Sexköpslagen borde utökas RFSU, inte tvärt om

toveI år är det 16 år sedan den nuvarande sexköpslagen trädde i kraft i Sverige. Idag släppte RFSU en rapport som menar att lagen är problematisk och inte fyller sitt syfte. Det är bra att vi har en levande debatt om hur vi ska stärka arbetet mot sexköp och mäns våld mot kvinnor. Men just därför blir kritiken från RFSU så underlig.

Den svenska sexköpslagen är unik i sin form och klargör tydligt de maktförhållanden som råder. Den lägger tydligt fokus på vem som är den skyldiga – köparen. Förutom att antalet män som köper sex har minskat sedan lagen infördes – RFSU:s egna sammanställning visar att andelen sexköpare kan ha minskat med över 40 procent mellan 1996 och 2008 – så har lagen fungerat normerande och har idag ett starkt stöd bland befolkningen. Andra länder har tagit intryck av Sveriges modell och den svenska lagen har blivit en viktig referenspunkt i det internationella arbetet mot sexköp. Rikskriminalpolisen menar att lagen har haft positiva effekter när det gäller att förebygga människohandel för sexuella ändamål. Då blir det märkligt att som RFSU säga att lagen inte fyller sin funktion.

Idag höjs röster för att legalisera sexköp med argument om ”moralism” och ”den fria viljan”. Myten om prostitution som ”ett smidigt jobb vid sidan av studierna för lite extra cash i plånboken” är ingenting annat än just en myt. Internationella studier visar att nio av tio skulle lämna prostitutionen om de hade något val. Att köpa en annan människas kropp är inte detsamma som att köpa en kexchoklad på närbutiken och att vara prostituerad är inte som ”vilket jobb som helst”. Det är visserligen inte åsikter som ska tillskrivas RFSU, men problemet är att man riskerar att spela sexköpslobbyn i händerna.

Däremot finns det ett par viktiga poänger som lyfts i rapporten. Dels pekar man på en oroande utveckling där stödet för att även göra det olagligt att sälja sex verkar ha ökat. Man menar att förståelsen för könsmaktsordningens konsekvenser har ersatts av en individualiserad syn på brott och straff. När den svenska sexköpslagen infördes gjordes det tydligt att det var köparen och ingen annan som begick en brottslig handling. Det är ett viktigt förhållningssätt som är helt nödvändig för att förstå mekanismerna bakom prostitution och för att kunna göra någonting åt det. Det är inte hon som säljer som ska stigmatiseras – det är han som köper.*

Dels pekar man på bristen på de sociala stödinsatser som skulle utgöra själva stommen i arbetet mot prostitution när lagen sjösattes. Redan i den så kallade Kvinnofridspropositionen som utgjorde grunden till sexköpslagen klargjordes att ”en kriminalisering [av sexköp] inte kan utgöra annat än ett komplement i arbetet med att minska prostitutionen och kan inte på något vis ersätta de sociala insatserna.” (Kvinnofrid Prop. 1997/98:55). Många vittnar om en stigmatisering och att man inte blir tagen på allvar i kontakt med myndigheter och sjukvård. Att ett sånt grundläggande arbete brustit är ett svek. Ökade insatser, regelbunden utbildning och kompetensutveckling för myndighets- och sjukvårdspersonal borde vara självklart.

Istället för att diskutera en lag som tydligt lägger skulden där den hör hemma borde vi diskutera hur samhället kan utöka stödet för att ta sig ut ur prostitution och öka skyddet mot mäns våld mot kvinnor. Idag sker 80 procent av svenska mäns sexköp utomlands. Det är orimligt att det är brottsligt att köpa en kvinnas kropp här hemma men inte i Thailand eller Lettland. Ung Vänster har länge drivit kravet på en kriminalisering av sexköp utomlands och därför är det glädjande att regeringen nu ser över möjligheterna att införa just en sån lag.

Vi måste prata om de män som tar sig rätten att köpa kvinnors kroppar för sin egen njutnings skull. Det hela är egentligen mycket enkelt – om män lät bli att köpa sex skulle det heller inte finnas någon prostitution. Den svenska sexköpslagen är unik och har fyllt en viktig normerande funktion. Det vi borde diskutera är hur den kan utvidgas, inte tvärt om.

 

*Jo, jag skriver män som köper kvinnor eftersom att det i de allra flesta fall är vad det handlar om. Men det är naturligtvis allvarligt när det förekommer prostitution i andra grupper, där inte minst unga transpersoner är särskilt utsatta.

Historisk seger för Syriza men många utmaningar återstår

stefanIgår vann vänsterpartiet Syriza en historisk seger i det grekiska nyvalet, som utlystes då den tidigare regeringens presidentkandidat förlorade en omröstning i parlamentet. Syriza blev det största partiet, vilket medförde att man fick de 50 extra mandat som enligt valsystemet tillfaller det största partiet. Syriza fick 149 mandat, två till hade krävts för egen majoritet. Syrizas framgångar i Grekland visar vägen för vänstern i andra delar av Europa och utgör en viktig seger i kampen mot den europeiska åtstramningspolitiken.

På kort tid har Syriza gått från att vara en liten valkoalition, dominerad av partiet Synaspismos med ett stöd på några få procent procent, till att bli Greklands största parti. Bakgrunden är givetvis den djupa ekonomiska och sociala krisen. Medan de gamla maktpartierna, Ny demokrati (höger) och kanske framförallt socialdemokratiska Pasok, kommit att bli symboler för korruption och etablissemang, har Syriza symboliserat det rakt motsatta. Praktiskt solidaritetsarbete och självorganisering, framförallt genom den partiet närstående organisationen Solidarity for all, har Syriza visat att man är något annat än alla andra partier. Att man har uppfattats som något nytt, ett alternativ ståendes utanför etablissemanget, är en viktig orsak till framgången.

I torsdags höll Syriza det sista stora mötet innan valet. När publiken slutade skrika slagorden ”Syriza! Podemos! Venceremos!” sa Pablo Iglesisas, ledaren för det spanska vänsterpartiet Podemos: ”First we take Athens, then we take Madrid”, något som kan förverkligas senare i år i det spanska valet. Den ekonomiska krisen och EU-etablissemangets brutala svar har ritat om den politiska kartan i Europa. I Spanien är det Podemos, även de är ett nybildat vänsterparti, som är det största partiet i opinionsmätningarna. På Irland, ett av de första europeiska länder som drabbades hårt av krisen, är Sinn Fein störst i många mätningar. Förhoppningsvis kan Syrizas seger vara historisk också i bemärkelsen att den utgör startskottet för en ny tid i Europa.

Omvärldens reaktioner på valresultatet har varit blandade. Medan den franska presidenten François Hollande gratulerade Alexis Tsipras, varnade den brittiska premiärministern David Cameron för ökad ekonomisk osäkerhet. Sveriges socialdemokratiska finansminister Magdalena Andersson ville varken uttrycka stöd eller antipati, men Finlands borgerliga statsministern, Alexander Stubb, markerade tydligt att han förutsätter att Grekland respekterar ingångna avtal. Från den tyska förbundskanslern Angela Merkel och från Europeiska rådets ordförande Donald Tusk har det än så länge varit tyst.

Syrizas viktigaste valfråga har varit kravet på en omförhandling av landets lånevillkor. Detta för att bryta den sociala katastrofen som trojkans krispolitik har skapt. Från ECB har man under dagen skickat tydliga signaler att någon skuldavskrivning inte är aktuell. Mycket talar för att EU-eliterna kommer att göra sitt yttersta för att behålla sin maktposition. Ur deras perspektiv är det livsfarligt att signalera att en annan krispolitik skulle vara möjlig, för vad händer då i det spanska valet? Spanien är ett större land och har en större ekonomi än Grekland. Syrizas motståndare finns långt ifrån bara i det grekiska parlamentet, utan också i Bryssel och Frankfurt. Med största säkerhet är de senare också de mäktigaste.

Även i fortsättningen behöver det grekiska folket solidaritet från alla Europas progressiva krafter. Trojkans krishantering har inte ens varit lösningen på de ekonomiska problemen. Den grekiska skuldkvoten har under åtstramningspolitiken ökat till 170 procent av BNP. Det är uppenbart att besparingar inte är vägen ut ur den ekonomiska krisen, åtstramningspolitiken har istället förlängt och fördjupat den grekiska depressionen. För att den grekiska ekonomin ska komma på fötter krävs det skuldavskrivningar. För att det ska realiseras behövs det folklig mobilisering i hela Europa och att progressiva regeringar, som den svenska, driver på inom EU för ett annat svar på den ekonomiska krisen.

Syriza kommer inte att få en lätt resa i regeringsställning. Vid sidan av motståndet från andra EU-länder finns det också stora inhemska problem som man måste hantera. Hur kommer samarbetet med det högerpopulistiska Anel, Independent Greeks, att fungera och vad blir i sin tur konsekvenserna av det? Vad ska man göra för att bekämpa korruption och klientelism? Hur ökar man skatteintäkterna och får bort hålen i skattesystemet? Hur kommer det inhemska kapitalet att reagera på en vänsterregering som vill föra radikal politik? Utmaningarna är många, stora och viktiga att komma till rätta med. Det kommer inte att bli lätt, men det är helt nödvändigt.

De senaste decennierna har inte varit en framgångsrik tid för den europeiska vänstern och till detta kommer en ekonomisk kris, där bördorna flyttats till folket och finanskapitalet hållits skadelöst. Syrizas valseger visar att ett Europa bortom orättvisor och åtstramningar är möjligt. Den öppningen måste vi ta tillvara på.

Nu krävs mobilisering för att försvara alliansfriheten

stefanEnligt en ny rapport från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) är för första gången stödet för ett svenskt medlemskap i Nato större än stödet för att vi ska fortsätta stå utanför. Under de senaste åren har försvars- och säkerhetspolitiska frågor ökat i betydelse. Bakgrunden till varför finns framförallt i det försämrade säkerhetspolitiska läget i vårt närområde, men också den stora försvarsreformen från 2009 och vår egen bristande försvarsförmåga har spelat en viktig roll. Utvecklingen har inte enbart inneburit att de försvars- och säkerhetspolitiska frågorna tagit större plats i debatten, utan den har också medfört betydande förändringar i opinionen. Sextio procent av svenska folket är idag positiva till att öka försvarsanslagen och synen på ett svenskt medlemskap i Nato har förändrats. Det sistnämnda beror i hög utsträckning på att de som förordar ett sådant har lyckats framställa det som ett rationellt svar på det försämrade säkerhetspolitiska läget och bristerna i försvaret.

Att en sådan argumentationen väcker gehör i bredare lager av svenska folket borde inte förvåna, men för vänstern finns all anledning till vaksamhet. Igår invigdes Folk och försvars årliga rikskonferens i Sälen, och det tog inte många minuter innan frågan om ett svenskt medlemskap aktualiserades. De borgerliga partiernas krav på en utredning om vad ett svenskt Nato-medlemskap skulle innebära står idag i centrum av den politiska debatten. Under de närmsta åren kommer detta troligen att vara en stridsfråga mellan höger och vänster, inte minst genom att de borgerliga lär använda den som ett påtryckningsmedel i de försvarspolitiska samtal som utlovades i decemberöverenskommelsen.

Ett Nato-medlemskap skulle på ett genomgripande sätt förändra den svenska försvars- och säkerhetspolitiken, men också påverka vår utrikespolitik. För överskådlig framtid skulle ett sådant beslut vara mycket svårt, i praktiken nära nog omöjligt, att förändra. Argumenten för bibehållen militär alliansfrihet står sig fortfarande bra och ytterst hänger de samman med vilken roll man vill att Sverige ska spela i världen. Vår grundläggande uppfattning är att Sverige ska vara ett land som står för icke-militära lösningar på världens krig och konflikter. En röst för global nedrustning, diplomati och konfliktförebyggande arbete. En aktör som angriper de globala orättvisor som ligger till grund för så många konflikter runt omkring i världen. En sådan inställning överensstämmer inte med Natos, där istället militära medel står i centrum. Ett medlemskap i militäralliansen skulle försvåra en självständig utrikespolitik som är konsekvent i sitt försvar av mänskliga rättigheter, som varken tar hänsyn till stormakter eller ekonomiska intressen. Därutöver är det dessutom sannolikt att anspänningen skulle öka och säkerhetsläget försämras i vårt eget närområde om Sverige (och Finland) skulle gå med i Nato.

Från scenen på Folk och försvars rikskonferens raljerade folkpartiledaren Jan Björklund om vänsterns syn på ett Nato-medlemskap. Han menade att det handlade om neutralitetsnostalgi och anti-amerikanism. Om det är på den nivån som förespråkarna för ett svenskt medlemskap tänker ta debatten förstår jag varför de vill ha en utredning, helt uppenbart behöver de nya argument.

Vänstern har många gånger ett ambivalent och tvekande förhållande till den försvars- och säkerhetspolitiska debatten. Ofta är det som om vi allra helst skulle vilja diskutera något helt annat, något som vi själva är mer intresserade av. Det är ett förhållningssätt som inte fungerar. Försvars- och säkerhetspolitiken är för viktig för att helt lämnas över till högern. Vänstern är många gånger bra på att ge principiella ställningstaganden som kan fungera som vägledning, men ibland är våra principer, i vart fall ur ett kort perspektiv, motstridiga. Den som tycker att fortsatt militär alliansfrihet idag är den viktigaste försvars- och säkerhetspolitiska frågan för vänstern – jag tillhör dem – måste dra slutsatser av en sådan prioritering. Alliansfriheten förutsätter en egen försvarsförmåga, en försvarsförmåga som är större än den vi har idag. Ur ett lite längre perspektiv är det svårt att se att det går att göra utan att försvarsanslagen ökar. Den omläggning av försvarspolitiken som Vänsterpartiet genomförde 2013 var ett viktigt steg i rätt riktning.

Den breda vänstern måste mobilisera mot ett svenskt medlemskap i Nato. Precis som vi en gång i tiden mobiliserade mot ett svenskt medlemskap i EU och EMU måste vi agera i samband med Nato-frågan. Det finns dessutom viktiga delfrågor att fånga upp, som exempelvis frågan om ett svenskt värdlandsavtal med Nato. Genom breda allianser och ett i det närmsta folkbildande arbete måste vi bygga en bred rörelse mot ett medlemskap. Och det är hög tid att börja nu – annars kommer gränserna fortsätta förskjutas och ett Nato-medlemskap snart vara en realitet.

Organisering lönar sig alltid

stefanDet är dags att lägga 2014 bakom sig. Efter hösten, då det mesta har handlat om det politiska spelet, måste vi återvända till verkligheten och till det som spelar roll. I Sverige lever allt fler som aldrig får sin vardag beskriven och som upplever att distansen till det som politik framställs som blir allt längre. Politik är inget spel. Oavsett vad sociala medier-tyckare, ”debattörer” och Vita huset-lajvare tycks tro, så handlar politik om våra liv, vår vardag och våra villkor. De stora politiska frågorna låter sig inte behandlas med spelteoretiska resonemang. När debatten fokuserar på utsträckta händer, slutna förhandlingsrum och vinnare respektive förlorare i dess mest banala form, då får frågor om växande klyftor, skyhög arbetslöshet, krackelerande välfärd och otrygghet som breder ut sig, stryka på foten.

I alla tider har de som kommit upp i åren sett ned på de unga, ansett de vara lata och bortskämda. Men det som kännetecknar min ungdomsgeneration är varken förslappning eller moralisk förflackning. Min generation är istället den första som på avgörande områden har fått det sämre än sina föräldrar. Att vara ung i Sverige idag är att sova med telefonen på kudden, utifall att man kommer att vara behövd på jobbet nästa morgon. Det är att gå i skolor där vilken bakgrund man har avgör vilken framtid man får. Den som vill flytta hemifrån i någon av de större städerna, gör bäst i att desperat skapa Facebookevent i jakt på ett andrahandskontrakt. Självklart måste det inte vara så här, men utan politisk kamp för förändring lär otryggheten bestå.

Historien kännetecknas av att orättvisor och förtryck alltid föder motstånd, men att det är först när motståndet och kampen organiseras som det överhuvudtaget finns förutsättningar för att besegra orättvisorna. Inga av de rättigheter vi har idag, ingen progressiv reform och ingen av välfärdssamhällets byggstenar hade varit möjlig, om inte människor gick ihop och tillsammans kämpade för dem. Man är bara stark tillsammans med andra. Rättigheter och bättre villkor får man inte gratis, utan det är något som man kämpar sig till. Trettio år av nyliberalism, växande klyftor, nedskärningar och försämringar, har tillsammans med minskande reella skillnader mellan höger och vänster, urholkat tilltron till att politisk kamp leder till förändring.

Idag sprids bilden av att politisk organisering skulle vara något förlegat. Människor vill inte ”köpa hela åsiktspaket”, sägs det. Istället för att organisera sig kan man på sin höjd underteckna en namnlista eller skicka en indignerad tweet. Motståndskampen ska, enligt den gängse samhällsdebatten, föras individuellt istället för i begränsande kollektiv. Bilden som sprids av politisk organisering är inte neutral. Den gynnar högern och slår hårt mot vänstern. Hela vår grundidé om hur samhället förändras, och om hur politisk kamp förs, bygger på att man ser till det gemensamma intresset och går ihop och tillsammans kämpar för det.

Ett allt för stort fokus på det politiska spelet, ungas otrygga villkor och misstron mot organisering utgör bakgrunden till Ung Vänsters nya kampanj, Vi tar kampen. Kampanjen griper in i själva kärnan av vad Ung Vänster handlar om. Genom att ställa krav, och driva frågor som är relevanta för unga på orten där man bor, vill vi vinna segrar som på ett konkret sätt förbättrar livet för unga och som visar att organisering är vårt enda sätt för att förändra samhället. Frågorna vi driver kan handla om billigare kollektivtrafik i Falun, en sommarjobbsgaranti i Eskilstuna, ett ungdomens hus i Överkalix, feministiskt självförsvar på skolorna i Helsingborg – eller kanske om något helt annat. När våra motståndare fokuserar på vad som händer i maktens korridorer, då väljer vi att fokusera på det som verkligen gör skillnad; lokal organisering för förändring.

På varje ort där vi finns, där finns också kampen för jämlikhet och rättvisa. Ung Vänster består av socialister, feminister och aktivister som har organiserat sig för att förändra såväl sin egen situation som samhället i stort. Politik är inget spel. Det handlar om kamp för konkreta förändringar här och nu. Organisering lönar sig alltid.

Liberalernas förortshat

toveHäromdagen släppte Polisen en rapport om kriminella nätverks påverkan på lokalsamhällen. Det tog inte lång tid innan de liberala ledarskribenterna hakade på och utnyttjade läget för att hatea på förorten. Både Svenska Dagbladets Per Gudmundson och Paulina Neuding har skrivit om de så kallade”no go-områdena”. (Det är uppenbarligen helt okontroversiellt att beskriva förorten på samma sätt som militärt rebellkontrollerade områden i väpnade konflikter.) Tack och lov har det också kommit svar på tal. Läs gärna Nabila Abdul Fattahs artikel i Dagens ETC.

Gudmundson och Neuding beskriver förorten som en krigszon där polisen inte ens vågar kliva ur bilarna. Gudmundson skriver: ”det är områden där uppgörelser bland kriminella kan resultera i skottlossning på öppen gata, där invånarna inte törs avge vittnesmål och där polisen inte är välkommen.” Både Polisen och Gudmundson använder begreppet ”parallellsamhällen”, med skillnaden att Polisen gör det för att påpeka att det inte är befogat att tala om några sådana. Gudmundson plockar upp begreppet och låter på ett smidigt sätt läsaren själv göra kopplingen.

Man kan fundera över borgerlighetens besatthet av att distansera sig från förorten. Eller för att tala klarspråk: socioekonomiskt utsatta förorter med en hög andel människor med utomeuropeisk bakgrund. För det är knappast Täby, Vallentuna eller Oxie som får ta smällen, trots att de utgör några av de 55 områdena i Polisens rapport. Norrmalm är det område där det i särklass begås allra flest brott i Stockholms län, (nästan tre gånger så många som genomsnittet). Södermalm kommer som god tvåa och Östermalm som trea. Ändå är det förorterna som Gudmundson/Neuding väljer att rikta udden mot. Abdul Fattah skriver: ”Jag vet inte vad liberala skribenter tjänar på att onyanserat utmåla förorter som platser med endast offer och förövare. Är det en besatthet? En perversion? Eller rent av en okunskap som man inte vill erkänna är just okunskap?”

Och ja, kanske är det ett visst mått av okunskap. Kanske tror de verkligen på vad de skriver. Men att måla upp bilden av ”den avvikande förorten” jämte ”den lyckade” innerstan är säkerligen väl medvetet och den politiska poängen är tydlig. (Läs, ”de avvikande, lågutbildade förortsborna” jämte ”de lyckade, högavlönade entreprenöriellt drivna innerstadsborna”. Ett ”dem” jämte ett ”vi”.)

När Sverige splittras och geografiska områden och dess invånare ställs mot varandra så osynliggörs de verkliga konfliktlinjerna. Oavsett om det handlar om utarmningen av storstädernas förorter eller om mindre tätorter och glesbygd. Det mest intressanta i Polisens rapport är nämligen att man konstaterar att de problem man upplever tydligt är knutna till områdets sociala kontext. Det är områden med låg inkomst, hög arbetslöshet och som ofta är eftersatta när det gäller underhåll i största allmänhet. Utsattheten är en klassfråga. Men istället för att prata om klass, pratar man om miljonprogrammens utformning (i bästa fall) eller så skapas de etniska gränsdragningar som ger luft åt Sverigedemokraterna och dess gelikar. Svenska Dagbladet väljer att spela på stigmatiseringen av förorten. Det lär knappast bidra till att några verkliga problem blir lösta.

Jag tittar ut genom fönstret, ser höstlöven falla över simhallen i Tensta och konstaterar att debatten om förorten är en debatt byggd på klassförakt. 

 

Erkännandet av Palestina är ett viktigt steg

Idag erkänner Sveriges regering Palestina. Äntligen. Det är ett viktigt och välkommet steg i rätt riktning. Samtidigt är det fortfarande långt kvar till fred och till ett fritt Palestina.

Palestina är ett land i trasor. Idag är hela Västbanken är uppstyckad och söndersliten av militära gränser och bosättningar. Vardagen präglas av osäkerhet och frustration. Det går inte att veta om man kan ta sig till jobbet eller till släktingarna i grannbyn från en dag till en annan. Rädslan för att utsättas för bosättarnas våld gör att man inte vågar låta barnen leka fritt. Man säger lite skämtsamt att det finns dubbelt så många mobiltelefoner som människor i Palestina, för ingen vet när man kommer att träffas igen och alla är oroliga för att inte kunna få tag i sina nära och kära.

Sommarens bombningar av Gaza har lämnat djupa sår efter sig. Många människor har förlorat en anhörig eller bekant. Tiotusentals saknar hus och hem och blockaden gör det svårt att få tillgång till nödvändiga förnödenheter och mediciner. Utan byggmaterial är det omöjligt att bygga upp samhället och det råder stor brist på rent vatten. Behovet av hjälp utifrån blir inte mindre för att medieskuggan har lagt sig över Gaza.

Ett svenskt erkännande av Palestina kommer givetvis inte att lösa problemen. Ockupationen och bosättningarna kommer att finnas kvar imorgon efter att presskonferenserna och tidningsrubrikerna har lagt sig här hemma. Men det är ett viktigt steg för att sätta internationell press på Israel. Idag är EU Israels största handelspartner när det gäller import och näst störst vad gäller export. Flera EU-länder (däribland Sverige) finansierar den israeliska militären genom militära samarbeten och handel.

Så länge ockupationen pågår så måste det internationella samfundet sätta press på Israel, bojkotta varor och omedelbart avsluta alla militära samarbeten. Muren runt Västbanken måste rivas, blockaden mot Gaza hävas och palestinska flyktingar måste få möjlighet att återvända hem. Förhoppningsvis blir det lättare att sätta den pressen när Palestina erkänts som en självständig stat.

Sverige blir på intet sätt ensamma om att erkänna Palestina, 134 andra länder har redan gått före. Men att Sverige är det första medlemslandet i EU som tar steget har betydelse, (andra medlemsländer har erkänt Palestina innan EU-inträdet). Därför är dagens regeringsbeslut glädjande och av historisk betydelse. Vi kommer att fortsätta kampen för ett fritt Palestina!

Sverigedemokraternas framgångar kräver flera svar

Sällan har så många brytt sig så mycket om ett talmansval som igår, då sverigedemokraten Björn Söder efter tre slutna omröstningar valdes till andre vice talman. Idag beskriver DN:s ledarsida markeringen som ”meningslös” och slår fast att det inte var ”riksdagens stoltaste stund”. För egen del anser jag att en blocköverskridande markering mot fascism utgör en av riksdagens stoltare stunder på senare år. På Expressens ledarsida går Eric Erfors ett steg längre och skriver om Vänsterpartiets ”speciell(a) demokratisyn” – detta efter att Vänsterpartiet använde sin demokratiska rättighet att begära sluten omröstning.

Det är oroväckande, om än ingen större nyhet, att liberala ledarskribenter inte ser vikten av att förhindra normaliseringen av Sverigedemokraterna. Man kan tycka att det borde räcka att se situationen i andra Europeiska länder för att förstå betydelsen av det. När så sker förvrids den politiska debatten, rasistiska utgångspunkter etableras som självklara och det blir enklare för högerpopulister eller högerextremister att sätta agendan, då rivs ett av värnen för att förhindra att ett rasistiskt parti får verkligt inflytande. En central komponent i en antirasistisk strategi är därför att fortsätta förhindra att Sverigedemokraterna normaliseras.

Under det senaste året har vi sett en antirasistisk mobilisering i Sverige som mycket väl kan vara den starkaste någonsin. En betydande del av denna rörelse har handlat just om att förhindra normaliseringen av Sverigedemokraterna. Denna kamp har också varit framgångsrik, vilket tydliggörs inte minst av de stora vända ryggen-protesterna och det faktum att Sverigedemokraterna är isolerade, som bland annat tar sig uttryck i att inget borgerligt parti kan inleda samarbeten med dem. Samtidigt vann ändå Sverigedemokraterna positionen som riksdagens tredje största parti i valet. Av det måste man dra slutsatsen att det, för att göra skillnad, behövs flera strategier mot Sverigedemokraterna.

Det är viktigt att skilja på Sverigedemokraterna som parti och på de som röstar på dem, men diskussionen om Sverigedemokraternas väljare kan inte bara utgå från hur de ser på sig själva. Den dominerande frågeställningen om huruvida Sverigedemokraternas väljare är rasister eller enbart missnöjda leder fel. Med största säkerhet är de nämligen både och. Missnöjet många upplever är reellt och befogat. Det hänger samman med sådant som hög arbetslöshet, en välfärd i sönderfall och det faktum att etablissemanget struntar i stora delar av landet. Frågan som borde ställas är varför just ett rasistiskt parti blir de som kanaliserar missnöjet. Det beror på att rasistiska strömningar också påverkar politiska ställningstaganden,därför är ett konsekvent antirasistiskt arbete nödvändigt, inte minst ur ett långsiktigt perspektiv, för att pressa tillbaka Sverigedemokraterna. Troligen räcker det däremot inte för att vinna tillbaka de LO-väljare som i årets val har röstat på Sverigedemokraterna. De flesta av dessa är självklart medvetna om vilken typ av parti de har röstat på – i hög utsträckning har man röstat på Sverigedemokraterna för deras syn på flyktingar och invandrare. Men att vara rasist är ingen personlig egenskap, utan ett resultat av (bland annat) politiska ställningstaganden och därför också något som är föränderligt. Om vänstern börjar se dessa människor som evigt förlorade sviker vi en av våra grundläggande uppgifter; att mobilisera hela arbetarklassen för sina intressen.

Vid sidan av kamp mot rasismens normalisering är det därför avgörande att nå ut till de arbetarväljare som har röstat på Sverigedemokraterna, erbjuda dem andra konfliktlinjer och också förändra deras politiska ställningstaganden. Hur vi åstadkommer detta måste bli en av de centrala strategiska frågorna i vänsterns eftervalsdebatt.

Som Petter Larsson tidigare har beskrivit i en artikel i Sydsvenskan är det ingen nyhet att en betydande del av väljarkåren hyser högerradikala uppfattningar. Det intressanta är snarare vilka omständigheter som gör att ett parti som Sverigedemokraterna kan mobilisera denna grupp. Det kan ske när de politiska motsättningarna förflyttas från den traditionella höger-vänster-skalan, som handlar om fördelningspolitik i bred bemärkelse, till vad som kan beskrivas som värderingsfrågor. Under de senaste åren har det skett en rörelse mot mitten i det politiska landskapet, till exempel kommer skillnaden i ekonomisk politiken mellan den avgående regeringen och den som tillträder inte att vara särskilt stor. En sådan utveckling leder till att den traditionella höger-vänster-skalan förlorar i relevans och då blir det svårare för arbetarrörelsens partier att mobilisera arbetarväljare. En väsentlig del av vänsterns strategi mot Sverigedemokraterna måste handla om att återigen aktivera motsättningen mellan höger och vänster, för att det ska realiseras krävs det också större skillnader i faktisk politik.

Diskussionen om var Sverigedemokraternas väljare bor är många gånger tröttsam. Den som följer eftervalsdebatten kan lätt få intryck av att deras framgångar enbart är ett resultat av att reaktionära män på landsbygden har valt att rösta på ett rasistiskt parti. Det är riktigt att Sverigedemokraterna går framåt på landsbygden, men det gör de också i många av de större städerna. Vill man hårdra det är det egentligen bara Stockholm som sticker ut, men också där fördubblar de sitt stöd. Detta även om det finns stora skillnader inom kommunen, till exempel mellan de norra och de södra förorterna.

Splittringen som Sverigedemokraterna skapar inom löntagarkollektivet kan bara mötas med ett politiskt projekt som skapar samhörighet och som betonar gemensamma intressen. En sådan inriktning står i motsättning till dem, och de finns också inom vänstern, som hellre betonar skillnader. Oavsett om man är från stan eller landsbygden, bor längs den blå tunnelbanelinjen eller den gröna, är rasifierad eller inte – har man som tillhörandes arbetarklassen gemensamma intressen. För att det ska bli verklighet räcker det inte med berättelser och inramning av politiken, då krävs det också konkreta reformer som förstärker solidariteten, runt till exempel otryggheten på arbetsmarknaden, välfärdsfrågor och ökad jämlikhet.

Den breda arbetarrörelsen kommer alltid att vara Sverigedemokraternas främsta motståndare. Vi har förmågan att organisera människor kring motsättningar som faktiskt spelar roll och en politik som undanröjer de orättvisor som rasisterna exploaterar. Vår enda möjlighet att förändra samhället är genom att vara många som håller ihop, därför kan vi aldrig förlikas med de som splittrar, delar upp och drar isär. Det kallas för solidaritet, gemensam kamp för gemensamma intressen.

Stefan Lindborg, förbundsordförande

 

Vår tid är inte en tid för filosofer, det är en tid för aktivister

Man kan inte komma undan klassamhället. Det skär genom varje del av livet och känns ända in på kroppen. Den med låg utbildning i Vårby gård har 18 år kortare förväntad livslängd än den högutbildade i Danderyd. Klassamhället är en fråga om liv och död. Klass handlar om pengar i plånboken, om möjligheter och villkor, om hälsa och livssituation – men framförallt handlar klass om makt. Makten över det egna livet och makten över andra människors liv. Vi berövas det första när ett litet fåtal vinner det andra.

Det går att se spåren av det hårdnande klassamhället i den egna vardagen, men det borde räcka att öppna Statistisk årsbok för att bli socialist. Fakta och siffror ger aldrig hela berättelsen, men att siffersätta klassamhället är inte svårt. Det är ingen slump att en VD för något av de stora börsbolagen har en årslön som motsvarar vad en industriarbetare tjänar under ett helt yrkesliv. Bara för någon vecka sedan rapporterades om det största lönegapet mellan arbetare och tjänstemän sedan trettiotalet. Löntagarkollektivet dras isär, men de som verkligen sticker ifrån är den rikaste tusendelen. I Sverige har det blivit lättare är någonsin att vara rik – ingen förmögenhetsskatt, sänkt bolagsskatt och skatteavdrag för bartendern till festen – samtidigt blir sjuka utförsäkrade och arbetslösa tvingas till socialen. Det borde göra fler än oss rasande.

Klasskamp förs också ovanifrån. Det Sverige vi lever i är ett resultat av tre decennier då överklassen har gått segrande ur de viktiga striderna. Det som för arbetarrörelsen tog lång tid att bygga upp, gick snabbt för högern att riva ned. Strävan efter jämlikhet ersattes av rekordsnabbt växande klasskillnader. Privat vinstjakt släpptes in i vår gemensamma välfärd och skolan gjordes till en marknadsplats istället för ett verktyg i kampen för jämlikhet. På arbetsplatserna blev det tystare när arbetslöshet och otrygga anställningar disciplinerade löntagarkollektivet. Inom område efter område har överklassen flyttat fram sina positioner och ökat sin makt på vår bekostnad.

Så länge man inte pratar om det hårdnande klassamhället är det som om det inte finns. Högern har gjort till sin paradgren att förneka att klass spelar roll och istället låtsas att vi är fria individer som själva styr våra liv. Möjligen kan de tala om klass när de beskriver klassresenären, han eller hon som mot alla odds och på egen hand har lyft sig över de begränsningar som klasstillhörigheten medför, men någon verklig jämlikhet är de aldrig intresserade av. Istället för rättvisa vill de se incitament. Åt de rika är drivkrafterna skatteavdrag, medan incitament för vanligt folk stavas sönderslagen trygghet.

Jämlikhet kräver socialism. Ofta får vi höra att socialismen är en fin tanke som inte fungerar i verkligheten, men i en tid av växande klyftor, då kapitalets jakt på högsta vinst med det efterföljande klimathotet riskerar att undanröja förutsättningarna för mänskligt liv, borde bevisbördan ligga på de som försvarar den rådande ordningen. Socialismen är inte högtravande fantasier om morgondagen, utan kamp för förändring här och nu. Kamp för jämlikhet, rättvisa och trygga livsvillkor. Också socialismen handlar om makt och demokrati.

Vår tid är inte en tid för filosofer, det är snarare en tid för aktivister som kämpar tillsammans för att förändra samhället. Ung Vänster är viktigare idag än någonsin tidigare. Det går en skiljelinje mellan oss och alla andra, mellan de som försvarar ett system som förutsätter ojämlikhet och oss, vi som organiserar oss för att förändra samhället i en socialistisk riktning.

Stefan Lindborg, förbundsordförande Ung Vänster

Ett annat Sverige, det nya normala

För mig har det krävts några dagar för att smälta valresultatet. Jag är uppvuxen i ett Sverige som såg radikalt annorlunda ut. I ett land där arbetarrörelsens partier representerade, strax under eller strax över, hälften av befolkningen. Förutom tre stormiga år i början av nittiotalet, fanns där inte utrymme för ett rasistiskt parti i riksdagen. Borgerligheten var ofta splittrad och det fanns till och med plats för partier att profilera sig som ”borgerlig vänster”. Efter i söndags har vi fått det svart på vitt. Kartan har ritats om, det politiska landskapet ser annorlunda ut och vänstern måste snabbt inse att det är detta nya läge som är det normala.

Åtta år med borgerlig regering har förändrat Sverige. Vi är idag ett annat land och i många avseenden också ett sämre land. Mycket av det som tidigare gjorde Sverige bra har gått förlorat. Självklart började det långt innan Fredrik Reinfeldt blev statsminister. Massarbetslösheten har vi haft sedan nittiotalskrisen, utgångspunkten att den offentliga sektorn inte kan växa formulerades under åttiotalet och klyftorna i Sverige har vuxit under mer än tre decennier. Den borgerliga regeringen har beskrivits som en center-höger regering, Nya Moderaterna förklaras som ett mittenprojekt och Reinfeldt och Borg har försökt att placera in sig själva i en historisk kontinuitet runt välfärdsstaten. Ändå har högerregeringens politiska projekt handlat om att slå undan förutsättningarna för den svenska välfärdsmodellen – rekordstora skattesänkningar, privatiseringar och en historisk försvagning av fackföreningsrörelsen är bara några exempel på det nymoderata projektets innehåll.

När samhället förändras påverkas också förutsättningarna för att bedriva politisk kamp. Högern har agerat målmedvetet och strategiskt för att slå in kilar mellan människor och konstruera motsättningar där de inte finns. De som arbetar ställdes mot de som befann sig i ”utanförskap”. Med sänkta skatter och en nedmonterad a-kassa exploaterade Moderaterna misstanken om att det skulle finnas ett utbrett överutnyttjande av a-kassan. Genom att öppna upp för låglönekonkurrens ställs svenska arbetare mot utländska, därigenom skapas en ständig oro för att förlora jobbet när andra tvingas bjuda under. Den urholkade sjukförsäkringen förändrar dynamiken runt välfärdssystem och tvingar var och en att se om det egna huset först. Så bryts solidariteten ned, stegvis men oundvikligen. Och det tar sig också politiska dimensioner.

Valresultatet visar på en dyrköpt läxa. När motsättningarna mellan höger och vänster blir för små aktiveras andra skiljelinjer än de om fördelningspolitik, jämlikhet och ekonomisk makt. Oavsett hur det lät i debatterna handlade inte valrörelsen om motsättningen mellan skattesänkningar och välfärd. Varenda gång Stefan Löfven försökte sätta skattesänkningar mot satsningar på skolan, kunde Fredrik Reinfeldt kontra med att Socialdemokraterna inte ens var beredda att ta tillbaka det femte jobbskatteavdraget. De reella politiska skillnaderna var helt enkelt för små för att den motsättningen skulle kunna bli den dominerande. Istället blev det ännu en gång en avpolitiserad valrörelse kring frågor om Stefan Löfven var erfaren nog för att leda landet och om hur ännu inte valda riksdagsledamöter skulle trycka på knapparna i en statsministervotering.

Vänsterpartiet försökte göra valet till ett val där höger stod mot vänster. I viss utsträckning lyckades man också sätta agendan, självklart i frågan om vinster i välfärden som kom att fortsätta att ta stor plats också under valrörelsen, men det är svårt för ett litet parti att sätta dagordningen och ensamt avgöra valrörelsens inramning. Istället för en valrörelse med skiljelinjer runt den traditionella höger-vänster-skalan fick vi en värderingsdebatt om huruvida man ska ha öppna eller stängda hjärtan. Frågan om invandring tog oproportionerligt utrymme och ställdes många gånger – också i statsministerns sommartal – mot välfärdssatsningar. Att en sådan utgångspunkt gynnar rasisterna och inte arbetarrörelsen borde inte komma som en överraskning.

Det är med blandade känslor jag förhåller mig till valresultatet. Sverigedemokraternas framgång, och stärkta position i LO-kollektivet, är givetvis katastrofal. Det är en stor framgång att den borgerliga regeringen tvingades avgå. Även om både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ökade marginellt – jag tror att vi är många som hade förhoppningar om större ökningar – är det samlade resultatet för arbetarrörelsens båda partier ett av de sämsta sedan demokratins införande. I sitt tal på valvakan sade Stefan Löfven att konkurrensen om rösterna är större idag. Självklart har han rätt i det, och under detta val var konkurrensen extra hård, särskilt för Vänsterpartiet som tydligt utmanades av Feministiskt Initiativ. Samtidigt kan jag inte acceptera att utrymmet för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet inte är större än drygt en tredjedel av befolkningen. Särskilt när 40 procent av LO-medlemmarna röstade på ett annat parti.

För arbetarrörelsen måste det vara en viktig uppgift att bygga ett Sverige som håller ihop, där solidaritet och sammanhållning inom arbetarklassen ersätter falska motsättningar. Precis som högern under lång tid har genomfört förändringar som fungerar självförstärkande, som stärker deras position och som gör det rationellt för människor att agera på ett sätt som flyttar fokus från gemensamma intressen, behöver vänstern vara lika strategisk. Det är avgörande för att vänstern inte bara ska vinna val utan också vinna kampen om framtiden.

Eftervalsanalyser blir lätt förenklade och utgår ofta från de egna käpphästarna. I det avseendet är jag varken bättre eller sämre än någon annan. Efter söndagens valresultat finns det många frågor som behöver besvaras, men det är en process som kräver eftertanke och som måste få ta tid. Under den kommande veckan ska jag försöka bidra till det med fler inlägg här på bloggen.

Stefan Lindborg, förbundsordförande

Ökande ohälsa är högerpolitikens pris

toveAtt vara ung är detsamma som att vara otrygg. Vi hänvisas till sporadiska sms-anställningar, tillfälliga andrahandsboenden och är de som drabbas när skolan tvingas skära ner på antalet lärare. Och som ett resultat mår vi också allt sämre. Enligt SCB har andelen unga med psykiska problem nästan tredubblats sedan början av 90-talet. Särskilt tydlig blir ökningen om man tittar på gruppen unga tjejer, där var tredje gymnasietjej lever med ängslan, oro eller ångest.

Idag är det normala för oss unga som jobbar att ha någon form av tillfällig anställning. Det gör det svårt att planera, betala räkningarna och flytta hemifrån. Då är det inte så märkligt att över hälften av alla med tillfälliga anställningar uppger att de mår psykiskt dåligt. Högerns så kallade arbetslinje har gjort det ännu osäkrare för unga på arbetsmarknaden och istället gynnat de som äger företagen med sänkta skatter. Resultatet blir en otrygghet som skär igenom våra liv.

Tjejer presterar bättre i skolan och får högre betyg än killar. Men priset för det är högt. Många trivs inte i skolan och en majoritet av alla 15-åriga tjejer känner sig stressade av skolarbetet. För många är skolhälsovården eller ungdomsmottagningen det första stället man vänder sig till när man mår dåligt. Samtidigt så är det stor skillnad var i landet man bor när det gäller vilken hjälp man kan få när man mår dåligt. Enligt OECD så är förekomsten av skolsköterskor, skolläkare och skolpsykologer i Sverige ”uppseendeväckande” dålig och enligt RFSU:s Sverigebarometer som nyligen släpptes så har inte ens var tredje ungdomsmottagning haft resurser för att hålla öppet som vanligt under sommaren.

När ohälsan drabbar var tredje ung tjej och dessutom ökar, då är det inte längre ett privat problem, utan ett ansvar för hela samhället. Det räcker naturligtvis inte att bara fokusera på stöd och hjälp för de som redan mår dåligt, orsakerna till stress och ångest måste bekämpas långt innan det resulterar i ohälsa. Det duger inte att som regeringen gör, konstatera att unga tjejer mår dåligt och sen slå dövörat till.

Det är dags för en ny regering och en ny politik som tar ungas vardag och trygghet på allvar. En ökad ohälsa måste mötas av en utbyggd välfärd där vi unga faktiskt får den hjälp vi behöver. Både skolhälsovården, ungdomsmottagningarna och ungdomspsykiatrin måste rustas upp. Ung Vänster kräver att det finns tillgängliga skolsköterskor och skolkuratorer på varje skola varje dag och minst en ungdomsmottagning per 3000 unga. Vi kräver ett stopp för den otrygga arbetsmarknaden där vi blir behandlade som slit och släng-varor. Fasta anställningar måste bli normen också för oss som är unga. Vi förtjänar trygghet i vardagen och makten över våra liv.

Sida 5 av 116« Första...34567...102030...Sista »