Obegripligt och fruktansvärt – om händelserna i Norge

Gårdagens attacker mot det norska regeringskansliet och mot Arbeiderpartiets ungdomsförbunds sommarläger har krävt minst 91 dödsoffer. Attackerna är riktade mot hela det norska samhället och det norska folket. Svaret på illdåden måste vara att fortsätta kämpa för mer demokrati och frihet och mot högerextremismen.

–        Nu går alla våra tankar till de drabbade, deras anhöriga och till det norska folket. AUF har vårt stöd och vår solidaritet. Jag vill uppmana alla till att delta i de manifestationer som ordnas runt om i Sverige, säger Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg.

För mer information:
Hanna Cederin, förbundssekreterare 073 998 0755

Manifestationer och minnesstunder arrangeras bland annat i:

Borlänge, 23/7, kl 18.00, Jussi Björlings torg

Borås, 23/7, kl 13.00, Stora torget

Göteborg, 23/7, kl 20.00, Kungsportsplatsen vid Storan

Helsingborg, 26/7, kl 18.00, Gustav Adolfs torg

Kalmar, 25/7, kl. 12.00, Larmtorget

Karlskrona, 24/7, kl 17.00, Folkets hus

Linköping, 26/7, kl 17.00, Stora torget

Malmö, 23/7, kl 19.00, Gustav Adolfs torg

Norrköping, 25/7, kl 18.00, Hörsalsparken

Sollefteå, 23/7, kl 20.00, Stadsparken

Stockholm, 23/7, kl 18.00, Norska ambassaden (Skarpögatan 4)

Uddevalla, 24/7, kl 19.00, Folkets hus

Umeå, 23/7, kl 18.00, Rådhustorget

Uppsala, 25/7, kl 19.00, Stora torget

Västerås, 23/7, kl 17.00, Sigmatorget

Östersund, 23/7, kl 18.00, Stjärntorget

Listan uppdateras kontinuerligt. Tipsa om arrangemang till miro@ungvanster.se.


Mörkertalet fortfarande enormt trots rekordmånga anmälningar mot sexuellt ofredande

Idag kom Svenska Dagbladet med nyheten att polisen fått in rekordmånga anmälningar om sexuellt ofredande. Forskare tror att ökningen beror på att anmälningsbenägenheten ökat. Sexuellt ofredande är en bred brottsrubricering, som rymmer många olika typer av sexualiserat våld, utom våldtäkt och tvång.

– Det snackas om att man anmäler mer nu, och det är ju bra. Samtidigt är mörkertalet fortfarande enormt. Det är en skandal att så många tjejer och kvinnor utsätts för sexuellt ofredande. Det finns inga ursäkter för att det inte görs mer åt de här problemen på 2010-talet, istället skär man ner på allt, säger Ung Vänsters vice ordförande Tove Liljeholm.

Samtidigt som allt fler ungdomsmottagningar stänger ner och kuratorer får sparken, gör stora bolag storvinster på välfärden i Sverige. Det kommer också hela tiden rapporter om hur sexualbrottsoffer får ett dåligt bemötande när de anmäler hos polisen.

– Högerregeringen prioriterar att börsklippare gör vinster istället för satsningar mot det sexualiserade våldet. Det som behövs är bland annat feministiskt självförsvar i skolan, men också en bättre sexualundervisning och mer jobb från polisen, säger Tove Liljeholm.

För mer information kontakta Tove Liljeholm på 072-587 86 85.

 

Snart dags för sommarläger!

Ung Vänster anordnar sommarläger 1-5 augusti 2011. Lägret äger rum vid Furusjöns ­camping som ligger ca 2 mil söder om Åmål i Dalsland. Under fem dagar får du möjlighet att delta på massor av föreläsningar med några av ­Sveriges främsta radikala personer. Du kommer att bjudas på musikunderhållning, workshops, feministiskt självförsvar, filmvisningar m.m. Du får chansen att träffa hundratals nya kamrater samtidigt som du får en riktig sommarsemester med sol, bad och kanske lite fotboll. För dig som är medlem i Ung Vänster är lägret en chans du inte vill missa. Även du som inte är medlem men som är intresserad av feminism, socialism och vänsterpolitik är välkommen!

Bland årets föreläsare hittar man bland andra Daniel Ankarloo, Shora Esmailian, Josefin Brink och Clara Lindblom. Surfa in här för mer information, och för att ta reda på hur man anmäler sig.

Nytt verkställande utskott för Ung Vänster

På Ung Vänsters förbundsstyrelsemöte i helgen valdes Hanna Cederin, 23 år från Skövde till förbundssekreterare. Hanna har tidigare varit distriktsordförande för Ung Vänster Skaraborg, jobbat på förbundscentralen och suttit i Verkställande Utskottet. Idag bor Hanna i Stockholm.

–      Det känns väldigt stort och spännande att bli vald till förbundssekreterare för Sveriges radikalaste ungdomsförbund. Högern monterar ner fundamentala delar av den svenska välfärden och då måste Ung Vänster växla upp ytterligare. Vinstslöseriet i välfärden, ungas otrygghet på arbetsmarknaden och tjejers ökade ohälsa är en skandal. Jag ser det som min främsta uppgift att leda arbetet med att vända den utvecklingen och ge högern en rejäl käftsmäll från vänster.

Under mötet valdes även ett nytt Verkställande Utskott och nya vice ordföranden. Verkställande utskottet består av Stefan Lindborg (förbundsordförande), Hanna Cederin (förbundssekreterare), Jonas Kårlin (förbundskassör), Tove Liljeholm och Felicia Ohly. Till vice ordföranden valdes Tove Liljeholm från Stockholm och Lena Tjäder från Norrbotten.

För mer information:

Hanna Cederin, förbundssekreterare
0739980755

Dom kallar oss lata

Det råder massarbetslöshet i Sverige och ungdomsarbetslösheten är bland den högsta i Europa. Samtidigt jobbar majoriteten av oss unga som har en anställning på osäkra timanställningar som innebär att vi varken omfattas av någon anställningstrygghet eller har möjlighet att planera våra liv. Istället för att inse att arbetslösheten beror på högerns politik, kallar deras företrädare vår generation för lat, bortskämd och curlad. Moderata ministrar har svamlat om ungdomars sovvanor och att ungdomar skulle spela för mycket TV-spel. Samtidigt lanserar högern sämre anställningstrygghet för unga och sänkta ungdomslöner som lösning på arbetslösheten.

Men ungdomsarbetslösheten har knappast ökat i takt med att ungdomars sovvanor försämrats, det finns heller inget samband med lanseringen av X-box 360. De försämringar av löner och anställningstrygghet, vilket högern har lanserat som lösningar är helt verkningslösa eftersom ungdomar redan har de osäkraste anställningarna och lägre löner än andra grupper på arbetsmarknaden. Mer än hälften av alla unga LO-kvinnor har en osäker anställning som gör det svårt att planera sin vardag, veta om ekonomin kommer att gå ihop i slutet av månaden eller skaffa en bostad. Detta har lett till att den psykiska ohälsan hos unga kvinnor ökat de senaste åren. Som timvikarie saknar du i praktiken uppsägningstid eftersom det räcker för arbetsköparen att låta bli att ringa in dig om de tycker att du är för besvärlig eller upptäckt att du har gått med i facket. Det här är en verklighet för hundratusentals ungdomar som ligger långt ifrån högerns påståenden om att anställningsskyddet för unga är för starkt.

Ungdomsarbetslösheten i Sverige beror inte på att ungdomar är lata, har för höga löner eller är för svåra att sparka – den beror på att det under alltför lång tid inte har förts en politik för full sysselsättning i Sverige. Den vanligaste formen av ungdomsarbetslöshet är korta arbetslöshetsperioder som varvas med osäkra anställningar, medan det stora problemet för långtidsarbetslösa ungdomar ofta är att de saknar gymnasiekompetens. Därför behöver ungdomars ställning på arbetsmarknaden stärkas, snarare än försvagas.

Vi vet att högerns så kallade flexibla arbetsmarknad endast innebär flexibilitet för arbetsgivarna, medan allt som återstår för oss unga är otrygghet. Det är dags att rensa upp bland de osäkra anställningarna och åter göra tillsvidareanställningen till norm på arbetsmarknaden. Det ska löna sig att anställa med bra villkor och kosta när man inte gör det. Ung vänster kräver trygga jobb. Inga fler ursäkter!

Antaget av Ung Vänsters 45:e Kongress, Sandviken 6 juni 2011

För mer information:
Miro Anter, pressekreterare: 070-217 98 03 eller miro@ungvanster.se

Ung Vänster stödjer Ship to Gaza!

Den 31 maj var årsdagen av Israels angrepp på Ship to Gazas Freedom Flotilla. Det var en internationell flotta vars mål var att bryta Israels blockad av Palestina, undergräva den illegala ockupationen samt humanitärt bistå Palestinas folk. Denna hjälpsändning angreps av israelisk militär på internationellt vatten och nio stycken av frihetskämparna ombord mördades. Precis som Israel i och med sin ockupation konsekvent och under lång tid har brutit mot folkrätten, bröt ockupationsmakten även då mot folkrätten genom att angripa en fredlig biståndskonvoj på internationellt vatten. Den svenska regeringen skickar gärna soldater till Somalias kust för att skydda kommersiella fartyg mot fattiga pirater, men gör ingenting när en humanitär hjälpsändning hotas av hela Israels krigsmakt. Världen över restes då kritik och fördömanden mot Israels handlingar, men snart lade sig tystnaden och medias bevakning av händelsen vändes till misstänkliggöranden av Ship to Gazas syfte, trots att EU:s officiella utredning lade skulden på Israels militär.

Gaza har varit under blockad sedan 2006. Bristen på mediciner, rent vatten och mat är akut. Folket i Palestina förvägras även materiel till återuppbyggnaden av de bostäder, skolor och sjukhus som förstördes under Israels anfallskrig vintern 2008/2009.

Nu i juni, drygt ett år efter den första hjälpsändningen, seglar Ship to Gaza igen. Den här gången deltar båtar från ännu fler länder. Ung Vänster står, precis som för ett år sedan, helt bakom Ship to Gazas försök att bryta Israels blockad av Palestina, och stödjer det palestinska folkets kamp för att göra sig av med ockupanterna. Vi kräver att Sveriges regering visar fullt stöd för Ship to Gaza, garanterar deltagarnas säkerhet gentemot Israels militär samt omedelbart erkänner staten Palestina.

Bryt blockaden, stöd Ship to Gaza!

Antaget av Ung Vänsters 45:e Kongress, Sandviken 6 juni 2011

För mer information:
Miro Anter, pressekreterare: 070-217 98 03 eller miro@ungvanster.se

Nej till krig – Nato ut ur Libyen

Under våren inleddes ett folkligt uppror mot diktaturen i Libyen. Diktaturen svarade med brutal repression och satte in stridsflyg mot sin egen civilbefolkning. FN:s säkerhetsråd valde att anta resolution 1973 som uppmanade medlemsländerna att upprätta en flygförbudszon över Libyen för att förhindra ett nära förestående folkmord.

Ung Vänster ser militära insatser som en sista utväg för att skydda civila liv, även om vi vet att FN-resolutioner ibland används som ursäkt för att gynna västvärldens intressen Vårt stöd till FN-resolutionen och dess intentioner – upprättandet av en flygförbudszon, vapenembargo och en vapenvila utan inskränkningar av Libyens territoriella integritet eller ockupation av landet – har baserats på nödvändigheten att förhindra mord på landets civilbefolkning.

Sedan antagandet av FN-resolution 1973 har vi sett en utveckling som gått åt fel håll. Vi ser också hur FN-resolutionen steg för steg övergivits av militäralliansen NATO som leder de militära operationerna i Libyen. Istället för att upprätta ett vapenembargo och en vapenvila har NATO:s medlemsländer levererat vapenmateriel till den inhemska oppositionen.

Ung Vänster ser risken för en utveckling där folkrätten som utgjort grunden för FN-resolutionen åsidosätts till förmån för utländska makters strävan efter kontroll över Libyens framtida utveckling. Den nuvarande utvecklingen med ett eskalerande inbördeskrig riskerar att försvåra den folkliga demokratikamp som inletts i Libyen och resten av Mellanöstern och Nordafrika. Samtidigt ser vi en negativ våldspiral där långt fler civila riskerar att drabbas av diktaturens våldsapparat, av oppositionen och av utländsk militär.

Ung Vänster kräver att den NATO-ledda militära insatsen och Sveriges deltagande i densamma avslutas, då NATO inte har för avsikt att understödja humanitära insatser i Libyen och bidra till fred och demokrati. Den internationella solidariteten är en grundpelare i Ung Vänsters arbete. Därför menar vi att Sverige kan spela en långt viktigare roll i Libyen genom att bidra med humanitärt bistånd istället för stridsflygplan och stridsbåtar. Freden i Libyen säkras genom en omedelbar vapenvila, upprättandet av ett vapenembargo mot både den libyska regimen och oppositionen samt fokus på omfattande humanitära insatser.

Antaget av Ung Vänsters 45:e Kongress, Sandviken 6 juni 2011

För mer information:
Miro Anter, pressekreterare: 070-217 98 03 eller miro@ungvanster.se

Stefan Lindborg ny förbundsordförande för Ung Vänster

Stefan Lindborg

Idag valdes Stefan Lindborg, 26, till ny förbundsordförande för Ung Vänster. Han tar över efter Ida Gabrielsson som varit ordförande sedan 2005.

Stefan Lindborg bor i Fisksätra utanför Stockholm men är uppvuxen utanför Borås. Tidigare har han varit distriktsordförande för Ung Vänster Älvsborg. Sedan 2008 är han ledamot i Ung Vänsters förbundsstyrelse, det senaste året som förbundssekreterare. Innan han började arbeta som förbundssekreterare pluggade han ekonomi, men han har också jobbat på lager och på bageri.

– Det känns oerhört hedrande att få förtroendet att leda Sveriges enda socialistiska och feministiska ungdomsförbund. Det är en svår tid, högern har vunnit mark och vänstern behöver kliva fram och ta ett större ansvar. Tillsammans med resten av förbundet hoppas jag kunna skaka om högeretablissemanget och driva på för ett systemskifte från vänster, säger Stefan Lindborg, nyvald förbundsordförande för Ung Vänster.

En viktig fråga för Stefan Lindborg är ungas ställning på arbetsmarknaden och att sätta stopp för de otrygga anställningarna.

– Unga drabbas i högre utsträckning än andra av otrygga anställningar. Jag vet själv hur det är att vara visstidsanställd. Makten över ens liv hamnar i chefens händer, säger Stefan Lindborg.

I sitt tacktal var Lindborg kritisk till hur de rikaste i Sverige blivit allt rikare.

– Överklassens massiva trygghetssystem måste raseras. Vi ska låta dem möta begrepp som präglar vår vardag: försörjningsstöd, FAS 3 och ”stå till arbetsmarknadens förfogande”. Vi ska utförsäkra överklassen.

Ladda ned en pressbild på Stefan Lindborg här.

Stefan Lindborgs tacktal

Tack kamrater, tack!

Låt det först och främst vara sagt, att bli vald till förbundsordförande för Ung Vänster är det finaste förtroende en ung socialist och feminist kan få i Sverige. Det är också ett ansvar som förpliktigar. Som socialister och feminister är vi den viktigaste politiska kraften för att bryta högerns dominans, och för att förändra samhället i en socialistisk och feministisk riktning. Jag lovar att i alla lägen och i alla situationer göra mitt yttersta för att leva upp till era förväntningar.

Jag vill börja med att säga några ord om Ida. Att ta över som förbundsordförande efter Ida är på många sätt en hisnande uppgift. Ida har varit en fantastisk förbundsordförande. Under det senaste året har jag varit förbundssekreterare, och tillsammans med Ida utgjort en del av förbundets yttersta ledning. Det har varit en förmån att få jobba nära Ida, och under varje dag imponeras av hennes förmåga till att hela tiden tänka ett steg längre, alltid se helheten och vid varje tillfälle genom sitt eget arbete vara ett föredöme för oss andra. Ida lämnar efter sig ett förbund, som är en betydligt starkare kraft för att förändra samhället. Det vilar ett tungt ansvar på oss som nu ska ta över. Och jag vågar lova, att det bästa tacket vi kan ge Ida är att följa hennes exempel. Att aldrig misströsta, alltid kämpa vidare och aldrig glömma att vår förmåga att hålla ihop är vårt viktigaste vapen i frihetskampen.

Vi verkar i en tid av stora utmaningar, men också i en tid med stora möjligheter. Vår roll i det politiska landskapet kanske är viktigare idag än vad den någonsin har varit. Vi ska axla den rollen, och ta oss an de utmaningar vi ställs inför. Vi gör det tillsammans. För det är vi som är Ung Vänster. Du och jag, tillsammans med alla de medlemmar och aktivister som inte finns med här på kongressen.

Kamrater, vårt förbund är en del av en rörelse, en historisk tradition, som har omvandlat samhällen, som har befriat människor och som aldrig har nöjt sig med smulorna utan alltid velat gå längre. Vi är kamrater med arbetarrörelsens pionjärer som kämpade för rösträtten, åtta timmars arbetsdag och rätten att överhuvudtaget vara organiserad. Vi är kamrater med de som för 75 år sedan försökte försvara demokratin och bekämpa fascismen i det spanska inbördeskriget. Vi är kamrater med gruvarbetarna som gick ut i strejk för att kräva människovärdet tillbaka. Men vår kamp stannar inte där. Vi kämpar på samma sida som den visstidsanställda servitrisen som protesterar mot sexuella trakasserier på sin arbetsplats. Vi kämpar på samma sida som skoleleverna som höjer sina röster mot nedskärningar. Vi kämpar på samma sida som det palestinska folket som kräver rätten att själva få bestämma sin framtid.

Solidariteten, som har byggt arbetarrörelsen organisationer, handlar om att se sig själv i andra. Den handlar om en förståelse om att vi delar gemensamma erfarenheter, och därför också har gemensamma intressen. Den handlar om insikten att den enda möjligheten för oss att förändra vår situation är genom att hålla ihop.

Det är en viktig insikt att samhället aldrig förändras av sig själv. Vanligt folk får aldrig något gratis. Varje lönekrona, varje semestervecka och varje progressiv reform som har omfördelat makt och rikedomar, har krävt kamp. Det har varit en strid mellan olika intressen, och högerns motstånd har alltid varit starkt. Men människor som kämpar tillsammans kan alltid förändra mer än vad som först verkar möjligt. Det är med självförtroende från våra tidigare segrar vi tar oss an de utmaningar vi ställs inför idag. Och vi gör det med tillförsikt, vi bygger förändring med gemensam kamp.

Kamrater, vi konstaterar att högerns systemskifte nu till stora delar är fullbordat. Sverige har förändrats, och den feministiska och socialistiska kampens förutsättningar ser annorlunda ut. Permanenterad massarbetslöshet, istället för en politik för full sysselsättning. Genom privatiseringspolitiken fler områden för riskkapitalister att göra profit, istället för en utbyggd och upprustad välfärd. Trygghetssystem som disciplinerar människor, istället för trygghetssystem som fungerar som gemensamma försäkringar. Högerns systemskifte är genomgående, och på område efter område ökar överklassens makt över våra liv.

Klassprofilen på regeringens politik är tydlig. När Anders Borg här om veckan tillrättavisade kommunerna för att vårdbiträdenas löner är för höga, tydliggjorde han hur det nya arbetarpartiet värderar människors arbete. Bristen på insikt om hur verkligheten ser ut för vanligt folk är monumental. Men uttalandet är också talande för det synsätt som gång på gång leveras i den konkreta regeringspolitiken. Med lägre löner och sänkt a-kassa, säger sig regeringen skapa incitament för människor att jobba mer. För de rika ser incitamenten däremot helt annorlunda ut. Där handlar det om stora jobbskatteavdrag och skattesubventioner som ska få dem att köpa mer. I Anders Borgs värld ska skattemedel bekosta städhjälp på Östermalm och barnpassning i Saltsjöbaden, men får under inga omständigheter gå till löneförhöjning för underbetalda och undervärderade vårdbiträden.

Samtidigt som vanligt folk har fått betala priset för högerns systemskifte, har nya begrepp och företeelser dykt upp i mediaetablissemangets vokabulär: solsidan, vaskning och hundar som accessoarer. Nu är det hög tid att vända en utveckling där de rika, på vår bekostnad, har blivit allt rikare. Den svenska överklassen mår inte bara bra, utan den mår alldeles för bra. Överklassens massiva trygghetssystem måste raseras. Vi ska låta dem möta begrepp som präglar vår vardag: försörjningsstöd, FAS-3 och ”stå till arbetsmarknadens förfogande”. Kamrater, vi ska utförsäkra överklassen.

För någon vecka sedan gick nyliberalismens ideologiska förtrupp, den borgerliga tankesmedjan Timbro, till angrepp mot media. Bloggaren Philip Lerulf, som driver den av Timbro finansierade bloggen folkkapitalism.nu, rasar mot att Ekot rapporterar något så uppseendeväckande som att det finns löneskillnader i Sverige. Och att de dessutom ökar!

Så här förklarar Lerulf löneskillnaderna mellan män och kvinnor:

”De flesta förstår att en viktig förklaring till att kvinnor i genomsnitt tjänar 84 procent av vad män gör, vid sidan av olika individuella val, är det faktum att så många kvinnor arbetar i offentlig sektor…”

Att mäns arbete konsekvent värderas högre än kvinnors är inget individuellt val. Nu räcker det med bortförklaringar, oavsett om de kommer från timbroelitens massproducerade rapporter eller från Reinfeldts regeringskansli. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ska bort från svensk arbetsmarknad. Inga fler ursäkter.

Högerns oförmåga att se strukturer märks på fler områden. Regeringens skattesänkningar leder inte bara till sämre välfärd, utan har också direkt ökat inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor. Trots att finansministern kallar sig för feminist, är det kvinnor som drabbas hårdast av högerns systemskifte. Vi behöver inte mer av läpparnas bekännelser, utan vad som behövs är en finansminister som inte bara kallar sig för feminist utan som också är feminist.

Nedskärningspolitiken ökar ohälsan bland unga tjejer. När de skär ner på skolan är det kuratorer och skolpsykologer som försvinner först. I flera landsting tycks de styrande ha missat att ätstörningar inte tar sommarlov, och håller därför ätstörningsklinikerna stängda över sommaren. Möjligheten att få en tid på ungdomsmottagningen, beror på var i landet du bor. På en del platser går det över 15 000 unga på varje ungdomsmottagning. I högerns Sverige sätts skattesänkningar före unga tjejers hälsa.

Kamrater, Ung Vänster är Sveriges viktigaste feministiska kraft. Det är något vi ska bygga vidare på och utveckla. Vi ska vara de som konsekvent avslöjar hur högerpolitiken slår mot kvinnor. Vi ska vara de som lyfter in ett feministiskt perspektiv i en politisk debatt, som alltför ofta inte vill kännas vid att könsmaktsordningen skär igenom varje del av vår vardag. Och framförallt, genom vårt arbete med feministiskt självförsvar ska vi fortsätta ge tjejer verktyg att försvara sig, ta plats och utmana vardagsrädslan. Våra självförsvarsinstruktörer är hjältarna i vardagen i dess absolut mest direkt form.

Det var bättre förr. Och det säger jag inte av nostalgiska skäl eller för att jag tror att klockan kan vridas tillbaka. Samhället utvecklades i rätt riktning. Orättvisorna minskade, arbetarrörelsen blev starkare och människor kände framtidstro och förväntan om att världen gick att förändra. Vad har vi som är unga idag fått av hopp och framtidstro? Vi har vuxit upp i en tid präglad av nedskärningar och försämringar. Vi är den första generationen i modern tid som har sämre förutsättningar till ett bra liv än vad generationen före oss hade. Vår generation har gått i en skola där segregationen ökar. Som Ida Gabrielsson sa i sitt inledningstal, direktörssönerna och döttrarna delar inte längre bänkrad med oss andra. Vi har upplevt hur välfärden till stora delar har gått från att vara en rättighet till att bli som vilken annan vara som helst på marknaden. När samhället förändras på 2010-talet är det inte till det bättre, utan för de allra flesta har förändring blivit synonymt med försämring.

Vi måste bryta en utveckling där klasskillnader och orättvisor hela tiden ökar. Det är ett viktigt konstaterande i kampen om framtiden. Om det gick att bygga landet mer jämlikt igår, finns det ingen anledning till varför det inte ska vara möjligt idag eller i morgon. Kamrater, vi står fast förankrade i övertygelsen om att samhället inte bara är möjligt att förändra, utan att en förändring också är helt nödvändig. Det är dags för ett systemskifte från vänster.

Högern och den ekonomiska eliten kommer självklart stå i vägen för varje progressiv samhällsförändring. Men vi ska se till att det blir deras tur att backa och stå tillbaka. Vår generation har fått nog nu. Ung Vänsters ansvar för samhällsutvecklingen är större än någonsin, nu är det dags att kavla upp ärmarna och ge högern och överklassen en match om hur samhället ska organiseras. Till dem skickar vi ett meddelande från kongressen: Er fest är slut, och kvällens sista låt är spelad. Och förresten, den här gången är det er tur att ta notan.

Att vara ung idag är att ständigt leva på tunn is. Otryggheten genomsyrar hela våra liv. Den märks inte minst på arbetsmarknaden, där unga behandlas som slit och slängvaror. Det är vi som har de otrygga anställningarna, ring och springjobben, som gör att makten över vår vardag hamnar i händerna på chefen. Den som tackar nej till jobb blir inte uppringd igen, den som kräver bättre arbetstider åker ut på sekunden och den som vill kunna betala räkningarna nästa månad får sitta snällt i båten. På ungas arbetsmarknad får den som bråkar gå.

Jenny Wrangborg beskriver situationen i sin dikt, Den som bråkar får gå:

när platschefen gått hem

vänder de sig till mig

”Det där du sa om rasterna, stämmer det verkligen?”

de säger det lågt, nästan viskande

och vi prövar orden som aldrig blivit uttalade förut

gömmer kollektivavtalet under följesedlarna

när någon plötsligt ropar från serveringen

det är Sverige 1918

det är Sverige 2010

inga segrar är ännu vunna

 

Det får vara nog nu med att unga likt i en dokusåpa hänger löst på arbetsmarknaden, allt medan bonusdirektörerna sitter säkert. Arbetsgivare ska inte kunna utnyttja ungdomar. Att anställa på otrygga villkor ska straffa sig, inte som idag löna sig. För nu är det börsklipparnas och näringslivstopparnas tur att gå på plankan.

Men kamrater, vi nöjer oss inte med det. För att stärka ungas ställning på arbetsmarknaden krävs det mer än så. Regeringen ryggar för begrepp som skitjobb, men har inga problem med att det råder skitvillkor på stora delar av arbetsmarknaden. Den skitarbetsmarknad som regeringen håller på att bygga upp, handlar om att försvaga vår ställning, sänka våra löner och försämra våra arbetsvillkor. Det kanske mest allvarliga är att det för de yrken, som knappast är skitjobb, men som ofta omges av skitvillkor, inte finns något av förstärkning eller upprustning.

Regeringen har målmedvetet försvagat yrkesprogrammen i gymnasiet, när de tvärtom måste förstärkas. De som går på Barn- och fritidsprogrammet ska få en bra utbildning med en vettig praktik, som ger de kunskaper yrket kräver. Det är så man stärker ungas ställning på arbetsmarknaden, gör oss mindre utbytbara och ger oss de utvecklingsmöjligheter vi är värda. Vi kan inte ha en gymnasieskola, där människor som ska jobba i viktiga yrken, inte får den bästa möjliga utbildningen. Men vi kan heller inte ha en gymnasieskola som utgår från premissen att alla ska läsa på högskolan, för så ser inte verkligheten ut. Att varje blivande byggjobbare, vårdbiträde och restauranganställd får den bästa möjliga utbildningen för sitt yrke är en minst lika viktig målsättning som att hälften av varje årskull ska plugga vidare. Ung Vänster ska se till att vi får yrkesutbildningar som ger unga en starkare ställning på arbetsmarknaden.

Kampen mot rasismen är en ödesfråga för vår tid. När samhället slits isär, och falska motsättningar mellan människor målas upp ökar rasismen. Vi verkar i en tid där ett rasistiskt parti sitter i riksdagen. Vi verkar i en tid där islamofobin är rasismens dominerande form. Vi verkar i en tid där orättvisor och sociala problem i förorten kläs in i en retorik som om det skulle handla om integration.

Ung Vänster har alltid gått i första ledet i kampen mot rasismen, och i första ledet ska vi fortsätta att vara. Den viktiga utmaningen nu handlar om att det ska bli fler led bakom oss. Vi är antirasister när vi stödjer och underblåser breda och folkliga initiativ mot rasismen. Men vi är också antirasister när vi tar kampen mot klassamhället, och när vi styr om den politiska debatten från att handla om falska motsättningar till att handla om de verkliga problemen som människor möter i sin vardag. Kampen mot rasismen är en ödesfråga för vår tid, och vi ger oss in i den kampen med en målmedveten och beslutsam övertygelse, rasismen den ska krossas.

Kamrater, vår socialistiska och feministiska kamp är en befrielserörelse. Vår kamp rätar ut böjda ryggar, tar mössan ur människors händer och lyfter knutna närvar ur fickorna.

Kampen ger oss värdigheten tillbaka. Ytterst handlar den om att befria människor från klassamhällets bojor och från en könsmaktsordning som begränsar våra liv.

Klassamhället och könsmaktsordningen är mer än bara diffusa sociala relationer och maktstrukturer. De är i allra högsta grad en del av den verklighet vi möter varje dag. Klassamhällets underordning känns ända in på skinnet, och dömer de flesta av oss till att tjäna några få. Könsmaktsordningen genomsyrar hela våra liv, och är inget som vi kan lämna kvar på jobbet. Könsmaktsordningen tar vi med oss hem. Den påverkar hur vi behandlar varandra, finns närvarande runt middagsborden och gör inte ens halt utanför sovrumsdörren. Könsmaktsordningen delar in älskanden i förtryckare och förtryckt. Klassamhället och könsmaktsordningen är strukturer som stänger in, begränsar och låser fast.

Samtidigt har vi som socialister och feminister den viktiga insikten: Det behöver inte vara så här. Det går att göra annorlunda. Samhället går att förändra. Ur orättvisorna föds motståndet, och insikten om att en förändring inte bara är möjlig utan också helt nödvändig. Drömmen om en värld som ser radikalt annorlunda ut glömmer vi aldrig. Vi vet att det är på oss det hänger, för det är vi som bygger förändring och det är vi som i gemensam kamp gör drömmen till verklighet.

Avslutningsvis vill jag återigen tacka för förtroendet. Det är en stor ära att få inneha det finaste uppdrag som en svensk socialist och feminist kan ha. Det är samtidigt ett ansvarsfullt och viktigt uppdrag. Jag lovar att varje dag göra mitt bästa för att leva upp till era förväntningar, och jag lovar att alltid hedra uppdraget.

Vi har en svår väg att vandra tillsammans. De utmaningar vi står inför är stora, våra motståndare är starka men samtidigt är möjligheterna enorma. Kapitalismen visar varje dag att den är ohållbar, mänskligt och socialt såväl som ekonomiskt och ekologiskt.

Vi vet att det vi gör här och nu är avgörande inte bara för vad som ska bli Sverige i framtiden, utan också för möjligheten att en gång få uppleva den dag vi beskriver när vi sjunger Internationalen. Dagen då solen stråla mera klar.

Tack!

 

För mer information:
Miro Anter, pressekreterare: 070-217 98 03 eller miro@ungvanster.se

ungvanster.se/kongress2011

Framtidsseminarier på Ung Vänsters kongress i Sandviken

I samband med Ung Vänsters kongress i Sandviken arrangeras under fredagen två seminarier om arbetarrörelsens och kvinnorörelsens utmaningar.

Första seminariet handlade om hur vänstern ska lyckas återupprätta solidaritetstanken inom de gemensamma trygghetssystemen. Deltagarna på välfärdsseminariet var författaren och debattören Kent Werne och Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson.

Andra seminariet kretsade kring den nyutgivna boken ”Sprängkraft”, som handlar om Ung Vänsters feministiska arbete under 00-talet. Vad kan vi lära av det som varit och vad är nästa steg för feminismen? Deltagarna på feminismseminariet var Vänsterpartiets vice ordförande Rossana Dinamarca, tidigare förbundsordförande för Ung Vänster Jenny Lindahl Persson och Ung Vänsters förbundsordförande Ida Gabrielsson. Läs mer om boken ”Sprängkraft” här och här.

 

Ida Gabrielsson invigde sin sista kongress för Ung Vänster

Inför nästan 300 deltagare invigde idag Ida Gabrielsson Ung Vänsters 45:e kongress som går av stapeln i Sandviken. Ida Gabrielsson, som är från Sandviken, har lett Ung Vänster sedan 2005. Hon avgår nu efter nästan sex år som förbundsordförande.

– Vem skildrar vardagslivet för den majoritet av befolkningen som inte tar in på surdegshotell, hänger på espressobarer eller studentikosa universitetsföreningar? Vem skildrar oss på allvar? frågade sig Ida Gabrielsson i sitt invigningstal.

För mer information:
Miro Anter, pressekreterare: 070-217 98 03

Invigningstal, Ida Gabrielsson, Ung Vänsters 45:e kongress:

Å förbundsstyrelsens vägnar vill jag börja med att hälsa er alla väldigt välkomna till Ung Vänsters 45:e kongress. Ni 209 ombud som ska få utgöra beslutsfattarna på förbundets högsta beslutande organ, kommittéer och övriga förtroendevalda, suppleanter och funktionärer – ni ska alla vara varmt välkomna. Särskilt välkomna vill jag också säga till våra internationella gäster.

Kamrater, för mig känns det förstås väldigt speciellt att få hälsa er välkomna till en kongress just i Sandviken. För mig var det här det började, och om man får tillåta sig att överdriva lite så är det även här det slutar för mig. På samma scen som jag tog en av mina första debatter för Ung Vänster, talar jag till er för sista gången.

Kamrater. Sandviken är en bruksort. Som så många andra bruksorter har det genom historien liksom idag, kretsat kring ett stort företag, Sandvik. Alla känner vi någon som jobbar där. Företaget startades i mitten av 1800-talet av konsul Göran Fredrik Göransson. I det som skulle komma att bli Sandvikens järnverk utvecklades en metod för att härda stål. Att det var ”en tid av gemenskap och samförstånd” är ett vanligt argument till varför det så sent bildades en fackförening. Det är förstås inte den verkliga historien om Sandvikens begynnelse. Bernt-Olov Andersson beskriver i sin jubileumsbok ”Drömmar om rosor och järn”, skriven åt Metall, om hur bruksstyrelsen förföljde dom som bekände sig till socialismen, om den första demonstrationen som genomfördes här 1903. Och om hur arbetare fick reprimander och straffarbete då dom lyssnade till August Palm i åkare Gustavssons trädgård.

I boken berättas det om Sandvikens radikala ungdom som startade en hemlig diskussionsklubb på ett café. Det finns beskrivet om hur Asta Gallon sålde Arbetarbladet på Caféet och om hennes man, Axel fick sparken från järnverket för att han inte övertalade sin fru att sluta göra det. Hur Kata Dahlström fick lyftas in genom fönstret för att lokalen där hon skulle föreläsa var sprängfylld. Man får läsa om striden om föreningsrätten i Mackmyra och om dom stora lockouterna. Om människorna som stod bakom utvecklingen av den så kallade Bessemermetoden, om hettan i masugnen, sett från ett annat perspektiv än ett tekniskt, kliniskt utifrånperspektiv.

Kamrater, jag känner mig oerhört rörd när jag läser, men också bestulen. Det är inte ett brott mot en enskild utan någonting mycket värre, att bli bestulen på ett kollektivt minne om den kamp som genom historien varit högst levande, högst strävsam, i min kommun, där jag växte upp.

Att undanhålla för oss vilka vi är, vad vi kommer ifrån är nödvändigt. Att istället för att ge oss sammanhang och realism, mata oss med dikt och fragment, är en grundpelare i fördumningsprojektet som manglas på oss. För att skapa den, för den rådande ordningen, nödvändiga känslan av vanmakt och kontextlöshet. Men kamrater, vi ser igenom, vi låter oss inte luras.

Patron ägde människorna och byggnaderna, bruket var hans. Dom som inte lydde blev vräkta från sina bostäder och sparkade från jobben. I ett anslag från konsuln på järnverket kunde man läsa: ”Den som vill göra eller låta i politik får söka sig arbete på annat ställe”. Själv var både han och hans söner högst politiskt aktiva och skulle senare delta i att grunda det som idag är Svenskt Näringsliv. Det går igen. Idag ser vi hur vår utbildning säljs ut, dom gemensamt ägda bostäderna blir färre och våra vårdcentraler privatiseras. Brukspatronen spatserar fortfarande, men har antagit en annan skepnad.

Under Sandvik AB:s bolagsstämma 1980 fanns en dödsruna uppsatt vid ingången. Där hade fackklubben skrivit: Sandviks vinst 9/5 1980 Sörjd och saknad av arbetarna på Sandvik AB ”Glädjen blev kort Vinsten flög bort” Vinstutdelning äger rum på Kontor 79 (Hilton). Några år senare sparkades 600 arbetare från Sandvikens järnverk.

De som får betala när konjunkturen svänger är alltid dom samma, dom som sitter säkert oavsett, likaså. Efter decennier av nedskärningar, EU-anpassning och en aggressiv ideologiproduktion råder det idag närmast konsensus. Under den senaste ekonomiska krisen fick vi stå för notan igen, med massarbetslöshet, skattesänkningar och utförsäljningar. Men det får vara nog nu. Ett eliternas projekt är ett skört samhällsbygge om folket blir upprörda och förbannade. Konsensuspolitiken måste få gå i graven, frid över den. Och till den elit som mässar till oss ovanifrån att det går bra nu, kompis det går bra nu, så är vårt svar – Nej, det går fan inte bra nu. Det är samma gamla höger nu som då. Deras kompisar är fortfarande patron och direktören. Det är vi mot dem. Kamrater, vi ska tömma aktieportföljerna och syna skattedeklarationerna. Överklassen har festat länge nog. Lyxlivet för tjuvarna och banditerna är över.

Kamrater, förbundet håller kongress i en mycket hård tid. Så har vi sagt flera gånger. Men utan att förringa tidigare strider i kampen, är den tid vi verkar i nu brutalare än på väldigt länge. Det syns i det generella och det finns i detaljerna. Den svenska överklassen mår bra, bättre än på väldigt länge. Medan vi inleder vår 45:e kongress rasar rasistiska krig runt om oss i världen, medan vi håller kongress här inne säljer högern ut våra gemensamma tillgångar som om det vore prydnadssaker på en loppmarknad, och när vi har avslutat kongressen kommer angreppen mot fackföreningsrörelsen och dom som jobbar, att fortsätta hagla. Pamparna, som huserar på aktiemarknaden, bestämmer vem som får sparken och vem som får stanna kvar, ropar efter krig och förstörelse, gör allt för att ge överklassen klirr i kassan. Samma elit försöker framställa facket som maffia, sjuka och arbetslösa som snyltare, och människor som fråntagits rätten till ett mänskligt liv som terrorister. Kamrater, det är mot den bakgrunden med den insikten vi formerar vår anfallsstrategi under den här kongressen.

Kamrater, jämlikhet och ojämlikhet är inga abstraktioner, dom går att finna i statistiken, siffror och tal som berättar för oss hur inkomstskillnaderna ökar människor emellan, om hur dom ekonomiska orättvisorna växer, inte bara i Sverige utan i hela världen. Förresten behöver man knappast statistiken för att hitta ojämlikhetens spår. Den har etsat sig fast, som ett märke hos människor som inte äger sig själva.

Så låt oss fortsätta att tala om klass kamrater. Jag vet att det är brett men jag vill tala om den delen, LO-kollektivet, inte dom utsatta, inte dom lärda, utan den majoritet som i tidningarnas tusentals tryckta tecken reduceras till en notis. ”Man död i arbetsolycka”. Om det inte finns sensationslystnad i luften förstås, vilket betyder många lösnummer och garanterad cashflow åt ägarna. Då kan det till och med bli ett löp. ”Gängbråk i Rosengård”. Men vem skildrar vardagsslitet, vardagslivet, vardagsstressen, vardagstristessen? För den majoritet av befolkningen som inte tar in på surdegshotell, hänger på espressobarer eller studentikosa universitetsföreningar. Vem skildrar oss på allvar? Vi som sitter i kassan, städar hotellrummen eller tar hand om pensionärerna. Stig Sjödin som jobbade på Sandvikens järnverk gör det i dikten, Kolskjutaren. Ni har hört mig citera honom förut. Han sätter ord på vanmakten, talar om arbetarklassen, utan att romantisera, förenkla eller komma ovanifrån. Det är det som gör att jag återkommer till honom.

Han är en av de tysta, stillsamt grå
som aldrig gör väsen kring sin person.
Han sköter sitt arbete mekaniskt,
talar aldrig på möten, syns inte ute.
Hans vedbod är renare än ett apotek
och ordnad efter stränga mönster.
Han fostrar livet till att gå
i invanda banor och han tycker illa
om helgdagar mitt i veckan.
Han skjuter kol till ugnarna
och tycker det är likgiltigt
vem som gör det.
På honom bygger man samhällen.

Kamrater, det är alla vi som varje dag tillsammans bygger landet genom våra arbeten. Och på oss bygger man samhällen. Jag tänker på min farmors händer som arbetade till pensioneringen på tvätten i Ockelbo, jag tänker på min farfars armar som byggde vägarna direktören går på. Jag minns min morfars guldklocka från järnverket och jag minns på min mormors skurhink. Och kom ihåg, kamrater – utan oss finns ingenting.

Klasshatet som jag bär inom mig är inget jag har uppbringat, det föddes jag med. I slutet av åttiotalet var jag butiksbiträdets dotter som satt i samma bänkrad som direktörens son. Vi är barn av vår tid och samhället har än så länge inte behandlat oss som ska bygga landet i framtiden särskilt väl. Jag växte upp med blåvitt, konsumkassar och villfarelsen att alla som hade något innanför pannbenet röstade på VPK. Klasskillnaderna var inte lika avgrundsdjupa då, om än milsvida. Att vi säger att det var bättre förr, har ingenting med ett nostalgiskt tillbakablickande att göra. Vi är ett revolutionärt ungdomsförbund som vill förändra samhället i grunden. Men det gör oss inte till några dumskallar. Det finns grader i helvetet och just nu är temperaturen satt på maxgräns. Det fanns barnfattigdom, rikemansgetton, och överklassreservat även innan vår generation. Men istället för att gå bakåt, kämpade arbetarrörelsen så att samhället gick framåt. Idag är arbetarrörelsen tillbakapressad. Vår generation har fått växa upp med ständiga försämringar. Privatskolornas explosion, privatiseringarnas era och den så kallade flexibla arbetsmarknaden. Det har varit kapitalisternas decennier och nu har dom flyttat fram sina positioner ytterligare och intagit regeringskansliet. Kamrater, för att kunna förändra måste vi veta var vi står, och just nu brinner det.

Kamrater. Jag gör mig lite märkvärdig och fortsätter att pratar om mig själv. När jag gick i skolan ville jag till varje pris se till att inte uppfattas som ”tjejig”. Tjejig var lika med svag och det ville man ju inte vara. Därför lyssnade jag på Metallica när dom andra tjejerna lyssnade på Take That, jag spelade bastuba i skolorkestern, alla andra tjejer spelade förstås klarinett, och jag lärde mig alla fotbollsspelare i Engelska ligan utantill. Jag pratade ofta skit om dom tjejiga tjejerna som grät, tyckte om hästar och var bollrädda. Jag fick hänga med killarna. Men ibland gick jag för långt, som när jag vann över alla i klassen i armbrytning, då hängde man plötsligt löst. Till slut lärde man sig vad som gällde, vart gränsen går. Typ vid portionssnus och mellanöl.

Senare i livet fick jag feminismens verktyg, jag släppte på tidigare föreställningar om hur man skulle vara, och vågade göra saker som jag aldrig tidigare gjort. Det vackraste med feminismen är skuldbefrielsen, när skammen inte längre bränner lika starkt i kroppen, när man istället kan bygga systerskap och gemenskap.

Kärar systrar. Nu talar jag till er. Den kollektiva bekännelsen är någonting storartat och centralt i frigörelsekampen. Det handlar förstås inte om någon jävla syjunta. Det har handlat om att bekänna tillsammans och inse att man inte är ensamma, att formulera en problembeskrivning, ta fajten för att den ska vara erkänd, vinna den och bygga vidare.

Könsförtrycket är en speciell typ av förtryck. Det pågår mellan älskanden, man kan inte bara resa sig upp och skrika ”Go home”, eftersom man ibland delar frukostbordet. Det är inte en kamp emot direktören, utan en kamp mot en ordning som känns in på bara skinnet. Könskriget är lönlöst, för det går inte att vinna. Vi måste vara många, både kvinnor och män, som tar kampen emot ordningen. Att se sig själv i andra, måste börja gälla även i tv-soffan. Det är fundamentet i Ung Vänsters feministiska projekt.

Det personliga är politiskt, konstaterade feministerna på 70-talet och drog upp en rullgardin som skymt bärande områden av könsförtrycket genom historien. Dom möttes av moralkortet. Det har män som hatar kvinnor använt sig av i alla tider. Idag pågår samma diskussion kring sexköpslagen, med påstått liberala argument.

Korten blandas, och kampen om frigörelse likställs med att beröva feminismen på känslor. Min fråga till dessa ”liberaler” blir: Varför ska vi då kämpa? Frigörelsen handlar inte om att utplåna känslor, tvärtom: det handlar om att frigöra dom.

Det finns också dom som vänder sig inåt och vill bygga pyramider istället för att riva murar. En kvinnotyp ställs mot en annan. Och systerskapet där emellan anses omöjligt. Min bästa vän var klassens hora som alla fick ta på men som ingen ville ha. Där satt hon i sitt blekta hår och foundation smörjd i hela ansiktet. Killarna äcklade sig över henne, men tog ändå för sig som om att det vore några jävla bjudkarameller från Konsum. Det hade antagligen inte hänt en övre medelklasstjej. Å andra sidan hade det aldrig någonsin hänt en arbetarklassman.

Ung Vänster har varit, och är, den viktigaste feministiska kraften i Sverige. Vi går först här, kanske på ett tydligare sätt än inom något annat område. Vår feministiska offensiv riktar en sylvass udd mot dom ekonomiska orättvisorna, den ojämlika arbetsmarknaden men också mot det som sker i det privata. Det är en feminism med sprängkraft som säger – det är nog nu, inga fler ursäkter.

Rasismen förändrar Sverige. Svenska folket får se debattsofforna till brädden fyllda med åsikter som handlar om den så kallade invandrarfrågan. Alla talar svenska och experter som aldrig satt sin fot i förorten pratar om bilar som brinner och religiös extremism. Debatten har fastnat i rondellen och vi har nu ett rasistiskt parti i riksdagen. Vi ska bekämpa dom och stoppa smittspridningen. Islamofobin är vår tids stora fråga. Det spelar roll vad vi gör nu för vad som blir Sverige i framtiden. Därför går vi i först ledet i kampen mot rasism.

Förutom att stå upp för människovärdet, är en nödvändig antirasistisk strategi för oss att ha svar på dom verkliga problem som människor upplever. Människor sparkas från jobben, dagen efter blir dom inhyrda igen. Den flexibla arbetsmarknaden må vara flexibel för direktörerna som vill göra snabba cash, men för den som jobbar och vill kunna planera sitt vardagsliv, är det rena kaoset. Så kan vi inte ha det, vi måste sätta stopp för fattigdomssverige och vi måste bygga landet igen, och är det någon som ska stå med mössan i hand är det regeringen och deras lakejer.

Att vara det tydligaste vänsteralternativet i svensk politik på 2010-talet ställer delvis nya krav på strategier, såväl politiska som organisatoriska. Sverige ser definitivt inte ut som det gjorde på 70-talet längre. Skillnaden mellan 90-talets Sverige och nutiden är påfallande. Den politiska kartan är omritad och dom faktiska förutsättningarna ser annorlunda ut idag för oss som vill ha en radikal förändring.

Kamrater med den nuvarande regeringens politik ser vi hur ett brutalare klassamhälle växer fram. Fundamenten i den svenska modellen håller på att vittra sönder, det har länge saknats en politik för full sysselsättning och villkoren på arbetsmarknaden domineras av otrygghet. Avregleringar och privatiseringar har trängt undan demokratin och politiken på område efter område. Entreprenörsandan tvingar fram ett marknadstänkande och även stora delar av den offentliga sektorn drivs idag efter marknadsliknande modeller. Klassamhället och skillnader beroende på kön såg annorlunda ut innan friskolereformens införande, explosionen av visstidsanställningarna och EU-direktivens tvångströjor. dom enorma skattesänkningarna och trygghetssystemens totala urholkning har förändrat Sverige i grunden. För att använda mig av ett gammaldags utryck i dessa förnyelsetider: relationen mellan arbete och kapital är en annan idag.

Kamrater, vi måste vara ett alternativ och det blir vi inte genom att enbart säga det, vi måste göra förändring, vi måste visa att vi inte bara snackar utan att vi faktiskt gör något. Vi är inga frilansande frihetskämpar, vi är inga nöjesradikaler, vi är inte heller några försoffade ungdomspolitiker vars ideologiska förvirring handlingsförlamar oss. Vi är dom som inte bara pratar politik, vi gör politisk förändring.

Den ilska vi känner över att Sverige och världen är så förbannat orättvis den ska vi rikta utåt. När man inte får bekräftelse av omvärlden börjar man söka den på annat håll. Det har varit lite av en sjuka inom vänstern i alla tider. Vi ska inte leta fiender i våra egna led, eller låta oss splittras av motvinden. Tvärtom.  Jag vill att vi ska ta oss an den nya tiden med all vår samlade kraft och kampvilja. Låt oss visa att vi värnar vårt vapen, vår organisation. Låt oss visa att vi sätter oss över intrigspel eller destruktiva diskussioner i interna rum. Vi har lärt av historien. Och vi kommer aldrig igen att förgöra oss själva på det sättet, för vi har en målsättning som förpliktigar.

Vi ska vara dom bästa systemkritikerna, men för att kunna vara det måste vi se det nya systemet. Den vänster som fastnar i det förgångna är dömd att misslyckas. Det viktigaste för ett revolutionärt ungdomsförbund som vill ändra samhället i grunden har alltid varit att lyckas se sin egen tid, för att kunna gripa in i den, för att kunna förändra.

Arbetarrörelsens viktigaste framtidsförsäkring är krav på förändringar som skapar samhörighet. Som istället för att segregera och dela upp, ser till att människor möts och kan se sig själv i varandra. Men det handlar också om att kunna tonsätta kraven så att människor känner igen sig, och viktigast av allt, att ha en organisation som kan bära upp dom krav vi ställer. Vi ska fatta beslut om gemensamma projekt och sedan gå ut tillsammans och göra dom projekten.

Att ta ansvar innebär inte att gå högerut, det handlar inte om att ställa krav som ryms inom dom ekonomiska ramverken eller börja våra pressmeddelanden med att Ung Vänster kräver fler fritidsgårdar, om statens finanser så tillåter. Vi är inte och kommer aldrig att vara en plantskola för framtida politiker, av den enkla anledningen att vår kamp, vårt dagliga slit behövs här och nu. Det behövs en tvärvändning i politiken. Vi ska bygga ut välfärden och trygga arbetsmarknaden.

Men det räcker inte. Vi är inte nöjda så. Jag läser i Stig Sjödins ”Ordet och friheten”:

Var gång som någon förväxlar friheten
med tillgången på lagom tempererade måltidsdrycker
koagulerar solen och frost brakar in i källan.
Det finns inget lagom
för det ord jag avser.
Det finns knappt plats
för dess kraft i världarnas oändliga
ljushav.

En lyckosam frihetskamp kräver revolutionärer som kan berätta berättelsen om det verkliga livet som människor lever, långt bort från lyxbåtar, fastighetsskatt och aktieutdelning. Människor som kan få det att gå ihop, som kan skapa ett sammanhang i den tid som annars så ofta kännetecknas med det direkt motsatta. En revolutionärs största uppgift i dagens avpolitiserade klimat är inte att övertyga människor om att en förändring är nödvändig. Människor kan se hur deras situation förvärras med Reinfeldts regering. Människor som vi, som varje dag möter vår spegelbild och blir påminda om vår hunsade ställning, om klass- och könsorättvisorna som etsat sig fast, om att vi inte äger oss själva. Men vi måste också övertyga och visa människor att en förändring inte bara är nödvändig utan också fullt möjlig, att marknadsfundamentalismen och könsmaktsordningen inte är några av naturen givna tillstånd.

Vår största fiende är vanmakten som slår rot och får fäste i människor om dom aldrig får sin verklighet beskriven, om dom inte möter någon som gör förändring, om dom inte får höra någon tala om friheten. Vår politiska gärning bärs upp av insikten om att en människa inte ska behöva tjäna en annan. Att erövra människovärdet är feminismens och socialismens målsättning. Så när någon frågar oss hur vi kan vara socialister eller feminister frågar vi oss istället, hur kan man vara någonting annat?

Kamrater, det sägs att när det är slut minns man bara det som varit bra. Man får separationsångest och vill tillbaka. Jag vet att jag stundtals kanske vart en jobbig människa att leva med, jag har mina egenheter och brister. Jag hoppas att ni kan ha överseende med dom och med tiden förlåta. Men ni kommer att gå vidare, ni kommer snart hitta någon ny, yngre förmåga. Snart kommer ni att glömma, bli nyförälskade och hitta på nya saker att göra.

Vi kommer att ses igen, för vi kan väl åtminstone vara vänner, men det kommer inte att vara som förut. Det kan det aldrig bli. Och jag vet att jag måste släppa taget, hallå det är ju ändå jag som gjort slut, men det är svårt, det är så förbannat svårt. För jag älskar er, och jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna känna likadant med något annat. Samtidigt så är jag så oerhört tacksam för det som varit, jag ångrar ingenting, och jag visste ju, det ingick ju liksom i dealen, att det inte kunde vara för evigt. Och när ni minst anar det kanske jag kommer att stå där, på en veckokurs eller ett sommarläger, och kräva att få tala med er, om så bara för en liten stund.

Kamrater, trots min lite nostalgiska känsla av att vilja klamra mig fast vid det som varit, så önskar jag er all välgång och lycka i ert framtida projekt. Jag har fått vara en liten del av någonting väldigt bra. Jag kommer att sakna er oändligt mycket, men jag vet, att nya röster kommer att sjunga, klarare och vackrare, vassare och tonsäkrare. Det är min fasta övertygelse.

Jag vill tacka er för allt, för jag måste gå nu, och tills vi möts igen vill jag avsluta med att läsa ur ordet och friheten.

Också nu, när jag är bered att höviskt
och äntligen med en smula mognad ge mitt bifall
till dess många innebörder,
känns det som att grensla en schablon.
Men jag har det här alldeles bakom mig,
inom och utanför mig,
som skuldra och stödjande hand.
Frihet säger jag.
Och fanor slår eld i soluppgången.

Med det förklarar jag Ung Vänsters 45:e kongress för öppnad!

Ida Gabrielsson, förbundsordförande Ung Vänster

Sida 43 av 61« Första...102030...4142434445...5060...Sista »