Uttalande antaget på Ung Vänsters Kongress
6 januari 2021, digitalt
För drygt hundra år sedan, i slutet av 1800-talet, var samhället på många sätt helt annorlunda än det vi lever i idag. Artificiell intelligens, smarta telefoner och memes fanns inte ens som idéer och de demokratiska fri- och rättigheter vi har idag var långt ifrån verklighet. Men trots att samhället har förändrats drastiskt ser vi många likheter mellan då och nu. Otryggheten som präglade dåtidens arbetsmarknad känns igen även i dagens politiska debatt och den känns igen från våra egna arbetsplatser. Den otrygghet som då rådde börjar sakta komma tillbaka. Arbetssituationer som i praktiken är daglönearbete och där vi som arbetare tvingas stå med mössan i hand har blivit allt mer vanligt, arbetare som engagerar sig fackligt riskerar på grund av detta engagemang att få sparken och än idag värker våra ryggar av de långa och tunga arbetsdagarna.
När regeringen, tillsammans med Liberalerna och Centerpartiet, skakade hand om januariöverenskommelsen var vi många som fruktade vad överenskommelsen skulle komma att innebära för oss som jobbar och för oss unga arbetare mer specifikt. I överenskommelsen bestämdes det nämligen att man skulle göra en utredning om lagen om anställningsskydd (LAS). Under hotet om att denna utredning skulle kunna komma att bli lag genom politiska beslut började arbetsmarknadens parter att diskutera frågan. Redan från början var spelplanen riggad och diskussionen kidnappad av politiken, något som bryter mot den svenska modellens tradition. Till följd av diskussionerna slöts ett avtal mellan Svenskt Näringsliv och PTK, samverkansorganisationen för tjänstemannafack inom privat sektor, som IF Metall och Kommunal senare anslöt sig till. De flesta LO-förbund är fortfarande mot avtalet. Ung Vänster menar att det avtal som nu ligger till grund för lagförändring innebär en rejäl maktförskjutning på svensk arbetsmarknad till förmån för arbetsköparna och Svenskt Näringsliv.
Den nya uppgörelsen kan och får inte viftas bort. Detta är den mest genomgripande försämringen i LAS historia och förändringarna kommer utan tvivel att urholka den redan svaga anställningstrygghet vi haft fullständigt. Det tydligaste exemplet på detta är förändringarna av turordningsreglerna, som tidigare inneburit att den som kommer sist in på en arbetsplats, är den som först behöver gå. Principen om “sist in – först ut”. De nya reglerna innebär istället att det kommer gå att förbise denna princip i en högre grad än vad man kan idag, något som skapar stor osäkerhet bland anställda.
Ett annat exempel på hur LAS-förändringarna drabbar arbetare är den del av avtalet som innebär att arbetsköpare har möjligheten att säga upp anställda i högre utsträckning med förändringen av skrivningen från ”saklig grund” till ”sakliga skäl”, något som i praktiken riskerar att leda till att allt fler sägs upp med godtyckliga argument. Detta kunde vi se i konflikten mellan pågatågens anställda och Arriva, där det fackliga huvudskyddsombudet Ola Brunnström riskerade att bli avskedad på grund av ett sådant godtyckligt skäl. Förändringarna kommer att innebära att hon som säger ifrån när hon utsätts för sexuella trakasserier av chefen, eller den som höjer rösten för bättre arbetsmiljö kan bli sparkad, eftersom dessa så kallade sakliga skäl innebär att du kan bli uppsagd med hänvisningen till att det finns “samarbetssvårigheter”. Redan idag ser vi hur arbetsköpare försöker sparka obekväma fackligt aktiva personer med hänvisning till just “saklig grund”. Även föräldrar som vabbar och personer i behov av fler sjukdagar riskerar att bli uppsagda på grund av den högre frånvaron. Detta drabbar främst kvinnor då de är den grupp som oftast är hemma med barn och som tar ut flest sjukdagar.
Förändringarna i LAS kommer, när de träder i kraft, att innebära en enorm maktförskjutning från arbetare till arbetsköpare. Otryggheten på svensk arbetsmarknad riskerar att cementeras och vi löper risk att återupprätta en arbetsmarknad där tysta arbetsplatser är det normala och där vi som arbetar åter tvingas stå med mössan i hand. Vi i Ung Vänster vet att en sådan arbetsmarknad är arbetsköparnas våta dröm och vi vet att varje krav om förbättrade arbetsvillkor och höjda löner, av kapitalet, kommer att bemötas med näbbar och klor. När ledarskapet för politiska partier och fackförbund som säger sig företräda arbetares intressen inte gör allt i sin makt för att bekämpa arbetsköparnas attacker mot oss är det uppenbart att vi måste ta saken i egna händer.
Runt om i hela landet ser vi hur arbetare lokalt tar strid för förbättrade arbetsvillkor oavsett om det handlar om att få fler toapauser eller om det handlar om bättre skyddsutrustning. Denna typ av arbetsplatskamp, där arbetare går samman och kräver förändring, går inte obemärkt förbi – den syns och hörs och är en viktig förutsättning för att vi framöver kommer att kunna vinna fackliga segrar på våra arbetsplatser. Vi vet att varken LAS-försämringar eller inskränkningar i strejkrätten i längden kan stå emot den kraft som det innebär när vi tillsammans går ihop och ställer krav. I en tid som denna är det däremot viktigt att vi fortsätter att lova varandra att aldrig någonsin, under några omständigheter, arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än vi enats om. Vi måste hålla ihop, visa varandra tillit och tillsammans kämpa med alla medel vi har för en trygg och i grunden förändrad arbetsmarknad.