Sverigedemokraternas framgångar kräver flera svar

Sällan har så många brytt sig så mycket om ett talmansval som igår, då sverigedemokraten Björn Söder efter tre slutna omröstningar valdes till andre vice talman. Idag beskriver DN:s ledarsida markeringen som ”meningslös” och slår fast att det inte var ”riksdagens stoltaste stund”. För egen del anser jag att en blocköverskridande markering mot fascism utgör en av riksdagens stoltare stunder på senare år. På Expressens ledarsida går Eric Erfors ett steg längre och skriver om Vänsterpartiets ”speciell(a) demokratisyn” – detta efter att Vänsterpartiet använde sin demokratiska rättighet att begära sluten omröstning.

Det är oroväckande, om än ingen större nyhet, att liberala ledarskribenter inte ser vikten av att förhindra normaliseringen av Sverigedemokraterna. Man kan tycka att det borde räcka att se situationen i andra Europeiska länder för att förstå betydelsen av det. När så sker förvrids den politiska debatten, rasistiska utgångspunkter etableras som självklara och det blir enklare för högerpopulister eller högerextremister att sätta agendan, då rivs ett av värnen för att förhindra att ett rasistiskt parti får verkligt inflytande. En central komponent i en antirasistisk strategi är därför att fortsätta förhindra att Sverigedemokraterna normaliseras.

Under det senaste året har vi sett en antirasistisk mobilisering i Sverige som mycket väl kan vara den starkaste någonsin. En betydande del av denna rörelse har handlat just om att förhindra normaliseringen av Sverigedemokraterna. Denna kamp har också varit framgångsrik, vilket tydliggörs inte minst av de stora vända ryggen-protesterna och det faktum att Sverigedemokraterna är isolerade, som bland annat tar sig uttryck i att inget borgerligt parti kan inleda samarbeten med dem. Samtidigt vann ändå Sverigedemokraterna positionen som riksdagens tredje största parti i valet. Av det måste man dra slutsatsen att det, för att göra skillnad, behövs flera strategier mot Sverigedemokraterna.

Det är viktigt att skilja på Sverigedemokraterna som parti och på de som röstar på dem, men diskussionen om Sverigedemokraternas väljare kan inte bara utgå från hur de ser på sig själva. Den dominerande frågeställningen om huruvida Sverigedemokraternas väljare är rasister eller enbart missnöjda leder fel. Med största säkerhet är de nämligen både och. Missnöjet många upplever är reellt och befogat. Det hänger samman med sådant som hög arbetslöshet, en välfärd i sönderfall och det faktum att etablissemanget struntar i stora delar av landet. Frågan som borde ställas är varför just ett rasistiskt parti blir de som kanaliserar missnöjet. Det beror på att rasistiska strömningar också påverkar politiska ställningstaganden,därför är ett konsekvent antirasistiskt arbete nödvändigt, inte minst ur ett långsiktigt perspektiv, för att pressa tillbaka Sverigedemokraterna. Troligen räcker det däremot inte för att vinna tillbaka de LO-väljare som i årets val har röstat på Sverigedemokraterna. De flesta av dessa är självklart medvetna om vilken typ av parti de har röstat på – i hög utsträckning har man röstat på Sverigedemokraterna för deras syn på flyktingar och invandrare. Men att vara rasist är ingen personlig egenskap, utan ett resultat av (bland annat) politiska ställningstaganden och därför också något som är föränderligt. Om vänstern börjar se dessa människor som evigt förlorade sviker vi en av våra grundläggande uppgifter; att mobilisera hela arbetarklassen för sina intressen.

Vid sidan av kamp mot rasismens normalisering är det därför avgörande att nå ut till de arbetarväljare som har röstat på Sverigedemokraterna, erbjuda dem andra konfliktlinjer och också förändra deras politiska ställningstaganden. Hur vi åstadkommer detta måste bli en av de centrala strategiska frågorna i vänsterns eftervalsdebatt.

Som Petter Larsson tidigare har beskrivit i en artikel i Sydsvenskan är det ingen nyhet att en betydande del av väljarkåren hyser högerradikala uppfattningar. Det intressanta är snarare vilka omständigheter som gör att ett parti som Sverigedemokraterna kan mobilisera denna grupp. Det kan ske när de politiska motsättningarna förflyttas från den traditionella höger-vänster-skalan, som handlar om fördelningspolitik i bred bemärkelse, till vad som kan beskrivas som värderingsfrågor. Under de senaste åren har det skett en rörelse mot mitten i det politiska landskapet, till exempel kommer skillnaden i ekonomisk politiken mellan den avgående regeringen och den som tillträder inte att vara särskilt stor. En sådan utveckling leder till att den traditionella höger-vänster-skalan förlorar i relevans och då blir det svårare för arbetarrörelsens partier att mobilisera arbetarväljare. En väsentlig del av vänsterns strategi mot Sverigedemokraterna måste handla om att återigen aktivera motsättningen mellan höger och vänster, för att det ska realiseras krävs det också större skillnader i faktisk politik.

Diskussionen om var Sverigedemokraternas väljare bor är många gånger tröttsam. Den som följer eftervalsdebatten kan lätt få intryck av att deras framgångar enbart är ett resultat av att reaktionära män på landsbygden har valt att rösta på ett rasistiskt parti. Det är riktigt att Sverigedemokraterna går framåt på landsbygden, men det gör de också i många av de större städerna. Vill man hårdra det är det egentligen bara Stockholm som sticker ut, men också där fördubblar de sitt stöd. Detta även om det finns stora skillnader inom kommunen, till exempel mellan de norra och de södra förorterna.

Splittringen som Sverigedemokraterna skapar inom löntagarkollektivet kan bara mötas med ett politiskt projekt som skapar samhörighet och som betonar gemensamma intressen. En sådan inriktning står i motsättning till dem, och de finns också inom vänstern, som hellre betonar skillnader. Oavsett om man är från stan eller landsbygden, bor längs den blå tunnelbanelinjen eller den gröna, är rasifierad eller inte – har man som tillhörandes arbetarklassen gemensamma intressen. För att det ska bli verklighet räcker det inte med berättelser och inramning av politiken, då krävs det också konkreta reformer som förstärker solidariteten, runt till exempel otryggheten på arbetsmarknaden, välfärdsfrågor och ökad jämlikhet.

Den breda arbetarrörelsen kommer alltid att vara Sverigedemokraternas främsta motståndare. Vi har förmågan att organisera människor kring motsättningar som faktiskt spelar roll och en politik som undanröjer de orättvisor som rasisterna exploaterar. Vår enda möjlighet att förändra samhället är genom att vara många som håller ihop, därför kan vi aldrig förlikas med de som splittrar, delar upp och drar isär. Det kallas för solidaritet, gemensam kamp för gemensamma intressen.

Stefan Lindborg, förbundsordförande

 

Vår tid är inte en tid för filosofer, det är en tid för aktivister

Man kan inte komma undan klassamhället. Det skär genom varje del av livet och känns ända in på kroppen. Den med låg utbildning i Vårby gård har 18 år kortare förväntad livslängd än den högutbildade i Danderyd. Klassamhället är en fråga om liv och död. Klass handlar om pengar i plånboken, om möjligheter och villkor, om hälsa och livssituation – men framförallt handlar klass om makt. Makten över det egna livet och makten över andra människors liv. Vi berövas det första när ett litet fåtal vinner det andra.

Det går att se spåren av det hårdnande klassamhället i den egna vardagen, men det borde räcka att öppna Statistisk årsbok för att bli socialist. Fakta och siffror ger aldrig hela berättelsen, men att siffersätta klassamhället är inte svårt. Det är ingen slump att en VD för något av de stora börsbolagen har en årslön som motsvarar vad en industriarbetare tjänar under ett helt yrkesliv. Bara för någon vecka sedan rapporterades om det största lönegapet mellan arbetare och tjänstemän sedan trettiotalet. Löntagarkollektivet dras isär, men de som verkligen sticker ifrån är den rikaste tusendelen. I Sverige har det blivit lättare är någonsin att vara rik – ingen förmögenhetsskatt, sänkt bolagsskatt och skatteavdrag för bartendern till festen – samtidigt blir sjuka utförsäkrade och arbetslösa tvingas till socialen. Det borde göra fler än oss rasande.

Klasskamp förs också ovanifrån. Det Sverige vi lever i är ett resultat av tre decennier då överklassen har gått segrande ur de viktiga striderna. Det som för arbetarrörelsen tog lång tid att bygga upp, gick snabbt för högern att riva ned. Strävan efter jämlikhet ersattes av rekordsnabbt växande klasskillnader. Privat vinstjakt släpptes in i vår gemensamma välfärd och skolan gjordes till en marknadsplats istället för ett verktyg i kampen för jämlikhet. På arbetsplatserna blev det tystare när arbetslöshet och otrygga anställningar disciplinerade löntagarkollektivet. Inom område efter område har överklassen flyttat fram sina positioner och ökat sin makt på vår bekostnad.

Så länge man inte pratar om det hårdnande klassamhället är det som om det inte finns. Högern har gjort till sin paradgren att förneka att klass spelar roll och istället låtsas att vi är fria individer som själva styr våra liv. Möjligen kan de tala om klass när de beskriver klassresenären, han eller hon som mot alla odds och på egen hand har lyft sig över de begränsningar som klasstillhörigheten medför, men någon verklig jämlikhet är de aldrig intresserade av. Istället för rättvisa vill de se incitament. Åt de rika är drivkrafterna skatteavdrag, medan incitament för vanligt folk stavas sönderslagen trygghet.

Jämlikhet kräver socialism. Ofta får vi höra att socialismen är en fin tanke som inte fungerar i verkligheten, men i en tid av växande klyftor, då kapitalets jakt på högsta vinst med det efterföljande klimathotet riskerar att undanröja förutsättningarna för mänskligt liv, borde bevisbördan ligga på de som försvarar den rådande ordningen. Socialismen är inte högtravande fantasier om morgondagen, utan kamp för förändring här och nu. Kamp för jämlikhet, rättvisa och trygga livsvillkor. Också socialismen handlar om makt och demokrati.

Vår tid är inte en tid för filosofer, det är snarare en tid för aktivister som kämpar tillsammans för att förändra samhället. Ung Vänster är viktigare idag än någonsin tidigare. Det går en skiljelinje mellan oss och alla andra, mellan de som försvarar ett system som förutsätter ojämlikhet och oss, vi som organiserar oss för att förändra samhället i en socialistisk riktning.

Stefan Lindborg, förbundsordförande Ung Vänster

Ett annat Sverige, det nya normala

För mig har det krävts några dagar för att smälta valresultatet. Jag är uppvuxen i ett Sverige som såg radikalt annorlunda ut. I ett land där arbetarrörelsens partier representerade, strax under eller strax över, hälften av befolkningen. Förutom tre stormiga år i början av nittiotalet, fanns där inte utrymme för ett rasistiskt parti i riksdagen. Borgerligheten var ofta splittrad och det fanns till och med plats för partier att profilera sig som ”borgerlig vänster”. Efter i söndags har vi fått det svart på vitt. Kartan har ritats om, det politiska landskapet ser annorlunda ut och vänstern måste snabbt inse att det är detta nya läge som är det normala.

Åtta år med borgerlig regering har förändrat Sverige. Vi är idag ett annat land och i många avseenden också ett sämre land. Mycket av det som tidigare gjorde Sverige bra har gått förlorat. Självklart började det långt innan Fredrik Reinfeldt blev statsminister. Massarbetslösheten har vi haft sedan nittiotalskrisen, utgångspunkten att den offentliga sektorn inte kan växa formulerades under åttiotalet och klyftorna i Sverige har vuxit under mer än tre decennier. Den borgerliga regeringen har beskrivits som en center-höger regering, Nya Moderaterna förklaras som ett mittenprojekt och Reinfeldt och Borg har försökt att placera in sig själva i en historisk kontinuitet runt välfärdsstaten. Ändå har högerregeringens politiska projekt handlat om att slå undan förutsättningarna för den svenska välfärdsmodellen – rekordstora skattesänkningar, privatiseringar och en historisk försvagning av fackföreningsrörelsen är bara några exempel på det nymoderata projektets innehåll.

När samhället förändras påverkas också förutsättningarna för att bedriva politisk kamp. Högern har agerat målmedvetet och strategiskt för att slå in kilar mellan människor och konstruera motsättningar där de inte finns. De som arbetar ställdes mot de som befann sig i ”utanförskap”. Med sänkta skatter och en nedmonterad a-kassa exploaterade Moderaterna misstanken om att det skulle finnas ett utbrett överutnyttjande av a-kassan. Genom att öppna upp för låglönekonkurrens ställs svenska arbetare mot utländska, därigenom skapas en ständig oro för att förlora jobbet när andra tvingas bjuda under. Den urholkade sjukförsäkringen förändrar dynamiken runt välfärdssystem och tvingar var och en att se om det egna huset först. Så bryts solidariteten ned, stegvis men oundvikligen. Och det tar sig också politiska dimensioner.

Valresultatet visar på en dyrköpt läxa. När motsättningarna mellan höger och vänster blir för små aktiveras andra skiljelinjer än de om fördelningspolitik, jämlikhet och ekonomisk makt. Oavsett hur det lät i debatterna handlade inte valrörelsen om motsättningen mellan skattesänkningar och välfärd. Varenda gång Stefan Löfven försökte sätta skattesänkningar mot satsningar på skolan, kunde Fredrik Reinfeldt kontra med att Socialdemokraterna inte ens var beredda att ta tillbaka det femte jobbskatteavdraget. De reella politiska skillnaderna var helt enkelt för små för att den motsättningen skulle kunna bli den dominerande. Istället blev det ännu en gång en avpolitiserad valrörelse kring frågor om Stefan Löfven var erfaren nog för att leda landet och om hur ännu inte valda riksdagsledamöter skulle trycka på knapparna i en statsministervotering.

Vänsterpartiet försökte göra valet till ett val där höger stod mot vänster. I viss utsträckning lyckades man också sätta agendan, självklart i frågan om vinster i välfärden som kom att fortsätta att ta stor plats också under valrörelsen, men det är svårt för ett litet parti att sätta dagordningen och ensamt avgöra valrörelsens inramning. Istället för en valrörelse med skiljelinjer runt den traditionella höger-vänster-skalan fick vi en värderingsdebatt om huruvida man ska ha öppna eller stängda hjärtan. Frågan om invandring tog oproportionerligt utrymme och ställdes många gånger – också i statsministerns sommartal – mot välfärdssatsningar. Att en sådan utgångspunkt gynnar rasisterna och inte arbetarrörelsen borde inte komma som en överraskning.

Det är med blandade känslor jag förhåller mig till valresultatet. Sverigedemokraternas framgång, och stärkta position i LO-kollektivet, är givetvis katastrofal. Det är en stor framgång att den borgerliga regeringen tvingades avgå. Även om både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ökade marginellt – jag tror att vi är många som hade förhoppningar om större ökningar – är det samlade resultatet för arbetarrörelsens båda partier ett av de sämsta sedan demokratins införande. I sitt tal på valvakan sade Stefan Löfven att konkurrensen om rösterna är större idag. Självklart har han rätt i det, och under detta val var konkurrensen extra hård, särskilt för Vänsterpartiet som tydligt utmanades av Feministiskt Initiativ. Samtidigt kan jag inte acceptera att utrymmet för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet inte är större än drygt en tredjedel av befolkningen. Särskilt när 40 procent av LO-medlemmarna röstade på ett annat parti.

För arbetarrörelsen måste det vara en viktig uppgift att bygga ett Sverige som håller ihop, där solidaritet och sammanhållning inom arbetarklassen ersätter falska motsättningar. Precis som högern under lång tid har genomfört förändringar som fungerar självförstärkande, som stärker deras position och som gör det rationellt för människor att agera på ett sätt som flyttar fokus från gemensamma intressen, behöver vänstern vara lika strategisk. Det är avgörande för att vänstern inte bara ska vinna val utan också vinna kampen om framtiden.

Eftervalsanalyser blir lätt förenklade och utgår ofta från de egna käpphästarna. I det avseendet är jag varken bättre eller sämre än någon annan. Efter söndagens valresultat finns det många frågor som behöver besvaras, men det är en process som kräver eftertanke och som måste få ta tid. Under den kommande veckan ska jag försöka bidra till det med fler inlägg här på bloggen.

Stefan Lindborg, förbundsordförande

Ökande ohälsa är högerpolitikens pris

toveAtt vara ung är detsamma som att vara otrygg. Vi hänvisas till sporadiska sms-anställningar, tillfälliga andrahandsboenden och är de som drabbas när skolan tvingas skära ner på antalet lärare. Och som ett resultat mår vi också allt sämre. Enligt SCB har andelen unga med psykiska problem nästan tredubblats sedan början av 90-talet. Särskilt tydlig blir ökningen om man tittar på gruppen unga tjejer, där var tredje gymnasietjej lever med ängslan, oro eller ångest.

Idag är det normala för oss unga som jobbar att ha någon form av tillfällig anställning. Det gör det svårt att planera, betala räkningarna och flytta hemifrån. Då är det inte så märkligt att över hälften av alla med tillfälliga anställningar uppger att de mår psykiskt dåligt. Högerns så kallade arbetslinje har gjort det ännu osäkrare för unga på arbetsmarknaden och istället gynnat de som äger företagen med sänkta skatter. Resultatet blir en otrygghet som skär igenom våra liv.

Tjejer presterar bättre i skolan och får högre betyg än killar. Men priset för det är högt. Många trivs inte i skolan och en majoritet av alla 15-åriga tjejer känner sig stressade av skolarbetet. För många är skolhälsovården eller ungdomsmottagningen det första stället man vänder sig till när man mår dåligt. Samtidigt så är det stor skillnad var i landet man bor när det gäller vilken hjälp man kan få när man mår dåligt. Enligt OECD så är förekomsten av skolsköterskor, skolläkare och skolpsykologer i Sverige ”uppseendeväckande” dålig och enligt RFSU:s Sverigebarometer som nyligen släpptes så har inte ens var tredje ungdomsmottagning haft resurser för att hålla öppet som vanligt under sommaren.

När ohälsan drabbar var tredje ung tjej och dessutom ökar, då är det inte längre ett privat problem, utan ett ansvar för hela samhället. Det räcker naturligtvis inte att bara fokusera på stöd och hjälp för de som redan mår dåligt, orsakerna till stress och ångest måste bekämpas långt innan det resulterar i ohälsa. Det duger inte att som regeringen gör, konstatera att unga tjejer mår dåligt och sen slå dövörat till.

Det är dags för en ny regering och en ny politik som tar ungas vardag och trygghet på allvar. En ökad ohälsa måste mötas av en utbyggd välfärd där vi unga faktiskt får den hjälp vi behöver. Både skolhälsovården, ungdomsmottagningarna och ungdomspsykiatrin måste rustas upp. Ung Vänster kräver att det finns tillgängliga skolsköterskor och skolkuratorer på varje skola varje dag och minst en ungdomsmottagning per 3000 unga. Vi kräver ett stopp för den otrygga arbetsmarknaden där vi blir behandlade som slit och släng-varor. Fasta anställningar måste bli normen också för oss som är unga. Vi förtjänar trygghet i vardagen och makten över våra liv.

Några rader om Gaza

I Gaza bor människor som du och jag
som tänker, känner, drömmer och andas
men som nu bombas, såras och plågas.
Det faller tårar från mina ögon.

Människor uppmanas lämna sina hem
man lever i ett utomhusfängelse
attackeras från land, till sjöss, från luften.
Var kan man fly när ingen plats är säker?

Sommar i Sverige när jag hör om invasionen
någonstans mellan grillningen och kortspelet
så långt borta, men ändå känns det så nära.
Solidariteten börjar i insikten om att vi är lika.

Utrikesministern kräver soldater på marken
annars får israeliska barn inget normalt sommarlov
samma dag dödas fyra palestinska barn på en strand.
Rasismen är en fundamental del av ockupationen.

Tv visar hur ungdomar jublar när bomberna träffar
avhumaniseringen drabbar ockuperad och ockupant
på den ena sidan jubel, på den andra tårar.
Det mänskliga i oss kräver att vi protesterar.

Detta är inget krig utan ett övergrepp
ett systematiskt och brutalt våld
för att tvinga ett folk till underkastelse.
Omvärlden sitter tyst vid sidan om.

Så länge ockupationen består finns ingen rättvisa.
Så länge blockaden existerar finns ingen värdighet.
Så länge muren står där finns ingen frihet.
Så länge bomberna faller finns ingen chans till fred.

Yara, 16: jag ska utvisas efter 12 år i Sverige

yaraGästbloggare:
Yara Hyasat, 16 riskerar utvisning till Jordanien.
Jag har bott i Sverige nästan hela mitt liv, men jag har inte för en sekund haft en normal uppväxt. Myndigheter har bråkat om mig, allt ifrån att ha hjälpt mig till att ha skadat mig. 2003 kunde jag och min familj ta oss till Sverige med anknytning till vår pappa, jag var 4-5 år. Obenägen att ens prata. Han fick oss att ljuga om vår identitet, för att det skulle bli svårt för oss att utvisas. Sagt och gjort, vi angav en helt främmande identitet, och jag som ett litet barn, som knappt begrep vad som hände stod där och försökte övertala inhumana myndigheter om att jag heter Tamara, och inte Yara. Mitt riktiga namn. Att jag var från Irak, inte Jordanien. Irak är ju väldigt krigsdrabbat, dit kan man omöjligen utvisa människor. Hela familjen hade uppehållstillstånd i ett år, tills min farbror bestämde sig för att berätta om min fars lögner för myndigheterna, och vårt uppehållstillstånd blev tillbakadraget. Men han berättade inte för myndigheterna om oss för att han är en ordentlig människa, snarare för att han först försökte utpressa oss på pengar. Jag var ungefär sex år då, men min pappa tog ännu ett aktivt beslut att jag, som inte lämnade fingeravtryck p.g.a. omyndig, ska ansöka igen i norra Sverige.

Sagt och gjort, ansökte igen, fast denna gång hette jag Dana. Jag levde under den identiteten i många år, i hopp om att Migrationsverket ska förbarma sig över mig, inte min far som i deras ögon är en lögnhals. Dom visste ju vad han tvingade mig göra redan när jag jag ljög första gången, dom anmälde oss till sociala myndigheter – men ändå ville dom ha mig utvisad med honom. Vi fick avslag gång på gång, så min pappa tog mig till Stockholm och sa att vi skulle ansöka där istället, under min riktiga identitet – Yara. Avslag.

När jag fyllde fjorton blev min pappa trött och besviken. Hur mycket mer ska vi behöva lida? Han ville ordna ett bra liv för mig, så han fixade papper åt mig så jag kunde åka tillbaka. Med andra ord: Han ville gifta bort mig till en rikeman i Mellanöstern mot min vilja. Min mamma, som vid det laget hade skiljt sig från honom, tog kontakt med sociala myndigheter för hon var rädd att samma sak som som hände min syster skulle hända mig. Min syster blev bortgift till en rik slemgubbe i Dubai, hon misshandlades och utnyttjades systematiskt i ett år, tills hon kunde ta sig över Sveriges gränser och leva som gömd här. Socialen tog mig, jag flyttade runt lite hos fosterfamiljer, kvinnojourer och behandlingshem i 2,5 år. När jag omhändertogs med hjälp av LVU tog Migrationsverket min mamma under förvar, för att dom visste att dom sociala myndigheterna låg under dom, d.v.s. att när Migrationsverket frågar efter mig måste min socialsekreterare säga vart jag befinner mig. På så vis kunde vi utvisas ihop. Min mamma hungerstrejkade, och när hon inte hade ätit eller druckit i 65 dagar slängde dom ut henne på vägen, hon var knappt vid medvetande. Dom sa åt henne att skriva under ett papper, som hon än idag inte vet vad det är. Hon hade inga pengar, ingen telefon, ingenting. Hon frågade om hon kunde få en biljett för att ta sig hem, men dom sa ”nej, det är inte vårt ansvar. du är fri nu”. Hon sov på gatan i två dagar, tills hon fick tag på telefon och kunde ringa min bror.

Migrationsverket blev också oroliga under strejktiden, hon åkte till sjukhuset gång på gång och hon blev väldigt svag, då kunde dom inte ta ansvar över henne längre. Dom gav henne avslag tre gånger under en månad, för att utvisa henne innan hon dör av svält. Asylkomittén har bevittnat detta. Under den perioden jag levde under skydden socialen kunde ge mig, ansökte jag om asyl multipla gånger. Jag fick avslag med anledningar som: Men dina bröder kan ju vistas i Jordanien, varför skulle inte du kunna? och ”vi litar ju inte på dig, det råder trovärdighetsbrister mellan mig och din pappa”
.

De kunde aldrig se mitt ärende som ett enskilt ärende, vilket det verkligen är. När jag ansökte gällde fallen endast mig. Inte min pappa. Han berörs inte av detta på samma sätt som mig. Jag ansökte med allt lagboken gav mig, jag är väletablerad i det svenska samhället, jag har kompisar här, jag är aktiv i Ung Vänster som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, jag har gått i skolan så ofta tillfället gavs, jag behärskar det svenska språket flytande, jag är lika mycket svensk som dig, detta land är lika mycket mitt land som ditt. Vi har hus här, vi har ett liv här.
Men i år fann Migrationsverket något särskilt intressant i mitt fall, så dom tog kontakten med min socialsekreterare och frågade henne lite grejer för att sedan öppna mitt ärende på nytt. Jag åkte till Migrationsverket i Göteborg 2014, jag berättade min historia, jag beskrev än en gång att jag var etablerad i det svenska samhället, att jag hade vänner här, att jag kämpat för att Sverige ska bli bättre som få andra. Jag berättade att min pappa vill skada mig, så som han skadade min syster, och att jag inte kunde få hjälp eftersom Migrationsverket stod över socialen. Dom kunde utvisa mig även fast en annan myndighet såg det som galenskap. Idag sade min advokat till mig att jag fått avslag även av dom. Jag ska till Migrationsverket på måndag, och då får jag reda på anledningarna. Men dom lär inte svara mycket mer seriöst än ”vi litar ju inte på din farsa”.

Var med och kämpa för att Yara ska få stanna! I Sundsvall ordnas demonstration på måndag, (mer info här) och Ung Vänster Skåne kommer också anordna aktiviteter. Dela hennes berättelse.

Upptrappningen riskerar att bli en katastrof för Gaza

Den 12 juni försvann tre israeliska tonåringar när de liftade runt på Västbanken mellan bosättningar. För en vecka sedan hittades kropparna. I onsdags kom uppgifter om att en sextonårig palestinsk pojke bränts levande till döds i en hämndaktion.

Nu trappas våldet upp. Raketbeskjutningar från Gaza besvaras med bombräder. I natt dödades 28 människor och över 150 skadades  i den så kallade ”Operation Protective Edges”. Flera barn ska ha funnits bland de dödade och skadade. De senaste veckornas upptrappning jämförs med attackerna under hösten 2012 som krävde över 160 liv.

Att fyra unga människor har mördats är sorgligt. Brotten ska utredas och gärningsmännen ska gripas och dömas, (tre män har i nuläget erkänt mordet på sextonåringen). Att morden istället används som en förevändning för en ökad våldsanvändning riskerar att bli en katastrof för hundratusentals Gazabor.

Gärningsmännen ska dömas. Men i ett rättssystem som bygger på orättvisa och kollektiva bestraffningar kommer det att vara olika måttstockar som råder. I det ena fallet sattes en militär operation in, med hundratals arresterade och flera döda som följd. I det andra fallet startades en reguljär polisoperation. I det ena fallet kommer gärningsmännen att ställas inför rätta i en civil domstol under civila lagar, i det andra inför en militärdomstol som dömer under militära lagar. För så blir det när ockupationsmakten får diktera villkoren.

Under tiden fortsätter bomberna att falla över Gaza. Igår gav Israels premiärminister Benjamin Netanyahu order om att utöka offensiven. Militären förbereder marktrupper och har kallat in 40 000 reservister. Gazaborna förbereder sig på en fortsatt upptrappning, kollektiva bestraffningar och fortsatta hämndaktioner.

Raketbeskjutningarna från Gaza ska fördömas, att ha för avsikt att skada eller döda civila är aldrig rätt. Men de som pratar om ”lika goda kålsupare” missar sammanhanget. Israel ockuperar Palestina. Det är en av världens absolut längsta ockupationer och den humanitära situationen på Gazaremsan är akut. Den israeliska blockaden förhindrar livsnödvändiga transporter, arbetslösheten är skyhög och hälften av alla invånare är barn. Det är svårt att få tag på rent vatten och FN betraktar Gaza som obeboeligt om bara några få år. En militär invasion med marktrupper riskerar att få förödande konsekvenser.

Än så länge är det knäpptyst från omvärlden. Än en gång blir det tydligt att ingen fred är möjlig så länge ockupationen pågår. Än en gång tiger det internationella samfundet.

Det finns ingenting glädjande i den senaste tidens händelseutveckling, bara sorg.

Klassblind kulturskymning

På Svenska Dagbladets kultursidor skriver Erica Treijs en krönika om en kulturpolitisk debatt som jag deltog i under Almedalsveckan. Med ord som ”kulturskymning”, ”visionslösa” och ”besvärande okunniga” recenserar hon debatten som Svensk scenkonst arrangerade mellan företrädare från alla ungdomsförbund. En betydande del av krönikan ägnas åt huruvida Hanna Wagenius (CUF) och jag har ”inkluderat kulturella värden i sin (vår) lekamen”.
När jag läser Treijs krönika blir jag först förvånad (har vi varit på samma debatt?), sedan tycker jag nästan det är lite lustigt (var jag på väg att hamna i mitt första kultursidebråk?). Men det finns ett allvar här också. Vem är Erica Treijs att sätta sig till doms över min kulturella bildning? Vi har, mig veterligen, aldrig träffats och aldrig pratat med varandra. Hon har därför ingen aning om mitt kulturintresse eller vilken kultur jag uppskattar.
Treijs skriver:

”När både Hanna Wagenius, CUF och Ung vänsters Stefan Lindborg raljerar med att de egentligen bara besökt Dramaten med skolan, övergår min bubblande ilska i ett slags avmätt sorg. Dessa unga vuxna har ännu inte inkluderat kulturella värden i sin lekamen – mött tvivlet av vad det egentligen innebär att vara människa, funnit tröst i en dammig och vältummad bok eller väntat på Godot timme ut och timme in för att sedan gå hem och sedan inse att, ja vadå? Kanske skulle de möta sig själva om hårddisken kraschade, mobilen la av och den politiska broilerfabriken drabbades av tillfälligt strömavbrott? Då kanske insikten skulle komma smygande: Att kultur är samhällets kärna, jagets stöttepelare, historiens samlade berättelser och framtidens gödningsmedel.”

Treijs krönika får mig instinktivt att vilja försvara mig. Jag vill skicka en bild på min bokhylla och skryta om de intressanta och fantastiska böcker jag har läst. Kanske skriva en recension av Richard III, som jag såg på Dramaten för några månader sedan. (Apropå försvarstal, så har jag minsann varit på Dramaten två gånger.) Skriva om musiken, hur den ger sammanhang och betyder mycket för mig. Krönikan väcker välbekanta känslor. Alla gånger som man känt sig dumförklarad, alla gånger man setts ner på och alla gånger man känner sig obekväm i specifika sociala situationer. Det sista inte för att man är oklar över hur man ska bete sig, utan för att man innerst inne vet att man aldrig kommer känna sig hemma i de miljöerna. Ja, det handlar om klass.
Det som Treijs beskriver som raljerande var en diskussion om det långa avståndet – det sociala, inte nödvändigtvis det geografiska – som många känner till Dramaten. Jag är glad för att vi gick på Dramaten när vi var på skolresa i gymnasiet. Det gjorde avståndet kortare för mig. Klassamhället skär rakt igenom hela livet och påverkar även hur vi förhåller oss till kultur. Det är inte raljant att föra fram ett klassperspektiv i en debatt om kulturpolitik, det är nödvändigt. Klassblindheten på Svenska Dagbladets kultursida däremot är raljant.
Bara utgångspunkten Treijs väljer är talande. Från ovan betraktar hon oss och bedömer vår bildning. Det kulturella etablissemanget borde fundera på vad deras snobberi får för konsekvenser. Den som får höra att man inte inkluderat kulturella värden i sin lekamen om man inte har läst I väntan på Godot, blir inte mer sugen på att läsa Samuel Beckett eller någon annan nobelprisvinnande författare. På samma sätt kommer den som blir idiotförklarad för att man inte har varit på Dramaten, knappast vilja gå dit och se en pjäs. Sedan när blev kulturell bildning en fråga om (enbart) vem som springer på flest kulturinstitutioner, har läst flest klassiker eller ur huvudet kan citera en brittisk filosof?
I krönikan väcks frågan om jag har ”mött tvivlet av vad det innebär att vara människa”. Jodå, det har jag gjort. Klassamhället, där makt och livsvillkor sorteras utifrån taxeringskalendern, får mig att tvivla på vad det är att vara människa. Ett ekonomiskt system där en man kan kontrollera resurser motsvarande ett litet lands BNP får mig inte att tvivla på människan eller mänskligheten, snarare skapar det tvivel gentemot de strukturer som styr hur vår värld organiseras. Så visst tvivlar jag, men förmodligen skiftar tvivlet beroende på perspektiv, hur man ser sig själv i förhållande till andra. Det är bara en av anledningarna till varför ett klassperspektiv är nödvändigt i den kulturpolitiska debatten.
Jag kommer fortsätta ta mig friheten att debattera kulturpolitik, gå på teatern när jag känner för det och läsa de böcker som jag är intresserad av. Fortsätta hävda att kulturens finansiering är viktig och att kulturen borde ses som en del av välfärden. Med en dåres envishet kommer jag fortsätta slåss för ett kulturbegrepp som är bredare än enbart det som går hem på Svenska Dagbladets kultursida. Även i framtiden kommer jag vara tydlig med att vänsterns viktigaste kulturpolitiska uppgift är striden för att göra kulturen tillgänglig för alla oavsett klasstillhörighet.
 
 

Vi får betala – ungas ökande ekonomiska otrygghet

Mer än var tredje ung som är ensamboende lever med låg ekonomisk standard. (Enligt SCB en inkomst på under 60 procent av medianinkomsten.) Alltså, vi tar det igen: en av tre.

Idag släpper Ung Vänster rapporten Vi får betala – ungas ökande ekonomiska otrygghet. Och siffrorna talar sitt tydliga språk – i takt med att marknaden har tagit över har otryggheten brett ut sig. Sedan mitten av nittiotalet har andelen unga som lever under låg ekonomisk standard så mycket som fördubblats. Och det är både socialdemokratiska och borgerliga regeringar som har låtit unga betala för den förda politiken.

Det hela har varit en tämligen dyr affär. Vi har fått betala med en ökad otrygghet, både på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, i skolan, med vår plånbok och med vår hälsa. Fler är arbetslösa och fler jobbar på någon typ av osäker anställning. Fler tvingas bo hemma mot sin vilja. Fler mår dåligt.

Otryggheten skär rakt igenom våra liv. Att sakna en inkomst man kan leva på är en uppenbar svårighet. Men osäkerheten är också ett problem i sig. Att inte kunna planera sitt liv eller sin ekonomi är i längden ohållbart. (Man borde väl egentligen inte bli förvånad över att över hälften av alla med tillfälliga anställningar uppger att de mår psykiskt dåligt.) Otryggheten frestar på.

Vi som är unga är naturligtvis inte isolerade från resten av samhället – att fler unga lever med små marginaler speglar stora samhällsförändringar. Och med en sådan tydligt negativ utveckling är det lätt att tro att Sverige snart står på ruinens brant, när sanningen i själva verket är den motsatta – Sverige är rikare än någonsin. Men det är knappast vi som får ta del av kakan när marknaden och högerpolitiken får styra.

Det är dags för en politik som sätter rättvisa och jämlikhet i centrum, inte vinstjakt och skattesänkningar för de rikaste. Det är dags för trygga jobb, hem för alla, höjda studiemedel och inte minst  – en kriskommission mot otryggheten.

Läs mer i rapporten och läs också Stefan Lindborgs artikel i Göteborgs-Posten idag om hur Sverige har svikit oss unga.

 

Bråvallafestivalen, vad ska jag säga till mina elever?

Gästbloggare: 
Pernilla Karlsson sitter i Ung Vänsters förbundsstyrelse och pluggar till lärare.

I dagarna startar Bråvallafestivalen i Norrköping, en festival som gjort ett tydligt val – de har huvudsakligen bokat manliga akter. Av de 90 speltillfällen så har de tilldelat 18 av dem till kvinnor, ( beräknat på band med minst en kvinna i). Förra året såg det precis lika illa ut. Men trots kritik har man valt att inte bry sig, utan kör på precis som tidigare.

Jag har en fråga till festival arrangörer, skivbolag och producenter, vad ska jag säga till mina framtida elever som jag ska undervisa i musik?

– Ja ni killar kommer få första tjing på replokaler och på den lokala festivalscen. Ni tjejer med ert ”tjejband” ja ni kan ju försöka, ni lär möta fördomar och bli ifrågasatta och om ni har tur så kanske ni eventuellt blir bokade till någon festival i framtiden, kanske. Bråvalla är inte ensamma om att kvotera in män, det görs nästan över allt. Dock är det inte är en motsättning att boka jämt. Det handlar om att se strukturerna och medvetet jobba för att motverka dem. Det gäller på alla nivåer inom musikbranschen. Popkollo är ett bra exempel där man aktivt jobbar för att lyfta tjejer och krossa fördomarna om att tjejer inte vill eller kan hålla på med musik.

Jag vill berätta för mina elever om hela musikhistorien, alltså den om kvinnorna också och jag vill öppet och ärligt säga att alla mina elever har samma förutsättningar för att hålla på med musik. Men då får vi inte tolerera några ursäkter utan ta ansvar.

Sluta kvotera in män på festivalscenerna!

 

Sida 5 av 115« Första...34567...102030...Sista »