En motvikt till fördumning, dikt och fragment

Hanna Cederin

Hanna Cederin

Välkomna till ordförandebloggen. Här kommer jag och Ung Vänsters vice ordföranden Johanna Granbom och Elin Morén skriva texter när det behövs, och det lär komma många tillfällen. Samhällsdebatten i Sverige är inte vad den borde vara och de sociala medierna är en viktig politisk arena för oss som inte äger mediekoncerner.

Vilka budskap vi nås av spelar roll. Att mata oss med dikt och fragment har alltid varit en avgörande del i högerns fördumningsprojekt. Dikt som att ungdomsarbetslösheten beror på lathet eller att bostadsbristen kommer av att människor har för höga krav på standard. Det som i själva verket hänger ihop blir till små fragment, för enligt dem finns inga strukturer utan bara individer. Enligt den förljugna logiken är arbetsplatsolyckor tragiska engångshändelser och inte resultat av politiska beslut om neddragningar. När personer med arabiskt klingande namn inte kallas till intervju är det en slump och inte strukturell rasism.

De frågor som faktiskt spelar roll för dom allra flesta av oss ryms sällan på borgerliga ledarsidor, i snuttifierade debattprogram eller under rosémingel på Almedalsveckan. Där speglas istället den verklighet som eliten lever i och som de så noga skyddar från vanligt folk, vissa burar till och med in sig i Gated Communities. Där är det hushållsnära tjänster, ränteavdrag och börsnoteringar som står på agendan. Där är lösningen på alla stora problem avreglering och ”individens ansvar”. Så kan dom fortsätta bygga sina förmögenheter, lösa vardagspusslet med skatteavdrag och se till att de obekväma samhällsproblemen alltid blir någon annans fel.

Den här bloggen är en motvikt till högerns fördumningsprojekt. Här kommer vi visa upp vår verklighet och vi kommer ställa makten till svars. Vi vägrar acceptera en vardag och en framtid där bara de som ”visar framfötterna”, ska skaffar privata försäkringar eller har en pappa som betalar får uppleva trygghet och frihet. Vi kommer skriva texter som skapar sammanhang och pekar ut strukturerna, om hur vår kamp hänger ihop med kampen för ett fritt Palestina och hur könsmaktsordningen slår mot unga tjejer just för att vi är tjejer.

Vi hoppas att du läser, kommenterar och delar våra texter. Och att vi blir många fler feminister, socialister och aktivister som sprider våra berättelser i sociala medier. För det behövs. Vår styrka är att vi är många och det måste vi visa.

 

/Hanna Cederin, förbundsordförande Ung Vänster

Framme i Brest

Jesper HillbomÄr framme i Brest. Solen skiner. Vi möttes av den franska Palestinarörelsen när vi kom fram. Resan har tagit ca fyra dygn. Under resan har vi pratat om engagemanget för Palestina.

Ship to Gaza är speciellt eftersom dess syfte inte är att förändra regler eller lagar utan att bara se till att en ockupationsmakt lever upp till de mänskliga rättigheterna. Flera av de som reser nu har rest med Ship to Gaza tidigare och upplevt den israeliska militärens brutalitet, både när de själva arresterats och mot palestinier under den israels krig mot Palestina och Gaza i synnerhet.

Här i Brest kliver jag av men Ship to Gaza far om några dagar vidare mellan olika hamnstäder på vägen för att slutligen försöka bryta blockaden mot Gaza.

 

 

Bevakade av kustbevakningen

Jesper HillbomTorsdagen 21 maj lämnade vi Cuxhaven i Tyskland och begav oss västerut. Jag måste erkänna att jag ganska snart blev sjösjuk och låg stilla i min hytt eller i aktern. Men efter lite mer än ett dygn gör inte vågorna mig särskilt illamående länge. Just nu är vi två grupper på tre personer som vaktar under sextimmars-pass. Kocken går efter sitt eget schema men serverar fantastisk mat till frukost, lunch och middag i samband med att grupperna byter av varandra.

Imorse var vår grupp på väg att gå och lägga oss när vi plötsligt blev anropade av den franska kustbevakningen via radion. Efter några standarfrågor om destination, besättningen och antal passagerare och last som ställdes till många av båtarna som passerar ut och in genom Engelska kanalen så meddelade kustbevakningen att de ämnade gå ombord. Snart var alla ute på däck för att möta dem, utan att ha fått någon frukost. Cirka åtta män i uniform klev ombord, pratade med de ansvarig på bryggan och inspekterade båten. De visste väl vilka vi var, anropade med oss med båtens namn fast vi inte syns på GPS:en och beskrev oss från början som militanta. Det hela gick såklart ganska odramatiskt till, men de tittade leende på den väl tilltagna frukosten och påpekade att utställningen om Estelle borde haft engelsk text. Vi kan bara spekulera i hur någon proisraelisk lobbyorganisation informerat om oss i förväg, och nu är de besvikna över att vi fick klartecken att fara vidare. För oss innebar det egentligen bara att vi fick sänka farten och äta kalla pannkakor till frukost.

Som det ser ut så har vi kommit lite mer än halvvägs till vårt nästa mål och håller en genomsnittlig hastighet på ungefär strax över 7 knop.

Nu börjar min resa med Ship to Gaza

Jesper HillbomJag har precis anlänt till Cuxhaven nära Hamburg i Tyskland där min resa med Ship to Gaza ska börja. Målet är att båten ska ta sig hela vägen till Palestina och Gaza och bryta den israeliska blockaden kustvägen. Detta är det fjärde försöket som Ship to Gaza i Sverige gör.

Efter nio år av ihållande blockad är situationen på Gazaremsan akut. Den humanitära situationen är katastrofal och man saknar tillgång till det allra mest grundläggande, som rent vatten, elektricitet och mediciner. En majoritet av invånarna i Gaza är barn. Arbetslösheten är skyhög och blockaden omöjliggör handel och resor ut eller in i området. Blockaden innebär en enorm kollektiv bestraffning som berövar Gazas invånare försörjningsmöjligheter, livsmedel, sjukvård, utbildning, rent vatten och inte minst sin frihet.

Med oss på fisketrålaren Marianne av Göteborg har vi bland annat mediciner och solceller. Men också själva båten är en gåva till Gazaborna. Fiskenäringen är viktig för Gazaborna, men hindras av den israeliska ockupationsmakten. Fiskarna tillåts inte att ge sig ut längre än tre sjömil (ca 5,5 km) från land och många båtar har konfiskerats eller skjutits sönder.

Den israeliska blockaden mot Gaza är olaglig och bryter mot en rad olika internationella konventioner. I Medelhavet kommer Marianne att sammanstråla med andra båtar i Freedom Flotilla III och sedan tillsammans resa mot Gaza. Jag kommer att åka med under en vecka för att visa mitt och Ung Vänsters stöd till Ship to Gaza och Gazaborna. Vi vill visa folket i Gaza att omvärlden inte har glömt bort dem. Blockaden måste brytas!

 

Jesper Hillboms resa kommer (i mån av internetanslutning) att gå att följa på Ung Vänsters sociala medier, och på vår hemsida.
Twitter: @ungvanster
Instagram: @ungvanster
Facebook: facebook.com/ungvanster

Tack för minnen för livet

stefanDet finns så mycket jag vill få sagt, men tiden håller på att ta slut. Det här är sista ledaren som jag skriver i Rak Vänster. På kongressen lämnar jag uppdraget som förbundsordförande för Ung Vänster – det finaste uppdrag en ung socialist och feminist kan ha i det här landet. I mer än halva mitt liv har jag varit medlem i Ung Vänster och i takt med att kongressen kommer närmare är det lätt att fastna i minnena. Men jag vill inte bli nostalgisk. Jag drivs av viljan att förstå, förstå för att kunna förändra, och till just det vill jag använda minnena.

Livet består av en lång rad vägval. När besluten ska fattas kan vägvalen tyckas som små och betydelselösa, först i efterhand inser man att det är summan av dessa vägval som har format en till den man är. Inget beslut i mitt liv har betytt mer för den jag är än beslutet att gå med i Ung Vänster. Det insåg jag varken vintern 1999, när jag blev medlem, eller på våren därefter, när jag gick på mitt första klubbmöte i Borås. Från min tid i Ung Vänster bär jag med mig kamratskap som aldrig tynar bort, den konkreta gemenskapen som formas av kollektiva minnen av politisk kamp. Stolthet och glädje över att själv ha kunnat bidra till förbundet och oändlig tacksamhet över allt det som Ung Vänster har gett tillbaka.

Min generation formades politiskt av nedskärningarna i nittiotalskrisens spår och av rörelsen för global rättvisa. Vi blev vänster – ja, inte alla så klart – och vi demonstrerade i samband med toppmöten, hängde på spelningar mot rasism och många av oss såg i perioder lite lustiga ut. Vi tog konkreta strider i vår egen vardag – billigare kollektivtrafik, fler lärare i skolan och bort med otrygga anställningar – men bar också med oss den internationella solidariteten, motståndet mot krig och ockupationer och vi förstod att det är samma strukturer som ligger bakom att vattnet privatiseras i Bolivia som att vår utbildning säljs ut här i Sverige.

Socialismen var inget jag läste mig till. Den kom till mig genom konkreta upplevelser av klassamhällets orättvisor. Av att växa upp med en ensamstående och hårt arbetande morsa, från insikten om att det som tar åratal att bygga upp snabbt kan rivas ned och av den smärtsamma upplevelsen av att leva i ett samhälle som byggs för andra än för sådana som mig. Arbetarrörelsens grundläggande värderingar och insikten om att man är stark först när man står tillsammans med andra fick jag med mig i blodet.

Vänstern är som bäst när den är folkligt förankrad. Det var därför det var Ung Vänster som skrev historia under motståndet mot ett svenskt EMU-medlemskap, och inte anarkisterna som slog sönder Göteborg ett par år tidigare. Det som gör Ung Vänster unikt är att vi förenar grundläggande socialistisk och feministisk systemkritik med förankring i vanliga ungdomars vardag. Under de senaste åren har vi formulerat ett politiskt och organisatoriskt projekt som utgår från närvaro i unga från arbetarklassens vardag. För det är där generation otrygg finns. Bland alla som går på timanställningar, står hopplöst långt bak i bostadskön och finns på skolor där antalet lärare är underordnat privata vinstintressen. Vår enda chans till förändring går genom organisering. För Ung Vänster väger varje steg av rörelse, varje konkret förändring, alltid tyngre än inåtvänt navelskåderi.

Vi är långt ifrån klara. Ung Vänster är ännu inte den kraft vi behöver vara för att kunna åstadkomma förändringarna vi vill se. Vår styrka måste växa i flera dimensioner; både i basen och på höjden. Vi behöver fler, starkare och bättre fungerande klubbar och för det krävs fler aktivister som aldrig viker sig – men det är också hos oss som de relevanta politiska diskussionerna inom vänstern ska föras, och det är här som framtidens skarpaste tänkare ska skolas. Ung Vänster är något större än en kampanjorganisation, vi är ett förbund med ambitionen att förändra Sverige i grunden. För det krävs både teori och praktik.

Vi lever i ett land där klassamhället cementeras, könsmaktsordningen alltjämt står stark och ett rasistiskt parti flyttar fram sina positioner. Den som en gång har varit organiserad socialist och feminist kan inte helt plötsligt sluta vara det. Min tid i Ung Vänster går mot sitt slut, men jag kommer aldrig sluta kämpa mot klassamhälle och könsmaktsordning. Så tills vi ses igen, stort tack för minnen för livet, för värme och kamratskap och för att jag har fått vara en liten del av något bra.

 

/Stefan Lindborg, förbundsordförande Ung Vänster

 

(Texten är även publicerad som ledare i interntidningen Rak Vänster nr 2/2015)

Vårbudgeten är presenterad men framtidsprojektet återstår

stefanEn anständig a-kassa som gör att den som blir arbetslös inte tvingas lämna hus och hem. Höjt underhållsstöd och glasögonbidrag till barn, viktiga åtgärder för att bekämpa barnfattigdomen. Mer pengar till äldreomsorgen, så att fler kan anställas och mormor får en värdig ålderdom. Stupstocken i sjukförsäkringen tas bort vid nyår och utförsäkringarna blir därmed ett minne blott. Ökade resurser och långsiktig finansiering till kvinnojourerna. Nästa år blir medicinen gratis till alla barn och redan i år tillkommer 6 500 nya utbildningsplatser.

Visst allt är inte perfekt och det finns mycket mer därtill som behöver göras, men det är likväl uppenbart att det spelar roll vilken regering vi har. Inget av ovanstående skulle ha blivit verklighet med den borgerliga regeringen vid makten. För första gången på många år får Sverige en budget som riktar sig till vanligt folk, där det inte bara är de med de allra största inkomsterna som blir de stora vinnarna. Inför förhandlingarna var Vänsterpartiets ambition att få igenom förslag som minskar inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor och som innebär mer pengar till välfärden. Givet listan ovan kan man konstatera att Vänsterpartiet gjort skillnad.

Det är lätt att instämma i Timbroekonomen Jesper Ahlgrens ord, när han i Ekot etiketterade budgeten som en vänsterbudget. Det är bra satsningar som presenteras – men samtidigt måste det också sägas att grundproblemen består. Regeringens ekonomiska politik är inte tillräcklig för att trycka tillbaka arbetslösheten rejält, återupprätta välfärden eller radikalt minska den skenande ojämlikheten. Även om regeringen tidigare har meddelat att man vill ersätta överskottsmålet med ett balansmål, fortsätter den ekonomiska politiken att begränsas av ideologiska föreställningar nedärvda från det sena 1900-talets marknadsliberala offensiv.

I måndags skrev jag en längre text om decemberöverenskommelsen i vilken jag konstaterar att den här regeringen behöver ett framtidsprojekt; en riktning, en strategi och en idé om hur man vill använda sin tid i Rosenbad för att förändra det svenska samhället. Det är bristen på ett sådant framtidsprojekt som gör att regeringen halkar efter i opinionen. I valet 2018 kommer den här regeringen att behöva svara på hur man har gjort skillnad. Svenska folket måste uppleva konkreta förändringar, sådana som man nära nog kan ta på, för att skillnaden gentemot de borgerliga partiernas projekt ska vara tydlig. Förutom om välfärdssatsningar, handlar det också om stora och nödvändiga investeringar i till exempel infrastruktur och bostadsbyggande.

Bortsett från det parlamentariska läget är egentligen förutsättningarna för en offensiv ekonomisk politik ganska goda. Idag är det historiskt billigt för staten att låna pengar. Den möjligheten borde användas till att genomföra samhällsnyttiga investeringar som också skapar nya jobb. För det är just stora investeringar som behövs för att kunna pressa tillbaka arbetslösheten, läs till exempel intervjun med den tidigare LO-ekonomin P-O Edin i senaste Flamman:

”Ska man komma ner i en arbetslöshet under fyra procent krävs stora investeringar. P-O Edin föreslår investeringar på 120 miljarder per år. Dessa i sin tur kommer leda till skatteeffekter som ger utrymme till ytterligare 80 miljarder. Han påpekar också att omkring 40 procent av det som investeras kommer tillbaka till staten i form av ökade skatteintäkter och mindre utgifter som arbetslösheten fört med sig.
– Det är ändå ganska konservativt räknat.”

(Edins rapport ”En totalrenovering av Sverige – för framtidens sysselsättning och välfärd” går att läsa här.)

Det är också värt att påminna om att det finns ett starkt folkligt stöd för höjda skatter som finansierar välfärdsreformer som ökar jämlikheten och tätar hålen i välfärdssystemen. Det var ju om det här som valet i höstas handlade; bättre välfärd eller fortsatta skattesänkningar, och svenska folket tog ställning för det förstnämnda. Decemberöverenskommelsen ökar regeringens möjlighet att driva en offensiv ekonomisk politik. Frågan är – vad väntar regering på?

/Stefan Lindborg, förbundsordförande Ung Vänster

Tankar om DÖ

stefanI veckan kommer decemberöverenskommelsen att testas på allvar när regeringen presenterar den ekonomiska vårpropositionen och vårändringsbudgeten, som man har förhandlat fram med Vänsterpartiet. Resultatet i riksdagsvalet innebar ett förändrat politiskt läge. Näst efter att Sverige fick en ny regeringen är den stora konsekvensen av valresultatet att det har skett en omfattande tyngdpunktsförskjutning inom högern. Samtidigt som de borgerliga partierna nådde sitt sämsta valresultat i modern tid blev ett rasistiskt parti landets tredje största. Diskussionen om decemberöverenskommelsen inom de borgerliga partierna avspeglar hur man ska hantera denna tyngdpunktsförskjutning.

Ända sedan decemberöverenskommelsen presenterades i mellandagarna har den varit föremål för livlig diskussion, inte minst på de borgerliga ledarsidorna. Igår efterlyste SvD:s politiska chefredaktör Tove Lifvendahl, under rubriken ”Låt DÖ dö”, en borgerlighet som ”vågar gå i riktig opposition”. Hon uppmanar de borgerliga partierna att:

”Förklara för svenska folket och de andra partierna att ni tycker att Sverige har tagit en sådan skadlig riktning av de gångna månadernas styre, att ni för landets skull avser att gå i riktig opposition. Det innebär att ni vid sidan av att opponera mot regeringens politik också i alla lägen kommer att söka möjlighet för Sverige att hålla en kurs av borgerligt och frihetligt inriktad politik.”

Lifvendahl menar att presentationen av vårbudgeten är ett bra tillfälle för de borgerliga partierna att meddela att man lämnar decemberöverenskommelsen. I ledaren upprepas höstens borgerliga talepunkt att det är upp till statsministern att söka stöd i riksdagen för sin politik, om Löfven misslyckas konstaterar Lifvendahl ”får ni [de borgerliga] samla ihop er och förklara att ni är beredda att regera Sverige, med eller utan ett extra val”. I korthet kan Tove Lifvendahls poäng tolkas som att de borgerliga, trots förlusten i förra höstens val, ska vara beredda att regera med passivt – eller aktivt, frågan berörs överhuvudtaget inte i ledaren – stöd från Sverigedemokraterna.

Det är inte bara på SvD:s och Dagens Industris ledarsidor som det morras, utan också inom de borgerliga partierna tycks det finnas ett uppror mot decemberöverenskommelsen. Upproret består inte bara av gamla stötar som den tidigare försvarsministern Anders Björck (M), som i förra veckans SVT-dokumentär om Nya Moderaterna konstaterade att det finns ”en borgerlig majoritet”, och moderata back-benchers som riksdagsledamoten Finn Bengtsson. I helgen rapporterade Göteborgs-Posten om hur uppgörelsen kritiseras av moderata lokalpolitiker och tidigare har Sydsvenskan rapporterat detsamma från Skåne. Kristdemokraternas blivande partiledare, Ebba Busch Thor, kan inte svara på om hon själv skulle ingå decemberöverenskommelsen och också Liberala ungdomsförbundet har kritiserat den.

Synen på decemberöverenskommelsen kommer att fortsätta vara en vattendelare i den svenska politiska debatten. Så länge som överenskommelsen består kommer den också att vara föremål för dragkamp inom borgerligheten. Delvis handlar det om politisk strategi, men ytterst är det rågången till Sverigedemokraterna som står på spel. Frågan är om borgerligheten i Sverige, till skillnad från i grannländerna Danmark och Norge, kommer att upprätthålla denna eller vara beredd att regera med stöd av ett rasistiskt parti?

Alla progressiva krafter behöver se till att det också i fortsättningen är politiskt omöjligt för de borgerliga partierna att söka stöd hos Sverigedemokraterna. Om den parlamentariska isoleringen av Sverigedemokraterna bryts kommer det att innebära en fortsatt normalisering av partiet och av dess rasistiska tankegods. Konsekvenserna kommer att vara påtagliga och allra hårdast gå ut över de som drabbas av Sverigedemokraternas rasism. I ett längre perspektiv riskerar resultatet också bli att det sker en fortsatt förskjutning bort från de ekonomiska konfliktlinjerna mellan höger och vänster, något som i förlängningen försvårar arbetarrörelsens mobilisering av LO-väljare. Därför är det också ur ett strategiskt perspektiv avgörande för vänstern att den parlamentariska isoleringen av Sverigedemokraterna upprätthålls.

I ljuset av decemberöverenskommelsen är de borgerliga partiledningarnas strategi uppenbar. Strategin handlar om att på så många områden som möjligt agera för att minimera regeringens handlingsutrymme. Det framgick tydligt av de borgerliga partisekreterarnas utspel under förra veckan. Genom tillkännagivanden i riksdagen, KU-anmälningar och hot om misstroendeförklaringar kommer de borgerliga partierna att göra sitt yttersta för att begränsa regeringens möjlighet att lägga fram och få igenom sin politik. Det sämsta svaret på borgerlighetens strategi skulle vara om regeringen lämnar walk-over och lägger sig utan match, alltså i för hög utsträckning anpassar sig till det parlamentariska läget. Regeringen måste istället ta konflikt med högern och då inte bara i riksdagens kammare och i slutna mötesrum. En minoritetsregerings starkaste vapen finns i opinionsbildningen. Den här regeringen behöver ett framtidsprojekt, konkreta reformer som man kan mobilisera och skapa rörelse kring ute i samhället. Varför inte börja med välfärdsfrågorna, där det folkliga stödet är stort för reformer som bryter nedrustningen av välfärden och lagar hålen i skyddsnäten.

Vänsterpartiet har fått en intressant och viktig position efter decemberöverenskommelsen. Så länge allianspartierna lägger gemensamma budgetförslag är regeringen tvingad till att göra upp med Vänsterpartiet för att kunna lägga det budgetförslag som får störst stöd i riksdagen. Enligt Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé gäller denna ordning också efter att de borgerliga partiernas börjar lägga separata budgetmotioner. Samtidigt som Vänsterpartiet har möjlighet att påverka innehållet i statens budget kan man på andra områden fungera som ett oppositionsparti. Man väljer själv när man vill göra upp och när man vill ta konflikt. Det är ett bra utgångsläge för att ta plats i debatten och skapa en självständig profil. Samtidigt är det en position som är svår att balansera – för framgång krävs att väljarna också uppfattar tydliga konflikter mellan Vänsterpartiet och regeringspartierna. Det sista är väl värt att påminna om när helheten i såväl vårbudget som vårändringsbudget presenteras senare i veckan.

Inga fredsförhandlingar efter Netanyahus skrällseger

toveFå hade väntat sig den skrällseger som Benjamin Netanyahu och högerkonservativa Likud gjorde i tisdagens israeliska val. Ökande sociala klyftor, prisökningar och dyra boendekostnader förmodades leta till ett maktskifte. Men istället för center-vänsteralliansen Sionistiska unionen blev det den sittande premiärministern Netanyahu som firade valresultatet igår morse. Spekulationerna om en möjlig öppning för nya fredssamtal med Palestina vid ett maktskifte visade sig inte vara någonting annat än hoppfulla önskningar.

Netanyahu har varit tydlig – det kommer inte att bli några fredsförhandlingar och än mindre något erkännande av den palestinska staten. Alla tidigare löften från Israel om att verka för en tvåstatslösning ersätts nu med politik sprungen ur en koalition bestående av ortodoxa och högernationalistiska krafter. Netanyahus svar på de dåliga opinionsmätningarna har varit att söka stöd från Israels ultranationalistiska läger med löften om tusentals nya bosättningar i östra Jerusalem. En utbyggnad som gör det allt svårare för Palestina att behålla sin huvudstad.

Palestina är ett land slitet i trasor. Idag är hela Västbanken är uppstyckad av militära gränser och hundratals bosättningar och utposter sammanlänkade av så kallade ”bypass roads”. Stora arealer odlingsmark har förstörts i omgivningarna på grund av, som man säger, säkerhetsskäl. Det råder inga tvivel om att bosättningarna strider mot både folkrätten och en rad internationella konventioner, (Haagkonventionen, Genèvekonventionen och en mängd FN-resolutioner), och de har fördömts ett otal gånger av det internationella samfundet. Att Netanyahu så tydligt adresserar bosättarna med sina vallöften visar att det inte finns några ambitioner om en fredlig lösning.

Sommarens bombningar av Gaza har lämnat djupa sår efter sig – ett krig som enligt Netanyahu var riktigt och rättfärdigt. Det var ett krig, eller snarare en massaker, som krävde tusentals civila liv, där var fjärde dödad var ett barn. Många människor förlorade en anhörig eller en vän och tiotusentals saknar fortfarande hus och hem. Den israeliska blockaden mot Gaza gör att det saknas tillgång till självklara nödvändigheter som elektricitet, rent vatten och sjukvårdsutrustning och den hindrar effektivt en återuppbyggnad av de förstörda områdena. En fortsättning på den israeliska bombpolitiken vore förödande för palestinierna, inte minst för dem i Gaza.

Konflikten mellan Israel och Palestina är inte en konflikt mellan två jämbördiga parter. Det är en konflikt mellan en ockupationsmakt och ett folk som blir ockuperat. Ingen rättvis fred är möjlig så länge som ockupationen består. Netanyahu visar genom sin vägran att acceptera en palestinsk stat och genom besked om ytterligare bosättningar på en tydlig ovilja till förhandlingar. Så länge ockupationen pågår så måste omvärlden sätta press på Israel. Inte ens de som håller sig med kålsuparteorier kan efter tisdagens val undgå den israeliska högerns ointresse av att lösa konflikten och hur man nu istället tar stora kliv i en riktning bort från fredssamtal och en möjlig tvåstatslösning. Palestina måste erkännas, muren runt Västbanken rivas och blockaden mot Gaza hävas – allt annat vore ett internationellt misslyckande och ett hinder för fred och rättvisa.

En seger från vänster

stefanIgår meddelade regeringen att överskottsmålet ska bort. Fram tills dess hade Vänsterpartiet varit ensamma bland riksdagspartierna om att kräva att det ersätts av ett balansmål. Det finanspolitiska ramverket har behandlats som något i det närmsta av naturen givet, som något som är (politiskt) omöjligt att förändra och i det närmsta omoraliskt att ifrågasätta. Beskedet från regeringen är en seger för vänstern, för LO och för alla som inser att en mer expansiv finanspolitik är nödvändig för att kunna skapa full sysselsättning.

Överskottsmålet har legat som en våt filt över den ekonomisk-politiska debatten. I Sverige har det finanspolitiska ramverket, tillsammans med Riksbankens inflationsmål, varit den nyliberala normpolitikens tydligaste uttryck. Makthavarna har självmant och frivilligt tagit på sig en tvångströja som begränsar politikens möjlighet till förändring. Den tiden kan nu vara förbi när nya möjligheter öppnas för en ekonomisk politik med större investeringar och mer pengar till välfärden.

Både det ekonomiska och det politiska läget är idag helt annat än vad det var när överskottsmålet infördes 1997. Då hade Sverige hög statsskuld, men idag har vi en av Europas lägsta. Moderaterna, som var motståndare till ramverket, försöker nu framstå som dess främsta försvarare. Statsskulden är inte problemet som den ekonomiska politiken har att hantera. Problemet är istället den låga efterfrågan och den höga arbetslösheten. Lösningen av dessa försvåras av ett överskottsmål som fungerar automatiskt åtstramande. De borgerliga röster som igår rasade mot regeringens besked borde avkrävas svar på frågan om vilka besparingar, motsvarande 75 miljarder, som de föreslår för att målet ska uppnås.

När överskottsmålet nu försvinner, förhoppningsvis redan i höstbudgeten, öppnas dörrar för en rimligare debatt om den ekonomiska politiken. Efter år då Magdalena Andersson och Anders Borg har bråkat om vem som är den mest ansvarstagande kamreren, skapas nu ”nya” skiljelinjer i debatten om ekonomisk politik. Bort från slitna glosor och talepunkter till en debatt om vad som verkligen behöver göras. De stora ekonomisk-politiska utmaningarna finns kvar även om överskottsmålet ersätts av ett balansmål. Ytterst handlar de om att bekämpa arbetslösheten och rusta upp välfärden.

1. Vi behöver investera i fler jobb och ett bättre samhälle
Sedan Riksbanken införde negativ styrränta är det uppenbart att penningpolitiken är uttömt som instrument för att höja sysselsättningen. Nu är det på finansdepartementet som jobbet måste göras. Att överskottsmålet ersätts av ett balansmål innebär inte automatiskt, och särskilt inte på kortare sikt, att investeringarna ökar. Staten borde, precis som kommuner och företag, ha en investeringsbudget, där investeringar bekostas under flera år. I grund och botten är det enkelt. Vi har hög arbetslöshet, stora behov i samhället och möjlighet att låna pengar gratis. Det är nu vi ska bygga bort bostadsbristen, rusta upp infrastrukturen och genomföra nödvändiga klimatinvesteringar.

2. Att låna till skattesänkningar är fortfarande en dålig idé
Statsbudgeten går redan med underskott. Den borgerliga regeringens skattesänkningar har bekostats genom upplåning och maskorna blir grövre i det skyddsnät som välfärden är tänkt att utgöra. Den som vill rusta upp välfärden kan inte göra det med Anders Borgs skattepolitik. För den som vill ha en stark välfärd är det uppenbart att skatterna måste höjas, framförallt för höginkomsttagare och på kapitalet. Och det utrymmet finns. Den borgerliga regeringen sänkte skatterna med närmare 140 miljarder, Sverige har en (effektiv) bolagsskatt som är en av Europas lägsta och bankerna är fortfarande ett slags skattefrälse.

3. Omfördela från det privata till det gemensamma
Sverige är idag rikare än någonsin. Det har aldrig funnit så mycket pengar att fördela som nu, men ändå får man alltid höra att pengarna inte räcker till. Det offentliga går på knäna samtidigt som det alltid tycks finnas pengar till ytterligare ett köpcentrum. Det kan tyckas paradoxalt, men är bara ett bevis på att det krävs omfördelning. Den fackliga tankesmedjan Katalys har räknat ut att om vi skulle ha samma skattekvot (skatter som andel av BNP) idag som år 2000 skulle den offentliga sektorn varje år ha 330 miljarder mer att röra sig med. Så visst finns det pengar, men utan omfördelning kommer de ligga kvar i de rikastes fickor.

Överskottsmålet försvinner, men fler utmaningar återstår. Som över en natt ritade regeringens debattartikel om den politiska kartan. För första gången på många år finns det förutsättningar att genomgripande förändra den ekonomiska politiken i Sverige. Vänstern och fackföreningsrörelsen står slutligen som segrare och det är nödvändigt, för ännu återstår det stora segrar att vinna om den ekonomiska politiken.

Det finns ingen plats för Pegida, varken i Malmö eller någon annanstans

vilmafannyGästbloggare:
Vilma Bolding är ordförande för Ung Vänster Skåne och Fanny Rosberg är aktiv i Ung Vänster Malmö.

Måndagskväll på Stortorget i Malmö. 8 rasister från Pegida omringade av hundratals poliser. Ett hav av 5 000 antirasister, överallt hörs dundrande talkörer. Hur hamnade vi här?

Det hela började i slutet av 2014 med att en man i tyska Dresden, Lutz Bachmann, gick förbi en demonstration till stöd för Kurdistans arbetarparti (PKK) och kände sig kränkt. Han bestämde sig för att starta upp ett nätverk som han kallade Pegida (Patriotische Europäer Gegen die Islamisierung des Abendlandes, sv. Patriotiska europeer mot islamiserinen av väst), vars syfte blev att bunta ihop den kurdiska gerillan med ISIS och den antifascistiska rörelsen, sätta in dem i ett block och använda sig av denna fiendebild för att hetsa mot alla muslimer.

De började med att varje måndag ha hatmarscher mot muslimer, eller det de själva kallade för söndagspromenader. Det började som ett hundratal rasister, men de växte sakta men säkert och började sprida sig till fler städer i Tyskland. Men överallt dit de kom möttes Pegida av långt fler antirasister än vad de själva var, utom i hemstaden Dresden. Som mest samlades 25 000 till deras hatmarsch dagarna efter terrorattentatet i Paris.

Med hjälp av hets mot folkgrupp-dömde ”konstnären” Henrik Rönnquist började de exportera Pegida till Skandinavien. Först till Danmarks Köpenhamn och Århus, sen till Oslo i Norge. Våra antirasistiska kamrater i grannländerna var dock betydligt fler och väl förberedda. Bland annat anslöt sig Oslos största fackförening, Fagforbundet, till No Pegida-demonstrationen. Samtidigt förberedde Pegida sin första hatmarsch i Sverige, med Malmö som plats. På talarlistan var utöver Rönnquist själv den kända nazisten Dan Park, Breivikanhängaren Vivi-Anne Lovén Unneryd som har bakgrund i Swedish Defence League samt SvP- och SD-anhängaren Annica Herrloff.

Men redan innan de ens hann samlas till sitt första hatmöte hade det folkliga motståndet börjat ge resultat. I Tyskland började Pegida försvinna på allt fler orter, t.ex. i Berlin där 30 000 antirasister samlades i protest mot hatmarschens 4 800 deltagare. Styrelsen i Tyskland splittrades i två läger. Exporten till Danmark och Norge var ett stort misslyckande: Pegida Århus la ner efter första veckan och även svenska Pegida splittrades i två delar innan de ens haft sin första hatmarsch. De som bröt sig loss kallade Rönnquist-gänget för nazister och såg istället korsriddarna som förebilder.

I Skåne gick Ung Vänster i först i ledet för att organisera till motdemonstrationen arrangerad av No Pegida Sverige. Vi tryckte upp affischer, delade ut flygblad och hjälpte till med att styra upp demonstrationen. Det gav resultat. Måndagskvällen den 9:e februari var vi 5 000 antirasister mot 8 Pegida-anhängare. Deras första hatmarsch tvingades bli stillastående och blev ett totalt fiasko. Nyheterna om Malmös starka antifascism spred sig snabbt över hela världen: berättelser, bilder och videor har delats av tidningar och antifascistiska grupper hela vägen från Brasilien till Singapore.

Samma kväll gick endast 2 000 Pegida-anhängare i deras hatmarsch i hemstaden Dresden, antirasisterna blev 5 000 även där. Pegida har pressats tillbaka av folkets antifascistiska kraft. Det finns ingen plats för Pegida i Malmö. Det finns ingen plats för Pegida i Europa överhuvudtaget.

 

YouTube Preview Image

Sida 4 av 116« Första...23456...102030...Sista »