Möt den psykiska ohälsan med stärkt anställningsskydd

ohälsa

Så många som 350 000 personer i känner ett psykiskt obehag av att gå till jobbet flera gånger i veckan, det visar branschorganisationen Sveriges Företagshälsor.

– Unga drabbas särskilt hårt av psykisk ohälsa, och de dåliga villkoren på jobbet skapar problem i hela vardagslivet och för hela arbetsmarknaden. Många går till jobbet med en klump i magen eftersom de inte kan säga ifrån och ställa krav. Undersökningar visar också att på de arbetsplatser som har många visstidsanställda blir också de fastanställda särskilt stressade, säger Ung Vänsters förbundsordförande Hanna Cederin.

Idag har mer än hälften av alla unga som jobbar en otrygg anställning. Det skapar en stress och otrygghet att inte ha makt över sin arbetssituation. Även de fast anställda påverkas på arbetsplatser med många visstidsanställda. Den ökande otryggheten är ett problem för hela arbetsmarknaden.

– Nu när Socialdemokraterna som kallar sig arbetareparti leder regeringen är det anmärkningsvärt att det inte pratas mer om det här. För dom verkar det vara viktigare att lyssna på arbetsgivarnas snack om ”flexibilitet” än att se till att de som jobbar får inflytande och trygghet i sin vardag. Det är tydligt vad som behöver göras. Fasta anställningar med bra villkor måste bli normen även för oss unga. Lagen om anställningsskydd måste stärkas genom att anställningsformen Allmän Visstid avskaffas, avslutar Cederin.

För mer information
Tove Liljeholm
Pressekreterare Ung Vänster
072-587 86 85
08-654 31 00
tove.liljeholm@ungvanster.se

Let’s talk about klass – höj skatten mer

Igår morse när jag gick upp, konstaterade att det var måndag och motvilligt insåg att regeringens budget skulle presenteras blev det dålig stämning. Mina förhoppningar om nya radikala reformer var begränsade. Att Svenska Dagbladet dessutom gick ut med siffror om att ”8 av 10 förlorar på budgeten” och att frågestunden efter finansministerns presentation ägnades åt en metadiskussion om vilken tabell som fanns med i vilken bilaga var inte stämningshöjande. Trots att jag vill se en helt annan politik är det förstås dåligt om den första budgeten på många år som inte direkt bidrar till ökad ojämlikhet uppfattas som dålig för dom flesta. Fokuset på disponibel inkomst i sig är vansinnigt och fördummande, som Eric Rosén på Politism skriver.

12002999_10153089023602681_3385034388257410240_n

Denna morgon var stämningen däremot god. Delvis för att jag åt frukost med min farfar som trots att han under hela sin 92-åriga livstid vägrat rösta vänster, ändå konstaterade att problemet i Sverige är att vinsterna i företagen är för stora. Men det finns annat också. Under måndagen rasade högern och männen över att skatten höjs. De verkliga ”förlorarna” hördes mest från den sida som ville kritisera budgeten, men på andra sidan tvingades socialdemokrater i alla nyanser av grått, rött och blått försvara sin omfördelande politik.

Vi är många som länge velat ha mer fördelningspolitiska frågor i debatten och som efterlyst större konflikter mellan höger och vänster. Om skillnaderna fortsätter vara små i praktiken, men växer i värderingsfrågor blir symbolpolitik till sist det enda vi har kvar. Det gör att rasistiska krafter kan växa, det minskar tron på politik som verktyg för faktisk förändring och det gör det svårt att mobilisera för en politik som angriper maktstrukturer och klassklyftor. Debatten om disponibel inkomst är en förklädd möjlighet att prata klass, fördelning och jämlikhet. Nu måste vi ta vara på den.

12004827_10153089048672681_733521416486715526_n

Förlorarna på omfördelning blir i praktiken få, men i huvudsak de allra rikaste. Vinnarna däremot är inte bara de ensamstående mammor och lågavlönade som får ”mer i plånboken” utan också alla de som jobbar i vården som får fler kollegor, barnen som får mer tid med sin förskollärare och så klart alla de som är eller riskerar att blir sjuka eller arbetslösa och som får bättre möjligheter till ett drägligt liv.

Socialdemokrater måste sluta säga som finansminister Magdalena Andersson att regeringen ”tyvärr tvingas till skattehöjningar” och våga stå upp för att omfördelning och jämlikhet är hela poängen med vänsterpolitik.

Vi andra måste driva på för mer skattehöjningar. Varför har vi ingen förmögenhetsskatt i Sverige? Varför höjs inte inkomstskatten mer? Folk vill ju betala skatt när dom vet att det går till välfärden. Vill vi leva i ett land där barnfattigdomen ligger på 13 % medan antalet dollarmiljonärer slår rekord år efter år?

Varför tar vi inte mer från de rika och ger till oss andra?

Högern kan få fortsätta gnälla på ökad jämlikhet, det är bra och naturligt att det märks vilka intressen de representerar. Hoppas nästa budget ger dem ännu mer skäl att gnälla. Höj skatten mer.

Hanna Cederin, förbundsordförande

Kära aktivist

Hanna Cederin

Hanna Cederin

Texten är även publicerad som ledare i interntidningen Rak Vänster nr 3, 2015.

Kära aktivist,

Det här är min första ledare i Rak Vänster. Jag har sett fram emot att få skriva den sen jag blev vald, för det finns så mycket att skriva om. Om hur regeringen hittills verkar mindre radikal än påven, om hur de kurdiska YPG/YPJ-styrkorna i Syrien är de enda som lyckas mot IS men nu angrips av Nato-landet Turkiet, om hur viktigt det är att vi pratar om att dom som jobbar ska ha mer makt. Inte minst hade jag velat skriva om vårt förbund, alla aktivister och vår organisering lokalt. Om hur sprängkraften i kampen kan kännas i hela kroppen.

Jag hade också velat skriva om rasismens normalisering, twitterflödet och de vidriga borgerliga ledarskribenterna som svartmålar min förort. Så blev det också, fast på ett mer direkt sätt, för det finns ögonblick i historien när de långsiktiga, abstrakta perspektiven måste få stå tillbaka och, fokus läggas på nuet. Den svenska sommaren 2015 är ett sånt ögonblick.

Det här skriver jag till dig som aktivist och antirasist. Det handlar inte om vad ni borde göra i klubben eller distriktet, det är inte tal om organisatoriska strategier eller teoretiska planer. Jag skriver inte till dig för att du är medlem i Ung Vänster egentligen, utan helt enkelt för att du har armar och ben. De behövs, liksom din tid och faktiskt också dina extra slantar om du har några.

Jag skriver till dig för att läget är akut. Utanför Twitter-flödet och ledarsidorna finns människor av kött och blod som hotas, trakasseras och utsätts för våld. Anlagda bränder på fattiga EU-medborgares boplatser, bombhot mot flyktinganläggningar, misshandel av kvinnor i slöja. Du behöver inte fler exempel och egentligen behöver jag inte förklara för dig att det finns ett obestridligt samband med det som händer i Twitter-flödet och på ledarsidorna.

Jag har alltid varit stolt över Ung Vänsters antirasism. När andra inom vänstern hänfallit åt allmän snällism, identitetspolitik eller fyrkantiga idéer om att klass är det enda viktiga perspektivet så har vi alltid kunnat hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Vi vill att den antirasistiska rörelsen ska vara bred och kunna arbeta på olika sätt på samma gång. Och framför allt så står vi stadiga i analysen om att vänsterpolitik är den viktigaste antirasismen på sikt. Vi vet att det är när vi synliggör de verkliga konfliktlinjerna och visar hur samhällsproblemen kan lösas på allvar som vi kan slå undan fötterna för partier som Sverigedemokraterna. Och just nu ska vi göra det, men vi måste göra mer.

Kära aktivist, gör vad du kan. Ibland är det faktiskt så enkelt, och just nu är det det. Nu måste du göra konkret solidaritetsarbete. Om du inte vet hur måste du ta reda på det.

Bli kontaktperson åt en flykting.

Göm papperslösa i ditt hem eller uppmana vänner och släktingar att göra det.

Hjälp fattiga EU-medborgare och flyktingar genom att ordna med nödvändiga papper, söka försörjningsstöd och kräv att kommunen ordnar boende.

Var med och skydda boplatser.

Ordna soppkök.

Skänk bort filtar, skor och kläder.

Gå med i nätverk och föreningar. Om Tillsammansskapet finns där du bor, gå med. Om inte, starta upp det. Eller starta något annat, se till att andra går med.

Organisera dom som utsätts.

Besök flyktinganläggningar, ordna sociala aktiviteter för barnen. Spela fotboll med dom.

Stöd Fristadsfonden eller andra föreningar ekonomiskt.

Hjälp till som volontär med sjukvård, svenskundervisning eller annat du har kunskap om.

När dom som hotar, misshandlar, startar mordbränder och kastar syra blir fler så måste vi vara ännu fler. Det här är inget jag skriver för att det vore bra OM du gjorde det. Det finns inget alternativ, det är helt nödvändigt. Vi måste skapa trygga platser mitt i otryggheten.

/Hanna Cederin, förbundsordförande för Ung Vänster

Ung Vänster till attack mot regeringen i kampanjen ”Hänger du löst?”

Hänger du löst?

Idag lanserar Ung Vänster sin nya arbetsrättsliga kampanj Hänger du löst?. I kampanjen ställs krav på att anställningsformen Allmän visstid avskaffas. Udden riktas mot regeringen och Socialdemokraterna som på sin senaste kongress beslutade att man skulle arbeta för att anställningsformen avskaffas. Trots det har frågan inte tagits upp av regeringen.

Som en del av kampanjen lanseras också sidan hangerdulost.se, där människor kan dela med sig av sina berättelser om att vara otryggt anställda.

– Det finns otaliga berättelser om vår generations otrygghet, vi ska samla in dom och sprida. Det är tid att fackföreningsmannen Löfven tar med sig sina regeringskompisar i Miljöpartiet och ser sig om i ungas verklighet. Fasta jobb ska vara norm men så ser det inte ut, istället ökar de osäkra jobben och unga tvingas till en otrygg vardag. Många hänger löst och vet inte om, eller när de kan få jobba. Allmän visstid skapar stress och hindrar oss från att flytta hemifrån och starta vuxenlivet, säger förbundsordförande Hanna Cederin.

Anställningsformen Allmän Visstid infördes av högerregeringen 2007 och otrygga anställningar nu blivit helt normaliserat bland unga. Ung Vänsters kampanj kommer att drivas över hela landet och pågår under hösten. Målet är att lyfta frågan om ungas otrygga anställningar, att anställningsformen Allmän visstid avskaffas och att tillsvidareanställning på allvar blir norm på svensk arbetsmarknad, även för unga.

– Arbetsvillkor handlar om makt och idag får vi allt tystare arbetsplatser. Vi vill att den som jobbar ska kunna säga ifrån om problem, ställa krav och vara med och utforma arbetet. Idag är det inte våra villkor som gäller, utan chefens. Det finns också en viktig feministisk dimension – kvinnodominerade branscher är särskilt drabbade och sexuella trakasserier är vanligt. Tjejer vars anställning hänger på en skör tråd har svårare att säga ifrån mot närgångna chefer och kunder, avslutar Cederin.

För mer information
Tove Liljeholm
Pressekreterare Ung Vänster
072-587 86 85
08-654 1 00
tove.liljeholm@ungvanster.se

Idag inleds Ung Vänsters sommarläger i Åmål

Idag inleds Ung Vänsters årliga sommarläger på Furusjöns Camping utanför Åmål. Under fyra dagar kommer ett hundratal Ung Vänster-aktivister och vänsterintresserade ungdomar från hela landet att samlas i Åmål för att sola, bada, diskutera politik och lyssna på intressanta föredrag.
 
Sommarlägret har ett späckat program med alltifrån feministiskt självförsvar till politiska föredrag om till exempel förföljelsen av romer. Under sommarlägret lanseras också Ung Vänsters nya arbetsrättsliga kampanj.
 
Nedan följer ett urval av programpunkter, programmet i sin helhet finns på Ung Vänsters hemsida:ungvanster.se/sommarlager
 
Torsdag 13.30-14.30 Invigning av sommarlägret
 
Lördag 09:30 – 11:00 Kultur och uppror
Vänsterpartiets kulturpolitiska talesperson Rossana Dinamarca besöker sommarlägret och berättar om de viktigaste kulturpolitiska utmaningarna för jämlikhet och rättvisa.
 
Lördag 16:00 – 17:30 Född, fördömd
Irka Cederberg har skrivit boken ”Född fördömd” som handlar om romers situation i Europa och antiziganismen som breder ut sig. Hon berättar om hur Europa med en självbild av höga ideal behandlar en stor minoritet.
 
Söndag 09:30 – 10:30 Stå i bredd
Ebba Witt-Brattström är professor i litteraturvetenskap med genusinriktning. Hon är idag en av de främsta skribenterna som lyfter genusperspektivet på historien och litteraturen. På sommarlägret berättar hon om sin nya bok ”Stå i bredd”.
 
För mer information:
Tove Liljeholm
Pressekreterare
072-587 86 85
08-654 31 00
tove.liljeholm@ungvanster.se

Stoppa TTIP!

Man kan fråga sig varför något som skulle innebära kraftiga inskränkningar i den svenska demokratin knappt diskuteras i den allmänna debatten. Svaret är enkelt, vi har inte med det att göra. I alla fall inte om man frågar EU-eliten.

I veckan håller Europaparlamentet omröstning om TTIP. Det är ett ”frihandelsavtal” som bland annat skulle innebära försämringar i den svenska arbetsrätten. Med TTIP skulle företags makt inte bara väga tyngre än folkets utan även länders, då avtalet kan ge företag rätt att stämma stater för utebliven vinst. Detta riskerar att göra det mycket svårare för Sverige att lagstifta om till exempel hårdare miljökrav, eller ett förbud mot vinster i välfärden. Exakt vad avtalet skulle innebära går inte att säga då det fortfarande är hemligstämplat. Inte ens alla europarpalamentsledamöter vet vad det är de ska rösta om.

Vanligtvis skulle något som innebär sådana här förändringar kräva en folkomröstning eller två riksdagsval i Sverige. Att svenska folket, eller för den delen något annat av Europas folk inte får säga något om saken går bara att beskriva med ett ord – vansinne.

Samtidigt som detta är en extra ordinär händelse så är det inte förvånande. EU är i grunden högerns politiska projekt för att i ännu större omfattning flytta makt från folket. Det är uppenbart att EU gynnar överklassen och stärker bankernas makt på vår bekostnad. TTIP bevisar att demokratin inte är något vi kan ta för givet utan en kamp som ständigt pågår. Nu är det dags för sveriges regering och svenska europaparlamentsledamöter att bekänna färg. Kommer ni stå upp för demokratin eller för storföretagens strävan att till varje pris öka sin makt? Vi vet vad vi väljer.

Uttalande antaget av Ung Vänsters förbundsstyrelse 150605-07.

För mer information:
Tove Liljeholm
Pressekreterare Ung Vänster
08-654 31 00
072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se

Hanna Cederin är Ung Vänsters nya förbundsordförande

Ung Vänsters kongress har valt Hanna Cederin till ny ordförande för förbundet. Hanna är 26 år och bor i Stockholmsförorten Alby, men är uppvuxen i Jämtland och Skövde. Hon har varit medlem i Ung Vänster sedan 2002 och arbetar idag som förbundssekreterare.

– Det känns spännande och jag är tacksam för förtroendet. Vår roll är väldigt viktig idag. Vänstern måste berätta om ungas vardag i en samhällsdebatt som ofta utgår från maktelitens villkor. Högern och rasisterna är på offensiven och vi är deras motpol. Vi organiserar unga för konkret förändring lokalt och tar kampen för trygga arbetsvillkor och mot könsorättvisor, det känns hedrande att få leda det arbetet, säger Hanna Cederin

I sitt tacktal till kongressen lyfte hon fram förslag för att göra Sverige mer jämlikt:

– Låt mig komma med en idé; höj skatten. Rejält, inte på marginalen. Jag hoppas att ni inte missförstår och tror att jag bara menar bolagsskatten. Nej, fyll finansministerns tomma lador med VD:ns golfbudget, Stockholmsbratsens reskassa för sommarens seglingar och avkastningen från fondmäklarens spekulationsvinster. Ta från dom rika. Ge oss fri tandvård och ett modernt miljonprogram. Återsocialisera välfärden och bygg ut den, ge vårdbiträdena fler kollegor. Ta från dom rika. Ge till förskolebarnen och pensionärerna.

Hanna Cederin gick också till angrepp mot den nyvalda partiledaren för Kristdemokraterna, Ebba Busch-Thor, som gjort utspel om att inskränka aborträtten och försämra tryggheten för flyktingar.

– Om det är ondska att mena att kvinnor har rätt till sina egna kroppar, medan det inte är en rättighet att arbeta som barnmorska, skriv då upp mig på svarta listan. Om det är ondska att kräva att den som flytt krig, tortyr och förtryck och riskerat livet på resan till Sverige och blir en av få som ges uppehållstillstånd också ska få det permanent, ja, kalla mig då gärna ond. Om det är ondska att bekämpa apartheid-regimen i Israel, och stå upp för det palestinska folkets rätt, ja då är jag ond. Ja, kamrater, vår ondska är villkorslös och vi säger – leve aborträtten och leve asylrätten, sa Hanna Cederin.

Ladda ned pressbild på Hanna Cederin här:
http://ungvanster.se/wp-content/uploads/hanna-cederin-press.jpg

En pressträff med Hanna Cederin hålls på måndag den 18 maj, klockan 10:00 på Kafé Marx, Kungsgatan 84 i Stockholm.

Se Hanna Cederins installationstal på youtube här:
https://youtu.be/tVpPrvbPtM4

Läs Hanna Cederins installationstal här


Tal till Ung Vänsters 47:e kongress

Hanna Cederin, 150516
Tack. Jag vill börja med att säga tack, fast jag vet att det inte räcker.

Det finaste förtroende en ung socialist och feminist kan få i vårt land – uppdraget som förbundsordförande för vårt förbund, ett kämpande förbund, ett förbund av aktivister som varje dag går till handling – det måste få tala för sig självt. Och jag ska göra mitt bästa för att bära era förhoppningar och tillsammans med er ska jag fylla det med det bästa jag vet – kamp.

För en revolutionär idag är inte den svåra biten att övertyga människor om att en annan värld är nödvändig. Jag behöver ingen akademiker som föreläser för mig om skillnaden i livslängd mellan en lågutbildad person i Stockholmsförorten Vårby och en högutbildad i rikemansområdet Danderyd – en skillnad som för övrigt är 18 år – för jag ser min mammas slitna kropp. Ränteexperternas larm om bostadsbubblor är ingen nyhet, för jag har behövt flytta tio gånger sen studenten. PISA-undersökningen kvittar för oss som märker att rätten till kunskap sätts på undantag för den som inte har råd med läxhjälp.

Den socialistiska kampen handlar i grunden om raka motsatsen till det tekniskt, matematiska. Det handlar om mänsklighet, det som binder oss samman och det som säger att hur lönsamma vi är inte avgör vårt människovärde. Det som skiljer oss åt kan aldrig rättfärdiga ett system där makten fördelas ojämlikt, där rätten till ett tryggt liv bara gäller för några få. Det som avhumaniserats vill vi mänskliggöra. Därför kämpar vi.

Vi vet att historien inte står stilla, att samhället inte fungerar enligt en algoritm som säger att just så här måste det vara. Vi ser att vi som människor kan forma framtiden, för det har andra, människor som oss, gjort förr. Samhällsutvecklingen bygger inte på en osynlig konspiration utan på mänskliga handlingar, och om vår kamp ska gripa in i den måste vi vara många och beslutsamma. Därför kämpar vi.

Vi måste visa att det är nödvändigt och möjligt. Förbundets största utmaning är att visa att vi kan, vi har styrkan, metoderna och verktygen för att förändra, förbättra. Den finns inte i mig eller dig var för sig, ensamma, men den finns i oss tillsammans. Så vi tar vår ilska och våra sorger och så går vi framåt sida vid sida. Jag är glad att få vara en del av den här organisationen, för i den finns sprängkraften. Här inne, i ett förbund som byggs underifrån, i ett kämpande förbund.

* * * * *

Jag bor på Albyberget, i en av dom över tusen lägenheter som Botkyrka kommun sålde till en riskkapitalist 2013 trots protester från boende och kommuninvånare. Under ett och ett halvt års tid pågick kampen för att folkets gemensamma egendom inte skulle reas ut och för att vi hyresgäster skulle kunna känna oss trygga med att vårt boende inte skulle ombildas eller lyxrenoveras. Unga från fritidsgården, äldre damer, han som äger kiosken vid tunnelbanan, hon som klipper hår i centrum. Alla sida vid sida i nätverket Alby är inte till salu.

Trots alla aktivisters slit vet vi hur sagan slutade. Samma politiker som pratar sig varma om engagemang, delaktighet, mångfald och ja, ni vet. Dom hade inga problem med att vifta bort Albyborna när det väl gällde. Dom kallade oss ligister, trixade med regelverket och undrade varför kidsen ”inte bara går med i SSU”.

Berättelsen om Alby är inte till salu är en berättelse om samtiden. Om hur cyniska politiker i ena andetaget pratar om utanförskapet och passiviteten i förorterna, men i andra andetaget pratar om kravaller och ligister när vi höjer våra röster. Om hur makt och ägande flyttas från folket till riskkapitalister.

Men berättelsen om Albybornas kamp är också berättelsen om framtiden. Även om det kanske är andra som är huvudpersoner så är det en av Ung Vänsters viktigaste roller framöver – att driva på för förändringar lokalt och göra motstånd mot försämringar. Vi som är dom bästa aktivisterna måste gå först och skapa rörelse för frågor som känns och bränns, i stad och land där unga tröttnat på att makten och tryggheten förvägras dom. Vi glömmer inte gemenskapen och solidariteten, när vi tågade genom kvarteren, hur vi skapade rubriker i nationell media och rädslan i makthavarnas ögon. Vi avslöjade hyckleriet och vi tog strid för orten.

* * * * *

Är det kallsinnig taktik som gör att vi vill bygga rörelsen underifrån och att vi säger att förändringen börjar i vardagen? Nej, det vore att förminska det som ska leda till mänsklig frigörelse. Ibland behöver vi påminna oss om det, vi som vill förändra samhället i grunden och därför har nära till å ena sidan vanmakt och å andra sidan högmod. En rörelse som vill göra allvar av sina ideal kan aldrig vara idealistisk. En vänster som skriver folk på näsan, moraliserar och sätter sig till doms skapar ingen frigörelse. Den marginaliserar sig själv och kan kanske fungera som en verklighetsfrånvänd klubb för inbördes beundran. Därför avfärdar vi dom politiska idéer som säger att konsumentmakt, välgörenhet eller snusförbud i landstinget leder framåt. Därför är teorin ett verktyg och inte ett självändamål.

Den som lutar sig mot dogmer och statiska samband som grundval för politisk rörelse gör det för att fly undan denna insikt. När man inte får bekräftelse från omvärlden börjar man söka den på annat håll. För visst är det enklare att vara dom som förstått det som alla andra missförstått, och visst känns det tryggt att dra sig undan och beklaga sig för varandra. Fuck the system, vi är inte som dom. Och i samma sekund undanröjs möjligheten till progressiv förändring, för den kan vi bara vara tillsammans.

Vänstern ska stå i opposition mot makteliten, inte mot majoriteten. Vänstern ska varken utlysa tävlingar i vem som är bäst på att rabbla sina privilegier i sömnen eller felcitera döda män med skägg för att bevisa sin poäng. Vi ska visa styrkan i att vi är många, inte stå vid sidan av och peka finger. Vänstern ska inte tala om för vanligt folk vad som är bäst för dom, vänstern ska vara vanligt folk.

Därför behövs Ung Vänster. Vi finns där, i vardagen, för det är där vi kommer ifrån. Vår vilja att förändra samhället kommer av värkande fötter, mögliga badrum och oöppnade pensionsbesked. Av dyra busskort, stängda ungdomsmottagningar och gruppterapi hos Arbetsförmedlingen. ”Så här kan vi inte ha det”, säger vi till varandra, och nån svarar: ”men hur skulle det annars vara?” och tillsammans når vi insikten att en annan värld är möjlig. Och vi bygger rörelsen underifrån och vi visar att förändringen börjar i vardagen.

* * * * *

Härom veckan valdes en ny partiordförande i Kristdemokraterna. I sitt installationstal pratade Ebba Busch Thor om sin kamp mot ondskan, och gick i nästa sekund till attack mot aborträtten och flyktingars livsvillkor. Hon vill begränsa uppehållstillstånden så att dom blir temporära och otrygga och hon vill ge vårdpersonal rätt att vägra utföra aborter. Det här är inte första gången vi ser Busch Thor. Några av oss kanske minns hennes ansikte från KDU-affischen där hon härmar den feministiska ikonen med snusnäsduk och spänd armmuskel med det catchy budskapet: ”We can do it – utan kvotering”. Vi är nog många som önskar att vi sluppit se bilderna från när hon och KDU:s förbundsordförande Sara Skyttedal besökte den israeliska militären. Dom har etsat sig fast i mitt minne, bilderna av dem, poserande på bandvagnar, siktande med kulsprutan och leende som i en colgate-reklam.

Budskapet från Kristdemokraterna är tydligt. Den mörkblå högern är tillbaka och på offensiven, borta är kampen för flyktingamnesti och allas lika värde. Istället hörs ekon från förr, om familjen och godheten. Ekon som påminner oss om strider vi tidigare tagit, strider vi vunnit – strider vi kommer att vinna igen.

Om det är ondska att mena att kvinnor har rätt till sina egna kroppar, medan det inte är en rättighet att arbeta som barnmorska, skriv då upp mig på svarta listan. Om det är ondska att kräva att den som flytt krig, tortyr och förtryck och riskerat livet på resan till Sverige och blir en av få som ges uppehållstillstånd också ska få det permanent, ja, kalla mig då gärna ond. Om det är ondska att bekämpa apartheid-regimen i Israel, och stå upp för det palestinska folkets rätt, ja då är jag ond. Ja, kamrater, vår ondska är villkorslös och vi säger – leve aborträtten och leve asylrätten.

* * * * *

Men vi kan inte stanna vid motstånd mot reaktionärer och försvar av asylrätten. Det räcker inte, och vi måste skynda för det går snabbt nu. Det genomrasistiska högerpartiet Sverigedemokraterna blev landets tredje största i valet, och arbetarrörelsens partier gjorde ett historiskt dåligt val. En gång till. Jag har inte tid att linda in det – det är ett totalt misslyckande för hela arbetarrörelsen.

Jag står inte ut med fler expertkommentatorer och vilda spekulationer på temat Varför växer SD. Och förlåt mig, men jag blir förtvivlad av Facebook-flödet. Vi måste komma ifrån missuppfattningen om att dom kan stoppas om vi bara avslöjar dom. Att om vi delar hånfulla Youtube-klipp med korkade citat, publicerar fakta på bloggar och upplyser alla om att SD är rasister, då är det klart. Det är fel. Missförstå mig inte, det finns ännu sämre idéer. Som att vi måste ta debatten, förhandla eller lyfta fram kebab och duktiga invandrarstereotyper. Det är också fel.

Man behöver bara titta på den politiska utvecklingen dom senaste decennierna för att hitta svaret. Den som sätter på radion eller TV:n möts av triangulering och småtjafs om siffror i statsbudgeten och visioner för svensk forskning. Så här ser det ut oavsett vilken färg regeringen har och oberoende av stödpartier och budgetförhandlare. Svaret på varför SD växer är detsamma som svaret på arbetarrörelsens kris.

Dagens arbetarrörelse måste bekämpa avstånden, dom verkliga och dom inbillade, mellan dom som har allt att vinna på att gå tillsammans. Driva på för förändringar som spelar roll för oss alla, inte bara för några få. Reformer som skapar samhörighet, river murar, läker klyftor. Omfördela makten och ägandet.

* * * * *

Minns ni den där Lundsberg-eleven som sa att enligt sociologer så finns det inga klassklyftor? Jag har tröttnat på att håna henne. Eller nä, det har jag inte, men jag har annat att göra också. Jag vill bara säga en sak. Om sociologerna hade sagt så, så hade jag inte trott dom.

Jag har ingen examen i sociologi, men. Visst har det hänt nåt med Sverige. Vi har dom snabbast ökande klyftorna i västvärlden och statsministern startar innovationsråd. Vi har massarbetslöshet och statsministern startar innovationsråd. Ur led är tiden och ur proportion är samhällsdebatten. Berättelserna om vår vardag, vi som bor i hyresrätt i förorterna, som kanske aldrig kommer få ett fast jobb och som inte har råd att laga trasiga tänder, var är dom berättelserna? Ränteavdrag, RUT-tjänster och innovationsråd är inte oväsentligt men det är knappast det väsentliga för majoritetens livsvillkor idag. Frågan är inte varför det är dom här sakerna vi pratar om, frågan är varför det finns så mycket som vi inte pratar om.

Det handlar om symptom på en utveckling där orättvisorna byggs in som kilar i den generella välfärden, i den svenska modellen och i trygghetssystemen. Så ökar klyftan mellan olika skikt som egentligen tjänar på samma politik, en annan politik. En gång stod vi på samma sida, satt i samma bänkrad i skolan och gick till samma vårdcentral. Efter regering på regering som skurit och trasat, sprättat upp sömmar och ruckat på principer har människor glidit ifrån varandra och ifrån makten. Och den sista Alliansregeringen, ja låt den bli den sista, med sin precisionssäkra klasspolitik. Helene Rådberg skriver:

Och kapitalismen ska mötas med personlig sparsamhet
och kvinnlig omtänksamhet mellan arbetskamrater
Alla barnen ska mättas och få plats runt bordet
Ett två tre fyra
Goda råd äro dyra

Med dom olika valfrihetsmodellerna har samhället successivt lämpat över ansvaret för vård, skola och omsorg på den enskilde. Genom att betala för läxhjälp, skaffa privata försäkringar och ta förmånliga banklån köper en del sig fria från otryggheten, även om det bara är för en kort stund. Vi andra ser på och förväntas inte ha några andra mål än att hoppas att vi en dag kommer dit, och får höra att den som visar framfötterna har goda chanser. Valfriheten ska följa dig genom hela livet men inga garantier finns mot dåliga beslut.

Ingen av oss har några illusioner om att regeringen kommer att ta kampen för socialism, men vi är inga frasiga radikaler. Vi vet att det är bättre med en regering som kan tänka sig att försvara arbetsrätten, än en regering som vill kasta den på historiens sophög. En regering som kan ta dom första stegen mot att bygga bort bostadsbristen är bättre än en regering som helst ser att det inte ska finnas några hyresrätter kvar. En regering som kallar sig feministisk är bättre än en regering som står handfallen inför ökande inkomstklyftor och stigande ohälsa bland unga tjejer. Men allt det här förpliktigar, för vi nöjer oss inte med ord, vi kräver handling.

Låt mig komma med en idé; höj skatten. Rejält, inte på marginalen. Jag hoppas att ni inte missförstår och tror att jag bara menar bolagsskatten. Nej, fyll finansministerns tomma lador med VD:ns golfbudget, Stockholmsbratsens reskassa för sommarens seglingar och avkastningen från fondmäklarens spekulationsvinster. Ta från dom rika. Ge oss fri tandvård och ett modernt miljonprogram. Återsocialisera välfärden och bygg ut den, ge vårdbiträdena fler kollegor. Ta från dom rika. Ge till förskolebarnen och pensionärerna.

Chockhöj skatten. Rejält, inte på marginalen. Bolagsskatten, förmögenhetsskatten, inkomstskatten – alltihop. Låt nån räknesnubbe på regeringskansliet lösa detaljerna, men vi måste omfördela makten och ägandet. Bara så kan den arbetarrörelse som en gång byggde landet ta tillbaka det från högern och rasisterna.

* * * * *

Kamrater och systrar, Sverige låter sina döttrar växa upp under hot. Hot om att dom ska misslyckas med den balansgång som dom tvingas vandra eftersom dom inte är män. Ofta är den omöjlig och stundtals är den uthärdlig, men vi blir alltid påminda.

Innan vi fyller tio har det börjat bli jobbigt att titta i spegeln, köpa kläder och byta om till jumpalektionen. I trettonårsåldern hoppar vi över skollunchen och för dagbok över vikten. Vi tar selfies och räknar likes. Vi vänjer oss snabbt vid vår egna kritiska blick, och vid andra slags blickar. Ord som ropas i skolkorridoren, kanske händer också. Och är det inte du så är det en annan tjej, men nästa gång kan det vara du.

Kanske kanske, om du håller dig på mattan att det går. Smink, men inte för mycket. Träna utan att bli för fixerad. Vara schysst mot killarna, men inte för schysst. Kalkylera riskerna, räkna kalorierna. Ingrid Sjöstrand skriver

Vi biter ihop
våra tänder
Vi biter ihop
så att käkarna värker
och tänderna
nöts
Vi biter ihop

Vad är det för ett land som skryter med världens bästa jämställdhet men som inte förmår möta ett samhällsproblem som nöter ner generation efter generation av unga tjejer? Jag säger inte att kvinnokampen inte kommit långt men jag säger att det måste bli bättre. Ohälsan bland unga tjejer fortsätter öka. Och vi kan inte frikoppla ohälsan från sexualiseringen och vi kan inte frikoppla sexualiseringen från det sexualiserade våldet.

Jag citerar Ung Vänsters egna makthandbok för tjejer:

Det är okej att snacka i tjugo minuter på lektionen. Det är okej att inte snacka alls. Det är okej att vilja ligga bara för att man är kåt. Det är okej att inte vilja ligga. Det är okej att säga ja till hångel och nej till sex. Det är okej att säga ifrån om någon tafsar på en. Det är okej att vara förbannad på honom även om man inte sa ifrån. Det är okej att inte få högsta betyg. Det är okej att vilja ligga med andra tjejer. Det är okej att inte raka fittan. Det är okej att raka fittan också. Det är okej att sminka sig och bry sig om sitt utseende. Det är okej att skita i det.

Ja, det handlar om makt. Makten att skita i det. Det personliga är politiskt sa dom på 70-talet och nu är det hög tid att det blir praktik. Inte bara i lagböcker och skolplaner. Det här är bärande delar av en könsmaktsordning som skär igenom allt, och det finns ingen quick fix. Vi måste införa feministiskt självförsvar i skolan och starta jämställdhetsgrupper, vi måste ha fler kuratorer och förbättra sexualundervisningen. Stärka kvinnojourerna och rättsväsendet. Det här är bara början, och det kräver kamp.

Ung Vänster är den unga generationen tjejers politiska röst. Vårt förbund ska ta upp frågor som rör strukturer och makt. Visst finns det normer, individer, privilegier. Men rörelsen bygger vi genom att hitta det vi har gemensamt, rörelsen bygger vi på systerskap oavsett vad som skiljer oss åt. Det gäller också dom som inte känner sig hemma i identiteter, heteronormer eller trånga korridorer. Vi har skulden och skammen gemensamt men om vi bär den tillsammans kan vi lägga den där den hör hemma. Vi har fått nog av att bita ihop.

* * * * *

Kamrater, det är ingen obetydlig sak att ha blivit vald till förbundsordförande för Sveriges viktigaste socialistiska och feministiska kraft. Men det är inte på enskilda personer som vår organisation vilar, och därför ska jag göra mitt yttersta för att med ödmjukhet leda denna brokiga samling av viljestarka, outtröttliga aktivister. Men det finns särskilt en viljestark och outtröttlig person som måste nämnas. I den mån en medlem kan bära förbundet, så har Stefan Lindborg gjort det. Och framför allt så har han burit det framåt. Tack Stefan, för allt du gjort och för att jag fått vara med om din tid som förbundsordförande.

Kära förbund, vår uppgift är på samma gång tydlig och enkel som den är större än någonting annat. Det räcker inte med nya ansikten på ministrarna eller små justeringar. Makten över våra liv har för länge legat i andras händer. Förändringen kanske har låtit vänta på sig men vi ser den i varandra. Jag ser massorna som tågade till dom rekordstora demonstrationerna i Kärrtorp och Malmö, jag och min 90-åriga farfar och tja, några till. Tiotusentals till. Jag ser hyresgästerna i Botkyrka som inte ger sig trots kommunalrådets arrogans. Jag ser Ung Vänster-klubbar startas på den glesaste glesbygden och jag ser en växande feministisk rörelse som ständigt är inom synhåll. Det är enkelt och det är tydligt och det ska snart bli större än något annat. Kamrater, det är med den insikten vi formerar vår anfallsstrategi under den här kongressen.

Tack

Stefan Lindborg 1 majtalade i Borås

Idag firar Ung Vänster arbetarrörelsens högtidsdag runt om i landet. Förbundsordförande Stefan Lindborg talade på Ung Vänster och Vänsterpartiets firande i hemstaden Borås. Huvudparollen för årets 1 majfirande är ”Inte till salu”. Här är hans tal:

 

Kamrater och första maj-firare,

Idag är det vår dag, arbetarrörelsens internationella högtidsdag. Dagen då enligt sången varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus. Vi går i demonstrationstågen, med banderoller och de röda fanorna längst fram i leden. Här i Borås, över hela landet från Ystad i söder till Kiruna i norr, men också i Buenos Aires, i Aten och i det jordbävningsdrabbade Nepal. Över hela världen samlas vi just denna dag för att kräva vår rätt och värdighet tillbaka. Vi gör det med insikten att solidariteten och gemenskapen är vår styrka. Det är vårt verktyg för förändring och det är kraften som gör verklighet av drömmen om en värld där ingen tjänar någon, men alla lever i trygghet och frihet.

Idag, på första maj, förvandlas ilskan, frustrationen och vanmakten till vilja till förändring. Idag ser vi samhället för vad det är, men också samhället så som det borde vara. Vi firar historiska segrar och ställer in siktet mot framtidens krav för jämlikhet och rättvisa. Idag är luften lite lättare att andas och våra ryggar är lite rakare. För idag är det första maj, vår dag.

* * * * *

Kamrater, det som tar lång tid att bygga upp, det går snabbt att riva ned. Under åtta år hade Sverige en borgerlig regering, som metodiskt och med kirurgliknande precision attackerade solidariteten och förhindrade varje större berättelse genom att splittra, dela upp och dra isär. 140 miljarder i skattesänkningar, medan det gemensamma vittrade sönder. Privatiseringar levererade på silverfat åt kompisarna i riskkapitalbolagen. Nedmonterade socialförsäkringar, allt med en retorik om att det ska löna sig att arbeta och följaktligen straffa sig att vara sjuk och arbetslös. Det som tog lång tid att bygga upp, det gick snabbt att riva ned.

När vi för ett år sedan samlades till första maj-firanden runt om i landet ställde vi krav på en ny regering. Den 14 september förra året sa svenska folket sitt. De borgerliga partierna gjorde sitt sämsta val i modern tid. Sverige fick en ny regering. Men för oss var målet hela tiden större än att enbart byta ut namnen på regeringskansliets postfack. Vi ville ha förändring, en ny politisk riktning för Sverige. Vi vill se en politik som jämnar ut klasskillnader och som attackerar de fundamentala orättvisorna mellan män och kvinnor. En politik som ger oss en välfärd man kan lita på. En politik där vi bekämpar arbetslösheten, skapar fler jobb genom investeringar i ett starkare samhälle. Därför är vi vänsteralternativet som tar kampen för ett Sverige där jämlikhet och rättvisa går före vinstintressen och skattesänkningar.

Kamrater, för några veckor sedan presenterade regeringen och Vänsterpartiet resultatet av budgetförhandlingarna. För första gången på över åtta år fick Sverige en budget som inte bara riktade sig till de som tjänar allra bäst, utan som framförallt gynnade vanligt folk. En budget som gav mer till kvinnor än vad den gav till män. En budget som innebar mer resurser till välfärden. Vänsterpartiet gör skillnad. Och vi ska driva i hamn uppgörelsen som sätter stopp för den privata vinstjakten i välfärden. Vårt budskap ligger fast, linjen är oförändrad; välfärden är inte till salu.

* * * * *
Kamrater och första maj-firare, de senaste decenniernas högerpolitik har gjort min generation till generation otrygg. Vi står i bostadsköer som runt om i landet tycks vara oändligt långa. Istället för trygga jobb med löner som går att leva på, har vi arbeten där man blir inringd dag för dag. Vi går i skolor där det saknas lärare, vi mår allt sämre och vi får för tredje gången lära oss att skriva ett CV på kurs hos arbetsförmedlingen.

Men otrygghetssamhället är inte skrivet i sten. Det är inte naturlagar som monterar ned tryggheten. Det görs av politiker och beslutsfattare, arbetsgivare och högerkrafter, och just därför är förändringen alltid möjlig. För min genreration har tröttnat på att vara generation otrygg. Vi har tröttnat på att betala priset för marknadsanpassning, vinstintressen och skattesänkningar. Nu kräver vi vår rätt och värdighet tillbaka.

Kamrater, frihet är inte att vara flexibel på någon annans villkor. Frihet är inte att kunna välja vilket riskkapitalbolag som ska få göra vinst på din bekostnad. Ingen kan inbilla mig att privatiseringar och nedmonterad välfärd är några frihetsreformer. Frihet kan aldrig att vara ojämlikhet. Frihet det är att ha makt över sitt eget livet. Frihet är därför trygghet, och trygghet förutsätter en socialistisk och feministisk politik.

* * * * *

Kamrater, vi är människor och inte maskiner. Vi har inga utbytbara reservdelar och vi går sönder när de pressar oss för hårt.

Jag läser ur poeten och kallskänkan Jenny Wrangborgs dikt En arbetares liv är billigt:

Jag är tjugofem år,
vissa nätter vaknar jag av värken i vänster axel
livrädd att jag redan gått sönder
medveten om att det inte finns några reservdelar.


I fyrtio år till ska min kropp hålla för slitage
för hala golv, tunga lyft, upprepade rörelser under stress.

Slit och släng-arbetsmarknaden märker oss som brännmärken på huden. Det syns i kassörskans värkande axlar, vårdbiträdets onda rygg och snickarens slitna händer. Det känns i magen när man inte vet om arbetstimmarna räcker till att betala räkningarna. Pressen av att inte få jobba tillräckligt, och stressen av att arbeta för hårt och för mycket.

För ett år sedan såg jag en film från Handelsanställdas förbund. I den berättar Elin om sin vardag. Hon får ett sms på morgonen med besked om hon får jobba. Elin har sen 15 sekunder på sig att svara, innan frågan går vidare till nästa person på företagets långa ringlista. Daglönarsystemet, som vi trodde var förpassat till historiens skräphög, har återuppstått och det kallas nu för ”den moderna arbetsmarknaden”. De otrygga jobben ger företagen anställda som är fullt ut flexibla och anpassningsbara. Men vi, vi betalar priset för otryggheten med ont i magen när räkningarna ska betalas, med oro för att telefonen inte ska ringa och med stress när vardagslivet aldrig går att planera.

Därför kräver vi att regeringen gör upp med slit och släng-arbetsmarknaden. Det är det minsta man kan begära av en regering som leds av ett parti med beteckningen ”arbetareparti” i namnet. Daglönarsystem hör historien till. Vi borde ha kommit längre än att arbetare ska stå med mössan i handen. Därför kräver vi att regeringen avskaffar anställningsformen allmän visstid. Fasta anställningar, med trygga villkor och löner man kan leva på, det ska vara normen.

Och kamrater, det är hög tid att vi låter den feministiska vågen dra in över arbetsmarknaden. Över hälften av alla LO-kvinnor arbetar idag deltid. Anställningsvillkoren är som otryggast i kvinnodominerade yrken, inom äldreomsorgen, i vården, i handeln, på hotell och på restauranger. Därför kräver vi en lag om rätt till heltid. Om heltid är möjligt inom mansdominerade yrken, då är det möjligt också för kvinnor. En starkare arbetsrätt, det är en av vår tids viktiga feministiska frågor.

* * * * *

Kamrater, första maj är också en dag då vi manifesterar vår internationella solidaritet. Vi lever i en turbulent tid. I Mellanöstern begår Islamiska staten grova övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. I Syrien har snart en kvarts miljon människor dödats i ett av vår tids blodigaste inbördeskrig. Fyra miljoner människor har tvingats lämna sitt hemland. De flesta bor i flyktingläger i grannländerna, under svåra förhållanden. I gränsstaden Kobane stred kurdiska styrkor i flera månader mot den Islamiska staten och i januari lyckades man driva ut IS ur staden. Det var en stor och viktig seger.

Idag är Kobane en stad i ruiner. Vi står solidariskt med folken i Mellanöstern som kämpar mot Islamiska statens terror. Årets första maj-insamling går till uppbyggnaden av Kobane, lägg en slant i bössorna som går runt. För solidaritet det handlar inte bara om ord, det handlar också om handling.

Kamrater och första maj-firare, vi kräver en utrikespolitik som står upp för världens förtryckta folk. En politik mot krig och stormaktskonflikter, en politik för nedrustning och fred. Sverige ska vara ett land som ser att könsmaktsordningen är global, och som därför för en feministisk utrikespolitik som slår vakt om kvinnors rättigheter. Vi ska stå upp för en världsordning där makt och resurser fördelas jämlikt. Sverige ska vara ett land som sätter mänskliga rättigheter framför krassa ekonomiska vinstintressen. Därför kräver vi ett demokratikriterium för vapenexport. Sverige ska inte sälja vapen till diktaturer.

* * * * *

Medan världen härjas av krig och konflikter blir EU:s murar mot omvärlden allt högre. De som idag flyr inbördeskrigets Syrien, de som söker en fristad bortom förtryck och förföljelse, de är hänvisade till livsfarliga båtresor över Medelhavet. Den överväldigande delen av världens flyktingar finns i fattiga länder. Historiens dom kommer att vara hård över dem som stillatigande accepterade att Medelhavet förvandlades till dödens hav.

Vi fortsätter stå upp för asylrätten. Nu måste det till lagliga vägar till Europa för att flyktingar ska kunna få en fristad. Nu måste Fästning Europa rivas.

Kamrater, Sverigedemokraternas framgångar måste mötas med en konsekvent antirasistisk politik. Men de måste också bekämpas med en politik för sammanhållning. Skiljelinjen i samhället går inte mellan en byggnadsarbetare från Trandared och en från Turkiet, inte mellan en servitör från Syrien eller en från Svaneholm, inte mellan en undersköterska från Kristineberg eller en från Kosovo. Vi kan aldrig förlikas med de som exploaterar falska skiljelinjer för att slå split mellan människor med gemensamma intressen. Vi måste visa var de verkliga motsättningarna finns; mellan vanligt folk och överklassen, mellan höger och vänster. Det största hotet mot Sverigedemokraterna det är en offensiv arbetarrörelse som tar strid för arbete, välfärd och rättvisa.

* * * * *

Kamrater och första maj-firare, vi tillhör inte dem som sparar socialismen till högtidstalen. Vår socialism är inte tankar och idéer för morgondagen, den är en uppmaning till förändring här och nu. Vår kamp för socialism och människovärde är verklighetsnära och konkret. Den förs överallt där vi är. I varenda svensk stad, på landsbygden och i förorten. På varje arbetsplats, varenda fritidsgård och i varje skola. I hela vår omvärld och i vårt eget bostadsområde. På varje plats där vi finns, där finns också kampen för jämlikhet och rättvisa.

För visst är det så som Jenny Wrangborg skriver i dikten Ett nytt språk:

jag tänker mig socialismen
inte som en tanke
utan som en handling

Tack.

Vårbudgeten är presenterad men framtidsprojektet återstår

stefanEn anständig a-kassa som gör att den som blir arbetslös inte tvingas lämna hus och hem. Höjt underhållsstöd och glasögonbidrag till barn, viktiga åtgärder för att bekämpa barnfattigdomen. Mer pengar till äldreomsorgen, så att fler kan anställas och mormor får en värdig ålderdom. Stupstocken i sjukförsäkringen tas bort vid nyår och utförsäkringarna blir därmed ett minne blott. Ökade resurser och långsiktig finansiering till kvinnojourerna. Nästa år blir medicinen gratis till alla barn och redan i år tillkommer 6 500 nya utbildningsplatser.

Visst allt är inte perfekt och det finns mycket mer därtill som behöver göras, men det är likväl uppenbart att det spelar roll vilken regering vi har. Inget av ovanstående skulle ha blivit verklighet med den borgerliga regeringen vid makten. För första gången på många år får Sverige en budget som riktar sig till vanligt folk, där det inte bara är de med de allra största inkomsterna som blir de stora vinnarna. Inför förhandlingarna var Vänsterpartiets ambition att få igenom förslag som minskar inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor och som innebär mer pengar till välfärden. Givet listan ovan kan man konstatera att Vänsterpartiet gjort skillnad.

Det är lätt att instämma i Timbroekonomen Jesper Ahlgrens ord, när han i Ekot etiketterade budgeten som en vänsterbudget. Det är bra satsningar som presenteras – men samtidigt måste det också sägas att grundproblemen består. Regeringens ekonomiska politik är inte tillräcklig för att trycka tillbaka arbetslösheten rejält, återupprätta välfärden eller radikalt minska den skenande ojämlikheten. Även om regeringen tidigare har meddelat att man vill ersätta överskottsmålet med ett balansmål, fortsätter den ekonomiska politiken att begränsas av ideologiska föreställningar nedärvda från det sena 1900-talets marknadsliberala offensiv.

I måndags skrev jag en längre text om decemberöverenskommelsen i vilken jag konstaterar att den här regeringen behöver ett framtidsprojekt; en riktning, en strategi och en idé om hur man vill använda sin tid i Rosenbad för att förändra det svenska samhället. Det är bristen på ett sådant framtidsprojekt som gör att regeringen halkar efter i opinionen. I valet 2018 kommer den här regeringen att behöva svara på hur man har gjort skillnad. Svenska folket måste uppleva konkreta förändringar, sådana som man nära nog kan ta på, för att skillnaden gentemot de borgerliga partiernas projekt ska vara tydlig. Förutom om välfärdssatsningar, handlar det också om stora och nödvändiga investeringar i till exempel infrastruktur och bostadsbyggande.

Bortsett från det parlamentariska läget är egentligen förutsättningarna för en offensiv ekonomisk politik ganska goda. Idag är det historiskt billigt för staten att låna pengar. Den möjligheten borde användas till att genomföra samhällsnyttiga investeringar som också skapar nya jobb. För det är just stora investeringar som behövs för att kunna pressa tillbaka arbetslösheten, läs till exempel intervjun med den tidigare LO-ekonomin P-O Edin i senaste Flamman:

”Ska man komma ner i en arbetslöshet under fyra procent krävs stora investeringar. P-O Edin föreslår investeringar på 120 miljarder per år. Dessa i sin tur kommer leda till skatteeffekter som ger utrymme till ytterligare 80 miljarder. Han påpekar också att omkring 40 procent av det som investeras kommer tillbaka till staten i form av ökade skatteintäkter och mindre utgifter som arbetslösheten fört med sig.
– Det är ändå ganska konservativt räknat.”

(Edins rapport ”En totalrenovering av Sverige – för framtidens sysselsättning och välfärd” går att läsa här.)

Det är också värt att påminna om att det finns ett starkt folkligt stöd för höjda skatter som finansierar välfärdsreformer som ökar jämlikheten och tätar hålen i välfärdssystemen. Det var ju om det här som valet i höstas handlade; bättre välfärd eller fortsatta skattesänkningar, och svenska folket tog ställning för det förstnämnda. Decemberöverenskommelsen ökar regeringens möjlighet att driva en offensiv ekonomisk politik. Frågan är – vad väntar regering på?

/Stefan Lindborg, förbundsordförande Ung Vänster

Fästning Europa måste rivas

Den mellanstatliga organisationen International Organization for Migration (IOM) rapporterar att minst 500 migranter dött i Medelhavet under årets första tre månader. Det är den högsta siffran någonsin uppmätt.

– EU:s flyktingpolitik skickar människor i döden. Fästning Europa måste rivas och det behöver skapas lagliga vägar till Europa för flyktingar som söker skydd från krig och förtryck. Ung Vänster kräver att Sverige inför ett system med asylvisum, så att man tryggt och säkert kan komma hit och söka asyl, säger Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg.

Ung Vänster vill att Frontex, EU:s byrå för yttre gränskontroll, avvecklas. Bevakningen av EU:s yttre gränser måste slå vakt om asylrätten och mänskliga rättigheter.

– Vi vill att EU:s flyktingpolitik förändras i grunden. Europa bygger idag murar mot omvärlden och undergräver asylrätten. Ingen som är på flykt från förtryck och förföljelse ska ens behöva riskera livet bara för att man söker en fristad, avslutar Lindborg.

 

För mer information:
Tove Liljeholm
Pressekreterare Ung Vänster
08-654 31 00
072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se

Sida 3 av 512345