30 år efter Chilekuppen – kampen går vidare

Den 11 september 1973 visade imperialismen än en gång sitt rätta ansikte. Chiles demokratiskt valde president – framburen av folkets krav på rättvisa och självbestämmande – mördades i en skändlig militärkupp som regisserades och understöddes av CIA. På klassiskt manér lierade sig den chilenska överklassen med imperialisterna, mot det chilenska folkets intressen. Man vägrade se sitt kapital delas ut till dem som skapade rikedomarna. Hellre slog man in på en väg som innebar tusentals mördade, torterade och försvunna. I det nya Chile trivdes latinamerikanska våldsmän och torterare ikapp med Milton Friedman och hans nyliberala Chicagoekonomer.

Man skulle kunna tro att mycket har hänt och ändrats sedan dess. Men verkligheten är att det kapitalistiska systemet i grunden ser likadan ut. Därför ser vi också samma mönster upprepa sig.

Chilekuppen var varken första eller sista gången kapitalet valde våldets väg. Och varken första eller sista gången som högern runt om i världen hyllade detta våld.

Vi har sett otaliga exempel på hur inskränkningar i mänskliga rättigheter har accepterats och till och med hyllats när det passat ekonomiska intressen. Inte minst efter attackerna mot World Trade Center 28 år efter Chilekuppen har vi sett hur repressionen kan ursäktas som nödvändigt eller med orwellskt nyspråk lyftas fram som ett sätt att rädda demokratin.

I Sverige har vi sett hur svenska liberaler blivit ivriga anhängare av massdödande av oskyldiga i Mellanöstern. Och som i en hårresande repris hyllade den liberale ledarskribenten Per T Ohlson militärkuppen mot den folkvalda regeringen i Venzuela när den drevs fram av mäktiga ekonomiska intressen i april förra året. När massiva folkliga protester återförde den valde presidenten till makten kallade Ohlson det för en mörk dag för Venzuela.

Idag kan vi alltså se att demokratin hotas mycket konkret högerifrån. Då kan vi lära av historien. Vi måste inse att demokratiska lagar och förordningar är oerhört viktiga att försvara när det börjar hetsas mot dem. Och samtidigt att detta försvar måste skötas av hela folket. Kapitalets företrädare sätter alltid och överallt sina vinster före demokratin.

Den antiimperialistiska kampen och kampen för demokratin går hand i hand. Och kampen fortsätter. Det är vi skyldiga både oss själva och alla dem som gav sina liv för demokrati och rättvisa i Chile för trettio år sedan.

Ung Vänsters verkställande utskott

Imperialism är fortfarande inte okej

Den relativa tystnaden i media kring kriget i Irak är skrämmande. USA fortsätter sin imperialistiska ockupationspolitik och Mr Bush förhandlar med sina oljekompisar på högvarv. Men var var massförstörelsevapnen?

Amnesty rapporterar om illegala fängslanden och övertramp mot mänskliga rättigheter, men vem bryr sig? Vi måste bry oss.

Det är inte okej att ockupera ett land och döda civilbefolkning för sina egna ekonomiska intressens skull. Vi kräver att få veta vad som händer i Irak. När ska FN få spela den ledande rollen i fredsprocessen? Kommer den dagen när engelska och amerikanska militära styrkor ställs till svars för att ha skjutit demonstranter och torterat fångar?

Istället för att en gång i veckan rapportera om incidenter i Irak krävs en nyhetsrapportering av Iraks demokratirörelse och de övergrepp som det irakiska folket får utstå.

Ung Vänster förbundsstyrelse
030817

EMU – ett potensprojekt

När vi går till valurnorna om 50 dagar tar vi inte ställning till en ny valuta. Vi tar ställning till Europas hittills dyraste och mest avancerade snoppmätning.

Medan de höga herrarna polerar sina namnskyltar i Bryssel så är sysselsättningsgraden för kvinnor inom EMU-området väsentligt lägre än i de självständiga länderna. Det handlar inte om några procentenheter i en statistisk undersökning. Det handlar om möjligheten till försörjning och ett självständigt liv för miljontals kvinnor. EMU innebär en hänsynslös inflationsbekämpning framför en fortsatt stark gemensam välfärd. Den konkreta effekten blir en mer utsatt position för Europas kvinnor, främst på arbetsmarknaden. Sannolikt vet snoppmätarna detta. Men de bryr sig inte. Deras potensprojekt är viktigare.

Vi vet samtidigt att målet inom EU-området fram till 2010 är att ynkliga 33% av barnen skall ha tillgång till dagis. Vi vet att målsättningen är att bara 70% av den arbetsföra befolkningen ska vara sysselsatt. För kvinnor är det pinsamma målet 60%. En sådan politik gynnar inte oss, men skapar klirr i kavajfickorna. Ni säljer ut våra arbetsplatser, den vård vi är beroende av och påstår sedan att det är för vår skull. Ingen ska inbilla oss att anledningen till att Berlusconi och Schröder sitter och gnuggar händerna i förtjusning, är för att vi får en så mycket tryggare anställning eller högre lön. Schröders lockrop är ställt till Göran Persson, inte till oss.

Göran får stå ut med att förlora potenstävlingen. Om knappt 50 dagar säger Sverige nej till EMU, och ja till välfärd.

Amerikansk intervention största hotet mot iransk frihetssträvan

Sitautionen i Iran har på senare tid blivit mer uppmärksammad. Många grupper, framför allt studenter, visar öppet sitt missnöje med den brutala och auktoritära regimen i landet. Progressiva grupper och organisationer samlar sig och trotsar hårda repressalier. Ung Vänster ger sitt fulla stöd till denna frihetskamp.

Solidaritet med den kamp som studenterna i Iran bedriver innebär bland annat att situationen över huvudtaget uppmärksammas. Det är ett ansvar för frihetsälskande människor över hela världen att inte låta protesterna passera obemärkt. Förra gången studenterna protesterade slog regimen ned på demonstrerande unga. Otaliga har utsatts för misshandel och tortyr. Många sitter ännu i fängelse.

Vi kräver att den svenska regeringen tar sitt ansvar. Regeringen måste i internationella sammanhang kräva att oberoende observatörer får besöka landets fångar. Regeringen måste också se över den många gånger absurda hållningen till iranska flyktingar som idag har mycket svårt att få stanna i Sverige trots dokumenterat hårda förföljelser i Iran.

Samtidigt som det iranska folket kämpar för sin rätt och värdighet skramlar USA med vapen mot Iran. USA är inte en del av en lösning på det iranska folkets problem. Det är precis tvärtom. USA är en del av problemet. Amerikansk inblandning utgör idag det största hotet mot iraniernas frihetssträvanden. Det iranska folket vill bli kvitt förtrycket, inte utsättas för massförstörelsevapen och ockupation.

Ett smutsigt spel om landets framtid pågår ovanför iraniernas huvud. Olika utländska makter kämpar på nykolonialt manér för att hålla sig framme och profitera på Irans oljeinkomster. USA har börjat pumpa in mer pengar till de reaktionära grupper som stödjer den gamla störtade kungen. Organisationen Folkets Mujahedin, som ett tag såg ut att kunna spela rollen av marionett för USA eller andra västerländska regeringar, har nu utsatts för en massiv razzia i Paris. även om Ung Vänster inte alls stödjer Folkets Mujahedin fördömer vi den här typen av repression, som slår blint mot oskyldiga människor och som har till syfte underlätta påtvingandet av en utländsk ordning på det iranska folket.

Stöd de folkliga protesterna i Iran.
Se över svensk flyktingpolicy riktad mot iranska flyktingar.
Nej till varje form av utländsk militär intervention i Iran.

Ung Vänsters verkställande utskott 030701

Kollektiv kamp – fortfarande bästa vapnet

Under några vårveckor gick Svenska Kommunalarbetareförbundet ut i strejk för höjda och rättvisa löner.

Runt om i Sverige har vi alla märkt av effekterna när välfärdens fotsoldater lagt ner arbetet. Stängda skolor och förskolor, nedsmutsade gator, igenvuxna parker, växande operationsköer med mera. Själva drabbades vi genom att i sista sekunden tvingas flytta hela vår 42:a kongress med 500 deltagare, när kommunals sektioner i Uppsala togs ut i strejk under konfliktens 6:e vecka.

Det är ett pris vi gärna betalar, facklig solidaritet är en hörnsten i kampen för bättre levnadsvillkor för alla oss, som inte varje månad läser Conneseur och vandrar golfrundor i avslappnande herrgårdsmiljö.

Tillslut var det facklig solidaritet inom LO-kollektivet och allmänhetens starka stöd som tvingade arbetsgivarsidan att komma till förhandlingsbordet. Men det avtal som Kommunals ledning nu accepterat är långt ifrån tillräckligt. Lägstalönerna höjdes visserligen, men inte till en godtagbar nivå. De generella löneökningarna man krävt blev inte heller verklighet. Därför är det viktigt att fajten nu fortsätter.

Från högern hör man idag ständigt att kollektiv organisering hör till en svunnen tid. Den flexible löntagaren ska själv förhandla om sin lön. Men den sorts lönekamp Kommunal blev tvungna att ge sig in i hade ingen löntagare klarat på egen hand. Kollektiv organisering och facklig solidaritet är fortfarande det enda sättet för löntagarna att vinna lönekonflikter mot arbetsgivarna.

Arbetsgivarnas främsta argument har varit att det inte finns några pengar. Många kommunpolitiker har uttalat sitt stöd för Kommunals lönekrav, men samtidigt hänvisat till att ’det är tomt i kassakistan’. Det har varit alltför tyst om de utgiftstak som sätter tvängströjor på kommunerna. Som ett led i EMU-anpassningen av Sveriges ekonomi har man genom utgiftstaken allvarligt försvårat för en omfördelning av resurserna och en ordentlig satsning på välfärden.

Genom att ta konflikt för sina intressen tog Kommunal också det från politikerhåll så ofta efterlysta ”ansvaret” för framtiden. Man tog ett verkligt ansvar för att kommunerna ska utgöra en mer attraktiv arbetsplats, dit människor söker sig även i framtiden. Kommunförbundet tog emellertid inget sådant ansvar, det överlät man – än en gång – helt och hållet till de anställda.

För Ung Vänster blev vår 42:a kongress på många sätt en strejkkongress, där arbetsordning och praktiska arrangemang påverkades starkt av kommunalstrejken. Det blev också en strejkkongress i den meningen att vi alla kom med färska erfarenheter av löntagarkollektivets styrka när det tar konflikter.

även nästa gång ett LO-förbund tar upp kampen för högre löner eller förbättrade arbetsvillkor ses vi i strejkvaktslinjen!

Ung Vänsters 42:a kongress
30 maj 2003, Uppsala

Ja-sidan måste redovisa sina pengar

EMU-förespråkarna har under kampanjens inledning, i brist på argument, försökt köpa röster genom sina överlägsna resurser och på det viset medvetet försökt lura in svenska folket i elitprojektet EMU.

Inför höstens folkomröstning har ja-sidan miljoner och åter miljoner kronor som nej-sidan bara kan drömma om. Naturligtvis får det här konsekvenser för de båda sidornas möjligheter att påverka och nå ut. Självklart är det ett stort demokratiproblem när förutsättningarna för de olika sidorna i en folkomröstningskampanj är mycket olika. Det undergräver folkets möjligheter att utifrån en rättvis utgångspunkt bilda sig en uppfattning och ta ställning i frågan.

Vänsterpartiet lyckades i förhandlingarna angående fördelningen av statens medel inför folkomröstningen minska andelen som går till så kallad opartisk information. Det var ett steg framåt men det räcker inte. Vi har redan sett hur förment opartisk information sponsrats med mångmiljonbelopp av Svenskt näringsliv.

Vi accepterar inte att svenska folkomröstningar ska styras av principen att den med mest pengar vinner. En demokratisk folkomröstning, där båda sidor på lika villkor kan föra ut sitt budskap, är den enda garanten för ett demokratiskt och välgrundat beslut.

I demokratins namn kräver vi åtgärder för en jämnare resursfördelning. I vissa länder, till exempel Irland, finns lagstiftning mot allt för stora skillnader i resurser mellan olika linjer. Hade det idag funnits en sådan lag i Sverige hade det svenska folket haft en ärligare chans att ta ställning till EMU den 14 september.

Den orättvisa resursfördelningen är ingen nyhet vare sig för oss eller för de svenska väljarna. I höstens folkomröstning kommer dock pamparna och direktörerna att få se en reaktion de inte räknat med, på dessa orättvisor.

Ja-sidan har pengar och maktpositioner – vi har argument och folk. Ge makteliten en näsknäpp den 14 september och rösta NEJ till EMU.

Ung Vänsters förbundsstyrelse 030608,
på uppdrag av kongressen

Vi vägrar tigga om högre lön

Vi är tusentals ungdomar som kommer att sommarjobba i år, och för allt för många av oss kommer våra månader på arbetsmarknaden snarare än att dryga ut våra kassor ge en bitter försmak av kapitalismens krassa logik. Arbetsköparnas ständiga intresse av att på vår bekostnad hålla nere sina anställdas löner och begränsa vårt inflytande på arbetsplatserna kommer att uppenbaras med all önskvärd tydlighet.

På senare år har vi kunnat se hur de allra mest utsatta grupperna på arbetsmarknaden – och under sommarmånaderna handlar det till stor del om just feriearbetande ungdomar – i allt högre grad utnyttjats och tvingats jobba under vidriga villkor och för usla löner. Men vi är fullt medvetna om att anständiga arbetsvillkor och löner aldrig kommer att ges till skänks från arbetsköparna, och därför bryr vi oss heller inte om att snällt be dem respektera våra rättigheter.

Vi ber inte om rimliga villkor och löner, eller rättmätigt inflytande på våra arbetsplatser. Istället ser vi till att lära oss vilka våra rättigheter är och anmäla de arbetsköpare som bryter mot lagen och tvingar oss arbeta under oacceptabla omständigheter. Vi vägrar ge upp våra rättigheter.

Vi ser Kommunals kollektiva kamp för höjda löner som ett föredöme och vägrar låta oss hunsas; vi tigger inte, vi organiserar oss för våra gemensamma intressen på arbetsmarkanden.

Ung Vänster uppmanar därför alla sommarjobbare:
– Kontakta din lokala fackförening
– Kolla upp vilka rättigheter du har. är du osäker, ring LO:s jourtelefon.
– Anmäl din arbetsköpare om han/hon kränker dina rättigheter.
– Organisera dig för dina intressen.

Till kamp mot den imperialistiska offensiven!

George W Bush må vara en idiot, men att tro att kriget i Irak och den allt aggressivare USA-imperialismen beror på honom som person, är att dölja sanningen: idag agerar de imperialistiska makterna för att försvara sina hotade ekonomiska intressen med vapenmakt.

Strävan efter expanderande marknader tar sig olika uttryck. Ibland handlar det om att man påtvingar nationella regeringars så kallade frihandelsavtal, men allt oftare är resultatet militära aktioner. Dagens nyliberala utveckling, där kapitalets intressen diskuterar folkens livsvillkor, innebär konkret att tusentals människor dödas runt om i världen.

Kriget i Irak är inte över så länge USA ockuperar landet. I det här fallet kommer priset för USA:s militära äventyr att bli högt för oss alla. Den internationella rättsordningen och folkrätten har i stort sett skjutits i sank av USA:s nonchalans och upprepade lagbrott. Allt för att en stormakt på dekis ska ge sina storföretag konstgjord andning.

I Palestina har, i skuggan av Irakkriget, situationen förvärrats: den israeliska ockupationsmakten går allt hårdare fram mot såväl civilbefolkning som fredsaktivister. Israel stärker sin kontroll över land och vattentäkter genom att bygga nya murar och bosättningar på ockuperad mark.

I Afghanistan kvarstår situationen med en amerikansk lydregering och ihållande laglöshet. Kriget i Afghanistan pågår fortfarande, även om västmakternas medier bara undantagsvis berör situationen i landet.

I övriga Mellanöstern är amerikanska invasionshot överhängande. I kriget mot terrorismen definieras terrorist som den som inte underkastar sig USA:s världsordning och det tycks inte längre finnas någon gräns för hur långt USA är berett att gå för att slå vakt om sina intressen. Frågan är inte om, utan när och var nästa slag i offensiven ska utkämpas.

Och där vapenmakten talat eller hotet om våld är påtagligt, följer den ekonomiska imperialismen. I Sydamerika håller vattenförsörjningen på att privatiseras i land efter land. Bakom detta står kapitalintressen med sin bas i USA. De har genom påtryckningar tvingat igenom nyliberala frihandelsavtal som slår hårdast mot de fattiga delarna av befolkningen. Det senaste i raden är ALCA (FTAA) som öppnar upp för total kapitalistisk exploatering av alla grundläggande samhällsfunktioner och naturresurser.

Den aggressiva imperialismen väcker motstånd. Motstånd mot krigen. Motstånd mot militära ockupationer. Motstånd mot nyliberala handelsavtal.

I Brasilien kämpar MST – de jordlösas rörelse – mot den orättvisa jordfördelningen. 1,5 miljoner människor har rest sig mot rådande världsordning för rätten till ett drägligt liv. Det folkliga motståndet mot USA:s och Storbritannien krig i Irak har visat sig i massdemonstrationer med miljontals människor runt om i världen. De palestinska barnen visar sitt motstånd genom att vägra acceptera utegångsförbuden. Mitt i ockupationens ständiga förtryck går de ut på taken och leker med drakar. I Sverige har fredsrörelsen vuxit sig stark och tvingat regeringen att fördöma USA:s krig i Mellanöstern.

Nu krävs det att fredsrörelsen utvecklas till en stark antiimperialistisk kraft. Ung Vänster kommer att ha en aktiv roll i en sådan rörelse.

Solidaritet handlar om gemensam kamp för gemensamma intressen. Tillsammans tar vi kampen för en rättvisare värld.

Ung Vänsters förbundsstyrelse 030608,
på uppdrag av kongressen

Stoppa koloniseringen av Irak!

USA har förklarat att kriget mot Irak är över. Försvarsminister Donald Rumsfeld uppger ”att aldrig förr har så många haft fel om så mycket”, adresserat till oss som slogs för freden mot USA:s krig. även i Sverige ser vi hur krigshetsarna nu åter sjunger ut i makaber skadeglädje, efter att i månader tystats av de enorma folkliga protesterna över hela landet.

Men vi som slogs mot kriget har på punkt efter punkt fått rätt. Det irakiska folket har fått betala ett enormt pris, i blod och tårar. De har inte fått betala med liv och lem för att få frihet och demokrati. Deras liv har offrats för att USA ska skaffa sig ökad militär närvaro i Mellanöstern. De har dött för att den amerikanska konjunkturen krävt ett krig. De har utsatts för en förbrytelse – ett brott mot mänskligheten. Miljoner irakier har varit fullt upptagna med att sörja sina döda, sköta om sina sårade inom en havererad sjukvård, fly från sina sönderbombade hem eller bara försöka överleva i ett land som bombats tillbaka till stenåldern. Vi vet att det irakiska folkets lidande inte är en övergångsfas. De sönderbombade vattenreningsverken kommer ta lång tid att återuppbygga, under tiden kommer tusentals irakier dö av orent vatten. Resterna av USA:s missiler bestyckade med utarmat uran kommer sprida cancer i stor omfattning under decennier framöver. Frågan som nu måste ställas till krigshetsarna är om detta är ett pris som de själva, å sina närmaste, eller sina barns vägnar, varit beredda att betala.

Inför kriget spred USA floskler om demokrati och frihet för Iraks folk. Detta budskap har dött ut i takt med att ockupationen stärkt sitt grepp över Irak. Det vi nu ser är inte demokrati eller frihet. Det vi ser är kolonisering! Irak är så långt ifrån befriat man kan komma – Irak är ockuperat.

På punkt efter punkt återupprepar idag USA Storbritanniens kolonisering av landet efter första världskriget. Landets naturtillgångar säljs ut till lägstbjudande, till kolonialmaktens företag, utan folkligt inflytande eller insyn. Folkliga fredliga protester bemöts med skoningslöst våld. Redan har irakier som fredligt utnyttjat in demokratiska rätt att uttrycka sin åsikt mördats av amerikanska soldater. USA har redan lämnat starka begränsningar för vem det irakiska folket skulle få välja som sina ledare om och när de får möjlighet att göra det.

De irakier som lyfts fram som framtida makthavare saknar folklig förankring och är i flera fall tungt kriminellt belastade, men har kvalificerat sig genom sitt ovillkorade stöd till USA:s kolonialisering.

Det blir allt mer uppenbart att kampen för fred, folkrätt och oberoende – den antiimperialistiska kampen – är vår tids stora uppgift. Det är en uppgift som kräver bred uppslutning. Idag har den irakiska diktaturen ersatts av ett globalt skräckvälde genomdränkt av rasism. Den utvecklingen måste stoppas. Om vi inte vill leva i en värld där vilket land som helst kan ockuperas på vilka grunder som helst, om vi inte vill titta på när militärstrateger i Pentagon tillsätter och avsätter regeringar, för att stärka oljemagnaters och vapenexportörers ekonomiska intressen, då måste vi reagera här och nu. Vårt motstånd mot USA:s krig och ockupation fortsätter därför. Nu gäller kampen bland annat ett stopp för utförsäljning av Iraks naturtillgångar samt omedelbara fria och demokratiska val, utan USA:s inblandning. En amerikansk marionettregering kan aldrig accepteras och de avtal en sådan regering undertecknar saknar legitimitet. Irak är inte fritt förrän USA:s ockupation är hävd.

Ung Vänster kräver:
Stoppa koloniseringen av Irak
Stoppa utförsäljningen av Iraks naturtillgångar
USA ut ur Irak!

Ung Vänsters verkställande utskott 030505

Vem är tyngst, Göran Persson eller kommunal?

En stor majoritet av svenska folket är överens: de anställda inom vår gemensamma sektor förtjänar att äntligen få rejäla lönelyft. Till och med kommunalarnas arbetsgivare, Kommunförbundet, menar att det vore bra med lönehöjningar för kommunalarna. Vår statsminister säger att kommunalarna förtjänar högra löner. Oppositionspartierna säger det. Vi säger det.

Men trots att alla verkar vara överens blir det konflikt, arbetsgivarparten anser sig inte ha några pengar.

Därmed är spelplanen uppdukad och situationen är låst. Kommunförbundet har inga pengar att förhandla om, Kommunal kan rimligtvis inte sänka sina löneanspråk.

Vems är då felet? Vem är ansvarig? Eftersom kommunerna är en del av den offentliga sektorn, som är politiskt styrd, så är ansvaret förstås politiskt. Vem är den högste politiske chefen? Det är Göran Persson, vår statsminister, och han säger att konflikten inte är hans bord.

Men, Göran, det är hyckleri att säga att parterna ska lösa konflikten på egen hand. Både du och vi vet ju att det bara är när du skjuter till kommunerna mer pengar som det kommer finnas ett utrymme för parterna att förhandla om. Låt oss för all del påminna dig om du glömt bort det: det är Du som har beskurit kommunernas ekonomiska möjligheter genom dina kommunala skattestopp, utgiftstak och de ökade ekonomiska åtaganden du gett kommunerna bl.a. genom skolornas kommunalisering. Du är redan inblandad i konflikten. Du har satt käppar i hjulet för kommunalarnas möjlighet att höja sina löner länge. Göran, det är hyckleri att säga att kvinnolönerna ska höjas och samtidigt konsekvent vägra att skapa förutsättningarna för att det ska förverkligas.

I ord och utspel är alla överens om att kvinnolönerna ska höjas, välfärden ska inte subventioneras genom låga löner åt de kommunalanställda.

Nu strejkar Kommunal för att alla fina ord äntligen ska omsättas i handling. Göran, nu sätts din trovärdighet på prov: är du beredd att ge kommuner och landsting ekonomiska möjligheter för att uppfylla Dina vallöften?
Det utgiftstak som påtvingats våra folkvalda är helt åt helvete. När ekonomin går dåligt är det den breda majoriteten som får betala då det skärs ned, medan de rika klarar sig. När ekonomin går bra är det också de rika som gynnas, eftersom man måste sänka skatterna, istället för att satsa ordentligt på reformer. Arbetarrörelsen måste säga nej till denna typ av absurd ekonomisk självspäkning.

Nu har du ett val att göra. Antingen skjuter du till de pengar som behövs eller så går du borgarna till mötes och raserar välfärden. Pengar finns i statskassan, våga plocka fram dom och investera dom i välfärden och dess arbetare.

Sida 22 av 26« Första...10...2021222324...Sista »