När ockupationen blir melodifestivalen

Den amerikanska ockupationsmakten i Irak utlyste nyligen en tävling för att få fram en ny flagga och en ny nationalsång för att sudda ut minnet av Saddam Hussein. Ockupationen blir som melodifestivalen, eller som en mellanstadieläxa: ”Rita en egen flagga”.

Hittills har 1056 amerikanska soldater dödats i Irak. Mer sällan får vi höra hur många irakier som dödats. Hur många irakiska familjer som sörjer efter någon, hur många irakier som mist en vän. Men när amerikanerna genomför massiva bombattacker över de fattigaste delarna av Bagdad för att hoppas på att döda en utpekad terrorist, när kan man räkna med dödade och sårade, då passar ockupationen inte som schlagertext längre.

Det fanns en tid då man menade att kriget redan var slut. Det skulle bli ett snabbt krig, förutspådde man, och man trodde man hade lyckats. Saddam Hussein hade avsatts, gått under jorden, hittats och fängslats. De hade fel, kriget pågår än. För ett land är inte dess ledare. Ett land är ett folk, och ett folk kan man inte ”ta över”. Kriget pågår än, med självmordsattacker från ena sidan, och världens mest massiva krigsapparat på den andra. Kriget är inte över, och det går inte att sudda ut minnet av en diktator, eller vetskapen om att ett krig pågår utanför ens dörr genom en liten uppiggande tävling.

Irak är vår tids Vietnamn, men många har missat poängen. Hur fri från skrupler man än må vara, och hur mycket pengar man än må ha, kan man aldrig rita ett annat lands flagga. Man kan aldrig ”ta över” ett annat folk. även här hemma har en del missuppfattat denna enkla sanning. Man menar att det blivit demokrati i Irak nu, att landet är fritt från förtryck och förbud. Men vi vet att sanningen är en annan. Demokratin är längre bort än någonsin, skräcken ständigt närvarande. Det irakiska folket lever under ockupation, och den ockupationen måste upphöra för att fred, frihet, mänskliga rättigheter och demokrati ska komma till stånd.

Vi som gick på gatorna den 15 februari 2003 för att protestera mot planerna att påbörja kriget, vi kan fortfarande vara stolta. Vi försvarade de mänskliga rättigheterna då, och vi fortsätter att försvara dem. Motstånd mot diktatur och brott mot mänskliga rättigheter heter inte ockupation. Det heter inte heller krig. Det heter nationellt självbestämmande, och det heter fred.

Avbryt ockupationen!

Stöd motståndet i Irak!

Anna Morvall, vice ordförande
Kontakt: 0739-81 29 71

Det finns ingen kommentar än, bli först!

Skriv en kommentar