartiet.se/)

Öppet brev till nya bostadsministern

Ung Vänsters förbundsstyrelseledamot Clara Lindblom har skrivit ett öppet brev till Stefan Attefall:

”Hej Stefan! Till att börja med vill jag gratulera till det nya jobbet som bostadsminister. Nu mer än någonsin behövs ett ökat statligt ansvar för bostadspolitiken och en större samordning mellan staten och kommunerna. Din föregångare Mats Odell tyckte att din ministerpost behövdes lika lite som en lastbilsminister. Jag hoppas att du tycker att din uppgift är viktigare än så.

Som du vet råder det bostadsbrist i varannan svensk kommun. I bostadsbristens Sverige tvingas vi unga bo hemma i flera år mot vår vilja, tacka nej till studieplatser eftersom vi inte hittar bostad i tid, flytta runt mellan osäkra andra- och tredjehandskontrakt som ofta innebär att vi tvingas betala hyror långt över tillåtna nivåer. Några sanktioner mot överhyror vid andrahandsuthyrning finns inte, och att gå till Hyresnämnden och kräva återbetalning är sällan ett alternativ för den som står i beroende­ställning till sin hyresvärd.

Därför blir jag bekymrad när din chef och tillika statsminister Fredrik Reinfeldt i sin regerings­förklaring avhandlar hela bostadspolitiken i endast två meningar, varav det mest konkreta beskedet är att bostadstillfällen för unga ska skapas genom att regeringen ska stimulera uthyrning av privat­bostäder. För det är viktigt att komma ihåg att väldigt många unga far illa på andrahandsmarknaden genom oschyssta hyresvillkor, korta kontrakt och uttag av rena ockerhyror. Jag har vänner som har flyttat upp till sju gånger på två år, betalat 7 000 kronor i månaden för en etta på trettio kvadrat och som slutat packa upp flyttkartongerna eftersom de ändå inte vet hur länge de kommer att få bo kvar i lägenheten. Dem borde du ha i åtanke när du går in för att stimulera andrahandsuthyrningen.”

Läs hela här!

Dema mot rasism

I samband med riksdagens öppnande idag kommer en mängd antirasistiska demonstrationer att arrangeras runt om i landet. Kom gärna och visa vad du tycker också! Ju fler vi är som visar hur illa vi tycker om rasisternas människosyn och verklighetsuppfattning desto lättare är det att mota tillbaka dem. Här är några av de orter där det kommer arrangeras manifestationer. Lägg gärna till din egen ort i kommentarsfältet om du har den informationen. I Stockholm kommer Vänsterpartiets Lars Ohly att tala.

Stockholm: 17.00 Sergels torg
Malmö: 17.00 Möllevångstorget
Jönköping: 18.00 Rådhusparken
Helsingborg: 17.00 Gustav Adolfs torg
Örebro: Teaterplan 17.00

Moderaterna tar snart ifrån dig allt du har

Nu gläds Moderaterna åt att de har fått fyra år till i Stockholms stadshus med tillhörande befogenheter. Utförsäljningståget rullar vidare. Medan de på riksplanet kan skryta om att de har ”hållit i pengarna”- dvs. inte lagt en krona på arbetslöshetsbekämpning utan låtit donera pengarna till herrarna med skärgårdsvy på djurgården – förskingrar man skattebetalarnas ägodelar på löpande band. För varje dag som går är det färre och färre delar av din utsikt som du kan hävda att du har en andel i. Det har tagit en (eller flera) livstid(er) att bygga upp staden, sjukhusen, vårdcentralerna och skolorna. Skattepengar har betalats in och verksamheten byggts ut med siktet inställt på en jämlik tillgång till våra välfärdssystem. Vi äger, vi bestämmer och vi återinvesterar avkastningen.

Men den moderata ideologin fungerar annorlunda. För dem går privatiseringsdogmerna före allt. Till exempel är äldreomsorgen inte värt ett skit. Stockholm stad sålde ut Vantörs hemtjänst för helt orimliga 69 500 kr (!). Det är ju så att man hade kunnat köpa det själv. Inte helt oväntat går verksamheten med miljonvinster bara ett fåtal månader senare. Jag skulle kunna dra fram otaliga liknande exempel. Helt central välfärdverksamhet skänks i princip bort utan några som helst garantier. Ofta säljs de vidare till mångfaldigat pris inom en kort tidsperiod. Det handlar förstås om att tjäna pengar.

Det här måste sättas stopp för. Vi behöver granska varje enskild utförsäljning i sömmarna. Hade detta varit din egen familjs avbränningar hade du ringt försäkringsbolaget med detsamma (med gråten i halsen). Här finns inga försäkringar eller livlinor. Det är bra att Vänsterpartiet satt revisorerna på att titta över den motbjudande Boultbee-affären som har försatt hundratals affärsinnehavare i akut ekonomisk knipa och fått beteckningen ”centrumdöden”. Fler granskningar, polisanmälningar och diskussioner efterfrågas. Budskapet är givet; lämna aldrig pengar obevakade hos moderater. För ingen av oss vill vakna upp i ett Sverige där vår hälsa och vårt välbefinnande är helt beroende av riskkapitalbolagens påhitt och ingivelser.

”Tankefel i debatten”

Artikeltips: historikern Mattias Tydén skriver i dagens DN om tankefelet att ”locket ligger på” i debatten om invandring/integration.

”Vi har hört visan förut: Det är förbjudet att forska eller skriva om brott begångna av invandrare, världsfrånvända vänsterliberaler förskönar det mångkulturella fiaskot, eliten vågar inte berätta hur det egentligen ligger till – kort sagt: locket ligger på i invandrardebatten. Detta är Ny Demokratis och Pia Kjærsgaards argument i repris. Men de håller inte bättre i dag.

Faktum är att sociologer och kriminologer återkommande behandlat kriminalitet bland invandrare alltsedan Britt Sveris Utlänningars brottslighet i början av 1980-talet. Brå genomför regelbundet undersökningar av ”hur ’svensk och utländsk bakgrund’ tillsammans med andra sociala faktorer bidrar till att förklara registrerad misstänkt brottslighet ”. I massmedia frodas reportagen om problem och konflikter relaterade till etnisk segregation och presstexternas bild av ”invandraren” är som Ylva Brune visat i en avhandling minst sagt stereotyp.

Problemet är alltså inte att något lock ligger på i invandringsdebatten, utan myten om att locket ligger på. Med denna myt som grund kan de självpåtagna sanningssägarna i SD och på andra håll träda fram.”

Den som vill fördjupa sig kan också läsa Lena Sundströms ”Världens lyckligaste folk”, där hon reder ut hur det kom sig att Dansk Folkeparti lyckats sätta dagordningen i dansk politik och driva övriga partier åt ett främlingsfientligt håll.

Att förstå de här sakerna är viktigt, om vi ska lyckas undvika samma utveckling i Sverige.

När de viktiga frågorna försvinner

Valrörelsen 2010 är en av de mest opolitiska valrörelser jag har varit med om. Moderaterna gick till val på att tona ner det politiska inslaget i valdebatterna. Allt skulle cirkulerade kring kandidaternas utstrålning och trovärdighetsmätningar. Expressen publicerar två dagar innan valet en hel Tobleronebilaga samtidigt som välkammade Mufare i skoldebatterna skanderar att de aldrig kan tänka sig ”en sån som” Sahlin representera Sverige på EU-middagarna i Bryssel. Det gick nog bättre än vad många borgare hade vågat hoppas på. Hatkampanjen mot Socialdemokraternas ordförande hade inte kunnat få ett bättre fotfäste. Det hade rent av kunnat vara de borgerliga partiernas egna funktionärer som satt vid tangentborden och i TV-studiorna. Det är en föga klädsam utveckling som gör det allt svårare för arbetarrörelsen att komma ut med de viktiga politiska budskapen och tydliggöra skillnaderna mellan blocken.

Återigen får man nu höra rop på att ”vi skulle ha tagit debatten” som ett svar på varför främlingsfientligheten har hittat till riksdagen. Som om problemet vore informationsmässiga missförstånd. Som att det inte räcker med att vartannat debattprogram i TV handlar om ”invandrarfrågan”. Alliansen har naturligtvis krattat manegen för främlingsfientlighet genom att plocka isär Sverige och se till att fackföreningsrörelsen, som hållit ihop löntagarkollektivet, kraftigt försvagats. Men man kan inte låta bli att med bitterhet se tillbaka på hur valrörelsens slutskede uteslutande kom att ställa detta parti i centrum.

Mona Sahlin åkte runt och talade på varje torgmöte i hela landet om för väljarna att de inte tänkte samarbeta med SD. Som om någon undrade. Allianssympatisörer stod vid min pendeltågsstation och talade om att man måste rösta i år – annars kommer SD in. Den lokala moderaten ställde sig i en stadsdel nära mig och predikade för alla förstagångsväljare att det viktigaste nu var att inte få in ett parti som ”grupperar” människor. Förmanande skrämseltaktik utan politiskt innehåll. Man ville säkert väl, men sikten skymdes för de helt centrala ekonomiska frågorna. Frågorna som försvann i valrörelsen.

När ska vi våga ta den riktiga debatten om hur Moderaterna dränerat statskassan utan att skapa ett enda nytt jobb? När ska journalisterna hitta bakom det tomma pratet om ”arbetslinje” och granska arbetslöshetsstatistiken? Hur lång tid ska det ta innan vi får se redovisningar på hur mycket Stockholms stad har förlorat på historiens mest aggressiva utförsäljningar av bostäder och vårdcentraler? Att sälja ut allmän egendom till häpnadsväckande vrakpriser rimmar illa med det förment moderata ”ekonomiska ansvarstagandet”.

Det är kusligt hur föreställningen om att Moderaterna ”rört sig mot mitten” fortfarande lever kvar. Exakt vad består mittensvängen i? Fullständigt skrattretande moderata valkampanjer om att ”Bara ett arbetarparti kan fixa jobben” får uppfattas som en humanisering av det stora högerpartiet samtidigt som arbetslöshetstalan slår nya rekord. Det är häpnadsväckande hur historiens största skattesänkningar har fått rubriken ” att röra sig mot mitten”. När ska vi få veta vart pengarna har tagits ifrån?

Nu är det dags att vi återgår till politiken, bortom politiska spelteorier, personhysteri och invandrarfixering. Tvinga ut Reinfeldt och hans ministrar i ljuset, låt honom inte gömma sig i de egentillverkade luftslotten. Ställ honom mot fakta.

Efter valet – håll ihop mot rasismen

Det är inte helt enkelt att komma igång igen efter valet i söndags. En del av mig vill bädda ner mig, blunda och försöka att inte låtsas om att det är som Ida skriver här nedanför, att det Sverige man vuxit upp i nu håller på att bli någonting annat. Någonting kallare. Men så funkar det förstås inte. Det enda som finns att göra, är att räta på ryggen och fortsätta arbeta för att förändra.

Nu utvärderas valet, hur det kunde gå så snett att borgerligheten tagit greppet om Sverige och vad främlingsfientlighetens tillväxt beror på. Det finns många saker jag skulle vilja rekommendera för läsning. Ali Esbati (x2), Kajsa Borgnäs och Irene Wennemo (om socialdemokraterna) har skrivit bra, till exempel.

Ung Vänster ska förstås göra sin egna valutvärdering. Utan att föregå den processen, kan jag konstatera att vårt förbund trots allt gjorde en väldigt bra valrörelse. Själv deltog jag i valkampanjen i sju, åtta olika distrikt och i vartenda ett av dem – och i resten av landet efter vad jag har hört- har vi vuxit, gjort starka insatser i skoldebatter, startat fler klubbar och värvat många nya medlemmar. Och även om valresultatet förstås känns tungt, märks det redan att lusten i klubbar och distrikt att ta itu med de nya politiska utmaningarna är tillbaka.

Det första vi kommer att göra nu, är att sätta igång en antirasistisk kampanj. Redan dagen efter valet märktes upprördheten över att också Sverige nu har ett främlingsfientligt parti i riksdagen, när tiotusentals gick ut och demonstrerade mot rasismen. Vi är många som är ledsna och oroliga för utvecklingen, och Ung Vänster ska göra sitt allra bästa för att stärka den antirasistiska rörelse som nu håller på att växa till. ”Håll ihop mot rasismen” heter vår kampanj, som kommer att startas nästa vecka. Var gärna med och kampanja med oss. Och välkommen att gå med i Ung Vänster.

Jag sörjer det Sverige som jag växte upp i

Ingen gillar dåliga förlorare. Bitterhet är ingen klädsam egenskap. Men jag kan inte bara resa mig upp, rycka på axlarna och låtsas som ingenting. Det går bara inte. För Sverige blöder, och jag sörjer det land som jag växte upp i. Det är inte nostalgi eller skönmålning jag är ute efter. Bara ett stilla konstaterande om att mycket har gått förlorat nu. Inte bara det här enskilda valet utan stora delar av det som varit fint och bra med Sverige. Sverigedemokraterna, ett rasistiskt parti som härstammar från den nationella rörelsen, har fått tjugo mandat i riksdagen. Moderaternas valresultat är det högsta sedan allmän rösträtt infördes och Socialdemokraterna noterar sitt lägsta resultat i modern tid. Det är ett totalt politiskt systemskifte.

Jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag är rädd för att jag inte kommer att få se det igen – Sverige när det är som bäst. Samtidigt så vet jag också att allt inte var fantastiskt förut, det fanns skrubbsår, friskolereformer, ekonomiska klyftor, sprickor och Bert Karlsson. Men det var aldrig så här isande kallt och beräknande. Inte som jag minns det. Att rasera någonting går fort, samhället har redan slitits sönder under den förra regeringsperioden, och för varje söm som spräcks, som sprättas upp, behövs det tusentals stygn för att laga. Det handlar inte längre om nedskärningar och försämringar utan om strukturförändringar som bygger in skillnader mellan människor i systemet.

Osthyvelprincipen må vara oduglig, men den låter oss åtminstone lida mer tillsammans. Vi hade inte lika långt till varandra då. I en bruksort i södra Norrland var jag kassörskans dotter som gick i samma klass som direktörens son. Visst var det långt till de allra rikaste även då, och nittiotalet märktes med större skolklasser, privatiseringar och ideologiproduktion från höger. Den tiden har förstås hjälpt till att kratta manegen för dagens valresultat. Men fortfarande i åttonde klass satt vi där, jag och direktörssonen, med bänkarna i rad. Vi satt i samma sjunkande båt, även om han hade mycket bättre möjligheter att hålla sig flytande.

Debatten i årets valrörelse kretsade kring den rikaste procentens eventuella problem med ökad beskattning. De stora politiska frågorna – de som omfattade enormt många människor – fick stå tillbaka för överklassproblemen och smutskastningen. Det spelar nog ingen roll vilken partiordförande Socialdemokraterna väljer. Den här gången var det en extra Toblerone-bilaga i Expressen, förra valet gjorde SVT en dokumentär om Perssons ”gods”. Plus att Uppdrag Granskning passar på att köra en favorit i repris, som kommer fram till slutsatsen att i VPK fanns det folk som kallade sig kommunister. De attackeras inte på grund av avsaknad av personlighet eller karisma, de granskas inte på förd politik, de attackeras av borgerlig media med syfte att nöta sönder arbetarrörelsen. Genom att angripa våra företrädare.

Det finns flera problem och utmaningar för den svenska arbetarrörelsen. Det är så här landet ligger, så det är bara att gilla läget och anpassa sin strategi utifrån det. Jag hoppas på en ödmjuk valanalys där vi inte tappar ytterligare i självförtroende eller går ner oss i vanmakt. En rödgrön regering kan komma igen i nästa val, visst blir det svårt och visst kommer det att finnas enorma hål att lappa och laga. Men vad är alternativet? Att vi lägger oss ner och dör, att vi tror att det bästa sättet att bygga landet mer jämlikt är ”förnyelse”, som bakom ordets fluffighet oftast innebär mer av högerpolitik.

Det finns redan allt för många som för en högerpolitik, det är trångt på den kanten, trängre än någonsin. Så att försöka vara bättre Moderater än Moderaterna själva är dött lopp. Det ”nya arbetarpartiet” har vunnit valet genom att slita sönder samhället och skapa verkliga men också inbillade avstånd mellan människor. Det vore ett historiskt misstag för arbetarrörelsen att inte, med ett tydligt förändringsalternativ, bekämpa dessa avstånd.

Några analytiker skyller misslyckandet på samarbetet, men det är en vilseledande förklaring. Det gick dåligt även förra valet, utan ett samarbete på plats. Några viftar med kommunistkortet och menar att Socialdemokraternas nedgång beror på Lars Ohly. Jag vädjar ödmjukt till socialdemokratin att tänka längre än så. Egentligen är mitt stora bryderi inte vad det största arbetarpartiet kommer att tycka om oss. Min största oro handlar om att inte få se Sverige igen som det var när jag växte upp. Och att vi aldrig kommer att få chansen att göra det ännu bättre. Att vissa väljer att skylla på Vänsterpartiet och samarbetet, handlar inte om något annat än att försöka pressa samhället högerut. Så jag ber er vänner inom socialdemokratin att oavsett hur ni ställer er till oss och samarbetet, börja inte vandra högerut. Det finns inget som vore så dåligt för Sverige och framtiden. Vi behöver er, vi som bor i det här landet. Vänsterpartiet kan inte fullt ut fylla de skor som ni under decennier vandrat i, det är omöjligt.

När vi fick en valdebatt om de verkliga samhällsfrågorna, om en anständig sjukförsäkring som inte friskförklarar människor trots att de är sjuka, då fick vi också medvind. Debatten kom för sent och högervindarna blåste för hårt för att det skulle räcka hela vägen fram. Men det vore brottsligt att inte inse att det var när vi stod upp som tydligast för det jämlika Sverige som vi fick bäst utdelning. Medieläget är en av de mest avgörande orsakerna till att vi inte lyckades vrida debatten i den riktning vi ville. Det är inget vi kan nonchalera i arbetarrörelsen, vi måste allvarligt fundera på hur vi ska klara av att väga upp detta. För det kommer inte att sluta av sig självt. En regering kan gå till val när det råder massarbetslöshet, när socialförsäkringssystemen är tömda och välfärden nedmonterad och ändå ro hem det till sist. Det är sorgligt men sant. När de största skattesänkningarna någonsin beskrivs som att ”gå mot mitten” har vi stora problem.

Sverige har förändrats till det sämre, delar av förändringarna har pågått under en längre tid. Nu ser vi ett nytt hårdare klimat. Den bästa medicinen för ett samhälle som ska hålla ihop är krav på reformer som skapar samhörighet. Som istället för att segregera och dela upp, ser till att människor möts och kan se sig själv i varandra.

Misstänksamhet människor emellan är högerns bästa vän medan ett återskapande av solidariteten är arbetarrörelsens viktigaste framtidsförsäkring. Det finns mycket mer att säga, om Sverigedemokraterna, om Sverige som nu har tappat sin roll som föregångsland i välfärdsmodell och om hur det blir med regeringsbildandet och annat, det får jag återkomma om. Nu måste vi laga oss själva, vi inom arbetarrörelsen, för det smärtar att förlora Sverige. Så jag torkar de tårar som omöjligen kunde stoppas från att falla. För jag vägrar sluta tro och hoppas på den arbetarrörelse som byggde landet. På ett Sverige där direktörens son delar skolbänk med kassörskans dotter. På att vi i framtiden också kan göra någonting åt det som länge varit dåligt och eftersatt. Och att vi tillsammans kan mota tillbaka rasismen som smittat Sverige. Stig Sjödin skriver vackert i ”ordet och friheten”

”När två är tillsammans kan orden uppstå, frihet säger jag och du får äntligen le igenkännande.”

Valrörelsen hade också många fantastiska inslag och jag är säker på att ingen medlem kunde ha gjort det bättre. Nu gäller det att kanalisera och organisera det enorma missnöje som finns bland människor. Det finns inget annat alternativ för oss än att resa oss upp och komma tillbaka. Smärta gör ont, men att fortsätta känna är det som kommer att rädda oss från det allra farligaste, likgiltigheten.

Ung Vänster goes undercover – avslöjar ”det nya arbetarpartiet”

Under hela valrörelsen har Moderaterna kallat sig ett arbetarparti, utan att påståendet har granskats eller ifrågasatts. Nu har Ung Vänster gjort vad journalisterna borde gjort för länge sedan – vi har tagit reda på hur det egentligen ligger till. Kolla in!

YouTube Preview Image

Sida 30 av 116« Första...1020...2829303132...405060...Sista »