Vårbudgeten är presenterad men framtidsprojektet återstår

stefanEn anständig a-kassa som gör att den som blir arbetslös inte tvingas lämna hus och hem. Höjt underhållsstöd och glasögonbidrag till barn, viktiga åtgärder för att bekämpa barnfattigdomen. Mer pengar till äldreomsorgen, så att fler kan anställas och mormor får en värdig ålderdom. Stupstocken i sjukförsäkringen tas bort vid nyår och utförsäkringarna blir därmed ett minne blott. Ökade resurser och långsiktig finansiering till kvinnojourerna. Nästa år blir medicinen gratis till alla barn och redan i år tillkommer 6 500 nya utbildningsplatser.

Visst allt är inte perfekt och det finns mycket mer därtill som behöver göras, men det är likväl uppenbart att det spelar roll vilken regering vi har. Inget av ovanstående skulle ha blivit verklighet med den borgerliga regeringen vid makten. För första gången på många år får Sverige en budget som riktar sig till vanligt folk, där det inte bara är de med de allra största inkomsterna som blir de stora vinnarna. Inför förhandlingarna var Vänsterpartiets ambition att få igenom förslag som minskar inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor och som innebär mer pengar till välfärden. Givet listan ovan kan man konstatera att Vänsterpartiet gjort skillnad.

Det är lätt att instämma i Timbroekonomen Jesper Ahlgrens ord, när han i Ekot etiketterade budgeten som en vänsterbudget. Det är bra satsningar som presenteras – men samtidigt måste det också sägas att grundproblemen består. Regeringens ekonomiska politik är inte tillräcklig för att trycka tillbaka arbetslösheten rejält, återupprätta välfärden eller radikalt minska den skenande ojämlikheten. Även om regeringen tidigare har meddelat att man vill ersätta överskottsmålet med ett balansmål, fortsätter den ekonomiska politiken att begränsas av ideologiska föreställningar nedärvda från det sena 1900-talets marknadsliberala offensiv.

I måndags skrev jag en längre text om decemberöverenskommelsen i vilken jag konstaterar att den här regeringen behöver ett framtidsprojekt; en riktning, en strategi och en idé om hur man vill använda sin tid i Rosenbad för att förändra det svenska samhället. Det är bristen på ett sådant framtidsprojekt som gör att regeringen halkar efter i opinionen. I valet 2018 kommer den här regeringen att behöva svara på hur man har gjort skillnad. Svenska folket måste uppleva konkreta förändringar, sådana som man nära nog kan ta på, för att skillnaden gentemot de borgerliga partiernas projekt ska vara tydlig. Förutom om välfärdssatsningar, handlar det också om stora och nödvändiga investeringar i till exempel infrastruktur och bostadsbyggande.

Bortsett från det parlamentariska läget är egentligen förutsättningarna för en offensiv ekonomisk politik ganska goda. Idag är det historiskt billigt för staten att låna pengar. Den möjligheten borde användas till att genomföra samhällsnyttiga investeringar som också skapar nya jobb. För det är just stora investeringar som behövs för att kunna pressa tillbaka arbetslösheten, läs till exempel intervjun med den tidigare LO-ekonomin P-O Edin i senaste Flamman:

”Ska man komma ner i en arbetslöshet under fyra procent krävs stora investeringar. P-O Edin föreslår investeringar på 120 miljarder per år. Dessa i sin tur kommer leda till skatteeffekter som ger utrymme till ytterligare 80 miljarder. Han påpekar också att omkring 40 procent av det som investeras kommer tillbaka till staten i form av ökade skatteintäkter och mindre utgifter som arbetslösheten fört med sig.
– Det är ändå ganska konservativt räknat.”

(Edins rapport ”En totalrenovering av Sverige – för framtidens sysselsättning och välfärd” går att läsa här.)

Det är också värt att påminna om att det finns ett starkt folkligt stöd för höjda skatter som finansierar välfärdsreformer som ökar jämlikheten och tätar hålen i välfärdssystemen. Det var ju om det här som valet i höstas handlade; bättre välfärd eller fortsatta skattesänkningar, och svenska folket tog ställning för det förstnämnda. Decemberöverenskommelsen ökar regeringens möjlighet att driva en offensiv ekonomisk politik. Frågan är – vad väntar regering på?

/Stefan Lindborg, förbundsordförande Ung Vänster

Tankar om DÖ

stefanI veckan kommer decemberöverenskommelsen att testas på allvar när regeringen presenterar den ekonomiska vårpropositionen och vårändringsbudgeten, som man har förhandlat fram med Vänsterpartiet. Resultatet i riksdagsvalet innebar ett förändrat politiskt läge. Näst efter att Sverige fick en ny regeringen är den stora konsekvensen av valresultatet att det har skett en omfattande tyngdpunktsförskjutning inom högern. Samtidigt som de borgerliga partierna nådde sitt sämsta valresultat i modern tid blev ett rasistiskt parti landets tredje största. Diskussionen om decemberöverenskommelsen inom de borgerliga partierna avspeglar hur man ska hantera denna tyngdpunktsförskjutning.

Ända sedan decemberöverenskommelsen presenterades i mellandagarna har den varit föremål för livlig diskussion, inte minst på de borgerliga ledarsidorna. Igår efterlyste SvD:s politiska chefredaktör Tove Lifvendahl, under rubriken ”Låt DÖ dö”, en borgerlighet som ”vågar gå i riktig opposition”. Hon uppmanar de borgerliga partierna att:

”Förklara för svenska folket och de andra partierna att ni tycker att Sverige har tagit en sådan skadlig riktning av de gångna månadernas styre, att ni för landets skull avser att gå i riktig opposition. Det innebär att ni vid sidan av att opponera mot regeringens politik också i alla lägen kommer att söka möjlighet för Sverige att hålla en kurs av borgerligt och frihetligt inriktad politik.”

Lifvendahl menar att presentationen av vårbudgeten är ett bra tillfälle för de borgerliga partierna att meddela att man lämnar decemberöverenskommelsen. I ledaren upprepas höstens borgerliga talepunkt att det är upp till statsministern att söka stöd i riksdagen för sin politik, om Löfven misslyckas konstaterar Lifvendahl ”får ni [de borgerliga] samla ihop er och förklara att ni är beredda att regera Sverige, med eller utan ett extra val”. I korthet kan Tove Lifvendahls poäng tolkas som att de borgerliga, trots förlusten i förra höstens val, ska vara beredda att regera med passivt – eller aktivt, frågan berörs överhuvudtaget inte i ledaren – stöd från Sverigedemokraterna.

Det är inte bara på SvD:s och Dagens Industris ledarsidor som det morras, utan också inom de borgerliga partierna tycks det finnas ett uppror mot decemberöverenskommelsen. Upproret består inte bara av gamla stötar som den tidigare försvarsministern Anders Björck (M), som i förra veckans SVT-dokumentär om Nya Moderaterna konstaterade att det finns ”en borgerlig majoritet”, och moderata back-benchers som riksdagsledamoten Finn Bengtsson. I helgen rapporterade Göteborgs-Posten om hur uppgörelsen kritiseras av moderata lokalpolitiker och tidigare har Sydsvenskan rapporterat detsamma från Skåne. Kristdemokraternas blivande partiledare, Ebba Busch Thor, kan inte svara på om hon själv skulle ingå decemberöverenskommelsen och också Liberala ungdomsförbundet har kritiserat den.

Synen på decemberöverenskommelsen kommer att fortsätta vara en vattendelare i den svenska politiska debatten. Så länge som överenskommelsen består kommer den också att vara föremål för dragkamp inom borgerligheten. Delvis handlar det om politisk strategi, men ytterst är det rågången till Sverigedemokraterna som står på spel. Frågan är om borgerligheten i Sverige, till skillnad från i grannländerna Danmark och Norge, kommer att upprätthålla denna eller vara beredd att regera med stöd av ett rasistiskt parti?

Alla progressiva krafter behöver se till att det också i fortsättningen är politiskt omöjligt för de borgerliga partierna att söka stöd hos Sverigedemokraterna. Om den parlamentariska isoleringen av Sverigedemokraterna bryts kommer det att innebära en fortsatt normalisering av partiet och av dess rasistiska tankegods. Konsekvenserna kommer att vara påtagliga och allra hårdast gå ut över de som drabbas av Sverigedemokraternas rasism. I ett längre perspektiv riskerar resultatet också bli att det sker en fortsatt förskjutning bort från de ekonomiska konfliktlinjerna mellan höger och vänster, något som i förlängningen försvårar arbetarrörelsens mobilisering av LO-väljare. Därför är det också ur ett strategiskt perspektiv avgörande för vänstern att den parlamentariska isoleringen av Sverigedemokraterna upprätthålls.

I ljuset av decemberöverenskommelsen är de borgerliga partiledningarnas strategi uppenbar. Strategin handlar om att på så många områden som möjligt agera för att minimera regeringens handlingsutrymme. Det framgick tydligt av de borgerliga partisekreterarnas utspel under förra veckan. Genom tillkännagivanden i riksdagen, KU-anmälningar och hot om misstroendeförklaringar kommer de borgerliga partierna att göra sitt yttersta för att begränsa regeringens möjlighet att lägga fram och få igenom sin politik. Det sämsta svaret på borgerlighetens strategi skulle vara om regeringen lämnar walk-over och lägger sig utan match, alltså i för hög utsträckning anpassar sig till det parlamentariska läget. Regeringen måste istället ta konflikt med högern och då inte bara i riksdagens kammare och i slutna mötesrum. En minoritetsregerings starkaste vapen finns i opinionsbildningen. Den här regeringen behöver ett framtidsprojekt, konkreta reformer som man kan mobilisera och skapa rörelse kring ute i samhället. Varför inte börja med välfärdsfrågorna, där det folkliga stödet är stort för reformer som bryter nedrustningen av välfärden och lagar hålen i skyddsnäten.

Vänsterpartiet har fått en intressant och viktig position efter decemberöverenskommelsen. Så länge allianspartierna lägger gemensamma budgetförslag är regeringen tvingad till att göra upp med Vänsterpartiet för att kunna lägga det budgetförslag som får störst stöd i riksdagen. Enligt Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé gäller denna ordning också efter att de borgerliga partiernas börjar lägga separata budgetmotioner. Samtidigt som Vänsterpartiet har möjlighet att påverka innehållet i statens budget kan man på andra områden fungera som ett oppositionsparti. Man väljer själv när man vill göra upp och när man vill ta konflikt. Det är ett bra utgångsläge för att ta plats i debatten och skapa en självständig profil. Samtidigt är det en position som är svår att balansera – för framgång krävs att väljarna också uppfattar tydliga konflikter mellan Vänsterpartiet och regeringspartierna. Det sista är väl värt att påminna om när helheten i såväl vårbudget som vårändringsbudget presenteras senare i veckan.

Inga fredsförhandlingar efter Netanyahus skrällseger

toveFå hade väntat sig den skrällseger som Benjamin Netanyahu och högerkonservativa Likud gjorde i tisdagens israeliska val. Ökande sociala klyftor, prisökningar och dyra boendekostnader förmodades leta till ett maktskifte. Men istället för center-vänsteralliansen Sionistiska unionen blev det den sittande premiärministern Netanyahu som firade valresultatet igår morse. Spekulationerna om en möjlig öppning för nya fredssamtal med Palestina vid ett maktskifte visade sig inte vara någonting annat än hoppfulla önskningar.

Netanyahu har varit tydlig – det kommer inte att bli några fredsförhandlingar och än mindre något erkännande av den palestinska staten. Alla tidigare löften från Israel om att verka för en tvåstatslösning ersätts nu med politik sprungen ur en koalition bestående av ortodoxa och högernationalistiska krafter. Netanyahus svar på de dåliga opinionsmätningarna har varit att söka stöd från Israels ultranationalistiska läger med löften om tusentals nya bosättningar i östra Jerusalem. En utbyggnad som gör det allt svårare för Palestina att behålla sin huvudstad.

Palestina är ett land slitet i trasor. Idag är hela Västbanken är uppstyckad av militära gränser och hundratals bosättningar och utposter sammanlänkade av så kallade ”bypass roads”. Stora arealer odlingsmark har förstörts i omgivningarna på grund av, som man säger, säkerhetsskäl. Det råder inga tvivel om att bosättningarna strider mot både folkrätten och en rad internationella konventioner, (Haagkonventionen, Genèvekonventionen och en mängd FN-resolutioner), och de har fördömts ett otal gånger av det internationella samfundet. Att Netanyahu så tydligt adresserar bosättarna med sina vallöften visar att det inte finns några ambitioner om en fredlig lösning.

Sommarens bombningar av Gaza har lämnat djupa sår efter sig – ett krig som enligt Netanyahu var riktigt och rättfärdigt. Det var ett krig, eller snarare en massaker, som krävde tusentals civila liv, där var fjärde dödad var ett barn. Många människor förlorade en anhörig eller en vän och tiotusentals saknar fortfarande hus och hem. Den israeliska blockaden mot Gaza gör att det saknas tillgång till självklara nödvändigheter som elektricitet, rent vatten och sjukvårdsutrustning och den hindrar effektivt en återuppbyggnad av de förstörda områdena. En fortsättning på den israeliska bombpolitiken vore förödande för palestinierna, inte minst för dem i Gaza.

Konflikten mellan Israel och Palestina är inte en konflikt mellan två jämbördiga parter. Det är en konflikt mellan en ockupationsmakt och ett folk som blir ockuperat. Ingen rättvis fred är möjlig så länge som ockupationen består. Netanyahu visar genom sin vägran att acceptera en palestinsk stat och genom besked om ytterligare bosättningar på en tydlig ovilja till förhandlingar. Så länge ockupationen pågår så måste omvärlden sätta press på Israel. Inte ens de som håller sig med kålsuparteorier kan efter tisdagens val undgå den israeliska högerns ointresse av att lösa konflikten och hur man nu istället tar stora kliv i en riktning bort från fredssamtal och en möjlig tvåstatslösning. Palestina måste erkännas, muren runt Västbanken rivas och blockaden mot Gaza hävas – allt annat vore ett internationellt misslyckande och ett hinder för fred och rättvisa.

En seger från vänster

stefanIgår meddelade regeringen att överskottsmålet ska bort. Fram tills dess hade Vänsterpartiet varit ensamma bland riksdagspartierna om att kräva att det ersätts av ett balansmål. Det finanspolitiska ramverket har behandlats som något i det närmsta av naturen givet, som något som är (politiskt) omöjligt att förändra och i det närmsta omoraliskt att ifrågasätta. Beskedet från regeringen är en seger för vänstern, för LO och för alla som inser att en mer expansiv finanspolitik är nödvändig för att kunna skapa full sysselsättning.

Överskottsmålet har legat som en våt filt över den ekonomisk-politiska debatten. I Sverige har det finanspolitiska ramverket, tillsammans med Riksbankens inflationsmål, varit den nyliberala normpolitikens tydligaste uttryck. Makthavarna har självmant och frivilligt tagit på sig en tvångströja som begränsar politikens möjlighet till förändring. Den tiden kan nu vara förbi när nya möjligheter öppnas för en ekonomisk politik med större investeringar och mer pengar till välfärden.

Både det ekonomiska och det politiska läget är idag helt annat än vad det var när överskottsmålet infördes 1997. Då hade Sverige hög statsskuld, men idag har vi en av Europas lägsta. Moderaterna, som var motståndare till ramverket, försöker nu framstå som dess främsta försvarare. Statsskulden är inte problemet som den ekonomiska politiken har att hantera. Problemet är istället den låga efterfrågan och den höga arbetslösheten. Lösningen av dessa försvåras av ett överskottsmål som fungerar automatiskt åtstramande. De borgerliga röster som igår rasade mot regeringens besked borde avkrävas svar på frågan om vilka besparingar, motsvarande 75 miljarder, som de föreslår för att målet ska uppnås.

När överskottsmålet nu försvinner, förhoppningsvis redan i höstbudgeten, öppnas dörrar för en rimligare debatt om den ekonomiska politiken. Efter år då Magdalena Andersson och Anders Borg har bråkat om vem som är den mest ansvarstagande kamreren, skapas nu ”nya” skiljelinjer i debatten om ekonomisk politik. Bort från slitna glosor och talepunkter till en debatt om vad som verkligen behöver göras. De stora ekonomisk-politiska utmaningarna finns kvar även om överskottsmålet ersätts av ett balansmål. Ytterst handlar de om att bekämpa arbetslösheten och rusta upp välfärden.

1. Vi behöver investera i fler jobb och ett bättre samhälle
Sedan Riksbanken införde negativ styrränta är det uppenbart att penningpolitiken är uttömt som instrument för att höja sysselsättningen. Nu är det på finansdepartementet som jobbet måste göras. Att överskottsmålet ersätts av ett balansmål innebär inte automatiskt, och särskilt inte på kortare sikt, att investeringarna ökar. Staten borde, precis som kommuner och företag, ha en investeringsbudget, där investeringar bekostas under flera år. I grund och botten är det enkelt. Vi har hög arbetslöshet, stora behov i samhället och möjlighet att låna pengar gratis. Det är nu vi ska bygga bort bostadsbristen, rusta upp infrastrukturen och genomföra nödvändiga klimatinvesteringar.

2. Att låna till skattesänkningar är fortfarande en dålig idé
Statsbudgeten går redan med underskott. Den borgerliga regeringens skattesänkningar har bekostats genom upplåning och maskorna blir grövre i det skyddsnät som välfärden är tänkt att utgöra. Den som vill rusta upp välfärden kan inte göra det med Anders Borgs skattepolitik. För den som vill ha en stark välfärd är det uppenbart att skatterna måste höjas, framförallt för höginkomsttagare och på kapitalet. Och det utrymmet finns. Den borgerliga regeringen sänkte skatterna med närmare 140 miljarder, Sverige har en (effektiv) bolagsskatt som är en av Europas lägsta och bankerna är fortfarande ett slags skattefrälse.

3. Omfördela från det privata till det gemensamma
Sverige är idag rikare än någonsin. Det har aldrig funnit så mycket pengar att fördela som nu, men ändå får man alltid höra att pengarna inte räcker till. Det offentliga går på knäna samtidigt som det alltid tycks finnas pengar till ytterligare ett köpcentrum. Det kan tyckas paradoxalt, men är bara ett bevis på att det krävs omfördelning. Den fackliga tankesmedjan Katalys har räknat ut att om vi skulle ha samma skattekvot (skatter som andel av BNP) idag som år 2000 skulle den offentliga sektorn varje år ha 330 miljarder mer att röra sig med. Så visst finns det pengar, men utan omfördelning kommer de ligga kvar i de rikastes fickor.

Överskottsmålet försvinner, men fler utmaningar återstår. Som över en natt ritade regeringens debattartikel om den politiska kartan. För första gången på många år finns det förutsättningar att genomgripande förändra den ekonomiska politiken i Sverige. Vänstern och fackföreningsrörelsen står slutligen som segrare och det är nödvändigt, för ännu återstår det stora segrar att vinna om den ekonomiska politiken.

Det finns ingen plats för Pegida, varken i Malmö eller någon annanstans

vilmafannyGästbloggare:
Vilma Bolding är ordförande för Ung Vänster Skåne och Fanny Rosberg är aktiv i Ung Vänster Malmö.

Måndagskväll på Stortorget i Malmö. 8 rasister från Pegida omringade av hundratals poliser. Ett hav av 5 000 antirasister, överallt hörs dundrande talkörer. Hur hamnade vi här?

Det hela började i slutet av 2014 med att en man i tyska Dresden, Lutz Bachmann, gick förbi en demonstration till stöd för Kurdistans arbetarparti (PKK) och kände sig kränkt. Han bestämde sig för att starta upp ett nätverk som han kallade Pegida (Patriotische Europäer Gegen die Islamisierung des Abendlandes, sv. Patriotiska europeer mot islamiserinen av väst), vars syfte blev att bunta ihop den kurdiska gerillan med ISIS och den antifascistiska rörelsen, sätta in dem i ett block och använda sig av denna fiendebild för att hetsa mot alla muslimer.

De började med att varje måndag ha hatmarscher mot muslimer, eller det de själva kallade för söndagspromenader. Det började som ett hundratal rasister, men de växte sakta men säkert och började sprida sig till fler städer i Tyskland. Men överallt dit de kom möttes Pegida av långt fler antirasister än vad de själva var, utom i hemstaden Dresden. Som mest samlades 25 000 till deras hatmarsch dagarna efter terrorattentatet i Paris.

Med hjälp av hets mot folkgrupp-dömde ”konstnären” Henrik Rönnquist började de exportera Pegida till Skandinavien. Först till Danmarks Köpenhamn och Århus, sen till Oslo i Norge. Våra antirasistiska kamrater i grannländerna var dock betydligt fler och väl förberedda. Bland annat anslöt sig Oslos största fackförening, Fagforbundet, till No Pegida-demonstrationen. Samtidigt förberedde Pegida sin första hatmarsch i Sverige, med Malmö som plats. På talarlistan var utöver Rönnquist själv den kända nazisten Dan Park, Breivikanhängaren Vivi-Anne Lovén Unneryd som har bakgrund i Swedish Defence League samt SvP- och SD-anhängaren Annica Herrloff.

Men redan innan de ens hann samlas till sitt första hatmöte hade det folkliga motståndet börjat ge resultat. I Tyskland började Pegida försvinna på allt fler orter, t.ex. i Berlin där 30 000 antirasister samlades i protest mot hatmarschens 4 800 deltagare. Styrelsen i Tyskland splittrades i två läger. Exporten till Danmark och Norge var ett stort misslyckande: Pegida Århus la ner efter första veckan och även svenska Pegida splittrades i två delar innan de ens haft sin första hatmarsch. De som bröt sig loss kallade Rönnquist-gänget för nazister och såg istället korsriddarna som förebilder.

I Skåne gick Ung Vänster i först i ledet för att organisera till motdemonstrationen arrangerad av No Pegida Sverige. Vi tryckte upp affischer, delade ut flygblad och hjälpte till med att styra upp demonstrationen. Det gav resultat. Måndagskvällen den 9:e februari var vi 5 000 antirasister mot 8 Pegida-anhängare. Deras första hatmarsch tvingades bli stillastående och blev ett totalt fiasko. Nyheterna om Malmös starka antifascism spred sig snabbt över hela världen: berättelser, bilder och videor har delats av tidningar och antifascistiska grupper hela vägen från Brasilien till Singapore.

Samma kväll gick endast 2 000 Pegida-anhängare i deras hatmarsch i hemstaden Dresden, antirasisterna blev 5 000 även där. Pegida har pressats tillbaka av folkets antifascistiska kraft. Det finns ingen plats för Pegida i Malmö. Det finns ingen plats för Pegida i Europa överhuvudtaget.

 

YouTube Preview Image

Välkommen till Sverige, Abbas

stefanIdag besöker den palestinska presidenten Mahmoud Abbas Sverige. Bakgrunden till statsbesöket är den svenska regeringens beslut att erkänna Palestina som en självständig stat. Presidenten kommer att samtala med statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström om bland annat fredsprocessen och viken roll Sverige kan spela efter erkännandet. Förhoppningsvis är erkännandet bara den första av många solidaritetshandlingar från den svenska regeringens sida.

Inför besöket har borgerligheten riktat skarp kritik mot regeringens mellanösternpolitik. Svt rapporterar att statsbesöket får Moderaternas utrikespolitiska talesperson, Karin Enström, ”att se rött” och i Svenska dagbladet levererar Lars Adaktusson (Kd) en debattartikel, där han kräver klarspråk från Löfven. Precis som om statsministern skulle vara för korruption. På Expressens debattsida gissar folkpartisten Gulan Avci och Ulf Öfverberg, ordförande för Samfundet Sverige-Israel Stockholm, om anledningarna till varför Sverige erkände staten Palestina. Bland annat, menar de, kan det bero på att Socialdemokraterna vill ha fler muslimska väljare. Delar av borgerligheten tycks helt tappa koncepten när mellanösternfrågor diskuteras.

Skiljelinjen mellan höger och vänster går inte vid synen på korrupption eller demokratiska brister. Den går istället vid synen på Israels orättfärdiga ockupation. Som så ofta annars måste högern påminnas om att konflikten inte står mellan två jämbördiga partier. I Svt varnade Karin Enström för att det kan uppfattas som om Sverige ”tagit parti” för det palestinska folket. Jag menar att det är precis det som Sverige ska göra – ta parti, våga ta ställning, fördöm ockupationen och se till att en rättvis fred blir möjlig.

Vad har Lars Adaktusson att säga till palestinierna på Gaza? För ett par veckor sedan meddelade FN-organet UNRWA att brist på pengar tvingade dem att stoppa återuppbyggnadsprogrammet efter sommarens krig. Sedan tidigare vet vi att den olagliga blockaden har orsakat en humanitär katastrof, skyhög arbetslöshet och omfattande fattigdom. Situationen är så allvarlig att UNRWA bedömer att Gaza kommer att vara obeboeligt år 2020. När hörde man sist en kristdemokrat kritisera blockaden av Gaza?

Vad säger Karin Enström om expansionen av israeliska bosättningar på Västbanken? I september kritiserade den israeliska fredsorganisationen Peace Now utbyggnaden av bosättningarna och menade att dessa innebar ”en kniv i ryggen” mot Abbas och försvårar en tvåstatslösning. Bosättningarna på ockuperad mark strider mot Genèvekonventionen och utgör därför ett folkrättsbrott. Med hänsyn till uttalandet i Svt, tycker Karin Enström att man kan förhålla sig neutral till folkrättsbrott?

Vad säger Dagens Nyheters liberala ledarskribenter till de palestinier som drabbas av Israels brott mot de mänskliga rättigheterna? Igår beskrev de palestiniernas ansökan om medlemsskap i Internationella brottsmålsdomstolen, ICC, som ett försök att ”ställa Israel vid skampålen”. Så kan också kampen för rättvisa och mänskliga rättigheter viftas bort. Är det en ny liberal inställning till brott mot de mänskliga rättigheterna eller gäller den bara när offren är palestinier?

Den svenska regeringens beslut att erkänna staten Palestina var en viktig solidaritetshandling. Det är svårt att ta borgerlighetens kritik om att processen gick för fort på allvar. Snarare har omvärlden, precis som utrikesminister Margot Wallström konstaterat, väntat för länge. Sverige ska vara ett land som står solidariskt med det palestinska folket. Låt erkännandet bli den första solidaritetshandlingen i en rad av många. Så länge som ockupationen består finns det ingen rättvis fred.

Stefan Lindborg, förbundsordförande

Sexköpslagen borde utökas RFSU, inte tvärt om

toveI år är det 16 år sedan den nuvarande sexköpslagen trädde i kraft i Sverige. Idag släppte RFSU en rapport som menar att lagen är problematisk och inte fyller sitt syfte. Det är bra att vi har en levande debatt om hur vi ska stärka arbetet mot sexköp och mäns våld mot kvinnor. Men just därför blir kritiken från RFSU så underlig.

Den svenska sexköpslagen är unik i sin form och klargör tydligt de maktförhållanden som råder. Den lägger tydligt fokus på vem som är den skyldiga – köparen. Förutom att antalet män som köper sex har minskat sedan lagen infördes – RFSU:s egna sammanställning visar att andelen sexköpare kan ha minskat med över 40 procent mellan 1996 och 2008 – så har lagen fungerat normerande och har idag ett starkt stöd bland befolkningen. Andra länder har tagit intryck av Sveriges modell och den svenska lagen har blivit en viktig referenspunkt i det internationella arbetet mot sexköp. Rikskriminalpolisen menar att lagen har haft positiva effekter när det gäller att förebygga människohandel för sexuella ändamål. Då blir det märkligt att som RFSU säga att lagen inte fyller sin funktion.

Idag höjs röster för att legalisera sexköp med argument om ”moralism” och ”den fria viljan”. Myten om prostitution som ”ett smidigt jobb vid sidan av studierna för lite extra cash i plånboken” är ingenting annat än just en myt. Internationella studier visar att nio av tio skulle lämna prostitutionen om de hade något val. Att köpa en annan människas kropp är inte detsamma som att köpa en kexchoklad på närbutiken och att vara prostituerad är inte som ”vilket jobb som helst”. Det är visserligen inte åsikter som ska tillskrivas RFSU, men problemet är att man riskerar att spela sexköpslobbyn i händerna.

Däremot finns det ett par viktiga poänger som lyfts i rapporten. Dels pekar man på en oroande utveckling där stödet för att även göra det olagligt att sälja sex verkar ha ökat. Man menar att förståelsen för könsmaktsordningens konsekvenser har ersatts av en individualiserad syn på brott och straff. När den svenska sexköpslagen infördes gjordes det tydligt att det var köparen och ingen annan som begick en brottslig handling. Det är ett viktigt förhållningssätt som är helt nödvändig för att förstå mekanismerna bakom prostitution och för att kunna göra någonting åt det. Det är inte hon som säljer som ska stigmatiseras – det är han som köper.*

Dels pekar man på bristen på de sociala stödinsatser som skulle utgöra själva stommen i arbetet mot prostitution när lagen sjösattes. Redan i den så kallade Kvinnofridspropositionen som utgjorde grunden till sexköpslagen klargjordes att ”en kriminalisering [av sexköp] inte kan utgöra annat än ett komplement i arbetet med att minska prostitutionen och kan inte på något vis ersätta de sociala insatserna.” (Kvinnofrid Prop. 1997/98:55). Många vittnar om en stigmatisering och att man inte blir tagen på allvar i kontakt med myndigheter och sjukvård. Att ett sånt grundläggande arbete brustit är ett svek. Ökade insatser, regelbunden utbildning och kompetensutveckling för myndighets- och sjukvårdspersonal borde vara självklart.

Istället för att diskutera en lag som tydligt lägger skulden där den hör hemma borde vi diskutera hur samhället kan utöka stödet för att ta sig ut ur prostitution och öka skyddet mot mäns våld mot kvinnor. Idag sker 80 procent av svenska mäns sexköp utomlands. Det är orimligt att det är brottsligt att köpa en kvinnas kropp här hemma men inte i Thailand eller Lettland. Ung Vänster har länge drivit kravet på en kriminalisering av sexköp utomlands och därför är det glädjande att regeringen nu ser över möjligheterna att införa just en sån lag.

Vi måste prata om de män som tar sig rätten att köpa kvinnors kroppar för sin egen njutnings skull. Det hela är egentligen mycket enkelt – om män lät bli att köpa sex skulle det heller inte finnas någon prostitution. Den svenska sexköpslagen är unik och har fyllt en viktig normerande funktion. Det vi borde diskutera är hur den kan utvidgas, inte tvärt om.

 

*Jo, jag skriver män som köper kvinnor eftersom att det i de allra flesta fall är vad det handlar om. Men det är naturligtvis allvarligt när det förekommer prostitution i andra grupper, där inte minst unga transpersoner är särskilt utsatta.

Historisk seger för Syriza men många utmaningar återstår

stefanIgår vann vänsterpartiet Syriza en historisk seger i det grekiska nyvalet, som utlystes då den tidigare regeringens presidentkandidat förlorade en omröstning i parlamentet. Syriza blev det största partiet, vilket medförde att man fick de 50 extra mandat som enligt valsystemet tillfaller det största partiet. Syriza fick 149 mandat, två till hade krävts för egen majoritet. Syrizas framgångar i Grekland visar vägen för vänstern i andra delar av Europa och utgör en viktig seger i kampen mot den europeiska åtstramningspolitiken.

På kort tid har Syriza gått från att vara en liten valkoalition, dominerad av partiet Synaspismos med ett stöd på några få procent procent, till att bli Greklands största parti. Bakgrunden är givetvis den djupa ekonomiska och sociala krisen. Medan de gamla maktpartierna, Ny demokrati (höger) och kanske framförallt socialdemokratiska Pasok, kommit att bli symboler för korruption och etablissemang, har Syriza symboliserat det rakt motsatta. Praktiskt solidaritetsarbete och självorganisering, framförallt genom den partiet närstående organisationen Solidarity for all, har Syriza visat att man är något annat än alla andra partier. Att man har uppfattats som något nytt, ett alternativ ståendes utanför etablissemanget, är en viktig orsak till framgången.

I torsdags höll Syriza det sista stora mötet innan valet. När publiken slutade skrika slagorden ”Syriza! Podemos! Venceremos!” sa Pablo Iglesisas, ledaren för det spanska vänsterpartiet Podemos: ”First we take Athens, then we take Madrid”, något som kan förverkligas senare i år i det spanska valet. Den ekonomiska krisen och EU-etablissemangets brutala svar har ritat om den politiska kartan i Europa. I Spanien är det Podemos, även de är ett nybildat vänsterparti, som är det största partiet i opinionsmätningarna. På Irland, ett av de första europeiska länder som drabbades hårt av krisen, är Sinn Fein störst i många mätningar. Förhoppningsvis kan Syrizas seger vara historisk också i bemärkelsen att den utgör startskottet för en ny tid i Europa.

Omvärldens reaktioner på valresultatet har varit blandade. Medan den franska presidenten François Hollande gratulerade Alexis Tsipras, varnade den brittiska premiärministern David Cameron för ökad ekonomisk osäkerhet. Sveriges socialdemokratiska finansminister Magdalena Andersson ville varken uttrycka stöd eller antipati, men Finlands borgerliga statsministern, Alexander Stubb, markerade tydligt att han förutsätter att Grekland respekterar ingångna avtal. Från den tyska förbundskanslern Angela Merkel och från Europeiska rådets ordförande Donald Tusk har det än så länge varit tyst.

Syrizas viktigaste valfråga har varit kravet på en omförhandling av landets lånevillkor. Detta för att bryta den sociala katastrofen som trojkans krispolitik har skapt. Från ECB har man under dagen skickat tydliga signaler att någon skuldavskrivning inte är aktuell. Mycket talar för att EU-eliterna kommer att göra sitt yttersta för att behålla sin maktposition. Ur deras perspektiv är det livsfarligt att signalera att en annan krispolitik skulle vara möjlig, för vad händer då i det spanska valet? Spanien är ett större land och har en större ekonomi än Grekland. Syrizas motståndare finns långt ifrån bara i det grekiska parlamentet, utan också i Bryssel och Frankfurt. Med största säkerhet är de senare också de mäktigaste.

Även i fortsättningen behöver det grekiska folket solidaritet från alla Europas progressiva krafter. Trojkans krishantering har inte ens varit lösningen på de ekonomiska problemen. Den grekiska skuldkvoten har under åtstramningspolitiken ökat till 170 procent av BNP. Det är uppenbart att besparingar inte är vägen ut ur den ekonomiska krisen, åtstramningspolitiken har istället förlängt och fördjupat den grekiska depressionen. För att den grekiska ekonomin ska komma på fötter krävs det skuldavskrivningar. För att det ska realiseras behövs det folklig mobilisering i hela Europa och att progressiva regeringar, som den svenska, driver på inom EU för ett annat svar på den ekonomiska krisen.

Syriza kommer inte att få en lätt resa i regeringsställning. Vid sidan av motståndet från andra EU-länder finns det också stora inhemska problem som man måste hantera. Hur kommer samarbetet med det högerpopulistiska Anel, Independent Greeks, att fungera och vad blir i sin tur konsekvenserna av det? Vad ska man göra för att bekämpa korruption och klientelism? Hur ökar man skatteintäkterna och får bort hålen i skattesystemet? Hur kommer det inhemska kapitalet att reagera på en vänsterregering som vill föra radikal politik? Utmaningarna är många, stora och viktiga att komma till rätta med. Det kommer inte att bli lätt, men det är helt nödvändigt.

De senaste decennierna har inte varit en framgångsrik tid för den europeiska vänstern och till detta kommer en ekonomisk kris, där bördorna flyttats till folket och finanskapitalet hållits skadelöst. Syrizas valseger visar att ett Europa bortom orättvisor och åtstramningar är möjligt. Den öppningen måste vi ta tillvara på.

Nu krävs mobilisering för att försvara alliansfriheten

stefanEnligt en ny rapport från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) är för första gången stödet för ett svenskt medlemskap i Nato större än stödet för att vi ska fortsätta stå utanför. Under de senaste åren har försvars- och säkerhetspolitiska frågor ökat i betydelse. Bakgrunden till varför finns framförallt i det försämrade säkerhetspolitiska läget i vårt närområde, men också den stora försvarsreformen från 2009 och vår egen bristande försvarsförmåga har spelat en viktig roll. Utvecklingen har inte enbart inneburit att de försvars- och säkerhetspolitiska frågorna tagit större plats i debatten, utan den har också medfört betydande förändringar i opinionen. Sextio procent av svenska folket är idag positiva till att öka försvarsanslagen och synen på ett svenskt medlemskap i Nato har förändrats. Det sistnämnda beror i hög utsträckning på att de som förordar ett sådant har lyckats framställa det som ett rationellt svar på det försämrade säkerhetspolitiska läget och bristerna i försvaret.

Att en sådan argumentationen väcker gehör i bredare lager av svenska folket borde inte förvåna, men för vänstern finns all anledning till vaksamhet. Igår invigdes Folk och försvars årliga rikskonferens i Sälen, och det tog inte många minuter innan frågan om ett svenskt medlemskap aktualiserades. De borgerliga partiernas krav på en utredning om vad ett svenskt Nato-medlemskap skulle innebära står idag i centrum av den politiska debatten. Under de närmsta åren kommer detta troligen att vara en stridsfråga mellan höger och vänster, inte minst genom att de borgerliga lär använda den som ett påtryckningsmedel i de försvarspolitiska samtal som utlovades i decemberöverenskommelsen.

Ett Nato-medlemskap skulle på ett genomgripande sätt förändra den svenska försvars- och säkerhetspolitiken, men också påverka vår utrikespolitik. För överskådlig framtid skulle ett sådant beslut vara mycket svårt, i praktiken nära nog omöjligt, att förändra. Argumenten för bibehållen militär alliansfrihet står sig fortfarande bra och ytterst hänger de samman med vilken roll man vill att Sverige ska spela i världen. Vår grundläggande uppfattning är att Sverige ska vara ett land som står för icke-militära lösningar på världens krig och konflikter. En röst för global nedrustning, diplomati och konfliktförebyggande arbete. En aktör som angriper de globala orättvisor som ligger till grund för så många konflikter runt omkring i världen. En sådan inställning överensstämmer inte med Natos, där istället militära medel står i centrum. Ett medlemskap i militäralliansen skulle försvåra en självständig utrikespolitik som är konsekvent i sitt försvar av mänskliga rättigheter, som varken tar hänsyn till stormakter eller ekonomiska intressen. Därutöver är det dessutom sannolikt att anspänningen skulle öka och säkerhetsläget försämras i vårt eget närområde om Sverige (och Finland) skulle gå med i Nato.

Från scenen på Folk och försvars rikskonferens raljerade folkpartiledaren Jan Björklund om vänsterns syn på ett Nato-medlemskap. Han menade att det handlade om neutralitetsnostalgi och anti-amerikanism. Om det är på den nivån som förespråkarna för ett svenskt medlemskap tänker ta debatten förstår jag varför de vill ha en utredning, helt uppenbart behöver de nya argument.

Vänstern har många gånger ett ambivalent och tvekande förhållande till den försvars- och säkerhetspolitiska debatten. Ofta är det som om vi allra helst skulle vilja diskutera något helt annat, något som vi själva är mer intresserade av. Det är ett förhållningssätt som inte fungerar. Försvars- och säkerhetspolitiken är för viktig för att helt lämnas över till högern. Vänstern är många gånger bra på att ge principiella ställningstaganden som kan fungera som vägledning, men ibland är våra principer, i vart fall ur ett kort perspektiv, motstridiga. Den som tycker att fortsatt militär alliansfrihet idag är den viktigaste försvars- och säkerhetspolitiska frågan för vänstern – jag tillhör dem – måste dra slutsatser av en sådan prioritering. Alliansfriheten förutsätter en egen försvarsförmåga, en försvarsförmåga som är större än den vi har idag. Ur ett lite längre perspektiv är det svårt att se att det går att göra utan att försvarsanslagen ökar. Den omläggning av försvarspolitiken som Vänsterpartiet genomförde 2013 var ett viktigt steg i rätt riktning.

Den breda vänstern måste mobilisera mot ett svenskt medlemskap i Nato. Precis som vi en gång i tiden mobiliserade mot ett svenskt medlemskap i EU och EMU måste vi agera i samband med Nato-frågan. Det finns dessutom viktiga delfrågor att fånga upp, som exempelvis frågan om ett svenskt värdlandsavtal med Nato. Genom breda allianser och ett i det närmsta folkbildande arbete måste vi bygga en bred rörelse mot ett medlemskap. Och det är hög tid att börja nu – annars kommer gränserna fortsätta förskjutas och ett Nato-medlemskap snart vara en realitet.

Organisering lönar sig alltid

stefanDet är dags att lägga 2014 bakom sig. Efter hösten, då det mesta har handlat om det politiska spelet, måste vi återvända till verkligheten och till det som spelar roll. I Sverige lever allt fler som aldrig får sin vardag beskriven och som upplever att distansen till det som politik framställs som blir allt längre. Politik är inget spel. Oavsett vad sociala medier-tyckare, ”debattörer” och Vita huset-lajvare tycks tro, så handlar politik om våra liv, vår vardag och våra villkor. De stora politiska frågorna låter sig inte behandlas med spelteoretiska resonemang. När debatten fokuserar på utsträckta händer, slutna förhandlingsrum och vinnare respektive förlorare i dess mest banala form, då får frågor om växande klyftor, skyhög arbetslöshet, krackelerande välfärd och otrygghet som breder ut sig, stryka på foten.

I alla tider har de som kommit upp i åren sett ned på de unga, ansett de vara lata och bortskämda. Men det som kännetecknar min ungdomsgeneration är varken förslappning eller moralisk förflackning. Min generation är istället den första som på avgörande områden har fått det sämre än sina föräldrar. Att vara ung i Sverige idag är att sova med telefonen på kudden, utifall att man kommer att vara behövd på jobbet nästa morgon. Det är att gå i skolor där vilken bakgrund man har avgör vilken framtid man får. Den som vill flytta hemifrån i någon av de större städerna, gör bäst i att desperat skapa Facebookevent i jakt på ett andrahandskontrakt. Självklart måste det inte vara så här, men utan politisk kamp för förändring lär otryggheten bestå.

Historien kännetecknas av att orättvisor och förtryck alltid föder motstånd, men att det är först när motståndet och kampen organiseras som det överhuvudtaget finns förutsättningar för att besegra orättvisorna. Inga av de rättigheter vi har idag, ingen progressiv reform och ingen av välfärdssamhällets byggstenar hade varit möjlig, om inte människor gick ihop och tillsammans kämpade för dem. Man är bara stark tillsammans med andra. Rättigheter och bättre villkor får man inte gratis, utan det är något som man kämpar sig till. Trettio år av nyliberalism, växande klyftor, nedskärningar och försämringar, har tillsammans med minskande reella skillnader mellan höger och vänster, urholkat tilltron till att politisk kamp leder till förändring.

Idag sprids bilden av att politisk organisering skulle vara något förlegat. Människor vill inte ”köpa hela åsiktspaket”, sägs det. Istället för att organisera sig kan man på sin höjd underteckna en namnlista eller skicka en indignerad tweet. Motståndskampen ska, enligt den gängse samhällsdebatten, föras individuellt istället för i begränsande kollektiv. Bilden som sprids av politisk organisering är inte neutral. Den gynnar högern och slår hårt mot vänstern. Hela vår grundidé om hur samhället förändras, och om hur politisk kamp förs, bygger på att man ser till det gemensamma intresset och går ihop och tillsammans kämpar för det.

Ett allt för stort fokus på det politiska spelet, ungas otrygga villkor och misstron mot organisering utgör bakgrunden till Ung Vänsters nya kampanj, Vi tar kampen. Kampanjen griper in i själva kärnan av vad Ung Vänster handlar om. Genom att ställa krav, och driva frågor som är relevanta för unga på orten där man bor, vill vi vinna segrar som på ett konkret sätt förbättrar livet för unga och som visar att organisering är vårt enda sätt för att förändra samhället. Frågorna vi driver kan handla om billigare kollektivtrafik i Falun, en sommarjobbsgaranti i Eskilstuna, ett ungdomens hus i Överkalix, feministiskt självförsvar på skolorna i Helsingborg – eller kanske om något helt annat. När våra motståndare fokuserar på vad som händer i maktens korridorer, då väljer vi att fokusera på det som verkligen gör skillnad; lokal organisering för förändring.

På varje ort där vi finns, där finns också kampen för jämlikhet och rättvisa. Ung Vänster består av socialister, feminister och aktivister som har organiserat sig för att förändra såväl sin egen situation som samhället i stort. Politik är inget spel. Det handlar om kamp för konkreta förändringar här och nu. Organisering lönar sig alltid.

Sida 5 av 116« Första...34567...102030...Sista »