Hur mycket är en kvinna värd?

Det finns en vardagsrädsla många kvinnor lever med. Ömsom hånad som obefogad, ömsom prisad som en slags kvinnlighetsmarkör. Den blir i vissa fall föremål för en manlig beskyddarmentalitets tillfredställelse. Men vi skyddar oss själva, tar omvägar och tar sällskap. Rör oss inte i mörker. Vi får uppmaningar från föräldrar och lärare (till skillnad från våra bröder). Vi ska skydda oss, skyla oss och ta ansvar. Kvinnor är världsmästare i att ta ansvar. Vi diskar, tvättar, går ner på deltid, är oroliga för vårt utseende och har ständig viktångest.

Vi förlitar oss på männen i våra liv, pojkvänner och fäder som förutsätts stå i begrepp att skydda oss från andra fulare män. Män som vi skyr och föraktar och som vi inte vill ha i våra liv. Hur skulle vi annars orka leva vidare om vi inte litade på de vi älskade mest? Samtidigt är det just dessa män som kan vara de som sårar oss allra mest, ber oss inte gå ut med vännerna, att inte äta för mycket eller vara ute för sent. De allra flesta fall av våldtäkt och misshandel sker inom dessa nära relationer.

Men då har vi trots allt vårt yttersta skyddsnät i rättsstaten, i domstolarna. Där skipas rättvisa. Men svenska domstolar är så nedsölade av stockkonservativa föreställningar om mannens rätt att rättssäkerheten i det här landet bör ifrågasättas. I Iran är en kvinnas vittnesmål värt hälften så mycket som en mans. Hur mycket är den värd i Sverige?

Metro skriver om ett fall som nyligen avgjordes i hovrätten:

” Den 32-årige mannen slog sin gravida fru i huvudet med två hyllplan i trä, så hårt att de gick sönder. Inför parets barn tryckte han sedan sitt knä mot kvinnans bröst och tog stryptag på henne. Men varken Malmö tingsrätt eller hovrätten anser att misshandeln var grov, skriver Metro.
Anledningen: Hyllplanen var inte av ett tillräckligt kraftigt material och kvinnan hade provocerat maken.”

Varför får våldtagna och slagna kvinnor alltid skulden för de brott de utsätts för? En misshandel är en misshandel. Men domstolens inställning är en annan. Det finns inga våldtäktsmän, inga män som slår, bara män som inte riktigt kan kontrollera sig – som vars fysiologiska natur leder dem till utåtagerande handlingar. Han blev provocerad, hade förlorat jobbet eller hon sänkte inte volymen. Kvinnan kan kontrollera situationen – det är hon som utlöst sprängladdningen.

Svenska domstolar är våldsamma mäns bästa försvarare. Mäns våld mot kvinnor är ett brott som ständigt sanktioneras av urgamla föreställningar om mäns äganderätt över sina flickvänners vänskapsrelationer, matvanor, klädsmak och kroppar. Upprinnelsen till händelserna i Malmö var att paret hade börjat diskutera varför kvinnan hade varit ute kvällen innan. Hovrättens ser övergreppet ur hans perspektiv, hittar bortförklaringar och förmildrande omständigheter. Kvinnan klarade sig, men för många misshandlade fruar och flickvänner får det till och med en dödlig utgång.

Och sedan undrar dem varför vi är rädda.

Feminister blir ibland beskyllda för att vara stridslystna, att gå för långt. I själva verket är det precis tvärtom. Vi berättar bara om vår egen verklighet, om våra väninnors och våra mödrars. Vi lägger bara fram statistiken. Hatet och våldet är det inte vi som står för.

Vad gör integrationsministern i Malmö?

Hela Sveriges blickar riktas nu mot skottlossningarna mot invandrare i Malmö. Vittnesmål talar om skärrade familjer som inte vågar lämna sina hem, föräldrar som börjat skjutsa sina barn till skola och kvällsaktivisteter och affärsinnehavare som inte längre vågar ha öppet på kvällarna. Det här är på riktigt. Parallellerna till 90-talets laserman som spred skräck i Stockholm ligger inte långt borta. Nu som då med ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Det är ett tidsmärke och en förvarning om vart vi är på väg. Hur gärna vi än vill se skottlossningen som frånkopplat vår politiska samtid är det en naiv tanke. Lasermannen John Ausonius berättar i intervjuer att han upplevde ett tyst medgivande av folk runt omkring honom, men också ett politiskt och moraliskt stöd från framför allt Ny demokrati och partier som Sverigedemokraterna när han begick sina brott.

Den europeiska våg av främlingsfientliga partier som tar sig in i de nationella parlamenten växer nu i styrka. Tonläget har även här hemma förråats. Retoriken är aggressiv och tänjer hela tiden gränser för vad som är okej att säga om landets egna invånare. Dansk Folkeparti driver frågan om omisskännliga utvisningar och holländska Frihetspartiets muslimskatter förklarar krig mot en invandrad eller andra generationens invandrad minoritet. Historierna om slöjor och förortsbränder sipprar ned till att bli de viktiga diskussionerna i personalmatsalar och klassrum. Den politiska debatten samlas kring illusoriska frågeställningar som pekar på klädesplagg och korancitat istället för ekonomiska fördelningsfrågor eller andra avgörande politiska stridsfrågor. Borgerliga regeringar hamnar i en (självvald parlamentarisk) situation där de allt för ofta saknar ryggrad att ifrågasätta utgångspunkten för den stormande hatpropagandan.

För ur detta hätska samhällsklimat föds våldsverkare som på allvar tror att färre malmöbor ska ge dem en bättre välfärd. Den svenska regeringen svarar med att skicka integrationsministern till Rosengård! Erik Ullenhag (fp) kommenterar skottlossningarna i Expressen genom att utse svenska språkkunskaper som ett sätt att ”komma in i det svenska samhället”. Han ser Malmö som den stad som ”har många utmaningar framför sig” då han ser oron över ”bristerna i integrationen”. Integrationen av vilka då? Nazisterna? Är det måhända dags för rasisterna att integreras i den i allt väsentligt mänskliga kulturen att inte skjuta skarpt? Vad har det faktum att 47-årige Basi Hassan blev skjuten i magen när han väntade på bussen att göra med Ullenhags läskiga halvmesyrer? Här sparkas det på den som ligger på ett sätt som framställer svenskar med utländsk härkomst som andra klassens medborgare. Attackerna riktade mot invandrare går alltid under integrationskontot – ett sätt att flytta över skulden till offret. Det är ett djupt obehaglig resonemang som inte hör hemma i den liberala idétraditionen.

När man läste om andra världskriget i skolan kunde man inte begripa hur så många människor kunde köpa de nazistiska konspirationsteorierna. Idag växer samma krafter sig starkare mitt framför ögonen på oss. I kammaren representeras konspirationerna av herrar i välskurna kostymer, men på gatorna får dem allt mer handgripliga konsekvenser. Något måste göras som har utgångspunkt i verkligheten – vi är i akut behov av redliga människor som som står upp och säger att det får vara nog nu. Låter vi saken bero går vi en mycket mörk framtid till mötes.

Uppdatering: Thaher Pelaseyed ”Det är politiken som skjuter människor”

Trupperna måste dras tillbaka

Ännu en svensk har i dagarna fallit offer för det meningslösa krigandet i Afghanistan. Under samma tidsperiod dog förmodligen ännu fler afghaner av samma anledning. I nio år har våld och dödande präglat vardagen för detta folk. Nu får vi rapporter om att otryggheten aldrig har varit så stor. På varje punkt ser verkligheten idag sämre ut än vad den gjorde innan bepansrade västerlänningar marscherade in i området 2001. Minns vi ens varför? Knappast. Ändå fortsätter vi välvilligt och naivt bistå amerikaner med stormaktsdrömmar genom närmast filosofiska resonemang om ”demokrati”.

Det fungerar in, det har aldrig fungerat. Människor dör. Mördandet har drivit fler människor in i desperation, fattigdom och misströstan. Det är inte en särskilt god grund att bygga ett samhälle på. Hur många fler liksäckar ska behöva flygas hem till Sverige innan vi inser att detta är ett misslyckande? Hans Linde kommenterar.

Att vara vänster på 2010-talet

Vänsterpartiet tillsatte härom veckan en framtidskommission, som ska se över och komma med förändringsförslag för partiets organisation och politik. Ida Gabrielsson leder arbetet.

Idag lanserar framtidskommissionen en hemsida, som ska bli väldigt intressant att följa. Dels för att se och läsa om vad kommissionen gör och hur de tänker, men också för att det där kommer kunna föras en diskussion där alla som är intresserade av hur Vänsterpartiet ska kunna stärkas, kan delta.

Hemsidan hittar du här.

Ida har skrivit ett första inlägg om hur Sverige har förändrats och vilka utmaningar en modern vänster står inför idag.

Att vara det tydligaste vänsteralternativet i svensk politik på 2010-talet ställer delvis nya krav på strategier, såväl politiska som organisatoriska. Sverige ser definitivt inte ut som det gjorde på 70-talet längre. Skillnaden mellan 90-talets Sverige och nutiden är påfallande. Den politiska kartan är omritad och de faktiska förutsättningarna ser annorlunda ut idag för oss som vill ha en radikal förändring. Fundamenten i den svenska modellen håller på att vittra sönder, det har länge saknats en politik för full sysselsättning och villkoren på arbetsmarknaden domineras av otrygghet. Avregleringar och privatiseringar har trängt undan demokratin och politiken på område efter område. Entreprenörsandan tvingar fram ett marknadstänkande och även stora delar av den offentliga sektorn drivs idag efter marknadsliknande modeller. Klassamhället och skillnader beroende på kön såg annorlunda ut innan friskolereformens införande, explosionen av visstidsanställningarna och EU-direktivens tvångströjor. De enorma skattesänkningarna och trygghetssystemens totala urholkning har förändrat Sverige i grunden. För att använda mig av ett gammaldags utryck i dessa förnyelsetider: relationen mellan arbete och kapital är en annan idag.

För att kunna förändra måste vi förändras. När borgerliga debattörer talar om förnyelse, är det oftast liktydigt med ytterligare marknadsanpassning. Förnyelse är lika med högervridning. För Vänsterpartiet är det inte ett alternativ, tvärtom så ska vi vara de som även i framtiden tydligast bekämpar den utvecklingen. Vi måste däremot förstå att kampen, ibland, förs på nya arenor, med andra metoder och mot tyngre motståndare. Systemkritikkritiken på 2010-talet har nya utmaningar.

Läs hela här.

(Bild: http://framtiden.vansterpartiet.se/)

Öppet brev till nya bostadsministern

Ung Vänsters förbundsstyrelseledamot Clara Lindblom har skrivit ett öppet brev till Stefan Attefall:

”Hej Stefan! Till att börja med vill jag gratulera till det nya jobbet som bostadsminister. Nu mer än någonsin behövs ett ökat statligt ansvar för bostadspolitiken och en större samordning mellan staten och kommunerna. Din föregångare Mats Odell tyckte att din ministerpost behövdes lika lite som en lastbilsminister. Jag hoppas att du tycker att din uppgift är viktigare än så.

Som du vet råder det bostadsbrist i varannan svensk kommun. I bostadsbristens Sverige tvingas vi unga bo hemma i flera år mot vår vilja, tacka nej till studieplatser eftersom vi inte hittar bostad i tid, flytta runt mellan osäkra andra- och tredjehandskontrakt som ofta innebär att vi tvingas betala hyror långt över tillåtna nivåer. Några sanktioner mot överhyror vid andrahandsuthyrning finns inte, och att gå till Hyresnämnden och kräva återbetalning är sällan ett alternativ för den som står i beroende­ställning till sin hyresvärd.

Därför blir jag bekymrad när din chef och tillika statsminister Fredrik Reinfeldt i sin regerings­förklaring avhandlar hela bostadspolitiken i endast två meningar, varav det mest konkreta beskedet är att bostadstillfällen för unga ska skapas genom att regeringen ska stimulera uthyrning av privat­bostäder. För det är viktigt att komma ihåg att väldigt många unga far illa på andrahandsmarknaden genom oschyssta hyresvillkor, korta kontrakt och uttag av rena ockerhyror. Jag har vänner som har flyttat upp till sju gånger på två år, betalat 7 000 kronor i månaden för en etta på trettio kvadrat och som slutat packa upp flyttkartongerna eftersom de ändå inte vet hur länge de kommer att få bo kvar i lägenheten. Dem borde du ha i åtanke när du går in för att stimulera andrahandsuthyrningen.”

Läs hela här!

Dema mot rasism

I samband med riksdagens öppnande idag kommer en mängd antirasistiska demonstrationer att arrangeras runt om i landet. Kom gärna och visa vad du tycker också! Ju fler vi är som visar hur illa vi tycker om rasisternas människosyn och verklighetsuppfattning desto lättare är det att mota tillbaka dem. Här är några av de orter där det kommer arrangeras manifestationer. Lägg gärna till din egen ort i kommentarsfältet om du har den informationen. I Stockholm kommer Vänsterpartiets Lars Ohly att tala.

Stockholm: 17.00 Sergels torg
Malmö: 17.00 Möllevångstorget
Jönköping: 18.00 Rådhusparken
Helsingborg: 17.00 Gustav Adolfs torg
Örebro: Teaterplan 17.00

Moderaterna tar snart ifrån dig allt du har

Nu gläds Moderaterna åt att de har fått fyra år till i Stockholms stadshus med tillhörande befogenheter. Utförsäljningståget rullar vidare. Medan de på riksplanet kan skryta om att de har ”hållit i pengarna”- dvs. inte lagt en krona på arbetslöshetsbekämpning utan låtit donera pengarna till herrarna med skärgårdsvy på djurgården – förskingrar man skattebetalarnas ägodelar på löpande band. För varje dag som går är det färre och färre delar av din utsikt som du kan hävda att du har en andel i. Det har tagit en (eller flera) livstid(er) att bygga upp staden, sjukhusen, vårdcentralerna och skolorna. Skattepengar har betalats in och verksamheten byggts ut med siktet inställt på en jämlik tillgång till våra välfärdssystem. Vi äger, vi bestämmer och vi återinvesterar avkastningen.

Men den moderata ideologin fungerar annorlunda. För dem går privatiseringsdogmerna före allt. Till exempel är äldreomsorgen inte värt ett skit. Stockholm stad sålde ut Vantörs hemtjänst för helt orimliga 69 500 kr (!). Det är ju så att man hade kunnat köpa det själv. Inte helt oväntat går verksamheten med miljonvinster bara ett fåtal månader senare. Jag skulle kunna dra fram otaliga liknande exempel. Helt central välfärdverksamhet skänks i princip bort utan några som helst garantier. Ofta säljs de vidare till mångfaldigat pris inom en kort tidsperiod. Det handlar förstås om att tjäna pengar.

Det här måste sättas stopp för. Vi behöver granska varje enskild utförsäljning i sömmarna. Hade detta varit din egen familjs avbränningar hade du ringt försäkringsbolaget med detsamma (med gråten i halsen). Här finns inga försäkringar eller livlinor. Det är bra att Vänsterpartiet satt revisorerna på att titta över den motbjudande Boultbee-affären som har försatt hundratals affärsinnehavare i akut ekonomisk knipa och fått beteckningen ”centrumdöden”. Fler granskningar, polisanmälningar och diskussioner efterfrågas. Budskapet är givet; lämna aldrig pengar obevakade hos moderater. För ingen av oss vill vakna upp i ett Sverige där vår hälsa och vårt välbefinnande är helt beroende av riskkapitalbolagens påhitt och ingivelser.

”Tankefel i debatten”

Artikeltips: historikern Mattias Tydén skriver i dagens DN om tankefelet att ”locket ligger på” i debatten om invandring/integration.

”Vi har hört visan förut: Det är förbjudet att forska eller skriva om brott begångna av invandrare, världsfrånvända vänsterliberaler förskönar det mångkulturella fiaskot, eliten vågar inte berätta hur det egentligen ligger till – kort sagt: locket ligger på i invandrardebatten. Detta är Ny Demokratis och Pia Kjærsgaards argument i repris. Men de håller inte bättre i dag.

Faktum är att sociologer och kriminologer återkommande behandlat kriminalitet bland invandrare alltsedan Britt Sveris Utlänningars brottslighet i början av 1980-talet. Brå genomför regelbundet undersökningar av ”hur ’svensk och utländsk bakgrund’ tillsammans med andra sociala faktorer bidrar till att förklara registrerad misstänkt brottslighet ”. I massmedia frodas reportagen om problem och konflikter relaterade till etnisk segregation och presstexternas bild av ”invandraren” är som Ylva Brune visat i en avhandling minst sagt stereotyp.

Problemet är alltså inte att något lock ligger på i invandringsdebatten, utan myten om att locket ligger på. Med denna myt som grund kan de självpåtagna sanningssägarna i SD och på andra håll träda fram.”

Den som vill fördjupa sig kan också läsa Lena Sundströms ”Världens lyckligaste folk”, där hon reder ut hur det kom sig att Dansk Folkeparti lyckats sätta dagordningen i dansk politik och driva övriga partier åt ett främlingsfientligt håll.

Att förstå de här sakerna är viktigt, om vi ska lyckas undvika samma utveckling i Sverige.

När de viktiga frågorna försvinner

Valrörelsen 2010 är en av de mest opolitiska valrörelser jag har varit med om. Moderaterna gick till val på att tona ner det politiska inslaget i valdebatterna. Allt skulle cirkulerade kring kandidaternas utstrålning och trovärdighetsmätningar. Expressen publicerar två dagar innan valet en hel Tobleronebilaga samtidigt som välkammade Mufare i skoldebatterna skanderar att de aldrig kan tänka sig ”en sån som” Sahlin representera Sverige på EU-middagarna i Bryssel. Det gick nog bättre än vad många borgare hade vågat hoppas på. Hatkampanjen mot Socialdemokraternas ordförande hade inte kunnat få ett bättre fotfäste. Det hade rent av kunnat vara de borgerliga partiernas egna funktionärer som satt vid tangentborden och i TV-studiorna. Det är en föga klädsam utveckling som gör det allt svårare för arbetarrörelsen att komma ut med de viktiga politiska budskapen och tydliggöra skillnaderna mellan blocken.

Återigen får man nu höra rop på att ”vi skulle ha tagit debatten” som ett svar på varför främlingsfientligheten har hittat till riksdagen. Som om problemet vore informationsmässiga missförstånd. Som att det inte räcker med att vartannat debattprogram i TV handlar om ”invandrarfrågan”. Alliansen har naturligtvis krattat manegen för främlingsfientlighet genom att plocka isär Sverige och se till att fackföreningsrörelsen, som hållit ihop löntagarkollektivet, kraftigt försvagats. Men man kan inte låta bli att med bitterhet se tillbaka på hur valrörelsens slutskede uteslutande kom att ställa detta parti i centrum.

Mona Sahlin åkte runt och talade på varje torgmöte i hela landet om för väljarna att de inte tänkte samarbeta med SD. Som om någon undrade. Allianssympatisörer stod vid min pendeltågsstation och talade om att man måste rösta i år – annars kommer SD in. Den lokala moderaten ställde sig i en stadsdel nära mig och predikade för alla förstagångsväljare att det viktigaste nu var att inte få in ett parti som ”grupperar” människor. Förmanande skrämseltaktik utan politiskt innehåll. Man ville säkert väl, men sikten skymdes för de helt centrala ekonomiska frågorna. Frågorna som försvann i valrörelsen.

När ska vi våga ta den riktiga debatten om hur Moderaterna dränerat statskassan utan att skapa ett enda nytt jobb? När ska journalisterna hitta bakom det tomma pratet om ”arbetslinje” och granska arbetslöshetsstatistiken? Hur lång tid ska det ta innan vi får se redovisningar på hur mycket Stockholms stad har förlorat på historiens mest aggressiva utförsäljningar av bostäder och vårdcentraler? Att sälja ut allmän egendom till häpnadsväckande vrakpriser rimmar illa med det förment moderata ”ekonomiska ansvarstagandet”.

Det är kusligt hur föreställningen om att Moderaterna ”rört sig mot mitten” fortfarande lever kvar. Exakt vad består mittensvängen i? Fullständigt skrattretande moderata valkampanjer om att ”Bara ett arbetarparti kan fixa jobben” får uppfattas som en humanisering av det stora högerpartiet samtidigt som arbetslöshetstalan slår nya rekord. Det är häpnadsväckande hur historiens största skattesänkningar har fått rubriken ” att röra sig mot mitten”. När ska vi få veta vart pengarna har tagits ifrån?

Nu är det dags att vi återgår till politiken, bortom politiska spelteorier, personhysteri och invandrarfixering. Tvinga ut Reinfeldt och hans ministrar i ljuset, låt honom inte gömma sig i de egentillverkade luftslotten. Ställ honom mot fakta.

Sida 30 av 116« Första...1020...2829303132...405060...Sista »