Jobba på förbundscentralen som administrativ sekreterare!

Jobba på förbundscentralen som administrativ sekreterare!

Förbundsstyrelsen utlyser en tjänst som administrativ sekreterare på förbundscentralen. Bland annat innehåller tjänsten ett ansvar för förbundets materialhantering och administration. Det innebär allt ifrån posthantering till att praktisk samordning av centrala arrangemang. Vi söker dig som har goda kunskaper i, och gärna erfarenhet från, styrelsearbete i Ung Vänster.
Lokaliseringen är förbundscentralen i Stockholm men tjänsten kommer även omfatta en del resande. Tjänsten är en tillsvidareanställning och startar efter överenskommelse. Lön utgår enligt Ung Vänsters avtal.

Sista ansökningsdag är 13/9.
Skicka ansökning till: Ung Vänsters förbundscentral, Box 12 660, 112 93 Stockholm
eller maila info@ungvanster.se.

Vid frågor kontakta Dina Viksten Abrahamson på 08-654 31 00

Ser fram emot att höra av dig!

 

 

 

 

Här finns vi på:jobb_annons_webb
facebook
instagram
twitter

 

Hej Dina Viksten Abrahamson!

 

Träffa Dina som från och med i helgen är ny förbundssekreterare för Ung Vänster.

Dina är 20år och kommer från Hägersten i Stockholm, hon är en kreativ och glad person som har hjärtat i Ung Vänster.

- Jag gick med i Ung Vänster 2010 och då var det främst för att jag upplevde hur jobbigt det är att vara tjej, som att bli helt förbisedd i diskussioner i skolan. Men också för att det va så uppenbart att vissa i samhället äger så mycket och att vi andra får så lite. Tanken på att inte bara stå handfallen utan kunna snacka med andra och göra något i praktiken fick mig att ta kontakt med en Ung Vänster-klubb. Och det visade sig vara helt rätt!

När dina inte kollar på Criminal minde eller jagar solen så håller hon på med teater och har läst politisk scenkonst och ser det som ett verktyg för att förändra.

- För mig är teater ett sätt att föra ut budskap på och för att kunna agera politiskt, samtidigt som det är roligt och utvecklande.
Förutom teater så vill hon bli barnmorska och tänker att det kan bli en härlig kombination. Att få göra nya grejer i livet är bland det roligare hon vet och förtroendet att vara förbundssekreterare är ett nytt uppdrag som hon ser väldigt mycket fram emot.

Värna asylrätten – alla har rätt till en fristad

Uttalande antaget av förbundsstyrelsen 24/4 2016

Den 20 juli förväntas regeringens förslag om hårdare flyktingpolitik gå igenom i riksdagen. Sedan regeringen i slutet på förra året utlyste ett stopp för flyktingar till Sverige har situationen förvärrats. Både för de flyktingar de som finns i Sverige och för de som befinner sig i flyktingläger vid Europas gränser. För dem som kom till Sverige efter regeringens stopp i slutet på förra året kommer tillvaron präglas av allvarlig otrygghet.

Lagen om tillfälliga uppehållstillstånd har kraftigt dömts ut av både remissinstanser och forskare, men trots kritiken så har regeringen endast gjort marginella förändringar i lagförslaget och utfallet blir detsamma. Att fly sitt hemland och rota sig någon annanstans är tydligen inte nog, otryggheten ska följa med de som flytt från krig och förtryck i många år.

Det finns mycket lite som tyder på att situationen i Syrien, Afghanistan, Irak eller Somalia, kommer att lösa sig under de närmsta åren. Vad kommer hända med de personer som inte uppfyller de krav för att få sitt uppehållstillstånd förlängt? Att återvända till hemlandet är knappast ett alternativ.

De nya försörjningskraven är ett hot mot asylrätten där ens uppehälle vilar på ens arbetsgivares goda vilja. Personer som flytt från krig och förtryck, deras rätt till en fristad skall inte villkoras till ett arbetskontrakt. Att skapa än mer otrygghet för en redan utsatt grupp är orimligt och i slutänden även ett hot mot våra arbetsvillkor och löner.

Asylrätten och rätten till liv är inte förhandlingsbar. Genom att aktivt begränsa människors möjligheter att komma till Europa skapas bara ännu fler livsfarliga flyktvägar, som kostar tusentals människor livet.

Att svenska politiker ställer sig bakom rasistiska förslag är skamligt och drabbar redan hårt utsatta människor. Att övriga Europa inte tar sitt ansvar är inte skäl att stoppa människor på flykt, tvärtom. När övriga världen ser åt ett annat håll har vi ett ansvar att vara medmänskliga. Det som tidigare tycktes vara en självklarhet – att värna mänskliga rättigheter och rätten till asyl – har idag förvandlats till snömos som politiker motarbetar.

Ung Vänster kräver att lagen om tillfälliga uppehållstillstånd rivs upp, att försörjningskraven slopas och att ID-kontrollerna mellan Sverige och Danmark stoppas. Asylrätten är absolut, det är inget som ska kunna begränsas. Alla har rätt till en fristad!

Rikstingsuttalande: Tillsammans släcker vi fascismens bränder

Asylboenden brinner, medborgargarden patrullerar på våra gator och rasistiska attacken är återigen vardagsnyheter. Hotet från fascistiska krafter är något många behöver leva med idag. Är du rasifierad, HBTQ-person eller organiserad antirasist tvingas du att förhålla dig till våld och hot om våld från grupper av människor som vill skapa otrygghet och rädsla.

Runt omkring i Europa är rasistiska och populistiska krafter på frammarsch. Etnifiering av samhällsproblem, populism och symbolpolitik normaliseras av liberala medier. Socialdemokraterna har övergivit sitt tidigare ställningstagande för internationell solidaritet och driver nu en politik som stänger gränser. Denna normalisering ger fascistiska krafter luft under vingarna. Det märks inte minst genom en ökning av hot och våld, som polisen gör mycket lite för att stoppa. Asylboenden och romska läger bränns ner men ansvaret läggs på de boende. Polisens agerande stärker på så vis fascisterna.

Men de brutala attacker som riktas mot utsatta grupper drabbar inte bara de som tvingas möta våldet. Genom att skrämma människor från att gå samman och organisera sig vill man slita isär samhället och ställa grupper mot varandra. Fascismen innebär ett säkerhetshot för oss alla.

Mot fascismens våld ställer vi därför solidaritet och gemensam kamp – motsatsen till vad de vill. Oavsett om vi bor i förorten eller på landsbygden, i hyreshus eller på asylboende måste vi gå samman och trycka tillbaka alla fascistiska tendenser. Genom organisering och kamp släcker vi tillsammans fascismens bränder.

Uttalande antaget av Ung Vänsters riksting i Mariefred 2016-03-27

Vi kräver att Sverige sörjer med förorten

#läggnerdittvapen

Söndagen 24/1 2016 hölls manifestation och minnesstund för Aiman Qabli och #läggnerdittvapen på Subtopia i Botkyrka. Aiman knivskars till döds i Alby natten till julafton 2015 och är ett av många offer för gatuvåldet. #Läggnerdittvapen är ett initiativ mot våld och droger. Ung Vänsters ordförande Hanna Cederin var en av talarna på manifestationen. Här är hennes tal:


 

Vi kräver att Sverige sörjer med förorten

Vi har samlats för att sörja tillsammans. Vi sörjer våra söner och våra bröder och vår granne. Jag kände inte Aiman, men jag känner Alby, jag känner Sverige och jag vet att han som alla vi andra ville leva i trygghet och frihet, med hopp om framtiden. Vi levde här tillsammans, sida vid sida. Vi som är kvar måste hålla ihop i sorgen, och vi måste minnas. Det tomrum som Aiman lämnar efter sig ska vi fylla med kärlek och gemenskap.

Jag satt med kostymklädda maktmän för några veckor sen, det var myndigheter och politiker, det var en fin konferens och en ny undersökning presenterades. ”Vi har en all time high!” utropade dom och läste upp siffror på hur trygga svenskarna känner sig, att det finns ett högt förtroende för Polisen, högre än på länge. Men i samma undersökning fanns siffror som visade att det finns enorma klyftor i Sverige. Alla svenskar är inte trygga, alla känner inte att Polisen skyddar dom. Det gäller oss som bor i förorten. Otryggheten bland oss är högre än bland resten av befolkningen. På konferensen talade också Polischefen. Han sa ”ni tänker kanske att Sverige är ett tryggt land att leva i, men åk ut till Alby och försök ta er igenom tunnelbanan, där står 20 grabbar och säljer knark”.

Jag bor här, jag försöker ta mig genom tunnelbanan varje dag, och jag lyckas. Varför säger Polischefen så? Varför säger han till dom kostymklädda maktmännen att de inte kan ta sig genom t-banan? Varför sprids rykten om att detta är No go-zoner, dit polisen aldrig åker för att det är för farligt? Varför är det bara när det brinner som tidningarna berättar om våra liv? Varför görs så lite åt otryggheten, är vi inte en del av Sverige?

Det kan inte vara så att det bara är när det blir spännande rubriker, sensation och drama som det pratas om förorten. Bara när de får säga att DOM inte kan ta sig genom tunnelbanan pratar de om otryggheten, bara när det sägs att DOM inte vågar åka hit rapporterar medierna. Men när undersökningar visar att VI är otrygga då blir det tyst. Och det får inte vara så att vi glömmer offren för det meningslösa våldet.

Alldeles för ofta är det bara när makthavarna får svartmåla, exotifiera och distansiera sig från oss som problemen i förorten diskuteras. Bara när det handlar om kostymmän som inte kan ta sig genom t-banan eller polisbilar som vandaliseras. Dom är rädda för att komma hit.

Men vi då? Vi bor ju här. Vi lever här tillsammans och vi vill leva här tillsammans. Vi älskar våra förorter med alla sina ljuspunkter och brister. Men vi älskar inte otryggheten, vi älskar inte våldet, vi vill inte begrava våra söner. Ingen älskar otryggheten. Vi är människor, medmänniskor och vi vill leva i frihet och trygghet. Vi vill ha tro på framtiden och hopp om ett långt liv. Vi kräver att få vara en del av Sverige, vi kräver att Sverige sörjer våra bröder tillsammans med oss. Vi kräver att Sverige minns.

Vi måste få makten att lyssna. Vi ser att ord och handling måste hänga ihop, och vi vet att det går. Det som saknas är långsiktigheten och resurserna. Om dom lyssnar så vill jag säga till dom:

– Satsa på oss. Det kostar ändå men det är vi som betalar. Vi vet att resurserna finns, att Sverige är rikare än nånsin. Vi slår rekord i dollarmiljonärer och bankvinster, men ute i förorten slår vi rekord i otrygghet. Det måste inte vara så. Vi kan bygga igen klyftorna, vi kan välja gemenskap istället för splittring.

– Satsa på oss. Skicka hit poliser, socialarbetare, fritidsledare, kuratorer, lärare. Eller skicka hit och skicka hit, låt oss göra det. Ge oss utbildning och jobb. Ge oss fler fritidsgårdar, bostäder och vuxna på stan.

– Satsa på oss och det vi redan gör. Den lokala organiseringen är livsviktig och behöver bli ännu starkare. Ge unga en chans att arbeta demokratiskt i föreningar, att påverka. Låt dom spela musik, spela pingis, sparka boll. Se till att dom vuxna kan ge stöd och hjälp.

– Sluta svartmåla och börja lyssna, låt oss berätta om våra liv. Ta oss på allvar, vi är inte djur i bur. Ni är välkomna hit också de dagar bilarna inte brinner, vi lovar att ni kan ta er igenom tunnelbanan, vi gör det varje dag. Vi är bara människor, precis som ni. Vi vill leva i trygghet och frihet, se våra barn växa upp.

Vi har samlats för att sörja tillsammans. Vi sörjer våra söner och våra bröder och vår granne. Vi kräver att få vara en del av Sverige, vi kräver att Sverige sörjer tillsammans med oss. Vi som är kvar måste hålla ihop i sorgen, och vi måste minnas. Det tomrum som Aiman lämnar efter sig ska vi fylla med kärlek och gemenskap.

 

Hanna Cederin, Alby #läggnerdittvapen

Hanna Cederin och Myrna Österlund på minnesstunden för Aiman Qabli.

Ung Vänsters styrelseledamot utslängd ur Västsahara

Tove Liljeholm har precis blivit utslängd ur Västsahara som ockuperas av Marocko. Hon fick inte ens komma in i landet utan blev stoppad av marockansk polis i en checkpoint på vägen. Marocko får nu skarp kritik från människorättsorganisationen Emmaus Stockholm som menar att händelsen visar på hur viktigt det är att erkänna Västsahara och sätta press på ockupationsmakten Marocko.

– Jag ville höra hur västsaharierna som med fredliga medel kämpar för sin lagliga rätt till sitt land, mottagit beskedet om en tillbakagång i svensk politik och hur det påverkar dem. Ockupationen strider mot internationell rätt men få länder har aktivt stött deras kamp, Sveriges erkännande kunde ha spelat stor roll, säger Tove Liljeholm.

I fredags meddelade regeringen att man inte tänker erkänna Västsahara. Detta har mottagits med stor frustration, speciellt i det ockuperade Västsahara där västsaharier lever under svåra förhållanden. Även i de västsahariska flyktinglägren är besvikelsen stor, speciellt bland de unga.

– Att regeringen backar från riksdagsbeslutet och sitt löfte är en besvikelse och ett svek mot västsaharierna. Ett svenskt erkännande av Västsahara skulle betyda mycket för landets framtid och möjligheten till ett internationellt erkännande. Det handlar om fred, demokrati och mänskliga rättigheter och Sverige hade kunnat vara en stark röst, nu förhåller sig regeringen passivt istället, säger Ung Vänsters förbundsordförande Hanna Cederin.

Västsahara är ockuperat av Marocko sedan 1975 i strid med internationell rätt. Inget land erkänner Marockos anspråk på Västsahara. Människorättssituationen i det ockuperade Västsahara är mycket alarmerande. FN-mandatet på plats i Västsahara är det enda FN-mandat i modern tid som inte har som uppdrag att övervaka att det inte begås brott mot de mänskliga rättigheterna.

För mer information

Tove Liljeholm, på plats i Marocko: 00212 630 28 83 52
Presskontakt, Ung Vänster: 073 802 00 96
kristin.olofsson@ungvanster.se

COP21 misslyckas leva upp till våra låga förväntningar

Johanna Granbom

 

Vi är många som inte haft stora förhoppningar på COP21, klimattoppmötet i Paris. Långt innan mötet öppnade stod det klart att alldeles för få länder är beredda att agera för att minska utsläppen. Just nu är förhandlingarna i full gång, och än så länge verkar det inte finnas skäl att glädjas. Snarare tvärtom.

Ett av de tydligaste bakslagen är något som vi visste sedan innan, och handlar om synen på själva avtalet. I stället för ”avtal” kallas det – texten som tidigare tvingade länderna att agera – i den nya upplagan för ”bilaga”. Till skillnad från tidigare års förhandlingar leder COP21 alltså inte till några bindande åtaganden. Det kallas i stället för ”frivilliga klimatlöften” som 170 länder formulerat åt sig själva. Det är svårt att ha förtröstan till det som beslutats när vi vet att det i praktiken fortfarande bygger på varje regerings goda vilja.

Det viktigaste klimatmålet har sedan innan varit att förhindra att medeltemperaturen på jorden höjs med 2 grader under det här århundradet. Eftersom många forskare pekat på att det inte räcker har det funnits förhoppningar på att ändra målet till 1,5 grader. I stället har man nu beslutat att ”vidta åtgärder” för att hålla temperaturhöjningen ”en bra bit under 2 grader”. Alltså ett fortfarande lågt och nu ännu vagare mål, som inte manar till handling.

Dessutom finns det skrivningar om att under den andra halvan av århundradet, alltså år 2050–2100, uppnå så kallad utsläppsneutralitet. Tanken verkar vara något som liknar utsläppsrätter, men syftar på att exempelvis plantera ny skog som tar upp koldioxidutsläppen i stället för att minska utsläppen från början. Alla åtgärder som minskar växthusgaser är förstås välkomna, men det är oroande att det öppnas upp för att tillåta länder att behålla en stor mängd utsläpp.

En annan väldigt viktig del är tekniken. Här har tidigare toppmöten lett till insikter om att industrialiserade länder bär ansvar för att hjälpa utvecklingsländer. Det är riktigt, och sker bland annat genom att ta bort hinder för tekniköverföring, exempelvis patent. I årets upplaga är dessa stycken helt enkelt strukna. Det är tydligt att I-länderna gjort allt vad de kan för att skydda sina företag och sin vinst. Betalar gör såväl fattiga länder som klimatet.

Till sist, och faktiskt glädjande: vad gäller finansieringen har den varit omdiskuterad, och det är inte över än. Däremot finns det tecken på ljusglimtar. Bland annat har mötet definierat 100 miljarder dollar som den minsta summan, och öppnar alltså upp för mer. Utöver det ska pengarna komma från de väl utvecklade länderna, vilket ändå måste ses som någon form av framgång.

Det var inte oväntat att COP21 skulle bli en besvikelse trots våra extremt låga förväntningar. Men det som nu börjar utkristallisera sig är faktiskt ännu sämre än vad man hade kunnat gissa.

Önska kan man däremot alltid göra, så här kommer min lista till tomten på de initiativ jag vill ska dyka upp under de sista dagarna av COP21:

  • Byt ut utsläppsrätterna mot straffbeskattning för utsläpp
  • Slopa patent- och immaterialrätt på teknik som minskar utsläpp – klimatet före vinsten!
  • Klimatflyktingar ska få rätt till asyl
  • Alla andra krav som Ung Vänster lanserade under kampanjen klimatsolidaritet

 

Johanna Granbom, vice ordförande Ung Vänster

Solidaritet är vägen fram

När behovet av en humanitär stormakt är som störst, fler än någonsin tvingas på flykt och världens alla ledare smidigt tycks ha glömt vad demokrati och mänskliga rättigheter innebär, är Sveriges regering inte sen att spela med i den verklighetsfrånvända idén om att människovärdet är förhandlingsbart. Glömda är de vackra orden om flyktingarna som skulle få en fristad, människovärdet har man omvandlat till valuta och värnandet av demokratin har man sålt till terrorstaten Turkiet för att till varje pris slippa se de människor som flyr från krigets Syrien.

Men när ledarna sviker blir vanliga människors agerande så mycket viktigare. När allt fler politiker i rasande takt får för sig att demokrati, fred och frihet är något som bara bomber kan frambringa och att asylrätten är en lyxvara som vi inte har råd med påminner vi om att kostnaden som vi inte har budgeterat för är förlorade människoliv. När Europas stater stänger sina gränser för de som flyr från krig står vi upp för medmänsklighet och solidaritet.

Ung Vänster vägrar spela med i det spel som handlar om att skrika högst om de mest repressiva åtgärderna. Vi vet att politiska beslut får konsekvenser. Medan stormakterna kapprustar stödjer vi de progressiva, folkliga styrkor i området som för en väpnad kamp mot fascisterna i Daesh/IS. Detta är ett ställningstagande i solidaritet med befrielsekampen som förs i norra Syrien. Samtidigt som vi ser behovet av att bekämpa Daesh/IS militärt kan vi konstatera att omvärldens bombningar i Syrien är djupt problematiska. Dessa angrepp riskerar att eskalera brotten mot mänskligheten i området snarare än att förebygga dem. Att civila faller offer för Natos eller Rysslands bomber är oacceptabelt och kommer att förvärra situationen i Syrien allvarligt.

Ung Vänster har alltid stått i främsta ledet för freden, människovärdet och folkrätten. För oss är inte rättigheter och demokrati tomma fraser utan förpliktigar till handling. Det är när vi håller ihop i solidaritet som vi blir starka. Det är människor som format historien och det är upptill oss att forma framtiden. Svenska folket har inget att vinna på att flyktingar stängs ute från vårt land eller att fjärran länder bombas sönder och samman. Däremot har vi allt att vinna på att agera solidariskt.

Uttalande antaget av Ung Vänsters förbundsstyrelse 151205-6.

 

För mer information
Tove Liljeholm
Pressekreterare Ung Vänster
072-587 86 85
08-654 31 00
tove.liljeholm@ungvanster.se

Historien upprepar sig när kvinnor osynliggörs

Yoko Ono

Idag släpper Rättviseförmedling en rapport om vilka som syns och hörs i svensk nyhetsmedia. Siffrorna går inte framåt. Bland annat visar rapporten att över 70 % av de som medverkar i nyhetsmedia är män.

– Det handlar om makt. Att historien fortsätter upprepa sig när det gäller osynliggörande av kvinnor är en skam för samhället. Det finns väldigt enkla saker att göra för en bättre situation, men viljan saknas. Det är något unket över medieeliten. Jag känner oro för att ännu en generation unga tjejer får växa upp med en media där kvinnors verklighet inte får synas, säger Hanna Cederin, förbundsordförande för Ung Vänster.

I måndags lanserades Ung Vänsters en satsning på att lyfta kvinnors historia. I satsningen ingår bland annat skolbesök och öppna föreläsningar för att motverka den skeva historieskrivningen. Enligt en granskning från DN utgör kvinnor bara 13 procent i de vanligaste läroböckerna i historia.

– Vi har rätt att synas och att få förebilder som inte är män, som bryter mot könsnormer. Idag finns det skolböcker med fler namngivna nazister än kvinnor. Kvinnorna var inte färre förr, men man har helt enkelt struntat i att beskriva vår del av historien. Både media och skolan har en viktig roll i att beskriva samhället som det faktiskt ser ut. Det behövs en statlig utredning för en rättvis historieundervisning, avslutar Cederin.

För mer information
Tove Liljeholm
Pressekreterare Ung Vänster
072-587 86 85
08-654 31 00
tove.liljeholm@ungvanster.se

Dags för krafttag mot extremism och terror

Hanna CederinDet blir allt tydligare att vårt samhälle är hotat. Det är hög tid att politikerna vaknar och ser till att myndigheterna agerar mot radikaliseringen av individer samt de grupper där de får näring. Polisen och rättsväsendet bör få utbildning och resurser. Politiken bör ta intitiativ till att se över lagstiftning så att det blir enklare att identifiera och lagföra brott eller förberedelse. Radikaliseringen pågår överallt och måste stoppas, i vissa områden och familjer är det närmast kulturellt och sanktionerat av omgivningen. Skolan och civilsamhället måste verka för att skydda våra demokratiska värderingar mot dessa angrepp.

Eller? Jag vet inte om jag tycker att sån signaltung och känsloladdad retorik är värdig ens när det handlar om uppenbart reella hot mot vårt samhälle, vilket är vad mordbränderna mot asylboenden är. Och de utgör förstås bara en del av något mycket större.

Det handlar om en enorm säkerhetsrisk. Det kostar människor livet, och det berövar andra frihet. Det påverkar hela samhället, också de som inte utsätts direkt. Mordbrändernas syfte är inte i första hand att bränna ner hus utan att hota och skrämma. Det är terror.

Som många redan skrivit är det tydligt varför det anlagts fyra bränder på asylboenden runt om i landet under bara senaste dagarna. Bakgrunden, eller förspelet, är det höjda tonläget från vissa delar av den organiserade rasismen, som väckt tankar hos andra och som drivit på dem som är beredda att gå till handling.

Men varför är debattonen så lam när det gäller rasistiska hatbrott i jämförelse med ”terrorhotet”? Jo, eftersom detta hot inte kan mystifieras, exotifieras eller beskrivas som importerat behandlas det med långt färre spaltmeter än vad vissa andra typer av hot får. Rasismen är svensk och hämtar luft inifrån landet.

Till skillnad från de debattörer som gormar som mest när det gäller ”radikaliseringen” har jag inga förslag på enkla lösningar, till exempel nya lagar, som kan trolla bort högerextremismen. Det vore ohederligt, för det är inte enkelt att bekämpa rasism. Men det går. Och visst handlar det också om ”krafttag” från myndigheter och insatser från civilsamhället.

Men vi måste börja i att se proportioner och samband. Den rasistiska terrorn är vår tids samhällsutmaning. Kopplingen mellan våldet och hatretoriken, och kopplingen mellan debattklimatet och hatretoriken, är tydlig. Det får konsekvenser när det allt oftare finns ett ”vi” och ett ”dom”. När riksdagspartier pratar om systemkollaps och när VD:ar i näringslivet säger att det är ”terroristvarning” på skäggiga iranier. När vänsterdebattörer säger att förorten ”inte är Sverige” och när Polisen registrerar romer. Precis som hatbrotten måste bekämpas så måste också mindre skarpa uttryck för rasism bekämpas.

Journalister, politiker och andra makthavare, ”etablissemanget” om man så vill, måste tänka om* och rannsaka sin verklighetsuppfattning. Tänk om den utsatta gruppen var en annan, säg kristna, och om förövarna var romer eller flyktingar. Tänk om det systematiskt brändes ner fina villor eller bankkontor. Och tänk om svaret från delar av makteliten var att mana till förståelse och samarbete med de som stod för orden som legitimerade handlingarna.

Tänk om. Och under tiden så ska vi andra fortsätta med solidaritetsarbetet. Vi måste fortsätta bygga solidaritetsrörelsen därför att det är raka motsatsen till hatretoriken – istället för den avhumanisering och splittring deras budskap signalerar så handlar vårt arbete om att se sig själv i andra och om att mänskliggöra. Egentligen är det ganska enkelt – de hotar att splittra oss, därför håller vi ihop.

* För vissa kan det ta emot. Exempelvis för Svenskt Näringslivs VD Carola Lemne som profiterar på rasismen därför att den legitimerar strukturell diskriminering på arbetsmarknaden och möjliggör en större låglönemarknad. För högern är etniska skiljelinjer inte nödvändigtvis ett problem, eftersom det döljer klassmotsättningar. Det ska vi bekämpa med vänsterpolitik.

Hanna Cederin, förbundsordförande

Sida 2 av 512345