Remissyttrande om EU-konstitutionen

Regeringen är oansvarig och feg som inte vågar underställa EU-konstitutionen en ordentlig folklig prövning genom en folkomröstning.

Det skriver Ung Vänsters EU-konstitutionsgrupp i förbundets remissyttrande över departementspromemoria Ds2004:52, Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa. Remissyttrandet fokuserar på konstitutionens konsekvenser för demokratin, beslutanderätten och alliansfriheten.

För ärlighetens skull borde konstitutionsförespråkarna gå med på att skriva in en plattläggningsparagraf i den svenska grundlagen, omfattningen av den underordningen vi ger oss in i med Konstitutionen, måste göras tydlig, annars sätts demokratin ur spel, skriver gruppen vidare.

Hela texten kan läsas nedan eller laddas hem i pdf-format här (högerklicka och välj "spara som")

Remissvar_Ds2004-52_Ung_Vänster.pdf

REMISSYTTRANDE
Remissyttrande över departementspromemorian Fördraget om upprättandet av en konstitution för Europa (Ds2004:52)

1. Sammanfattning
Ung Vänster anser i likhet med en stor del av de rödgröna partierna i övriga EU att Fördraget om upprättandet av en Konstitution för Europa bör förkastas. Konstitutionen har inte tillkommit som ett resultat av några folkliga
initiativ, tvärtom är det frågan om en uppifrånprodukt, skriven av ett åldersstiget, manligt dominerat framtidskonvent. Den färdiga produkt som nu skall ratificeras av medlemsländerna är behäftad med demokratiska brister, politiserade skrivningar, otydliga och motsägelsefulla formuleringar och artiklar som i många stycken kan befinna sig i konflikt med svensk grundlag.

I detta remissvar utvecklar vi vår syn på det uppnådda
förhandlingsresultatet. Vi har av tidsskäl begränsat oss till resonemang kring några centrala artiklar, med förtroende till andra remissinstansers förmåga att lyfta en diskussion kring viktiga delar av fördraget som vi inte berör här. Sammanfattningsvis anser vi att:

• EU-rättens företräde framför svenska lagar och grundlagar (artikel I-6) innebär en betydande konstitutionell förändring jämfört med den begränsade rättspraxis som etablerats av EG-domstolen, och medför därtill en ökad otydlighet.

• Unionens upprättande som juridisk person (artikel I-7) och avskaffandet av trepelarsystemet medför en dramatisk utvidgning av de områden som omfattas av ett överstatligt beslutsfattande.

• Flexibilitetsklausulen (I-18) gör att förutsebarheten i den överlåtna beslutanderättens framtida omfattning försvinner

• Införandet av beslutande med kvalificerad majoritet som normalt
lagstiftningsförfarande i ministerrådet (artikel I-23.3) kringskär ytterligare det svenska folkets möjligheter att utkräva ansvar för de lagar som styr oss.

• Ovan uppräknade förändringar medför sammantaget att
beslutanderätt har överlåtits i en sådan omfattning att – förutsatt att fördraget antas – en plattläggningsparagraf borde införas i den svenska grundlagen för att tydliggöra omfattningen av den svenska underordningen.

• Den svenska alliansfriheten är inte förenlig med skrivningarna om en gemensam försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik.

• Den svenska beslutsprocessen kring det konstitutionella fördraget präglas av en uppenbar ovilja att tillåta en folklig påverkan eller granskning. En folkomröstning eller en ratificering med mellanliggande riksdagsval är nödvändig för att konstitutionen skall ha ett uns av demokratisk
legitimitet.

2. Beslutsprocessen hittills och fortsättningsvis
1. Inledningsvis kan konstateras att föregående remissrunda inte gav någon positiv mersmak kring vilken tilltro regeringen fäster vid
remissinstansernas synpunkter. Trots att flera tunga remissinstanser markerade uppfattningen att det konstitutionella fördraget var oförenligt med paragrafer i svenska regeringsformen, har regeringen avfärdat idén att låta lagrådet pröva konstitutionsförslaget. UD:s kommentarer i den föreliggande promemorian utstrålar en för fortsättningen lika illavarslande immunitet gentemot kritik. Skall man tro UD har förhandlingsresultatet varit alltigenom tillfredsställande, trots att Sverige i flera avgörande frågor har lagt sig platt eller accepterat skrivningar utan att dess konsekvenser för svensk demokrati utretts fullgott. Regeringens inställning är oansvarig och feg.

2. Vi finner också anledning att kritisera den hittills tillämpade och den fortsättningsvis föreslagna beslutsprocessen. även om förfarandet i juridisk mening är korrekt så följer det likväl inte andemeningen i statsskickets principer om att avgörande förändringar av formerna för beslutsfattandet bör underställas folket i riksdagsval eller genom folkomröstning.
De många olika åtgärder som företagits för att möjliggöra en ratificering av det konstitutionella fördraget utan att i något skede tillfråga folket, visar på en rädsla för att underkasta fördraget en verklig demokratisk prövning.
Riksdagen har t ex genom den förberedande ändring av RF 10:5 som beslutats i lag 2002:903 gett sig själva möjligheten att ratificera konstitutionen utan att tillfråga folket eller genomföra ett mellanliggande riksdagsval. Grundlagsändringen genomfördes utan någon bred folklig debatt, vänsterpartiets och miljöpartiets försök att få upp frågan på dagordningen i riksdagsvalet 2002 möttes med tystnad från övriga partier. Förfarandet är förvisso inte förbjudet, men det indikerar en mycket medveten strävan att genomföra hela behandlingen utan att ge svenskarna möjlighet att säga sitt.

3. Huruvida fördraget under alla omständigheter är förenligt med regeringsformen, råder det delade meningar om bland remissinstanserna i den förra remissrundan. Ung Vänster är av den uppfattningen att man på goda grunder kan anse att bl.a. unionsrättens företräde (artikel I-6), unionens upprättande som juridisk person (artikel I-7), flexibilitetsklausulen (artikel I-18), tillämpandet av kvalificerad majoritet som normalt lagstiftningsförfarande i ministerrådet (artikel I-23.3), den förändrade röstviktningen i
ministerrådet (artikel I-25) och möjligheten att utöka majoritetsröstningen (artikel IV-444) befinner sig i konflikt med delar av RF 10:1 och därigenom RF 10:5. Med anledning av de faktiska tolkningsoklarheterna bör regeringen tillsätta en ny grundlagsutredning för att pröva konstitutionens tillämplighet i förhållande till svensk grundlag.

4. Det bör också framhållas att det konsoliderade författningsförslaget, såväl som det ursprungliga förslaget från Framtidskonvetet, har tillkommit och behandlats efter riksdagsvalet 2002. De riksdagsledamöter som i december föreslås ratificera fördraget har valts i ett riksdagsval då konstitutionen inte fanns på dagordningen, eftersom den inte var skriven ännu. Väljarnas möjligheter att påverka riksdagens sammansättning utifrån kandidaternas inställning till konstitutionen har varit obefintlig.

5. Det konstitutionella fördraget är förstås i juridisk mening inte en del av svensk grundlag, men i faktisk betydelse motsvarar konstitutionen de svenska grundlagarna, i den meningen att den anger formerna för statsskicket. Konstitutionen
kan därför beskrivas som EU:s grundlag – något som själva ordet ”konstitution” också antyder att det rör sig om. Av samma anledningar som svenska grundlagsändringar skall behandlas enligt ett särskilt förfarande, bör denna avgörande förändring av EU:s fördragsgrunder behandlas med särskild omsorg som garanterar en folklig möjlighet att påverka fördragsändringen.

6. Utifrån ovan anförda resonemang förordar Ung Vänster

en folkomröstning eller en ratificering med ett mellanliggande riksdagsval. I det följande övergår vi till att ge vår syn på det uppnådda förhandlingsresultatet och innebörden i några av skrivningarna.

3. Majoritetsröstning och avskaffande av trepelarsystemet
Enligt RF 10:5 kan beslutanderätt överlåtas till EU endast i den utsträckning som sådan beslutanderätt inte rör principerna för statsskicket.
Till statsskickets principer hör regeringsformens portalparagraf: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.” Den
vanligaste och rimligaste tolkningen av denna skrivning är att det endast är politiska företrädare som är ansvariga inför de svenska väljarna, som har rätt att fatta för dessa väljare bindande beslut.

Frågan vi ställer oss här är om det konstitutionella fördraget på någon punkt medför överlåtande av beslutanderätt som rör regeringsformens portalparagraf. Ung Vänster menar att så måste anses vara fallet

I och med utvidgningen av majoritetsbeslutandet i ministerrådet och avskaffandet av EU:s trepelarsystem är det utan tvivel så att en dramatiskt ökad mängd beslut och lagar kommer kunna klubbas igenom i strid med Sveriges vilja. Vi riskerar att på en mängd områden bli bundna av lagar som klubbats av representanter för andra länders medborgare, vilka inte kan ställas till svars av de svenska väljarna.

Härigenom utvidgas EU:s beslutanderätt på ett sätt som står i uppenbar konflikt med de svenska väljarnas möjlighet att utkräva ett politiskt ansvar för besluten.

Det är viktigt att våra grundlagar är konsistenta. Som det ser ut nu kommer det uppstå uppenbara frågetecken kring tolkningen av vår egen grundlag, vilket ur konstitutionell synvinkel är mycket olyckligt. Ung Vänster ser därför ett behov av att åter lyfta frågan om att i grundlagen införa den plattläggningsparagraf som en riksdagsmajoritet avvisade 1994.
Plattläggningsparagrafen som föreslogs i en grundlagsutredning (SOU 1993:14) avfärdades den gången utifrån några grundantaganden som bl. a gick ut på att Sverige endast lånade ut sina befogenheter i en omfattning som kunde förutses. Man vilade också på argumentet att området för överstatlighet var begränsat till den inre marknaden.

När det gäller det första antagandet menar Ung Vänster
att artiklarna I-18 och IV-444 medför att den framtida omfattningen på den överlåtna beslutanderätten inte längre kan förutses.
Vad gäller det senare av argumenten har det förstås förlorat sin giltighet i och med avskaffandet av trepelarsystemet. Unionens rättsligt bindande lagstiftning utökas därigenom till bl a straffrätten och utrikespolitiken. Det kan därför inte längre hävdas att det är fråga endast om utlånande av marginella befogenheter, tvärtom handlar det om vad som måste betraktas som väsentliga delar av folkstyret.

Med dessa förändrade förutsättningar i beaktande borde
en ny grundlagsutredning vara lämplig för att än en gång komma tillrätta med om en
plattläggningsparagraf bör införas i grundlagen i syfte att tydliggöra omfattningen av underordningen.

Regeringen är i sin promemoria bestämd i sin uppfattning att en sådan inte behövs. Det räcker, menar man med förändringar i anslutningslagen (1994:1500). För oss framstår detta som en alltmer orimlig hållning som ytterligare befäster en – för all del redan långt driven – nonchalans inför den svenska grundlagens tydlighet.

Det ska kanske tydliggöras att en plattläggningsparagraf förstås inte är något vi egentligen vill
ha, då vi överhuvudtaget inte önskar se konstitutionen antagen. Vi tar upp diskussionen därför att det bör framgå i debatten att en sådan (möjligen) är en förutsättning för ett ratificerande av konstitutionen.

4. Flexibilitetsklausulen
Artikel I-18, flexibilitetsklausulen lyder i sin första punkt:

1. Om en åtgärd från unionens sida skulle visa sig nödvändig för att, inom ramen för den politik som anges i del III, nå något av de mål som fastställs genom konstitutionen, och konstitutionen inte innehåller de nödvändiga befogenheterna härför, skall ministerrådet, på förslag av Europeiska kommissionen och efter Europaparlamentets godkännande, med enhällighet anta lämpliga åtgärder.

Regeringens bedömning i promemorian är att flexibilitetsklausulen inte medför någon risk för överlåtelse av ytterligare beslutanderätt: ”Att beslut skall fattas med enhällighet har regeringen bedömt vara en garanti för att bestämmelsen inte kommer att tillämpas på ett sådant sätt att unionens befogenheter utvidgas.”

Vi anser att regeringen här alltför lättvindigt viftar bort riskerna. Det finns inga garantier för att det svenska folket genom sina riksdagsledamöter kan hindra en svensk minoritetsregering från att medverka i att genom ett enhälligt beslut i ministerrådet utvidga EU:s befogenheter på ett politikområde i strid med en majoritet av riksdagspartiernas vilja. I praktiken blir flexibilitetsklausulen därför en möjlighet för regeringar att kringgå sina parlament.
Flexibilitetsklausulen innebär också ett inslag av laga efter läglighet som inte klingar särskilt väl med den svenska grundlagens grundläggande princip att den offentliga makten utövas under lagarna.

5. Unionsrättens företräde
Utrikesdepartementet är måna om att påpeka att Artikel I-6 inte innebär någon stor förändring. Principen om unionsrättens företräde framför nationell rätt återspeglar endast etablerad domstolspraxis sedan lång tid tillbaka, påpekar man, vilket förstås är helt riktigt.

Dock föreligger, menar vi, en helt avgörande skillnad mellan en praxis som lästs in av domstolen och ett konstitutionellt fördragsfästande av samma princip. Domstolen har fått göra avvägningen inom respektive område, och utsträckningen av tillämpningen har varit tvungen att ta hänsyn till nationella grundlagar och vad som är politiskt möjligt. Med de skrivningar som nu skall införas behöver några politiska hänsyn inte tas på samma vis, vilket påpekas i Uppsala Universitets remissvar på promemoria Ds 2003:36, fortfarande tillämpligt:

”Politiskt ter sig unionsrättens företräde som en informell och fläckvis framvuxen domstolspraxis, där en sådan av makt- och opinionsskäl går att praktisera. Undantag av stort allmänt intresse är licensfinansieringen av Sveriges Radio, försäljningen av alkoholhaltiga drycker genom Systembolaget, drivandet av kärnkraftverk enligt svensk lag samt skattefinansierad sjukvård i sekundärkommunal regi. På samtliga dessa områden är det uppenbart, att unionsorganen inte förmår – och av omsorg om sin egen politiska legitimitet – heller inte önskar hävda principen om den europeiska konkurrensrättens principiella företräde. Frågan är vilken skillnad det skulle göra om principen blev uttryckligen inskriven i det grundläggande unionsfördraget och om vi från svensk sida genom en ratificering ansåg detta gå att förena med vårt statsskick.” (sid 6)

Vad händer om unionsrätten hamnar i konflikt med svenska grundlagar? De skrivningar som finns om att unionsrätten måste ”ta hänsyn till de enskilda ländernas politiska identitet och deras konstitutionella traditioner” lämnar inga garantier för att svenska grundlagen skulle gå segrande ur en sådan konflikt.

Därtill kommer att unionsrättens företräde idag endast gäller för de frågor som faller inom den första pelaren, medan vi med konstitutionen får en omfattning som utsträcker sig till hela unionen.

Vi ansluter oss vidare i vår bedömning av artikel I-6 till den uppfattning som Konstitutionsutskottet släppte ur sig våren 2003, angående Unionsrättens företräde:

”En sådan kodifiering medför inte ökad förutsägbarhet eller k

larhet, utan kan tvärtom skapa osäkerhet om huruvida alla de omfattande och nyanserade resonemang som EG-domstolen fört i sina vägledande beslut skall anses gälla när de överförs till en formulering på blott ett par meningar i en fördragsartikel.”

6. Militär, försvar, straffrätt, neutraliteten och den gemensamma säkerhets och utrikespolitiken.

Artikel I-16.2 lyder:

”Medlemsstaterna ska aktivt och förbehållslöst stödja unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet och skall respektera unionens åtgärder på detta område. De skall avstå från varje handling som strider mot unionens intressen eller riskerar att minska dess effektivitet.”

UD kommenterar (s 37 Del 1 DS 2004:25):

”Sverige agerade framgångsrikt – i samarbete med Irland, österrike och Finland – för att i fördraget klargöra att den nationella alliansfriheten inte påverkas av fördraget.”

Att Sverige med ovanstående artikel godkänd skulle, behålla sin neutralitet gällande utrikespolitiken framstår som naivt. Beslut gällande utrikespolitik, undantaget försvarspolitiska åtgärder omfattas vidare av flexibilitetsklausulen vilket gör att Sverige är tvingade att å ena sidan hålla med och om vi röstar mot majoriteten i vilket fall följa solidaritetsprincipen och som konsekvens vara tysta om vi inte samtycker. Att säga att detta är att framgångsrikt upprätthålla vår neutralitet är paradoxalt. Ett sådant skifte i utrikespolitiska frågor är av sådan tyngd att de borde underställas en folkomröstning.

Artikel I-40.3:

”Medlemsstaterna skall förbinda sig att gradvis förbättra sina militära resurser.”

Denna skrivning har lämnats utan kommentar i promemorian. även vår kommentar kanske tycks överflödig. Enda antydan till svar är att ”övriga bestämmelser om fördjupade samarbeten i del III motsvarar i huvudsak bestämmelserna i EG-fördraget”. Att Sverige enligt denna princip skulle börja upprusta istället för att nedrusta tycks inte för oss som att det i huvudsak går i linje med den andra pelarens mellanstatliga konstruktion. Att undanhålla/inte
skriva om/ ”glömma” viktiga sekvenser underlättar inte den demokratiska process som detta ”fördrag om upprättandet av en konstitution för Europa” ska genomgå enligt statsminister Göran Persson.

Artikel III – 206:

”Medlemsstaterna skall samordna sitt uppträdande inom internationella organisationer och vid internationella konferenser. De skall där hävda unionens ståndpunkter”

Enda kommentaren att finna på dessa skrivningar om EU:s gemensamma utrikespolitiska röst är att det ännu inte fastställts några gemensamma riktlinjer. Att den gemensamma linjen och andan av solidaritet angående utrikespolitiken är ett tydligt steg mot federalism och bort från en substantiell alliansfrihet är för oss uppenbart. UD har i sina förhandlingskommentarer bara en luftskrivning om att den militära alliansfriheten fortfarande finns kvar. Att medlemsstaterna ovillkorligt ska samordna sitt uppträdande vid internationella konferenser är ett inte marginellt steg mot en i grunden förändrad union jämfört med den mellanstatliga som vi gick till val kring för drygt 10 år sedan.

7. Avslutning
Som påpekades inledningsvis behandlar detta remissvar långt ifrån alla de aspekter av det konstitutionella fördraget som Ung Vänster upplever som problematiska. Våra uppfattningar utvecklas vidare i de skrifter som utges av förbundet och de program som antas av förbundets medlemmar vid kongresser och riksting.

Vi hoppas att den fortsatta behandlingen av frågan leder till en öppen och bred debatt, med ett folkligt deltagande i beslutsprocessen, värdigt andemeningen i den svenska demokratin.

Malmö, den 21 mars 2005

Det finns ingen kommentar än, bli först!

Skriv en kommentar