00-talet avslutades med nya oroligheter i Iran. Dessa oroligheter, levande tecken på att den iranska demokratirörelsen eller den gröna rörelsen växer och sprider sig, lär prägla också det nya decenniet som var har trätt in i.
Det finns mycket att säga om vad som har hänt i Iran och det nuvarande läget. Andra har broderat ut det hela på ett utomordentligt bra sätt – jag återkommer med artikeltips längre ner – så jag ska hålla mig kort.
1. Den gröna rörelsen lever och verkar nu har spridit sig att de flesta stora städer i Iran.
2. Den rörelse som sökte sig ut på gatorna för att under de sista dagarna av december demonstrera mot det rådande systemet, verkar ha fått ett förtroende som den saknade under sommarens protester. Jag har sett ett stort antal klipp på Youtube där regimens säkerhetsstyrkor avväpnas och drivs på flykt av folkmassor. Jag vill mena att detta är något nytt och kvalitativt annorlunda än vad vi har varit vana vid att se i Iran. Detsamma gäller Mir Hossein Mousavi som länge avhöll sig från krav annat än att kräva ett omval. Nu har han dock presenterat krav som frisläppandet av politiska fångar och återinförandet av pressfriheten.
3. Det råder splittring inom regimen. Det har jag konstaterat innan. En enig regim dominerad av den hårdföra grenen med kopplingar till Revolutionsgardet (IRGC) hade krossat protesterna på brutalt och resolut sätt, samtidigt som oppositionsledare som Mousavi troligtvis röjt undan. En samfälld regim dominerad av reformister hade förslagit politiska kompromisser för att lösa den politiska kris som landet befinner sig i. Den tveksamhet som däremot uppvisas från regimens sida är det yttersta tecknet på stridigheter mellan olika fraktioner om hur statsmakten ska handskas med denna enorma inhemska, politiska kris.
4. Det hårdföra grenarna av regimen har ett politiskt, ekonomiskt och främst militärt övertag. Det finns en uppenbar risk för en “kupp” iscensatt av IRGC för att a) återställa ordningen genom ett massivt nedslag mot demonstranter och b) för att etablera Khameneis ämbete och IRGC som de yttersta maktfaktorerna. Denna uppenbara risk har inneburit att en allt större skara reformvänner – reella eller taktiska sådana – har valt att tiga. Ett exempel är miljardärmullan Rafsanjani som först valde att gå i opposition mot Khamenei/Ahmadinejad men som sedan har varit väldigt tyst och som senast idag uttryckte sitt stöd (!) för Khamenei. Andra reformister som har tagit avstånd från protesterna under Ashura är Mohammad Ali Abtahi, känd refomist och f.d. vice premiärminister hos Khatami. Efter att han arresterades i somras – och troligtvis torterades i häktet – har han tagit avstånd från Mousavi och protesterna. Sådana avståndstaganden skadar förstås den gröna rörelse självförtroende. Rörelsen behöver allt stöd den kan få från personer med kopplingar till ledningen för den islamiska republiken.
Ja, nu blev det här långt ändå. Innan jag avslutar vill jag tipsa om en oerhörd läsvärd och skarp analys av det rådande läget. Texten är författad av den kunnige Muhammad Sahimi och är publicerad på Tehran Bureau. Läs!
Vill ni följa mina uppdateringar om Iran, så rekommenderar jag mitt Twitter-flöde @thaher samt Ali Esbatis twitter-flöde.
I medierna: DN, Expressen, Sydsvenskan