När de viktiga frågorna försvinner

Valrörelsen 2010 är en av de mest opolitiska valrörelser jag har varit med om. Moderaterna gick till val på att tona ner det politiska inslaget i valdebatterna. Allt skulle cirkulerade kring kandidaternas utstrålning och trovärdighetsmätningar. Expressen publicerar två dagar innan valet en hel Tobleronebilaga samtidigt som välkammade Mufare i skoldebatterna skanderar att de aldrig kan tänka sig ”en sån som” Sahlin representera Sverige på EU-middagarna i Bryssel. Det gick nog bättre än vad många borgare hade vågat hoppas på. Hatkampanjen mot Socialdemokraternas ordförande hade inte kunnat få ett bättre fotfäste. Det hade rent av kunnat vara de borgerliga partiernas egna funktionärer som satt vid tangentborden och i TV-studiorna. Det är en föga klädsam utveckling som gör det allt svårare för arbetarrörelsen att komma ut med de viktiga politiska budskapen och tydliggöra skillnaderna mellan blocken.

Återigen får man nu höra rop på att ”vi skulle ha tagit debatten” som ett svar på varför främlingsfientligheten har hittat till riksdagen. Som om problemet vore informationsmässiga missförstånd. Som att det inte räcker med att vartannat debattprogram i TV handlar om ”invandrarfrågan”. Alliansen har naturligtvis krattat manegen för främlingsfientlighet genom att plocka isär Sverige och se till att fackföreningsrörelsen, som hållit ihop löntagarkollektivet, kraftigt försvagats. Men man kan inte låta bli att med bitterhet se tillbaka på hur valrörelsens slutskede uteslutande kom att ställa detta parti i centrum.

Mona Sahlin åkte runt och talade på varje torgmöte i hela landet om för väljarna att de inte tänkte samarbeta med SD. Som om någon undrade. Allianssympatisörer stod vid min pendeltågsstation och talade om att man måste rösta i år – annars kommer SD in. Den lokala moderaten ställde sig i en stadsdel nära mig och predikade för alla förstagångsväljare att det viktigaste nu var att inte få in ett parti som ”grupperar” människor. Förmanande skrämseltaktik utan politiskt innehåll. Man ville säkert väl, men sikten skymdes för de helt centrala ekonomiska frågorna. Frågorna som försvann i valrörelsen.

När ska vi våga ta den riktiga debatten om hur Moderaterna dränerat statskassan utan att skapa ett enda nytt jobb? När ska journalisterna hitta bakom det tomma pratet om ”arbetslinje” och granska arbetslöshetsstatistiken? Hur lång tid ska det ta innan vi får se redovisningar på hur mycket Stockholms stad har förlorat på historiens mest aggressiva utförsäljningar av bostäder och vårdcentraler? Att sälja ut allmän egendom till häpnadsväckande vrakpriser rimmar illa med det förment moderata ”ekonomiska ansvarstagandet”.

Det är kusligt hur föreställningen om att Moderaterna ”rört sig mot mitten” fortfarande lever kvar. Exakt vad består mittensvängen i? Fullständigt skrattretande moderata valkampanjer om att ”Bara ett arbetarparti kan fixa jobben” får uppfattas som en humanisering av det stora högerpartiet samtidigt som arbetslöshetstalan slår nya rekord. Det är häpnadsväckande hur historiens största skattesänkningar har fått rubriken ” att röra sig mot mitten”. När ska vi få veta vart pengarna har tagits ifrån?

Nu är det dags att vi återgår till politiken, bortom politiska spelteorier, personhysteri och invandrarfixering. Tvinga ut Reinfeldt och hans ministrar i ljuset, låt honom inte gömma sig i de egentillverkade luftslotten. Ställ honom mot fakta.

Efter valet – håll ihop mot rasismen

Det är inte helt enkelt att komma igång igen efter valet i söndags. En del av mig vill bädda ner mig, blunda och försöka att inte låtsas om att det är som Ida skriver här nedanför, att det Sverige man vuxit upp i nu håller på att bli någonting annat. Någonting kallare. Men så funkar det förstås inte. Det enda som finns att göra, är att räta på ryggen och fortsätta arbeta för att förändra.

Nu utvärderas valet, hur det kunde gå så snett att borgerligheten tagit greppet om Sverige och vad främlingsfientlighetens tillväxt beror på. Det finns många saker jag skulle vilja rekommendera för läsning. Ali Esbati (x2), Kajsa Borgnäs och Irene Wennemo (om socialdemokraterna) har skrivit bra, till exempel.

Ung Vänster ska förstås göra sin egna valutvärdering. Utan att föregå den processen, kan jag konstatera att vårt förbund trots allt gjorde en väldigt bra valrörelse. Själv deltog jag i valkampanjen i sju, åtta olika distrikt och i vartenda ett av dem – och i resten av landet efter vad jag har hört- har vi vuxit, gjort starka insatser i skoldebatter, startat fler klubbar och värvat många nya medlemmar. Och även om valresultatet förstås känns tungt, märks det redan att lusten i klubbar och distrikt att ta itu med de nya politiska utmaningarna är tillbaka.

Det första vi kommer att göra nu, är att sätta igång en antirasistisk kampanj. Redan dagen efter valet märktes upprördheten över att också Sverige nu har ett främlingsfientligt parti i riksdagen, när tiotusentals gick ut och demonstrerade mot rasismen. Vi är många som är ledsna och oroliga för utvecklingen, och Ung Vänster ska göra sitt allra bästa för att stärka den antirasistiska rörelse som nu håller på att växa till. ”Håll ihop mot rasismen” heter vår kampanj, som kommer att startas nästa vecka. Var gärna med och kampanja med oss. Och välkommen att gå med i Ung Vänster.

Jag sörjer det Sverige som jag växte upp i

Ingen gillar dåliga förlorare. Bitterhet är ingen klädsam egenskap. Men jag kan inte bara resa mig upp, rycka på axlarna och låtsas som ingenting. Det går bara inte. För Sverige blöder, och jag sörjer det land som jag växte upp i. Det är inte nostalgi eller skönmålning jag är ute efter. Bara ett stilla konstaterande om att mycket har gått förlorat nu. Inte bara det här enskilda valet utan stora delar av det som varit fint och bra med Sverige. Sverigedemokraterna, ett rasistiskt parti som härstammar från den nationella rörelsen, har fått tjugo mandat i riksdagen. Moderaternas valresultat är det högsta sedan allmän rösträtt infördes och Socialdemokraterna noterar sitt lägsta resultat i modern tid. Det är ett totalt politiskt systemskifte.

Jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag är rädd för att jag inte kommer att få se det igen – Sverige när det är som bäst. Samtidigt så vet jag också att allt inte var fantastiskt förut, det fanns skrubbsår, friskolereformer, ekonomiska klyftor, sprickor och Bert Karlsson. Men det var aldrig så här isande kallt och beräknande. Inte som jag minns det. Att rasera någonting går fort, samhället har redan slitits sönder under den förra regeringsperioden, och för varje söm som spräcks, som sprättas upp, behövs det tusentals stygn för att laga. Det handlar inte längre om nedskärningar och försämringar utan om strukturförändringar som bygger in skillnader mellan människor i systemet.

Osthyvelprincipen må vara oduglig, men den låter oss åtminstone lida mer tillsammans. Vi hade inte lika långt till varandra då. I en bruksort i södra Norrland var jag kassörskans dotter som gick i samma klass som direktörens son. Visst var det långt till de allra rikaste även då, och nittiotalet märktes med större skolklasser, privatiseringar och ideologiproduktion från höger. Den tiden har förstås hjälpt till att kratta manegen för dagens valresultat. Men fortfarande i åttonde klass satt vi där, jag och direktörssonen, med bänkarna i rad. Vi satt i samma sjunkande båt, även om han hade mycket bättre möjligheter att hålla sig flytande.

Debatten i årets valrörelse kretsade kring den rikaste procentens eventuella problem med ökad beskattning. De stora politiska frågorna – de som omfattade enormt många människor – fick stå tillbaka för överklassproblemen och smutskastningen. Det spelar nog ingen roll vilken partiordförande Socialdemokraterna väljer. Den här gången var det en extra Toblerone-bilaga i Expressen, förra valet gjorde SVT en dokumentär om Perssons ”gods”. Plus att Uppdrag Granskning passar på att köra en favorit i repris, som kommer fram till slutsatsen att i VPK fanns det folk som kallade sig kommunister. De attackeras inte på grund av avsaknad av personlighet eller karisma, de granskas inte på förd politik, de attackeras av borgerlig media med syfte att nöta sönder arbetarrörelsen. Genom att angripa våra företrädare.

Det finns flera problem och utmaningar för den svenska arbetarrörelsen. Det är så här landet ligger, så det är bara att gilla läget och anpassa sin strategi utifrån det. Jag hoppas på en ödmjuk valanalys där vi inte tappar ytterligare i självförtroende eller går ner oss i vanmakt. En rödgrön regering kan komma igen i nästa val, visst blir det svårt och visst kommer det att finnas enorma hål att lappa och laga. Men vad är alternativet? Att vi lägger oss ner och dör, att vi tror att det bästa sättet att bygga landet mer jämlikt är ”förnyelse”, som bakom ordets fluffighet oftast innebär mer av högerpolitik.

Det finns redan allt för många som för en högerpolitik, det är trångt på den kanten, trängre än någonsin. Så att försöka vara bättre Moderater än Moderaterna själva är dött lopp. Det ”nya arbetarpartiet” har vunnit valet genom att slita sönder samhället och skapa verkliga men också inbillade avstånd mellan människor. Det vore ett historiskt misstag för arbetarrörelsen att inte, med ett tydligt förändringsalternativ, bekämpa dessa avstånd.

Några analytiker skyller misslyckandet på samarbetet, men det är en vilseledande förklaring. Det gick dåligt även förra valet, utan ett samarbete på plats. Några viftar med kommunistkortet och menar att Socialdemokraternas nedgång beror på Lars Ohly. Jag vädjar ödmjukt till socialdemokratin att tänka längre än så. Egentligen är mitt stora bryderi inte vad det största arbetarpartiet kommer att tycka om oss. Min största oro handlar om att inte få se Sverige igen som det var när jag växte upp. Och att vi aldrig kommer att få chansen att göra det ännu bättre. Att vissa väljer att skylla på Vänsterpartiet och samarbetet, handlar inte om något annat än att försöka pressa samhället högerut. Så jag ber er vänner inom socialdemokratin att oavsett hur ni ställer er till oss och samarbetet, börja inte vandra högerut. Det finns inget som vore så dåligt för Sverige och framtiden. Vi behöver er, vi som bor i det här landet. Vänsterpartiet kan inte fullt ut fylla de skor som ni under decennier vandrat i, det är omöjligt.

När vi fick en valdebatt om de verkliga samhällsfrågorna, om en anständig sjukförsäkring som inte friskförklarar människor trots att de är sjuka, då fick vi också medvind. Debatten kom för sent och högervindarna blåste för hårt för att det skulle räcka hela vägen fram. Men det vore brottsligt att inte inse att det var när vi stod upp som tydligast för det jämlika Sverige som vi fick bäst utdelning. Medieläget är en av de mest avgörande orsakerna till att vi inte lyckades vrida debatten i den riktning vi ville. Det är inget vi kan nonchalera i arbetarrörelsen, vi måste allvarligt fundera på hur vi ska klara av att väga upp detta. För det kommer inte att sluta av sig självt. En regering kan gå till val när det råder massarbetslöshet, när socialförsäkringssystemen är tömda och välfärden nedmonterad och ändå ro hem det till sist. Det är sorgligt men sant. När de största skattesänkningarna någonsin beskrivs som att ”gå mot mitten” har vi stora problem.

Sverige har förändrats till det sämre, delar av förändringarna har pågått under en längre tid. Nu ser vi ett nytt hårdare klimat. Den bästa medicinen för ett samhälle som ska hålla ihop är krav på reformer som skapar samhörighet. Som istället för att segregera och dela upp, ser till att människor möts och kan se sig själv i varandra.

Misstänksamhet människor emellan är högerns bästa vän medan ett återskapande av solidariteten är arbetarrörelsens viktigaste framtidsförsäkring. Det finns mycket mer att säga, om Sverigedemokraterna, om Sverige som nu har tappat sin roll som föregångsland i välfärdsmodell och om hur det blir med regeringsbildandet och annat, det får jag återkomma om. Nu måste vi laga oss själva, vi inom arbetarrörelsen, för det smärtar att förlora Sverige. Så jag torkar de tårar som omöjligen kunde stoppas från att falla. För jag vägrar sluta tro och hoppas på den arbetarrörelse som byggde landet. På ett Sverige där direktörens son delar skolbänk med kassörskans dotter. På att vi i framtiden också kan göra någonting åt det som länge varit dåligt och eftersatt. Och att vi tillsammans kan mota tillbaka rasismen som smittat Sverige. Stig Sjödin skriver vackert i ”ordet och friheten”

”När två är tillsammans kan orden uppstå, frihet säger jag och du får äntligen le igenkännande.”

Valrörelsen hade också många fantastiska inslag och jag är säker på att ingen medlem kunde ha gjort det bättre. Nu gäller det att kanalisera och organisera det enorma missnöje som finns bland människor. Det finns inget annat alternativ för oss än att resa oss upp och komma tillbaka. Smärta gör ont, men att fortsätta känna är det som kommer att rädda oss från det allra farligaste, likgiltigheten.

Ung Vänster goes undercover – avslöjar ”det nya arbetarpartiet”

Under hela valrörelsen har Moderaterna kallat sig ett arbetarparti, utan att påståendet har granskats eller ifrågasatts. Nu har Ung Vänster gjort vad journalisterna borde gjort för länge sedan – vi har tagit reda på hur det egentligen ligger till. Kolla in!

YouTube Preview Image

Trippel-lästips om bostadsbristen för ungdomar

En av de frågor Ung Vänster har pratat mest om i valrörelsen är bostadsbristen för unga. Den drabbar ungdomar över hela landet. Även i kommuner där det inte råder någon brist på bostäder generellt är det svårt för ungdomar att hitta en bostad eftersom små, billiga hyresrätter ofta saknas. Enligt Hyresgästföreningen saknar 216 000 unga idag ett eget boende.

Idag ser jag att de Fackliga Samhällsbyggarna (GS, Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna, SEKO och Transport) har publicerat en rapport om bostadssituationen i Stockholm. De har frågat 862 ungdomar om deras bostadssituation och resultaten är knappast förvånande: hälften av de tillfrågade uppger att de saknar egen bostad. Lika många är oroliga för sin framtid. Sju av tio vill att det ska byggas fler hyresrätter och endast elva procent anser att regeringens bostadspolitik har underlättat för dem att få en bostad. Läs rapporten här.

Två av Ung Vänsters förbundsstyrelseledamöter, Clara Lindblom och Tove Liljeholm, har också skrivit läsvärda artiklar om bostadsfrågan. Clara skriver om att moderaterna saknar en politik för att lösa bostadsbristen och Tove skriver om högerns förslag om att sänka boendestandarden, bland annat genom att slopa regler om handikappanpassning:

I debatt efter debatt pratar man raljant om att det byggs ”för handikappvänligt” och man beskriver krav på tillgänglighet i termer som ”krav på möjligheten att köra rullstolsrace på toaletten”. Magnus Andersson, ordförande för Centerpartiets ungdomsförbund menar i en debattartikel i Expressen att dagens handikappnorm i princip gör det omöjligt att bygga små lägenheter.

Lösningen på bostadsbristen är naturligtvis inte en sämre standard och sämre villkor för människor med funktionsnedsättning. Självklart måste nya lägenheter byggas med en schyst kvalitet och en god tillgänglighet. Problemet är inte ett vändmått på 1,3 meter eller en schyst belysning. Grundproblemet fortfarande att det byggs för lite och att de få lägenheter som ändå byggs framför allt är dyra bostadsrätter som ingen under trettio har råd med.

Läs Toves artikel här.

Turnéblogg

Det blir lite tunt med bloggande från min sida för närvarande. Jag är ute och dräller och debatterar, besöker skolor och håller torgmöten. Valturné helt enkelt. Men följ gärna turnébloggen ”Slut på festen”.

Ingen förlängd provanställning för unga!

I ett försök att framstå som handlingskraftiga när det gäller ungdomsarbetslösheten, har alliansen tänkt införa ”lärlingsprovanställningar”. Det är ett lurigt ord, eftersom förslaget inte har något med lärlingsutbildningar att göra, utan bara handlar om att förlänga provanställningstiden för unga, från dagens sex månader till hela arton månader. Som LO och TCO konstaterat: förslaget innebär att 250 000 unga får en svagare ställning på arbetsmarknaden. Under provanställning kan man ju bli uppsagd precis när och hur som helst.

Den förlängda provanställningen är inte populär. LO:s ungdomssekreterare Sandra Viktor har låtit göra en undersökning och den visar att hela 87 procent tycker att det är en dålig idé. Viktor kallar det ”ren diskriminering av unga människor”. Sant.

Vad som behövs, är större trygghet för unga på arbetsmarknaden. Bort med arbetslösheten, bort med de osäkra anställningarna – fasta jobb som norm. Det måste vara målet.

Miljarder i skatteslöseri

Moderaterna snackar mycket ekonomi i valrörelsen. De vill framhålla att de är duktiga i grenen, att de håller statens finanser i schack – i motsats mot vänstern som vill ”skattechocka”, sätta igång sedelpressen och slösa bort folks surt förvärvade och skattade slantar. Det är obegripligt hur de har lyckats etablera en sådan bild av sig själva.

Ta bara det här med jobben, som regeringen har försökt skattesänka fram. Som Marika Lindgren-Åsbrink (på bloggen Storstad) skriver: högerns jobbpolitik är dyr, och genomförs genom slöseri av skattepengar. Hon har gjort en genomgång av kostnaderna för de få jobb regeringen har lyckats skrapa ihop och fram träder en sjuk bild av hur våra skattepengar kastats i sjön. Kolla bara:

  • Generellt sänkta arbetsgivaravgifter – kostnad: 2,5 miljoner per jobb
  • Sänkt avgift för arbetsgivare med ungdomar anställda – kostnad: 950.000 kronor per jobb
  • RUT-avdrag – kostnad: 800.000 kronor per jobb
  • Ekonomiska frizoner (förslag) – kostnad: 510.000-765.000 kronor per jobb
  • Halverad restaurangmoms (förslag) – kostnad: 700.000 kronor per jobb

Marika Lindgren-Åsbrink kommenterar:

Den totala prislappen för ovanstående åtgärder, exklusive företagszonerna som inte har någon prislapp, är ungefär 23 miljarder kronor. Antalet jobb som skapas är som bäst ungefär 21.000. Det betyder att varje jobb kostar mer än en miljon kronor styck. Hade man rakt av betalat hela arbetskostnaden i befintliga företag eller i välfärden istället hade man kunnat få dubbelt så många jobb för samma summa.

Eller ta det här med vinstslöseriet i välfärden. Enligt en ny granskning, gick de 15 största vård- och skolföretagen med över två miljarder i vinst förra året. Två miljarder, som till exempel hade kunnat bekosta 5.000 heltidsanställda sjuksköterskor.

Slöseriet måste få ett slut. Facit av fyra års högerstyre är en arbetslöshet på över åtta procent. Vårdpersonalen går på knäna. Var fjärde elev klarar inte gymnasiet. Unga kan inte hitta vare sig en bostad eller ett jobb. Vi behöver fler lärare, fler vårdbiträden, fler undersköterskor, fler sjuksyrror, fler skolkuratorer, fler som bygger bostäder, fler som bygger järnväg, fler elevassistenter, fler läkare – listan kan göras lång. Ge inte Anders Borg möjlighet att kasta våra skattepengar i sjön i fyra år till. Byt regering, byt politik.

Hört från valrörelsen: Moderat lovat näcka på gymnasieskola (hemska tanke!)

Under en debatt på Tumba gymnasium i Botkyrka kommun idag fick den moderate riksdagsleda­moten Fredrik Schulte den fullständigt rimliga frågan om inte Alliansens skattesänkningar i hundra­miljardersklassen har lett till nedskärningar och höjda avgifter. ”Nä” svarade Fredrik. ”Jo” sa el­even och påpekade att till exempel patientavgifterna har höjts i landstinget. Eleven verkade rätt säker på sin sak, men riksdagsmoderaten fortsatte att insistera på att så absolut inte har skett och tillade att om patientavgifterna verkligen har höjts, så skulle han streaka fem varv runt Tumba gymnasium.

Nu råkar det ju tyvärr vara så att den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting faktiskt har höjt patientavgifterna för att träffa en specialistläkare från 260 till 320 spänn under den här mandat­perioden, de har sett till att det har har blivit 50 kronor dyrare att besöka en akutmottagning och lagt på en tia för husläkarbesök.

Jobbigt att inte ha koll på sin egen politik, särskilt om man är riksdagsledamot. Men frågan är om detta inte blir jobbigast för de stackars eleverna på Tumba gymnasium, som kommer behöva se moderaten springa näck runt skolan. Lycka till i skolvalet i Tumba, Schulte!

Bostad sökes!

Några borgerliga bloggare och kommentatorer funderar med anledning av min artikel på Newsmill över mysteriet att jag inte fått något förstahandskontrakt efter fem år i bostadskön. Det är hur lätt som helst menar dessa. Några tror att jag är dum och inte fattat att man kan stå i en bostadskö. Till dom vill jag bara komma med ett lugnande besked, jag är jättesmart och jätteflitig. Men det finns ett litet problem. Jag råkar vara låginkomsttagare och en ensamstående sådan. Trist eller hur?

Om ni inte tror mig är det bara att kolla min taxerade inkomst på den där nätsidan där man kan få reda på att bostadsministern tillhör den övre kategorin (inte för att jag har kollat, sådan är minsann inte jag). Och vad det gäller mitt civilstånd så lovar jag att jag inte har någon karl i garderoben. För att få detta bekräftat kan ni fråga vem som helst, eller i annat fall kolla in min facebook. Men eftersom så många valt att sträcka ut en hjälpande hand passar jag på att ta emot den. Äntligen någon som bryr sig!

Jag är en hyfsat trevlig tjej på snart 29 jordsnurr, jag har inga allvarliga laster och röker gör jag på balkongen. Om jag får säga det själv är jag nästan tråkigt skötsam till vardags och har heller inga husdjur. Ni som vet allt om hur man får ett förstahandskontrakt med dessa meriter fatta pennan och skriv till: Ida@ungvanster.se Tack på förhand!

PS. Sedan kan jag bara lite sådär småkorkat påminna om att det är en liten billig lägenhet jag är ute efter. En såndär som brukar ta slut först av alla i bostadskön. DS.

Sida 30 av 115« Första...1020...2829303132...405060...Sista »