Veckokurs i Motala!

Idag drar Ung Vänsters årliga samling igång. Veckokursen som hålls i Motala är årets i särklass roligaste händelse.

Hundratals Ung Vänstrare från hela landet samlas för att organisera motståndet mot högerregeringen. Fokus kommer att vara kampanjupptakt för förbundets nya kampanj ”Vem tjänar på ungdomsrean?”.

– Nu är det dag att attackera högerns nya arbetsmarknad för unga. Arbetslösheten bland ungdomar är hög, och den kommer att öka i rask takt under de närmaste åren. Vi vet att det är ungdomar som drabbas hårdast av krisen och regeringens flathet. I kampanjen ”Vem tjänar på ungdomsrean?” ska vi kräva ett stopp av den politik som gör unga till ett b-lag och ett slagträ på arbetsmarknaden, säger Ida!

Det blir också föredrag om EU-parlamentsvalet i sommar och förstås massor med rolig kvällsunderhållning.

Läs mer här och här!

Hanna Cederin inviger Ung Vänsters 48:e kongress

HANNA CEDERIN INVIGER UNG VÄNSTERS 48:e KONGRESS

Ung Vänster håller under helgen kongress på Karlbergsskolan i Köping. Den avgående förbundsordföranden Hanna Cederin invigde på torsdagskvällen kongressen inför 149 ombud från hela landet. I sitt tal beskriver Hanna ett förbund som förmår skapa hopp trots ökande klyftor och ett hårdnande klimat.

 

Historien står aldrig stilla, och historien upprepar sig aldrig. Nu når motsättningarna sin spets. Ojämlikheten har nått ogripbara proportioner. 1 % äger lika mycket som övriga 99 % tillsammans.

– Historien har gett oss rätt. ”Det går inte att kriga fram fred” sa vi om Irak-kriget 2003. ”Euron skapar obalans och orättvisa” sa vi samma år. Vinstintresset kommer fördärva välfärden sa vi, och nu läcker omsorgsresurser direkt ner i fickorna på riskkapitalister. Och vi sa, från den stund som detta nya ekonomiska system tog form, bara några generationer tillbaka, att det är ohållbart. Vi sa vi har en annan idé om en annan ordning. Vi sa tänk om av var och en efter förmåga och åt var och en efter behov. Nu vet vi att det var inte sant som Socialdemokraterna svarade oss, att det går att få både jämlikhet och marknadslogik, det gick inte att äta kakan och ha kvar den. Det var inte heller sant som liberalerna sa att friheten kommer av sig självt om lagen är lika för alla.

Hon menar vidare att vi har historien på vår sida när vi säger att en annan, bättre värld är möjlig. Hon fortsätter;

– Vår rörelse har genom gemensam kamp befriat generation efter generation från bojor och murar. Trots bekväma makthavare som sa att det går aldrig. Glöm din dröm sa dom till oss. 8 timmarsdag sa dom var löjligt. Aborträtten skulle aldrig gå. Vi gjorde det ändå och vi kan göra det igen.

– Vår övertygelse bygger på inget mindre än att vi är människor, lika sårbara som starka. Vi gör oss inte beroende av konstruktioner som tillfälliga platshållare, överbyggnad. Marknadsfundamentalism, rasbiologi, folkhemmet, Miljöpartiet, frihandel. Sandslott som sköljs bort vid nästa tidvatten. Så vi säger välkomna hit. Kasta av er konstruktionerna. Lämna sandslotten och kom med oss. Vi har en hel värld att vinna, och bara våra bojor att förlora.

Hanna avgår som ordförande efter två år och ger förbundet en sista kärleksdeklaration.

Jag håller mitt sista tal till er och jag vill säga att ta inget för givet. Allt det vi har idag har vi tagit, aldrig lättvindigt utan motstånd. Det vi har, har vi därför att andra före oss gjorde morgondagen framtiden till sin egen, för att dom misslyckades och för att dom försökte igen.

Kontakt
Elin Morén
072-587 86 85
elin.moren@ungvanster.se

 

Hela talet:

 

Invigningstal, Ung Vänsters 48:e kongress

Hanna Cederin, förbundsordförande
Karlbergsskolan, Köping 170525

Vi samlas till Ung Vänsters 48:e kongress därför att förändringen är oundviklig och vi vill vara mitt i den. Historien står aldrig stilla, och historien upprepar sig aldrig.

Förändringen är oundviklig och det är alltid fråga om vad som kommer ur den. Vi vet att valet är vårt, att det gäller oss som lever idag. Ingen dag är likadan, ingen kongress, inget krig, ingen fred.

Jag håller mitt sista tal till er och jag vill säga att ta inget för givet. Det vi har, har vi därför att andra före oss gjorde morgondagen framtiden till sin egen, för att dom misslyckades och för att dom försökte igen. Dom såg att utgången inte var på förhand given. Allt det vi har idag har vi tagit, aldrig lättvindigt utan arbete och motstånd.

Nu är historien på väg att inte upprepa sig igen. Något nytt är på väg mot oss och utgången är inte given.

Kära socialister, feminister, aktivister. Välkomna till kongressen.

Vår tid är slutet på en tid. Det märks världen över. Motsättningarna når sin spets. Å ena sidan är rikedomarna enorma, å andra sidan kan inte alla ungar gå i skolan. Vi har teknologi och forskning kunskap vetenskap som ger möjligheter bortom allt vi nånsin sett. Ändå lever stora delar av världen utan rent vatten. Ändå tycks klimatförändringarna ohejdbara. I Sverige har tillväxten varit konstant och i Sverige ökar barnfattigdomen. Trots deklarationer och högtidstal om mänskliga rättigheter internationella lagar fredsavtal och global handel brinner konflikthärdar berövas vi på liv och hem.

Ojämlikhetens pris är högt. Det går inte att förneka. Klassamhället är inte till för mänskligheten, det är till för en liten elit.

Mina år i Ung Vänster har varit speciella på det sättet. Tiden går fort även när man inte har roligt och för oss som söker rättvisan har det gått fort att räkna in förlusterna. Sen jag gick med 2002 har marknadsfundamentalisternas sista kort spelats ut genom dom mest brutala svenska högerregeringarna i modern tid.  Kapitalismen har åter igen krisat och makthavarna har åter igen låtit folken betala. Imperialistiska invasioner i Mellanöstern har satt igång bränder som fortsätter att ta liv och ladda ammunition. Ojämlikheten har nått ogripbara proportioner. 1 % äger mer än övriga 99 % tillsammans.

Och jag tror att det är extra slitsamt att vara vänster just i vår tid, av en så paradoxal anledning som att historien har gett oss rätt.

”Det går inte att kriga fram fred” sa vi om Irak-kriget 2003. Idag medger alla att kriget var illegitimt och en avgörande faktor i varför hela regionen drabbats av blodig konflikt. ”EMU skapar obalans och orättvisa” sa vi sommaren samma år. Nu betalar folken i Sydeuropa för eurons konsekvenser. Vinstintresset kommer fördärva välfärden sa vi, och nu läcker omsorgsresurser direkt ner i fickorna på riskkapitalister.

Och vi sa, från den stund som detta nya ekonomiska system tog form, bara några generationer tillbaka, att det är ohållbart. Att ojämlikheten kommer växa och dom sociala problemen i takt med den. Att naturresurserna kommer inte att räcka till. Att det kommer bli vansinnigt orättvist för tillgångarna kommer samlas hos några få och det kommer bildas monopol. Och i klyftorna kommer rasismen växa. Vi sa lyssna på oss, vi har en annan idé om en annan ordning. Vi sa tänk om av var och en efter förmåga och åt var och en efter behov.

Nu vet vi att det var inte sant som Socialdemokraterna sa, att det går att förlita sig på reformism och institutioner som reglerar storfinansen. Det var inte sant att arbetsmarknaden välfärden jämlikheten skulle stå stark. Vi kunde inte få jämlikhet och marknadslogik. Det gick inte att äta kakan och ha kvar den.

Det var inte heller sant som liberalerna sa att det jämnar ut sig, det går om sig, att så länge lagen är lika för alla så kommer friheten av sig självt. Att ojämlikhet inte är farligt, att om vi sluter avtal om grundläggande mänskliga rättigheter så är det lugnt. Det blev inte lugnt.

Och när det sen mycket riktigt leder in i sämre tider, kriser, ovärdiga livsvillkor och klimatproblem, då spelar liberalerna och socialdemokraterna förvånade. Och när dom blir avsatta till förmån för högerpopulister talar dom om det som en blixt från klar himmel.

Hyckleriet har avslöjat sig självt. Det har blivit svårare att legitimera världsordningen i takt med att den blivit skarpare brutalare. Överbyggnaden har fått sig ordentliga törnar dom senaste decennierna. Maktfördelningen strukturen för vem som vinner och vem som förlorar den är sig lik, men vi hör inga försäkrande ord utan möts av krokodilsnyft och trötta utdaterade repliker om ordning och reda.

Vi har fått rätt. Så vad gör vi? Vi tar på oss skulden. Kanske var vi inte tydliga nog? Använde vi fel ord? Fel kläder? Kanske var vi för hårda, eller för mjuka?

Hjulet måste uppfinnas på nytt för dom ville inte sätta våra hjul i bruk. Nya hjul blir lösningen. Så vänstern sätter ny färg och ny rubrik och lämnar ängsligt över sitt budskap till arbetarklassen i hopp om att dom ska ta emot det bättre denna gång.

Vi tänker att det beror på oss för det vore för smärtsamt att inse att vi gjort oss förstådda men ändå blivit bortvalda. Det är lättare och bekvämare att tänka så, att det är upp till oss, att om vi hittar nyckeln, den magiska formeln då är vi plötsligt där. Så slipper vi acceptera att vi blivit avvisade av dom vars politiska rörelse vi gör anspråk på att vara. Att detta system och dess konsekvenser är vad majoriteten är beredda att acceptera.

Vi ville inte. Vi invände, protesterade. Ja, en och annan gång kanske vi lät det vara. Men inte utan reservation. Och ja, visst har vi gjort avsteg varit hamnat på villovägar. Men vi har alltid återvänt. Ingen kan ha missat att det skulle blivit annorlunda om vi fått välja väg.

Vad är det då för slutsats som ska dras? Inte är det att vi stämplar ut, slår läger, dunkar varandra i ryggen och pekar ut varje människa som inte är som oss som förlorad, oupplyst eller lurad. Som ondskefull rasist, som förblindat priviligierad eller dum och förtappad. Vi ska inte straffa dom som avvisat oss genom hot och förakt, inte ställa oss utanför och betrakta samhällsutvecklingen från sidolinjen, inte nöja oss med att ordna symboliska uppvisningar, bränna pengar eller krossa butiksfönster.

Inte heller ska vi ängsla oss, släta över och ursäkta dom som borde sluta upp men som låter bli. Dom som påstår att ”vi vill samma sak”, vad det nu må vara – jämlikhet, solidaritet, antirasism – dom ska konfronteras med att det i förlängningen betyder ett annat slags samhälle. Det går inte att äta kakan och ha kvar den. Friheten kommer inte av sig självt.

Vi har nyckeln, den magiska formeln. Och våra hjul är jättebra. Det har visat sig när dom väl fått rulla. När vår rörelse genom gemensam kamp befriat generation efter generation från bojor och murar. När vi byggt miljonprogram och intagit universitet. Slutit kollektivavtal och upprättat mänskliga rättigheter. Fått slut på krig och startat demokratiska institutioner.

Och vi gjorde det trots att det även då fanns misstro, fascister, medlöpare. Bekväma makthavare som sa att det går aldrig. Glöm din dröm sa dom till oss. 8 timmarsdag sa dom var löjligt. Aborträtten skulle aldrig gå. Sitt lugnt i båten.

Vi gjorde det ändå och vi kan göra det igen. Men vi har aldrig tagit på oss att göra hela jobbet. För det kan vi ju inte. Det behövs mer, fler. Vi är vägröjare. Vi säger var inte rädd.

Vi säger som Beyonce att

You and me could move a mountain

You and me could call this wall down

You and me could make it rain

Och till dess säger vi som Dolly Parton att

Wild flowers don’t care where they grow

Tills vi kan odla en vacker vildvuxen trädgård där alla får näring och ljus och vatten ja då får vi skapa omständigheter där vi kan växa vilt så gott det går. Små vilda tuvor med god jordmån.

På våra tuvor ryms alla. Var och en, i all sin ofullkomlighet sårbarhet styrka. Hit tar vi med oss berättelser om motstånd frihetskamp normbryteri myteri. Klumpar i magen, erfarenheter av att skapa fred, känna trygghet och segra genom solidaritet. Här har vi det lyckligt och besvärligt.

Hit får man komma och gå som man vill, men vi följer inte med bort. Man måste inte inte tveka men man måste välja. Man måste välja friheten.

Vi står på frihetens sida, också när den inte finns i sikte. Vi lever så fritt som vi kan, även när den värld som omger oss inte är fri.

Men nu spelar systemets förvaltare försvarare ut sina sista kort. När det ohållbara har blivit mer uppenbart så krävs mer desperata manövrar för att hålla världsordningen flytande.

Desperata manövrar som en galen president i USA. Så avleds vi. Medan vi förlorar oss i spaltmeter efter spaltmeter av tweets, kvinnoförakt, rasism och oberäknelighet kan kapitalet simma lugnt i sina bankvalv.

Desperata manövrar som brutala angrepp mot dom som inte kan försvara sig. Signalpolitiska utspel om tiggeriförbud, jakt på papperslösa och sänkt LSS-ersättning. Så förväntas vi lugnas när dom värsta smällarna inte riktas mot just mig.

Och mellan raderna kan vi ana hotet. Den sista utvägen för den som vill försvara ojämlikhet. Den som inte kräver ursäkter eller förklaringar, bara våld. Det enda som till sist kan legitimera ojämlikhet är en fascistisk människosyn.

Högern glider tveklöst, nästan sömlöst, in i det auktoritäras, repressivas, fåra. Socialdemokratin följer efter för ministerposterna ser ut att finnas där.

Ordning och reda säger dom. Lämna över makten åt oss, åt myndigheterna, åt polis. Vi tar hand om alla hot och skav. Hur? Ja, det får vi se. Vi kan ju säga att det är tillfälligt, ett undantag.

Håll dig på mattan. Håll mjölet rent i påsen. Vad som är mattan? Vad som är rent mjöl? Ja, det får vi se. Sitt helt stilla, håll käften, så är du på den säkra sidan. Sköt jobbet utan klagomål, demonstrera inte. Är du kvinna håll låg profil, är du invandrare kryp helt nära golvet så stör du ingen. Du som är troende, var inte det.

Så viskas det från maktens rum. Knappt hörbart men helt påtagligt för så många av oss. För när makten viskar då höjs volymen på golvet. Det vet makten. Och det gäller inte bara röster, det gäller knytnävar brandfacklor.

Så det kostar mer nu. Att inte sitta helt stilla. Att inte hålla käften. Att ta strid mot chefen. Att demonstrera. Att vara kvinna. Att vara invandrare, troende.

Men vi måste göra det ändå. Finnas till, alltså. Och för att orka måste vi bära tillsammans, se varandra, visa för varandra att vi är inte ogräs. Och ändå förvänta oss något mer, något bättre.

Det sista vi ska göra är att sänka oss själva, sänka ribbor, förväntningar, ambitioner. Låta oss tämjas förminskas. Dom misstag vi gjort har handlat om att vi inte visat oss, inte vågat, inte höjt rösten, inte ställt frågan.

Och förresten är det ingen magisk formel. Det är inte vi som konstruerar. Vi dekonstruerar.

När vi ser mänskor ser vi inte volymer, produktivitet, identiteter, kön eller klass. Vi ser mänskor. Som visserligen är olika men som i sista andetaget är lika sårbara och lika starka. Som kan mejas ner av kapade lastbilar, som kan tvingas fly från sina hem. Som kan bygga samhällen, bära samhällen, skapa, ge omsorg och upptäcka kontinenter. Vi ser hela vidden av vad det är att vara människa.

 

Det är vad som blir kvar när allt annat sjunkit in i historieböckerna. Vi gör oss inte beroende av konstruktioner som tillfälliga platshållare, överbyggnad. Marknadsfundamentalism, rasbiologi, folkhemmet, Miljöpartiet, frihandel. Sandslott som sköljs bort vid nästa tidvatten. Papperstigrar som brinner upp i nästa eldsvåda.

Ung Vänster står kvar för vår övertygelse vilar på varken mer eller mindre än att vi är människor. Vi står kvar trots att vi också konstruerat, men för att vi sen ångrat oss och återvänt till varandra. Därför är vi alltid beredda att försonas. Man kan ändra sig, man får ändra sig. Det är nya tider nya människor en ny värld varje dag. Varje dag en ny möjlighet till en ny världsordning.

Och det handlar inte om en världsordning fri från problem och sår och oro, utan om att möta problemen såren oron tillsammans. För det vi vet det är att vi behöver varandra. Till skillnad från dom förnekar vi inte det. Därför vet vi att vi hör ihop.

Så vi säger välkomna hit. Kasta av er konstruktionerna. Lämna sandslotten och kom med oss. Vi har en hel värld att vinna, och bara våra bojor att förlora.

Vänsterrörelsens uppgift är att utforska gränslandet mellan det omöjliga och det möjliga. Idag handlar vår kamp ofta om att försvara gränsen mot dom som vill flytta tillbaka den, dom som vill omöjliggöra dom rättigheter och friheter vi kämpat oss till. Vi kallar det vi gör för rörelse men mest har vi behövt stå fast, stå kvar. Hålla i.

Utmaningen idag är att inte vänja sig. Att inte ta för givet. När jag ser tillbaka på min tid i förbundets ledning blir jag därför som stoltast för det vi inte gjorde.

Att trots att varje regering i Europa stänger gränsen för människor på flykt, har vi inte slutat hävda rätten till en fristad. Att trots att sms-vikariat bemanning visstidslagar tuggar sönder sammanhållning och trygghet på arbetsplatserna har vi sagt att ingen ska hänga löst. Att vi inte stämt in i religionsförakt. Att vi inte hetsat för falsk yttrandefrihet. Att vi vare sig bildat oheliga allianser eller kapitulerat in i ensamheten.

Det är lätt hänt, vi har före detta vänner och allierade som gjort det. Och glöm inte att frasradikalism ofta handlar om sänkta förväntningar. Om att böja sig för rådande omständigheter och inte förvänta sig någon förändring, inte betrakta människor motståndare som föränderliga. Inte se att historien upprepar sig inte.

Minns att det vi hotas av är inte i första hand utplåning. Det våra motståndare är ute efter är att kontrollera oss, reducera oss. Även när dom stryker oss medhårs vill dom hindra oss från att vara hela.

Vår uppgift är att inte vänja oss vid att någon människa betraktas behandlas som något mindre än vad hon är. Det kommer inte och kan inte variera över tid. Människovärdet är inte knutet till inflationen opinionen eller ägarkoncentrationen i media.

Vi vänjer oss inte. Om dom försöker reducera oss så går vi till varandra för upprättelse erkännande. ”Så här kan vi inte ha det”, säger vi till varandra, och nån svarar: ”men hur skulle det annars vara?”.

Vår rörelse startades en gång därför att vi såg att vi kan leva tillsammans. Det är inte tjurskallighet eller envishet, tröghet, mossighet som gör att vi står fast. Det är att vi fortfarande inte fått ett bra svar på varför vi skulle stanna vid något mindre än frihet och trygghet för var och en av oss.

I rak motsats till dom motståndare som kallar oss naiva, som påstår att vi inte kan. Vaddå kan, undrar vi. Vad är det för osynliga mystiska dimhöljda krafter som verkar om det inte är vår egen vilja? ”Den mänskliga naturen” sägs det. Den är tydligen egoistisk och våldsam. Vi måste lämna över makt och ansvar åt en liten elit som vet bättre.

Vad märkligt då, att det är deras kontroll över den våldsamma mänskliga naturen som nu ser ut att väcka våldet till liv. Det väljs presidenter som kännetecknas av att ha begått övergrepp på kvinnors kroppar. Uniformerade nazister tar plats på gatorna, Polisen släpper fram dom. Det brinner i asylboenden och moskéer. Lastbilar kapas och påminner oss om dom krig som rasar så långt borta men aldrig tillräckligt långt borta.

Och vad märkligt då, att det finns ett direkt samband mellan jämlikhet och fred. Mellan tillit och rättvisa. Statistiskt sett alltså, som om vi behövde statistik för att begripa det.

Vi har fortfarande inte fått ett bra svar på varför vi skulle stanna vid något mindre än frihet och trygghet för var och en av oss. Så vi stannar inte vid något mindre. Vi vänjer oss inte.

Jag håller mitt sista tal till er. Jag är dålig på avsked för jag ogillar drama och sensation. Jag tycker om när saker får tala för sig själva, med den tyngd dom getts och tagit i praktiken. Ord är så fattiga i jämförelse med handlingar. Betydelse mäts bäst i tid och arbete.

Att vara förbundsledning för Ung Vänster handlar i första hand om tid och arbete. Till skillnad från andra förbund är det inget som betalar sig i pengar, i berömmelse eller karriärmöjligheter.

Det är sällan vare sig dramatiskt eller sensationellt i stunden. Det är att ägna mellandagarna åt att förbereda veckokursföredrag. Det är att missa födelsedagar, bröllop, semesterresor. Det är att tjafsa med nära och kära för dom tycker man är frånvarande. Det är sittplats på nattåget. Det är timmar av att skriva skriva läsa yrka prata prata skriva.

Detta är alltså ingen klagosång. Det är en kärleksdeklaration. Och det säger något om vårt förbund, om hur värdefullt det är. Om hur mycket det ger tillbaka.

Att göra det arbetet är inget självklart. Det görs inte i brist på alternativ. Det kan inte utföras med vänsterhanden under tiden som man ägnar sig åt annat. Ingen tvingar oss. Det görs många gånger mot alla odds. Precis som hela vår organisation. Genom aktiva medvetna val håller vi den levande därför att vi vill det.

Minns det, ni som nu tar vid. Det handlar inte om att gå på autopilot eller följa manualer. Det handlar om att vilja. Ni måste inte inte tveka men att vilja är detsamma som att göra. Och det är ingen som begär det av er.

Berthold Brecht skriver

Om vi inte kan göra vad ingen

kan kräva av oss

går vi under

Jag håller mitt sista tal till er och jag vill säga att ta inget för givet. Ta inte varandra för givna. Ta inte förbundet för givet. Ta inget arbete, inga minuter sekunder, resor, texter, för givna. Minns att vad vi än skriver i våra dokument så har vi vad vi behöver så länge som vi har varandra. Så länge som vi skriver dokumenten, så länge som vi samlas till kongress.

Alternativet lever så länge som det lever i och mellan oss. Vår gemenskap kan dom inte ta ifrån oss. Den formar vi genom arbete, precis som framtiden.

Det vi har, har vi därför att andra före oss gjorde morgondagen framtiden till sin egen. Dom såg att utgången inte var given.

Så gör morgondagen till er egen. Förändringen är oundviklig, det är upp till er om ni ska vara mitt i den.

Därmed förklarar jag Ung Vänsters 48:e kongress öppnad.

 

Vi är Ung Vänster – Elham Fayaz

Säg hej till Elham, medlem i Ung Vänster och aktiv i Nyköpingsklubben!

Varför gick du med i Ung Vänster?
I hjärtat har jag alltid varit vänster, för jag tror att socialism, med hjälp utav feminism och aktivism är den enda lösningen på de ekonomiska, strukturella och samhälleliga problemen.

Vad är ditt bästa Ung Vänster minne?
Mitt bästa Ung Vänster minne är från veckokursen i Motala 2014. Det var roligt, flera dagar med skratt, kunskap, aktivism, legendarisk mat och bra umgänge. De sena nätterna till 3-4 på natten och de sega och tidiga morgonar med kaffe. Allt detta var verkligen awesome.

Har du en politisk förebild, vem är det?
Min politiska förebild är Ali Esbati. Han får diskussionen i debatten att bli mer rättvis och diskuterar alltid ur ett antirasistiskt utgångspunkt. Att få se han som den framtida ordförande för Vänsterpartiet är mitt hopp.

Varför borde man gå med i Ung Vänster?
Att gå med i Ung Vänster är inte vara en medlemslapp som man behöver fylla i, utan det är viljan att förändra samhället från grunden. Att förstå varandra ur ett mänskligt perspektiv och inte ur ett ekonomiskt perspektiv. Nyfascismen är på frammarsch, då behöver vi varandra för att tända ljusen i mörkret.

Gör som Elham, va en del av något bra.
ungvanster.se/bli-medlem

berattelser_elham

Valturnén: tjugonionde stoppet – Norrköping och Motala

Just nu målas det banderoll för fulla hus i Ung Vänster Norrköpings lokal. Vi har nyss haft en träff för nya medlemmar och andra intresserade. Jag hade tänkt prata i en halvtimme om valet, det politiska läget och våra valfrågor. Men en massa smarta frågor och diskussion gjorde att det tog minst det tredubbla.

Tidigare idag har vi haft torgmöte med tal och flygbladsutdelning, värvat nya medlemmar, hängt med bokbord på De Geergymnasiet och dominerat debatten på Bona folkhögskola. (<— skolan där vi varje januari har veckokurs och snackar politik och organisation i fem dagar).

En sjukt bra dag i Norrköping. Nu är det inte många timmar kvar till valet är avgjort. Varje timme räknas, varje flygblad och varje ny medlem. Vi har inte råd med fyra år till med en borgerlig allians. Det är dags att skicka Fredrik Reinfeldt till arbetsförmedlingen.

 

/Tove Liljeholm, vice ordförande Ung Vänster

Idag drar Ung Vänster igång valrörelsen i Motala

Idag inleds Ung Vänsters årliga veckokurs på Bona folkhögskola i Motala. Mellan 2-5 januari kommer över 250 valaktivister från hela landet samlas för att tillsammans prata om hur Ung Vänsters valrörelse ska fungera.

– Sverige har blivit ett land med snabbt växande klassklyftor, ökande otrygghet och en välfärd som monteras ned. Politik handlar om att välja sida. Lika gärna som man kan genomföra skattesänkningar åt dem med tjockast plånbok, kan man se till att vi har trygga jobb med löner som går att leva på, rätt till en bostad och en skola utan privata företags vinstjakt, säger Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg.

Fokus på kursen kommer att ligga på valets viktigaste frågor; ungdomsarbetslösheten, bostadsbristen, problemen i skolan och de privata företagens vinstjakt i välfärden. Det viktigaste målet för Ung Vänster är att efter valet ha en ny regering som för en politik för jämlikhet och rättvisa.

– Många känner att det har gått för långt nu. Det är vi vanliga ungdomar som får betala priset för regeringens rekord i skattesänkningar. Nu måste vi vända utvecklingen och istället bygga ett Sverige för oss. Vi ska ha trygghet i vardagen och makt över våra egna liv, avslutar Lindborg.

Under veckokursen ordas också en utbildning för tjejer som ska bli instruktörer i feministiskt självförsvar. Ung Vänster har utbildat instruktörer i snart femton år, och feministiskt självförsvar är en av förbundets viktigaste verksamheter. Syftet är att stärka tjejers självförtroende och ge möjligheter att hantera jobbiga situationer man kan hamna som tjej. På instruktörsutbildningen kommer 30 tjejer från olika delar av landet att delta.

För mer information
Tove Liljeholm
Pressekreterare Ung Vänster
08-654 31 00
072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se

Värvardagen 3 december

Äntligen är det dags! Måndag 3 december kommer alla distrikt och klubbar vara ute på skolor, gator och torg för att värva så många medlemmar som möjligt. Det är viktigare än någonsin att vi är många i kampen för ett samhälle där människors behov sätts före vinstintressen. Vårt arbete handlar om att kämpa för sådant som påverkar våra egna liv. För att på allvar förändra samhället måste vi vara många som kämpar tillsammans!

Det är inte bara på gator och torg och i skolkorridorer som Ung Vänsters kompisar finns. Känner du nån som är nyfiken, har du en feminist i familjen eller facebook-vänner som är vänster? Värva dem!

På kongressen i juni 2011 slogs det fast att vi måste bli bättre på att värva medlemmar som går eller har gått ett yrkesprogram. Därför satsar vi extra mycket på att komma ut på skolor med just yrkesprogram. Det är också dessa elever som oftast drabbas hårdast av regeringens politik.

I förbundet utlystes en medlemsvärvartävling i augusti som pågår fram till Veckokursen i januari. Det distrikt som ökar sitt medlemsantal mest, i procent, vinner ett fint pris!

Ung Vänsters nya kampanj – ta från de rika och ge till de unga

På Ung Vänsters veckokurs i Motala lanserar man idag en ny kampanj. Kampanjen heter Generation: Otrygg och handlar om ungdomars försämrade levnadsstandard och otrygga villkor.
– Vi är en generation som etablissemanget har bestämt sig för att utnyttja till max och sedan strunta i hur det går för. Vi får betala priset för nedskärningar och skattesänkningar, till exempel genom att det blir färre lärare i skolan och att fritidsgårdar stängs ned, säger Ung Vänsters ordförande Stefan Lindborg.
Kampanjen kommer att drivas av alla Ung Vänsters klubbar runtom i landet, under ett års tid. Stefan Lindborg menar att det är viktigt att slå hål på myten om att ungdomars dåliga livsvillkor beror på dem själva:
– Vi tvingas jobba under slavliknande anställningsformer, och samtidigt får vi höra att arbetslösheten beror på att ungdomar är lata. Vi ska trycka verkligheten i ansiktet på etablissemanget, och visa att det går att se till att alla ungdomar har ett jobb och en bostad, om man vågar ta från de rika och ge till de unga.
För mer information:
Tove Liljeholm
Pressekreterare
073-669 17 34
tove.liljeholm@ungvanster.se

Ida Gabrielsson invigde sin sista kongress för Ung Vänster

Inför nästan 300 deltagare invigde idag Ida Gabrielsson Ung Vänsters 45:e kongress som går av stapeln i Sandviken. Ida Gabrielsson, som är från Sandviken, har lett Ung Vänster sedan 2005. Hon avgår nu efter nästan sex år som förbundsordförande.

– Vem skildrar vardagslivet för den majoritet av befolkningen som inte tar in på surdegshotell, hänger på espressobarer eller studentikosa universitetsföreningar? Vem skildrar oss på allvar? frågade sig Ida Gabrielsson i sitt invigningstal.

För mer information:
Miro Anter, pressekreterare: 070-217 98 03

Invigningstal, Ida Gabrielsson, Ung Vänsters 45:e kongress:

Å förbundsstyrelsens vägnar vill jag börja med att hälsa er alla väldigt välkomna till Ung Vänsters 45:e kongress. Ni 209 ombud som ska få utgöra beslutsfattarna på förbundets högsta beslutande organ, kommittéer och övriga förtroendevalda, suppleanter och funktionärer – ni ska alla vara varmt välkomna. Särskilt välkomna vill jag också säga till våra internationella gäster.

Kamrater, för mig känns det förstås väldigt speciellt att få hälsa er välkomna till en kongress just i Sandviken. För mig var det här det började, och om man får tillåta sig att överdriva lite så är det även här det slutar för mig. På samma scen som jag tog en av mina första debatter för Ung Vänster, talar jag till er för sista gången.

Kamrater. Sandviken är en bruksort. Som så många andra bruksorter har det genom historien liksom idag, kretsat kring ett stort företag, Sandvik. Alla känner vi någon som jobbar där. Företaget startades i mitten av 1800-talet av konsul Göran Fredrik Göransson. I det som skulle komma att bli Sandvikens järnverk utvecklades en metod för att härda stål. Att det var ”en tid av gemenskap och samförstånd” är ett vanligt argument till varför det så sent bildades en fackförening. Det är förstås inte den verkliga historien om Sandvikens begynnelse. Bernt-Olov Andersson beskriver i sin jubileumsbok ”Drömmar om rosor och järn”, skriven åt Metall, om hur bruksstyrelsen förföljde dom som bekände sig till socialismen, om den första demonstrationen som genomfördes här 1903. Och om hur arbetare fick reprimander och straffarbete då dom lyssnade till August Palm i åkare Gustavssons trädgård.

I boken berättas det om Sandvikens radikala ungdom som startade en hemlig diskussionsklubb på ett café. Det finns beskrivet om hur Asta Gallon sålde Arbetarbladet på Caféet och om hennes man, Axel fick sparken från järnverket för att han inte övertalade sin fru att sluta göra det. Hur Kata Dahlström fick lyftas in genom fönstret för att lokalen där hon skulle föreläsa var sprängfylld. Man får läsa om striden om föreningsrätten i Mackmyra och om dom stora lockouterna. Om människorna som stod bakom utvecklingen av den så kallade Bessemermetoden, om hettan i masugnen, sett från ett annat perspektiv än ett tekniskt, kliniskt utifrånperspektiv.

Kamrater, jag känner mig oerhört rörd när jag läser, men också bestulen. Det är inte ett brott mot en enskild utan någonting mycket värre, att bli bestulen på ett kollektivt minne om den kamp som genom historien varit högst levande, högst strävsam, i min kommun, där jag växte upp.

Att undanhålla för oss vilka vi är, vad vi kommer ifrån är nödvändigt. Att istället för att ge oss sammanhang och realism, mata oss med dikt och fragment, är en grundpelare i fördumningsprojektet som manglas på oss. För att skapa den, för den rådande ordningen, nödvändiga känslan av vanmakt och kontextlöshet. Men kamrater, vi ser igenom, vi låter oss inte luras.

Patron ägde människorna och byggnaderna, bruket var hans. Dom som inte lydde blev vräkta från sina bostäder och sparkade från jobben. I ett anslag från konsuln på järnverket kunde man läsa: ”Den som vill göra eller låta i politik får söka sig arbete på annat ställe”. Själv var både han och hans söner högst politiskt aktiva och skulle senare delta i att grunda det som idag är Svenskt Näringsliv. Det går igen. Idag ser vi hur vår utbildning säljs ut, dom gemensamt ägda bostäderna blir färre och våra vårdcentraler privatiseras. Brukspatronen spatserar fortfarande, men har antagit en annan skepnad.

Under Sandvik AB:s bolagsstämma 1980 fanns en dödsruna uppsatt vid ingången. Där hade fackklubben skrivit: Sandviks vinst 9/5 1980 Sörjd och saknad av arbetarna på Sandvik AB ”Glädjen blev kort Vinsten flög bort” Vinstutdelning äger rum på Kontor 79 (Hilton). Några år senare sparkades 600 arbetare från Sandvikens järnverk.

De som får betala när konjunkturen svänger är alltid dom samma, dom som sitter säkert oavsett, likaså. Efter decennier av nedskärningar, EU-anpassning och en aggressiv ideologiproduktion råder det idag närmast konsensus. Under den senaste ekonomiska krisen fick vi stå för notan igen, med massarbetslöshet, skattesänkningar och utförsäljningar. Men det får vara nog nu. Ett eliternas projekt är ett skört samhällsbygge om folket blir upprörda och förbannade. Konsensuspolitiken måste få gå i graven, frid över den. Och till den elit som mässar till oss ovanifrån att det går bra nu, kompis det går bra nu, så är vårt svar – Nej, det går fan inte bra nu. Det är samma gamla höger nu som då. Deras kompisar är fortfarande patron och direktören. Det är vi mot dem. Kamrater, vi ska tömma aktieportföljerna och syna skattedeklarationerna. Överklassen har festat länge nog. Lyxlivet för tjuvarna och banditerna är över.

Kamrater, förbundet håller kongress i en mycket hård tid. Så har vi sagt flera gånger. Men utan att förringa tidigare strider i kampen, är den tid vi verkar i nu brutalare än på väldigt länge. Det syns i det generella och det finns i detaljerna. Den svenska överklassen mår bra, bättre än på väldigt länge. Medan vi inleder vår 45:e kongress rasar rasistiska krig runt om oss i världen, medan vi håller kongress här inne säljer högern ut våra gemensamma tillgångar som om det vore prydnadssaker på en loppmarknad, och när vi har avslutat kongressen kommer angreppen mot fackföreningsrörelsen och dom som jobbar, att fortsätta hagla. Pamparna, som huserar på aktiemarknaden, bestämmer vem som får sparken och vem som får stanna kvar, ropar efter krig och förstörelse, gör allt för att ge överklassen klirr i kassan. Samma elit försöker framställa facket som maffia, sjuka och arbetslösa som snyltare, och människor som fråntagits rätten till ett mänskligt liv som terrorister. Kamrater, det är mot den bakgrunden med den insikten vi formerar vår anfallsstrategi under den här kongressen.

Kamrater, jämlikhet och ojämlikhet är inga abstraktioner, dom går att finna i statistiken, siffror och tal som berättar för oss hur inkomstskillnaderna ökar människor emellan, om hur dom ekonomiska orättvisorna växer, inte bara i Sverige utan i hela världen. Förresten behöver man knappast statistiken för att hitta ojämlikhetens spår. Den har etsat sig fast, som ett märke hos människor som inte äger sig själva.

Så låt oss fortsätta att tala om klass kamrater. Jag vet att det är brett men jag vill tala om den delen, LO-kollektivet, inte dom utsatta, inte dom lärda, utan den majoritet som i tidningarnas tusentals tryckta tecken reduceras till en notis. ”Man död i arbetsolycka”. Om det inte finns sensationslystnad i luften förstås, vilket betyder många lösnummer och garanterad cashflow åt ägarna. Då kan det till och med bli ett löp. ”Gängbråk i Rosengård”. Men vem skildrar vardagsslitet, vardagslivet, vardagsstressen, vardagstristessen? För den majoritet av befolkningen som inte tar in på surdegshotell, hänger på espressobarer eller studentikosa universitetsföreningar. Vem skildrar oss på allvar? Vi som sitter i kassan, städar hotellrummen eller tar hand om pensionärerna. Stig Sjödin som jobbade på Sandvikens järnverk gör det i dikten, Kolskjutaren. Ni har hört mig citera honom förut. Han sätter ord på vanmakten, talar om arbetarklassen, utan att romantisera, förenkla eller komma ovanifrån. Det är det som gör att jag återkommer till honom.

Han är en av de tysta, stillsamt grå
som aldrig gör väsen kring sin person.
Han sköter sitt arbete mekaniskt,
talar aldrig på möten, syns inte ute.
Hans vedbod är renare än ett apotek
och ordnad efter stränga mönster.
Han fostrar livet till att gå
i invanda banor och han tycker illa
om helgdagar mitt i veckan.
Han skjuter kol till ugnarna
och tycker det är likgiltigt
vem som gör det.
På honom bygger man samhällen.

Kamrater, det är alla vi som varje dag tillsammans bygger landet genom våra arbeten. Och på oss bygger man samhällen. Jag tänker på min farmors händer som arbetade till pensioneringen på tvätten i Ockelbo, jag tänker på min farfars armar som byggde vägarna direktören går på. Jag minns min morfars guldklocka från järnverket och jag minns på min mormors skurhink. Och kom ihåg, kamrater – utan oss finns ingenting.

Klasshatet som jag bär inom mig är inget jag har uppbringat, det föddes jag med. I slutet av åttiotalet var jag butiksbiträdets dotter som satt i samma bänkrad som direktörens son. Vi är barn av vår tid och samhället har än så länge inte behandlat oss som ska bygga landet i framtiden särskilt väl. Jag växte upp med blåvitt, konsumkassar och villfarelsen att alla som hade något innanför pannbenet röstade på VPK. Klasskillnaderna var inte lika avgrundsdjupa då, om än milsvida. Att vi säger att det var bättre förr, har ingenting med ett nostalgiskt tillbakablickande att göra. Vi är ett revolutionärt ungdomsförbund som vill förändra samhället i grunden. Men det gör oss inte till några dumskallar. Det finns grader i helvetet och just nu är temperaturen satt på maxgräns. Det fanns barnfattigdom, rikemansgetton, och överklassreservat även innan vår generation. Men istället för att gå bakåt, kämpade arbetarrörelsen så att samhället gick framåt. Idag är arbetarrörelsen tillbakapressad. Vår generation har fått växa upp med ständiga försämringar. Privatskolornas explosion, privatiseringarnas era och den så kallade flexibla arbetsmarknaden. Det har varit kapitalisternas decennier och nu har dom flyttat fram sina positioner ytterligare och intagit regeringskansliet. Kamrater, för att kunna förändra måste vi veta var vi står, och just nu brinner det.

Kamrater. Jag gör mig lite märkvärdig och fortsätter att pratar om mig själv. När jag gick i skolan ville jag till varje pris se till att inte uppfattas som ”tjejig”. Tjejig var lika med svag och det ville man ju inte vara. Därför lyssnade jag på Metallica när dom andra tjejerna lyssnade på Take That, jag spelade bastuba i skolorkestern, alla andra tjejer spelade förstås klarinett, och jag lärde mig alla fotbollsspelare i Engelska ligan utantill. Jag pratade ofta skit om dom tjejiga tjejerna som grät, tyckte om hästar och var bollrädda. Jag fick hänga med killarna. Men ibland gick jag för långt, som när jag vann över alla i klassen i armbrytning, då hängde man plötsligt löst. Till slut lärde man sig vad som gällde, vart gränsen går. Typ vid portionssnus och mellanöl.

Senare i livet fick jag feminismens verktyg, jag släppte på tidigare föreställningar om hur man skulle vara, och vågade göra saker som jag aldrig tidigare gjort. Det vackraste med feminismen är skuldbefrielsen, när skammen inte längre bränner lika starkt i kroppen, när man istället kan bygga systerskap och gemenskap.

Kärar systrar. Nu talar jag till er. Den kollektiva bekännelsen är någonting storartat och centralt i frigörelsekampen. Det handlar förstås inte om någon jävla syjunta. Det har handlat om att bekänna tillsammans och inse att man inte är ensamma, att formulera en problembeskrivning, ta fajten för att den ska vara erkänd, vinna den och bygga vidare.

Könsförtrycket är en speciell typ av förtryck. Det pågår mellan älskanden, man kan inte bara resa sig upp och skrika ”Go home”, eftersom man ibland delar frukostbordet. Det är inte en kamp emot direktören, utan en kamp mot en ordning som känns in på bara skinnet. Könskriget är lönlöst, för det går inte att vinna. Vi måste vara många, både kvinnor och män, som tar kampen emot ordningen. Att se sig själv i andra, måste börja gälla även i tv-soffan. Det är fundamentet i Ung Vänsters feministiska projekt.

Det personliga är politiskt, konstaterade feministerna på 70-talet och drog upp en rullgardin som skymt bärande områden av könsförtrycket genom historien. Dom möttes av moralkortet. Det har män som hatar kvinnor använt sig av i alla tider. Idag pågår samma diskussion kring sexköpslagen, med påstått liberala argument.

Korten blandas, och kampen om frigörelse likställs med att beröva feminismen på känslor. Min fråga till dessa ”liberaler” blir: Varför ska vi då kämpa? Frigörelsen handlar inte om att utplåna känslor, tvärtom: det handlar om att frigöra dom.

Det finns också dom som vänder sig inåt och vill bygga pyramider istället för att riva murar. En kvinnotyp ställs mot en annan. Och systerskapet där emellan anses omöjligt. Min bästa vän var klassens hora som alla fick ta på men som ingen ville ha. Där satt hon i sitt blekta hår och foundation smörjd i hela ansiktet. Killarna äcklade sig över henne, men tog ändå för sig som om att det vore några jävla bjudkarameller från Konsum. Det hade antagligen inte hänt en övre medelklasstjej. Å andra sidan hade det aldrig någonsin hänt en arbetarklassman.

Ung Vänster har varit, och är, den viktigaste feministiska kraften i Sverige. Vi går först här, kanske på ett tydligare sätt än inom något annat område. Vår feministiska offensiv riktar en sylvass udd mot dom ekonomiska orättvisorna, den ojämlika arbetsmarknaden men också mot det som sker i det privata. Det är en feminism med sprängkraft som säger – det är nog nu, inga fler ursäkter.

Rasismen förändrar Sverige. Svenska folket får se debattsofforna till brädden fyllda med åsikter som handlar om den så kallade invandrarfrågan. Alla talar svenska och experter som aldrig satt sin fot i förorten pratar om bilar som brinner och religiös extremism. Debatten har fastnat i rondellen och vi har nu ett rasistiskt parti i riksdagen. Vi ska bekämpa dom och stoppa smittspridningen. Islamofobin är vår tids stora fråga. Det spelar roll vad vi gör nu för vad som blir Sverige i framtiden. Därför går vi i först ledet i kampen mot rasism.

Förutom att stå upp för människovärdet, är en nödvändig antirasistisk strategi för oss att ha svar på dom verkliga problem som människor upplever. Människor sparkas från jobben, dagen efter blir dom inhyrda igen. Den flexibla arbetsmarknaden må vara flexibel för direktörerna som vill göra snabba cash, men för den som jobbar och vill kunna planera sitt vardagsliv, är det rena kaoset. Så kan vi inte ha det, vi måste sätta stopp för fattigdomssverige och vi måste bygga landet igen, och är det någon som ska stå med mössan i hand är det regeringen och deras lakejer.

Att vara det tydligaste vänsteralternativet i svensk politik på 2010-talet ställer delvis nya krav på strategier, såväl politiska som organisatoriska. Sverige ser definitivt inte ut som det gjorde på 70-talet längre. Skillnaden mellan 90-talets Sverige och nutiden är påfallande. Den politiska kartan är omritad och dom faktiska förutsättningarna ser annorlunda ut idag för oss som vill ha en radikal förändring.

Kamrater med den nuvarande regeringens politik ser vi hur ett brutalare klassamhälle växer fram. Fundamenten i den svenska modellen håller på att vittra sönder, det har länge saknats en politik för full sysselsättning och villkoren på arbetsmarknaden domineras av otrygghet. Avregleringar och privatiseringar har trängt undan demokratin och politiken på område efter område. Entreprenörsandan tvingar fram ett marknadstänkande och även stora delar av den offentliga sektorn drivs idag efter marknadsliknande modeller. Klassamhället och skillnader beroende på kön såg annorlunda ut innan friskolereformens införande, explosionen av visstidsanställningarna och EU-direktivens tvångströjor. dom enorma skattesänkningarna och trygghetssystemens totala urholkning har förändrat Sverige i grunden. För att använda mig av ett gammaldags utryck i dessa förnyelsetider: relationen mellan arbete och kapital är en annan idag.

Kamrater, vi måste vara ett alternativ och det blir vi inte genom att enbart säga det, vi måste göra förändring, vi måste visa att vi inte bara snackar utan att vi faktiskt gör något. Vi är inga frilansande frihetskämpar, vi är inga nöjesradikaler, vi är inte heller några försoffade ungdomspolitiker vars ideologiska förvirring handlingsförlamar oss. Vi är dom som inte bara pratar politik, vi gör politisk förändring.

Den ilska vi känner över att Sverige och världen är så förbannat orättvis den ska vi rikta utåt. När man inte får bekräftelse av omvärlden börjar man söka den på annat håll. Det har varit lite av en sjuka inom vänstern i alla tider. Vi ska inte leta fiender i våra egna led, eller låta oss splittras av motvinden. Tvärtom.  Jag vill att vi ska ta oss an den nya tiden med all vår samlade kraft och kampvilja. Låt oss visa att vi värnar vårt vapen, vår organisation. Låt oss visa att vi sätter oss över intrigspel eller destruktiva diskussioner i interna rum. Vi har lärt av historien. Och vi kommer aldrig igen att förgöra oss själva på det sättet, för vi har en målsättning som förpliktigar.

Vi ska vara dom bästa systemkritikerna, men för att kunna vara det måste vi se det nya systemet. Den vänster som fastnar i det förgångna är dömd att misslyckas. Det viktigaste för ett revolutionärt ungdomsförbund som vill ändra samhället i grunden har alltid varit att lyckas se sin egen tid, för att kunna gripa in i den, för att kunna förändra.

Arbetarrörelsens viktigaste framtidsförsäkring är krav på förändringar som skapar samhörighet. Som istället för att segregera och dela upp, ser till att människor möts och kan se sig själv i varandra. Men det handlar också om att kunna tonsätta kraven så att människor känner igen sig, och viktigast av allt, att ha en organisation som kan bära upp dom krav vi ställer. Vi ska fatta beslut om gemensamma projekt och sedan gå ut tillsammans och göra dom projekten.

Att ta ansvar innebär inte att gå högerut, det handlar inte om att ställa krav som ryms inom dom ekonomiska ramverken eller börja våra pressmeddelanden med att Ung Vänster kräver fler fritidsgårdar, om statens finanser så tillåter. Vi är inte och kommer aldrig att vara en plantskola för framtida politiker, av den enkla anledningen att vår kamp, vårt dagliga slit behövs här och nu. Det behövs en tvärvändning i politiken. Vi ska bygga ut välfärden och trygga arbetsmarknaden.

Men det räcker inte. Vi är inte nöjda så. Jag läser i Stig Sjödins ”Ordet och friheten”:

Var gång som någon förväxlar friheten
med tillgången på lagom tempererade måltidsdrycker
koagulerar solen och frost brakar in i källan.
Det finns inget lagom
för det ord jag avser.
Det finns knappt plats
för dess kraft i världarnas oändliga
ljushav.

En lyckosam frihetskamp kräver revolutionärer som kan berätta berättelsen om det verkliga livet som människor lever, långt bort från lyxbåtar, fastighetsskatt och aktieutdelning. Människor som kan få det att gå ihop, som kan skapa ett sammanhang i den tid som annars så ofta kännetecknas med det direkt motsatta. En revolutionärs största uppgift i dagens avpolitiserade klimat är inte att övertyga människor om att en förändring är nödvändig. Människor kan se hur deras situation förvärras med Reinfeldts regering. Människor som vi, som varje dag möter vår spegelbild och blir påminda om vår hunsade ställning, om klass- och könsorättvisorna som etsat sig fast, om att vi inte äger oss själva. Men vi måste också övertyga och visa människor att en förändring inte bara är nödvändig utan också fullt möjlig, att marknadsfundamentalismen och könsmaktsordningen inte är några av naturen givna tillstånd.

Vår största fiende är vanmakten som slår rot och får fäste i människor om dom aldrig får sin verklighet beskriven, om dom inte möter någon som gör förändring, om dom inte får höra någon tala om friheten. Vår politiska gärning bärs upp av insikten om att en människa inte ska behöva tjäna en annan. Att erövra människovärdet är feminismens och socialismens målsättning. Så när någon frågar oss hur vi kan vara socialister eller feminister frågar vi oss istället, hur kan man vara någonting annat?

Kamrater, det sägs att när det är slut minns man bara det som varit bra. Man får separationsångest och vill tillbaka. Jag vet att jag stundtals kanske vart en jobbig människa att leva med, jag har mina egenheter och brister. Jag hoppas att ni kan ha överseende med dom och med tiden förlåta. Men ni kommer att gå vidare, ni kommer snart hitta någon ny, yngre förmåga. Snart kommer ni att glömma, bli nyförälskade och hitta på nya saker att göra.

Vi kommer att ses igen, för vi kan väl åtminstone vara vänner, men det kommer inte att vara som förut. Det kan det aldrig bli. Och jag vet att jag måste släppa taget, hallå det är ju ändå jag som gjort slut, men det är svårt, det är så förbannat svårt. För jag älskar er, och jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna känna likadant med något annat. Samtidigt så är jag så oerhört tacksam för det som varit, jag ångrar ingenting, och jag visste ju, det ingick ju liksom i dealen, att det inte kunde vara för evigt. Och när ni minst anar det kanske jag kommer att stå där, på en veckokurs eller ett sommarläger, och kräva att få tala med er, om så bara för en liten stund.

Kamrater, trots min lite nostalgiska känsla av att vilja klamra mig fast vid det som varit, så önskar jag er all välgång och lycka i ert framtida projekt. Jag har fått vara en liten del av någonting väldigt bra. Jag kommer att sakna er oändligt mycket, men jag vet, att nya röster kommer att sjunga, klarare och vackrare, vassare och tonsäkrare. Det är min fasta övertygelse.

Jag vill tacka er för allt, för jag måste gå nu, och tills vi möts igen vill jag avsluta med att läsa ur ordet och friheten.

Också nu, när jag är bered att höviskt
och äntligen med en smula mognad ge mitt bifall
till dess många innebörder,
känns det som att grensla en schablon.
Men jag har det här alldeles bakom mig,
inom och utanför mig,
som skuldra och stödjande hand.
Frihet säger jag.
Och fanor slår eld i soluppgången.

Med det förklarar jag Ung Vänsters 45:e kongress för öppnad!

Ida Gabrielsson, förbundsordförande Ung Vänster

Ida Gabrielssons sista ledare i Rak Vänster

På förbundets kongress i Sandviken 2-6 juni avgår Ida Gabrielsson som förbundsordförande för Ung Vänster efter sex år på posten. Här kan ni läsa hennes sista ledarartikel i vår interntidning Rak Vänster:

”Tills vi möts igen

Kamrater, det här är min sista ledare till er. Till det förbund som jag tycker så oändligt mycket om. När man skriver sin sista ledare, till det förbundet som man gett så mycket, men som alltid, och det menar jag, har gett mig mer, vill man att det ska bli perfekt. Man vill sammanfatta alla händelser som vi tillsammans upplevt genom åren, man vill att raderna ska andas av den värme och den tacksamhet jag känner inför er. Jag har fått vara en liten del av någonting väldigt bra. Någon annan kanske skulle kunna beskriva bättre, med andra ord, men jag kan det inte. För det är så det är. Varken mer eller mindre.

När jag sitter och skriver blir jag plötsligt blyg, inför er, inför oss. Man vill ju inte verka nostalgiskt banal. Vill inte skriva bara för mig, för min egen skull, utan åt er. Vill inte berätta om mina minnen, utan jag vill med några rader kunna återge det fina så vi kan minnas tillsammans. Att kunna sammanfatta och förmedla allt detta, är förstås omöjligt och mest en naiv önskan. Men med det sagt, måste jag ändå börja med mig. För utan er, ni som är Ung Vänster, och utan dom, som tidigare byggde det vi har idag, hade jag varit någon helt annan.

I en bruksort i södra Norrland var jag butiksbiträdes dotter, vars släkt utan undantag röstade på VPK. Jag växte upp med konsumkassar, blåvitt och villfarelsen om att alla som hade något innanför pannbenet röstade på Vänsterpartiet. Jag blev alldeles kall inombords när det uppdagades att en unge i min umgängeskrets hade föräldrar som röstade på sossarna. Jag och de andra barnen i gänget – vi var i någonstans i femårsåldern – vrålade ”Socialdemokrat lika med socialakrobat!”. Vi fattade inte vad det betydde, men det lät ju bra. Och vi visste att det var något väldigt dåligt, det ingick i min pappas favorit-vokabulär. Han sa: ”Ja, de är ju såna. De har ingen ryggrad, böjer sig, och krumbuktar kring saker. Socialakrobater.”

Under de år som jag haft förmånen att leda Sveriges enda revolutionära ungdomsförbund har det hänt mycket. Det har varit en smärtsam tid. Sverige blöder. Arbetarrörelsen är sargad. Och regeringen fortsätter att rasera det som vi en gång byggde upp. Som vi kämpade för att bygga upp. Den generella välfärden tynar bort och det nya brutalare systemet framträder allt tydligare. Det har varit skördetid för kapitalisterna och de som fått stå för notan är unga timanställda, sjukskrivna och ensamstående mammor. Strategin är genial – det handlar om att splittra och dela upp, konstruera nya konfliktlinjer och skapa avstånd människor emellan. Mellan tjänstemän och LO-kollektivet, mellan dom som har ett jobb och dom som är arbetslösa.

Istället för att vända oss gemensamt mot dem, vill de att vi ska vända oss emot varandra. För att vi inte ska kunna se oss själv i varandra. Uppdelning är högern bästa vän, medan solidariteten är arbetarrörelsens viktigaste framtidsförsäkring. Vanmakten som slagit rot i människor, efter decennier av nyliberalism, har hjälpt till att skapat den rasism och islamofobi som vi ser idag. Det ligger på våra axlar att bekämpa detta.

Ett revolutionärt ungdomsförbund som menar allvar med att vi vill förändra samhället i grunden, kan aldrig vara lättsinniga. Vi gör inte saker slumpmässigt eller på slentrian. Den nya tiden kräver ännu mer av allvar inför den uppgift som är vår. Det innebär ett större ansvar. För våra motståndare är tyngre och mer välslipade än på länge. Då måste vi bli bättre. Det har varit hårda år, vi har förlorat mycket. Men vi har också varit enastående. Förbundet står starkare, vi har fler aktiva medlemmar och fler välfungerade klubbar än tidigare. Vi har utvecklat ett unikt ovärderligt feministiskt arbete. Vi är den viktigaste feministiska och socialistiska kraften i Sverige idag. Kom ihåg det.

Det har varit flera valrörelser, kampanjer mot rasism, motståndsarbetet, turnéer, sommarläger, veckokurser och mycket, mycket mer. Vi har så mycket att göra och vi har bara varandra att fullt ut lita till. Glöm aldrig bort det. Skiljelinjen går aldrig i vår kongressal utan i samhället. Vi håller ihop och organiserar oss för att vi är övertygade om att människovärdet måste erövras.

Nu växlar vi upp, ansvaret att föra kampen vidare trots det hårdnade motståndet, är vårat. Omvärlden kräver det av det förbund som har en över hundraårig historia av kamp för människovärdet. En människa ska inte behöva tjäna en annan. Enbart motstånd mot nedskärningarna räcker inte- nu måste vi bygga landet på nytt.

Jag måste hålla tillbaka lite för att det här inte ska bli ett sånt där tonårigt kärleksbrev som man skriver när man är nyförälskad. Istället vill jag att det ska vara innerligt, ärligt och återspegla min känsla om att den här kärleken är livslång.

Så farväl. Och tack för allt. Tills vi möts igen.

Ida Gabrielsson, 16 maj 2011″

Ung Vänster drar igång året i Motala

Ung Vänster startar 2011 med den traditionsenliga veckokursen i Motala. Här introduceras de färskaste rönen och kampanjerna, florerar de intressantaste diskussionerna och förbereds inför årets verksamhet. En av de viktigaste och, för medlemmarna, mest väsentliga tillställningarna under året. Denna gång kommer en stor satsning ske på unga människors ställning på arbetsmarknaden och de feministiska frågorna.

Den 3-6 januari mobiliserar Ung Vänster på Bona folkhögskola i Motala. Närmare 300 Ung Vänster-medlemmar från hela landet väntas delta på förbundets veckokurs. Det kommer därmed att vara den största nationella klubbsammandragningen för Ung Vänster under 2011. Veckokursen innebär startskottet för det politiska året. Det nya arbetslivet i Sverige kommer att stå i fokus under kursen.

– Den flexibla arbetsmarknaden må vara flexibel för direktörerna som vill göra snabba cash. Men för den som jobbar och vill kunna planera sitt vardagsliv är det rena kaoset, säger Ung Vänsters förbundsordförande Ida Gabrielsson.

– Högern har slitit sönder samhället, och Sverige har förändrats till det sämre. Tiden då vi bockade och bugade för småsmulorna och allmosorna är över. Istället kommer vi vara så fräcka att vi kräver dopp i grytan året om, säger Ida Gabrielsson.

I samband med veckokursen lanseras förbundets nya feministiska kampanj ”Inga fler ursäkter!”. Kampanjen lyfter tjejers rätt till trygga jobb, rätt att må bra och rätt att vara trygga i sin vardag.

– Ohälsan och stressen bland tjejer ökar i skolan och man behöver inte vara någon Einstein för att inse att det hänger ihop med neddragningar på skolkuratorer och annan skolpersonal. Därför ställer vi krav på en utbyggd välfärd, rätt till trygga jobb och självförsvar för tjejer i skolan, säger Ida Gabrielsson.

Parallellt med kursen hålls en utbildning för blivande instruktörer i feministiskt självförsvar, vilket kommer att vara en viktig del av den feministiska kampanjen.

För mer information:
Miro Anter, pressekreterare: 070-217 98 03 eller miro@ungvanster.se

Sida 3 av 41234