Hanna Cederins tal på Vänsterdagarna

hanna cederin

Helgen 12-13 september ordnades Vänsterdagarna, där 1100 vänsterpartister träffades i Malmö. Under lördagens storsamling talade Ung Vänsters förbundsordförande Hanna Cederin.

Läs talet:


Hanna Cederin, 12 september 2015

Vänsterns kamp handlar om att mänskliggöra det som avhumaniserats.

Att vi är människor är det som binder ihop oss. Annars är vi ganska olika, ibland väldigt olika. Vissa har växt upp i hus på landsbygden, andra i lägenhet i stan och andra på flyktingförläggning. Vi är sneda och krokiga, långa och korta. En del tror på Gud, andra tror alldeles bestämt på ingenting alls och en del tror på Malmö FF. Men vi har vår mänsklighet gemensamt, och vårt människovärde.

Att prata om sann medmänsklighet är inte snällism eller välgörenhet. Det är en nödvändighet. Insikten om att nästa gång kan det vara jag, nästa gång kommer det vara jag. Men om vi, tillsammans, jag och du. Då kan vi skydda varandra. Och om inte skydda, så kan vi dämpa stötarna, lindra värken. Bära den tillsammans. När ditt hem i Kobane bombas så kan jag visa att jag ser, få andra att se. När EU räddar storbanker och släcker elen i ditt kvarter kan jag protestera. Och om du kommer till mitt land ska jag ge dig tak över huvudet. Om du blir sjuk ska jag ge dig vård. Om du strejkar så strejkar jag med dig, och om jag strejkar, så strejkar du med mig. Vi står sida vid sida.

Att förklara vad medmänsklighet betyder är radikalt. Vi vågar påstå att en annan värld är möjlig. Vår rörelse består i att gemensamt räta på ryggen. Vår kamp handlar om att vägra vara tjänstefolk. Vi vågar kräva värdiga löner, kortad arbetsdag och makt över schemat. Rätt till bra utbildning, en meningsfull fritid. Vi vill förändra samhället, inte skrapa på ytan utan i grunden.

Därför välkomnar vi dom som kommer hit på flykt.

Vänsterns medmänsklighet är inte en fråga om hur spännande det är med nya kulturer, färger, musik. Och även när det lönar sig ”ekonomiskt” med medmänsklighet, är det inte så den ska försvaras. Vänsterns kamp handlar ju om motsatsen till det tekniskt, matematiska. Det som säger att hur lönsamma vi är inte avgör vårt människovärde. Vi kan inte reduceras till siffror i statistiken, volymer, lönsamma eller olönsamma, varor som kan skeppas runt, mätas och vägas och säljas.

Det mest radikala är att visa medmänsklighet i handling. När medier och politiker istället för att beskriva utsatta grupper med ord som ”volymer” och ”sanitär olägenhet”, i ord och bild istället visade människoöden i sitt verkliga sammanhang så väcktes också medmänskligheten. Men det är inte rubriker och twitter-delningar som gjort att utvecklingen vänts, utan de tiotusentals solidaritetshandlingar som vi varit en del av den senaste veckan.

Solidaritet som blir till mer än ord är den direkta konsekvensen av insikten om att ”det kunde varit jag”. Det är ett fundamentalt samband som bygger på att olika slags personer ser sig själva i varandra och går framåt tillsammans. Misstänkliggörande och avhumanisering är giftet som splittrar, men solidaritet och mänskliga möten är en motkraft som verkar långsiktigt.

Inga forskningsrapporter, FN-resolutioner eller faktablad i världen kan väga lika tungt. Inga protester mot rasistiska torgmöten, kravlistor med politiska reformer eller debattartiklar kan nå lika långt.

Den viktigaste antirasismen måste handla om solidaritet. Och vi som är aktivister måste se det i vår vardagskamp, att vi i tillägg till protester måste bygga nätverk, mötesplatser och plattformar för samarbete. Mellan landsort och storstad, förort och city-kvarter, arbetslösa och arbetande, minoriteter och majoriteter. Ordna läxhjälp, fritidsaktiviteter, skapa kultur och forum.

Ingen kan säga att det är tandlöst att stå upp för varandra. Inte i denna tid. Inte nu. Det är inte konfliktfritt, tvärtom. När klassklyftorna ökar snabbt. När glesbygden utarmas och glöms bort. När hatbrotten mot muslimer, mot slöjbärande kvinnor, gör sig påminda i statistik och blåmärken. Men det är ingen läpparnas bekännelse, det förutsätter politisk handling. Det är inte liberala papperstigrar och det står i direkt motsättning till dom makthavare som i ena andetaget pratar om människors lika värde och i det andra bygger murar, skapar klyftor och angriper våra livsvillkor.

Organisering är vårt löfte till varandra. Vi är en del av de tiotusentals solidaritetshandlingar som märkts i Sverige den senaste veckan, men det här är bara början. Vänsterns kamp handlar om att mänskliggöra det som avhumaniserats. Än är vi inte klara.

Tack.

280 miljoner kronor till ungas psykiska hälsa

Hanna Cederin, Jonas Sjöstedt

Vänsterpartiet har drivit igenom en satsning på ungas hälsa i budgetförhandlingarna med regeringen. 280 miljoner om året kommer att satsas under tre år, mellan 2016 och 2019.

– Nu kan utvecklingen vändas. Att unga ska leva otrygga liv framställs som en naturlag, men handlar om politiska vägval där nedskärningar och skattesänkningar gått före vår rätt till trygghet. Det här är ett steg i motsatt riktning. Det feministiska perspektivet är också avgörande. Var tredje gymnasietjej känner oro eller ångest i vardagen och det är mer än tio procentenheter högre än hos killar i samma ålder. Den balansgång som unga tjejer tvingas vandra är omöjlig och svaret måste vara politiskt, det här är en del av det, säger Hanna Cederin, förbundsordförande för Ung Vänster.

Satsningen består av två delar:

130 miljoner kronor/år till att rusta ungdomsmottagningarna för att arbeta mot den psykiska ohälsan bland unga.

150 miljoner kronor/år till att stimulera nya initiativ. Det kan t.ex. handla om självinläggningsprojekt och första linjens psykiatri.

Enligt SCB låg andelen unga i åldrarna 16-24 år med sömnproblem, oro eller ångest under 80-talet på nivån 7-8 procent. Sedan dess, och framför allt under 90-talet, har andelen stigit till över 20 procent.

– Det här är viktigt eftersom det för många idag tar alldeles för lång tid att få hjälp. Vi gör det lättare för unga att söka och få hjälp i tid. Nu får vi ungdomsmottagningar med generösare öppettider som blir bättre på ungas psykiska ohälsa, säger Jonas Sjöstedt, partiledare för Vänsterpartiet.

Här finns mer information om satsningen. 

 

För mer information
Tove Liljeholm
Pressekreterare Ung Vänster
08-654 31 00
072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se

Ung Vänsters förbundscentral ställer sina resurser till förfogande för flyktinghjälp

#refugeeswelcome

Under gårdagen organiserades initiativ i bland annat Malmö och Stockholm för att hjälpa flyktingar som nu ankommer till Sverige. Hjälpen består av allt ifrån att ordna mat och vatten, tolkar, boende och transport till Migrationsverket. Ung Vänsters förbundscentral ställer nu sina resurser till förfogande för de organiserade initiativ som finns i hela landet.

– Det var ett självklart beslut som fattades på tisdagen. Vi är en nationell organisation med stort kontaktnät och resurser som kan användas. Det handlar bland annat om bilkörning, lokaler och personer med körkort och organisationsvana. Allt vad vi kan bidra med står till förfogande för att hjälpa flyktingar som kommer, säger förbundsordförande Hanna Cederin.

Ung Vänsters klubbar finns över hela landet, från Skåne till Norrbotten. Medlemmarna är vana vid att snabbt organisera verksamhet och många har jobbat mycket med flyktingfrågor både politiskt och praktiskt.

– Vi uppmanar nu våra medlemmar att delta i arbetet och vill att resurserna ute i landet ska användas. Vi tar kontakt med alla våra distrikt och sprider information om hur man kan hjälpa de flyktingar som kommer, avslutar Cederin.

För mer information
Tove Liljeholm
Pressekreterare Ung Vänster
08-654 31 00
072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se

Stoppa Turkiets offensiv mot Rojava

Kurdistan

Turkiet har inlett flyganfall mot Rojava, en självstyrande kurdisk region som uppmärksammats för en hög andel kvinnliga beslutsfattare och för att ha hållit demokratiska val i en instabil region.

Med förevändningen att motverka alla form av terrorism vill NATO-landet Turkiet bunta ihop den kurdiska befrielsekampen med t.ex. Daesh/IS fruktansvärda brott i Mellanöstern. På så vis får man Daesh/IS och deras främsta motståndare att framstå som lika goda kålsupare.

Turkiets agerande och planerade markinvasion i området måste också sättas i samband med den flathänthet man tidigare visat mot Daesh/IS och oviljan att undsätta kurdiska flyktingar. Dessa övergrepp är bara de senaste i Turkiets långa historia av förtryck mot landets kurdiska minoritet. Kurder i Turkiet har förvägrats erkännande och rätten till politisk organisering. Sambandet mellan detta och Turkiets angrepp mot Rojava är tydligt.

Det är tydligt att det inte är Daesh/IS framfart som oroar den turkiska premiärministern Erdogan, det är den kurdiska frihetskampen som visats genom kurdiska styrkors framgångar i kampen mot Daesh/IS och det prokurdiska partiet HDP:s resultat i det turkiska valet.

Den turkiska repressionen mot det kurdiska folket måste fördömas och mötas med sanktioner från Sverige och det övriga världssamfundet. Att godtyckliga arresteringar, bombningar och förföljelse kan fortgå visar en gång för alla att NATO knappast är något freds- eller demokratiprojekt.

Under de senaste månaderna har ett aktivt solidaritetsarbete genomförts i Sverige till stöd för YPG/YPJ och deras kamp mot fascisterna i IS. Mer är 200 000 kronor samlades under tre veckors tid in till återuppbyggnaden av förstörd infrastruktur i de kurdiska områdena. Stora demonstrationer till stöd för självstyret i Rojava har blossat upp runt om i landet och tusentals människor har visat sin solidaritet för den viktiga kamp som YPG/YPJ för. Deras kamp är vår kamp och deras segrar är våra segrar.

Ung Vänster agerar i solidaritet med det kurdiska folket och ger vårt stöd till de kurdiska styrkor som kämpar för frihet och demokrati. Idag deltar Ung Vänsters förbundsstyrelse i en demonstration i Stockholm som ordnas av Kurder för Kurdistan mot Turkiets angrepp. Biji YPG/YPJ!

Uttalande antaget av Ung Vänsters Förbundsstyrelse 20150829-30.

Kära aktivist

Hanna Cederin

Hanna Cederin

Texten är även publicerad som ledare i interntidningen Rak Vänster nr 3, 2015.

Kära aktivist,

Det här är min första ledare i Rak Vänster. Jag har sett fram emot att få skriva den sen jag blev vald, för det finns så mycket att skriva om. Om hur regeringen hittills verkar mindre radikal än påven, om hur de kurdiska YPG/YPJ-styrkorna i Syrien är de enda som lyckas mot IS men nu angrips av Nato-landet Turkiet, om hur viktigt det är att vi pratar om att dom som jobbar ska ha mer makt. Inte minst hade jag velat skriva om vårt förbund, alla aktivister och vår organisering lokalt. Om hur sprängkraften i kampen kan kännas i hela kroppen.

Jag hade också velat skriva om rasismens normalisering, twitterflödet och de vidriga borgerliga ledarskribenterna som svartmålar min förort. Så blev det också, fast på ett mer direkt sätt, för det finns ögonblick i historien när de långsiktiga, abstrakta perspektiven måste få stå tillbaka och, fokus läggas på nuet. Den svenska sommaren 2015 är ett sånt ögonblick.

Det här skriver jag till dig som aktivist och antirasist. Det handlar inte om vad ni borde göra i klubben eller distriktet, det är inte tal om organisatoriska strategier eller teoretiska planer. Jag skriver inte till dig för att du är medlem i Ung Vänster egentligen, utan helt enkelt för att du har armar och ben. De behövs, liksom din tid och faktiskt också dina extra slantar om du har några.

Jag skriver till dig för att läget är akut. Utanför Twitter-flödet och ledarsidorna finns människor av kött och blod som hotas, trakasseras och utsätts för våld. Anlagda bränder på fattiga EU-medborgares boplatser, bombhot mot flyktinganläggningar, misshandel av kvinnor i slöja. Du behöver inte fler exempel och egentligen behöver jag inte förklara för dig att det finns ett obestridligt samband med det som händer i Twitter-flödet och på ledarsidorna.

Jag har alltid varit stolt över Ung Vänsters antirasism. När andra inom vänstern hänfallit åt allmän snällism, identitetspolitik eller fyrkantiga idéer om att klass är det enda viktiga perspektivet så har vi alltid kunnat hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Vi vill att den antirasistiska rörelsen ska vara bred och kunna arbeta på olika sätt på samma gång. Och framför allt så står vi stadiga i analysen om att vänsterpolitik är den viktigaste antirasismen på sikt. Vi vet att det är när vi synliggör de verkliga konfliktlinjerna och visar hur samhällsproblemen kan lösas på allvar som vi kan slå undan fötterna för partier som Sverigedemokraterna. Och just nu ska vi göra det, men vi måste göra mer.

Kära aktivist, gör vad du kan. Ibland är det faktiskt så enkelt, och just nu är det det. Nu måste du göra konkret solidaritetsarbete. Om du inte vet hur måste du ta reda på det.

Bli kontaktperson åt en flykting.

Göm papperslösa i ditt hem eller uppmana vänner och släktingar att göra det.

Hjälp fattiga EU-medborgare och flyktingar genom att ordna med nödvändiga papper, söka försörjningsstöd och kräv att kommunen ordnar boende.

Var med och skydda boplatser.

Ordna soppkök.

Skänk bort filtar, skor och kläder.

Gå med i nätverk och föreningar. Om Tillsammansskapet finns där du bor, gå med. Om inte, starta upp det. Eller starta något annat, se till att andra går med.

Organisera dom som utsätts.

Besök flyktinganläggningar, ordna sociala aktiviteter för barnen. Spela fotboll med dom.

Stöd Fristadsfonden eller andra föreningar ekonomiskt.

Hjälp till som volontär med sjukvård, svenskundervisning eller annat du har kunskap om.

När dom som hotar, misshandlar, startar mordbränder och kastar syra blir fler så måste vi vara ännu fler. Det här är inget jag skriver för att det vore bra OM du gjorde det. Det finns inget alternativ, det är helt nödvändigt. Vi måste skapa trygga platser mitt i otryggheten.

/Hanna Cederin, förbundsordförande för Ung Vänster

Vänsterdagar och vänsterhelger för alla intresserade

Sommarläger

Kommande veckor håller många Ung Vänsterklubbar öppna föredrag, vänsterhelger och vänsterdagar för alla intresserade. Kolla in vad som händer där du bor, finns inte din ort med i listan kan du kontakta ditt distrikt här. Du behöver inte vara medlem i Ung Vänster för att komma, det räcker med att du är nyfiken.

Känner du till fler event på din ort är du välkommen att tipsa oss på info@ungvanster.se.

Göteborg
Onsdag 2/9: Hänger du löst på Liseberg? Öppet möte om arbetsvillkoren på Liseberg, Andra Långgatan 20, kl 17:00. Facebookeventet hittar du här.

Måndag: 21/9 Vänsterfika i Göteborg, Andra Långgatan 20, kl 18:00

Lördag-Söndag 26-27/9 Vänsterhelg i Göteborg (anmäl dig till goteborg@ungvanster.se)

Halmstad
Måndag 28/9: Vänsterfika i Halmstad 18:00, Snöstorpsvägen 10E

Kristianstad
Söndag 6/9: Vänsterdag i Kristianstad (anmäl dig till skane@ungvanster.se)

Lund
Måndag 31/8: Vänsterfika på ABF i Lund, Kiliansgatan 9, kl 18:00. Facebookeventet finns här.

Lördag 26/9: Vänsterdag i Lund (anmäl dig till skane@ungvanster.se)

Malmö
Onsdag 26/8: Vänsterfika och föredrag om kapitalismens kris i Malmö, Nobelvägen 51b. Facebookeventet finns här.

Fredag-Söndag 16-18/10: Vänsterhelg i Malmö (anmäl dig till skane@ungvanster.se)

Skaraborg
Lördag: 19-20/9 Vänsterdag i Skaraborg (anmäl dig till skaraborg@ungvanster.se)

Skellefteå
Söndag 13/9: Uppstartsmöte i Skellefteå på Vänsterpartiets lokal kl 11:00

Stockholm
Onsdag 26/8: Vänsterfika på Vänsterpartiets lokal i Bagarmossen, Stockholm, kl 18:00

Lördag 5/9: Vänsterdag med Hammarby-Skarpsnäckklubben, kl 10-17, Vänsterpartiets lokal i Bagarmossen (anmälan till storstockholm@ungvanster.se)

Lördag: 19-20/9 Vänsterhelg i Stockholm (anmäl dig till storstockholm@ungvanster.se). Facebookeventet finns här.

Södertälje
Torsdag 27/8: Vänsterfika i Södertälje, ABF-huset, kl 18:00

Umeå
Onsdag 2/9: Öppet möte i Umeå på Vänsterpartiets lokal kl 18:00

Uppsala
Onsdag 26/8: Diskussionskväll i Uppsala, på Vänsterpartiets lokal, kl 18:00

Söndag 6/9: Vänsterdag i Uppsala (anmäl dig till uppsala@ungvanster.se )

Vad händer med våra kroppar när vi inte har makt på jobbet?

Johanna Granbom

Johanna Granbom

Den senaste rapporten från Arbetsmiljöverket visar att yrken inom vård och omsorg är de allra mest riskutsatta. Yrken inom hemtjänst och äldreomsorg – där framför allt kvinnor och många unga jobbar – har i år gått om den mansdominerade industrin i antal arbetsplatsolyckor och sjukskrivningar. Det handlar om förslitningsskador och trasiga ryggar, om fallolyckor och att utsättas för hot och våld, om stress och om utbrändhet. Under 2014 gjordes över 6000 anmälningar om arbetsplatsolyckor inom vården och omsorgen. Så ska vi inte behöva ha det.

Andelen visstidsanställningar på arbetsmarknaden ökar och är särskilt stor inom just vård och omsorgsyrken. Det här spelar roll för arbetsmiljön och för säkerheten. Den som bara är kvar på arbetsplatsen en kort period eller jobbar där sporadiskt har svårare att organisera sig fackligt, kommer kanske inte ha samma tillgång till säkerhetsutbildningar och har mindre kunskap om rutiner. Inte minst så har den en sämre maktposition – att säga ifrån om säkerhetsrisker kan innebära att chefen slutar ringa och erbjuda timmar. Det som också spelar roll är självklart bemanningen, att färre kollegor innebär mer stress och risker.

Bra arbetsplatser bygger på att de som jobbar har makt. Att vi har inflytande över och kan ställa krav på vår arbetssituation. Dels spenderar vi en så stor del av våra liv på jobbet att allt annat är orimligt – det handlar om villkoren för vår vardag. Men det blir även smärtsamt uppenbart att bristen på makt på jobbet går ut över både hälsa och säkerhet. Vi måste kunna kräva arbetsmiljökontroller, utbildningar i säkerhet och ergonomi och annat som är nödvändigt för en trygg arbetsmiljö. Det kan handla om allt från för gammal utrustning till ohållbara scheman, eller att den ständiga rotationen på kollegor gör att ingen har koll.

Det här är inte de första larmen om att arbetsplatsolyckorna ökar i Sverige. I september förra året hade det redan skett fler dödsolyckor än totalt 2013, och skarp kritik riktades mot den dåvarande regeringens stora neddragningar på just Arbetsmiljöverket. Det är positivt att regeringen i våras beslutade att börja höja anslagen igen, men det krävs fortfarande mer. Bland annat hann högerregeringen lägga ner Arbetslivsinstitutet, och det tomrummet måste fyllas.

Det är dags att rensa upp bland de otrygga jobben, och anställningsformen Allmän Visstid måste avskaffas. Vi ska ha rätt till fasta jobb med löner som går att leva på, schyssta villkor på jobbet och makt och inflytande över vår arbetssituation.

/Johanna Granbom, förste vice ordförande Ung Vänster

Två år sen #hijabuppropet

Hanna CederinIdag är det två år sen solidaritetsmanifestationen #hijabuppropet. Vi var tusentals som under en dag bar slöja för att uppmärksamma hatbrotten mot muslimska kvinnor genom systerskap. Bakgrunden till uppropet var en händelse i Farsta där en kvinna misshandlades på grund av sin tro, hon bar hijab. Det rubricerades som hatbrott men utredningen lades ner av polisen ett halvår senare på grund av bristande bevisning.

Tyvärr är detta än mer aktuellt idag. Enligt Brå:s senaste rapport har hatbrottsanmälningarna ökat kraftigt, och just de hatbrott som riktar sig mot muslimer ökade med 50 % mellan 2013 och 2014. Hur siffrorna ser ut för 2015 vet vi ännu inte.

Samtidigt behövs inte statistiken för att dra slutsatser. Hetsen mot muslimer är en bärande del i hur de rasistiska strömningarna visar sig i samhället idag. Muslimska kvinnor är särskilt utsatta och görs till symboler för den rasistiska bilden av islam. I den debatt om förorten som pågått under sommaren har just förslag om att förbjuda slöja återkommit. Plötsligt är konservativa högerskribenter intresserade av ”feministiska” frågor, men tydligen bara när det handlar om att utmåla kvinnor med slöja som förtryckta och osjälvständiga. Utgångspunkten bygger på avhumanisering och exotifiering, grundläggande mekanismer i hur rasismens ideologi stärks. Kvinnor med slöja används för att förstärka berättelsen om hur ”vi svenskar” måste distansera oss från ”de andra”, de som utgör ett främmande hot för att de inte delar våra ”västerländska värderingar”.

#Hijabuppropet visade hur slöjan kan vara en symbol för frigörelse och motstånd. Det kanske viktigaste med den där dagen för två år sen var att den handlade om systerskap, vilket också måste vara vägen framåt nu. När rasister och blåbruna borgare vill skapa avstånd och falska konfliktlinjer mellan oss måste vårt svar vara det motsatta.

Lästips:
”Kvinna, muslim, feminist – och fri” Artikel av en rad muslimska feminister
Sarah Delshad om mediebilden av slöjan ett år efter #Hijabuppropet
”Förorten behöver systerskap och solidaritet” Min artikel angående sommarens debatt om förorten

Konsekvenserna av twitterhögerns migrationsdebatt

Elin Morén

Elin Morén

I förrgår skrev Expressens ledarskribent Anna Dahlberg att hon är trött på att höra att de borgerliga ledarsidorna normaliserar rasismen. Att man från flera håll inom borgerligheten under sommaren allt oftare tagit upp ”integrationsproblem” och ”volymer” i flyktingmottagandet för att bädda för samarbete mellan allianspartierna och Sverigedemokraterna avfärdar hon som en konspirationsteori. Oavsett om det är regeringsmakten eller näringslivet som Dahlberg och twitterhögern håller varmt när de tar sig an rollen som sanningssägare i ”migrationsfrågan” så får detta allvarliga konsekvenser.

För det första så understryker man människors djupt rotade och legitima oro över den politiska utvecklingen genom att ta upp samhällsproblem som känns i magen – arbetslöshet, bostadsbrist och brister i välfärden. De drar fram siffror utan kontext och skakar allvarsamt på huvudet. Sedan pekar de ut enskilda utsatta grupper som orsak till problemen och som lösning driver de på för hårdare krav, minskat flyktingmottagande och tillfälliga uppehållstillstånd. På så sätt skapar man på samma gång en simpel men falsk lösning och en skiljelinje mellan människor.

För det andra så använder borgligheten den växande rasismen som hävstång för att ge mer makt till arbetsgivare. Man presenterar i princip inga förslag på förändringar annat än låglönejobb med dåliga villkor. Retoriken innebär i praktiken att flyktingar blir en andra klassens arbetskraft. Detta förslag är totalt verkningslöst eftersom Sverige redan idag har en växande låglönearbetsmarknad och fler otrygga anställningar än innan men trots detta ändå har en skyhög arbetslöshet. Att, som Dahlberg föreslår, ”släppa fram låglönejobb i stor skala” skapar däremot ännu bättre förutsättningar för arbetsgivarna att tjäna stora pengar på allas våran bekostnad.

Och just det, Dahlberg undrar vart de tar vägen, alla de människor som kommer hit och väntar på svar på sin asylansökan eller håller sig gömda. Jo, de bor i vår trappuppgång, vi håller upp hissen för varandra. De går från café till café i stan i hopp om att få ett jobb, liksom jag också gjort. De sitter i överfulla klassrum för att lära sig det svenska språket – lite som eleverna på borgarnas flumskola vilka aldrig får tid med läraren på grund av nedskärningar i den gemensamma välfärden. För en bättre integration så finns det väldigt viktiga saker att göra, som att stärka SFI och förbjuda vinstuttag på flyktinganläggningar . Men de integrationsproblem vi har idag är sprungna ur samma källa som de problem vi alla har. De är en del i en samhällsutveckling som sätter privata vinster och skattesubventionerad hemtjänst för överklassen före våran rätt till trygga jobb, en meningsfull fritid och en bostad.

Ann Dahlberg, jag är också trött på att ledarsidorna legitimerar rasism. Men nu handlar det om mer än så. Normaliseringen av rasism är inte bara en pågående process – det är nu fullfjädrad verklighet. Det märks inte bara i diskriminering av rasifierade utan också i hets och våld. Vi måste göra vad vi kan för att motverka normaliseringen och agera i solidaritet med de som utsätts för rasism. Vi måste se till att de verkliga samhällsproblemen löses och outtröttligt vara enade i att göra förändring i vår vardag. Vi måste sparka uppåt och aldrig på varandra.

/Elin Morén, andre vice ordförande Ung Vänster

Hanna Cederin talade i Umeå

11887127_706706349430494_1434521514_n

I samband med Jonas Sjöstedts sommartal i Umeå talade Ung Vänsters förbundsordförande Hanna Cederin. Se talet här:

YouTube Preview Image

Läs talet här:

Umebor, medmänniskor

Att vi är människor är det som binder ihop oss. Annars är vi ganska olika, ibland väldigt olika. Vissa har växt upp i hus på landsbygden, andra i lägenhet i stan och andra på flyktingförläggning. Vi är sneda och krokiga, långa och korta. En del tror på Gud, andra tror alldeles bestämt på ingenting alls och en del tror på Bruce Springsteen. Men vi har vår mänsklighet gemensamt, och vårt människovärde.

Det vi inte är det är siffror i statistiken, lönsamma eller olönsamma, varor som kan skeppas runt, mätas och vägas och säljas. Vi kan inte jämföras med sopor eller med skadedjur. Våra behov går inte att mäta i sekunder, ett samtal mellan två människor är inte mekaniskt. Vi kan inte avhumaniseras, vårt människovärde består. Ändå finns det dom som vill dela upp oss, värdera oss olika och behandla oss därefter.

Vänsterns kamp handlar om motsatsen till det tekniskt, matematiska. Det handlar om mänsklighet, det som binder oss samman och det som säger att hur lönsamma vi är inte avgör vårt människovärde. Att rätten att fly undan förtryck gäller oss alla. Det som skiljer oss åt kan aldrig rättfärdiga ett system där makten fördelas ojämlikt, där rätten till ett tryggt liv bara gäller för några få. Det som avhumaniserats vill vi mänskliggöra. Därför kämpar vi.

Så till dom som vill dela upp och värdera säger vi; nej. Vi kräver rätten att få vara dom krokiga och sneda människor vi är. Vi accepterar inte dom avstånd och klyftor ni vill skapa mellan oss. Vi är olika men vår rörelse handlar om solidaritet, att se sig själv i andra och gå sida vid sida.

Vilka budskap vi nås av spelar roll. Att mata oss med dikt och fragment har alltid varit en avgörande del i högerns fördumningsprojekt. Dikt om valfrihet och individens möjligheter. Det som i själva verket hänger ihop blir till små fragment, för enligt dom finns inga strukturer. Så kan dom upprätthålla dom klyftor som hindrar oss från solidaritet och sammanhang.

När vi pratar om den ökade psykiska ohälsan bland unga så är det på samma gång en berättelse om ångest och oro hos tusentals individer, som en berättelse om hur det samhälle vi lever i och dom maktstrukturer som präglar det. Det är ingen slump att det är hos unga tjejer som ångest och oro ökat mest. Det är priset för rädslan för att misslyckas med den balansgång som vi tvingas vandra eftersom vi inte är män. Ofta är den omöjlig och stundtals är den uthärdlig, men vi blir alltid påminda. Kanske kanske, om man håller sig på mattan att det går. Smink, men inte för mycket. Träna utan att bli för fixerad. Vara schysst mot killarna, men inte för schysst. Fixa bra betyg. Kalkylera riskerna, räkna kalorierna. Så bär dom unga tjejerna ansvaret och skulden som individer, för ett samhällsproblem som kräver politiska lösningar.

Det håller inte. Det finns ingen quickfix men det finns steg att ta. Resurser till öppna ungdomsmottagningar och mer personal. En psykiatri där vi får plats och där någon lyssnar som har tid och kompetens. Vi ska inte längre bära detta ensamma. Det privata är politiskt, och politiska problem kräver politiska lösningar.

Högern har varit uppfinningsrik i sommar. Dom har döpt om gamla, bakåtsträvande förslag med nya fräscha ord. Svenskt Näringsliv har propagerat för utökat RUT-avdrag, eller som dom kallar det – fler ”vardagsjobb”. Alltså lågkvalificerade låglönejobb. Jan Björklund vill ”modernisera” arbetsrätten, för en låg lön är bättre än ingen alls. Det senaste är att de ”nya” Moderaterna har ”utvecklat” sin politik och kommit med det ”nya” förslaget att göra fler rättslösa på arbetsmarknaden. De vill införa en ny anställningsform där den som jobbar kan sparkas när som helst under 18 månader och inte får ställa krav på kollektivavtal.

Det här är inte nytt och inte fräscht. Det är en fortsättning på en långtgående attack mot fackföreningsrörelsen, som redan pågått en tid. EU, högern och Svenskt Näringsliv har träffsäkert skjutit så många skott mot lagboken att arbetsgivarna kan hitta kryphål utan minsta problem. Kvittot är tydligt. Stressen ökar, inte bara hos de med visstidsanställning utan hos alla de som på grund av en försvagad maktposition glider bort från inflytande över sin arbetssituation och därmed vardagslivet. Det handlar om timvikarier, sms-anställda, slit-och-släng-anställda, visstidare. Otryggt barn har många namn. Det kallas ”prekariatet” och påstås vara nytt, men är i själva verket samma arbetarklass som lever och arbetar på någon annans villkor.

Om vi kallar det skitliv, skitjobb eller tjänstefolk sätter högern champagnen i halsen. Inte för att dom ömmar för han som tog det enda jobb han kunde få som städare i fina villor. Inte för att dom värnar om yrkesstolheten hos den unga tjejen som går ut med friserade rashundar på Östermalm. Nej, dom ylar och gnyr för dom är avslöjade.

Låt mig besvara högerns förljugna nyspråk med klarspråk. Vi behöver inte fler lågkvalificerade, lågbetalda jobb som sliter ut våra kroppar. Vi tänker inte se på när ni vill ge arbetsgivare och chefer mer makt på vår bekostnad. Kalla det vad ni vill, men vi kallar det våra jobb och våra villkor.

Arbetsvillkor har alltid varit centralt för oss socialister. Jag menar inte bara arbetslöshetssiffror, lagtexter eller lönenivåer. Själva situationen på arbetsplatsen, arbetstiderna, arbetsmiljön, schemaläggningen. Varför? Ja, det handlar om makt. Om trygghet, frihet.

Trygghet är mer än att bara vara bekväm, ha en villa eller en Volvo. Även om det inte ska underskattas, särskilt inte det sistnämnda. Trygghet är frihet, och frihet är makt. Frihet må vara liberalernas favoritord, men bara när det tas ur sitt sammanhang. För dom är det frihet att kunna tjäna pengar på välfärden och frihet att kunna sparka anställda på dagen. Att få inflytande över sitt schema, ställa krav på arbetsmiljön eller säga ifrån mot en dryg chef är byråkrati enligt liberalerna.

De flesta går till jobbet dagligen under mer än halva sina liv. Ändå är man tydligen idealist om man pratar om att dom som jobbar ska ha makt. Trygghet är en lyx. Att arbete ska kunna vara meningsfullt och tryggt, det finns inte på kartan. Högern och näringslivet har pressat tillbaka arbetarrörelsen så långt att fasta jobb som norm framstår som en drömlik, utopisk idé.

”Det kan kännas beskt – men det är så det är. Socialdemokraterna står för en jobbigare morgon.” Sa statsminister och ordförande för arbetarpartiet Socialdemokraterna i början av sommaren. Hela deras dag på almedalsveckan ägnades åt budskap om plikt och arbetsmoral, som om det saknas i ett Sverige där övertidstimmarna räcker till heltid åt alla.

Så kan vi inte ha det. Så har vi inte råd att ha det. Vi måste ta det påstått idealistiska, drömlika, utopiska och göra det till en reell gemensam kamp. Nu när ett arbetarparti leder regeringen bör det om något vara tid för offensiv. Istället för snacket om jobbiga morgnar borde statsminister Löfven se sig om i vår verklighet och avskaffa anställningsformen Allmän Visstid.

Det har varit en kall sommar i år. De senaste månaderna har det skett ett väderombyte. Temperaturen har fallit kraftigt. Det visar sig i det hårdnande tonläget mot flyktingar, EU-migranter och muslimer. I hatbrottsstatistiken, i blåmärken och kränkningar. På reklamtavlor i Stockholms tunnelbana och borgerliga ledarsidor. Visst fanns det där sen innan, men läget är annorlunda nu. Och det kräver att vi drar slutsatser.

Visst är det obehagligt att se rasismen i opinionsmätningar och kommentarsfält, men det som får betydelse är inte att rasismen nödvändigtvis ”växer”, att rasisterna blir fler. Det är vilken position dom har, hur mycket dom hörs och vilket avtryck dom gör.

Det vi nu ser i högerns retorik, när det sägs att invandringen skapar problem som löses genom sämre villkor på arbetsmarknaden. Att integrationen kräver hårdare tag, högre krav. Att skolresultaten påstås falla på grund av flyktingar och arbetslösheten öka. Det vi ser är den vidriga blåbruna glidningen inom borgerligheten, anpassningen till Sverigedemokraterna, inför öppen ridå.

Låt mig vara väldigt tydlig. Vi måste protestera. Höja våra röster, inte ge dom en millimeter. Men vi får inte glömma att avhumanisering och avstånd är grundläggande mekanismer i hur rasismens ideologi stärks. För att motivera hårdare tag krävs att ”vi svenskar” distanserar oss från ”de andra”, de som inte delar våra västerländska värderingar och utgör ett främmande hot. Det är när det uppstår klyftor, både verkliga och inbillade, som den rasistiska världsbilden legitimeras. Vårt svar måste därför vara det motsatta.

Den viktigaste antirasismen måste handla om att bekämpa avstånden, dom verkliga och dom inbillade, mellan dom som har allt att vinna på att gå tillsammans. På solidaritet, att se sig själv i andra. Arbetarrörelsen måste kämpa för reformer som skapar samhörighet, river murar, läker klyftor. Som omfördelar makten och ägandet. Och vi som är aktivister måste se det i vår vardagskamp, att vi i tillägg till protester måste bygga nätverk, mötesplatser och plattformar för samarbete. Mellan landsort och storstad, förort och city-kvarter, arbetslösa och arbetande, minoriteter och majoriteter. Alltså inte för välgörenhet utan för solidaritet, för att det är det enda som kan ta oss framåt.

Så, till Sverigedemokraterna och till de delar av borgerligheten som kapitaliserar på rasismen säger vi: Vi ser vad ni håller på med. Ni kommer inte undan. I varje kommentarsfält, på gatan, i klassrummen och vid fikaborden finns vi och gör motstånd. Men till de andra säger vi: Låt dom inte splittra och dela upp, möt utvecklingen med samhörighet och solidaritet. Håll ihop mot rasismen.

Vänstern är en rörelse som handlar om det mänskliga, om att bygga bort avstånd och skillnader. Vi vet att historien inte står stilla, att samhället inte fungerar enligt en algoritm som säger att just så här måste det vara. Samhällsutvecklingen bygger inte på en osynlig konspiration utan på mänskliga handlingar, och om vi ska gripa in i den måste vi vara många och beslutsamma.

Och vill vi vara många, då måste vi se oss själva i varann. Vi som är sneda och krokiga, långa och korta. Vuxit upp i villa eller miljonprogram. Oavsett om vi tror på Gud, på ingenting alls, på Bruce Springsteen eller Rihanna.

Människor som går sida vid sida är berättelsen om framtiden. All progressiv förändring har krävt organisering, att människor har gått ihop. Det är ingen sliten klyscha, det är en pågående berättelse om alla oss som fått nog av det samhällssystem som gynnar några få på vår bekostnad. Vi som längtar efter frihet, efter trygghet och makt. Det är vi som skriver historien.

Tack.

Sida 10 av 56« Första...89101112...203040...Sista »