God jul?

Flyktingar som försöker göra slut på sina liv. Som slutar prata. Slutar äta. Barn som blir okontaktbara och tas in på psyket. Kvinnor som går under jorden tillsammans med sina barn i skydd mot Migrationsverkets beslut som skickar människor tillbaka till en säker död och tortyr. Man kan lätt tro att ovanstående är typexempel från de länder i Europa där idag fascister sitter vid maktens roder. Dessvärre är det en medveten politik även i Sverige. I Sverige får du som flykting dagligen möta misstron, föraktet och ointresset. I Sverige ska du på nytt få känna vanmakt, hjälplöshet, bottenlös ångest och hur det är att vara totalt utlämnad till andra människors godtycke. I Sverige tar för många människor inte flykten slut. Vid den svenska gränsen har den knappt börjat.

Hos migrationsverket får du finna dig i hur det är att få dina berättelser, ärr från misshandel och psykiska trauman ifrågasatta och bestridda av tjänstemän. Intyg från experter som styrker de asylsökandes sak ignoreras fullständigt. Målet med den svenska flyktingpolitiken är uppenbart. Det handlar om att avvisa största antalet asylsökande. Gärna så fort som möjligt.

Migrationsminister Barbro Holmberg fortsätter oavsett kritiken från människorättsorganisationer sitt tåg mot en mer och mer repressiv flyktingpolitik. Alla vi som trodde att FN:s kommitté mot tortyr genom sina rekordmånga prickningar av Sverige skickat en tydlig signal om något är på tok fel med den svenska flyktingpolitiken har fått se hur fel vi hade.

Näst på dagordningen har regeringen ett avskaffande av möjligheterna till s.k Ny Ansökan. Ny Ansökan har fungerat som en säkerhetsventil i en dåligt fungerande asylprocess. Ny Ansökan handlar om att kunna söka uppehållstillstånd på nytt då man inte blivit trodd, då barnen inte blivit hörda, då någon i familjen blivit apatisk. Att ta bort Ny Ansökan är i nuläget att driva asylsökande in i permanent rättslöshet, förtvivlan och i värsta fall döden, eftersom det sista hoppet om att finna en fristad ifrån förtryck därmed släcks för många.

Människorättsexperter och psykiatriker som sticker upp och ryter ifrån mot vad som faktiskt händer bemöts med rena tystnaden. Hos Barbro Holmberg och arkitekterna bakom Fästning Sverige finns inget intresse av debatt. Dom ansvariga fortsätter enträget i försöken att övertyga den svenska befolkningen om att Sveriges asylpolitik är generös och human, att försämringen i rättssäkerheten för de asylsökande är för ”barnens skull” och att asylsökande går under jorden därför att besluten från Migrationsverket och Utlänningsnämnden varit ”otydliga”. Verksamhetschefen vid S:t Görans psykiatriska askutmottagning, David Eberhard, har helt rätt i sin beskrivning av att ”svensk invandrarpolitik har nått nivåer värdiga Nazi-Tysklands”.

Vi har en annan bild av verkligheten än Barbro Holmberg. Sveriges asylpolitik är till stora delar orättvis och inhuman, avskaffandet av Ny Ansökan är ett dråpslag mot barnen, och hur besluten från migrationsmyndigheterna är formulerade är i de flesta fall ovidkommande när asylsökande beslutar att gå under jorden. Att påstå något annat är ett hån mot alla de människor som idag lever helt utan rättigheter och skyddsnät i vårt land, i ständig oro över att bli upptäckta och i ovisshet inför om de har tak över huvudet och mat på bordet om en vecka.

Det är hög tid att riva upp den svenska flyktingpolitiken och göra den till ett föredöme, inte en fortsatt humanitär katastrof. Det får vara nog med undanflykter från Barbro Holmberg. Vi vill se en flyktingpolitik präglad av humanitet och respekt för folkrätten, inte av rasism, misstro och förakt. Vi är redo att ta debatten med dig Barbro Holmberg. är du redo för oss?

Ung Vänster bedriver i denna stund en flyktingpolitisk kampanj där målet är att samla in 50 000 kronor till fristadsfonden. Fristadsfonden instiftades 1995 och arbetar med att hjälpa asylsökande som fått avslag på sina asylprövningar. Fristadsfonden hjälper asylsökande flyktingar som hotas av avvisning och som inte kan återvända till sina hemländer. Många har varit utsatta för förföljelse och grym tortyr eller har traumatiska krigsupplevelser bakom sig. De asylsökande som fonden hjälper, hyser en välgrundad fruktan för att återvända till de länder de flytt ifrån och tvingas därför gömma sig i vårt land. Istället för julklappar – sätt in ett bidrag till fristadsfonden på postgironummer 26 31 25 – 7.

Tove Fraurud
Förbundsordförande Ung Vänster

Anita Dorazio
Fristadsfondens styrelse

Kamp mot nazismen! Inga fler hatbrott!

Slut upp på Medborgarplatsen 11 december klockan16:00

Talare: Kalle Larsson, riksdagsledamot (v); Pia Ortiz-Venegas, NMR; Lotta
Eriksson, Homosexuella Socialister; Jakob Ohlsson, Ingen Människa är
Illegal; Sofia Pérez, Stockholms LS av SAC och en talare från LO.

Artister: Monica Nielsen, Mikael Wiehe, Jan Hammarlund, Björnbröder,
Backroom Matches och MJMP.

Arrangörer:
Nätverket mot rasism
Fackligt Aktiva Invandrare
Grafiska Fackföreningen Stockholm
LO-distriktet i Stockholms län
SEKO Stockholm
SEKO klubb 119, tunneltågförarna
SEKO Postklubb Södermalm
Skärholmens LS av SAC
SSU Stockholm
Ung Vänster Storstockholm
Vänsterpartiet Storstockholm

Maila vad du tycker till Leijonborg!

Häromdagen torskade Lars Leijonborg återigen i en TV-debatt mot en sverigedemokrat. Leijonborg gjorde bort sig så fruktansvärt att han nu förtjänar inte bara en, utan flera utskällningar. Tryck här för att underteckna en utskällning till Lars Leijonborg!

Kampen för ett fritt och demokratiskt Palestina går vidare!

Yassir Arafat avled i morse, och beskedet om hans död kablades ut genom världens media. Reportrar och kommentatorer pendlade mellan att använda ord som "terrorist", "ett hinder för fred" till att kalla den oskadliggjorda presidenten för"landsfadern" och "personifieringen av den palestinska kampen".

Sanningen är väl att Yassir Arafat var varken eller. Yassir Arafat var Palestinas folkvalde president och som sådan en viktig symbol för den palestinska kampen för frigörelse, men han var inte den kampen. Den palestinska saken är och kommer alltid vara större än en man, och den palestinska kampen lever vidare även när symbolen Arafat är begraven.

Den stolta historia av motstånd och frihetstörst som skrivits i Palestinas namn är en historia som skrivits av miljontals palestinier, och den historien är långtifrån avslutad. Så Yassir Arafat må vara död. Men efter sig lämnar han ett folk som kommer att fortsätta kämpa mot ockupation och förtryck, och för ett fritt, självständigt och demokratiskt Palestina. Kampen fortsätter vid alla militära vägspärrar som Israel satt upp på de palestinska områdena, den finns i alla städer, byar och flyktingläger, trots Israels belägring och isolering, och den fortsätter trots Israels avrättningar och arresteringar av alla som deltar i den kampen.

Statsminister Göran Persson uttrycker nu sin sorg över Arafats död. För alla som förgäves krävt att statsministern skulle agera mot Israels behandling av den palestinska presidenten känns sorgen svår att ta på allvar. Under de senaste tre åren då Arafat suttit inspärrad i sitt högkvarter, Al Muqataa, i Ramallah på Västbanken, förnedrad av den israeliska motparten, och utdömd som "irrelevant" av Ariel Sharon, behandlades han som en persona non grata av resten av det internationella samfundet. Statsminister Göran Persson och utrikesminister Leila Freivalds är några av de ledare som borde skämmas över att man så ynkryggat gått med på Israels villkor för utfrysning av den palestinska presidenten. Det är något som Göran Persson, och Leila Freivalds ska komma ihåg när de åker till Kairo för att ta farväl av sin döda kollega. Vår regering är lika ansvarig som resten av världen för sin underlåtelse att protestera mot den grymma behandling som Israel tillämpat mot palestinierna.

Nu ska det hållas val i Palestina. I ett land där utegångsförbud, attacker och förnedring får fortsätta blir det omöjligt att genomföra dem fredligt och demokratiskt. På Israel faller därför det yttersta ansvaret för om den demokratiska processen kan fortskrida eller ej. Omvärldens ansvar blir att sätta press på Israel att upphöra med förtrycket, och på allvar ge sitt stöd till en demokratisk och fredlig utveckling i Palestina. Sveriges regering har nu chansen att sluta tiga – vi hoppas att de tar den.

För Ung Vänster fortsätter vår solidaritet med det palestinska folket och deras kamp för ett fritt, självständigt och demokratiskt land.

Tove Fraurud, förbundsordförande Ung Vänster
Hanin Shakrah, ledamot av Ung Vänsters förbundsstyrelse

Fyra år till av vansinne

Det blir fyra år till med Texasgubben vid makten i USA. Dödstraffanhängaren, jämställdhetshataren och kolonialisten från Texas besegrade den inte alls olike John Kerry.

Valutgången är kanske inte så förvånande i ett land där valsystemet handlar om att den som har störst valkassa vinner.

Tvåpartisystemet i USA där likheterna mellan demokrater och republikaner är större och fler än skillnaderna dom emellan är givetvis anledningen till varför halva USA:s befolkning valde att inte rösta. Det är absurt att tala om ett högt valdeltagande eller om demokratisk legitimitet för ett styre när så många aktivt väljer att inte rösta. Valet mellan Kerry eller Bush var mångt och mycket ett val mellan två huvuden på samma kropp. När presidentvalet i ett land endast står mellan en kandidat som Moderata Ungdomsförbundet hyllar, George Bush, och en annan kandidat som Liberala Ungdomsförbundet hyllar, John Kerry, så finns det givetvis ett fundamentalt systemfel.

Samtidigt finns det många starka och levande folkrörelser i USA. Miljörörelser, fredsrörelser, fackföreningar och kvinnorörelser som kämpar och sliter för att stoppa den utveckling som idag pågår i och utanför USA. Istället för att tillmötesgå dessa rörelser så vänder sig George Bush mot sin s k bas bestående av storfinans och oljebolag.

Fyra år till med George Bush innebär fortsatt stora försämringar i de sociala skyddsnäten i USA. Strypgreppet om löntagarna på arbetsmarknaden kommer dras åt ytterliggare och dom människor som slås ut i detta brutala klassamhälle får på sannolika skäl leva en del av sina liv i något av Bush alla fängelser. I en valkampanj där republikanernas mantra varit att staten inte ska lägga sig i den enskildes privatliv så kommer nu de fortsatta reaktionära antiabortlagstiftningarna att gälla och praktiseras, dödstraffet likaså samt diskrimineringen av homosexuella. George Bush fortsätter att pressa USA ljusår tillbaka i historien.

Under sina fyra gångna år vid makten har den galna Texasgubben inlett fullskaliga angreppskrig mot två av världens fattigaste länder. Det har gjorts i skarp strid mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Samma president som menar att abort är mord är samtidigt ansvarig för ett lemlästande och folkmord utan dess like. Sedan ”maktöverlämnandet” (i praktiken maktbehållandet) i Irak har andelen amerikanska trupper ökat och ockupationen tilltagit. Trupperna skjuter på demonstranter som kräver sitt lands frihet och oberoende. Trupperna förnedrar och trakasserar dagligen irakiska familjer med godtyckliga husrannsakningar och arresteringar. Trupperna har gjort tortyr och inlåsning av ockupationskritiska irakier till regel. Det koloniala tankesättet och praktiken känns igen. Med Bush är en fortsättning garanterad.

En president som inte bara anser sig vara guds utsända ledare för USA, utan för hela världen, borde kanske få sitt mandat prövat i global skala. I alla fall borde åtminstone folket i Irak och Afghanistan få en reell möjlighet att påverka vem som sitter vid rodret i Vita Huset eftersom USAs president tydligen anser sig ha rätten att bestämma hur just Irak och Afghanistan ska styras. Men att låta ”barbarerna” eller ”vildarna”, för att använda Per Ahlmarks termer, få rösta skulle säkerligen betraktas som en eftergift för ”ondskan” eller terrorn.

När Irak och Afghanistan bombats bort och ockuperats står fler länder på tur. Ett kommande krig mot Iran är inte en omöjlighet. En militär invasion och ockupation av Kuba finns till och med nedskriven i detalj. Miamihögern har i åratal beskyllt Bush för att vara för flat mot Kuba. De har krävt handling och demonstrerat under parollen ” Iraq today- Cuba Tomorrow”. En regelrätt kolonisation planeras därför där det kubanska samhället fullständigt ska kastas över ända för att bli en amerikansk lydstat under Bush. Detta planeras och diskuteras utan att nästan någon makthavare i världen reagerar eller protesterar. Ifall Kuba, eller något annat land, däremot planerade detsamma mot USA skulle givetvis ett ramaskri bryta ut och världens ledare skulle sluta upp bakom Texasgubben.

George Bush kan må hända tack vare kampanjresurser i miljardklassen och en förljugen retorik vinna val i USA, men i en folkomröstning i resten av världen skulle han förlora stort. De folk vars länder han har bombat sönder, privatiserat och ockuperat skulle rösta mot honom. De folk vars länder som styrs av korrupta regimer som George Bush göder med ekonomiska och militära medel skulle rösta mot honom. Alla de människor som över hela jorden ser igenom de lögner som Irakkriget genomförs i skulle rösta mot honom. Valnederlaget skulle bejublas och firas i alla världens städer som den indiska författaren Arundathi Roy en gång skrev. Vad exakt är det Göran Persson menar är så underskattat och fascinerande med denna president?

Jonas Lindberg, ledamot av Ung Vänsters verkställande utskott

Israel ut ur Gaza!


Den senaste veckan har den israeliska ockupationsmakten härjat i Gaza. I det som från israeliskt håll kallas ”Operation ångerns dagar” har över 90 palestinier dödats och hundratals skadats. Det är siffror som stiger för varje dag som operationen fortgår.

Flyktinglägret Jabaliya är en av de delar av Gaza som är hårdast drabbat. 600 familjer – uppskattningsvis 3300 personer har där varit helt förhindrade att lämna sina hem sedan operationen inleddes den 29 september. Många har fått sina el- och vattenledningar förstörda och är helt beroende av FN’s mattransporter. De transporter som israeliska militären inte tillät förrän i torsdags – en vecka in i operationen.

Det är inte första gången Israel genomför stora operationer på ockuperad mark, i Gaza senast i maj då Israel invaderade flyktinglägret i Rafah med många dödsoffer som resultat. Från israeliskt håll sägs det att det är en operation mot terrorism. I själva verket är det storskaliga försök att ta död på det palestinska folkets uppror – intifadan.

Den svenska regeringen är lika handlingsförlamad som vanligt. ännu en gång tillåts Israel mörda palestinier utan några som helst konsekvenser. Detta måste få ett slut. Tomma ord och lama fördömanden har tydligt visat sig vara otillräckliga, Israel måste känna av omvärldens kritik.

Vi kräver därför att Sverige och dess regering inte bara skarpt fördömer Israels agerande på de ockuperade områdena och USAs stöd till Israels politik, utan också verkar för att EU säger upp frihandelsavtalet med Israel. Vi uppmanar till bojkott av israeliska varor.

Sant och falskt om Kuba

I media har spridits uppgifter om att jag skulle ha sagt att Kuba är en demokrati. Efter det har en hel del ledarskribenter gått i taket. Upprördheten vore fullt rimlig, om det var vad jag hade sagt.

I Janne Josefssons dokumentär hör man mig säga att Kuba har fria val, men fortsätter man lyssna på meningen så hör man mig också säga att valen ”de facto är organiserade så att det är extremt svårt att påverka”. De är alltså – i praktiken – inte demokratiska.

Om Janne Josefsson varit mer intresserad av att berätta vad jag verkligen tycker och inte bara bevisa sin egen tes om mig som förd bakom ljuset, hade jag kunnat få fortsätta. Då hade jag kunnat berätta hur jag ser på den kubanska revolutionen – de stora demokratiska problemen och möjligheterna till en demokratisering av det kubanska systemet.

På Kuba genomförs val till nationalförsamlingen vart femte år, det kan man som jag säger i TV, läsa i den kubanska konstitutionen, men lika gärna på t.ex. CIA:s hemsida. Dessa val är formellt sett fria, i meningen att det inte finns några formella spärrar för vem som kan väljas. Man måste till exempel inte vara medlem i kommunistpartiet. Teoretiskt sett är kubanerna fria att stryka bort hela etablissemanget och tvinga fram regimens avgång. I praktiken är det förstås nästintill omöjligt att genomföra något sånt utan organisations- press- och yttrandefrihet.

Jag önskar en fredlig, demokratisk utveckling av Kuba, där de många viktiga framstegen i den kubanska revolutionen får leva kvar, medan de odemokratiska och totalitära delarna av systemet monteras ned.

Det finns delar av vänstern som romantiserar Kuba. Det är på en del sätt förståeligt, men ändå felaktigt. För vänstern är det avgörande att vi lyckas försvara de viktiga landvinningar som gjorts i och med den kubanska revolutionen, utan att för den skulle blunda för övergreppen. Ung Vänster har inte något samarbete med det kubanska kommunistpartiet. Vi ser inte Kuba som en modell för den socialism vi vill bygga. Kuba behöver många vänner, men inte sådana vänner som låter bli att kritisera.

För att en sådan utveckling ska kunna ske, menar jag också att det är fullständigt avgörande att diskutera USA:s roll och deras tydligt formulerade agenda om att förändra, med våld om nödvändigt, det kubanska systemet, och ersätta regimen med en av USA godkänd regering. Kuba behöver en opposition, men den behöver en kubansk opposition, inte en amerikansk.

Blockaden måste brytas och Sveriges regering och EU måste fördöma den lång rad brott mot folkrätten som USA gör sig skyldig till.

Så till frågan om vilket land som är mest demokratiskt, Kuba eller USA. USA är ett land som formellt sett är en demokrati. Man har val vart fjärde år, och de flesta får ställa upp till val. Trots det låter 100 miljoner amerikaner bli att rösta, helt enkelt för att de, och här är ordet igen, de facto, saknar möjlighet att skapa alternativ. Naturligtvis finns teoretisk möjligheten för vem som helst att ställa upp i det amerikanska presidentvalet och vinna – men i praktiken kan bara den med stöd från mycket rika finansiärer faktiskt göra det. Därför ställs i det kommande presidentvalet två kandidater mot varandra som representerar i stort sett samma politik, och snarare företräder intresset hos sina finansiärer än majoriteten av det amerikanska folket.

USA är också ett land, som av en lång rad människorättsorganisationer kritiserats för övergrepp mot de mänskliga fri- och rättigheterna i samband med den s.k. kampen mot terrorismen. Där kan man bli misstänkt terrorist för att ha besökt ett möte eller skrivit en insändare om fred. Den federala polisen har getts kraftigt utökade befogenheter att registrera alltifrån vilka böcker du lånar på biblioteket till vilka hemsidor du besöker. Tusentals amerikaner med arabisk bakgrund har gripits, på mycket lösa grunder, ofta utan att ens få reda på vad de är misstänkta för. Det är också ett land där en stor del av den arbetande befolkningen förnekas den grundläggande rätten att bilda fackföreningar.

I världen spelar USA en allt annat en demokratisk roll. USA ger militärt stöd till 80% av de länder som enligt Amnesty använder sig av tortyr. Det är idag ett land som ockuperar ett annat land, utan respekt för FN:s konventioner, och har bland annat i detta land gjort sig skyldiga till tortyr av sina fångar och har förbjudit kritiska röster som t.ex. TV-kanalen Al-Jazeera. Man har en lång och smutsig historia av politiskt, ekonomiskt och militärt stöd till militärkupper och förtryck runt om i världen.

Lägger man USA:s agerande i resten av världen ovanpå de redan stora demokratiska brister som finns inom landet, menar jag att det sammantaget är svårt att kalla det en demokratisk stat. Det är inte en diktatur, men alltså heller inte en demokrati.

Att USA på många sätt är odemokratiskt förändrar inte det faktum att Kuba också är det, men det komplicerar diskussionen om vad som är demokrati och vad som är diktatur. Min slutsats – till skillnad från borgerliga debattörers – är att det föreligger systemfel på båda ställena. Det intressanta är ju att inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna i USA alltid ses som ett undantag, medan det på Kuba ses som en följd av samhällssystemet.

Tove Fraurud
Förbundsordförande Ung Vänster

Nu får Reinfeldt ta och dämpa sig

Hur många gånger ska man behöva säga det. Det är faktiskt så att rymningarna från de svenska fängelserna INTE har ökat. De rymningar där delar av Sverige brottlingselit har dock vara tacksamma för Fredrik Reinfeldt och hans repressionsvurmare. Man vill bygga ett svenskt Alcatraz, ett så kallt superfängelse. Man sitter i diverse TV-soffor och dillar om att det finns människor i det här landet som inte på något sätt kan tas eller hjälpas från den brottsliga banan. Nej, det ska låsas in superfängelsen och Fredrik Reinfeldt spolar så gärna ner nycklarna i sin toalett i sin rikemansvilla.

Mitt i allt repressionsvurmande så missar dock Reinfeldt och gänget en väldigt avgörande detalj. En fråga som man normalt sätt alltid ställer sig. Frågan är enkel och stavas: Varför?

Faktum är det att det går att förebygga brottslighet. Det går också att på ett mänskligt sätt hantera faktiskt psykiskt sjuka människor. Det är det där som kallas välfärd. Något som Reinfeldt helst av allt vill nedmontera.

Kriminaliteten i samhället ökar i takt med att klyftorna vidgas mellan vanligt folk och överklassen. När fritidsgårdar stängs så ställs ungdomar utan tjocka plånböcker inför det faktum att det faktiskt inte finns någonting att göra. Om Reinfeldt eller någon annan av hans repressionsvurmare hade åkt ut till vilken jävla förort eller småort på landsbygden och under en period levt i ungdomar i Sveriges verklighet så hade de kanske haft en annan uppfattning. Det är faktiskt så att det är lättare för majoriteten av ungdomarna i Sverige att ta steget till den brottsliga banan än att få ett respektabelt jobb inom näringslivet eller för den delen en fast anställning. När det kommer till kritan så står Fredrik Reinfeldt med vänner för en politik som genom skattesänkningar och fortsatt nedmontering av välfärden vill minska vanliga ungdomars chans till ett drägligt liv.

De brott som begås av mentalt eller psykiskt sjuka människor går också att förebygga. Den hets mot dessa människor en skam för den svenska demokratin och devisen om alla människors lika värde. När borgerligheten ackompanjerande av socialdemokratin stängde flertalet av mentalsjukhusen i Sverige så la de också grunden för en ökad brottslighet. Många av dessa människor är så isolerade från samhället att det enda sättet att försöka ta sig in är den brottsliga banan. Lösningen på detta är en upprustad psykvård. Att dessa människor får samhällets stöd. Ett stöd som inte Reinfeldt eller någon av hans repressionsvurmare är beredda att ge. De vill slänga in mentalt sjuka människor på vatten och bröd i det så kallade superfängelset.

Repressionsdebatten som Reinfeldt med fler har startat är inte seriös. Vi önskar och hoppas på en mer konkret och verklighetsbaserad diskussion om hur man får ner brottsligheten i Sverige. Svaret på den frågan är och förblir: Välfärd och demokrati. Så dämpa dig lite nu va, mister Reinfeldt.

Alex Bengtsson, Ledamot av Ung Vänsters verkställande utskott.

När ockupationen blir melodifestivalen

Den amerikanska ockupationsmakten i Irak utlyste nyligen en tävling för att få fram en ny flagga och en ny nationalsång för att sudda ut minnet av Saddam Hussein. Ockupationen blir som melodifestivalen, eller som en mellanstadieläxa: ”Rita en egen flagga”.

Hittills har 1056 amerikanska soldater dödats i Irak. Mer sällan får vi höra hur många irakier som dödats. Hur många irakiska familjer som sörjer efter någon, hur många irakier som mist en vän. Men när amerikanerna genomför massiva bombattacker över de fattigaste delarna av Bagdad för att hoppas på att döda en utpekad terrorist, när kan man räkna med dödade och sårade, då passar ockupationen inte som schlagertext längre.

Det fanns en tid då man menade att kriget redan var slut. Det skulle bli ett snabbt krig, förutspådde man, och man trodde man hade lyckats. Saddam Hussein hade avsatts, gått under jorden, hittats och fängslats. De hade fel, kriget pågår än. För ett land är inte dess ledare. Ett land är ett folk, och ett folk kan man inte ”ta över”. Kriget pågår än, med självmordsattacker från ena sidan, och världens mest massiva krigsapparat på den andra. Kriget är inte över, och det går inte att sudda ut minnet av en diktator, eller vetskapen om att ett krig pågår utanför ens dörr genom en liten uppiggande tävling.

Irak är vår tids Vietnamn, men många har missat poängen. Hur fri från skrupler man än må vara, och hur mycket pengar man än må ha, kan man aldrig rita ett annat lands flagga. Man kan aldrig ”ta över” ett annat folk. även här hemma har en del missuppfattat denna enkla sanning. Man menar att det blivit demokrati i Irak nu, att landet är fritt från förtryck och förbud. Men vi vet att sanningen är en annan. Demokratin är längre bort än någonsin, skräcken ständigt närvarande. Det irakiska folket lever under ockupation, och den ockupationen måste upphöra för att fred, frihet, mänskliga rättigheter och demokrati ska komma till stånd.

Vi som gick på gatorna den 15 februari 2003 för att protestera mot planerna att påbörja kriget, vi kan fortfarande vara stolta. Vi försvarade de mänskliga rättigheterna då, och vi fortsätter att försvara dem. Motstånd mot diktatur och brott mot mänskliga rättigheter heter inte ockupation. Det heter inte heller krig. Det heter nationellt självbestämmande, och det heter fred.

Avbryt ockupationen!

Stöd motståndet i Irak!

Anna Morvall, vice ordförande
Kontakt: 0739-81 29 71

Kuba – ett föregångsland?

Ung Vänsters syn på Kuba har diskuterats en del i media den senaste tiden, och vår kritik av Kubas demokratiska brister har ifrågasatts. Allt sedan 1996 har dock Ung Vänster haft en tydligt kristisk hållning mot inskränkningarna av vissa mänskliga fri- och rättigheter på Kuba.

Utdrag ur Ung Vänsters kongressuttalande:

Kubafrågan kan delas upp på två områden, dels diskussionen om demokrati på Kuba, dels frågan om det amerikanska handelsembargot mot landet.

Ung Vänster ser den långvariga amerikanska blockaden mot Kuba som ett utslag av en imperialistisk världsordning där USA påtvingar världen sina egna ställningstaganden. I sin idoga strävan att med alla medel krossa den kubanska regimen förvägrar USA Kubas befolkning till och med mediciner och mat – något som tydligt visar att det inte är den kubanska befolkningen som USA bryr sig om, utan egna maktintressen.

Blockaden strider på flera punkter mot folkrätten, då USA försöker att på olika sätt tvinga andra länder att följa den. Ung Vänster stödjer Kubas rätt till självbestämmande och soloidariserar sig med det kubanska folket. Därför är det självklart för oss att fördöma blockaden.

På Kuba pågår inskränkningar i yttrande- och organsiationsfriheten. Det är uppenbart att den kubanska regimen har fängslat människor enbart på grund av deras åsikter och legitimt framförda kritik – ett förfarande som Ung Vänster fördömer.

En oroväckande tendens är det angiverisystem som uppstått i anslutning till de s.k. kommittéerna för revolutionens försvar. Dessa kommittéer består huvudsakligen av vanliga medborgare och har spelat en positiv roll genom att uppmuntra till att krtitik förs fram på lokal nivå. Det är därför särskilt beklagansvärt att dessa organ, vars roll varit att stärka demokratin, istället inskränker den. Bristen på demokrati har också lett till att byråkrater i statsapparaten har skaffat sig ekonomiska privilegier, ett mönster som känns igen från länder i det forna östblocket.

Den kubanska regimen hävdar att yttrande- och organisationsfriheten på Kuba inskränks, därför att det dels råder brist på papper i landet, och dels för att alla tidningar och organisationer frikopplade från statsmakten, huvudsakligen skulle finansieras från USA.

Ung Vänster menar dock att detta inte på något sätt rättfärdigar inskränkningar av yttrande- och organisationsfriheten, som är grundläggande delar i den politiska demokratin. Att värna demokratin måste vara en central del i varje socialistisk rörelses kamp. Socialismen stagnerar utan den öppna samhällsdebatt, som idag inte tillåts på Kuba.

Blockaden har varit en bidragande faktor till att de stora sociala landvinningarna på Kuba nu alltmer naggats i kanten. Kuba har haft ett mycket välutvecklat sjukvårdssystem, där rätten till kvalificerad sjukvård har varit allmän. Man har legat förvånansvärt långt framme när det gäller medicinsk forskning, också i en internationella jämförelse. Utbildningsväsendet har garanterat alla barn utbildning och kampen mot analfebetismen har varit framgångsrik – i jämförelse med andra latinamerikanska länder närmast exceptionell.

Sida 56 av 61« Första...102030...5455565758...Sista »