Välkommen till Sverige, Abbas

stefanIdag besöker den palestinska presidenten Mahmoud Abbas Sverige. Bakgrunden till statsbesöket är den svenska regeringens beslut att erkänna Palestina som en självständig stat. Presidenten kommer att samtala med statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström om bland annat fredsprocessen och viken roll Sverige kan spela efter erkännandet. Förhoppningsvis är erkännandet bara den första av många solidaritetshandlingar från den svenska regeringens sida.

Inför besöket har borgerligheten riktat skarp kritik mot regeringens mellanösternpolitik. Svt rapporterar att statsbesöket får Moderaternas utrikespolitiska talesperson, Karin Enström, ”att se rött” och i Svenska dagbladet levererar Lars Adaktusson (Kd) en debattartikel, där han kräver klarspråk från Löfven. Precis som om statsministern skulle vara för korruption. På Expressens debattsida gissar folkpartisten Gulan Avci och Ulf Öfverberg, ordförande för Samfundet Sverige-Israel Stockholm, om anledningarna till varför Sverige erkände staten Palestina. Bland annat, menar de, kan det bero på att Socialdemokraterna vill ha fler muslimska väljare. Delar av borgerligheten tycks helt tappa koncepten när mellanösternfrågor diskuteras.

Skiljelinjen mellan höger och vänster går inte vid synen på korrupption eller demokratiska brister. Den går istället vid synen på Israels orättfärdiga ockupation. Som så ofta annars måste högern påminnas om att konflikten inte står mellan två jämbördiga partier. I Svt varnade Karin Enström för att det kan uppfattas som om Sverige ”tagit parti” för det palestinska folket. Jag menar att det är precis det som Sverige ska göra – ta parti, våga ta ställning, fördöm ockupationen och se till att en rättvis fred blir möjlig.

Vad har Lars Adaktusson att säga till palestinierna på Gaza? För ett par veckor sedan meddelade FN-organet UNRWA att brist på pengar tvingade dem att stoppa återuppbyggnadsprogrammet efter sommarens krig. Sedan tidigare vet vi att den olagliga blockaden har orsakat en humanitär katastrof, skyhög arbetslöshet och omfattande fattigdom. Situationen är så allvarlig att UNRWA bedömer att Gaza kommer att vara obeboeligt år 2020. När hörde man sist en kristdemokrat kritisera blockaden av Gaza?

Vad säger Karin Enström om expansionen av israeliska bosättningar på Västbanken? I september kritiserade den israeliska fredsorganisationen Peace Now utbyggnaden av bosättningarna och menade att dessa innebar ”en kniv i ryggen” mot Abbas och försvårar en tvåstatslösning. Bosättningarna på ockuperad mark strider mot Genèvekonventionen och utgör därför ett folkrättsbrott. Med hänsyn till uttalandet i Svt, tycker Karin Enström att man kan förhålla sig neutral till folkrättsbrott?

Vad säger Dagens Nyheters liberala ledarskribenter till de palestinier som drabbas av Israels brott mot de mänskliga rättigheterna? Igår beskrev de palestiniernas ansökan om medlemsskap i Internationella brottsmålsdomstolen, ICC, som ett försök att ”ställa Israel vid skampålen”. Så kan också kampen för rättvisa och mänskliga rättigheter viftas bort. Är det en ny liberal inställning till brott mot de mänskliga rättigheterna eller gäller den bara när offren är palestinier?

Den svenska regeringens beslut att erkänna staten Palestina var en viktig solidaritetshandling. Det är svårt att ta borgerlighetens kritik om att processen gick för fort på allvar. Snarare har omvärlden, precis som utrikesminister Margot Wallström konstaterat, väntat för länge. Sverige ska vara ett land som står solidariskt med det palestinska folket. Låt erkännandet bli den första solidaritetshandlingen i en rad av många. Så länge som ockupationen består finns det ingen rättvis fred.

Stefan Lindborg, förbundsordförande

Borgerlighetens bruna vandring måste få ett slut

Under de senaste veckorna har vi kunnat bevittna hur Folkpartiet och Kristdemokraterna i sin jakt på högre opinionssiffror ägnar sig åt signalpolitik riktad mot flyktingar och invandrare. De har inte bara kapitulerat inför rasisternas problemformulering utan sprider också vidare myten om att frågor om integration och flyktingmottagande inte skulle få diskuteras. I en tid då rasistiska strömningar drar över Europa, då krig och och katastrofer tvingar människor på flykt, väljer Folkpartiet och Kristdemokraterna att använda hävstång för att pressa upp de egna opinionssiffror. Det är skamligt och djupt ovärdigt.

Med sina utspel om tillfälliga uppehållstillstånd, språktest och försörjningskrav vill de två små borgerliga partierna bakvägen förändra Sveriges asyl- och flyktingpolitik. De tycks tro att färre kommer fly hit om bara villkoren för flyktingar och invandrare försämras. Det är en cynisk politik som blundar för Europas murar mot omvärlden och att huvuddelen av världens flyktingar finns i de fattigaste länderna.

I den falska logiken blir ”integration“ liktydigt med ”hårdare krav“, när det borde handla om att alla ska kunna leva och delta i ett samhälle på lika villkor. Mer otrygghet och sämre livsvillkor är att gå i motsatt riktning. Vi vet att det i själva verket är högerpolitikens konsekvenser – bostadsbrist, massarbetslöhet och söndertrasade trygghetssystem – som står i vägen för att alla de som flytt hit från krig och förtryck ska kunna leva ett bra liv i Sverige. Precis som vi vet att de ökande orättvisorna drabbar vanligt folk i Sverige oavsett bakgrund.

Det är en farlig utveckling när borgerligheten anpassar sig till rasistiska problemformuleringar. Från utvecklingen i resten av Europa vet vi att det bara leder till att rasistiska partier legitimeras och växer ytterligare. Priset betalas av de som drabbas av rasism och diskriminering. Konsekvensen av högerns glidning blir ett höjt tonläge i ett redan hårt klimat för flyktingar och invandrare som lever i Sverige. Ansvaret kommer att vila tungt på de som normaliserar rasism.

Ung Vänster står upp för en mänsklig asyl- och flyktingpolitik. Vi accepterar inte rasistiska problemformuleringar oavsett vem som är avsändare. Det högern kallar för integrationsproblem attackerar vi med krav på en generell politik för arbete, välfärd och jämlikhet tillsammans med en kompromisslös kamp mot rasism och diskriminering.

Uttalande antaget av Ung Vänsters förbundsstyrelse 150207-8.

 

För mer information:
Tove Liljeholm
Pressekreterare Ung Vänster
08-654 31 00
072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se

Nu krävs mobilisering för att försvara alliansfriheten

stefanEnligt en ny rapport från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) är för första gången stödet för ett svenskt medlemskap i Nato större än stödet för att vi ska fortsätta stå utanför. Under de senaste åren har försvars- och säkerhetspolitiska frågor ökat i betydelse. Bakgrunden till varför finns framförallt i det försämrade säkerhetspolitiska läget i vårt närområde, men också den stora försvarsreformen från 2009 och vår egen bristande försvarsförmåga har spelat en viktig roll. Utvecklingen har inte enbart inneburit att de försvars- och säkerhetspolitiska frågorna tagit större plats i debatten, utan den har också medfört betydande förändringar i opinionen. Sextio procent av svenska folket är idag positiva till att öka försvarsanslagen och synen på ett svenskt medlemskap i Nato har förändrats. Det sistnämnda beror i hög utsträckning på att de som förordar ett sådant har lyckats framställa det som ett rationellt svar på det försämrade säkerhetspolitiska läget och bristerna i försvaret.

Att en sådan argumentationen väcker gehör i bredare lager av svenska folket borde inte förvåna, men för vänstern finns all anledning till vaksamhet. Igår invigdes Folk och försvars årliga rikskonferens i Sälen, och det tog inte många minuter innan frågan om ett svenskt medlemskap aktualiserades. De borgerliga partiernas krav på en utredning om vad ett svenskt Nato-medlemskap skulle innebära står idag i centrum av den politiska debatten. Under de närmsta åren kommer detta troligen att vara en stridsfråga mellan höger och vänster, inte minst genom att de borgerliga lär använda den som ett påtryckningsmedel i de försvarspolitiska samtal som utlovades i decemberöverenskommelsen.

Ett Nato-medlemskap skulle på ett genomgripande sätt förändra den svenska försvars- och säkerhetspolitiken, men också påverka vår utrikespolitik. För överskådlig framtid skulle ett sådant beslut vara mycket svårt, i praktiken nära nog omöjligt, att förändra. Argumenten för bibehållen militär alliansfrihet står sig fortfarande bra och ytterst hänger de samman med vilken roll man vill att Sverige ska spela i världen. Vår grundläggande uppfattning är att Sverige ska vara ett land som står för icke-militära lösningar på världens krig och konflikter. En röst för global nedrustning, diplomati och konfliktförebyggande arbete. En aktör som angriper de globala orättvisor som ligger till grund för så många konflikter runt omkring i världen. En sådan inställning överensstämmer inte med Natos, där istället militära medel står i centrum. Ett medlemskap i militäralliansen skulle försvåra en självständig utrikespolitik som är konsekvent i sitt försvar av mänskliga rättigheter, som varken tar hänsyn till stormakter eller ekonomiska intressen. Därutöver är det dessutom sannolikt att anspänningen skulle öka och säkerhetsläget försämras i vårt eget närområde om Sverige (och Finland) skulle gå med i Nato.

Från scenen på Folk och försvars rikskonferens raljerade folkpartiledaren Jan Björklund om vänsterns syn på ett Nato-medlemskap. Han menade att det handlade om neutralitetsnostalgi och anti-amerikanism. Om det är på den nivån som förespråkarna för ett svenskt medlemskap tänker ta debatten förstår jag varför de vill ha en utredning, helt uppenbart behöver de nya argument.

Vänstern har många gånger ett ambivalent och tvekande förhållande till den försvars- och säkerhetspolitiska debatten. Ofta är det som om vi allra helst skulle vilja diskutera något helt annat, något som vi själva är mer intresserade av. Det är ett förhållningssätt som inte fungerar. Försvars- och säkerhetspolitiken är för viktig för att helt lämnas över till högern. Vänstern är många gånger bra på att ge principiella ställningstaganden som kan fungera som vägledning, men ibland är våra principer, i vart fall ur ett kort perspektiv, motstridiga. Den som tycker att fortsatt militär alliansfrihet idag är den viktigaste försvars- och säkerhetspolitiska frågan för vänstern – jag tillhör dem – måste dra slutsatser av en sådan prioritering. Alliansfriheten förutsätter en egen försvarsförmåga, en försvarsförmåga som är större än den vi har idag. Ur ett lite längre perspektiv är det svårt att se att det går att göra utan att försvarsanslagen ökar. Den omläggning av försvarspolitiken som Vänsterpartiet genomförde 2013 var ett viktigt steg i rätt riktning.

Den breda vänstern måste mobilisera mot ett svenskt medlemskap i Nato. Precis som vi en gång i tiden mobiliserade mot ett svenskt medlemskap i EU och EMU måste vi agera i samband med Nato-frågan. Det finns dessutom viktiga delfrågor att fånga upp, som exempelvis frågan om ett svenskt värdlandsavtal med Nato. Genom breda allianser och ett i det närmsta folkbildande arbete måste vi bygga en bred rörelse mot ett medlemskap. Och det är hög tid att börja nu – annars kommer gränserna fortsätta förskjutas och ett Nato-medlemskap snart vara en realitet.

Organisering lönar sig alltid

stefanDet är dags att lägga 2014 bakom sig. Efter hösten, då det mesta har handlat om det politiska spelet, måste vi återvända till verkligheten och till det som spelar roll. I Sverige lever allt fler som aldrig får sin vardag beskriven och som upplever att distansen till det som politik framställs som blir allt längre. Politik är inget spel. Oavsett vad sociala medier-tyckare, ”debattörer” och Vita huset-lajvare tycks tro, så handlar politik om våra liv, vår vardag och våra villkor. De stora politiska frågorna låter sig inte behandlas med spelteoretiska resonemang. När debatten fokuserar på utsträckta händer, slutna förhandlingsrum och vinnare respektive förlorare i dess mest banala form, då får frågor om växande klyftor, skyhög arbetslöshet, krackelerande välfärd och otrygghet som breder ut sig, stryka på foten.

I alla tider har de som kommit upp i åren sett ned på de unga, ansett de vara lata och bortskämda. Men det som kännetecknar min ungdomsgeneration är varken förslappning eller moralisk förflackning. Min generation är istället den första som på avgörande områden har fått det sämre än sina föräldrar. Att vara ung i Sverige idag är att sova med telefonen på kudden, utifall att man kommer att vara behövd på jobbet nästa morgon. Det är att gå i skolor där vilken bakgrund man har avgör vilken framtid man får. Den som vill flytta hemifrån i någon av de större städerna, gör bäst i att desperat skapa Facebookevent i jakt på ett andrahandskontrakt. Självklart måste det inte vara så här, men utan politisk kamp för förändring lär otryggheten bestå.

Historien kännetecknas av att orättvisor och förtryck alltid föder motstånd, men att det är först när motståndet och kampen organiseras som det överhuvudtaget finns förutsättningar för att besegra orättvisorna. Inga av de rättigheter vi har idag, ingen progressiv reform och ingen av välfärdssamhällets byggstenar hade varit möjlig, om inte människor gick ihop och tillsammans kämpade för dem. Man är bara stark tillsammans med andra. Rättigheter och bättre villkor får man inte gratis, utan det är något som man kämpar sig till. Trettio år av nyliberalism, växande klyftor, nedskärningar och försämringar, har tillsammans med minskande reella skillnader mellan höger och vänster, urholkat tilltron till att politisk kamp leder till förändring.

Idag sprids bilden av att politisk organisering skulle vara något förlegat. Människor vill inte ”köpa hela åsiktspaket”, sägs det. Istället för att organisera sig kan man på sin höjd underteckna en namnlista eller skicka en indignerad tweet. Motståndskampen ska, enligt den gängse samhällsdebatten, föras individuellt istället för i begränsande kollektiv. Bilden som sprids av politisk organisering är inte neutral. Den gynnar högern och slår hårt mot vänstern. Hela vår grundidé om hur samhället förändras, och om hur politisk kamp förs, bygger på att man ser till det gemensamma intresset och går ihop och tillsammans kämpar för det.

Ett allt för stort fokus på det politiska spelet, ungas otrygga villkor och misstron mot organisering utgör bakgrunden till Ung Vänsters nya kampanj, Vi tar kampen. Kampanjen griper in i själva kärnan av vad Ung Vänster handlar om. Genom att ställa krav, och driva frågor som är relevanta för unga på orten där man bor, vill vi vinna segrar som på ett konkret sätt förbättrar livet för unga och som visar att organisering är vårt enda sätt för att förändra samhället. Frågorna vi driver kan handla om billigare kollektivtrafik i Falun, en sommarjobbsgaranti i Eskilstuna, ett ungdomens hus i Överkalix, feministiskt självförsvar på skolorna i Helsingborg – eller kanske om något helt annat. När våra motståndare fokuserar på vad som händer i maktens korridorer, då väljer vi att fokusera på det som verkligen gör skillnad; lokal organisering för förändring.

På varje ort där vi finns, där finns också kampen för jämlikhet och rättvisa. Ung Vänster består av socialister, feminister och aktivister som har organiserat sig för att förändra såväl sin egen situation som samhället i stort. Politik är inget spel. Det handlar om kamp för konkreta förändringar här och nu. Organisering lönar sig alltid.

Avskaffa allmän visstid – otryggheten på jobbet måste bort

Vi förtjänar trygga jobb

Nya siffror från LO, som idag refereras i media, visar att de otrygga anställningarna når nya rekordnivåer. Mer än varannan ung person som jobbar har en tidsbegränsad anställning istället för ett fast jobb.

– De otrygga villkoren slår hårt mot unga. Man ska inte behöva ha ont i magen i slutet av varje månad för att man inte vet om lönen räcker till räkningarna och ingen ska behöva sova med telefonen på kudden för att snabbt kunna svara om jobbet ringer. Unga ska ha rätt till trygga jobb med löner man kan leva på, säger Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg.

För att vända utvecklingen anser Ung Vänster att det krävs politiska initiativ som stärker anställningstryggheten.

-Det är dags för den nya regeringen att gå från ord till handling. Ung Vänster kräver att anställningsformeln ”allmän visstid” avskaffas, fasta anställningar ska vara normen. Vi unga förtjänar bättre än att tvingas vara generation otrygg, fortsätter Lindborg.

Samtidigt är problemet med otrygga jobb bredare än bara ett ungdomsproblem. Visstidsanställningar är vanligare bland arbetare än tjänstemän och ett större problem för kvinnor än vad det är för män.

-Den feministiska vågen måste också handla om kvinnors arbetsvillkor. Vi vill att fasta jobb ska vara normen, att man inför en lag om rätt till heltid och att kvinnors arbete uppvärderas så att de orättvisa löneskillnaderna försvinner. Ung Vänster kräver en feministisk politik för trygga villkor på jobbet, avslutar Lindborg.

 

För kontakt
Tove Liljeholm
Pressekreterare
08-654 31 00
072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se

Nu krävs krafttag mot ungas ohälsa

ohälsa

Idag refereras i media till undersökningar från Folkhälsomyndigheten som visar att unga mår allt sämre. Andelen femtonåriga tjejer som känner sig nere varje vecka har nästan tredubblats under de senaste trettio åren. Ohälsan håller på att bli en generationsmarkör för dagens unga.

– Den ökande ohälsan bland unga är allvarlig, men borde inte komma som en överraskning. Under de senaste decennierna har ungas villkor blivit allt otryggare och många unga vittnar om höga krav och ökad press. När man som ung hänvisas till otrygga anställningar, där man aldrig vet om lönen räcker till räkningarna, och inte kan flytta hemifrån på grund av bostadsbristen, då är det inte konstigt att fler mår dåligt, säger Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg.

Sedan tidigare vet man att det finns stora skillnader mellan könen, bland unga tjejer har ohälsan ökat snabbare.

– När könsmönstren är så tydliga måste man se kopplingen till orättvisorna mellan killar och tjejer. Pressen är större och idealen är snävare för unga tjejer; ouppnåeliga skönhetsideal, pressen att lyckas i skolan och normer om att alltid vara perfekt slår hårt. För att vända utvecklingen krävs ett medvetet feministiskt arbete som ifrågasätter könsroller och ser till att makt och resurser fördelas jämställt, fortsätter Lindborg.

Ung Vänster menar att den nya regeringen måste ta tag i problemet och satsa mer för att unga ska må bra.

– Det är bra att regeringen och Vänsterpartiet har kommit överens om ökade satsningar på elevhälsovården, men behoven är större än vad satsningen räcker till. Kommunerna måste se till att det finns tillräckligt med kuratorer och skolsköterskor så att man kan fånga upp alla som mår dåligt och dessutom förebygga ohälsan. Köerna är för långa till barn- och ungdomspsykiatrin och ungdomsmottagningarna behöver bli mer tillgängliga. Det ska vara en rättighet att må bra, den psykiska ohälsan kan inte få fortsätta härja fritt bland oss unga, avslutar Lindborg.

 

För mer information:
Tove Liljeholm
Pressekreterare
08-654 31 00
072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se

Sverigedemokraternas framgångar kräver flera svar

Sällan har så många brytt sig så mycket om ett talmansval som igår, då sverigedemokraten Björn Söder efter tre slutna omröstningar valdes till andre vice talman. Idag beskriver DN:s ledarsida markeringen som ”meningslös” och slår fast att det inte var ”riksdagens stoltaste stund”. För egen del anser jag att en blocköverskridande markering mot fascism utgör en av riksdagens stoltare stunder på senare år. På Expressens ledarsida går Eric Erfors ett steg längre och skriver om Vänsterpartiets ”speciell(a) demokratisyn” – detta efter att Vänsterpartiet använde sin demokratiska rättighet att begära sluten omröstning.

Det är oroväckande, om än ingen större nyhet, att liberala ledarskribenter inte ser vikten av att förhindra normaliseringen av Sverigedemokraterna. Man kan tycka att det borde räcka att se situationen i andra Europeiska länder för att förstå betydelsen av det. När så sker förvrids den politiska debatten, rasistiska utgångspunkter etableras som självklara och det blir enklare för högerpopulister eller högerextremister att sätta agendan, då rivs ett av värnen för att förhindra att ett rasistiskt parti får verkligt inflytande. En central komponent i en antirasistisk strategi är därför att fortsätta förhindra att Sverigedemokraterna normaliseras.

Under det senaste året har vi sett en antirasistisk mobilisering i Sverige som mycket väl kan vara den starkaste någonsin. En betydande del av denna rörelse har handlat just om att förhindra normaliseringen av Sverigedemokraterna. Denna kamp har också varit framgångsrik, vilket tydliggörs inte minst av de stora vända ryggen-protesterna och det faktum att Sverigedemokraterna är isolerade, som bland annat tar sig uttryck i att inget borgerligt parti kan inleda samarbeten med dem. Samtidigt vann ändå Sverigedemokraterna positionen som riksdagens tredje största parti i valet. Av det måste man dra slutsatsen att det, för att göra skillnad, behövs flera strategier mot Sverigedemokraterna.

Det är viktigt att skilja på Sverigedemokraterna som parti och på de som röstar på dem, men diskussionen om Sverigedemokraternas väljare kan inte bara utgå från hur de ser på sig själva. Den dominerande frågeställningen om huruvida Sverigedemokraternas väljare är rasister eller enbart missnöjda leder fel. Med största säkerhet är de nämligen både och. Missnöjet många upplever är reellt och befogat. Det hänger samman med sådant som hög arbetslöshet, en välfärd i sönderfall och det faktum att etablissemanget struntar i stora delar av landet. Frågan som borde ställas är varför just ett rasistiskt parti blir de som kanaliserar missnöjet. Det beror på att rasistiska strömningar också påverkar politiska ställningstaganden,därför är ett konsekvent antirasistiskt arbete nödvändigt, inte minst ur ett långsiktigt perspektiv, för att pressa tillbaka Sverigedemokraterna. Troligen räcker det däremot inte för att vinna tillbaka de LO-väljare som i årets val har röstat på Sverigedemokraterna. De flesta av dessa är självklart medvetna om vilken typ av parti de har röstat på – i hög utsträckning har man röstat på Sverigedemokraterna för deras syn på flyktingar och invandrare. Men att vara rasist är ingen personlig egenskap, utan ett resultat av (bland annat) politiska ställningstaganden och därför också något som är föränderligt. Om vänstern börjar se dessa människor som evigt förlorade sviker vi en av våra grundläggande uppgifter; att mobilisera hela arbetarklassen för sina intressen.

Vid sidan av kamp mot rasismens normalisering är det därför avgörande att nå ut till de arbetarväljare som har röstat på Sverigedemokraterna, erbjuda dem andra konfliktlinjer och också förändra deras politiska ställningstaganden. Hur vi åstadkommer detta måste bli en av de centrala strategiska frågorna i vänsterns eftervalsdebatt.

Som Petter Larsson tidigare har beskrivit i en artikel i Sydsvenskan är det ingen nyhet att en betydande del av väljarkåren hyser högerradikala uppfattningar. Det intressanta är snarare vilka omständigheter som gör att ett parti som Sverigedemokraterna kan mobilisera denna grupp. Det kan ske när de politiska motsättningarna förflyttas från den traditionella höger-vänster-skalan, som handlar om fördelningspolitik i bred bemärkelse, till vad som kan beskrivas som värderingsfrågor. Under de senaste åren har det skett en rörelse mot mitten i det politiska landskapet, till exempel kommer skillnaden i ekonomisk politiken mellan den avgående regeringen och den som tillträder inte att vara särskilt stor. En sådan utveckling leder till att den traditionella höger-vänster-skalan förlorar i relevans och då blir det svårare för arbetarrörelsens partier att mobilisera arbetarväljare. En väsentlig del av vänsterns strategi mot Sverigedemokraterna måste handla om att återigen aktivera motsättningen mellan höger och vänster, för att det ska realiseras krävs det också större skillnader i faktisk politik.

Diskussionen om var Sverigedemokraternas väljare bor är många gånger tröttsam. Den som följer eftervalsdebatten kan lätt få intryck av att deras framgångar enbart är ett resultat av att reaktionära män på landsbygden har valt att rösta på ett rasistiskt parti. Det är riktigt att Sverigedemokraterna går framåt på landsbygden, men det gör de också i många av de större städerna. Vill man hårdra det är det egentligen bara Stockholm som sticker ut, men också där fördubblar de sitt stöd. Detta även om det finns stora skillnader inom kommunen, till exempel mellan de norra och de södra förorterna.

Splittringen som Sverigedemokraterna skapar inom löntagarkollektivet kan bara mötas med ett politiskt projekt som skapar samhörighet och som betonar gemensamma intressen. En sådan inriktning står i motsättning till dem, och de finns också inom vänstern, som hellre betonar skillnader. Oavsett om man är från stan eller landsbygden, bor längs den blå tunnelbanelinjen eller den gröna, är rasifierad eller inte – har man som tillhörandes arbetarklassen gemensamma intressen. För att det ska bli verklighet räcker det inte med berättelser och inramning av politiken, då krävs det också konkreta reformer som förstärker solidariteten, runt till exempel otryggheten på arbetsmarknaden, välfärdsfrågor och ökad jämlikhet.

Den breda arbetarrörelsen kommer alltid att vara Sverigedemokraternas främsta motståndare. Vi har förmågan att organisera människor kring motsättningar som faktiskt spelar roll och en politik som undanröjer de orättvisor som rasisterna exploaterar. Vår enda möjlighet att förändra samhället är genom att vara många som håller ihop, därför kan vi aldrig förlikas med de som splittrar, delar upp och drar isär. Det kallas för solidaritet, gemensam kamp för gemensamma intressen.

Stefan Lindborg, förbundsordförande

 

Vår tid är inte en tid för filosofer, det är en tid för aktivister

Man kan inte komma undan klassamhället. Det skär genom varje del av livet och känns ända in på kroppen. Den med låg utbildning i Vårby gård har 18 år kortare förväntad livslängd än den högutbildade i Danderyd. Klassamhället är en fråga om liv och död. Klass handlar om pengar i plånboken, om möjligheter och villkor, om hälsa och livssituation – men framförallt handlar klass om makt. Makten över det egna livet och makten över andra människors liv. Vi berövas det första när ett litet fåtal vinner det andra.

Det går att se spåren av det hårdnande klassamhället i den egna vardagen, men det borde räcka att öppna Statistisk årsbok för att bli socialist. Fakta och siffror ger aldrig hela berättelsen, men att siffersätta klassamhället är inte svårt. Det är ingen slump att en VD för något av de stora börsbolagen har en årslön som motsvarar vad en industriarbetare tjänar under ett helt yrkesliv. Bara för någon vecka sedan rapporterades om det största lönegapet mellan arbetare och tjänstemän sedan trettiotalet. Löntagarkollektivet dras isär, men de som verkligen sticker ifrån är den rikaste tusendelen. I Sverige har det blivit lättare är någonsin att vara rik – ingen förmögenhetsskatt, sänkt bolagsskatt och skatteavdrag för bartendern till festen – samtidigt blir sjuka utförsäkrade och arbetslösa tvingas till socialen. Det borde göra fler än oss rasande.

Klasskamp förs också ovanifrån. Det Sverige vi lever i är ett resultat av tre decennier då överklassen har gått segrande ur de viktiga striderna. Det som för arbetarrörelsen tog lång tid att bygga upp, gick snabbt för högern att riva ned. Strävan efter jämlikhet ersattes av rekordsnabbt växande klasskillnader. Privat vinstjakt släpptes in i vår gemensamma välfärd och skolan gjordes till en marknadsplats istället för ett verktyg i kampen för jämlikhet. På arbetsplatserna blev det tystare när arbetslöshet och otrygga anställningar disciplinerade löntagarkollektivet. Inom område efter område har överklassen flyttat fram sina positioner och ökat sin makt på vår bekostnad.

Så länge man inte pratar om det hårdnande klassamhället är det som om det inte finns. Högern har gjort till sin paradgren att förneka att klass spelar roll och istället låtsas att vi är fria individer som själva styr våra liv. Möjligen kan de tala om klass när de beskriver klassresenären, han eller hon som mot alla odds och på egen hand har lyft sig över de begränsningar som klasstillhörigheten medför, men någon verklig jämlikhet är de aldrig intresserade av. Istället för rättvisa vill de se incitament. Åt de rika är drivkrafterna skatteavdrag, medan incitament för vanligt folk stavas sönderslagen trygghet.

Jämlikhet kräver socialism. Ofta får vi höra att socialismen är en fin tanke som inte fungerar i verkligheten, men i en tid av växande klyftor, då kapitalets jakt på högsta vinst med det efterföljande klimathotet riskerar att undanröja förutsättningarna för mänskligt liv, borde bevisbördan ligga på de som försvarar den rådande ordningen. Socialismen är inte högtravande fantasier om morgondagen, utan kamp för förändring här och nu. Kamp för jämlikhet, rättvisa och trygga livsvillkor. Också socialismen handlar om makt och demokrati.

Vår tid är inte en tid för filosofer, det är snarare en tid för aktivister som kämpar tillsammans för att förändra samhället. Ung Vänster är viktigare idag än någonsin tidigare. Det går en skiljelinje mellan oss och alla andra, mellan de som försvarar ett system som förutsätter ojämlikhet och oss, vi som organiserar oss för att förändra samhället i en socialistisk riktning.

Stefan Lindborg, förbundsordförande Ung Vänster

Ett annat Sverige, det nya normala

För mig har det krävts några dagar för att smälta valresultatet. Jag är uppvuxen i ett Sverige som såg radikalt annorlunda ut. I ett land där arbetarrörelsens partier representerade, strax under eller strax över, hälften av befolkningen. Förutom tre stormiga år i början av nittiotalet, fanns där inte utrymme för ett rasistiskt parti i riksdagen. Borgerligheten var ofta splittrad och det fanns till och med plats för partier att profilera sig som ”borgerlig vänster”. Efter i söndags har vi fått det svart på vitt. Kartan har ritats om, det politiska landskapet ser annorlunda ut och vänstern måste snabbt inse att det är detta nya läge som är det normala.

Åtta år med borgerlig regering har förändrat Sverige. Vi är idag ett annat land och i många avseenden också ett sämre land. Mycket av det som tidigare gjorde Sverige bra har gått förlorat. Självklart började det långt innan Fredrik Reinfeldt blev statsminister. Massarbetslösheten har vi haft sedan nittiotalskrisen, utgångspunkten att den offentliga sektorn inte kan växa formulerades under åttiotalet och klyftorna i Sverige har vuxit under mer än tre decennier. Den borgerliga regeringen har beskrivits som en center-höger regering, Nya Moderaterna förklaras som ett mittenprojekt och Reinfeldt och Borg har försökt att placera in sig själva i en historisk kontinuitet runt välfärdsstaten. Ändå har högerregeringens politiska projekt handlat om att slå undan förutsättningarna för den svenska välfärdsmodellen – rekordstora skattesänkningar, privatiseringar och en historisk försvagning av fackföreningsrörelsen är bara några exempel på det nymoderata projektets innehåll.

När samhället förändras påverkas också förutsättningarna för att bedriva politisk kamp. Högern har agerat målmedvetet och strategiskt för att slå in kilar mellan människor och konstruera motsättningar där de inte finns. De som arbetar ställdes mot de som befann sig i ”utanförskap”. Med sänkta skatter och en nedmonterad a-kassa exploaterade Moderaterna misstanken om att det skulle finnas ett utbrett överutnyttjande av a-kassan. Genom att öppna upp för låglönekonkurrens ställs svenska arbetare mot utländska, därigenom skapas en ständig oro för att förlora jobbet när andra tvingas bjuda under. Den urholkade sjukförsäkringen förändrar dynamiken runt välfärdssystem och tvingar var och en att se om det egna huset först. Så bryts solidariteten ned, stegvis men oundvikligen. Och det tar sig också politiska dimensioner.

Valresultatet visar på en dyrköpt läxa. När motsättningarna mellan höger och vänster blir för små aktiveras andra skiljelinjer än de om fördelningspolitik, jämlikhet och ekonomisk makt. Oavsett hur det lät i debatterna handlade inte valrörelsen om motsättningen mellan skattesänkningar och välfärd. Varenda gång Stefan Löfven försökte sätta skattesänkningar mot satsningar på skolan, kunde Fredrik Reinfeldt kontra med att Socialdemokraterna inte ens var beredda att ta tillbaka det femte jobbskatteavdraget. De reella politiska skillnaderna var helt enkelt för små för att den motsättningen skulle kunna bli den dominerande. Istället blev det ännu en gång en avpolitiserad valrörelse kring frågor om Stefan Löfven var erfaren nog för att leda landet och om hur ännu inte valda riksdagsledamöter skulle trycka på knapparna i en statsministervotering.

Vänsterpartiet försökte göra valet till ett val där höger stod mot vänster. I viss utsträckning lyckades man också sätta agendan, självklart i frågan om vinster i välfärden som kom att fortsätta att ta stor plats också under valrörelsen, men det är svårt för ett litet parti att sätta dagordningen och ensamt avgöra valrörelsens inramning. Istället för en valrörelse med skiljelinjer runt den traditionella höger-vänster-skalan fick vi en värderingsdebatt om huruvida man ska ha öppna eller stängda hjärtan. Frågan om invandring tog oproportionerligt utrymme och ställdes många gånger – också i statsministerns sommartal – mot välfärdssatsningar. Att en sådan utgångspunkt gynnar rasisterna och inte arbetarrörelsen borde inte komma som en överraskning.

Det är med blandade känslor jag förhåller mig till valresultatet. Sverigedemokraternas framgång, och stärkta position i LO-kollektivet, är givetvis katastrofal. Det är en stor framgång att den borgerliga regeringen tvingades avgå. Även om både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ökade marginellt – jag tror att vi är många som hade förhoppningar om större ökningar – är det samlade resultatet för arbetarrörelsens båda partier ett av de sämsta sedan demokratins införande. I sitt tal på valvakan sade Stefan Löfven att konkurrensen om rösterna är större idag. Självklart har han rätt i det, och under detta val var konkurrensen extra hård, särskilt för Vänsterpartiet som tydligt utmanades av Feministiskt Initiativ. Samtidigt kan jag inte acceptera att utrymmet för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet inte är större än drygt en tredjedel av befolkningen. Särskilt när 40 procent av LO-medlemmarna röstade på ett annat parti.

För arbetarrörelsen måste det vara en viktig uppgift att bygga ett Sverige som håller ihop, där solidaritet och sammanhållning inom arbetarklassen ersätter falska motsättningar. Precis som högern under lång tid har genomfört förändringar som fungerar självförstärkande, som stärker deras position och som gör det rationellt för människor att agera på ett sätt som flyttar fokus från gemensamma intressen, behöver vänstern vara lika strategisk. Det är avgörande för att vänstern inte bara ska vinna val utan också vinna kampen om framtiden.

Eftervalsanalyser blir lätt förenklade och utgår ofta från de egna käpphästarna. I det avseendet är jag varken bättre eller sämre än någon annan. Efter söndagens valresultat finns det många frågor som behöver besvaras, men det är en process som kräver eftertanke och som måste få ta tid. Under den kommande veckan ska jag försöka bidra till det med fler inlägg här på bloggen.

Stefan Lindborg, förbundsordförande

Vi säger nej till förlängda provanställningar

Idag presenterade högeralliansen sitt valmanifest. I manifestet finns bland annat förslag om att förlänga provanställningstiden från dagens sex månader till tolv månader. Detta menar Ung Vänster ökar otryggheten på arbetsmarknaden. En provanställning kan när som helst avbrytas av arbetsgivaren utan att han eller hon behöver ange några skäl till varför.

-Det är ingen nyhet att högern vill ha mer otrygghet på arbetsmarknaden. Den arbetsgivare som behöver mer än ett halvår på sig för att avgöra om någon är lämplig borde fundera på att byta karriär. Förlängda provanställningar skapar inte fler jobb till unga, utan ger bara mer makt till chefen och mindre trygghet för de som jobbar, säger Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg.

I dag är ungdomsarbetslösheten hög och en majoritet av alla unga som jobbar har en tidsbegränsad anställning istället för en fast. I valrörelsen är frågan om trygghet på jobbet viktig för Ung Vänster.

– Ring och spring-jobben slår hårt mot oss unga. När man är beroende av att telefonen ska ringa för att man ska få jobba kan man inte planera sitt liv och man får svårt att teckna ett hyreskontrakt. Ung Vänster vill se investeringar för att skapa fler jobb och ett starkare anställningsskydd så att unga inte kan fortsätta utnyttjas som slit och släng-varor, avslutar Lindborg.

 

 

För mer information:

Yrsa Rasmussen

Pressekreterare

08-6543100

072-587 86 85

yrsa.rasmussen@ungvanster.se

 

 

Sida 6 av 14« Första...45678...Sista »