Ska vi jobba på distans från äldreboendet eller graven?

I den nyligen presenterade Senior 2005-utredningen sägs det att varannan svensk i framtiden skulle behöva arbeta till 79 års ålder för att behålla den nuvarande balansen mellan förvärvsarbetande och andra. Detta anses som nödvändigt för att klara försörjningen av våra äldre och den gemensamma välfärden, givet faktumet att vår befolkning blir allt äldre.

Detta är förvisso endast ett räkneexempel. Men likväl ett hån mot de som redan idag sliter ut sig under sina yrkesverksamma liv. De flesta vårdbiträden tar helt enkelt slut i kroppen i femtioårsåldern. Väldigt många i arbetarklassen överlever inte ens till 79 års ålder. Att låta svaret på frågan om vår demografiska trappa bli att helt sonika konstatera att människor måste arbeta längre upp i åldrarna är inte en hållbar strategi.

Det är inte första gången olika former av förment tekniska eller s.k. objektiva begränsningar används för att definiera vad som anses politiskt möjligt. Den här gången är det hänvisningar till den demografiska sammansättningen av folket, men i andra sammanhang handlar det om saker som utgiftstak eller ”ekonomiska realiteter”. Naturligtvis kan man inte vifta bort detta utan att syna det vidare.

Då framgår, att det bara är begränsningar om man antar en massa andra saker. Om man på förhand utgår från att vi ska fördela rikedomen i vårt land på ett visst sätt eller att bara vissa skatteintäkter är möjliga. En djärv satsning på en stor och fungerande offentlig sektor är den enda rimliga lösningen. Vi behöver betydligt fler anställda inom offentlig sektor än idag, inte färre. Pengarna finns i allra högsta grad, det vi i längden inte har råd med är nuvarande nedskärningar. Vi står helt enkelt inför ett vägval – om de flesta ska slita ut sig för att ett fåtal ska ha en trygg och lyxig tillvaro och ålderdom eller om samhällets rikedomar, som vårt gemensamma arbete producerar, ska användas till vår gemensamma välfärd.

För att skaffa ordentliga möjligheter för människor att ha ett bra liv och en värdig ålderdom, krävs även att man har rimliga förhållanden under sina yrkesliv. Genom att sänka arbetstiden minskar vi belastningen på oss under tiden vi arbetar. Det gör inte bara att vi orkar jobba hela vägen fram till 65-årsdagen, utan också att vi mår bättre när vi blir gamla. På så sätt får vi höjd livskvalitet när vi blir äldre och en bra arbetsmiljö idag.

Ja, vår befolkning blir allt äldre. Belastningen på välfärdssystemen kommer att öka i framtiden. Men det håller inte att använda just detta faktum som slagträ för nedskärningar. Nej, låt detta faktum istället leda till den enda rimliga konsekvensen – en större gemensam sektor.

Ung Vänsters förbundsstyrelse 031102

Räkna med bråk i Västra Götaland

Att successivt höja biljettpriser, avgifter för månadskort och göra det näst intill omöjligt för vanligt folk att nyttja kollektivtrafiken är något av en modefluga bland landets lokala beslutsfattare. Det senaste exemplet är Västra Götalandsregionens politikers brutala prishöjningar som i månadsskiftet trädde i kraft.

Som så många andra gånger handlar det om en medveten felprioritering och en brist på helhetssyn vad gäller trafiken. Politikerna öser in pengar i ett biltunnelprojekt under Göta älv samtidigt som man underminerar det offentligt ägda bolaget Västtrafiks budget.

Liksom förr och såsom alltid handlar det om en intressekonflikt. överklassen tar gärna bilen in till stan och deras ungar får väl skjuts av barnflickan till hockeyträningen.

Nu är det ju så att situationen för vanligt folk inte riktigt är densamma. Resultatet av prishöjningar är att man låser in oss i förorten och på landsbygden. Möjligheten att pendla eller ta sig någonstans på fritiden blir allt mindre.

Detta är en glödhet fråga och folk är rent ut sagt förbannade. I berörda klubbar och distrik påbärjar därför Ung Vänster på många håll i regionen kampanjer mot prishöjningar och för en bättre och billiga kollektivtrafik. Vi vet att vi har vanligt folk på vår sida. Trots att det borde vara annorlunda så är fallet inte detsamma med politikerna i Västra Götalandsregionen. Det är bara att räkna med bråk. Vi kommer inte att ge oss.

Ung Vänsters förbundsstyrelse 031102


För mer information, kontakta Hans Linde 0736 – 220 962

Skolverket fel ute

Två elever vid Burgårdens Gymnasium, som burit så kallad burqa har skapat en stor debatt om klädesplagget i svenska skolor. Skolans personal diskuterade frågan med eleverna för att komma fram till en lösning. Därefter vände man sig till Skolverket. Skolverket har nu beslutat att skolor har rätt att förbjuda elever att bära burqa. Skolverket kommer också med en rad motiveringar.

Vi menar att Burgårdsskolans hantering av situationen varit rimlig, medan skolverkets beslut och argumentation är problematisk och öppnar upp för en på många sätt obehaglig utveckling.

I sitt PM resonerar Skolverket kring så kallad positiv och negativ religionsfrihet. Med positiv religionsfrihet avses rätten att ha och manifestera en religiös uppfattning. Den negativa sidan är rätten att inte ha och inte behöva bli föremål för religion och religiösa manifestationer. Att Skolverket tar upp den här diskussionen i sin skrivelse är märkligt. Det är en sak att man i skolan inte ska behöva utsättas för religiösa påtryckningar. Men det är orimligt att se någon annans bärande av ett visst klädesplagg som religiös påtryckningar. Vad anser Skolverket om bärandet av kors eller davidstjärnor? Onekligen vill ju bäraren göra en religiös manifestation, eftersom till exempel kristendomen inte uttryckligen kräver ett manifest bärande av metallkors.

ännu värre blir det när Skolverket skriver om ”störning av ordningen i skolan, till exempel i form av bråk mellan eleverna, att de andra upplever otrygghet eller att diskussionen tar orimligt mycket undervisningstid i skolledningen”. Detta är hårresande resonemang. Om andra elever börjar slåss med varandra för att dessa flickor bär burqa, borde man rimligen ta diskussionen med de förstnämnda. Och det måste ju vara möjligt att diskutera samhällsfrågor i skolan, samtidigt som det alltid är skolpersonalens uppgift att sätta tidsmässiga ramar för klassrumsdebatter.

Skolverkets argumentation tenderar snarare att fördjupa den hårda, rasistiskt färgade hets mot och stigmatisering av muslimer som förekommer i vårt samhälle. Istället för att förbättra integration och jämställdhet försvåras snarare det arbetet. Utmålandet av människor som hjälplösa offer är inte ett särskilt bra sätt att få till stånd förändring. Och för de berörda flickorna lär till exempel bärandet av burqan bli en betydligt viktigare och mer symbolladdad fråga nu jämfört med innan rabaldret.

Det krävs också en insikt om att kvinnoförtryck går mycket djupare än ett enskilt plagg. Mona Sahlin har välkomnat Skolverkets beslut med resonemanget att bärande av burqa inte har med religion att göra utan är ett uttryck för att vilja osynliggöra och förtrycka kvinnor. Det är ett märkligt resonemang. Alla hämmande klädkoder för kvinnor har en patriarkal tankegrund. Men det är inget som förändras genom förbud.

Den som vill förbättra integrationen måste se till att den svenska kommunala skolan genom öppen debatt kan förhålla sig till likheter och särarter bland eleverna. är det något som ska förbjudas är det förstås religiösa friskolor, inte olika former av religiösa och/eller kulturella symboler.

Dags att välja sida, Freivalds!

Det är glädjande att FN:s generalförsamling nu uttryckligen fördömer byggandet av Israels Apartheidmur. Nu måste den svenska regeringen ta konsekvenserna av det. Kritiken måste också riktas mot USA, som konsekvent stöder Israels rasistiska politik.

Det säger Ali Esbati, ordförande i Ung Vänster i en kommentar till beslutet i generalförsamlingen natten till onsdag.

– USA är i själva verket garanten till att Israels rasistiska politik kan fortsätta. 144 länder röstade för resolutionen. Bara Israel, USA och två amerikanska lydstater (Marshallöarna och Mikronesien) röstade mot. Det visar hur Israel utan att blinka kan trotsa hela världen. Laila Freivalds måste nu visa att Sverige tar tydlig ställning mot den vidriga statsterrorism som Israel och USA gemensamt bedriver, forstätter Esbati.

– Det var bra att Sverige röstade för FN-resolutionen och att Pierre Schori kallade muren vid dess rätta namn: en apartheidmur. I själva verket är ju likheterna mellan Israels politik och det sydafrikanska Apartheidsystemet uppenbara. Det var en gång självklart för den svenska regeringen att spela en stor roll i stödet till alla de som tog upp kampen mot den sydafrikanska rasismen. Det är hög tid att gå från ord till handling, också när det gäller Israel.

– USA och Israel utgör idag en järnhård axel av trots mot folkrätten. Den arroganta, rasistiska politik som dessa länders regeringar står för måste fördömas med kraft. Allt annat är uselt medlöperi, som inte borde ha någon plats i svensk utrikespolitik, avslutar Ali Esbati.

För mer information, kontakta Ali Esbati: 0733 – 706 426

Regeringen ska inte förhindra informationsspridning

– Rätten till information kan inte inskränkas med tillyxade paragrafer och godtyckliga skatter. Det är dags för regeringen att inse att deras uppgift inte är att förhindra informationsspridning, utan att underlätta den.

Så kommenterar Ali Esbati, förbundsordförande i Ung Vänster den proposition för stärkt upphovsrätt och minskad privatkopiering som regeringen lämnade i förra veckan. Det verkligt heta i propositionen är att den s.k. ”kassettersättningen” drastiskt höjs. Framförallt innebär detta att priset på CD-R skivor kommer öka kraftigt.

För att minska privatkopiering vill regeringen straffa samtliga som sparar och lagrar digital information på CD-skivor, oavsett vilken information det än handlar om. Detta visar hur trubbigt varje försök att hindra information från att spridas blir.

– I praktiken innebär det att de organisationer och privatpersoner som inte har råd med dyra backup system och därför säkerhetskopierar på CD-skivor kommer drabbas, menar Ali Esbati. Varje familj som vill spara sitt fotoalbum på en CD-skiva kommer få betala för Bodströms påhitt. Detta trots att det inte har något alls med piratkopiering att göra!

Vårt alternativ till dyrare CD-R skivor och hårdare bevakning på internet är ett offentligt bibliotek även för digital information. För varje nedladdning som görs från biblioteket får upphovsmannen en royalty. Detta fungerar utmärkt med våra vanliga bibliotek och skulle fungera även när det gäller digital information.

– Människors behov av information, kunskap och förströelse står emot musikjättarnas intressen och då sätter sig regeringen i knät på storkapitalet. Deras kamp mot våra intressen är i längden meningslös, de kan aldrig stoppa oss från att dela med oss av vår information och vi kommer aldrig låta dem hindra oss, avslutar Esbati.

För mer information, kontakta Ali Esbati:
073-370 64 26, ali@ungvanster.se

Terrorstaten Israel hotar sätta hela regionen i brand

Ung Vänsters ordförande Ali Esbati fördömer Israels flyangrepp inne på syriskt territorium. Esbati menar att Israel på så sätt allvarligt försvårar en redan miserabel situation.

– Angreppet mot Syrien bekräftar Isarels karaktär som hämningslös terrorstat. Den israeliska ockupationen är grunden till den tragiska våldsspiralen i Mellanöstern. Med detta flygangrepp tar nu Israel hela regionen närmare en fullskalig brand, säger Esbati.

– Att försöka rättfärdiga denna politik med hämndmotiv är djupt motbjudande. Israel bedriver dagligen en omfattande, rasistisk terror mot den palestinska befolkningen på de ockuperade områdena. Denna terror skapar omänskliga livsbetingelser som utgör en given grogrund för desperata spridda terrorattacker. Det är oerhört cyniskt att en sådan terrorattack, där många oskyldiga människor dödats, ska utnyttjas för än mer av aggression. Det enda som kan stoppa våldsspiralen är ett slut på ockupationen.

– USA har vägrat fördöma Israels flagranta folkrättsbrott i FN. Det är inte särskilt konstigt, med tanke på att USA själv tar sig rätten att mörda, bomba och invadera hur som helst. Men just därför måste resten av världen reagera, fortsätter Ali Esbati.

– Högerextrema och nyfascistiska grupperingar sätter dagordningen i israelisk politik. Denna politik måste entydigt fördömas. Den svenska regeringen måste ge klart besked. Stöder man en aggressiv apartheidstat, eller vågar man stå upp för folkrätten och för palestiniernas självskrivna rätt till självbestämmande? avslutar Ali Esbati

En ny strid har inletts

Med folkomröstningen om EMU avgjordes en av de senaste decenniernas största demokratistrider i Sverige. Vi vet hur det gick. Folket vann. Det politiska och ekonomiska etablissemanget försökte trycka in Sverige i ett projekt som effektivt begränsar folkstyret. Svenska folket insåg precis vad frågan handlade om. Enligt vallokalsundersökningarna var demokratifrågan den allra främsta anledningen till det tydliga nejet. Ett så tydligt resultat måste få konsekvenser. Annars väntar en ännu djupare legitimitetskris för den representativa demokratin.

Folkliga krafter i bred bemärkelse måste nu ta ett särskilt ansvar för folkomröstningsresultatet.

Svenska folket har sagt ett klart nej till ökad överstatlig styrning. Det är ett självklart val ur demokratisk synvinkel.

Folken har tillkämpat sig demokratiska institutioner och politisk makt, som kan utgöra en otillräcklig men dock reell motvikt mot elitvälde och mot kapitalets godtycke. Något motsvarande finns inte på EU-nivå. Det finns inget europeiskt folk, ingen gemensam europeisk debatt, ingen gemensam folklig kultur där man hittar de passande verktygen för att håna och ifrågasätta makten. Det är därför eliterna så gärna vill ta sig dit. Där andas de lättare. Där frotterar de sig med sin likar än mer ostört.

Distansen till vanligt folks livsvillkor driver fram en föraktfullt von oben-attityd. Det har också gett utslag hos små delar av vänstern. Men den vänster som lierar sig med de vältaliga eliterna istället för ett frustrerat folk diskvalificerar sig som samhällsförändrande kraft. Det såg vi senast i folkomröstningsresultatet då den
federalistiska vänstern trycktes tillbaka av ett massivt folkligt stöd för det nationella
självbestämmandet och mot federala floskler, så väl från nyliberala ledarsidor som den verklighetsfrånvända chicvänstern.

Det är nu ännu viktigare än förut att ta strid mot EU-byråkratins strävan efter ökad överstatlighet. I det nya förslaget till ny konstitution för EU finns långtgående skrivningar om mer överstatlighet, med öppningar för gemensam beskattning och
gemensam militärmakt. Detta måste belysas. När utvecklingen i EU ständigt går i rakt motsatt riktning jämfört med det som stora befolkningsgrupper önskar måste även möjligheten att lämna unionen kunna diskuteras.

Folkomröstningsresultatet visar ett brett stöd för en politik som minskar klyftorna i makt, inflytande och inkomster. Elitens löner och förmåner kan inte tillåtas springa iväg på vanligt folks bekostnad. Makt måste tillbaka till folk och folkvalda – bort från byråkrater, lobbyister och anonyma styrelseproffs.

Det finns en rad viktiga reformer som kan fördjupa folkstyret. Det behövs en offensiv bostadspolitik som tar strid mot segregationen. Arbetsrätten måste stärkas för att minska maktlösheten på jobbet. Samförståndsandan i politiken – som är till för att dölja den intressekonflikt politik handlar om – måste brytas. Vi behöver knappast en ytterligare devalvering av värdet på våra röster – tvärtom.

Vi vet hur viktigt det var att vinna folkomröstningen. Men eftervalsdebatten har visat elitens folkförakt i ännu öppnare dager. En ny strid har alltså inletts.

Ung Vänsters förbundsstyrelse 030928

Byggnads blockad är nödvändig – försvara kollektivavtalen!

I fredags varslade Byggnads om blockad mot företaget Termostav som misstänks bryta mot ett ingånget kollektiv avtal och utnyttja slovakiska murare till svältlöner.
Detta problem är inget nytt, när högern och Svenskt Näringsliv talar om arbetskraftsinvandring är det detta man menar.

Försvaret av kollektivavtalen är grunden i våran kamp för våra egna rättigheter på arbetsplatserna. Byggnads kamp är viktig och nödvändig och Ung Vänster stödjer denna kamp fullt ut.

Ung Vänsters förbundsstyrelse 030928

Magsura efterslängar i regeringsförklaringen

– Göran Persson är väl en av de på ja-sidan som tydligast erkänt det fullständiga nederlaget i folkomröstningen. ändå andades regeringsförklaringen en tydlig bitterhet. Flera gånger lyste samma föraktfulla arrogans som grundlade nejet i folkomröstningen igenom. Det säger Ali Esbati, ordförande i Ung Vänster i en kommentar till Göran Perssons regeringsförklaring.

– Svenska folket har genomskådat ja-sidans fluffiga påståenden om utanförskap vid ett nej och tillväxt vid ett ja. Att Persson fortsätter att upprepa påståendena gör dem inte mer sanna. Att göra det två dagar efter det tydliga resultatet är respektlöst, tillägger Ali Esbati.

– Pratet om ”bred samverkan” för att klara ”utanförskapet” är förstås en skymf mot väljarna. ännu intressantare är att regeringen, som i folkomröstningskampanjen energiskt förnekade att skatterna skulle påverkas av EMU, nu säger att man måste ”se över ” kapitalbeskattning och bolagsskatter för att de ska harmoniera med euroländernas skatter. Nu är visserligen svensk bolagsskatt exceptionellt låg, så jag undrar om man ska förvänta sig skattehöjningar.

– Persson talade också om att EU ”blivit en sysselsättningsunion”. Under rådande omständigheter, och med Maastrichtavtalets nyliberala grundstomme i åtanke, framstår påståendet som ett skämt, framfört vid ett dåligt valt tillfälle.

– Persson talade också väl om det nya förslaget till konstitution. I förslaget talar man tydligt om ett närmare militärt samarbete. Det är anmärkningsvärt att statsministern inte markerar mot detta – snarare tvärtom – två dagar efter att människor sagt ifrån när det gäller just ökad överstatlighet.

– Det finns en hel del bra i regeringsförklaringen, med löften om infrastruktursatsningar och satsningar på forskning. En dag som denna dränks dock dessa förslag i en känsla av att landets regering vägrar befatta sig med de övertydliga signaler som svenska folket gett i folkomröstningen. Detta kommer att öka klyftan mellan folket och etablissemanget – inte minska den. Samtidigt kommer inte folkets stora seger i söndags att kunna pratas bort hur som helst. Folkets självförtroende har stärkts. Det är det som det viktiga, avslutar Ali Esbati.

För mer information, kontakta Ali Esbati: 0733 – 706 426

30 år efter Chilekuppen – kampen går vidare

Den 11 september 1973 visade imperialismen än en gång sitt rätta ansikte. Chiles demokratiskt valde president – framburen av folkets krav på rättvisa och självbestämmande – mördades i en skändlig militärkupp som regisserades och understöddes av CIA. På klassiskt manér lierade sig den chilenska överklassen med imperialisterna, mot det chilenska folkets intressen. Man vägrade se sitt kapital delas ut till dem som skapade rikedomarna. Hellre slog man in på en väg som innebar tusentals mördade, torterade och försvunna. I det nya Chile trivdes latinamerikanska våldsmän och torterare ikapp med Milton Friedman och hans nyliberala Chicagoekonomer.

Man skulle kunna tro att mycket har hänt och ändrats sedan dess. Men verkligheten är att det kapitalistiska systemet i grunden ser likadan ut. Därför ser vi också samma mönster upprepa sig.

Chilekuppen var varken första eller sista gången kapitalet valde våldets väg. Och varken första eller sista gången som högern runt om i världen hyllade detta våld.

Vi har sett otaliga exempel på hur inskränkningar i mänskliga rättigheter har accepterats och till och med hyllats när det passat ekonomiska intressen. Inte minst efter attackerna mot World Trade Center 28 år efter Chilekuppen har vi sett hur repressionen kan ursäktas som nödvändigt eller med orwellskt nyspråk lyftas fram som ett sätt att rädda demokratin.

I Sverige har vi sett hur svenska liberaler blivit ivriga anhängare av massdödande av oskyldiga i Mellanöstern. Och som i en hårresande repris hyllade den liberale ledarskribenten Per T Ohlson militärkuppen mot den folkvalda regeringen i Venzuela när den drevs fram av mäktiga ekonomiska intressen i april förra året. När massiva folkliga protester återförde den valde presidenten till makten kallade Ohlson det för en mörk dag för Venzuela.

Idag kan vi alltså se att demokratin hotas mycket konkret högerifrån. Då kan vi lära av historien. Vi måste inse att demokratiska lagar och förordningar är oerhört viktiga att försvara när det börjar hetsas mot dem. Och samtidigt att detta försvar måste skötas av hela folket. Kapitalets företrädare sätter alltid och överallt sina vinster före demokratin.

Den antiimperialistiska kampen och kampen för demokratin går hand i hand. Och kampen fortsätter. Det är vi skyldiga både oss själva och alla dem som gav sina liv för demokrati och rättvisa i Chile för trettio år sedan.

Ung Vänsters verkställande utskott

Sida 60 av 74« Första...102030...5859606162...70...Sista »