Ny förbundsstyrelse för Ung Vänster

Under Kristi himmelfärdshelgen höll Ung Vänster sin 47:e kongress i Karlstad. Kongressen är förbundets högsta beslutande organ och behandlar bland annat val av förbundsstyrelse och förbundsordförande.

En förbundsstyrelse med 15 ordinarie ledamöter och 4 suppleanter valdes enligt nedan.

Förbundsordförande:
Hanna Cederin, Storstockholm

Ordinarie, i bokstavsordning (nuvarande distrikt):
Vilma Bolding, Skåne
Ella Coogan, Storstockholm
Patrik Eriksson, Skåne
Weidan Gong, Västerbotten
Johanna Granbom, Storstockholm
Rode Grönkvist, Skåne
Jesper Hillbom, Skåne
Tove Liljeholm, Storstockholm
Luisa Moncada Escobar, Göteborg & Bohuslän
Elin Morén, Västernorrland
Kristin Olofsson, Storstockholm
Truls Persson, Storstockholm
Minna Skans, Skåne
Dina Viksten Abrahamson, Storstockholm

Suppleanter, i inträdesordning (nuvarande distrikt):
Signe Sandqvist, Västerbotten
Henrik Malmrot, Jönköpings län
Maja Johnsson, Storstockholm
Nils Englund, Västerbotten

Palestinska feminister besökte kongressen

Ung Vänsters kongress hade under lördagen besök från en delegation från palestinska partierna PPP, FIDA och DFLP. Under fredagen höll Rawan Sultan från FIDA en hälsning till kongressen, där hon berättade om situationen för unga palestinier som lever under den israeliska ockupationen.

– En vän till mig blev skjuten under en demonstration. Han dog av en kula som gick genom hjärtat och ut genom skolryggsäcken. Tusentals unga dödas och skadas, berättade Rawan Sultan.

Utöver sin kamp mot ockupationen, arbetar PPP, FIDA och DFLP, i samarbete med Ung Vänster och Vänsterns Internationella Forum, för att stärka tjejers livsvillkor i Palestina.

– Kvinnor förtrycks både av den israeliska ockupationen och av samhället. Vi ordnar ungdomsläger för kvinnors rättigheter, arbetar för att mindre könsstereotyper i våra skolmaterial och kämpar emot våld och sexuella trakasserier mot tjejer, berättade Rawan Sultan.

Ung Vänsters nyvalda förbundsordförande Hanna Cederin tackade för hälsningen och samarbetet.

– Vår solidaritet består så länge den rasistiska, folkrättsvidriga ockupationen pågår. Vi ska lära mer och göra mer. Er kamp är vår – befria Palestina!, avslutade Hanna Cederin.

Kajsa Ekis Ekman: Lär av Podemos och Syriza

Under Ung Vänster-kongressen höll författaren Kajsa Ekis Ekman ett seminarium om krisen i Europa och vänsterframgångarna i Spanien och Grekland. För två år sedan skrev hon boken Skulden – eurokrisen sedd från Aten och hon berättade om det spanska partiet Podemos och grekiska Syrizas arbete och metoder.

– För första gången sedan efterkrigstiden har den radikala vänstern vunnit valet i ett europeiskt land. Vägen dit har gått genom flera stadier: lösa, breda torgprotester mot sparpaketen till fackligt organiserade generalstrejker, antifascistiskt motstånd och så småningom kanaliserades rörelserna till partier som aspirerade på makten.

I valet i januari i år vann Syriza det grekiska valet och bildade regering. Spanien går till val senare i år, men där har Podemos sjunkit i opinionsmätningarna efter att högern gått till motattack.

– De var uppe i 40 % men de har sjunkit delvis på grund av att den spanska högern visar på hur Syriza förödmjukas av trojkan. Men mycket kan hända innan valet i år.

Några av de viktigaste lärdomarna Kajsa Ekis Ekman lyfte fram från hur Podemos och Syriza har arbetat, är hur de möjliggjort ett brett folkligt deltagande.

– De har låga trösklar för att få vara med. I Spanien sa de: ”det spelar ingen roll om du är höger eller vänster – vad som förenar oss är att vi är förbannade över arbetslöshet och privatiseringar”. Man behöver inte kunna en massa begrepp för att få vara med i vänstern där, man behöver inte vara en bra person, det är alla tillsammans, kom som du är. I den nordeuropeiska vänstern är trösklarna mycket högre.

”Det vore intressant med ett samarbete”

Vänstern får inte vara tre steg efter kapitalisterna och fyra steg efter fascisterna, sa Kajsa Ekis Ekman. Vi kan inte vänta tills de kommer med nya förslag eller uppträder på gatorna och gå runt och vara yrvakna och säga ”Stopp!” Vi måste analysera framtiden utifrån de verkliga förhållanden som finns idag, först genom empiri och sedan genom teori, och utifrån det forma en egen politik.

– Vänstern i Syd-och Nordeuropa har mycket att lära av varandra. Jag har länge hoppats på att ni skulle ha ett utbyte med syrizas ungdom. De behöver mer feminism och feministiskt självförsvar, medan vi behöver mer materialism, geopolitik och praktiska tips från kampen. Det skulle vara intressant att se vad som skulle komma ur ett samarbete mellan er och Syriza.

Sosialistisk Ungdom besökte kongressen

Ung Vänsters norska systerorganisation Sosialistisk Ungdom är på plats på kongressen och i sitt hälsningsanförande berättade ordföranden Nicholas Wilkinson om den politiska situationen i Norge:

– I Norge har vi fått den blåaste regeringen sedan andra världskriget. Inte bara har högern tagit makten, de regerar för första gången tillsammans med det högerextrema Fremskrittspartiet. På senaste tiden har Frp:are sagt saker som att de människor som drunknar i Medelhavet ska ”hjälpas på plats” och att ”de svarta tar över våra bibliotek”. Samtidigt huggs arbetsrätten sönder med yxa och högern har brutit alla vallöften utom ett: de tömmer det norska folkets sparkonto, oljefonden, för att ge tio miljoner i skattesänkningar till de allra rikaste.

Nicholas Wilkinson talade om hur viktigt samarbetet mellan Ung Vänster och Sosialistisk Ungdom har varit.

– Tusen tack till Ung Vänster, för Sosialistisk Ungdom hade inte varit det vi är utan er. Vår kritik av kapitalismen har vi utvecklat tillsammans med er och varje år får hundratals tjejer i Norge lära sig feministiskt självförsvar, som ni har lärt oss.

Stefan Lindborg tackade för Ung Vänsters räkning Nicholas Wilkinson och Socialistisk Ungdom för förbundens mångåriga samarbete.

– Vi står inför större utmaningar än på länge, och vi ska vi klara av dem behöver vi göra det tillsammans.

Ung Vänsters 47:e kongress är invigd

Ung Vänster håller under helgen kongress på Scalateatern i Karlstad. Den avgående förbundsordföranden Stefan Lindborg invigde på torsdagkvällen kongressen inför 209 ombud från hela landet. I sitt tal talade han om vad som krävs för att vända den politiska utvecklingen i Sverige:

– Framtidens Sverige kan inte byggas inom de rådande borgerliga begräsningarna av den ekonomiska politiken. Det går inte att bygga ut välfärden med resterna av Anders Borgs skattepolitik. Man kan inte nå full sysselsättning om man inte är beredd att genomföra de investeringar som krävs, sade Stefan Lindborg.

Vid invigningen deltog även Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt. Han talade om ungas otrygga villkor och Vänsterpartiets krav på regeringen:

– Det är främst ungdomar som betalar priset för otrygghet på arbetsmarknaden. Med otrygga jobb kommer otrygga liv. När man inte kan planera sin framtid, när man inte kan få en bostad, när man inte hör till en arbetsplats. Vi förväntar oss att en regering som kallar sig röd gör mer mot att göra otrygga anställningar till fasta jobb. Det kräver att anställningsformen allmän visstid avskaffas och att missbruket av bemanningsföretag stoppas. I det arbetet behöver vi Ung Vänster, sade Jonas Sjöstedt.

Stefan Lindborg, som lämnar ordförandeklubban efter fyra år som förbundsordförande, talade också om vad åren i Ung Vänster har gett honom.

– Jag förstod inte vad det innebar när jag som fjortonåring gick med i Ung Vänster. Hade ingen aning om vad som väntade mig när jag gick på mitt första klubbmöte hemma i Borås. Om någon hade sagt till mig då att det var här resan skulle sluta; i en talarstol i Karlstad, som avgående förbundsordförande, då hade jag aldrig trott dem. Jag hade ingen aning om vad som väntade den där decemberdagen strax innan millennieskiftet, men jag har därefter aldrig, inte ens för ett ögonblick, ångrat att jag gick med i Ung Vänster.

Se Stefans Lindborgs tal på youtube:
https://www.youtube.com/watch?v=_uw–siY0qI

Här kan du läsa hela Stefan Lindborgs tal:

Invigningstal, Ung Vänsters 47:e kongress

Stefan Lindborg, förbundsordförande, Scalateatern i Karlstad, 150514
____________________________

Kamrater,

Å förbundsstyrelsens vägnar vill jag hälsa er alla varmt välkomna till Karlstad och till Ung Vänsters 47:e kongress. Ni 209 valda ombud, som strax ska utgöra förbundets högsta beslutande organ, kongressvalda kommittéer, övriga förtroendevalda, suppleanter, gäster och funktionärer – ni är alla varmt välkomna hit. Särskilt hjärtliga hälsningar vill jag förstås rikta till våra internationella gäster. Tack för att ni är här. Ni påminner oss om att vår kamp för socialism och människovärde är och förblir internationell. Än en gång varmt välkomna till Ung Vänsters kongress.

Kamrater, vår 47:e kongress samlas under parollen ”Ett kämpande förbund”. Och det är ju precis det som vi är, alltid har varit och i framtiden förblir. Hit till Karlstad har vi kommit från Kiruna i norr och från Malmö i söder, med konkreta erfarenheter av kamp mot klassamhälle och könsmaktsordning. Vi förenas i den gemensamma viljan att förändra samhället, i förståelsen av att vi är starka tillsammans och i den kollektiva insikten om att en annan värld är möjlig.

Vi är kämpande unga i ett kämpande ungdomsförbund, för hur kan man egentligen vara något annat? Hur kan man vara något annat när världens 80 rikaste äger mer än hälften av jordens befolkning? När börsbolagsdirektören tjänar mer på ett år än vad en arbetare gör under ett helt yrkesliv. Hur kan man vara något annat när vi berövas såväl trygghet som makt över vår egen vardag? När mäns våld mot kvinnor fortsätter att vara en fråga om liv och död. När undersköterskan tvingas finansiera skattesänkningar åt de välbeställda med värkande rygg och slitna axlar efter alltför många alltför tunga lyft. Hur kan man vara något annat när man ser ut över världen och inser konsekvenserna av den orättvisa världsordningen? När Greklands folk fortsätter förnedras av EU-eliternas brutala krispolitik. När det palestinska folket förvägras sin fundamentala frihet under den brutala israeliska ockupationen. Hur kan man då vara något annat än en kämpande socialist och feminist?

Kamrater, ”från mörkret stiga vi mot ljuset”, brukar vi sjunga. Det finns så många i vårt land som känner att det bästa redan har varit. Som har tvingats vänja sig vid växande orättvisor och otrygghet. Vanmakt och misstroende. Så många som sätter likhetstecken mellan förändring och försämring. Som kanske lever sina liv i bruksorter eller förorter som etablissemanget konsekvent bortser från när de formulerar sina verklighetsfrånvända visioner för framtiden. Men det bästa, det har inte varit. Det bästa ligger ännu framför oss. ”Från mörkret stiga vi mot ljuset”. Kampen för framtiden, för socialism och feminism, för jämlikhet och rättvisa, för arbete och välfärd, för upprustning och modernisering. Den kampen tänker vi vinna. På våra axlar ska löftet om en bättre framtid bäras.

* * * * *

Kamrater, Sverige har förändrats. Långsiktigt och genomgripande. Det började inte med den borgerliga regeringen, men Reinfeldts högerregering drev igenom en politik som flyttade makt och rikedomar från vanligt folk till överklassen. Högern har metodiskt och med kirurgliknande precision attackerat solidariteten och förhindrat varje större berättelse genom att splittra, dela upp och dra isär.

I förra årets val fick Sverige en ny regering, men vad är ett regeringsskifte värt om det inte innebär en ny färdriktning mot jämlikhet och rättvisa? Det är sant att regeringen har ett svagt stöd i parlamentet, och visst är en socialdemokratiskt ledd regering alla gånger bättre än en borgerlig, men det som oroar oss är den här regeringens låga ambitionsnivå. En regering som leds av ett parti som betecknar sig som ett arbetareparti måste avskaffa anställningsformen allmän visstid. Den måste sätta stopp för arbetsgivarnas möjlighet att utnyttja arbetare med ring och spring-anställningar. En regering där ett självutnämnt miljöparti ingår måste, när världen står inför klimatkatastrofens rand, sätta stopp för Vattenfalls kolbrytning i Tyskland. Det räcker inte att regeringen kallar sig för en feministisk regering, för att den ska bli det på riktigt krävs det reformer som omfördelar makt och resurser från män till kvinnor. Vi förväntar oss mer av den nya regeringen, vi ställer högre krav och vi vill något annat än enbart en något långsammare nedrustning av den gemensamma välfärden.

Framtidens Sverige kan inte byggas inom de rådande borgerliga begräsningarna av den ekonomiska politiken. Det går inte att bygga ut välfärden med resterna av Anders Borgs skattepolitik. Man kan inte nå full sysselsättning om man inte är beredd att genomföra de investeringar som krävs. Klimatkrisen kommer inte kunna avvärjas utan en i grunden annan ekonomisk politik. Av erfarenheter från hela Europa måste arbetarrörelsen dra slutsatsen att den vänster som inte förmår att utmana högerns hegemoni den är dömd att förlora. Att ta den ideologiska striden om vad framtidens Sverige ska vara, bortom budgetregler och marknadsliberala tvångströjor, det är en uppgift som anstår vårt kämpande förbund.

* * * * *

Kamrater, i förra veckan var det tio år sedan SVT sände dokumentären Könskriget, ett osedvanligt osakligt angrepp på kvinnojoursrörelsen. TV-programmet markerade inledningen på den feministiska backlash som kom att prägla det sena 00-talet. I en krönika i ETC konstaterar Maria Sveland: ”I efterhand är det svårt att förstå hur ett tv-program kunde få så stora och allvarliga följder. Att ett tv-program skulle förändra hela attityden kring feminism och feminister inom loppet av en vecka. Ändå var det vad som hände.”

Varje rörelse som vill förändra samhällets grundläggande strukturer kommer att stöta på hårt motstånd. Under backlashens år var den feministiska debatten skjuten i sank. Att påtala den strukturella underordningen av kvinnor, att ens antyda existensen av en könsmaktsordning, framstod som verklighetsfrämmande konspiratoriskt. Idag är, tack och lov, verkligheten en annan. Idag står vi istället mitt i en feministisk våg. Nu är den feministiska rörelsen starkare än på länge och den tvingar makthavarna att förhålla sig till kraften i den. Det hade inte varit möjligt utan Ung Vänster.

Det finns de som tror att politiska strömningar uppstår av sig själv. Jag tillhör inte dem. Hade det inte varit för alla som höll ut också under de svåra åren, och en påfallande stor del av dem fanns i vårt förbund, då hade dagens feministiska våg inte inträffat. Vi fortsatte driva på, provocera, utveckla vår feministiska praktik och organisera unga i kamp mot könsmaktsordningen. Vi vände oss inte inåt. Fastnade inte i akademiskt teoretiserande, tvunget dekonstruerande eller introvert navelskådande. Vi utvecklade istället vår feministiska teori med utgångspunkt i att hålla samman det politiska subjektet och behålla fokus på den grundläggande maktstrukturen. Och jag säger inte detta för att vi ska ta åt oss äran av andras arbete. Jag vill bara att vi ska ta åt oss äran av vårt eget. Varken mer eller mindre.

Men, kamrater, framtidens segrar vinns inte på historiska meriter. Därför måste vi fortsätta framhålla, stärka och intensifiera vår feministiska praktik. Det feministiska självförsvaret, systrar på stan och jämställdhetsgrupper på skolor ger unga tjejer konkreta verktyg att förändra sitt eget liv. Vi måste fortsätta ta plats i den feministiska rörelsen. Och vi måste fortsätta skärpa och utveckla vår egen förståelse för hur könsmaktsordningen organiserar samhället. Det vi gör idag, det lägger grunden för morgondagens samhällsomstörtande feministiska segrar.

* * * * *

Den högerpopulistiska och högerextrema frammarsch vi nu ser i Europa hämtar energi ur rasistiska strömningar och ur en eskalerande islamofobi i spåren av kriget mot terrorismen. Den kommer ur etnifieringen av sociala problem och ur arbetarrörelsens oförmåga att kanalisera ett berättigat missnöje med samhällsutvecklingen. När gränser förflyttas och självpåtagna tabun bryts, då förändras samhället och då förgiftas samhällsdebatten. Då minskar livsutrymmet för de som lever här men som har rötter någon annanstans ifrån. När rasisternas dagordning kopieras och deras falska frågeställningar tillåts dominera, då leder det till att de stärker sin ställning ytterligare. När borgerligheten pratar om tillfälliga uppehållstillstånd och ledarskribenterna antyder att Sverigedemokraterna kan behandlas som vilket annat parti som helst – då står vi inför en allvarlig situation. Rasismen och de rasistiska partierna får aldrig normaliseras.

Vi kan nu se hur Sverigedemokraterna har gjort betydande insteg i arbetarklassen. Detta hade inte varit möjligt utan en utveckling där högern byggde in kilar i LO-kollektivet, kilar som så småningom bryter ned solidariteten. Välavlönade LO-grupper kan nu kortsiktigt uppleva att man har fått mer pengar i plånboken av de borgerligas skattesänkningar, och därför också uppleva att man har privilegier som riskerar att förloras. Högern drev igenom en agenda som gjorde arbetsmarknaden mer uppdelad, mellan de som har fasta anställningar och de som är utlämnade till timvikariat och till bemanningsindustrin. De öppnade för en ordning där arbetare från andra länder kan exploateras hårdare, och därmed sätta press på allas löner och arbetsvillkor. Att värna det fackliga löftet och slå vakt om kollektivavtalen blir en allt viktigare strategi för att trycka tillbaka Sverigedemokraterna i arbetarkollektivet.

För, kamrater, vi kan aldrig förlikas med dem som exploaterar falska skiljelinjer för att slå split mellan människor som har gemensamma intressen. Skiljelinjen i samhället går inte mellan ett butiksbiträde från Kristinehamn och ett från Kurdistan. Inte mellan en plåtslagare från Polen eller en från Partille. Skiljelinjen går inte mellan en servitör från Syrien och en från Simrishamn. Vi måste hålla ihop mot rasismen. En offensiv arbetarrörelse som tar strid för arbete, välfärd och rättvisa det är det största hotet mot Sverigedemokraterna.

* * * * *

Kamrater, Ung Vänster består av flera tusen unga som har organiserat sig för att förändra sin egen situation. Vår kampvilja kommer inte ur välmenande välgörenhet mot någon annan. Vår socialistiska och feministiska kamp är inget ovanifrånprojekt. Det finns inget som skiljer oss från dem vi kämpar för, ingen skillnad mellan oss och de vi vill organisera. Vår socialistiska och feministiska kamp är en kamp för frihet. Frihet från strukturer som begränsar våra liv, inskränker vår vardag och berövar oss de rättigheter vi förtjänar. Vår kampvilja kommer ur insikten om att vi för att förändra vår egen situation måste organisera oss tillsammans med andra som har samma intressen. Det kallas solidaritet och det är den som bygger arbetarrörelsens organisationer.

Under de senaste kongressperioderna har vi gemensamt formulerat ett politiskt projekt som handlar om närvaro i ungas vardag. Generation: otrygg är något mer än enbart en catchy slogan. Det är en beskrivning av vår vardag. För det är inte andras liv vi pratar om, vi är ju själva de som sitter med telefonen i hand och väntar på ett sms från chefen. Vi är de som har ont i magen varje månad när räkningarna ska betalas. Det är vi som desperat letar efter andrahandskontrakt på Blocket. När vi kräver trygghet i vardagen och makt över våra liv, då gör vi det med insikten om vad maktlöshet och otrygghet gör med oss själva.

I dikten En ljusare vår skriver Jenny Wrangborg:

det är sent i september och jag letar efter
en av alla de två och en halv miljoner ljuspunkter
som sägs finnas i Sveriges gatunät
sprickorna i fasaden
demokratins vår
ska sanningen fram var nittiotalet bara början
nu är nedrustningen så total att min generation
inte ens kan läsa sig till innebörden i full sysselsättning

det sägs att vi blev den första generationen
som fick det sämre än våra föräldrar

Den vänster som förlorar klassperspektivet, den som bortser från det eller förväxlar klassamhället med en diskrimineringsgrund bland andra, den är snart inte längre vänster. För att vänstern ska vara stark måste den vara förankrad i arbetarklassen. Därför behöver vi fler medlemmar som jobbar i LO-yrken, fler som går på yrkesprogram i gymnasiet och fler medlemmar som är fackligt engagerade. En djupare förankring i arbetarklassen kan vi bara uppnå genom en fortsatt politisk och organisatorisk närvaro i ungas vardag.

Kamrater, för att vi ska kunna förändra världen krävs både teori och praktik. Visst är det så att filosoferna bara förklarat världen, och visst är det som gäller att förändra den, men likväl, en rörelse som inte ser sin samtid som inte förstår världen den verkar i, den kommer heller aldrig kunna åstadkomma någon förändring. Ung Vänster är som bäst när vi förenar kamp för förändring här och nu med en grundläggande socialistisk och feministisk systemkritik. När vi sätter fingret på maktrelationer och uppviglar för förändring.

I förbundsstyrelsens förslag till verksamhetsplan formuleras det som vi ser som nästa steg i vårt politiska och organisatoriska projekt. Vår styrka måste växa i flera dimensioner; både på bredden och på höjden. Vi behöver fler, starkare och bättre fungerande klubbar. För det krävs det fler aktivister. Men vi behöver också mer studier och politisk diskussion. Det är hos oss som de relevanta debatterna inom vänstern ska föras, det är vi som ska skola framtidens skarpaste tänkare och det är också vi som ska ta den ideologiska striden mot högern. För det är bara så som vår socialistiska och feministiska kamp kan föras till seger.

* * * * *

Kamrater, när vi nu samlas till kongress gör vi det också för att välja en ny förbundsordförande. I fyra år har jag haft förmånen att vara ordförande för Ung Vänster. Det är det viktigaste uppdrag och det finaste förtroende en ung socialist och feminist i vårt land kan få. På söndag tar det slut.

Livet består av en lång rad vägskäl. När man ställs inför dem kan betydelsen av dem vara svår att förstå. Jag förstod inte vad det innebar när jag som fjortonåring gick med i Ung Vänster. Hade ingen aning om vad som väntade mig när jag gick på mitt första klubbmöte hemma i Borås. Om någon hade sagt till mig då att det var här resan skulle sluta; i en talarstol i Karlstad, som avgående förbundsordförande, då hade jag aldrig trott dem. Jag hade ingen aning om vad som väntade den där decemberdagen strax innan millennieskiftet, men jag har därefter aldrig, inte ens för ett ögonblick, ångrat att jag gick med i Ung Vänster.

Min generation blev politiskt medveten i en tid som formades av nedskärningarna i nittiotalskrisens spår, under den tredje feministiska vågen och av rörelsen för global rättvisa. Vi blev vänster – inte alla, men många. Vi tog konkreta strider i vår egen vardag – krävde billigare kollektivtrafik, fler lärare i skolan och ett stopp för otrygga anställningar. Vi demonstrerade vid EU-toppmötet i Göteborg och gick ut på gatorna för att stoppa USA:s anfallskrig mot Irak. Vi vann folkomröstningen om EMU och drömde om att åka på sociala forum över hela världen. Tog ställning mot IMF:s och Världsbankens nyliberala pålagor, och krävde skuldavskrivning för länderna i syd. Och vi konstaterade, i enlighet med tidens strömningar, att kampen för global rättvisa måste vara lokal, och vi gick därför med i Attac. Vi organiserade oss i Elevorganisationen, kämpade för elevdemokrati och tog strid för våra rättigheter. Läste Fittstim och tidsskriften Darling, och startade därefter en jämställdhetsgrupp på skolan. Vi gick på konserter mot rasism, lyssnade på Doktor Kosmos senaste skiva och så här i efterhand behöver det sägas, många av oss såg också i perioder lite lustiga ut.

För mig var socialismen inget jag läste mig till. Den kom till mig genom konkreta upplevelser av klassamhällets orättvisor. Av att växa upp med en ensamstående morsa, i en by som etablissemanget för längesedan hade glömt ens existerade. Från insikten om att det som tar årtionden att bygga upp snabbt kan rivas ned. Jag blev socialist av den smärtsamma upplevelsen av att leva i ett samhälle som byggs för andra än för sådana som mig.

Och jag gjorde som så många andra har gjort före mig; jag tog ställning och jag organiserade mig. För det är den enda framkomliga vägen, när sådana som vi vill förändra samhället.

Den finske poeten Pentti Saarikoski har skrivit följande:

Det var inte jag som valde saken
utan saken
som valde mig.
Det var inte jag som uppsökte kampen, det var kampen
som kom i min väg,
och nu är jag delaktig.

Kampen valde oss, kamrater, och därför vilar ansvaret tungt på oss. Våra motståndare är starka och de har mäktiga allierade. Mot dem står solidariteten, den gemensamma kampen för gemensamma intressen. Vi tar oss an utmaningarna tillsammans, med beslutsamhet och med självförtroende. Sätter tilliten till varandra och konstaterar att vi har ett samhälle att omdana och en hel värld att förändra.

I mer än halva mitt liv har jag varit medlem i Ung Vänster. Det är en lång tid i mitt liv, men bara en kort del av förbundets 112-åriga historia. Ung Vänster har format mig till den jag är. Gett mig medvetenhet och sammanhang. Kanaliserat ilskan över en värld där flertalet döms att tjäna andra. Fått mig att förstå att människor som håller ihop alltid kan förändra mer än vad som först verkar möjligt. Jag är oändligt tacksam över allt förbundet som har gett mig, och jag är stolt över det lilla som jag har kunnat ge tillbaka.

Men, kamrater, hur avslutar man något som har betytt så mycket? Som så länge har varit så förbannat viktigt, som har gjort varje sekund meningsfull och som alltid har gett mer än vad det har tagit. Jag vet faktiskt inte. Men jag antar att man bara kan göra det genom att säga tack. Tack för minnen för livet, för solidaritet och för gemenskap. Tack för alla möten, för vartenda utdelat flygblad, för varje diskussion och för allt ni har lärt mig. Tack för kamratskap som varar hela livet. Tack för varje ögonblick av kärlek och kamp. Tack för att jag har fått vara en liten del av något väldigt bra.

* * * * *

Kamrater, min tid i förbundet går mot sitt slut, men vår gemensamma kamp mot klassamhällets underordning och könsmaktsordningens förtryck har bara börjat. Det är snart dags att inleda kongressens förhandlingar. Det vilar ett stort ansvar på er som är den här kongressens beslutsfattare, valda ombud från hela landet. Under de här dagarna ska vi tillsammans staka ut riktningen framåt för Ung Vänster. Nu vilar framtiden för vårt kämpande förbund i kongressens händer.

Jag vill avsluta med en uppmaning. Med de varmaste lyckönskningarna och den största tillgivenheten. Med samma ord som bleckslagare Fröberg riktade till arbetarna i Ångermanland när agitatorn August Palm var på besök i arbetarrörelsens barndom:

”Gör rätt och frukta intet”.

Med dessa ord förklarar jag Ung Vänsters 47:e kongress för öppnad.

Tack för minnen för livet

stefanDet finns så mycket jag vill få sagt, men tiden håller på att ta slut. Det här är sista ledaren som jag skriver i Rak Vänster. På kongressen lämnar jag uppdraget som förbundsordförande för Ung Vänster – det finaste uppdrag en ung socialist och feminist kan ha i det här landet. I mer än halva mitt liv har jag varit medlem i Ung Vänster och i takt med att kongressen kommer närmare är det lätt att fastna i minnena. Men jag vill inte bli nostalgisk. Jag drivs av viljan att förstå, förstå för att kunna förändra, och till just det vill jag använda minnena.

Livet består av en lång rad vägval. När besluten ska fattas kan vägvalen tyckas som små och betydelselösa, först i efterhand inser man att det är summan av dessa vägval som har format en till den man är. Inget beslut i mitt liv har betytt mer för den jag är än beslutet att gå med i Ung Vänster. Det insåg jag varken vintern 1999, när jag blev medlem, eller på våren därefter, när jag gick på mitt första klubbmöte i Borås. Från min tid i Ung Vänster bär jag med mig kamratskap som aldrig tynar bort, den konkreta gemenskapen som formas av kollektiva minnen av politisk kamp. Stolthet och glädje över att själv ha kunnat bidra till förbundet och oändlig tacksamhet över allt det som Ung Vänster har gett tillbaka.

Min generation formades politiskt av nedskärningarna i nittiotalskrisens spår och av rörelsen för global rättvisa. Vi blev vänster – ja, inte alla så klart – och vi demonstrerade i samband med toppmöten, hängde på spelningar mot rasism och många av oss såg i perioder lite lustiga ut. Vi tog konkreta strider i vår egen vardag – billigare kollektivtrafik, fler lärare i skolan och bort med otrygga anställningar – men bar också med oss den internationella solidariteten, motståndet mot krig och ockupationer och vi förstod att det är samma strukturer som ligger bakom att vattnet privatiseras i Bolivia som att vår utbildning säljs ut här i Sverige.

Socialismen var inget jag läste mig till. Den kom till mig genom konkreta upplevelser av klassamhällets orättvisor. Av att växa upp med en ensamstående och hårt arbetande morsa, från insikten om att det som tar åratal att bygga upp snabbt kan rivas ned och av den smärtsamma upplevelsen av att leva i ett samhälle som byggs för andra än för sådana som mig. Arbetarrörelsens grundläggande värderingar och insikten om att man är stark först när man står tillsammans med andra fick jag med mig i blodet.

Vänstern är som bäst när den är folkligt förankrad. Det var därför det var Ung Vänster som skrev historia under motståndet mot ett svenskt EMU-medlemskap, och inte anarkisterna som slog sönder Göteborg ett par år tidigare. Det som gör Ung Vänster unikt är att vi förenar grundläggande socialistisk och feministisk systemkritik med förankring i vanliga ungdomars vardag. Under de senaste åren har vi formulerat ett politiskt och organisatoriskt projekt som utgår från närvaro i unga från arbetarklassens vardag. För det är där generation otrygg finns. Bland alla som går på timanställningar, står hopplöst långt bak i bostadskön och finns på skolor där antalet lärare är underordnat privata vinstintressen. Vår enda chans till förändring går genom organisering. För Ung Vänster väger varje steg av rörelse, varje konkret förändring, alltid tyngre än inåtvänt navelskåderi.

Vi är långt ifrån klara. Ung Vänster är ännu inte den kraft vi behöver vara för att kunna åstadkomma förändringarna vi vill se. Vår styrka måste växa i flera dimensioner; både i basen och på höjden. Vi behöver fler, starkare och bättre fungerande klubbar och för det krävs fler aktivister som aldrig viker sig – men det är också hos oss som de relevanta politiska diskussionerna inom vänstern ska föras, och det är här som framtidens skarpaste tänkare ska skolas. Ung Vänster är något större än en kampanjorganisation, vi är ett förbund med ambitionen att förändra Sverige i grunden. För det krävs både teori och praktik.

Vi lever i ett land där klassamhället cementeras, könsmaktsordningen alltjämt står stark och ett rasistiskt parti flyttar fram sina positioner. Den som en gång har varit organiserad socialist och feminist kan inte helt plötsligt sluta vara det. Min tid i Ung Vänster går mot sitt slut, men jag kommer aldrig sluta kämpa mot klassamhälle och könsmaktsordning. Så tills vi ses igen, stort tack för minnen för livet, för värme och kamratskap och för att jag har fått vara en liten del av något bra.

 

/Stefan Lindborg, förbundsordförande Ung Vänster

 

(Texten är även publicerad som ledare i interntidningen Rak Vänster nr 2/2015)

Skamlig symbolpolitik från (m)

Moderaterna presenterade under förmiddagen sina nya migrationspolitiska ställningstaganden. Under rubriker om ”värnad asylrätt” och ”förbättrad integration” lägger man förslag som ökar otryggheten för flyktingar i Sverige. Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg uttalar sin oro:

– Moderaterna kallar det förnyelse, men det är knappast något nytt. Dess förslag innebär ökad osäkerhet och en kraftig försämring av flyktingars situation. Det är skamligt att borgerligheten anpassar sig efter ett allt mer rasistiskt samhällsklimat.

Han fortsätter:

– Moderaterna ansluter sig till den ovärdiga idén om att det enda sättet att lösa problemen i flyktingmottagandet är att göra sig av med flyktingarna. Rätten till asyl är inget man kan kompromissa med eller deala med i ett politiskt spel. Därför står vi upp för rätten till en fristad och tar kampen mot högerns blåbruna vandring. Sverige behöver en mänsklig flyktingpolitik, inte cynisk symbolpolitik.

För mer information:
Tove Liljeholm
Pressekreterare
Ung Vänster
08-654 31 00
072-587 86 85

Ung Vänster på feministiskt forum

Nu på lördag är det Feministiskt forum i Stockholm, och Ung Vänster arrangerar fyra programpunkter tillsammans med närliggande organisationer. Forumet äger rum på ABF-huset, Sveavägen 41, T-bana Rådmansgatan.

 

Ska vi bli gamla tillsammans?
Hedensalen, 11.30-12.45.

Pensionssystemet som feministisk fråga är lika sval i debatten som den är avgörande för kvinnor i Sverige. Hälften av kvinnorna som går i pension de närmsta åren blir fattigpensionärer. Arbetsfördelningen i hemmet, villkoren i kvinnoyrken och löneskillnaderna mellan könen genom livet kröns av en ännu svårare situation på ålderns höst. Hur ska den unga generationen kvinnor föra kampen för sin framtid? Unga feministiska röster samtalar om ekonomisk självständighet och livsvillkor.

Medverkande: Clara Berglund, ordförande Sveriges Kvinnolobby, Joa Bergold, utredare på LO, Stefan Lindborg, förbundsordförande Ung Vänster

Arrangeras av Ung Vänster


Romantik eller sexuellt ofredande
Katasalen, 13.00-14.15

Kulturens roll och ansvar i frågor om sex och kön har alltid varit föremål för debatt. Den senaste tiden har det gällt filmen 50 nyanser av honom som anklagas för att romantisera våld mot kvinnor, men alltifrån Pretty Woman till Millenie-trilogin har kritiserats skarpt genom tiderna. Vilket ansvar bär filmskapare, författare och andra kulturarbetare? Vad förväntar vi oss av publiken? Hur bör en modern och progressiv feministisk rörelse förhålla sig?

Medverkande: Sandra Dahlén, sexolog och författare, Maria Sveland, författare, Sofi Folkesson, styrelseledamot Fatta

Arrangeras av Röd Press

 

15 år av feministiskt självförsvar
Brantingsalen, 16.00-17.00

I 15 år har vi använt feministiskt självförsvar som ett praktiskt verktyg för en tryggare vardag för tjejer och kvinnor i alla åldrar. I detta samtal samlar vi tre verksamma instruktörer med olika erfarenheter för att diskutera hur självförsvaret påverkat och påverkar allt från enskilda tjejer till den feministiska rörelsen i Sverige idag till kvinnokampen i stort.

Medverkande: Amanda Möllenhoff (instruktör och studiecirkelledare), Johanna Granbom (ordförande Ung Vänsters feministiska utskott) och Anneli Johansson Eik (instruktör för sjalvforsvar.nu). Samtalet modereras av Maja Johnsson från sjalvforsvar.nu och Ung Vänster Storstockholm.

Arrangeras av sjalvforsvar.nu

 

Öppet pass i feministiskt självförsvar
Källarvåningen, 11:30-12:30

Feministiskt självförsvar är ett praktiskt sätt att arbeta mot
det samhällsproblem som det sexualiserade våldet är, och den vardagsrädsla som det för med sig. De flesta kvinnor har erfarenheter av att ha blivit kränkta eller utsatta för våld av en man – oavsett om det rör sig om obehagliga kommentarer, tafsningar, våldtäkt, misshandel eller någon annan typ av kränkning. I feministiskt självförsvar lär vi ut tekniker för att försvara oss mot såväl vardagliga trakasserier som grovt våld.

Arrangeras av Ung Vänster Storstockholm och sjalvforsvar.nu

 

Mer information, och hela forumets program, hittar du här.

Stefan Lindborg 1 majtalade i Borås

Idag firar Ung Vänster arbetarrörelsens högtidsdag runt om i landet. Förbundsordförande Stefan Lindborg talade på Ung Vänster och Vänsterpartiets firande i hemstaden Borås. Huvudparollen för årets 1 majfirande är ”Inte till salu”. Här är hans tal:

 

Kamrater och första maj-firare,

Idag är det vår dag, arbetarrörelsens internationella högtidsdag. Dagen då enligt sången varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus. Vi går i demonstrationstågen, med banderoller och de röda fanorna längst fram i leden. Här i Borås, över hela landet från Ystad i söder till Kiruna i norr, men också i Buenos Aires, i Aten och i det jordbävningsdrabbade Nepal. Över hela världen samlas vi just denna dag för att kräva vår rätt och värdighet tillbaka. Vi gör det med insikten att solidariteten och gemenskapen är vår styrka. Det är vårt verktyg för förändring och det är kraften som gör verklighet av drömmen om en värld där ingen tjänar någon, men alla lever i trygghet och frihet.

Idag, på första maj, förvandlas ilskan, frustrationen och vanmakten till vilja till förändring. Idag ser vi samhället för vad det är, men också samhället så som det borde vara. Vi firar historiska segrar och ställer in siktet mot framtidens krav för jämlikhet och rättvisa. Idag är luften lite lättare att andas och våra ryggar är lite rakare. För idag är det första maj, vår dag.

* * * * *

Kamrater, det som tar lång tid att bygga upp, det går snabbt att riva ned. Under åtta år hade Sverige en borgerlig regering, som metodiskt och med kirurgliknande precision attackerade solidariteten och förhindrade varje större berättelse genom att splittra, dela upp och dra isär. 140 miljarder i skattesänkningar, medan det gemensamma vittrade sönder. Privatiseringar levererade på silverfat åt kompisarna i riskkapitalbolagen. Nedmonterade socialförsäkringar, allt med en retorik om att det ska löna sig att arbeta och följaktligen straffa sig att vara sjuk och arbetslös. Det som tog lång tid att bygga upp, det gick snabbt att riva ned.

När vi för ett år sedan samlades till första maj-firanden runt om i landet ställde vi krav på en ny regering. Den 14 september förra året sa svenska folket sitt. De borgerliga partierna gjorde sitt sämsta val i modern tid. Sverige fick en ny regering. Men för oss var målet hela tiden större än att enbart byta ut namnen på regeringskansliets postfack. Vi ville ha förändring, en ny politisk riktning för Sverige. Vi vill se en politik som jämnar ut klasskillnader och som attackerar de fundamentala orättvisorna mellan män och kvinnor. En politik som ger oss en välfärd man kan lita på. En politik där vi bekämpar arbetslösheten, skapar fler jobb genom investeringar i ett starkare samhälle. Därför är vi vänsteralternativet som tar kampen för ett Sverige där jämlikhet och rättvisa går före vinstintressen och skattesänkningar.

Kamrater, för några veckor sedan presenterade regeringen och Vänsterpartiet resultatet av budgetförhandlingarna. För första gången på över åtta år fick Sverige en budget som inte bara riktade sig till de som tjänar allra bäst, utan som framförallt gynnade vanligt folk. En budget som gav mer till kvinnor än vad den gav till män. En budget som innebar mer resurser till välfärden. Vänsterpartiet gör skillnad. Och vi ska driva i hamn uppgörelsen som sätter stopp för den privata vinstjakten i välfärden. Vårt budskap ligger fast, linjen är oförändrad; välfärden är inte till salu.

* * * * *
Kamrater och första maj-firare, de senaste decenniernas högerpolitik har gjort min generation till generation otrygg. Vi står i bostadsköer som runt om i landet tycks vara oändligt långa. Istället för trygga jobb med löner som går att leva på, har vi arbeten där man blir inringd dag för dag. Vi går i skolor där det saknas lärare, vi mår allt sämre och vi får för tredje gången lära oss att skriva ett CV på kurs hos arbetsförmedlingen.

Men otrygghetssamhället är inte skrivet i sten. Det är inte naturlagar som monterar ned tryggheten. Det görs av politiker och beslutsfattare, arbetsgivare och högerkrafter, och just därför är förändringen alltid möjlig. För min genreration har tröttnat på att vara generation otrygg. Vi har tröttnat på att betala priset för marknadsanpassning, vinstintressen och skattesänkningar. Nu kräver vi vår rätt och värdighet tillbaka.

Kamrater, frihet är inte att vara flexibel på någon annans villkor. Frihet är inte att kunna välja vilket riskkapitalbolag som ska få göra vinst på din bekostnad. Ingen kan inbilla mig att privatiseringar och nedmonterad välfärd är några frihetsreformer. Frihet kan aldrig att vara ojämlikhet. Frihet det är att ha makt över sitt eget livet. Frihet är därför trygghet, och trygghet förutsätter en socialistisk och feministisk politik.

* * * * *

Kamrater, vi är människor och inte maskiner. Vi har inga utbytbara reservdelar och vi går sönder när de pressar oss för hårt.

Jag läser ur poeten och kallskänkan Jenny Wrangborgs dikt En arbetares liv är billigt:

Jag är tjugofem år,
vissa nätter vaknar jag av värken i vänster axel
livrädd att jag redan gått sönder
medveten om att det inte finns några reservdelar.


I fyrtio år till ska min kropp hålla för slitage
för hala golv, tunga lyft, upprepade rörelser under stress.

Slit och släng-arbetsmarknaden märker oss som brännmärken på huden. Det syns i kassörskans värkande axlar, vårdbiträdets onda rygg och snickarens slitna händer. Det känns i magen när man inte vet om arbetstimmarna räcker till att betala räkningarna. Pressen av att inte få jobba tillräckligt, och stressen av att arbeta för hårt och för mycket.

För ett år sedan såg jag en film från Handelsanställdas förbund. I den berättar Elin om sin vardag. Hon får ett sms på morgonen med besked om hon får jobba. Elin har sen 15 sekunder på sig att svara, innan frågan går vidare till nästa person på företagets långa ringlista. Daglönarsystemet, som vi trodde var förpassat till historiens skräphög, har återuppstått och det kallas nu för ”den moderna arbetsmarknaden”. De otrygga jobben ger företagen anställda som är fullt ut flexibla och anpassningsbara. Men vi, vi betalar priset för otryggheten med ont i magen när räkningarna ska betalas, med oro för att telefonen inte ska ringa och med stress när vardagslivet aldrig går att planera.

Därför kräver vi att regeringen gör upp med slit och släng-arbetsmarknaden. Det är det minsta man kan begära av en regering som leds av ett parti med beteckningen ”arbetareparti” i namnet. Daglönarsystem hör historien till. Vi borde ha kommit längre än att arbetare ska stå med mössan i handen. Därför kräver vi att regeringen avskaffar anställningsformen allmän visstid. Fasta anställningar, med trygga villkor och löner man kan leva på, det ska vara normen.

Och kamrater, det är hög tid att vi låter den feministiska vågen dra in över arbetsmarknaden. Över hälften av alla LO-kvinnor arbetar idag deltid. Anställningsvillkoren är som otryggast i kvinnodominerade yrken, inom äldreomsorgen, i vården, i handeln, på hotell och på restauranger. Därför kräver vi en lag om rätt till heltid. Om heltid är möjligt inom mansdominerade yrken, då är det möjligt också för kvinnor. En starkare arbetsrätt, det är en av vår tids viktiga feministiska frågor.

* * * * *

Kamrater, första maj är också en dag då vi manifesterar vår internationella solidaritet. Vi lever i en turbulent tid. I Mellanöstern begår Islamiska staten grova övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. I Syrien har snart en kvarts miljon människor dödats i ett av vår tids blodigaste inbördeskrig. Fyra miljoner människor har tvingats lämna sitt hemland. De flesta bor i flyktingläger i grannländerna, under svåra förhållanden. I gränsstaden Kobane stred kurdiska styrkor i flera månader mot den Islamiska staten och i januari lyckades man driva ut IS ur staden. Det var en stor och viktig seger.

Idag är Kobane en stad i ruiner. Vi står solidariskt med folken i Mellanöstern som kämpar mot Islamiska statens terror. Årets första maj-insamling går till uppbyggnaden av Kobane, lägg en slant i bössorna som går runt. För solidaritet det handlar inte bara om ord, det handlar också om handling.

Kamrater och första maj-firare, vi kräver en utrikespolitik som står upp för världens förtryckta folk. En politik mot krig och stormaktskonflikter, en politik för nedrustning och fred. Sverige ska vara ett land som ser att könsmaktsordningen är global, och som därför för en feministisk utrikespolitik som slår vakt om kvinnors rättigheter. Vi ska stå upp för en världsordning där makt och resurser fördelas jämlikt. Sverige ska vara ett land som sätter mänskliga rättigheter framför krassa ekonomiska vinstintressen. Därför kräver vi ett demokratikriterium för vapenexport. Sverige ska inte sälja vapen till diktaturer.

* * * * *

Medan världen härjas av krig och konflikter blir EU:s murar mot omvärlden allt högre. De som idag flyr inbördeskrigets Syrien, de som söker en fristad bortom förtryck och förföljelse, de är hänvisade till livsfarliga båtresor över Medelhavet. Den överväldigande delen av världens flyktingar finns i fattiga länder. Historiens dom kommer att vara hård över dem som stillatigande accepterade att Medelhavet förvandlades till dödens hav.

Vi fortsätter stå upp för asylrätten. Nu måste det till lagliga vägar till Europa för att flyktingar ska kunna få en fristad. Nu måste Fästning Europa rivas.

Kamrater, Sverigedemokraternas framgångar måste mötas med en konsekvent antirasistisk politik. Men de måste också bekämpas med en politik för sammanhållning. Skiljelinjen i samhället går inte mellan en byggnadsarbetare från Trandared och en från Turkiet, inte mellan en servitör från Syrien eller en från Svaneholm, inte mellan en undersköterska från Kristineberg eller en från Kosovo. Vi kan aldrig förlikas med de som exploaterar falska skiljelinjer för att slå split mellan människor med gemensamma intressen. Vi måste visa var de verkliga motsättningarna finns; mellan vanligt folk och överklassen, mellan höger och vänster. Det största hotet mot Sverigedemokraterna det är en offensiv arbetarrörelse som tar strid för arbete, välfärd och rättvisa.

* * * * *

Kamrater och första maj-firare, vi tillhör inte dem som sparar socialismen till högtidstalen. Vår socialism är inte tankar och idéer för morgondagen, den är en uppmaning till förändring här och nu. Vår kamp för socialism och människovärde är verklighetsnära och konkret. Den förs överallt där vi är. I varenda svensk stad, på landsbygden och i förorten. På varje arbetsplats, varenda fritidsgård och i varje skola. I hela vår omvärld och i vårt eget bostadsområde. På varje plats där vi finns, där finns också kampen för jämlikhet och rättvisa.

För visst är det så som Jenny Wrangborg skriver i dikten Ett nytt språk:

jag tänker mig socialismen
inte som en tanke
utan som en handling

Tack.

Hanna Cederin föreslås till ny förbundsordförande av valberedningen

En enig valberedning föreslår Hanna Cederin till ny ordförande för Ung Vänster. I maj kan hon efterträda Stefan Lindborg som suttit på posten sedan 2011.

– Hanna har ett starkt stöd i förbundet och lång erfarenhet från rörelsen, det känns roligt att föreslå henne. Hon är ett tungt namn inom Ung Vänster och har de egenskaper som krävs för att leda organisationen, säger Anna Herdy som är sammankallande i valberedningen.

Hanna är 26 år och bor i Alby, men är uppväxt i Jämtland och Skövde. Hon har varit medlem i Ung Vänster sedan 2002, var tidigare ordförande i Ung Vänster Skaraborg och arbetar idag som förbundssekreterare.

– Det känns hedrande. Vänstern har en tung roll att spela nu, inte minst för oss unga. Under decennier har makten tagits ifrån oss, på jobbet och i skolan. Högern försöker dölja det genom att yra om hur bortskämda och lata vi är unga är, och inte heller den nya regeringen har visat någon vilja att göra något åt den otrygghet som är vardag för de flesta av oss. Det är snarare i politiken som det finns en lathet, det vill jag ändra på, säger Hanna Cederin.
Hon säger att hon vill stärka Ung Vänsters röst inom vänsterrörelsen.

– Vänstern behöver ha förankring i människors vardag. Vi ska lyfta sånt som spelar roll för många – arbetsvillkor, förskoleplatser och bostadsbrist. Idag utgår samhällsdebatten från ett smalt perspektiv där bara en liten grupps villkor ryms, fortsätter hon.

Valberedningens övriga förslag är ännu inte klara. Ung Vänsters kongress hålls den 14-17 maj på Scalateatern i Karlstad.

För mer information kontakta:

Tove Liljeholm
Pressekreterare
08-654 31 00
072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se

Anna Herdy
Sammankallande i valberedningen
073-593 33 86
valberedningen@ungvanster.se

Sida 20 av 63« Första...10...1819202122...304050...Sista »